The Book of Judith is a deuterocanonical book included in the Septuagint and the Catholic and Eastern Orthodox Christian Old Testament of the Bible but excluded from the Hebrew canon and assigned by Protestants to the apocrypha. Judith with the Head of Holofernes – painting by Lucas Cranach the Elder

2. KAPITEL 1
1 I det tolfte året av Nabukodonosors regering, som
regerade i Nineve, den stora staden; i Arpaksads dagar,
som regerade över mederna i Ekbatane,
2 Och byggde i Ecbatane murar runt omkring av stenar,
uthuggna tre alnar breda och sex alnar långa, och gjorde
murens höjd sjuttio alnar och dess bredd femtio alnar.
3 Och satte dess torn på dess portar, hundra alnar höga,
och dess bredd i grunden sexttio alnar.
4 Och han gjorde dess portar, portar som var upphöjda
till sjuttio alnar höjd, och deras bredd var fyrtio alnar,
för att hans mäktiga härar skulle utgå och för att hans
fotfolk skulle ställas upp.
5 Ännu på den tiden förde kung Nabukodonosor krig
med kung Arpaksad på den stora slätten, som är slätten
vid Ragaus gränser.
6 Och alla som bodde i bergslandet kom till honom och
alla som bodde vid Eufrat, och Tigris och Hydaspes och
Arjoks slätt, elymeernas konung, och mycket många
nationer av Kelods söner, församlade sig till striden.
7 Då sände Nabukodonosor, assyriernas kung, till alla
som bodde i Persien och till alla som bodde i väster och
till dem som bodde i Kilikien och Damaskus, och
Libanus och Antilibanus och till alla som bodde vid
havets kust,
8 Och till dem bland folken som var från Karmel och
Galaad och högre Galileen och Esdrelomslätten,
9 Och till alla som fanns i Samaria och dess städer och
bortom Jordan till Jerusalem, och Betane, och Kelus,
och Kades, och Egyptens flod, och Tafnes, och Ramesse
och hela Gesems land,
10 Tills ni kommer bortom Tanis och Memphis och till
alla Egyptens invånare, tills ni kommer till Etiopiens
gränser.
11 Men alla landets invånare gjorde sig skyldiga till
Nabukodonosors befallning, assyriernas kung, och de
följde inte med honom i striden; ty de var inte rädda för
honom, ja, han var framför dem som en enda man, och
de sände bort sina sändebud från dem utan verkan och
med vanära.
12Därför blev Nabukodonosor mycket vred på hela detta
land och svor vid sin tron och sitt rike att han förvisso
skulle hämnas på alla dessa kuster av Kilikien,
Damaskus och Syrien, och att han skulle döda alla
invånare i Syrien med svärd. Moabs land och Ammons
barn och hela Judéen och alla som fanns i Egypten, tills
I kommer till de båda havens gränser.
13 Sedan drog han i stridsordning med sin makt mot
kung Arpaksad i sjuttonde året, och han segrade i sin
strid, ty han störtade hela Arpaksads makt och alla hans
ryttare och alla hans vagnar,
14 Och han blev herre över sina städer och kom till
Ekbatane och intog tornen och plundrade deras gator
och förvandlade dess skönhet till skam.
15 Och han intog Arpaksad i Ragaus berg och slog ner
honom med sina pilar och förgjorde honom den dagen.
16 Så återvände han sedan till Nineve, både han och hela
hans skara av olika nationer, som var en mycket stor
skara krigsmän, och där lugnade han sig och åt, både
han och hans här, ett hundra tjugo dagar.
KAPITEL 2
1 Och i artonde året, den två och tjugonde dagen i den
första månaden, talades det i Nabukodonosors,
assyriernas konungs hus, att han skulle, som han sade,
hämnas på hela jorden.
2 Så kallade han till sig alla sina tjänstemän och alla sina
ädlingar, och meddelade dem sitt hemliga råd och
avslutade hela jordens plåga ur sin egen mun.
3 Sedan beslutade de att förgöra allt kött som inte lydde
hans muns bud.
4 Och när han hade avslutat sitt råd, kallade
Nabukodonosor, assyriernas konung, Holofernes,
överste för sin här, som var närmast honom, och sade till
honom.
5 Så säger den store kungen, hela jordens herre: Se, du
skall gå ut från mitt ansikte och ta med dig män som
litar på sin egen styrka, av fotfolk ett hundra tjugo tusen;
och antalet hästar med deras ryttare tolv tusen.
6 Och du skall dra mot hela västlandet, därför att de inte
lydde mitt bud.
7 Och du skall förkunna att de bereder jord och vatten åt
mig, ty jag skall gå ut i min vrede mot dem och täcka
hela jordens yta med min härs fötter, och jag skall ge
dem till byte åt dem. dem:
8 Så att deras dödade skall fylla deras dalar och bäckar
och floden skall fyllas med deras döda, tills den rinner
över.
9 Och jag skall föra dem fångna till de yttersta delarna
av hela jorden.
10 Därför skall du gå ut. och tag i förväg åt mig alla
deras landområden; och om de vill ge sig åt dig, så skall
du bevara dem åt mig till dagen för deras straff.
11 Men angående dem som gör uppror, låt inte ditt öga
skona dem; men lägg dem till slakt och plundra dem vart
du än går.
12 Ty så sant jag lever och i mitt rikes kraft, vad jag än
har talat, det skall jag göra med min hand.
13 Och se till att du inte överträder något av din herres
bud, utan fullfölj dem till fullo, såsom jag har befallt dig,
och vänta inte med att göra dem.
14 Då gick Holofernes bort från sin herres närvaro och
kallade till sig alla guvernörer och befälhavare och
officerarna i Assurs här;
15 Och han samlade de utvalda männen till striden,
såsom hans herre hade befallt honom, till ett hundra
tjugo tusen och tolv tusen bågskyttar till häst;
16 Och han satte i ordning dem, eftersom en stor här är
beordrad till kriget.
17 Och han tog kameler och åsnor till deras vagnar, ett
mycket stort antal; och får och oxar och getter utan antal
för deras försörjning:
18 Och massor av matvaror för var och en av hären, och
mycket guld och silver från kungens hus.
19 Sedan drog han ut med all sin makt för att gå framför
kung Nabukodonosor på resan och för att täcka hela

3. jordens yta västerut med deras vagnar och ryttare och
deras utvalda fotfolk.
20 Och en stor mängd olika länder kom med dem som
gräshoppor och som jordens sand, ty mängden var
obetallig.
21 Och de drog ut från Nineve tre dagars resor mot
Bektilethlätten och lägrade sig från Bektileth nära berget
som ligger på den vänstra sidan av övre Kilikien.
22 Sedan tog han hela sin här, sina fotfolk, och ryttare
och vagnar och gick därifrån till bergslandet;
23 Och han förgjorde Phud och Lud och plundrade alla
Rasses barn och Israels barn, som befann sig mot öknen
söder om chelliernas land.
24 Sedan gick han över Eufrat och drog genom
Mesopotamien och förstörde alla de höga städerna som
låg vid floden Arbonai, tills ni kommer till havet.
25 Och han intog Kilikiens gränser och dödade alla som
stod emot honom och kom till Jafets gränser, som låg
söderut, mitt emot Arabien.
26 Och han omringade alla Madians barn och brände
upp deras tabernakel och plundrade deras fårhagar.
27 Sedan gick han ner till Damaskus slätt under
veteskördens tid och brände upp alla deras åkrar och
förstörde deras hjordar och boskap, och han plundrade
deras städer och ödelade deras länder och slog alla deras
unga män med svärdets egg.
