Swedish - 1st Maccabees.pdf

KAPITEL 1
1 Och det hände sig, sedan Alexander, son till Filip,
makedonen, som kom ut ur Chettiims land, hade slagit
Darius, persernas och medernas kung, att han regerade i
hans ställe, den förste över Grekland,
2 Och han förde många krig och vann många fästen och
dödade jordens kungar,
3 Och han drog fram till jordens ändar och tog byte från
många folk, så att jorden var stilla inför honom; varpå han
upphöjdes och hans hjärta höjdes.
4 Och han samlade en mäktig stark här och härskade över
länder och nationer och kungar, som blev honom
skattskyldiga.
5 Och efter detta blev han sjuk och förstod att han skulle dö.
6 Därför kallade han sina tjänare, sådana som var hederliga
och hade blivit uppfostrade med honom från hans ungdom,
och delade sitt rike mellan dem, medan han ännu levde.
7 Alexander regerade i tolv år och dog sedan.
8 Och hans tjänare styrde var och en i hans ställe.
9 Och efter hans död satte de alla på sig kronor; så gjorde
deras söner efter dem många år, och olyckorna blevo
många på jorden.
10 Och från dem kom en ond rot Antiochos vid namn
Epifanes, son till konung Antiochos, som hade varit gisslan
i Rom, och han regerade i grekernas rikes hundra
trettiosjunde år.
11 På den tiden drogo det ut ur Israel ogudaktiga män, som
övertalade många och sade: "Låt oss gå och sluta ett
förbund med folken som finns omkring oss; ty sedan vi
lämnade dem har vi haft mycket sorg.
12 Så den här enheten gladde dem väl.
13 Då var några av folket så framme här, att de gick till
kungen, som gav dem tillstånd att göra enligt hedningarnas
förordningar.
14 Varpå de byggde en övningsplats i Jerusalem enligt
hedningarnas seder:
15 Och de gjorde sig oomskurna och övergav det heliga
förbundet och förenade sig med hedningarna och blev sålda
för att göra ont.
16 När riket nu hade upprättats inför Antiokus, tänkte han
att regera över Egypten för att han skulle kunna härska
över två riken.
17Därför drog han in i Egypten med en stor skara, med
vagnar och elefanter och ryttare och en stor flotta,
18 Och han förde krig mot Ptolemeus, kungen i Egypten,
men Ptolemeus blev rädd för honom och flydde; och
många sårades till döds.
19 Så fick de de starka städerna i Egyptens land, och han
tog bytet därav.
20 Och sedan Antiochus hade slagit Egypten, återvände
han igen i det hundra fyrtionetredje året och drog upp mot
Israel och Jerusalem med en stor skara,
21 Och han gick stolt in i helgedomen och tog bort
guldaltaret och ljusstaken och alla dess kärl,
22 Och bordet med skådebröden och hällkärlen och
skålarna. och rökelserna av guld och förhänget och kronan
och de gyllene prydnaderna som fanns framför templet, allt
som han drog av.
23 Han tog också silvret och guldet och de dyrbara kärlen;
också tog han de gömda skatterna som han fann.
24 Och när han hade tagit allt bort, gick han in i sitt eget
land efter att ha gjort ett stort blodbad och talade mycket
stolt.
25 Therefore there was a great mourning in Israel, in every
place where they were;
26 So that the princes and elders mourned, the virgins and
young men were made feeble, and the beauty of women
was changed.
27 Every bridegroom took up lamentation, and she that sat
in the marriage chamber was in heaviness,
28 The land also was moved for the inhabitants thereof,
and all the house of Jacob was covered with confusion.
29 And after two years fully expired the king sent his chief
collector of tribute unto the cities of Juda, who came unto
Jerusalem with a great multitude,
30 And spake peaceable words unto them, but all was
deceit: for when they had given him credence, he fell
suddenly upon the city, and smote it very sore, and
destroyed much people of Israel.
31 And when he had taken the spoils of the city, he set it
on fire, and pulled down the houses and walls thereof on
every side.
32 But the women and children took they captive, and
possessed the cattle.
33 Then builded they the city of David with a great and
strong wall, and with mighty towers, and made it a strong
hold for them.
34 And they put therein a sinful nation, wicked men, and
fortified themselves therein.
35 They stored it also with armour and victuals, and when
they had gathered together the spoils of Jerusalem, they
laid them up there, and so they became a sore snare:
36 For it was a place to lie in wait against the sanctuary,
and an evil adversary to Israel.
37 Thus they shed innocent blood on every side of the
sanctuary, and defiled it:
38 Insomuch that the inhabitants of Jerusalem fled because
of them: whereupon the city was made an habitation of
strangers, and became strange to those that were born in
her; and her own children left her.
39 Her sanctuary was laid waste like a wilderness, her
feasts were turned into mourning, her sabbaths into
reproach her honour into contempt.
40 As had been her glory, so was her dishonour increased,
and her excellency was turned into mourning.
41 Moreover king Antiochus wrote to his whole kingdom,
that all should be one people,
42 And every one should leave his laws: so all the heathen
agreed according to the commandment of the king.
43 Yea, many also of the Israelites consented to his
religion, and sacrificed unto idols, and profaned the
sabbath.
44 For the king had sent letters by messengers unto
Jerusalem and the cities of Juda that they should follow the
strange laws of the land,
45 And forbid burnt offerings, and sacrifice, and drink
offerings, in the temple; and that they should profane the
sabbaths and festival days:
46 And pollute the sanctuary and holy people:
47 Set up altars, and groves, and chapels of idols, and
sacrifice swine's flesh, and unclean beasts:

48 That they should also leave their children uncircumcised,
and make their souls abominable with all manner of
uncleanness and profanation:
49 To the end they might forget the law, and change all the
ordinances.
50 And whosoever would not do according to the
commandment of the king, he said, he should die.
51 In the selfsame manner wrote he to his whole kingdom,
and appointed overseers over all the people, commanding
the cities of Juda to sacrifice, city by city.
52 Då församlades många av folket till dem, till exempel
var och en som övergav lagen; och så begick de ondska i
landet;
53 Och drev israeliterna till hemliga platser, till och med
dit de kunde fly för hjälp.
54 På den femtonde dagen i månaden Casleu, i det hundra
fyrtiofemte året, reste de ödeläggelsens styggelse på altaret
och byggde avgudaaltare på alla sidor i Juda städer;
55 Och de brände rökelse vid dörrarna till deras hus och på
gatorna.
56 Och när de slet sönder lagböckerna som de funnit,
brände de upp dem i eld.
57 Och var och en som påträffades med någon av
testamentets bok, eller om någon var skyldig till lagen, var
kungens befallning att de skulle döda honom.
58 Så gjorde de genom sin myndighet med israeliterna
varje månad, med så många som funnos i städerna.
59 Men den femte och tjugonde dagen i månaden offrade
de på avgudaaltaret, som stod på Guds altare.
60 Vid den tiden dödade de enligt budet vissa kvinnor som
hade låtit omskära deras barn.
61 Och de hängde spädbarnen om halsen och plundrade
deras hus och dödade dem som hade omskurit dem.
62 Men många i Israel var helt beslutna och bekräftade i
sig själva att inte äta något orent.
63Därför skulle de hellre dö, för att de inte skulle bli
orenade med mat och inte vanhelga det heliga förbundet, så
dog de.
64 Och det kom mycket stor vrede över Israel.
KAPITEL 2
1 På den tiden reste sig Mattatias, son till Johannes, son till
Simeon, en präst av Joaribs söner, upp från Jerusalem, och
bodde i Modin.
2 Och han hade fem söner, Joannan, kallad Caddis:
3 Simon; heter Thassi:
4 Judas, som kallades Makkabeus:
5 Eleasar, kallad Avaran, och Jonatan, vars efternamn var
Apphus.
6 Och när han såg hädelserna som begicks i Juda och
Jerusalem,
7 Han sade: Ve mig! varför föddes jag att se detta elände
hos mitt folk och den heliga staden och bo där, när den
överlämnades i fiendens hand och helgedomen i
främlingars hand?
8 Hennes tempel har blivit som en man utan härlighet.
9 Hennes härliga kärl förs bort i fångenskap, hennes
spädbarn dödas på gatorna, hennes unga män med fiendens
svärd.
10 Vilket folk har inte haft del i hennes rike och fått av sitt
byte?
11 Alla hennes prydnader är borttagna; av en fri kvinna har
hon blivit en bondslav.
12 Och se, vår helgedom, vår skönhet och vår härlighet, är
ödelagd, och hedningarna har vanhelgat den.
13 Till vad skall vi då leva längre?
14 Då slet Mattatias och hans söner sina kläder och klädde
sig i säck och sörjde mycket.
15 Under tiden kom kungens officerare, sådana som
tvingade folket att göra uppror, till staden Modin för att
offra dem.
16 Och när många av Israel kom till dem, kom Mattatias
och hans söner samman.
17 Då svarade kungens tjänstemän och sade till Mattatias
på detta vis: Du är en härskare och en hederlig och stor
man i denna stad och styrkt med söner och bröder.
18 Kom därför nu först och uppfyll kungens befallning,
såsom alla hedningar har gjort, ja, även Juda män och de
som är kvar i Jerusalem; så skall du och ditt hus vara i
antalet av kungens antal vänner, och du och dina barn skall
hedras med silver och guld och många belöningar.
19 Då svarade Mattatias och talade med hög röst: Fastän
alla folken som står under konungens välde lyda honom
och falla var och en bort från sina fäders religion och
samtycka till hans bud.
20 Men jag och mina söner och mina bröder skall vandra i
våra fäders förbund.
21 Gud förbjude att vi skulle överge lagen och
förordningarna.
22 Vi kommer inte att lyssna på kungens ord, att gå från
vår religion, varken till höger eller vänster.
23 När han nu hade slutat tala dessa ord, kom en av judarna
i allas ögon för att offra på altaret i Modin, enligt kungens
befallning.
24 När Mattatias såg, blev han upptänd av nit, och hans
tyglar darrade, och han kunde inte låta bli att visa sin vrede
enligt domen; därför sprang han och dödade honom på
altaret.
25 Även kungens kommissarie, som tvingade män att offra,
dödade han vid den tiden, och altaret rev han ner.
26 Så handlade han nitiskt för Guds lag som Pinees gjorde
mot Zambri, Saloms son.
27 Och Mattatias ropade med hög röst i hela staden och
sade: Den som är nitälskande för lagen och håller
förbundet, låt honom följa mig.
28 Så flydde han och hans söner upp i bergen och lämnade
allt vad de hade i staden.
29 Då gick många som sökte rätt och rätt ned i öknen för
att bo där.
30 Både de och deras barn och deras hustrur; och deras
boskap; därför att lidanden tilltog dem.
31 När det nu blev berättat för kungens tjänare och för den
här som fanns i Jerusalem, i Davids stad, att vissa män,
som hade brutit mot kungens bud, hade gått ner till de
hemliga platserna i öknen,
32 De förföljde dem ett stort antal, och efter att ha intagit
dem, slog de läger mot dem och förde krig mot dem på
sabbatsdagen.
33 Och de sade till dem: "Låt det som ni har gjort hittills
vara tillräckligt; gå ut och gör enligt konungens befallning,
så skolen I leva.
34 Men de sade: »Vi skola icke gå ut, och icke göra
konungens befallning, att vanhelga sabbatsdagen.
35 Så gav de dem striden med all fart.

