The Book of Wisdom, or the Wisdom of Solomon, is a Jewish work written in Greek and most likely composed in Alexandria, Egypt.

2. KAPITEL 1
1 Älska rättfärdighet, ni som ären domare på jorden;
tänk på Herren med ett gott (hjärta) och sök honom
i ett enkelt hjärta.
2 Ty han skall befinnas av dem som inte frestar
honom; och visar sig för dem som inte misstänker
honom.
3 Ty felaktiga tankar skiljer sig från Gud, och hans
kraft, när den prövas, tillrättavisar de okloka.
4 Ty i en illvillig själ skall vishet inte komma in;
inte heller bo i den kropp som är föremål för synd.
5 Ty tuktans heliga ande kommer att fly från svek
och avlägsna sig från tankar som är oförståndiga
och kommer inte att förbli när orättfärdighet
kommer in.
6 Ty vishet är en kärleksfull ande; och han kommer
inte att frikänna en hädare från hans ord, ty Gud är
hans tyglars vittne och en sann betraktare av hans
hjärta och en hörare av hans tunga.
7 Ty Herrens Ande fyller världen, och den som
innehåller allting har kunskap om rösten.
8Därför kan den som talar orättfärdigt inte döljas;
inte heller skall hämnden gå honom förbi när den
straffar.
9 Ty undersöka de ogudaktigas råd, och ljudet av
hans ord skall komma till Herren för att uppenbara
hans onda gärningar.
10 Ty avundsjukas öra hör allt, och knorrets brus är
inte dolt.
11 Se dig därför för att knorra, vilket är olönsamt;
och avhåll din tunga från att baktala, ty det finns
inget så hemligt ord, som går för intet, och den som
tror dräper själen.
12 Sök inte döden i ditt livs villfarelse, och dra inte
på dig själv undergång med dina händers verk.
13 Ty Gud har inte gjort döden, och han har inte
behag i att förgöra de levande.
14 Ty han skapade allting, för att det skulle vara till;
och världens släktled var friska; och det finns inget
fördärvsgift i dem, inte heller dödsriket på jorden.
15 (Ty rättfärdighet är odödlig:)
16 Men ogudaktiga män kallade det till dem med
sina gärningar och ord; ty när de tänkte ha det till
sin vän, förtärde de till intet och slöt ett förbund
med det, eftersom de är värdiga att ta del av det.
KAPITEL 2
1 Ty de ogudaktiga sade och resonerade med sig
själva, men inte rätt: Vårt liv är kort och tråkigt, och
vid en människas död finns det inget botemedel;
inte heller var det känt att någon hade återvänt från
graven.
2 Ty vi är födda i alla äventyr, och vi kommer att
vara härefter som om vi aldrig hade varit, ty andan i
våra näsborrar är som rök och en liten gnista i vårt
hjärtas rörelse.
3 När vår kropp släcks, skall vår kropp förvandlas
till aska, och vår ande skall försvinna som den
mjuka luften,
4 Och vårt namn skall glömmas med tiden, och
ingen skall ha våra gärningar i åminnelse, och vårt
liv skall förgås som spåret av ett moln och skingras
som en dimma, som drivs bort med strålarna från
sol och besegras av värmen därav.
5 Ty vår tid är en mycket skugga som försvinner;
och efter vårt slut finns det ingen återvändo, ty den
är fast förseglad, så att ingen kommer tillbaka.
6 Kom därför, låt oss njuta av det goda som finns,
och låt oss skyndsamt använda varelserna som i
ungdomen.
7 Låt oss fylla oss med dyrbart vin och salvor, och
låt ingen vårblomma gå förbi oss.
8 Låt oss kröna oss med rosenknoppar, innan de
vissnas:
9 Låt ingen av oss gå utan hans del av vår vällust;
låt oss lämna tecken på vår glädje överallt: ty detta
är vår del, och vår lott är denna.
10 Låt oss förtrycka den fattige rättfärdige, låt oss
inte skona änkan och inte vörda de gamlas gamla
grå hår.
11 Låt vår styrka vara rättvisans lag, ty det som är
svagt befinns inte vara värt.
12 Låt oss därför lura på de rättfärdiga; ty han är
inte för vår tur, och han är ren i motsats till våra
gärningar.
13 Han bekänner sig ha kunskap om Gud, och han
kallar sig själv Herrens barn.
14 Han skapades för att tillrättavisa våra tankar.
15 Han är bedrövad mot oss även att se; ty hans liv
är inte som andra människors, hans vägar äro av ett
annat sätt.
16 Vi aktas av honom som förfalskningar; han
avhåller sig från våra vägar som från orenhet; han
förkunnar slutet på den rättfärdige att bli välsignad
och skryter sig över att Gud är hans fader.
17 Låt oss se om hans ord är sanna, och låt oss
pröva vad som skall hända i hans slut.