28 Därför föll fruktan och fruktan för honom över alla
invånarna vid havets kuster, som fanns i Sidon och
Tyrus, och dem som bodde i Sur och Ocina och alla som
bodde i Jemnaan; och de som bodde i Azotus och
Ascalon fruktade honom mycket.
KAPITEL 3
1 Så sände de sändebud till honom för att hålla fred och
sade:
2 Se, vi, den store konungen Nabukodonosors tjänare,
ligger framför dig; använd oss som det är gott i dina
ögon.
3 Se, våra hus och alla våra platser, och alla våra vetefält,
och får och boskap och alla våra tälts stugor ligger
framför ditt ansikte; använd dem som det behagar dig.
4 Se, även våra städer och deras invånare är dina tjänare;
kom och handla med dem som du tycker är bra.
5 Så kom männen till Holofernes och berättade för
honom på detta sätt.
6 Sedan kom han ner mot havets kust, både han och
hans här, och satte garnisoner i de höga städerna och tog
ut utvalda män till hjälp.
7 Och de och hela landet runt omkring tog emot dem
med kransar, med danser och med klotter.
8 Men han kastade ner deras gränser och högg ner deras
lundar, ty han hade befallt att förgöra alla landets gudar,
att alla folk skulle tillbe Nabukodonosor bara, och att
alla tungomål och stammar skulle kalla honom som gud.
9 Och han kom över Esdraelon nära Judéen, mitt emot
Judéens stora sund.
10 Och han lägrade sig mellan Geba och Skytopolis, och
där stannade han en hel månad för att samla alla vagnar
av sin här.
KAPITEL 4
1Nu hörde Israels barn, som bodde i Judeen, allt vad
Holofernes, överhövdingen för Nabukodonosors kung
av assyrierna, hade gjort mot folken, och på vilket sätt
han hade förstört alla deras tempel och gjort dem till
intet.
2 Därför var de mycket rädda för honom och oroade sig
för Jerusalem och för Herrens, sin Guds, tempel.
3 Ty de hade nyligen återvänt från fångenskapen, och
allt folket i Judéen samlades nyligen, och kärlen, altaret
och huset helgades efter vanhelgen.
4 Därför sände de till alla Samarias kuster och byarna
och till Bethoron, och Belmen, och Jeriko, och till
Choba och Esora och till Salems dal.
5 Och de ägde i förväg alla toppar av de höga bergen
och befäste de byar som fanns där och lade upp
matvaror till krigsförsörjning, ty deras åkrar hade för
sent skördats.
6Och översteprästen Joakim, som vid den tiden var i
Jerusalem, skrev till dem som bodde i Betulia och till
Betomestham, som ligger mitt emot Esdraelon, ut mot
det öppna landet, nära Dothaim,
7 De befallde dem att hålla gångarna i bergsbygden, ty
genom dem fanns en ingång till Judéen, och det var lätt
att stoppa dem som skulle komma upp, ty passagen var
rak, för högst två män.
8 Och Israels barn gjorde som översteprästen Joakim
hade befallt dem, med de äldsta av hela Israels folk, som
bodde i Jerusalem.
9 Då ropade var och en i Israel till Gud med stor iver,
och med stor häftighet ödmjukade de sina själar.
10 Både de och deras hustrur och deras barn och deras
boskap och alla främlingar och hyresgäster och deras
tjänare som köpts för pengar, lade säckväv på deras länd.
11 Så föll alla män och kvinnor och de små barnen och
Jerusalems invånare framför templet och kastade aska på
sina huvuden och bredde ut sin säckväv inför Herrens
ansikte.
12 och ropade till Israels Gud, alla med ensam samtycke,
att han inte skulle ge deras barn till byte och deras
hustrur till byte, och deras arvedels städer till
ödeläggelse, och helgedomen till vanhelgen och smälek,
och för nationerna att glädjas åt.
13 Så hörde Gud deras böner och såg på deras lidanden,
ty folket fastade många dagar i hela Judeen och
Jerusalem inför Herren, den Allsmäktiges helgedom.
14Och översteprästen Joacim och alla prästerna som
stodo inför Herren och de som tjänade Herren, hade sina
höfter omgjorda i säckväv och offrade de dagliga
brännoffren med folkets löften och gåvor.
15 Och de hade aska på sina räfflor och ropade till
Herren av all sin kraft, att han skulle se nådigt på hela
Israels hus.
KAPITEL 5
1Då förkunnades det för Holofernes, överste för Assurs
armé, att Israels barn hade förberett sig för krig och hade
stängt av gångarna i bergslandet och hade befäst alla

4. topparna på de höga kullarna och hade lagt hinder i
kampanjländerna:
2 Därmed blev han mycket vred och kallade alla Moabs
furstar och Ammons hövdingar och alla ståthållare vid
havets kust,
3 Och han sade till dem: "Säg mig nu, I Kanaans söner,
vem detta folk är, som bor på bergslandet, och vilka
städer de bor i, och vad är deras härskara, och vari är
deras makt och styrka, och vilken konung som är satt
över dem, eller kapten för deras här;
4 Och varför har de beslutat att inte komma och möta
mig, mer än alla invånare i västerlandet.
5 Då sade Akior, hövdingen för alla Ammons söner: Låt
nu min herre höra ett ord från din tjänares mun, så skall
jag förkunna för dig sanningen om detta folk, som bor
nära dig och bor i bergsländerna : och ingen lögn skall
komma ut ur din tjänares mun.
6 Detta folk härstammar från kaldéerna:
7 Och de bodde hittills i Mesopotamien, eftersom de inte
ville följa sina fäders gudar, som fanns i Kaldeens land.
8 Ty de lämnade sina förfäders väg och tillbad
himmelens Gud, den Gud som de kände; så kastade de
dem bort från sina gudars ansikte, och de flydde till
Mesopotamien och bodde där i många dagar.
9 Då bjöd deras Gud dem att dra bort från den plats där
de bodde som främlingar och gå till Kanaans land, där
de bodde och blevo förökade med guld och silver och
mycket boskap.
10 Men när en hungersnöd täckte hela Kanaans land,
drog de ner till Egypten och bodde där, medan de fick
näring, och blev där en stor skara, så att man inte kunde
räkna deras folk.
11 Därför reste sig konungen i Egypten mot dem och
handlade listigt med dem och lät dem sänka sig genom
att arbeta i tegel och gjorde dem till slavar.
12 Då ropade de till sin Gud, och han slog hela Egyptens
land med obotliga plågor, och egyptierna fördrev dem ur
deras ögon.
13 Och Gud torkade Röda havet inför dem,
14 Och förde dem till berget Sina och Cades-Barne och
kastade ut alla som bodde i öknen.
15 Och de bodde i amoriternas land, och de förstörde
med sin styrka alla i Esebon, och när de gick över
Jordan tog de hela bergslandet i besittning.
16 Och de kastade ut kanaaniterna, fereséerna,
jebusiterna och sykemiterna och alla gergesiter framför
sig, och de bodde i det landet många dagar.
17 Och medan de inte syndade inför sin Gud, hade de
framgång, eftersom den Gud som hatar orättfärdighet
var med dem.
18 Men när de lämnade den väg som han hade utsett
dem, blev de förstörda i många strider, mycket svåra,
och fördes till fångar till ett land som inte tillhörde deras,
och deras Guds tempel kastades till marken, och deras
städer var tagna av fienderna.
19 Men nu har de vänt tillbaka till sin Gud och kommit
upp från de platser där de blivit skingrade och har tagit
Jerusalem i besittning, där deras helgedom är, och sitter
på bergslandet. ty det var öde.