36 Men de svarade dem inte och kastade inte en sten på
dem och stoppade inte de platser där de låg gömda;
37 Men han sade: "Låt oss dö alla i vår oskuld; himmel och
jord skola vittna för oss, att ni dödade oss med orätt.
38 Så reste de sig mot dem i strid på sabbaten, och de
dödade dem med sina hustrur och barn och deras boskap,
till ett antal av tusen människor.
39 När nu Mattatias och hans vänner förstod detta, sörjde
de över dem.
40 Och en av dem sade till en annan: Om vi alla gör som
våra bröder har gjort och inte kämpar för vårt liv och våra
lagar mot hedningarna, så skola de nu hastigt utrota oss ur
jorden.
41 Vid den tiden förordnade de därför och sade: Den som
kommer för att strida mot oss på sabbatsdagen, han skola
vi strida mot; inte heller kommer vi alla att dö, som våra
bröder som blevo mördade i hemligheterna.
42 Då kom dit till honom en skara assider, som var
stridsmän i Israel, alla sådana som frivilligt hängivna sig åt
lagen.
43 Också alla de som flydde för förföljelse förenade sig
med dem och var ett uppehåll för dem.
44 Så förenade de sig och slogo syndiga män i sin vrede
och ogudaktiga i sin vrede; men de andra flydde till
hedningarna för att få hjälp.
45 Då gick Mattatias och hans vänner omkring och rev ned
altaren.
46 Och alla de barn som de fann inom Israels kust
oomskurna, dem omskar de tappert.
47 De förföljde också de stolta männen, och arbetet
lyckades i deras hand.
48 Så återtog de lagen ur hedningarnas hand och ur
kungarnas hand, och de lät inte syndaren segra.
49 När nu tiden närmade sig att Mattatias skulle dö, sade
han till sina söner: Nu har högmod och tillrättavisning fått
styrka och fördärvets tid och vredens vrede.
50 Därför, mina söner, var ni nitiska för lagen och låt era
liv för era fäders förbund.
51 Påminn om vad våra fäder gjorde på sin tid; så skall ni
få stor ära och ett evigt namn.
52 Befanns inte Abraham trogen i frestelsen, och den
tillräknades honom för rättfärdighet?
53 Under sin nöd höll Josef budet och blev herre över
Egypten.
54 Phinees, vår far, erhöll förbundet om ett evigt
prästadöme genom att vara nitisk och ivrig.
55 Jesus för att uppfylla ordet blev utnämnd till domare i
Israel.
56 Kaleb för att ha vittnat innan församlingen tog emot
landets arv.
57 David för att vara barmhärtig ägde ett evigt kungarikes
tron.
58 Elias för att vara nitisk och ivrig för lagen togs upp till
himlen.
59 Ananias, Azarias och Misael blev genom att tro räddade
ur lågan.
60 Daniel blev för sin oskuld räddad ur lejonens mun.
61 Och tänk sålunda på er genom alla tider, att ingen som
sätter sin förtröstan på honom skall bli övervunnen.
62 Frukta då inte en syndig mans ord, ty hans härlighet
skall vara dynga och maskar.
63 I dag skall han lyftas upp och i morgon skall han inte
finnas, ty han har återvänt till sitt stoft, och hans tankar har
blivit till intet.
64 Därför, mina söner, var tappra och visa er själva män
för lagens räkning. ty därigenom skall ni få ära.
65 Och se, jag vet att din bror Simon är en rådgiven man,
lyssna alltid till honom: han skall vara en far för dig.
66 Judas Makkabeus har varit mäktig och stark, ända från
sin ungdom.
67 Ta också till er alla dem som håller lagen, och hämnas
ert folks orätt.
68 Belöna hedningarna fullt ut och tag akt på lagens bud.
69 Så välsignade han dem och samlades till sina fäder.
70 Och han dog i det hundra fyrtiosjätte året, och hans
söner begravde honom i hans fäders gravar i Modin, och
hela Israelklagade mycket över honom.
KAPITEL 3
1 Då reste sig hans son Judas, kallad Makkabeus, i hans
ställe.
2 Och alla hans bröder hjälpte honom, och det gjorde alla
som höllo med hans fader, och de kämpade med glädje i
Israels strid.
3 Och han fick sitt folk stor ära och klädde sig i en
bröstsköld som en jätte och band om sig sin krigiska sele,
och han förde strider och skyddade hären med sitt svärd.
4 I sina gärningar var han som ett lejon, och som en
lejonvalp som vrålade efter sitt byte.
5 Ty han förföljde de ogudaktiga och sökte upp dem och
brände upp dem som förargade hans folk.
6 Därför krympte de ogudaktiga sig av fruktan för honom,
och alla som arbetar med orättfärdighet förskräcktes, därför
att frälsningen hade framgång i hans hand.
7 Han bedrövade också många kungar och gjorde Jakob
glad med sina gärningar, och hans åminnelse är välsignad
för evigt.
8 Dessutom gick han genom Juda städer och utplånade de
ogudaktiga ur dem och vände vreden bort från Israel.
9 Så att han blev känd ända till jordens yttersta del, och han
tog emot sådana som var redo att förgås.
10 Då samlade Apollonius hedningarna och en stor
härskara från Samaria för att strida mot Israel.
11 När Judas förstod det, gick han ut för att möta honom,
och han slog honom och dödade honom; många föllo också
döda, men de andra flydde.
12 Därför tog Judas deras byte och Apollonius' svärd, och
därmed kämpade han hela sitt liv.
13 När Seron, en furste av Syriens här, hörde säga att Judas
hade samlat till sig en skara och skara trogna för att gå ut
med honom i strid;
14 Han sade: Jag vill skaffa mig ett namn och ära i riket; ty
jag vill gå i strid med Judas och dem som är med honom,
som förakta kungens bud.
15 Så gjorde han honom redo att gå upp, och en väldig här
av ogudaktiga följde med honom för att hjälpa honom och
hämnas på Israels barn.
16 Och när han närmade sig uppgången till Bethoron, gick
Judas ut för att möta honom med en liten skara.
17 Vem, när de såg hären komma dem till mötes, sade till
Judas: Hur skall vi, som är så få, kunna kämpa mot en så
stor skara och så stark, eftersom vi är redo att svimma av
att fasta hela denna dag?

18 Judas svarade: "Det är ingen svår sak för många att bli
instängda i händerna på ett fåtal; och hos himlens Gud är
allt ett, att rädda med en stor skara eller en liten skara.
19 Ty stridens seger står inte i mängden av en här; men
kraften kommer från himlen.
20 De kommer mot oss i mycket högmod och
orättfärdighet för att förgöra oss och våra hustrur och barn,
och för att plundra oss.
21 Men vi kämpar för våra liv och våra lagar.
22Därför skall Herren själv störta dem inför vårt ansikte,
och eder, varen icke rädda för dem.
23 Så snart han hade slutat tala, hoppade han plötsligt över
dem, och så störtades Seron och hans här framför honom.
24 Och de förföljde dem från nedgången från Bet-horon till
slätten, där omkring åtta hundra man av dem dödades; och
återstoden flydde till filistéernas land.
25 Då började fruktan för Judas och hans bröder och en
mycket stor fruktan att falla över folken runt omkring dem.
26 Såsom hans rykte kom till kungen, och alla folk talade
om Judas strider.
27 När nu kung Antiochus hörde detta, blev han full av
förtörnelse; därför sände han och samlade alla styrkor i sitt
rike, ja, en mycket stark här.
28 Han öppnade också sin skatt och gav sina soldater lön
för ett år och befallde dem att stå redo när han behövde
dem.
29 Men när han såg att pengarna i hans skatter försvann
och att skatterna i landet var små på grund av den oenighet
och pest som han hade fört över landet genom att ta bort de
lagar som hade varit förr;
30 Han fruktade att han inte längre skulle kunna bära
anklagelserna och inte heller ha sådana gåvor att ge så
frikostigt som han gjort förut, ty han hade varit överflödig
över de kungar som var före honom.
31Därför, eftersom han var mycket förvirrad i sitt sinne,
bestämde han sig för att gå till Persien för att där ta ut
skatten från länderna och samla in mycket pengar.
32 Så lämnade han Lysias, en adelsman och en av de
kungliga blodet, för att övervaka kungens angelägenheter
från floden Eufrat till Egyptens gränser.
33 Och för att uppfostra sin son Antiochus, tills han kom
tillbaka.
34 Dessutom överlämnade han till honom hälften av sina
styrkor och elefanterna, och gav honom befallning om allt
som han ville ha gjort, även om dem som bodde i Juda och
Jerusalem.
35 För att säga att han skulle sända en här mot dem, för att
förgöra och utrota Israels och Jerusalems kvarleva styrka,
och för att ta bort deras åminnelse från den platsen;
36 Och att han skulle placera främlingar i alla deras kvarter
och dela deras land genom lottning.
37 Då tog kungen hälften av de kvarvarande styrkorna och
drog bort från Antiokia, sin kungliga stad, i det hundra
fyrtiosjunde året; och sedan han passerat floden Eufrat,
gick han genom de höga länderna.
38Då utvalde Lysias Ptolemeus, son till Dorymenes,
Nikanor och Gorgias, mäktiga män av kungens vänner.
39 Och med dem sände han fyrtio tusen fotfolk och sju
tusen ryttare för att gå in i Juda land och förgöra det, såsom
kungen hade befallt.
40 Så drog de ut med all sin kraft och kommo och lägrade
sig vid Emmaus på slättlandet.
41 Och landets köpmän, som hörde ryktet om dem, tog
mycket silver och guld tillsammans med tjänare och
kommo in i lägret för att köpa Israels barn till slavar; också
en makt i Syrien och i filistéernas land förenade sig med
dem.
42 När Judas och hans bröder nu såg att eländet ökade och
att styrkorna lägrade sig inom sina gränser, ty de visste
huru kungen hade gett befallning att förgöra folket och helt
avskaffa dem.
43 De sade till varandra: Låt oss återställa vårt folks
förfallna förmögenhet, och låt oss kämpa för vårt folk och
helgedomen.
44 Då samlades församlingen för att de skulle vara redo för
strid och att de skulle be och be om nåd och medlidande.
45 Och Jerusalem låg tom som en öken, det fanns ingen av
hennes barn som gick in eller ut; även helgedomen var
nedtrampad, och främlingar behöll fästet; hedningarna
hade sin boning på den platsen; och glädjen togs från Jakob,
och pipan med harpan upphörde.
46 Därför samlades israeliterna och kommo till Masfa, mitt
emot Jerusalem; ty i Masfa var platsen där de bad förut i
Israel.
47Då fastade de den dagen och klädde sig i säck och
kastade aska på sina huvuden och slet sönder sina kläder,
48 Och han lade upp lagboken, i vilken hedningarna hade
sökt att måla sina bilder.
49 De förde också med sig prästkläderna och förstfrukten
och tiondet, och de väckte nasiréerna, som hade fullbordat
sina dagar.
50 Då ropade de med hög röst mot himlen och sade: Vad
skola vi göra med dessa, och vart skola vi föra dem bort?
51 Ty din helgedom är nedtrampad och vanhelgad, och
dina präster äro i tunga och förnedrade.
52 Och se, hedningarna samlas mot oss för att förgöra oss;
vad de tänker på mot oss, det vet du.
53 Hur skall vi kunna stå emot dem, om inte du, o Gud, är
vår hjälp?
54 Då blåste de med trumpeter och ropade med hög röst.
55 Och efter detta ordinerade Judas till hövdinge över
folket, ja, till hövdingar över tusen, och över hundra, och
över femtio och över tio.
56 Men de som byggde hus eller hade trolovade hustrur
eller planterade vingårdar eller var rädda, de befallde han
att de skulle återvända, var och en till sitt eget hus, enligt
lagen.
57 Då ryckte lägret upp och slog upp sig på södra sidan av
Emmaus.
58 Och Judas sade: Beväpna er och varen tappra män, och
se till att ni står redo mot morgondagen, så att ni kan strida
mot dessa folk, som har församlat sig mot oss för att
förgöra oss och vår helgedom.
59 Ty det är bättre för oss att dö i strid än att se vårt folks
och vår helgedoms olyckor.
60 Men som Guds vilja är i himlen, så låt honom göra.
KAPITEL 4
1 Då tog Gorgias fem tusen fotfolk och tusen av de bästa
ryttare och drog ut ur lägret om natten;
2 Till slutet kunde han rusa in på judarnas läger och
plötsligt slå dem. Och fästningens män var hans guider.