18 Ty om den rättfärdige är Guds son, så skall han
hjälpa honom och rädda honom ur hans fienders
hand.
19 Låt oss pröva honom med oaktsamhet och tortyr,
så att vi kan känna hans ödmjukhet och bevisa hans
tålamod.
20 Låt oss döma honom med en skamlig död, ty
genom hans eget ord skall han aktas.
21 Sådant tänkte de på och blev vilseledda, ty deras
egen ondska har förblindat dem.

3. 22 Vad Guds hemligheter beträffar, de kände inte
till dem; de hoppades inte på rättfärdighetens lön,
och de kunde inte urskilja en belöning för
oklanderliga själar.
23 Ty Gud skapade människan till att vara odödlig
och gjorde henne till en avbild på sin egen evighet.
24 Men genom djävulens avundsjuka kom döden in
i världen, och de som håller fast vid hans sida finner
den.
KAPITEL 3
1 Men de rättfärdigas själar är i Guds hand, och
ingen plåga skall röra dem.
2 I de oklokas åsyn tycktes de dö, och deras
bortgång tas för elände,
3 Och de går bort från oss för att bli en total
undergång, men de är i frid.
4 Ty fastän de straffas i människors ögon, är deras
hopp fullt av odödlighet.
5 Och efter att ha blivit lite tukta, skola de få stor
belöning, ty Gud prövade dem och fann dem
värdiga för sig själv.
6 Som guld i ugnen prövade han dem och tog emot
dem som brännoffer.
7 Och under deras besöks tid skola de glänsa och
springa fram och tillbaka som gnistor bland stubben.
8 De skola döma folken och härska över folken, och
deras Herre skall regera för evigt.
9 De som sätter sin förtröstan på honom, skola
förstå sanningen, och de som är trogna i kärlek skall
förbli hos honom, ty nåd och barmhärtighet är hans
heliga, och han bryr sig om sina utvalda.
10 Men de ogudaktiga skola straffas efter sina egna
föreställningar, som försummat de rättfärdiga och
övergivit Herren.
11 Ty den som föraktar vishet och fostran, han är
olycklig, och deras hopp är fåfängt, deras arbete
fruktlöst och deras gärningar onyttiga.
12 Deras hustrur är dåraktiga och deras barn
ogudaktiga.
13 Deras avkomma är förbannad. Därför välsignad
är den ofruktbara, som inte känner den syndiga
sängen: hon skall bära frukt i själabesök.
14 Och välsignad är eunucken, som med sina
händer inte har gjort någon orättfärdighet eller
föreställt onda ting mot Gud, ty åt honom skall den
särskilda gåvan tron ges och en arvedel i Herrens
tempel som är mer behaglig för hans sinne.
15 Ty ära är frukten av gott arbete, och vishetens
rot skall aldrig falla bort.
16 Och äktenskapsbrytarnas barn, de skola inte
komma till sin fullkomlighet, och säd från en
orättfärdig säng skall utrotas.
17 Ty fastän de lever länge, skall de dock inte
betraktas som något, och deras sista ålder skall vara
oaktad.
18 Eller, om de dör snabbt, har de inget hopp eller
tröst på prövningens dag.
19 Ty fruktansvärt är slutet för det orättfärdiga
släktet.
KAPITEL 4
1 Bättre är det att inte ha barn och att ha dygd, ty
åminnelsen därav är odödlig, eftersom den är känd
hos Gud och hos människor.
2 När den är närvarande, tar människorna exempel
på den; och när den är borta, begära de den. Den bär
en krona och segrar för evigt, efter att ha vunnit
segern och strävat efter obefläckade belöningar.
3 Men de ogudaktigas mångfaldiga ungar skall inte
frodas och inte få djupa rotar från bastardslipar och
inte lägga någon fast grund.
4 Ty om de för en tid frodas i grenar; men om de
inte står kvar, skola de skakas av vinden, och
genom vindarnas kraft skola de utrotas.
5 De ofullkomliga grenarna skola brytas av, deras
frukter odugliga, icke mogna att ätas, ja, de skola
försummas.
6 Ty barn som fötts från olagliga sängar är vittnen
till ondska mot sina föräldrar i deras rättegång.
7 Men om den rättfärdige hindras av döden, så skall
han ändå vara i vila.
8 Ty hedervärd ålder är inte den som står i tiden,
inte heller den som mäts i antal år.
9 Men vishet är det gråa håret för människor, och
ett fläckfritt liv är ålderdom.
10 Han behagade Gud och blev älskad av honom,
så att han, när han bodde bland syndare, försattes.
11 Ja, han togs snabbt bort, för att inte den
ogudaktigheten skulle förändra hans förstånd eller
bedrägeri förleda hans själ.
12 Ty elakhetens förtrollning fördunklar det som är
ärligt; och lustens vandring undergräver det enkla
sinnet.