20 Nu därför, min herre och ståthållare, om det är något
fel mot detta folk, och de syndar mot sin Gud, låt oss
tänka på att detta skall bli deras fördärv, och låt oss gå
upp och besegra dem.
21 Men om det inte finns någon orättfärdighet i deras
folk, så låt nu min herre gå förbi, så att deras Herre inte
försvara dem och deras Gud vara för dem, och vi blir en
smälek inför hela världen.
22 Och när Akior hade avslutat dessa ord, knorrade allt
folket som stod runt tältet, och de främsta männen från
Holofernes och alla som bodde vid havet och i Moab
talade att han skulle döda honom.
23 Ty, säger de, vi skola inte frukta Israels barns ansikte;
ty se, det är ett folk som inte har någon styrka eller makt
för en stark strid
24 Nu, herre Holofernes, kommer vi att dra upp, och de
skall bli ett byte som kan förtäras av hela din här.
KAPITEL 6
1 Och när tumultet bland männen som var kring rådet
hade upphört, sade Holofernes, överhövdingen för
Assurs här, till Akior och alla moabiterna inför hela
skaran av andra folk:
2 Och vem är du, Akior, och Efraims löntagare, att du
har profeterat mot oss i dag och sagt att vi inte skulle
föra krig mot Israels folk, eftersom deras Gud kommer
att försvara dem? och vem är Gud förutom
Nabuchodonosor?
3 Han skall sända sin kraft och förgöra dem från jordens
yta, och deras Gud skall icke rädda dem; men vi, hans
tjänare, skola förgöra dem såsom en enda man; för de
kan inte upprätthålla kraften hos våra hästar.
4 Ty med dem skola vi trampa dem under fötterna, och
deras berg skola drickas av deras blod, och deras åkrar
skall fyllas med deras döda kroppar, och deras fotspår
skola icke kunna bestå framför oss, ty de skola förgås
med ända, säger kung Nabukodonosor, herre över hela
jorden, ty han sade: Inget av mina ord är förgäves.
5 Och du, Akior, Ammons löntagare, som har talat dessa
ord på din missgärnings dag, skall inte mer se mitt
ansikte från denna dag, tills jag tar hämnd på detta folk
som drog ut ur Egypten.
6 Och då skall min härs svärd och mängden av dem som
tjänar mig gå genom dina sidor, och du skall falla bland
deras slagna när jag kommer tillbaka.
7Därför skola nu mina tjänare föra dig tillbaka till
bergslandet och sätta dig i en av städerna på
gångvägarna.
8 Och du skall inte förgås förrän du är fördärvad med
dem.
9 Och om du i ditt sinne övertygar dig själv om att de
skall bli tagna, låt inte ditt ansikte falla; jag har talat det,
och inget av mina ord skall vara förgäves.
10 Då bjöd Holofernes sina tjänare, som väntade i hans
tält, att ta Akior och föra honom till Betulia och
överlämna honom i Israels barns händer.
11 Då togo hans tjänare honom och förde honom ut ur
lägret till slätten, och de gingo från mitten av slätten till

5. bergslandet och kommo till källorna som låg under
Betulia.
12 Och när männen i staden såg dem, tog de sina vapen
och gick ut ur staden till toppen av kullen, och var och
en som använde en slunga höll dem från att komma upp
genom att kasta stenar mot dem.
13 Men när de hade kommit in under berget, bande de
Akior och kastade honom ner och lämnade honom vid
foten av kullen och vände tillbaka till sin herre.
14 Men israeliterna stego ner från sin stad och kommo
till honom och löste honom och förde honom till Betulia
och framställde honom för stadens ståthållare.
15 som vid den tiden voro Ozias, Mikas son, av Simeons
stam, och Chabris, Gotoniels son, och Charmis, Melkiels
son.
16 Och de kallade samman alla de äldsta i staden, och
hela deras ungdom sprang tillsammans med deras
kvinnor till församlingen, och de satte Akior mitt bland
allt deras folk. Sedan frågade Ozias honom om vad som
hade gjorts.
17 Och han svarade och förkunnade för dem Holofernes
råds ord och alla de ord som han hade talat mitt bland
Assurs furstar, och allt som Holofernes hade talat stolt
mot Israels hus.
18 Då föll folket ner och tillbad Gud och ropade till Gud.
ordspråk,
19 O Herre, himlens Gud, se deras stolthet och förbarma
dig över vårt folks låga stånd, och se ansiktet på dem
som är helgade åt dig i dag.
20 Då tröstade de Akior och prisade honom mycket.
21 Och Ozias tog honom ut från församlingen till sitt
hus och gjorde en festmåltid för de äldste; och de
åkallade Israels Gud hela natten om hjälp.
KAPITEL 7
1 Nästa dag befallde Holofernes hela sin här och allt
hans folk som hade kommit för att delta i hans del, att de
skulle flytta sitt läger mot Bethulia för att i förväg ta
uppförstegen till bergslandet och föra krig mot Israels
barn .
2 Då flyttade deras starka män upp sina läger på den
dagen, och krigsmännens här var ett hundra sjuttio tusen
fotfolk och tolv tusen ryttare, förutom bagaget, och
andra män som var till fots bland dem, en mycket stor
skara .
3 Och de slog läger i dalen nära Betulia, vid fontänen,
och de spred sig i bredd över Dotaim ända till Belmaim
och i längden från Betulia till Cynamon, som ligger mitt
emot Esdraelon.
4 När nu Israels barn såg deras folkmassa, blevo de
mycket förskräckta och sade var och en till sin nästa:
»Nu skola dessa män slicka upp jordens yta; ty varken
de höga bergen eller dalarna eller kullarna förmår bära
sin tyngd.
5 Då tog var och en sina krigsvapen, och när de hade
tänt eld på sina torn, stannade de kvar och vakade hela
natten.
6 Men på den andra dagen förde Holofernes fram alla
sina ryttare inför Israels barns ögon i Betulia,
7 Och han såg gångarna upp till staden och kom till
deras vattenkällor och intog dem och satte krigsmän
över dem, och han drog själv i väg mot sitt folk.
8 Då kom till honom all överhuvud för Esaus barn och
alla ståthållare för Moabs folk och befälhavarna vid
havets kust och sade:
9 Låt nu vår herre höra ett ord, så att din här inte störtas.
10 Ty detta folk av Israels barn litar inte på sina spjut,
utan på höjden av bergen där de bor, ty det är inte lätt att
komma upp på toppen av deras berg.
11 Nu, min herre, strid inte mot dem i stridsuppställning,
så skall inte en enda man av ditt folk omkomma.
12 Bli kvar i ditt läger och bevara alla män i din här, och
låt dina tjänare få i sina händer vattenkällan som rinner
ut från bergets fot.
13 Ty alla Betulias invånare har sitt vatten därifrån; så
skall törsten döda dem, och de skola ge upp sin stad, och
vi och vårt folk skola gå upp på toppen av de
näraliggande bergen och slå läger över dem för att se till
att ingen går ut ur staden.
14 Så skola de och deras hustrur och deras barn förtäras
av eld, och innan svärdet kommer emot dem, skola de
störtas på de gator där de bor.
15 Så skall du ge dem en ond lön; ty de gjorde uppror
och mötte inte din person i fred.
16 Och dessa ord behagade Holofernes och alla hans
tjänare, och han bestämde att göra som de hade sagt.
17 Och Ammons barns läger drog upp och med dem fem
tusen av assyrierna, och de lägrade sig i dalen och intog
Israels barns vatten och vattenkällor.
18 Då drogo Esaus barn upp med Ammons barn och
slog läger i bergslandet mitt emot Dothaim; och de
sände några av dem mot söder och mot öster mot
Ekrebel, som ligger nära Chusi, dvs. vid bäcken
Mochmur; och resten av assyriernas här slog läger på
slätten och täckte hela landet. och deras tält och vagnar
slogs upp för en mycket stor skara.