3När Judas hörde det, drog han själv bort och de tappra
männen med honom, för att han skulle slå kungens här i
Emmaus,
4 Medan styrkorna ännu var skingrade från lägret.
5 Under tiden kom Gorgias om natten in i Judas läger, och
när han inte fann någon där, sökte han dem i bergen; ty han
sade: Dessa människor flyr från oss
6 Men så snart det var dags, visade sig Judas på slätten
med tre tusen män, som dock inte hade varken rustningar
eller svärd för sig.
7 Och de såg hedningarnas läger, att det var starkt och
välspänt, och omringat med ryttare; och dessa var experter
på krig.
8 Då sade Judas till männen som var med honom: "Frukta
inte deras skara, och frukten inte för deras överfall."
9 Kom ihåg hur våra fäder blev räddade i Röda havet, när
farao förföljde dem med en här.
10 Låt oss därför nu ropa till himlen, om kanske Herren vill
förbarma sig över oss och komma ihåg våra fäders förbund
och förgöra denna här här inför vårt ansikte i dag.
11 för att alla hedningar ska veta att det finns en som
räddar och frälser Israel.
12 Då lyfte de främlingar upp sina ögon och såg dem
komma emot dem.
13 Därför gick de ut ur lägret för att strida; men de som var
med Judas blåste i sina trumpeter.
14 Så gick de in i striden, och hedningarna, som blev
förvirrade, flydde ut på slätten.
15 Men alla de bakre av dem blevo dräpta med svärd, ty de
förföljde dem till Gazera och till Idumeas slätter, och
Azotus och Jamnia, så att tre tusen man blev dödade av
dem.
16 När detta var gjort, återvände Judas med sin här från att
förfölja dem,
17 Och han sade till folket: Var inte giriga på bytet,
eftersom det är en strid framför oss,
18 Och Gorgias och hans här är här bredvid oss på berget;
men stå nu mot våra fiender och besegra dem, och därefter
kan ni frimodigt ta bytet.
19 När Judas ännu talade dessa ord, visade sig en del av
dem titta ut från berget:
20 Vem när de märkte att judarna hade fördrivit sin här på
flykt och brände upp tälten; ty röken som sågs förklarade
vad som var gjort:
21 När de nu förstod detta, blev de mycket rädda, och de
såg också Judas här på slätten redo att strida,
22 De flydde var och en till främlingars land.
23 Sedan vände Judas tillbaka för att plundra tälten, där de
fick mycket guld och silver och blått silke och purpurfärgat
havet och stora rikedomar.
24 Därefter gick de hem och sjöng en tacksång och prisade
Herren i himlen, ty det är gott, ty hans nåd varar
evinnerligen.
25 Så fick Israel en stor befrielse den dagen.
26 Nu kom alla främlingar som hade rymt och berättade för
Lysias vad som hade hänt:
27 som, när han hörde det, blev förvirrad och avskräckt,
därför att varken sådant som han ville gjordes mot Israel,
eller sådant som kungen befallde honom, hände.
28 Följande år samlade Lysias därför sextiotusen utvalda
fotfolk och fem tusen ryttare, för att han skulle underkuva
dem.
29 Och de kommo till Idumea och slog upp sina tält i
Betsura, och Judas mötte dem med tio tusen män.
30 Och när han såg den mäktiga hären, bad han och sade:
Välsignad är du, Israels frälsare, som dämpade den
mäktiges våld genom din tjänare Davids hand och gav
främlingars här i händerna på Jonatan, Sauls son, och hans
vapendragare;
31 Stäng denna här i ditt folk Israels hand, och låt dem
bliva besvärliga i sin makt och ryttare.
32 Låt dem inte vara modiga, och låt deras krafts djärvhet
falla bort, och låt dem darra vid deras undergång.
33 Kasta dem ned med svärdet för dem som älskar dig, och
låt alla dem som känna ditt namn prisa dig med tacksägelse.
34 Och de gick i strid; och av Lysias här dödades omkring
fem tusen män, även före dem dödades de.
35 När Lysias nu såg sin här flyktad och Judas soldaters
manlighet och hur de var redo att leva eller dö tappert, gick
han till Antiokien och samlade en skara främlingar och
hade gjort sin här större än det var, tänkte han komma
tillbaka till Judeen.
36 Då sade Judas och hans bröder: »Se, våra fiender äro
förfärade; låt oss gå upp för att rena och inviga helgedomen.
37 Därpå församlade sig hela hären och gick upp på berget
Sion.
38 Och när de såg helgedomen öde och altaret vanhelgas,
och portarna uppbrända och buskar som växte i gårdarna
som i en skog eller i ett av bergen, ja, och prästernas
kammare var nedbrutna;
39 De slet sönder sina kläder och klagade mycket och
kastade aska på sina huvuden,
40 Och de föllo platt till marken på deras ansikten och
blåste larm med trumpeterna och ropade mot himlen.
41 Då utsåg Judas några män att strida mot dem som var i
fästningen, tills han hade renat helgedomen.
42Då utvalde han präster med oklanderligt samtal, sådana
som hade behag i lagen.
43 som rena helgedomen och bar ut de orenade stenarna till
en oren plats.
44 Och när de rådfrågade vad de skulle göra med
brännofferaltaret, som var vanhelgat;
45 De ansåg att det var bäst att riva ner det, så att det inte
skulle bli till en smälek för dem, eftersom hedningarna
hade orenat det; därför drog de ner det.
46 Och han lade upp stenarna på tempelberget på en
lämplig plats, tills det kom en profet för att visa vad som
skulle göras med dem.
47 Sedan tog de hela stenar enligt lagen och byggde ett nytt
altare enligt det förra;
48 Och han byggde upp helgedomen och allt som fanns i
templet och helgade förgårdarna.
49 De gjorde också nya heliga kärl, och in i templet förde
de ljusstaken och altaret med brännoffer och rökelse och
bordet.
50 Och på altaret brände de rökelse, och lamporna på
ljusstaken tände de för att tända i templet.
51 Dessutom lade de bröden på bordet och bredde ut
slöjorna och fullbordade alla de arbeten som de hade börjat
göra.
52 På den fem och tjugonde dagen i den nionde månaden,
som kallas månaden Casleu, i det hundra fyrtionde och
åttonde året, stod de upp vid tider på morgonen,
53 och offrade enligt lagen på det nya brännofferaltare som
de hade gjort.

54 Se, vid vilken tid och vilken dag hedningarna hade
vanhelgat det, även på den tiden invigdes det med sånger
och citerner och harpor och cymbaler.
55 Då föll allt folket ned på sina ansikten och tillbad och
prisade himmelens Gud, som hade gett dem god framgång.
56 Och så höll de invigningen av altaret i åtta dagar och
offrade brännoffer med glädje och offrade räddnings- och
lovsoffret.
57 De prydde också templets framsida med guldkronor och
sköldar; och portarna och kamrarna förnyade de och
hängde upp dörrar på dem.
58 Så blev det mycket stor glädje bland folket, över att
hedningarnas smälek var borta.
59 Dessutom förordnade Judas och hans bröder med hela
Israels församling att dagarna för invigningen av altaret
skulle hållas i sin tid från år till år inom åtta dagar, från den
femte och tjugonde dagen i månaden Casleu , med glädje
och glädje.
60 Vid den tiden byggde de också Sions berg med höga
murar och starka torn runt omkring, för att inte
hedningarna skulle komma och trampa ner det som de hade
gjort förut.
61 Och de satte där en garnison för att bevara den och
befäste Betsura för att bevara den. att folket kunde ha ett
försvar mot Idumea.
KAPITEL 5
1När nu folken runt omkring hörde att altaret hade byggts
och att helgedomen förnyades som förut, misshagade det
dem mycket.
2 Därför tänkte de förgöra Jakobs släkte som var bland
dem, och därefter började de döda och förgöra folket.
3 Då kämpade Judas mot Esaus barn i Idumea vid
Arabattine, därför att de belägrade Gael; och han lät dem
störta kraftigt och avtog deras mod och tog deras byte.
4 Och han kom ihåg skadan av Beans barn, som hade varit
en snara och en anstöt för folket, genom att de låg i lur
efter dem på vägarna.
5 Därför stängde han in dem i tornen och slog läger mot
dem och fördärvade dem och brände upp tornen på den
platsen med eld med allt som fanns där.
6 Därefter gick han över till Ammons barn, där han fann en
mäktig makt och mycket folk, tillsammans med Timoteus,
deras hövding.
7 Så utkämpade han många strider med dem, tills de till
slut blevo förskräckta inför honom; och han slog dem.
8 Och när han hade intagit Jazar med de därtill hörande
städerna, vände han tillbaka till Judeen.
9 Då samlades hedningarna i Galead mot israeliterna som
bodde i deras kvarter för att förgöra dem. men de flydde till
fästningen Dathema.
10 Och han sände brev till Judas och hans bröder: De
hedningar som finns runt omkring oss har samlats mot oss
för att förgöra oss.
11 Och de förbereder sig för att komma och inta fästningen
dit vi flydde, eftersom Timoteus är ledare för deras här.
12 Kom därför nu och rädda oss ur deras händer, ty många
av oss äro dödade.
13 Ja, alla våra bröder som befann sig i Tobies platser
dödas: deras hustrur och deras barn har de fört bort fångar
och burit bort deras grejer; och de hava där förintat
omkring tusen män.
14 Medan dessa brev ännu läste, se, kom andra budbärare
från Galileen med sönderrivna kläder, som berättade om
detta,
15 och sade: De från Ptolemais, och från Tyrus och Sidon
och hela Galileen av hedningarna, äro församlade mot oss
för att förgöra oss.
16 När Judas och folket nu hörde dessa ord, samlades en
stor församling för att rådfråga vad de skulle göra för sina
bröder som var i nöd och anföll dem.
17 Då sade Judas till sin bror Simon: "Välj ut män till dig
och gå och rädda dina bröder som äro i Galileen, ty jag och
min bror Jonatan skall gå till Galeads land."
18 Så lämnade han Josef, Sakarias son, och Azarias, folkets
hövdingar, med kvarlevan av hären i Judeen för att bevara
den.
19 Åt vilken han gav befallning och sade: "Ta åt eder detta
folks ansvar och se till att ni inte fören krig mot
hedningarna förrän den tid då vi kommer tillbaka."
20 Men åt Simon gavs tre tusen män att gå till Galileen,
och åt Judas åtta tusen män för Galeads land.
21 Sedan gick Simon till Galileen, där han utkämpade
många strider med hedningarna, så att hedningarna blev
förvirrade av honom.
22 Och han förföljde dem ända till Ptolemais port; Och av
hedningarna dödades omkring tre tusen män, vars byte han
tog.
23 Och de som var i Galileen och i Arbattis, med deras
hustrur och deras barn och allt vad de hade, tog han med
sig och förde dem till Judeen med stor glädje.
24 Även Judas Makkabeus och hans bror Jonatan drog över
Jordan och reste tre dagars resor i öknen,
25 Där de träffade nabatierna, som kom till dem på ett
fridfullt sätt och berättade för dem allt som hade hänt deras
bröder i Galeads land.
26 Och huru många av dem var instängda i Bosora, och
Bosor, och Alema, Casfor, Maked och Carnaim; alla dessa
städer är starka och stora:
27 Och att de var instängda i resten av städerna i Galaads
land, och att de i morgon hade bestämt att föra sin här mot
fortarna och att inta dem och förgöra dem alla på en dag.
28 Därefter vände Judas och hans här plötsligt på vägen till
öknen till Bosora; och när han hade vunnit staden, dräpte
han alla män med svärdsegg och tog allt byte av dem och
brände upp staden med eld.
29 varifrån han reste om natten och gick tills han kom till
fästningen.
30 Och ibland på morgonen såg de upp, och se, det fanns
ett oräkneligt folk som bar stegar och andra krigsmaskiner
för att inta fästningen; ty de anföll dem.
31 När Judas då såg att striden hade börjat och att stadens
rop steg upp till himlen, med trumpeter och ett stort ljud,
32 Han sade till sin här: "Kämpa i dag för dina bröder."
33 Så gick han ut bakom dem i tre grupper, och de blåste i
sina trumpeter och ropade i bön.
34 Då Timoteus här visste att det var Makkabeus, flydde de
för honom. så att omkring åtta tusen man dödades av dem
den dagen.
35 När detta var gjort, vände Judas av till Masfa; och sedan
han hade angripit den, tog han och dödade alla hanarna däri
och tog emot bytet och brände upp det i eld.
36 Därifrån gick han och intog Kasfon, Maged, Bosor och
de andra städerna i Galeads land.