19 Då ropade Israels barn till Herren, sin Gud, ty deras
hjärtan sviktade, ty alla deras fiender hade omringat dem,
och det fanns ingen möjlighet att undkomma från dem.
20 Så blev hela Assurs skara kvar omkring dem, både
deras fotfolk, vagnar och ryttare, fyra och trettio dagar,
så att alla deras kärl med vatten försvann alla Betulias
inhibitorer.
21 Och cisternerna tömdes, och de hade inte vatten att
dricka sig mätta på en dag; ty de gav dem att dricka efter
mått.
22Därför blev deras små barn av hjärtat, och deras
kvinnor och unga män svimmade av törst och föll ner på
stadens gator och genom portgångarna, och det fanns
ingen kraft längre i dem.
23 Då samlades allt folket till Ozias och till stadens
hövding, både unga män och kvinnor och barn, och de
ropade med hög röst och sade inför alla de äldste:
24 Gud vare domare mellan oss och eder, ty I har gjort
oss stor skada, genom att I icke krävt frid för Assurs
barn.
25 Ty nu har vi ingen medhjälpare, utan Gud har sålt oss
i deras händer, för att vi med törst och stor förödelse
skulle kastas ned inför dem.

6. 26 Kalla dem nu till dig och överlämna hela staden till
ett byte åt Holofernes folk och till hela hans här.
27 Ty det är bättre för oss att bli till ett byte för dem än
att dö av törst; ty vi skola vara hans tjänare, så att våra
själar må leva och inte se våra spädbarns död inför våra
ögon, inte heller våra hustrur eller våra barn att dö.
28 Vi vittna mot er himmelen och jorden och vår Gud
och våra fäders Herre, som straffar oss efter våra synder
och våra fäders synder, att han inte gör som vi har sagt i
dag.
29 Då blev det stor gråt med en samtycke mitt i
församlingen; och de ropade till Herren Gud med hög
röst.
30 Då sade Ozias till dem: »Bröder, var modiga, låt oss
ännu uthärda fem dagar, i vilket utrymme Herren, vår
Gud, må vända sin nåd mot oss; ty han kommer inte helt
att överge oss.
31 Och om dessa dagar går och ingen hjälp kommer till
oss, så skall jag göra enligt ditt ord.
32 Och han skingrade folket, var och en efter eget
ansvar; och de gick till murarna och tornen i sin stad och
sände kvinnorna och barnen in i sina hus.
KAPITEL 8
1 På den tiden fick Judit höra det, som var dotter till
Merari, son till Ox, son till Josef, son till Osel, son till
Elcia, son till Ananias, son till Gedeon, son till Rafaim ,
son till Acitho, son till Eliu, son till Eliab, son till
Natanael, son till Samael, son till Salasadal, Israels son.
2 Och Manasse var hennes man, av hennes stam och
släkt, som dog i kornskörden.
3 Ty när han stod och hade tillsyn över dem som band
kärvar på fältet, kom hettan över hans huvud, och han
föll på sin säng och dog i staden Betulia; och de
begravde honom hos hans fäder på fältet mellan
Dothaim och Balamo .
4 Judit var alltså änka i sitt hus i tre år och fyra månader.
5 Och hon gjorde ett tält för henne på toppen av sitt hus,
och hon klädde sig säckväv om sina ländar och
förvarade sina änkes kläder.
6 Och hon fastade alla dagar av sin änka, utom
sabbatsaftnarna och sabbaterna och nymånadaftnarna,
och nymånadarna och Israels hus högtider och
högtidliga dagar.
7 Hon var också av ett vackert utseende och mycket
vacker att se, och hennes man Manasse hade lämnat
henne guld och silver och tjänare och tjänarinnor,
boskap och jord; och hon stannade kvar på dem.
8 Och det fanns ingen som gav henne ett dåligt ord;
eftersom hon fruktade Gud mycket.
9 När hon nu hörde folkets onda ord mot
landshövdingen, att de svimmade av brist på vatten; ty
Judith hade hört alla de ord som Ozias hade talat till dem
och att han hade svurit att efter fem dagar överlämna
staden åt assyrierna;
10 Sedan sände hon sin väntande kvinna, som hade
makten över allt hon hade, för att kalla Ozias och
Chabris och Charmis, stadens gamla.
11 Och de kom till henne, och hon sade till dem: "Hören
mig nu, I guvernörer över Betulias invånare! ty edra ord
som ni har talat inför folket i dag är inte rätta, när det
gäller denna ed som ni avgav och uttalade mellan Gud
och dig och har lovat att överlämna staden åt våra
fiender, om inte Herren inom dessa dagar vänder sig för
att hjälpa dig.
12 Och nu, vem ären ni som har frestat Gud i dag och
står i Guds ställe bland människornas barn?
13 Och pröva nu Herren, den allsmäktige, men ni skall
aldrig få veta någonting.
14 Ty ni kan inte finna djupet i människans hjärta, inte
heller kan ni inse vad han tänker; hur kan ni då utforska
Gud, som har skapat allt detta, och känna hans sinne
eller förstå hans avsikt? Nej, mina bröder, reta inte
Herren vår Gud till vrede.
15 Ty om han inte vill hjälpa oss inom dessa fem dagar,
har han makt att försvara oss när han vill, ja, varje dag,
eller att förgöra oss inför våra fiender.
16 Bind inte Herrens, vår Guds, råd, ty Gud är inte som
en människa, så att han kan hotas; inte heller är han som
en människoson, att han skulle vackla.
17 Låt oss därför vänta på hans frälsning och åkalla
honom att hjälpa oss, så skall han höra vår röst, om det
behagar honom.
18 Ty det har inte uppstått någon i vår tidsålder, och det
finns ingen nu i dessa dagar, varken stam eller familj
eller folk eller stad bland oss, som tillber gudar skapade
med händer, såsom förut har varit.
19 Därför blev våra fäder givade åt svärdet och till byte
och fick ett stort fall inför våra fiender.
20 Men vi känner ingen annan gud, därför litar vi på att
han inte kommer att förakta oss, inte heller någon av
vårt folk.
21 Ty om vi bliva tagna så, skall hela Judéen ligga öde,
och vår helgedom skall bli förstörd; och han kommer att
kräva att den vanhelgas av vår mun.
22 Och slakten av våra bröder och landets fångenskap
och ödeläggelsen av vår arvedel, kommer han att vända
på våra huvuden bland hedningarna, varhelst vi är i
träldom; och vi skola vara en anstöt och en hån för alla
dem som äger oss.
23 Ty vår tjänstgöring skall inte vändas till nåd, men
Herren, vår Gud, skall vända den till vanära.
24 Låt oss därför nu, bröder, visa ett exempel för våra
bröder, eftersom deras hjärtan är beroende av oss, och
helgedomen, huset och altaret vilar på oss.
25 Och låt oss tacka Herren, vår Gud, som prövar oss,
liksom han gjorde våra fäder.
26 Kom ihåg vad han gjorde mot Abraham, och hur han
prövade Isak, och vad som hände med Jakob i
Mesopotamien i Syrien, när han höll fåren efter Labans,
sin mors bror.
27 Ty han har inte prövat oss i elden, såsom han gjorde
dem, för att deras hjärtan skulle undersökas, och han har
inte tagit hämnd på oss, utan Herren gissar dem som
komma nära honom för att förmana dem.
28 Då sade Ozias till henne: »Allt vad du har talat, har
du talat med gott hjärta, och det finns ingen som kan
säga emot dina ord.

7. 29 Ty detta är inte den första dagen då din vishet
uppenbaras; men från början av dina dagar har allt folket
känt ditt förstånd, ty ditt hjärtas sinne är gott.
30 Men folket var mycket törstigt och tvingade oss att
göra mot dem som vi har sagt, och att lägga en ed över
oss själva, som vi inte skulle bryta.
31 Därför ber du nu för oss, ty du är en gudfruktig
kvinna, och Herren kommer att sända oss regn för att
fylla våra cisterner, och vi skola inte mer tröttna.
32 Då sade Judith till dem: "Hören mig, så skall jag göra
något, som skall gå till vårt folks barn från släkte till
släkte."
33 I natt skall ni stå i porten, och jag vill gå ut med min
väntande kvinna, och inom de dagar som ni har lovat att
överlämna staden åt våra fiender skall Herren besöka
Israel genom min hand.
34 Men fråga eder inte om min gärning, ty jag skall inte
förkunna det för eder förrän det som jag gör är
fullbordat.
35 Då sade Ozias och furstarna till henne: "Gå i frid, så
vare Herren Gud inför dig, för att hämnas på våra
fiender."
36 Då vände de tillbaka från tältet och gick till sina
avdelningar.
KAPITEL 9
1 Judith föll ner på sitt ansikte och lade aska på sitt
huvud och blottade säckväven med vilken hon var klädd;
och ungefär vid den tid då den kvällens rökelse offrades
i Jerusalem i Herrens hus, ropade Judit med hög röst och
sade:
2 Herre, min fader Simeons Gud, till vilken du gav ett
svärd för att hämnas på främlingar, som lossade bältet
på en tjänarinna för att orena henne, och upptäckte låret
till hennes skam och förorenade hennes oskuld till
hennes smälek; ty du sade: Så skall icke vara; och ändå
gjorde de så:
3 Därför gav du deras härskare att dödas, så att de
färgade sin säng i blod och blev vilseledda och slog
tjänarna med sina herrar och herrarna på sina troner.
4 Och du har givit deras hustrur till byte, och deras
döttrar till fångar, och allt deras byte att delas mellan
dina kära barn; som rörde sig av din iver och avskydde
deras blods förorening och åkallade dig om hjälp: O Gud,
o min Gud, hör också mig änka.
5 Ty du har gjort inte bara det, utan också det som föll ut
förut och som följde efter; du har tänkt på det som är nu
och det som kommer.
6 Ja, vad du bestämt var färdigt till hands och sade: Se,
vi är här, ty alla dina vägar äro beredda, och dina domar
är i din förkunskap.
7 Ty se, assyrierna är mångfaldiga i sin makt; de är
upphöjda med häst och människa; de berömma sig av
sina fotfolks styrka; de litar på sköld och spjut och bugar
och slänger; och vet inte att du är Herren som bryter
striderna. Herren är ditt namn.
8 Kasta ner deras styrka i din makt och fäll deras styrka i
din vrede, ty de har tänkt att orena din helgedom och att
orena tabernaklet där ditt härliga namn vilar och att med
svärd fälla ditt altarhorn.
9 Se deras stolthet och sänd din vrede över deras
huvuden; ge i min hand, som är änka, den makt som jag
har fått.
10 Slå med mina läppars svek tjänaren med fursten, och
fursten med tjänaren; bryt ner deras ståtlighet med en
kvinnas hand.
11 Ty din makt står inte i mängd och inte din makt i
starka män, ty du är de nödställdas Gud, en hjälpare för
de förtryckta, en stödjande av de svaga, en beskyddare
av de övergivna, en räddare för dem som saknar hopp .
12 Jag ber dig, min faders Gud och Israels arvedel Gud,
himlarnas och jordens Herre, vattnets skapare, kung över
alla skapelser, hör du min bön!
13 Och gör mitt tal och svek att bli deras sår och plåga,
som har tänkt grymma saker mot ditt förbund och ditt
heliga hus och mot toppen av Sion och mot dina barns
besittningshus.
14 Och få varje nation och stam att erkänna att du är all
makts och makts Gud, och att det inte finns någon annan
som skyddar Israels folk än du.
KAPITEL 10
1 Sedan hade hon upphört att ropa till Israels Gud och
hade gjort slut på alla dessa ord.
2 Hon stod upp där hon hade fallit ner och kallade på sin
tjänarinna och gick ner till huset där hon bodde på
sabbatsdagen och på sina högtider.
3 Och hon drog av sig säckväven som hon hade på sig
och tog av sig änkeskapets kläder och tvättade hela
hennes kropp med vatten och smorde sig med dyrbar
salva och flätade håret på hennes huvud och satte på ett
däck. den och klädde sig i sina glädjekläder, med vilka
hon var klädd under sin man Manasses liv.
4 Och hon tog sandaler på sina fötter och satte om sig
sina armband och sina kedjor, sina ringar och sina
örhängen och alla sina prydnader, och prydde sig tappert
för att locka ögonen på alla män som skulle se henne.
5 Sedan gav hon sin tjänarinna en flaska vin och en
kruka olja och fyllde en påse med torkad säd och
fikonklumpar och fint bröd; så slog hon ihop alla dessa
saker och lade dem på sig.
6 Så gick de ut till porten till staden Bethulia och fann
där Ozias och stadens gamla, Chabris och Charmis, stå
där.
7 Och när de såg henne, att hennes utseende förändrades
och hennes kläder förändrades, förundrade de sig
mycket över hennes skönhet och sade till henne.
8 Gud, våra fäders Gud, ge dig nåd och fullborda dina
företag till Israels barns ära och till Jerusalems
upphöjelse. Sedan tillbad de Gud.
9 Och hon sade till dem: Befall att stadens portar skall
öppnas för mig, så att jag kan gå ut för att fullborda det
som ni har talat med mig om. Så befallde de de unga
männen att öppna för henne, såsom hon hade sagt.
10 Och när de hade gjort det, gick Judit ut, hon och
hennes tjänarinna med henne; och männen i staden såg

8. efter henne, tills hon hade gått nedför berget, och tills
hon hade passerat dalen och inte längre kunde se henne.
11 Så gick de rakt ut i dalen, och assyriernas första vakt
mötte henne,
12 Och han tog henne och frågade henne: Av vilket folk
är du? och varifrån kommer du? och vart går du? Och
hon sade: "Jag är en hebréernas kvinna och har flytt från
dem; ty de skola ges dig att förtäras."
13 Och jag kommer inför Holofernes, överste för din
armé, för att förkunna sanningsord; och jag skall visa
honom en väg, genom vilken han skall gå och vinna hela
bergslandet, utan att förlora någon av hans mäns kropp
eller liv.
14 När nu männen hörde hennes ord och såg hennes
ansikte, förundrade de sig mycket över hennes skönhet
och sade till henne:
15 Du har räddat ditt liv, genom att du skyndade dig att
komma ned till vår herres ansikte; kom nu till hans tält,
så skola några av oss föra dig, tills de har överlämnat dig
i hans händer.
16 Och när du står inför honom, var inte rädd i ditt hjärta,
utan låt honom se det enligt ditt ord; och han skall
bönfalla dig väl.
17 Sedan utsåg de av dem ett hundra män som skulle
följa med henne och hennes tjänarinna; och de förde
henne till Holofernes tält.
18 Sedan var det en sammankomst i hela lägret, ty
hennes ankomst hördes bland tälten, och de kom
omkring henne, medan hon stod utanför Holofernes tält,
tills de berättade för honom om henne.