37 Efter detta samlade Timoteus en annan här och slog
läger mot Rafon bortom bäcken.
38 Då sände Judas män för att besikta hären, och de
förkunnade honom detta och sade: »Alla hedningarna som
finns omkring oss äro församlade till dem, ja, en mycket
stor här.
39 Han har också hyrt araberna för att hjälpa dem, och de
har slagit upp sina tält bortom bäcken, redo att komma och
strida mot dig. Då gick Judas dem till mötes.
40 Då sade Timoteus till sin härs överhövdingar: När Judas
och hans här kommer nära bäcken, om han först går över
till oss, kommer vi inte att kunna stå emot honom; ty han
kommer att segra över oss:
41 Men om han är rädd och slår läger på andra sidan floden,
så skola vi gå över till honom och övervinna honom.
42 När Judas närmade sig bäcken, lät han folkets
skriftlärda stanna kvar vid bäcken; till dem gav han
befallning och sade: Låt ingen stanna kvar i lägret, utan låt
alla komma till striden.
43 Så gick han först över till dem och allt folket efter
honom; sedan kastade alla hedningarna förskräckta inför
honom och kastade bort sina vapen och flydde till templet i
Karnaim.
44 Men de intog staden och brände upp templet med allt
som fanns däri. Så blev Karnaim underkuvad, och de
kunde inte längre stå inför Judas.
45 Då samlade Judas alla israeliter som fanns i Galaads
land, från de minsta till de största, deras hustrur och deras
barn och deras grejer, en mycket stor här, för att de skulle
komma in i landet Judeen.
46 När de nu kom till Efron, (detta var en stor stad på den
väg som de skulle gå, mycket väl befäst) kunde de inte
vända sig bort från den, varken på höger eller vänster sida,
utan måste gå igenom mitt i Det.
47 Då stängde de från staden dem ute och tilltäppte
portarna med stenar.
48 Varpå Judas sände till dem på ett fridfullt sätt och sade:
"Låt oss gå genom ert land för att gå till vårt eget land, så
att ingen skall göra er något ont; vi kommer bara att gå
igenom till fots, men de ville inte öppna för honom.
49 Därför befallde Judas att ett tillkännagivande skulle
göras i hela hären, att var och en skulle slå upp sitt tält på
den plats där han var.
50 Så lägrade sig soldaterna och anföll staden hela den
dagen och hela natten, till dess att staden till slut
överlämnades i hans händer.
51 Han dräpte sedan alla hankön med svärdsegg och slog
ner staden och tog bytet därav och drog genom staden över
dem som hade blivit dödade.
52 Därefter gick de över Jordan till den stora slätten
framför Betsan.
53 Och Judas samlade de som kommit bakom och
förmanade folket hela vägen igenom, tills de kom till
Judéens land.
54 Så gick de upp till berget Sion med glädje och fröjd, där
de offrade brännoffer, eftersom ingen av dem blev dödad
förrän de hade kommit tillbaka i fred.
55 När nu Judas och Jonatan var i Galeads land och Simon,
hans bror i Galileen, före Ptolemais,
56 Josef, Sakarias son, och Azarias, befälhavare för
garnisonerna, hörde om de tappra gärningar och
krigshandlingar som de hade gjort.
57 Därför sade de: "Låt oss också skaffa oss ett namn och
gå i strid mot hedningarna som finns omkring oss."
58 Så när de hade gett befallning åt garnisonen som var
med dem, gick de mot Jamnia.
59 Då kom Gorgias och hans män ut ur staden för att strida
mot dem.
60 Och så hände det som Josef och Azaras drevs på flykt
och förföljdes till Judéens gränser, och den dagen dödades
omkring två tusen man av Israels folk.
61 Så blev det en stor omstörtning bland Israels barn,
eftersom de inte var lydiga mot Judas och hans bröder, utan
tänkte göra någon modig handling.
62 Dessutom kom dessa män inte av säd av dem, genom
vilkas hand befrielse gavs åt Israel.
63 Men mannen Judas och hans bröder var mycket
berömda inför hela Israels och alla hedningarnas ögon,
varhelst deras namn hördes;
64 Såtillvida att folket samlades till dem med glädjefall.
65 Sedan drog Judas ut med sina bröder och stred mot
Esaus barn i landet söderut, där han slog Hebron och dess
städer, och rev ned dess fästning och brände upp dess torn
runt omkring.
66 Därifrån drog han upp för att gå in i filistéernas land och
drog genom Samaria.
67 Vid den tiden blev vissa präster, som ville visa sin
tapperhet, döda i strid, därför gick de ut för att strida utan
avsikt.
68 Då vände sig Judas till Azotus i filistéernas land, och
när han hade rivit ner deras altare och bränt deras uthuggna
bilder i eld och plundrade deras städer, vände han tillbaka
till Judéens land.
KAPITEL 6
1 Ungefär vid den tiden hörde kung Antiochus, som reste
genom de höga länderna, säga att Elymais i Persiens land
var en stad som var mycket berömd för rikedomar, silver
och guld;
2 Och att det i det fanns ett mycket rikt tempel, i vilket det
fanns täcken av guld och bröstsköldar och sköldar, som
Alexander, son till Filip, den makedonske kungen, som
regerade först bland grekerna, hade lämnat kvar där.
3 Därför kom han och försökte inta staden och plundra den;
men han var inte i stånd, eftersom de i staden hade fått
varning för det,
4 Reste sig mot honom i striden, och han flydde och gick
därifrån med stor tyngd och vände tillbaka till Babylon.
5 Dessutom kom en som förde honom underrättelsen till
Persien, att de härar, som drogo mot Judéens land, hade
fördrivits.
6 Och att Lysias, som gick ut först med en stor makt,
fördrevs av judarna; och att de blev starka genom
rustningen och kraften och förrådet av byte som de hade
fått av de härar, som de hade förintat.
7 Och att de hade rivit ned den styggelse som han hade rest
på altaret i Jerusalem, och att de hade omringat
helgedomen med höga murar, som förut, och hans stad
Betsura.
8 När konungen nu hörde dessa ord, blev han förvånad och
mycket rörd; varpå han lade honom på sin säng och blev
sjuk av sorg, eftersom det inte hade drabbat honom som
han väntade.

9 Och där förblev han många dagar, ty hans sorg blev
alltmer och mer, och han gjorde räkning för att han skulle
dö.
10Därför kallade han till sig alla sina vänner och sade till
dem: "Sömnen har försvunnit ur mina ögon, och mitt hjärta
sviktar av mycket omsorg."
11 Och jag tänkte med mig själv: I vilken vedermöda har
jag kommit, och hur stor en flod av elände är det, i vilken
jag nu befinner mig! ty jag var givmild och älskad i min
makt.
12 Men nu kommer jag ihåg det onda som jag gjorde i
Jerusalem, och att jag tog alla kärl av guld och silver som
fanns däri och sände för att förgöra Judéens invånare utan
anledning.
13 Jag märker därför att dessa oroligheter har kommit över
mig därför, och se, jag går under av stor sorg i ett
främmande land.
14 Då kallade han till sig Filip, en av sina vänner, som han
gjorde till härskare över hela sitt rike,
15 Och han gav honom kronan och hans mantel och hans
signet, så att han skulle uppfostra sin son Antiochus och
försörja honom för riket.
16 Så dog kung Antiochus där i det hundra fyrtionionde
året.
17 När Lysias nu visste att kungen var död, lät han sin son
Antiochus, som han hade uppfostrat som ung, regera i hans
ställe, och hans namn kallade han Eupator.
18 Ungefär vid denna tid stängde de som var i tornet
israeliterna runt omkring i helgedomen och sökte alltid
deras skada och hedningarnas styrka.
19 Därför ämnade Judas förgöra dem och sammankallade
allt folket för att belägra dem.
20 Så kom de samman och belägrade dem i det hundra och
femtionde året, och han gjorde skott mot dem och andra
maskiner.
21 Men några av de belägrade drogo ut, till vilka några
ogudaktiga män av Israel förenade sig.
22 Och de gick till kungen och sade: "Hur länge skall det
dröja innan du fullgör dom och hämnar våra bröder?"
23 Vi har varit villiga att tjäna din fader och att göra som
han vill ha oss och att lyda hans bud;
24 Därför belägra de av vårt folk tornet och äro främmande
från oss; dessutom dödade de så många av oss som de
kunde tända på och plundrade vår arvedel.
25 De har inte heller räckt ut sin hand bara mot oss, utan
också mot sina gränser.
26 Och se, i dag belägra de tornet i Jerusalem för att inta
det; ock helgedomen och Betsura har de befäst.
27Därför, om du inte snabbt hindrar dem, kommer de att
göra större saker än dessa, och du kommer inte att kunna
styra dem.
28 När nu kungen hörde detta, blev han vred och samlade
alla sina vänner och sina härförare och de som hade vakt
vid hästen.
29 Från andra riken och från havets öar kom också till
honom skaror av hyrsoldater.
30 Så att antalet av hans här var ett hundra tusen fotfolk
och tjugo tusen ryttare och två och trettio elefanter övade i
strid.
31 Dessa drogo genom Idumea och lägrade sig mot Betsura,
som de anföll många dagar och gjorde krigsmaskiner; men
de från Betsura drogo ut och brände upp dem med eld och
kämpade tappert.
32 Därefter tog Judas upp från tornet och slog läger i
Batsakaria, mitt emot kungens läger.
33 Då reste sig kungen mycket tidigt och drog med sin här
häftigt mot Batsakaria, där hans härar gjorde dem redo för
strid och blåste i trumpeterna.
34 Och till slutet kunde de reta elefanterna att slåss, de
visade dem blodet av druvor och mullbär.
35 Dessutom delade de upp djuren mellan härarna, och för
varje elefant utsåg de tusen män, beväpnade med brynjor
och med hjälmar av koppar på sina huvuden. och förutom
detta, för varje vilddjur ordinerades fem hundra ryttare av
de bästa.
36 Dessa stodo redo vid varje tillfälle: varhelst vilddjuret
var och vart vilddjuret gick, gick de också, och de vek inte
ifrån honom.
37 Och över vilddjuren fanns starka torn av trä, som täckte
var och en av dem och var omgjorda vid dem med
anordningar; det fanns också två och trettio starka män
över var och en som kämpade mot dem, förutom
indianerna som regerade honom.
38 Återstoden av ryttarna ställde dem på den andra sidan
och vid de båda delarna av hären, och gav dem tecken på
vad de skulle göra, och de blev spända överallt bland leden.
39 När solen nu sken över sköldarna av guld och koppar,
glittrade bergen av dem och lyste som eldslampor.
40 Så en del av kungens här var spridd på de höga bergen,
och en del i dalarna nedanför, gick de vidare tryggt och i
ordning.
41 Därför blev alla som hörde bruset av deras folkmassa
och skarans marsch och skramlet från selen rörda, ty hären
var mycket stor och mäktig.
42 Då närmade sig Judas och hans här och gick i strid, och
sex hundra man dödades av kungens här.
43 Också Eleasar, med tillnamnet Savaran, förstod att ett
av djuren, beväpnad med kungliga sele, var högre än alla
de andra, och antog att kungen var över honom,
44 Sätta sig själv i fara, så att han kan rädda sitt folk och ge
honom ett evigt namn.
45Därför sprang han modigt på honom mitt i striden, och
dräpte på höger och vänster sida, så att de skildes från
honom på båda sidor.
46 Och han kröp under elefanten och stack ner honom och
dödade honom, varpå elefanten föll ner över honom och
där dog han.
47 Men då de övriga judarna såg kungens styrka och hans
härs våld, vände de sig bort från dem.
48 Då drog kungens här upp till Jerusalem för att möta dem,
och kungen slog upp sina tält mot Judeen och mot berget
Sion.
49 Men med dem som var i Betsura slöt han fred, ty de
kommo ut ur staden, eftersom de inte hade någon matvaror
där för att uthärda belägringen, eftersom det var ett viloår
för landet.
50 Så intog kungen Betsura och satte en garnison där för
att hålla den.
51 Och helgedomen belägrade han den i många dagar och
satte där artilleri med maskiner och redskap för att kasta
eld och stenar, och stycken för att kasta pilar och slingor.
52 Varpå de också gjorde motorer mot sina motorer och
höll dem i strid en lång tid.
53 Men till sist var deras kärl utan matvaror (för det var det
sjunde året, och de i Judeen, som hade blivit befriade från
hedningarna, hade ätit upp återstoden av förrådet).

54 Det fanns bara några få kvar i helgedomen, ty
hungersnöden blev så härdig över dem, att de var
angelägna om att skingra sig, var och en till sin plats.
55 Vid den tiden hörde Lysias säga att Filippus, som
konungen Antiochus, medan han levde, hade bestämt att
fostra sin son Antiochus, för att han skulle bli kung,
56 Han återvände från Persien och Media, och även
kungens här som följde med honom, och att han försökte få
honom att styra saken.
57Därför gick han i all hast och sade till kungen och
härskarans hövdingar och sällskapet: "Vi förfalla dagligen,
och vår matvaror är liten, och den plats vi belägra är stark,
och rikets angelägenheter ljuga på oss:
58 Låt oss därför nu vara vänner med dessa män och sluta
fred med dem och med hela deras folk;
59 Och ingå ett förbund med dem, att de skola leva efter
sina lagar, såsom de gjorde förut; ty de äro därför
missnöjda och har gjort allt detta, därför att vi har upphävt
deras lagar.
60 Så var kungen och furstarna nöjda; därför sände han till
dem för att sluta fred; och de accepterade det.
61 Också kungen och furstarna avlade en ed till dem, varpå
de gick ut ur fästet.
62 Sedan gick kungen in på Sions berg; men när han såg
platsens styrka, bröt han sin ed som han hade gjort och gav
befallning att riva muren runt omkring.
63 Därefter begav han sig i all hast och vände tillbaka till
Antiochia, där han fann Filippus som herre över staden; så
stred han mot honom och intog staden med våld.
KAPITEL 7
1 I det hundra ett och femtionde året drog Demetrius,
Seleukos son, upp från Rom och drog upp med några få
män till en stad vid havets kust och regerade där.
2 Och när han gick in i sina förfäders palats, så hände det
som hans styrkor hade tagit Antiochus och Lysias för att
föra dem till honom.
3Därför, när han visste det, sade han: Låt mig inte se deras
ansikten.
4 Så dödade hans här dem. När Demetrius nu satt på tronen
i sitt rike,
5Alla Israels ogudaktiga och ogudaktiga män kom till
honom, med Alcimus, som ville bli överstepräst, till sin
hövding.
6 Och de anklagade folket för kungen och sade: Judas och
hans bröder har dödat alla dina vänner och drivit oss ut ur
vårt eget land.
7 Sänd därför nu någon man som du litar på, och låt honom
gå och se vilken förödelse han har gjort bland oss och i
konungens land, och låt honom straffa dem med alla dem
som hjälper dem.
8 Då valde kungen Bacchides, en vän till kungen, som
regerade bortom floden, och som var en stor man i riket
och trogen kungen,
9 Och honom sände han med den ogudaktige Alcimus, som
han gjorde till överstepräst, och befallde att han skulle
hämnas på Israels barn.
10 Så drogo de bort och kom med en stor makt till Judéens
land, där de sände bud till Judas och hans bröder med
svekfulla ord.
11 Men de aktade inte på deras ord; ty de såg att de hade
kommit med en stor makt.
12 Då samlades en skara skriftlärda till Alcimus och
Bakkides för att kräva rättvisa.
13 Och assiterna var de första bland Israels barn som sökte
fred för dem.
14 Ty de sade: "En präst av Arons säd har kommit med
denna här, och han kommer inte att göra oss något orätt."
15 Då talade han fridfullt till dem och svor dem och sade:
Vi kommer varken eder eller edra vänner att vålla skada.
16 Varpå de trodde honom, men han tog sextio män av
dem och dödade dem på en dag, enligt de ord som han
skrev:
17 De har fördrivit dina heligas kött, och deras blod har de
utgjutit runt omkring Jerusalem, och det fanns ingen som
begravde dem.
18 Därför föll fruktan och fruktan för dem över allt folket,
som sade: Det finns varken sanning eller rättfärdighet i
dem; ty de har brutit det förbund och den ed som de slöt.
19 Därefter förde han Bacchides bort från Jerusalem och
slog upp sina tält i Bezeth, dit han sände och tog många av
de män som hade övergivit honom och även några av
folket, och när han hade dödat dem, kastade han dem i den
stora grop.
20 Sedan överlät han landet åt Alcimus och lämnade åt
honom en makt att hjälpa honom; så gick Bakkides till
kungen.
21 Men Alcimus kämpade för översteprästadömet.
22 Och till honom vände sig alla som oroade folket, som,
sedan de hade fått Juda land i sin makt, gjorde mycket ont i
Israel.
23När Judas såg allt det onda som Alcimus och hans
sällskap hade gjort bland israeliterna, även ovanför
hedningarna,
24 Han drog ut till alla Judéens kuster runt omkring och
tog hämnd på dem som hade gjort uppror från honom, så
att de inte längre vågade gå ut i landet.
25 Å andra sidan, när Alcimus såg att Judas och hans
sällskap hade fått övertaget och visste att han inte kunde
uthärda deras styrka, gick han åter till kungen och sade allt
det värsta av dem han kunde.
26 Då sände kungen Nikanor, en av sina ärade furstar, en
man som bar dödligt hat mot Israel, med befallning att
förgöra folket.
27 Så kom Nikanor till Jerusalem med en stor styrka; och
sände till Judas och hans bröder med vänliga ord med svek,
och sade:
28 Må det inte bli någon strid mellan mig och dig; Jag
kommer med några få män, så att jag får se dig i fred.
29 Han kom därför till Judas, och de hälsade varandra i
fred. Men fienderna var beredda att ta bort Judas med våld.
30 Efter det att Judas fick veta att han kom till honom med
svek, blev han mycket rädd för honom och ville inte längre
se hans ansikte.
31 När även Nikanor såg att hans råd hade upptäckts, gick
han ut för att slåss mot Judas bredvid Kaparsalama.
32 Där omkring fem tusen man dödades från Nikanors sida,
och de andra flydde in i Davids stad.
33 Därefter gick Nikanor upp på berget Sion, och några av
prästerna och några av folkets äldste kom ut från
helgedomen, för att hälsa honom fridfullt och för att visa
honom brännoffret som offrades åt kungen.
34Men han hånade dem och skrattade åt dem och
förolämpade dem med skam och talade stolt:

35 Och han svor i sin vrede och sade: Om inte Judas och
hans här överlämnas i mina händer, om jag någonsin
kommer tillbaka i säkerhet, så skall jag bränna upp detta
hus, och med det gick han ut i stor vrede.
36 Då gick prästerna in och ställde sig framför altaret och
templet och grät och sade:
37 Du, Herre, har utvalt detta hus för att kallas efter ditt
namn och till ett hus av bön och bön för ditt folk.
38 Hämnas på denne man och hans här, och låt dem falla
för svärdet; tänk på deras hädelser och låt dem inte hålla på
längre.
39 Då gick Nikanor ut ur Jerusalem och slog upp sina tält i
Bet-Horon, där en här från Syrien mötte honom.
40 Men Judas lägrade sig i Adasa med tre tusen män, och
där bad han och sade:
41 Herre, när de som var utsända från assyriernas konung
hädade, gick din ängel ut och slog hundra åttiofem tusen av
dem.
42 Så förgör du denna här här inför oss i dag, så att de
andra må inse att han har talat hädande mot din helgedom,
och döm honom efter hans ondska.
43 Så gick härarna på trettonde dagen i månaden Adar i
strid, men Nikanors här var förvirrad, och han själv blev
först dödad i striden.
44 När nu Nikanors här såg att han var dödad, kastade de
bort sina vapen och flydde.
45 Sedan följde de efter dem en dagsresa från Adasa till
Gazera och slog larm efter dem med sina trumpeter.
46 Varpå de gick ut ur alla Judéens städer runt omkring
och stängde in dem; så att de, som vände tillbaka mot dem
som förföljde dem, alla blevo dödade med svärd, och ingen
av dem blev kvar.
47 Sedan tog de bytet och bytet och slogo av Nikanors
huvud och hans högra hand, som han räckte ut så stolt, och
förde bort dem och hängde upp dem mot Jerusalem.
48 Därför gladde sig folket mycket, och de höll den dagen
en dag av stor glädje.
49 Dessutom förordnade de att hålla denna dag årligen,
nämligen den trettonde adar.
50 Så låg Juda land i vila en liten stund.
KAPITEL 8
1 Judas hade hört talas om romarna, att de var mäktiga och
tappra män och sådana som kärleksfullt ville ta emot alla
som förenade sig med dem och sluta vänskapsförbund med
alla som kom till dem.
2 Och att de var stora tappra män. Det blev också berättat
för honom om deras krig och ädla gärningar som de hade
gjort bland galaterna, och hur de hade besegrat dem och
ställt dem under skatt;
3 Och vad de hade gjort i Spaniens land, för att vinna
gruvorna av det silver och guld som finns där;
4 Och att de genom sin politik och tålamod hade erövrat
hela platsen, fastän det var mycket långt ifrån dem; och
även kungarna som kommo emot dem från jordens yttersta
ända, tills de hade gjort dem förvirrade och gjort dem
omkullkastade, så att de andra gav dem skatt varje år.
5 Utöver detta, huru de hade gjort sig förvirrade i striden
Filip och Perseus, borgarnas kung, med andra som reste sig
mot dem och hade besegrat dem:
6 Hur ock Antiochus, den store kungen i Asien, som kom
emot dem i strid, med hundra tjugo elefanter, ryttare och
vagnar och en mycket stor här, blev förvirrad av dem;
7 Och hur de tog honom levande och ingick förbund att
han och de som regerade efter honom skulle betala en stor
skatt och gisslan, och det som var överenskommet,
8 Och landet Indien och Media och Lydia och de vackraste
länderna som de tog av honom och gav åt kung Eumenes:
9 Och huru grekerna hade bestämt sig för att komma och
förgöra dem;
10 Och att de, med kännedom om detta, sände en viss
kapten mot dem och kämpade med dem och dräpte många
av dem och förde bort deras hustrur och deras barn till
fångar och plundrade dem och tog deras land i besittning
och drog ner deras styrkor. håller och förde dem till deras
tjänare än i dag.
11 Det blev dessutom berättat för honom, hur de förstörde
och förde under sitt herradöme alla andra riken och öar
som vid något tillfälle gjorde motstånd mot dem;
12 Men med sina vänner och sådana som förlitade sig på
dem höll de vänskap, och att de hade erövrat riken både
långt och nära, så att alla som hörde talas om deras namn
var rädda för dem.
13 Också att, som de skulle hjälpa till ett kungarike, de
regera; och vem de återigen ville, förträngde de; slutligen,
att de var mycket upphöjda.
14 Men trots allt detta bar ingen av dem en krona eller var
klädd i purpur, för att bli upphöjda därigenom.
15 Och huru de hade gjort sig ett senatshus, där tre hundra
tjugo män dagligen satt i råd och ständigt rådfrågade folket,
så att de kunde bli välordnade.
16 Och att de överlämnade sin regering till en man varje år,
som regerade över hela deras land, och att alla var lydiga
mot den, och att det varken fanns avund eller glädje bland
dem.
17 Med tanke på detta utvalde Judas Eupolemus, son till
Johannes, son till Accos, och Jason, son till Eleasar, och
sände dem till Rom för att sluta ett förbund av vänskap och
förbund med dem.
18 Och för att bönfalla dem att de skulle ta oket ifrån dem;
ty de såg att grekernas rike förtryckte Israelmed träldom.
19 De begav sig därför till Rom, vilket var en mycket stor
resa, och kom in i senaten, där de talade och sade.
20 Judas Makkabeus med sina bröder och judarnas folk har
sänt oss till er för att sluta förbund och fred med er, och för
att vi skulle kunna registreras för era förbundsmedlemmar
och vänner.
21 Så den saken behagade romarna väl.
22 Och detta är kopian av brevet som senaten åter skrev
tillbaka i mässingstavlor och sände till Jerusalem, för att de
där skulle ha ett minne av fred och förbund:
23 Romarna och judarnas folk har god framgång, till sjöss
och till lands för evigt: ock svärdet och fienden vara långt
ifrån dem,
24 Om det först kommer något krig mot romarna eller
någon av deras förbundsmedlemmar under hela deras välde,
25 Judarnas folk skall hjälpa dem, så som tiden är bestämd,
av hela sitt hjärta.
26 De skall inte heller ge någonting åt dem som för krig
mot dem eller hjälpa dem med proviant, vapen, pengar
eller skepp, som det har tyckts vara bra för romarna; men
de skola hålla sina förbund utan att ta något.