19 Och de förundrade sig över hennes skönhet och
beundrade Israels barn för hennes skull, och var och en
sade till sin nästa: Vem skulle förakta detta folk, som har
sådana kvinnor ibland sig? Det är förvisso inte bra att en
man av dem finns kvar, som släppts kan bedra hela
jorden.
20 Och de som låg nära Holofernes gick ut, och alla
hans tjänare och de förde henne in i tältet.
21 Nu vilade Holofernes på sin säng under en baldakin,
som var vävd med purpur och guld, och smaragder och
ädelstenar.
22 Så visade de honom om henne; och han gick ut
framför sitt tält med silverlampor framför honom.
23 Och när Judit kom framför honom och hans tjänare
förundrade de sig alla över hennes skönhet. och hon föll
ned på sitt ansikte och vördade honom, och hans tjänare
tog upp henne.
KAPITEL 11
1 Då sade Holofernes till henne: "Kvinna, var vid god
tröst, frukta inte i ditt hjärta; ty jag har aldrig skadat
någon som var villig att tjäna Nabukodonosor, konungen
över hela jorden."
2 Om nu ditt folk, som bor på bergen, inte hade upplyst
för mig, så skulle jag inte ha lyft mitt spjut mot dem,
utan de har gjort sig själva så här.
3 Men säg mig nu varför du har flytt från dem och
kommit till oss, ty du har kommit för att skydda dig; var
vid god tröst, du skall leva i natt och härefter:
4 Ty ingen skall göra dig illa, utan bön till dig väl,
såsom de gör kung Nabukodonosors tjänare, min herre.
5 Då sade Judit till honom: "Ta emot din tjänares ord
och låt din tjänarinna tala inför dig, så skall jag inte
förkunna någon lögn för min herre i natt."
6 Och om du vill följa din tjänarinnas ord, så kommer
Gud att låta det fullkomligt gå förbi dig; och min herre
skall inte misslyckas med sina avsikter.
7 Så sant Nabukodonosor, konungen över hela jorden,
lever, och så sant hans makt lever, som har sänt dig för
att försörja allt levande; ty inte bara människor skall
tjäna honom genom dig, utan även markens djur och
boskapen, och himlens fåglar skall leva av din makt
under Nabukodonosor och hela hans hus.
8 Ty vi har hört om din vishet och din politik, och det är
rapporterat över hela jorden, att du bara är utmärkt i hela
riket, och mäktig i kunskap och underbar i
krigsgärningar.
9 Vad nu angår den sak som Akior talade i ditt råd, så
har vi hört hans ord; Ty männen i Betulia räddade
honom, och han berättade för dem allt vad han hade talat
till dig.
10 Därför, herre och landshövding, respektera inte hans
ord; men lägg upp det i ditt hjärta, ty det är sant: ty vårt
folk skall inte straffas, och svärdet kan inte vinna över
dem, om de inte syndar mot sin Gud.
11 Och nu, så att min herre inte blir besegrad och
omintetgör sin avsikt, till och med döden har nu fallit
över dem, och deras synd har kommit över dem, varmed
de kommer att reta sin Gud till vrede närhelst de gör det
som inte är lämpligt att vara Gjort:
12 Ty deras matvaror sviker dem, och allt deras vatten är
knappt, och de har bestämt sig för att lägga händerna på
sin boskap och har för avsikt att förtära allt det som Gud
har förbjudit dem att äta genom sina lagar.
13 Och de är beslutna att förbruka förstlingen av
tiondelarna av vin och olja, som de hade helgat och
förvarat åt de präster som tjänar i Jerusalem inför vår
Guds ansikte. vilka saker det inte är tillåtet för någon av
människorna så mycket som att röra med sina händer.
14 Ty de har sänt några till Jerusalem, därför att även de
som bor där har gjort likadant för att ge dem en licens
från senaten.
15 När de nu kommer med bud till dem, skola de genast
göra det, och de skola ges till dig för att förgöras samma
dag.
16 Därför har jag, din tjänarinna, som vet allt detta, flytt
från deras närvaro. och Gud har sänt mig för att göra
saker med dig, varvid hela jorden skall häpna, och var
och en som hör det.
17 Ty din tjänare är religiös och tjänar himmelens Gud
dag och natt; därför, min herre, vill jag förbli hos dig,
och din tjänare skall om natten gå ut i dalen, och jag
skall be till Gud, och han kommer att berätta för mig när
de har begått sina synder:
18 Och jag skall komma och förkunna det för dig; då
skall du dra ut med hela din här, och ingen av dem skall
stå dig emot.
19 Och jag skall föra dig genom Judeen, tills du kommer
inför Jerusalem; och jag skall sätta din tron mitt i den;

9. och du skall driva dem som får som inte har någon herde,
och en hund skall inte så mycket som öppna sin mun för
dig; ty dessa saker har jag berättat för mig enligt min
förutseende, och de blev förkunnade för mig, och jag är
sänd att berätta dig.
20 Då behagade hennes ord Holofernes och alla hans
tjänare; och de förundrade sig över hennes vishet och
sade:
21 Det finns inte en sådan kvinna från den ena änden av
jorden till den andra, både för ansiktets skönhet och
visdom av ord.
22 På samma sätt sade Holofernes till henne. Gud har
gjort väl i att sända dig inför folket, så att styrka kan
vara i våra händer och fördärv över dem som lättsamt
ser på min herre.
23 Och nu är du både vacker i ditt ansikte och kvick i
dina ord. Om du gör som du har sagt, så skall din Gud
vara min Gud, och du skall bo i kung Nabukodonosors
hus och bli berömd överallt jorden.
KAPITEL 12
1 Sedan befallde han att föra in henne där hans tallrik
stod. och bjöd att de skulle tillaga åt henne av hans egen
mat, och att hon skulle dricka av hans eget vin.
2 Och Judit sade: "Jag vill inte äta därav, för att det inte
ska ske något angrepp; men det som jag har fört med
mig skall försörjas."
3 Då sade Holofernes till henne: Om din försörjning
misslyckas, hur skulle vi då ge dig något liknande? ty
det finns ingen hos oss av ditt folk.
4 Då sade Judith till honom, så sant din själ lever, min
herre, din tjänarinna skall inte förbruka det jag har,
innan Herren har verkat det som han har bestämt med
min hand.
5 Då förde Holofernes tjänare henne in i tältet, och hon
sov till midnatt, och hon stod upp när det var mot
morgonvakten.
6 Och sände till Holofernes, räddande: Låt nu min herre
befalla att din tjänarinna må gå ut till bön.
7 Då bjöd Holofernes sin vakt att de inte skulle stanna
henne; så stannade hon i lägret i tre dagar och gick om
natten ut i Bethulias dal och tvättade sig i en vattenkälla
vid lägret.
8 Och när hon kom ut, bad hon Herren, Israels Gud, att
han skulle vägleda henne till att uppväcka hennes folks
barn.
9 Så kom hon in ren och stannade kvar i tältet tills hon åt
sitt kött på kvällen.
10 Och på den fjärde dagen gjorde Holofernes en fest
för sina egna tjänare och kallade ingen av tjänstemännen
till gästabudet.
11 Då sade han till hovmannen Bagoas, som hade
befogenhet över allt vad han ägde: Gå nu och övertyga
denna hebreiska kvinna som är hos dig, att hon kommer
till oss och äter och dricker med oss.
12 Ty se, det kommer att vara en skam för vår person,
om vi släppa en sådan kvinna gå, utan att ha haft hennes
sällskap; ty om vi inte drar henne till oss, så kommer
hon att skratta åt oss.