27 På samma sätt, om krig kommer först över judarnas
nation, skola romarna hjälpa dem av hela sitt hjärta,
allteftersom tiden är bestämd för dem.
28 Inte heller skall matvaror ges åt dem som deltar mot
dem, eller vapen eller pengar eller skepp, som det har
förefallit gott för romarna; men de skola hålla sina förbund
och det utan svek.
29 Enligt dessa artiklar slöt romarna ett förbund med
judarnas folk.
30 Men om den ena parten eller den andra härefter kommer
att tänka sig att mötas för att lägga till eller förminska
någonting, så får de göra det efter deras lust, och vad de än
vill lägga till eller ta bort skall godkännas.
31 Och när det gäller det onda som Demetrius gör mot
judarna, har vi skrivit till honom och sagt: Varför har du
lagt ditt ok tungt på våra vänner och förbundit sig med
judarna?
32 Om de därför mer klagar mot dig, så skola vi göra dem
rättvisa och strida mot dig till sjöss och till lands.
KAPITEL 9
1 När Demetrius hörde att Nikanor och hans här dödades i
strid, sände han andra gången Bacchides och Alcimus till
Judéens land, och med dem hans härs främsta styrka.
2 De som gick ut på vägen som leder till Galgala och slog
upp sina tält inför Masaloth, som ligger i Arbela, och sedan
de hade vunnit den, dödade de mycket folk.
3 Också den första månaden av det hundra femtioandra året
slog de läger framför Jerusalem.
4 varifrån de drogo upp och begav sig till Berea med tjugu
tusen fotfolk och två tusen ryttare.
5 Judas hade slagit upp sina tält i Eleasa och tre tusen
utvalda män med honom.
6 Den som såg mängden av den andra hären till honom så
stor, var mycket rädd; varpå många tog sig ut ur härden, så
att de inte bodde mer än åtta hundra man.
7 När Judas då såg att hans här smög undan och att striden
trängde på honom, blev han mycket bekymrad i sinnet och
mycket bedrövad, därför att han inte hade tid att samla dem.
8 Men till dem som blivit kvar sade han: "Låt oss stå upp
och dra upp mot våra fiender, om vi kanske skulle kunna
strida med dem."
9 Men de avskydde honom och sade: "Vi kommer aldrig att
förmå det; låt oss nu hellre rädda våra liv, och härefter
kommer vi att återvända med våra bröder och strida mot
dem, ty vi äro bara få."
10 Då sade Judas: "Gud förbjude att jag skulle göra detta
och fly ifrån dem; om vår tid är kommen, låt oss dö
manligt för våra bröder, och låt oss inte befläcka vår ära."
11 Därmed drog Bacchides här upp ur sina tält och ställde
sig mitt emot dem, medan deras ryttare delades i två
trupper, och deras slungskyttar och bågskyttar gick framför
hären, och de som marscherade framför var alla mäktiga
män.
12 När det gäller Bakkides, han var på högra flygeln, så
närmade sig hären på de båda delarna och blåste i deras
trumpeter.
13 Också de från Judas sida blåste också i sina trumpeter,
så att jorden skakade av ljudet från härarna, och striden
fortsatte från morgon till kväll.
14När Judas nu förstod att Bakkides och hans härstyrka var
på höger sida, tog han med sig alla de härdiga männen,
15 som gjorde den högra flygeln förvirrad och förföljde
dem till berget Azotus.
16 Men när de på vänsterkanten såg att de på högervingen
var förvirrade, följde de efter Judas och de som var med
honom hårt i hälarna bakifrån.
17 Varpå det blev en hård strid, så att många dödades på
båda sidor.
18 Judas dödades också, och kvarlevan flydde.
19 Då tog Jonatan och Simon sin bror Judas och begravde
honom i hans fäders grav i Modin.
20 Och de sörjde honom, och hela Israel klagade mycket
över honom och sörjde många dagar och sade:
21 Huru har den tappre mannen fallit, som räddade Israel!
22 Vad det andra angår Judas och hans krig, och de ädla
gärningar som han gjorde och hans storhet, det är inte
skrivet, ty de var mycket många.
23 Sedan Judas död började de ogudaktiga att skjuta ut sina
huvuden på alla Israels kuster, och alla som gjorde
orättfärdighet uppstodo.
24 På den tiden var det också en mycket stor hungersnöd,
på grund av vilken landet gjorde uppror och följde med
dem.
25 Då valde Bakkides ut de ogudaktiga männen och gjorde
dem till herrar över landet.
26 Och de undersökte och sökte efter Judas vänner och
förde dem till Bakkides, som tog hämnd på dem och
missbrukade dem.
27 Så var det en stor nöd i Israel, som inte hade varit
likadan sedan den tid då en profet inte sågs bland dem.
28 Därför samlades alla Judas vänner och sade till Jonatan:
29 Sedan din bror Judas dog, har vi ingen som han att dra
ut mot våra fiender och Bakkides och mot dem av vårt folk
som är oss motståndare.
30 Därför har vi nu i dag utvalt dig till att vara vår furste
och kapten i hans ställe, för att du skall utkämpa våra
strider.
31 Därpå tog Jonatan över sig vid den tiden och reste sig i
stället för sin bror Judas.
32 Men när Bakkides fick kännedom om det, sökte han att
döda honom
33 Då Jonatan och hans bror Simon och alla som var med
honom, då de förstod det, flydde de ut i Thecoes öken och
slog upp sina tält vid vattnet i Asfars dammen.
34 När Bakkides förstod det, närmade han sig Jordan med
hela sin här på sabbatsdagen.
35 Och Jonatan hade sänt sin bror Johannes, en
folkhövding, för att be sina vänner, nabatiterna, att de
skulle lämna med sig sin vagn, vilket var mycket.
36 Men Jambris barn kommo ut från Medaba och tog
Johannes och allt vad han ägde och följde med det.
37 Efter detta fick Jonatan och hans bror Simon besked om
att Jambris barn ingick ett stort äktenskap och förde bruden
från Nadabatha med ett stort tåg, eftersom hon var dotter
till en av de stora furstarna i Kanaan.
38Därför kom de ihåg sin broder Johannes och gick upp
och gömde sig under berget.
39 Där de lyfte upp sina ögon och såg, och se, det var
mycket tjafs och stor vagn, och brudgummen gick ut och
hans vänner och bröder för att möta dem med trummor och
musikinstrument och många vapen.
40 Då reste sig Jonatan och de som var med honom mot
dem från den plats där de låg i bakhåll, och slaktade dem

på ett sådant sätt, att många föll döda ner, och de kvarleva
flydde upp på berget, och de intog allt deras byte.
41 Så förvandlades äktenskapet till sorg och ljudet av deras
melodi till klagan.
42 När de nu hade hämnats sin broders blod, vände de sig
åter till Jordans träsk.
43 När Bacchides nu hörde detta, kom han på sabbatsdagen
till Jordans strand med en stor makt.
44Då sade Jonatan till sin skara: Låt oss nu gå upp och
kämpa för våra liv, ty det står inte med oss i dag, som förr.
45 Ty se, striden är framför oss och bakom oss, och
Jordans vatten på den och den andra sidan, kärret likaså
och ved, och det finns ingen plats för oss att vika av.
46 Därför ropar ni nu till himlen, så att ni må bli räddade ur
era fienders hand.
47 Därmed gick de in i striden, och Jonatan räckte ut sin
hand för att slå Bakkides, men han vände om från honom.
48 Då sprang Jonatan och de som var med honom in i
Jordan och simmade över till den andra stranden, men den
andre gick inte över Jordan till dem.
49 Så blev det dödade från Bakkides sida den dagen
omkring tusen män.
50 Därefter återvände Bakkides till Jerusalem och
reparerade de starka städerna i Judéen; fästningen i Jeriko,
och Emmaus, och Bet-Horon, och Betel, och Thamnata,
Farathoni och Tafon, dessa stärkte han med höga murar,
med portar och med bommar.
51 Och i dem satte han en garnison, för att de skulle göra
illvilja mot Israel.
52 Och han befäste staden Betsura och Gazera och tornet
och lade styrkor idem och försörjde dem med matvaror.
53 Dessutom tog han de överstes söner i landet som gisslan
och satte dem i tornet i Jerusalem för att förvaras.
54 Dessutom befallde Alcimus under det hundra
femtiotredje året, i andra månaden, att muren till den inre
förgården till helgedomen skulle rivas; han drog också ner
profeternas gärningar
55 Och när han började dra ner, blev Alcimus redan vid
den tiden plågad, och hans företag hindrades, ty hans mun
stoppades och han blev tagen med en förlamning, så att han
inte längre kunde tala någonting eller ge order om hans hus.
56 Så dog Alcimus vid den tiden med stor plåga.
57 När Bacchides nu såg att Alcimus var död, vände han
tillbaka till kungen, varpå Judéens land låg i vila i två år.
58 Då höll alla de ogudaktiga männen ett råd och sade: Se,
Jonatan och hans sällskap har det lugnt och bor utan
bekymmer; därför skola vi nu föra hit Bakkides, som skall
ta dem alla på en natt.
59 Så gick de och rådfrågade honom.
60 Då flyttade han bort och kom med en stor här och sände
i hemlighet brev till sina anhängare i Judeen, att de skulle
ta Jonatan och de som var med honom; men de kunde inte,
eftersom deras råd var känt för dem.
61 Därför tog de omkring femtio personer av landets män,
som var upphovsmän till detta ofog, och dödade dem.
62 Därefter förde Jonatan och Simon och de som var med
honom dem till Betbasi, som ligger i öknen, och de
åtgärdade dess förfall och gjorde det starkt.
63 När Bakkides fick veta, samlade han hela sin här och
sände bud till dem som var från Judeen.
64 Sedan gick han och belägrade Betbasi; och de kämpade
mot den en lång tid och gjorde krigsmotorer.
65 Men Jonatan lämnade sin bror Simon i staden och gick
ut i landet, och med ett visst antal drog han ut.
66 Och han slog Odonarkes och hans bröder och Phasirons
barn i deras tält.
67 Och när han började slå dem och drog upp med sina
styrkor, gick Simon och hans sällskap ut ur staden och
brände upp krigsmaskinerna.
68 Och de kämpade mot Bakkides, som var förvirrad av
dem, och de plågade honom hårt, ty hans råd och möda var
förgäves.
69 Därför blev han mycket vred på de ogudaktiga männen
som gav honom råd att komma in i landet, eftersom han
dödade många av dem och hade för avsikt att återvända till
sitt eget land.
70 När Jonatan fick veta det, sände han sändebud till
honom, för att han skulle sluta fred med honom och
överlämna dem till fångarna.
71 Vilket han tog emot och gjorde enligt hans krav och
svor för honom att han aldrig skulle göra honom skada
under hela sitt liv.
72 När han därför hade återlämnat till honom de fångar
som han förut hade fört ut ur Judéens land, vände han
tillbaka och gick in i sitt eget land, och han kom inte längre
in i deras gränser.
73 Så upphörde svärdet från Israel, men Jonatan bodde i
Makmas och började styra folket. och han förgjorde de
ogudaktiga männen ur Israel.
KAPITEL 10
1 I det hundra sextionde året drog Alexander, Antiochos
son med tillnamnet Epifanes, upp och intog Ptolemais; ty
folket hade tagit emot honom, varigenom han regerade där,
2 När nu kung Demetrius hörde det, samlade han en
mycket stor här och drog ut mot honom för att strida.
3 Dessutom sände Demetrius brev till Jonatan med
kärleksfulla ord, så att han upphöjde honom.
4 Ty han sade: Låt oss först sluta fred med honom, innan
han förenar sig med Alexander mot oss.
5 Annars kommer han att komma ihåg allt det onda som vi
har gjort mot honom och mot hans bröder och hans folk.
6Därför gav han honom myndighet att samla en här och
tillhandahålla vapen, så att han kunde hjälpa honom i strid;
han befallde också att gisslan som fanns i tornet skulle
befrias honom.
7 Då kom Jonatan till Jerusalem och läste breven för hela
folkets åhörare och av dem som var i tornet:
8 De som blev mycket rädda när de hörde att kungen hade
gett honom makt att samla en här.
9 Varpå de i tornet överlämnade sina gisslan åt Jonatan,
och han överlämnade dem till deras föräldrar.
10 När Jonatan hade gjort det bosatte han sig i Jerusalem
och började bygga och reparera staden.
11 Och han befallde arbetarna att bygga murarna och Sions
berg och omkring med fyrkantiga stenar till befästning. och
det gjorde de.
12 Då flydde de främlingar som fanns i fästningarna som
Bakkides hade byggt;
13 Såsom var och en lämnade sin plats och gick till sitt
eget land.
14 Endast i Betsura stannade några av dem som hade
övergivit lagen och buden stilla, ty det var deras
tillflyktsort.