13 Då gick Bagoas från Holofernes ansikte och kom till
henne och sade: "Låt inte denna vackra flicka frukta att
komma till min herre och bli ärad inför hans närvaro och
dricka vin och vara glad med oss och vara gjorde denna
dag som en av assyriernas döttrar, som tjänade i
Nabukodonosors hus.
14 Då sade Judit till honom: Vem är jag nu, att jag
skulle säga emot min herre? Allt som behagar honom
skall jag skyndsamt göra, och det skall vara min glädje
ända till min döds dag.
15 Då stod hon upp och klädde sig med sina kläder och
alla sin kvinnas dräkt, och hennes tjänarinna gick och
lade mjuka skinn på marken åt henne mitt emot
Holofernes, som hon hade fått från Bagoas för sitt
dagliga bruk, för att hon skulle sitta och äta på dem.
16 När Judith nu kom in och satte sig, blev Holofernes
hans hjärta hänfört av henne, och hans sinne rördes, och
han önskade henne mycket; ty han väntade en tid på att
bedra henne, från den dag då han hade sett henne.
17 Då sade Holofernes till henne: Drick nu och var glad
med oss.
18 Då sade Judit: "Jag vill dricka nu, min herre, ty mitt
liv är förhärligt i mig i dag mer än alla dagar sedan jag
föddes."
19 Sedan tog hon och åt och drack inför honom vad
hennes tjänarinna hade förberett.
20 Och Holofernes hade stor förtjusning över henne och
drack mer vin än han någonsin druckit på en dag sedan
han föddes.
KAPITEL 13
1 När det nu var på kvällen, skyndade hans tjänare att ge
sig av, och Bagoas stängde sitt tält utanför och lämnade
bort servitörerna från sin herre. och de gick till sina
sängar, ty de var alla trötta, eftersom festen hade varit
lång.
2 Och Judith blev ensam kvar i tältet, och Holofernes låg
ensam på sin säng, ty han var full av vin.
3 Nu hade Judit befallt sin piga att stå utanför hennes
sängkammare och vänta på henne. kom fram, som hon
gjorde dagligen, ty hon sade att hon skulle gå ut till sina
böner, och hon talade till Bagoas på samma sätt.
4 Så gick alla ut och ingen blev kvar i sängkammaren,
varken liten eller stor. Då stod Judith vid sin säng och
sade i sitt hjärta: Herre, all makts Gud, se denna gåva på
mina händers verk för Jerusalems upphöjelse.
5 Ty nu är det dags att hjälpa din arvedel och att driva
dina företag till förintelse för de fiender som har rest sig
mot oss.
6 Sedan kom hon till sängens pelare, som stod vid
Holofernes huvud, och tog därifrån ner hans fauchion,
7 Och han gick fram till hans säng och tog tag i håret på
hans huvud och sade: »Stärk mig, Herre, Israels Gud, i
dag.»
8 Och hon slog honom två gånger i halsen av all sin
kraft, och hon tog hans huvud från honom.
9 Och han föll ner sin kropp från sängen och drog ner
baldakinen från pelarna; och anon efter att hon gick ut
och gav Holofernes sitt huvud till sin piga;

10. 10 Och hon lade det i sin köttpåse; så gick de två
tillsammans till bön enligt sin sed, och när de passerade
lägret, gick de runt dalen och gick upp på Betulias berg
och kommo till dess portar.
11 Då sade Judit långt borta till väktarna vid porten:
Öppna, öppna nu porten: Gud, vår Gud, är med oss för
att ännu visa sin makt i Jerusalem och sina styrkor mot
fienden, såsom han har t.o.m. gjort denna dag.
12 När nu männen i hennes stad hörde hennes röst,
skyndade de sig att gå ner till porten till sin stad, och de
kallade till sig de äldste i staden.
13 Och sedan sprang de alla tillsammans, både små och
stora, ty det var märkligt för dem att hon hade kommit;
så öppnade de porten och tog emot dem och gjorde upp
en eld till ett ljus och ställde sig runt dem.
14 Då sade hon till dem med hög röst: Prisa, prisa Gud,
prisa Gud, säger jag, ty han har inte tagit bort sin nåd
från Israels hus, utan har förintat våra fiender med mina
händer i natt.
15 Då tog hon huvudet ur väskan och visade det och
sade till dem: "Se huvudet på Holofernes, chefen för
Assurs armé, och se baldakinen, i vilken han låg i sitt
fylleri; och Herren har slagit honom med en kvinnas
hand.
16 Så sant Herren lever, som har bevarat mig på min väg
som jag gick, mitt ansikte har förfört honom till hans
fördärv, och ändå har han inte begått någon synd med
mig för att orena och vanära mig.
17 Då blev allt folket förvånat, och de bugade sig och
tillbad Gud och sade entydigt: Välsignad vare du, vår
Gud, som i dag har förintat ditt folks fiender.
18 Då sade Ozias till henne: O dotter, välsignad är du av
den Högste Gud över alla kvinnor på jorden; och
välsignad vare Herren Gud, som har skapat himlarna och
jorden, som har befallt dig att avhugga huvudet av våra
fiender.
19 Därför skall din förtröstan inte vika från människors
hjärtan, som komma ihåg Guds kraft för evigt.
20 Och Gud vänder dessa saker till dig till en evig
lovsång, för att besöka dig i goda ting, eftersom du inte
har skonat ditt liv för vårt folks elände, utan har hämnats
vår fördärv och vandrat en rak väg inför vår Gud. Och
allt folket sade: Så var det, så var det.
KAPITEL 14
1 Då sade Judith till dem: "Hör nu på mig, mina bröder,
och tag detta huvud och häng det på edra väggars högsta
plats."
2 Och så snart morgonen visar sig och solen går fram
över jorden, tag var och en hans vapen och gå ut var och
en tappra man från staden och sätt en kapten över dem,
som om ni ville gå ner på fältet mot assyriernas vakt;
men gå inte ner.
3 Sedan skola de ta sin rustning och gå in i sitt läger och
resa upp hövdingar för Assurs här och springa till
Holofernes tält, men de skola inte finna honom; då skall
fruktan falla över dem, och de skola skall fly framför ditt
ansikte.
4 Så skolen I och alla som bor på Israels kust förfölja
dem och störta dem medan de går.
5 Men innan ni gör detta, kalla mig ammoniten Akior, så
att han kan se och känna honom som föraktade Israels
hus och som sände honom till oss, liksom till sin död.
6 Sedan kallade de Akior ut ur Ozias hus; och när han
kom och såg Holofernes huvud i en mans hand i folkets
församling, föll han ner på sitt ansikte, och hans ande
svek.
7 Men när de hade återfått honom, föll han för Judits
fötter och vördade henne och sade: Välsignad är du i alla
Judas tabernakel och bland alla folk som hör ditt namn,
och de skola bliva häpna.
8 Berätta nu för mig allt vad du har gjort i dessa dagar.
Då berättade Judit för honom mitt bland folket allt vad
hon hade gjort, från den dag hon gick ut till den stunden
hon talade till dem.
9 Och när hon hade slutat tala, ropade folket med hög
röst och lät jubel i sin stad.
10 Och när Akior hade sett allt vad Israels Gud hade
gjort, trodde han starkt på Gud och omskar köttet av sin
förhud och förenades med Israels hus ända till denna dag.
11 Och så snart morgonen uppstod, hängde de
Holofernes huvud på väggen, och var och en tog sina
vapen, och de gick ut i band till bergets sund.
12 Men när assyrierna såg dem, sände de till sina ledare,
som kom till deras hövdingar och tribuner och till var
och en av deras furstar.
13 Då kommo de till Holofernes tält och sade till honom
som hade ansvaret för allt hans ting: Vakna nu vår herre!