15 När nu kung Alexander hade hört vilka löften
Demetrius hade sänt till Jonatan, när det också blev berättat
för honom om de strider och ädla gärningar som han och
hans bröder hade gjort, och om de smärtor som de hade
utstått,
16 Han sade: "Ska vi finna en sådan annan man?" nu därför
kommer vi att göra honom till vår vän och
förbundsmedlem.
17 På detta skrev han ett brev och sände det till honom,
enligt dessa ord, och sade:
18 Kung Alexander hälsar sin bror Jonatan:
19 Vi har hört talas om dig, att du är en mäktig man och är
vår vän.
20 Därför förordnar vi dig nu i dag att vara din nations
överstepräst och att kallas kungens vän. (och därmed sände
han honom en purpurrock och en krona av guld:) och begär
att du tar vår del och håller vänskap med oss.
21 Så i den sjunde månaden i det hundra sextionde året, vid
lövhyddohögtiden, klädde sig Jonatan i den heliga dräkten
och samlade styrkor och försåg sig med mycket rustning.
22 När Demetrius hörde detta blev han mycket ledsen och
sade:
23 Vad har vi gjort, att Alexander har hindrat oss från att
göra vänskap med judarna för att stärka sig?
24 Jag kommer också att skriva uppmuntrande ord till dem
och lova dem värdigheter och gåvor, så att jag kan få deras
hjälp.
25 Han sände därför till dem i detta syfte: Kung Demetrius
hälsar judarnas folk:
26 Medan ni har hållit förbund med oss och förblivit i vår
vänskap och inte förenar er med våra fiender, har vi hört
detta och är glada.
27 Därför fortsätt nu att vara oss trogna, och vi kommer väl
att belöna er för de saker ni gör för vår räkning,
28 Och kommer att ge dig många immuniteter och ge dig
belöningar.
29 Och nu befriar jag dig, och för din skull befriar jag alla
judar, från skatter och från salttullar och från kronoskatter,
30 Och från det som tillkommer mig att ta emot tredjedelen
eller fröet och hälften av frukten av träden, släpper jag det
från och med denna dag, så att de inte ska tas från Judéens
land, inte heller av de tre regeringar som tillkommit därtill
från landet Samaria och Galileen, från och med denna dag
till evig tid.
31 Må också Jerusalem vara heligt och fritt, med dess
gränser, både från tiondelar och skatter.
32 Och när det gäller tornet i Jerusalem, överlämnar jag
makten över det och ger översteprästen, att han kan insätta
i det sådana män som han väljer att bevara det.
33 Dessutom släppte jag fritt var och en av de judar som
fördes till fångar ut ur Judéens land till någon del av mitt
rike, och jag vill att alla mina tjänstemän ska betala skatten
även av deras boskap.
34 Dessutom vill jag att alla högtiderna och sabbaterna och
nymånaderna och högtidsdagarna och de tre dagarna före
högtiden och de tre dagarna efter högtiden ska vara alla av
immunitet och frihet för alla judar i mitt rike.
35 Och ingen ska ha myndighet att blanda sig i eller att
angripa någon av dem i någon sak.
36 Jag vill vidare, att bland kungens styrkor inskrivas
omkring trettio tusen man av judarna, till vilka lön skall
ges, såsom alla kungens styrkor tillhör.
37 Och av dem skola några placeras i kungens fästen, av
vilka också några skall sättas över rikets angelägenheter,
som är av förtroende, och jag vill att deras tillsyningsmän
och ståthållare ska vara av sig själva och att de ska leva
efter deras egna lagar, såsom kungen har befallt i Judéens
land.
38 Och angående de tre regeringar som tillkommit Judéen
från landet Samaria, låt dem förenas med Judéen, så att de
kan anses vara under en och inte heller skyldiga att lyda
annan myndighet än översteprästens.
39 Vad gäller Ptolemais och landet som hör till det, det ger
jag som en gratis gåva till helgedomen i Jerusalem för de
nödvändiga utgifterna för helgedomen.
40 Dessutom ger jag varje år femton tusen siklar silver av
kungens räkenskaper från de platser som hör till.
41 Och allt överskott, som tjänstemännen inte betalade in
som förr, skall hädanefter ges till templets verk.
42 Och förutom detta, de fem tusen siklarna silver, som de
tog från templets användning från räkenskaperna år efter år,
även dessa saker skall friges, eftersom de tillhör de präster
som tjänar.
43 Och var och en som flyr till templet i Jerusalem, eller är
inom dess frihet, och står i skuld till kungen eller för någon
annan sak, låt dem vara fria och allt vad de har i mitt rike.
44 Även för byggnaden och reparationen av helgedomens
arbeten skall utgifter uppges av kungens räkenskaper.
45 Ja, och för byggandet av Jerusalems murar och
befästningen därav runt omkring, skall utgifter ges av
kungens räkenskaper, liksom för byggandet av murarna i
Judeen.
46 När nu Jonatan och folket hörde dessa ord, gav de dem
ingen heder eller tog emot dem, eftersom de kom ihåg den
stora ondska som han hade gjort i Israel. ty han hade plågat
dem mycket hårt.
47 Men de var mycket nöjda med Alexander, eftersom han
var den förste som bad om sann frid med dem, och de var
alltid förbundna med honom.
48 Då samlade kung Alexander stora styrkor och slog läger
mitt emot Demetrius.
49 Och sedan de båda kungarna hade gått i strid, flydde
Demetrius' här, men Alexander följde efter honom och
segrade över dem.
50 Och han fortsatte striden mycket hårt tills solen gick ner,
och den dagen blev Demetrius dödad.
51 Därefter sände Alexander ambassadörer till Ptolemeus,
kungen av Egypten, med ett budskap om detta:
52 Eftersom jag har kommit tillbaka till mitt rike och satt
på mina förfäders tron och har tagit makten och störtat
Demetrius och återställt vårt land;
53 Ty sedan jag hade gått i strid med honom, blev både han
och hans här förvirrade av oss, så att vi satt på tronen i hans
rike.
54 Låt oss därför nu sluta ett vänskapsförbund och ge mig
nu din dotter till hustru; så skall jag vara din svärson och ge
både dig och henne efter din värdighet.
55 Då svarade konungen Ptolemeus och sade: Lycklig vare
dagen då du återvände till dina fäders land och satt på deras
rikets tron.
56 Och nu vill jag göra med dig, såsom du har skrivit: möt
mig därför i Ptolemais, så att vi må se varandra; ty jag skall
gifta min dotter med dig efter din önskan.

57 Så drog Ptolemeus ut ur Egypten med sin dotter
Kleopatra, och de kom till Ptolemais i hundra sextioandra
året.
58 När kung Alexander mötte honom, gav han honom sin
dotter Kleopatra och firade hennes bröllop i Ptolemais med
stor ära, som kungar seder.
59 Nu hade kung Alexander skrivit till Jonatan att han
skulle komma och möta honom.
60 Han gick sedan hederligt till Ptolemais, där han träffade
de två kungarna och gav dem och deras vänner silver och
guld och många gåvor, och fann nåd i deras ögon.
61 På den tiden samlade sig några av Israels pestilenta män,
män med ett ogudaktigt liv, mot honom för att anklaga
honom; men kungen ville inte höra dem.
62 Ja mer än så befallde kungen att ta av sig sina kläder
och klä honom i purpur, och de gjorde så.
63 Och han lät honom sitta för sig själv och sade till sina
furstar: "Gå med honom mitt i staden och förkunna, att
ingen klagar över honom i någon sak, och att ingen
besvärar honom av någon anledning. .
64 När nu hans anklagare såg att han var hedrad enligt
tillkännagivandet och klädd i purpur, flydde de alla bort.
65 Så hedrade kungen honom och skrev honom bland sina
främsta vänner och gjorde honom till hertig och delaktig i
hans välde.
66 Därefter återvände Jonatan till Jerusalem med frid och
glädje.
67 Dessutom i; Hundra sextio femte året kom Demetrius,
Demetrius son, från Kreta till sina fäders land.
68. När kung Alexander hörde talas om detta, blev han med
rätta ledsen och återvände till Antiokia.
69 Då gjorde Demetrius Apollonius, guvernören i
Celosyrien till sin general, som samlade en stor här och
slog läger i Jamnia och sände till översteprästen Jonatan
och sade:
70 Du ensam höjer dig mot oss, och jag blir föraktad för
din skull och hånad; och varför berömmer du din makt mot
oss i bergen?
71 Om du nu litar på din egen kraft, så kom ner till oss på
slätten, och låt oss där pröva saken tillsammans; ty med
mig är städernas makt.
72 Fråga och lär dig vem jag är och de andra som tar vår
del, så skola de säga dig att din fot inte kan fly i deras eget
land.
73 Därför skall du nu inte kunna vistas för ryttarna och en
så stor makt på slätten, där det varken finns sten eller flinta
eller plats att fly till.
74 När Jonatan hörde dessa ord av Apollonius, blev han
rörd i sitt sinne, och han utvalde tio tusen män och gick ut
från Jerusalem, dit hans bror Simon mötte honom för att
hjälpa honom.
75 Och han slog upp sina tält mot Joppe. de från Joppe
stängde honom utanför staden, eftersom Apollonius hade
en garnison där.
76 Och Jonatan belägrade den, varpå de i staden släppte in
honom av rädsla, och Jonatan vann Joppe.
77. När Apollonius hörde det, tog han tre tusen ryttare,
med en stor skara fotfolk, och gick till Azotus som en som
reste, och drog honom därmed ut på slätten. ty han hade ett
stort antal ryttare, på vilka han litade på.
78Då följde Jonatan efter honom till Azotus, där härarna
gick i strid.
79 Nu hade Apollonius lämnat tusen ryttare i bakhåll.
80 Och Jonatan visste att det låg ett bakhåll bakom honom;
ty de hade omringat hans här och kastat pilar mot folket,
från morgon till kväll.
81 Men folket stod stilla, såsom Jonatan hade befallt dem,
och så tröttnade fiendernas hästar.
82 Då förde Simon ut sin här och ställde dem mot fotfolket
(ty ryttarna var utmattade), som blevo förskräckta av
honom och flydde.
83 Även ryttarna, som var utspridda på fältet, flydde till
Azotus och begav sig till Betdagon, deras avguds tempel,
för säkerhets skull.
84 Men Jonatan satte eld på Azotus och städerna runt
omkring och tog deras byte; Och Dagons tempel brände
han upp med eld med dem som hade flytt dit.
85 Sålunda brändes och dräptes med svärd nära åtta tusen
man.
86 Och därifrån flyttade Jonatan sin här och slog läger mot
Askalon, där stadens män drog ut, och mötte honom med
stor prakt.
87 Därefter vände Jonatan och hans här tillbaka till
Jerusalem, med något byte.
88När nu kung Alexander hörde detta, hedrade han Jonatan
ännu mer.
89 Och han sände honom ett spänne av guld, så att de som
äro av konungens blod skall användas; han gav honom
också Accaron med dess gränser i besittning.
KAPITEL 11
1 Och Egyptens kung samlade en stor här, lik sanden som
ligger på havets strand, och många skepp, och han gick
omkring av svek för att få Alexanders rike och förena det
med hans eget.
2 Varpå han reste till Spanien på ett fridfullt sätt, så att de i
städerna öppnade för honom och mötte honom; ty konung
Alexander hade befallt dem att göra så, eftersom han var
hans svåger.
3 När nu Ptolemaios kom in i städerna, satte han en
garnison av soldater i var och en av dem för att bevara den.
4 Och när han närmade sig Azotus, visade de honom
Dagons tempel som brändes, och Azotus och dess förorter
som hade förstörts, och de kroppar som hade kastats ut och
dem som han hade bränt i striden. ty de hade gjort högar av
dem på vägen dit han skulle passera.
5 Och de berättade för kungen vad Jonatan hade gjort, i
syfte att han kunde skylla honom; men kungen tystade.
6 Då mötte Jonatan kungen med stor prakt i Joppe, där de
hälsade varandra och övernattade.
7 Därefter återvände Jonatan, när han hade gått med
kungen till floden Eleutherus, åter till Jerusalem.
8 Kung Ptolemaios, efter att ha tagit makten över städerna
vid havet ända till Seleukien vid havets kust, tänkte sig
därför onda råd mot Alexander.
9 Varpå han sände ambassadörer till kung Demetrius och
sade: »Kom, låt oss sluta förbund mellan oss, så skall jag
ge dig min dotter, som Alexander har, och du skall regera i
din faders rike.
10 Ty jag ångrar att jag gav min dotter åt honom, ty han
försökte döda mig.
11 Så förtalade han honom, eftersom han ville sitt rike.
12Därför tog han sin dotter ifrån honom och gav henne åt
Demetrius och övergav Alexander, så att deras hat blev
öppet känt.