14 Då gick han till Bagoas och knackade på dörren till
tältet; ty han trodde att han hade legat med Judith.
15 Men eftersom ingen svarade, öppnade han den och
gick in i sängkammaren och fann honom död liggande
på golvet, och hans huvud togs ifrån honom.
16Därför ropade han med hög röst, med gråt och suck
och med ett starkt rop, och han rev sönder sina kläder.
17 Sedan han gått in i tältet där Judith bodde, och när
han inte fann henne, sprang han ut till folket och ropade:
18 Dessa slavar har handlat förrädiskt; en kvinna av
hebréerna har fört skam över kung Nabukodonosors hus,
ty se, Holofernes ligger på marken utan huvud.
19 När befälhavarna för den assyriska hären hörde dessa
ord, slet de sina rockar och deras sinnen var underbart
upprörda, och det hördes ett skrik och ett mycket stort
ljud i hela lägret.
KAPITEL 15
1 Och när de som var i tälten hörde det, blev de häpna
över det som hade skett.
2 Och fruktan och bävan föll över dem, så att det inte
fanns någon som vågade stanna inför sin nästas ögon,
utan att de allihop rusade ut och flydde ut på alla vägar
till slätten och bergslandet.
3 Även de som hade slagit läger i bergen runt omkring
Betulia flydde. Då rusade Israels barn ut mot dem, var
och en som var krigare bland dem.
4 Då sände Ozias till Betomasthem och till Bebai, och
Chobai och Cola och till alla Israels kuster, för att

11. berätta vad som hade skett, och att alla skulle rusa fram
mot sina fiender för att förgöra dem.
5När nu Israels barn hörde det, föll de alla över dem
med ett samtycke och dödade dem till Chobai, likaså de
som kom från Jerusalem och från hela bergslandet (ty
människor hade berättat för dem vad som hade skett i
deras fienders läger), och de som var i Galead och i
Galileen, jagade dem med ett stort dödsfall, tills de kom
förbi Damaskus och dess gränser.
6 Och de återstående som bodde i Betulia föll över
Assurs läger och plundrade dem och blevo mycket rika.
7 Och Israels barn som återvände från slakten hade det
som blev kvar; och byarna och städerna, som låg i
bergen och på slätten, fick mycket byte, ty folket var
mycket stort.
8 Då kom översteprästen Joakim och de äldsta bland
Israels barn, som bodde i Jerusalem, för att se det goda
som Gud hade visat Israel, och för att se Judit och för att
hälsa henne.
9 Och när de kommo till henne, välsignade de henne
enhälligt och sade till henne: Du är Jerusalems
upphöjelse, du är Israels stora härlighet, du är vårt folks
stora glädje.
10 Du har gjort allt detta med din hand, du har gjort
mycket gott mot Israel, och Gud har behag i det;
välsignad vare du av Herren, den Allsmäktige i evighet.
Och allt folket sade: Så må det vara.
11 Och folket plundrade lägret under trettio dagar, och
de gav åt Judith Holofernes hans tält och alla hans
tallrikar, sängar och kärl och alla hans saker; och hon
tog det och lade det på sin mula. och gjorde iordning
sina vagnar och lade dem därpå.
12 Då sprang alla Israels kvinnor samman för att se
henne och välsignade henne och dansade bland dem för
henne; och hon tog grenar i sin hand och gav också åt
kvinnorna som var med henne.
13 Och de lade en krans med olivolja på henne och
hennes tjänarinna som var med henne, och hon gick
framför allt folket i dansen och ledde alla kvinnorna; och
alla Israels män följde efter i sina rustningar med kransar
och sånger i deras mun.
KAPITEL 16
1 Då började Judit sjunga denna tacksägelse i hela Israel,
och allt folket sjöng efter henne denna lovsång.
2 Och Judith sade: "Börja för min Gud med klangfärger,
sjung min Herre med cymbaler; låt honom höra en ny
psalm, upphöj honom och åkalla hans namn."
3 Ty Gud bryter striderna, ty bland lägren mitt bland
folket har han räddat mig ur händerna på dem som
förföljde mig.
4 Assur kom ut från bergen från norr, han kom med tio
tusen av sin här, vars folkmassa stoppade strömmarna,
och deras ryttare har täckt kullarna.
5 Han skröt om att han skulle bränna upp mina gränser
och döda mina unga män med svärd och slå de diande
barnen mot marken och göra mina spädbarn till ett byte
och mina jungfrur till ett byte.
6 Men den Allsmäktige Herren har gjort dem besvikna
genom en kvinnas hand.
7 Ty den mäktige föll inte för de unga männen, och
titanernas söner slog honom inte, och inga höga jättar
satte sig över honom; men Judit, Meraris dotter,
försvagade honom med sitt vackra ansikte.
8 Ty hon klädde av sig änkeskapets kläder för att
upphöja de förtryckta i Israel, och hon smorde sitt
ansikte med salva och band sitt hår i ett däck och tog ett
linnekläder för att bedra honom.
9 Hennes sandaler hänförde hans ögon, hennes skönhet
tog hans sinne till fånga, och fauchionen gick genom
hans hals.
10 Perserna skakade av hennes djärvhet, och mederna
blev förskräckta över hennes hårdhet.
11 Då ropade mina förtryckta av glädje, och mina svaga
ropade högt; men de häpnade: dessa höjde sina röster,
men de störtades.
12 Döttrarnas söner har genomborrat dem och sårat dem
som flyktingars barn; de omkom i Herrens strid.
13 Jag vill sjunga för Herren en ny sång: O Herre, du är
stor och härlig, underbar i styrka och oövervinnerlig.
14 Låt alla varelser tjäna dig: ty du talade, och de blev
till, du sänder ut din ande, och den skapade dem, och det
finns ingen som kan motstå din röst.
15 Ty bergen skola ryckas från sina grundvalar med vattnet,
klipporna smälta som vax inför din åsyn, men du är
barmhärtig mot dem som fruktar dig.
16 Ty allt slaktoffer är för litet för en ljuv doft för dig, och
allt fett är inte tillräckligt för ditt brännoffer; men den som
fruktar Herren är alltid stor.
17 Ve de folk som reser sig mot min släkt! Herren, den
allsmäktige, ska hämnas på dem på domens dag, genom att
lägga eld och maskar i deras kött; och de skola känna dem
och gråta för evigt.
18 Så snart de nu kommit in i Jerusalem, tillbad de Herren;
och så snart folket hade blivit renat, offrade de sina
brännoffer och sina frioffer och sina gåvor.
19 Judith tillägnade också alla saker från Holofernes, som
folket hade gett henne, och gav baldakinen, som hon hade
tagit ut ur hans sängkammare, som en gåva åt Herren.
20 Så fortsatte folket att festa i Jerusalem framför
helgedomen i tre månader, och Judit blev kvar hos dem.
21 Efter denna tid återvände var och en till sin egen
arvedel, och Judit begav sig till Betulia och blev kvar i
sin egen besittning och var på sin tid hederlig i hela
landet.
22 Och många längtade efter henne, men ingen kände
henne under hela hennes livstid, efter det att hennes man
Manasse var död och samlades till sitt folk.
23 Men hon blev mer och mer i ära och åldrades i sin
mans hus, hundra fem år gammal, och gjorde sin
tjänarinna fri; så dog hon i Betulia, och de begravde
henne i hennes mans Manasses grotta.
24 Och Israels hus sörjde henne i sju dagar, och innan
hon dog, delade hon ut sina gods till alla som stodo
närmast sin man Manasses släkt och till de närmaste i
hennes släkt.
25 Och det fanns ingen som förskräckte Israels barn
längre i Judits dagar och inte heller en lång tid efter
hennes död.