13 Sedan kom Ptolemeus till Antiokia, där han satte två
kronor på sitt huvud, Asiens och Egyptens krona.
14 Under tiden var kung Alexander i Kilikien, eftersom de
som bodde i dessa trakter hade gjort uppror från honom.
15 Men när Alexander fick höra detta, kom han i krig mot
honom, varpå kung Ptolemeus förde ut sin här och mötte
honom med en väldig makt och drev honom på flykt.
16 Så flydde Alexander till Arabien där för att försvaras;
men kung Ptolemeus var upphöjd:
17 Ty araberen Sabdiel tog av Alexanders huvud och sände
det till Ptolemeus.
18 Även kung Ptolemeus dog tredje dagen efter, och de
som fanns i fästena dödades av varandra.
19 På detta sätt regerade Demetrius i det hundra
sjuttiosjunde året.
20 Samtidigt samlade Jonatan dem som var i Judéen för att
inta tornet i Jerusalem, och han gjorde många
krigsmaskiner mot det.
21 Då kom ogudaktiga människor, som hatade sitt eget folk,
och gick till kungen och berättade för honom att Jonatan
belägrade tornet,
22 När han hörde detta, blev han vred, och genast gick han
iväg och kom till Ptolemais och skrev till Jonatan att han
inte skulle belägra tornet, utan komma och tala med honom
i Ptolemais i stor hast.
23 Men när Jonatan hörde detta, befallde han att ännu
belägra det; och han utvalde några av Israels äldste och
prästerna och satte sig i fara.
24 Och han tog silver och guld och kläder och dykargåvor
därtill, och gick till Ptolemais till kungen, där han fann nåd
för hans ögon.
25 Och även om vissa ogudaktiga män av folket hade
framfört klagomål mot honom,
26Men kungen bönföll honom som hans föregångare hade
gjort förut, och befordrade honom inför alla hans vänners
ögon,
27 Och stadfäste honom i översteprästadömet och i all den
ära han hade tidigare, och gav honom företräde bland sina
främsta vänner.
28 Då begärde Jonatan att kungen skulle göra Judéen
befriad från skatt, liksom de tre regeringarna, med landet
Samaria; och han lovade honom tre hundra talenter.
29 Då samtyckte kungen och skrev brev till Jonatan om allt
detta på detta sätt:
30 Kung Demetrius hälsar sin bror Jonatan och judarnas
folk:
31 Vi skickar dig hit en kopia av det brev som vi skrev till
vår kusin Lasthenes angående dig, för att du skulle få se det.
32 Kung Demetrius hälsar sin far Lasthenes:
33 Vi är fast beslutna att göra gott mot judarnas folk, som
är våra vänner, och hålla förbund med oss, på grund av
deras goda vilja mot oss.
34 Därför har vi ratificerat för dem Judéens gränser, med
de tre regeringarna Apherema och Lydda och Ramathem,
som har lagts till Judeen från landet Samaria, och allt som
hör till dem, för alla som offrar i Jerusalem, i stället för de
betalningar som kungen fick av dem årligen förut av
jordens och trädens frukter.
35 Och när det gäller andra saker som tillhör oss, av tionde
och sedvänjor som hör till oss, liksom saltgroparna och
kronoskatterna, som är skyldiga till oss, betalar vi ut dem
alla för deras lättnad.
36 Och ingenting härav skall från och med nu återkallas för
evigt.
37 Se därför till att du gör en kopia av dessa saker och låt
det överlämnas åt Jonatan och ställas på det heliga berget
på en iögonfallande plats.
38 Därefter, när kung Demetrius såg att landet var tyst
inför honom och att inget motstånd gjordes mot honom,
sände han bort alla sina styrkor, var och en till sin plats,
utom vissa skaror främlingar, som han hade samlat från sig.
hedningarnas öar, därför hatade alla hans fäders härskaror
honom.
39 Dessutom var det en Tryfon, som tidigare hade tillhört
Alexander, som såg att hela hären knorrade mot Demetrius
och gick till araberen Simalcue som fostrade Antiochus,
Alexanders unge son,
40 Och lägg hårt på honom för att rädda honom denne
unge Antiochus, så att han kunde regera i sin fars ställe;
därför berättade han för honom allt som Demetrius hade
gjort och hur hans krigsmän var fientliga mot honom, och
där stannade han länge säsong.
41 Under tiden sände Jonatan till kung Demetrius att han
skulle kasta ut dem som hörde till tornet ur Jerusalem och
även dem som fanns i fästningarna, ty de kämpade mot
Israel.
42 Då sände Demetrius till Jonatan och lät säga: "Jag skall
inte bara göra detta för dig och ditt folk, utan jag skall i hög
grad ära dig och ditt folk, om tillfälle ges.
43 Därför skall du nu göra väl, om du sänder mig män för
att hjälpa mig; ty alla mina krafter är borta från mig.
44 Därefter sände Jonatan honom tre tusen män till
Antiokia, och när de kommo till kungen, blev kungen
mycket glad över deras ankomst.
45 Men de som var i staden samlade sig mitt i staden, till
ett antal av ett hundra tjugo tusen män, och de skulle ha
dödat kungen.
46Därför flydde kungen in i gården, men de i staden behöll
stadens gångvägar och började strida.
47 Då ropade kungen till judarna om hjälp, och de kommo
till honom på en gång och skingrade sig genom staden,
som den dagen dräpte i staden till ett antal av hundra tusen.
48 Och de tände eld på staden och tog mycket byte den
dagen och räddade kungen.
49 När de i staden såg att judarna hade fått staden som de
ville, minskade deras mod; därför bad de till kungen och
ropade och sade:
50 Ge oss frid, och låt judarna upphöra med att angripa oss
och staden.
51 Därmed kastade de bort sina vapen och slöt fred; och
judarna blevo ärade inför kungens och alla i hans rikes
ögon; och de vände tillbaka till Jerusalem med stort byte.
52 Så satt kung Demetrius på sitt rikes tron, och landet var
tyst inför honom.
53 Men han bröt sig i allt vad han någonsin talade och tog
sig avstånd från Jonatan, och han belönade honom inte
efter de välgöranden som han hade fått av honom, utan han
gjorde honom mycket orolig.
54 Därefter återvände Tryfon och med honom barnet
Antiochus, som regerade och kröntes.
55 Då samlade alla krigsmän till honom, som Demetrius
hade fördrivit, och de stred mot Demetrius, som vände
ryggen till och flydde.
56 Dessutom tog Tryfon elefanterna och vann Antiokia.

57 Vid den tiden skrev den unge Antiochus till Jonatan och
sade: "Jag bekräftar dig i översteprästadömet och utser dig
till härskare över de fyra regeringarna och att vara en av
kungens vänner.
58 Därpå sände han honom gyllene kärl att serveras i, och
han gav honom lov att dricka i guld och att klä sig i purpur
och att bära ett gyllene spänne.
59 Även hans bror Simon gjorde han till hövding från den
plats som kallas Tyrus stege till Egyptens gränser.
60 Då gick Jonatan ut och gick genom städerna på andra
sidan vattnet, och alla Syriens här samlade sig till honom
för att hjälpa honom; och när han kom till Ascalon, mötte
de i staden honom hederligt.
61 varifrån han gick till Gaza, men de från Gaza stängde
honom ute; därför belägrade han det och brände upp dess
utmarker med eld och plundrade dem.
62 Sedan, när de från Gaza bönföll till Jonatan, slöt han
fred med dem och tog deras övermäns söner som gisslan
och sände dem till Jerusalem och drog genom landet till
Damaskus.
63När Jonatan hörde att Demetrius' furstar hade kommit till
Cades, som ligger i Galileen, med en stor makt, för att föra
honom ut ur landet,
64 Han gick dem till mötes och lämnade Simon sin bror
kvar på landet.
65 Då slog Simon läger mot Betsura och stred mot det en
lång tid och stängde in det.
66 Men de ville ha fred med honom, vilket han gav dem,
och sedan förde de ut dem därifrån och intog staden och
satte en garnison i den.
67 Jonatan och hans här lägrade sig vid Genesars vatten,
varifrån de vid morgonen kom till Nasorslätten.
68 Och se, en härskara av främlingar mötte dem på slätten,
och efter att ha lagt män i bakhåll för honom på bergen,
kom de emot honom.
69 När de som låg i bakhåll reste sig upp ur sina platser
och gick i strid, flydde alla som var från Jonatans sida;
70 Om det inte fanns någon kvar av dem, utom Mattatias,
Absaloms son, och Judas, Kalfis son, härförarna.
71 Då rev Jonatan sönder sina kläder och kastade jord på
sitt huvud och bad.
72 Sedan vände han sig åter till striden och förde dem på
flykt, och så flydde de.
73 När nu hans egna män, som hade flytt, såg detta, vände
de sig åter till honom och förföljde dem med honom till
Cades, till sina egna tält, och där slog de läger.
74 Så blev det av hedningarna slagna den dagen omkring
tre tusen man, men Jonatan vände tillbaka till Jerusalem.
KAPITEL 12
1När Jonatan såg att tiden tjänade honom, utvalde han
några män och sände dem till Rom för att bekräfta och
förnya den vänskap som de hade med dem.
2 Han sände också brev till lacedemonerna och till andra
platser i samma syfte.
3 Då gick de till Rom och gick in i senaten och sade:
Översteprästen Jonatan och judarnas folk har sänt oss till
eder, så att ni skulle förnya vänskapen som ni hade med
dem och sluta förbund , som förr.
4 Därefter gav romarna dem brev till ståthållarna på varje
plats att de skulle föra dem in i Judéens land i fred.
5 Och detta är kopian av breven som Jonatan skrev till
lacedemonerna:
6 Översteprästen Jonatan och folkets äldste och prästerna
och den andra av judarna hälsar lacedemonerna, deras
bröder:
7 Det sändes brev förr i tiden till översteprästen Onias från
Darius, som då regerade bland er, för att markera att ni är
våra bröder, såsom den här kopian anger.
8 Då bad Onias ambassadören som sändes hedersamt och
tog emot breven, i vilka förklaringen gjordes om förbundet
och vänskapen.
9 Därför behöver vi också, fastän vi inte behöver något av
detta, att vi har de heliga skrifterna i våra händer för att
trösta oss,
10 Har ändå försökt sända till er för att förnya broderskapet
och vänskapen, så att vi inte helt och hållet skulle bli
främlingar för er; ty det har gått lång tid sedan ni sände till
oss.
11 Vi kommer därför alltid utan uppehåll, både på våra
högtider och andra lämpliga dagar, ihåg er i de offer som vi
bär fram och i våra böner, såsom förnuftet är, och så som
det ankommer på oss att tänka på våra bröder.
12 Och vi är med rätta glada över din ära.
13 Och vi har haft stora problem och krig på alla sidor,
eftersom de kungar som finns runt omkring oss har kämpat
mot oss.
14 Men vi skulle inte vara besvärliga för er, inte heller för
andra av våra förbundsmedlemmar och vänner, i dessa krig:
15 Ty vi har hjälp från himlen som hjälper oss, så att vi blir
räddade från våra fiender och våra fiender läggs under
fötterna.
16 Av denna anledning utvalde vi Numenius, Antiochos
son, och Antipater, Jasons son, och sände dem till romarna
för att förnya den vänskap som vi hade med dem och det
tidigare förbundet.
17 Vi befallde dem också att gå till er och att hälsa och
överlämna våra brev till er om förnyelsen av vårt
brödraskap.
18 Därför skall ni nu göra klokt i att ge oss ett svar på det.
19 Och detta är kopian av de brev som Oniares sände.
20 Areus, lacedemonernas kung, hälsade till översteprästen
Onias:
21 Det finns i skrift att lacedemonerna och judarna är
bröder och att de är av Abrahams stam.
22 Nu därför, eftersom detta har kommit till vår kunskap,
skall ni göra klokt i att skriva till oss om ert välstånd.
23 Vi skriver tillbaka till dig igen, att din boskap och din
egendom är vår och vår är din.
24När Jonatan hörde att Demebius' furstar hade kommit för
att strida mot honom med en större här än tidigare,
25 Han drog upp från Jerusalem och mötte dem i Amatis
land; ty han gav dem ingen anstånd att komma in i hans
land.
26 Och han sände spioner till deras tält, och de kom
tillbaka och berättade för honom att de var utsedda att
komma över dem om natten.
27 Därför befallde Jonatan sina män, så snart solen gick
ner, att de skulle vaka och vara i vapen, så att de hela
natten skulle vara beredda att strida.
28 Men när motståndarna hörde att Jonatan och hans män
var redo för strid, fruktade de och darrade i sina hjärtan,
och de tände eld i sitt läger.

Swedish - 1st Maccabees.pdf

Recommended

Recommended

More Related Content

More from Filipino Tracts and Literature Society Inc.

More from Filipino Tracts and Literature Society Inc. (20)

Swedish - 1st Maccabees.pdf