13 Han blev fullkomlig på kort tid, och han
uppfyllde en lång tid:
14 Ty hans själ behagade Herren; därför skyndade
han sig att föra bort honom från de ogudaktiga.
15 Detta såg folket och förstod det inte, och de lade
inte upp detta i sina sinnen, att hans nåd och
barmhärtighet är med sina heliga, och att han har
respekt för sina utvalda.
16 Så skall de rättfärdiga som är döda döma de
ogudaktiga som lever; och ungdom som snart
fullkomnas de orättfärdigas många år och ålderdom.
17 Ty de skola se slutet på den vise, och de skola
icke förstå vad Gud i sitt råd har förordnat om

4. honom, och till vilket ändamål Herren har satt
honom i säkerhet.
18 De skola se honom och förakta honom; men Gud
skall skratta åt dem, och de skola hädanefter bliva
en vidrig kropp och en smälek bland de döda för
evigt.
19 Ty han skall slita sönder dem och kasta dem
huvudstupa, så att de blir mållösa; och han skall
skaka dem från grunden; och de skola bliva
ödelagda och vara i sorg. och deras åminnelse skall
förgås.
20 Och när de lämnar berättelsen om sina synder,
skola de komma med fruktan, och deras egna
missgärningar skall övertyga dem inför deras
ansikte.
KAPITEL 5
1 Då skall den rättfärdige stå med stor frimodighet
inför dem som har plågat honom och inte gjort
någon redovisning av hans möda.
2 När de ser det, skola de förskräckas av
fruktansvärd fruktan, och de skola bli förvånade
över hans frälsning, så långt bortom allt vad de
väntat.
3 Och de som ångrar sig och stönar av andeångest,
skola inom sig själva säga: Det här var han, som vi
ibland hade hånat, och ett smäleksordspråk:
4 Vi dårar ansåg att hans liv var galenskap, och
hans slut var utan ära:
5 Hur är han räknad bland Guds barn, och hans lott
är bland de heliga!
6 Därför har vi vilat från sanningens väg, och
rättfärdighetens ljus har inte sken för oss, och
rättfärdighetens sol har inte gått upp över oss.
7 Vi har tröttnat på ondskans och fördärvets väg, ja,
vi har gått genom öknar, där det inte finns någon
väg; men Herrens väg har vi inte känt den.
8 Vad har högmod gagnat oss? eller vad gott har
rikedom med vår hyllning fört oss?
9 Allt detta är förbi som en skugga, och som en post
som skyndar förbi;
10 Och som ett skepp som passerar över vattnets
vågor, som när det går förbi, spåret därav inte kan
hittas, inte heller kölens gång i vågorna;
11 Eller som när en fågel har flugit genom luften,
det finns inget tecken på hennes väg att finna, utan
den lätta luften, som slås med vingslag och skiljs åt
med deras våldsamma brus och rörelse, passerar
igenom, och däri finns sedan inget tecken vart hon
gick;
12 Eller som när en pil skjuts mot ett märke, den
delar luften, som genast samlas igen, så att en man
inte kan veta var den har gått igenom:
13 Likaså började vi på samma sätt, så snart vi
föddes, att dra till vårt slut och hade inget tecken på
dygd att visa; men förtärdes i vår egen ondska.
14 Ty de ogudaktigas hopp är som stoft som blåses
bort med vinden; som ett tunt skum som drivs bort
med stormen; som röken som skingras hit och dit
med storm och försvinner som minnet av en gäst
som bara dröjer en dag.
15 Men de rättfärdiga lever för evigt; deras
belöning är också hos Herren, och deras omsorg är
hos den Högste.
16 Därför skola de få ett härligt rike och en vacker
krona av Herrens hand, ty med sin högra hand skall
han täcka dem, och med sin arm skall han skydda
dem.
17 Han skall ta till sig sin avundsjuka för
fullständig rustning och göra varelsen till sitt vapen
för sina fienders hämnd.
18 Han skall ikläda sig rättfärdighet såsom en
bröstsköld och sann dom i stället för en hjälm.
19 Han ska ta helighet som en oövervinnerlig sköld.
20 Hans hårda vrede skall han skärpa för ett svärd,
och världen skall strida med honom mot de okloka.
21 Då skola de högerriktade åskbultarna gå ut; och
från molnen, som från en väldragen båge, skola de
flyga till märket.
22 Och hagelstenar, fulla av vrede, skall kastas som
ur en stenbåge, och havets vatten skall rasa mot
dem, och översvämningarna skall grymt dränka
dem.
23 Ja, en mäktig vind skall resa sig mot dem, och
som en storm skall den blåsa bort dem: så skall
orättfärdighet ödelägga hela jorden, och illdåd skall
störta de mäktigas troner.
KAPITEL 6
1 Hör därför, ni kungar, och förstår; lär, ni som ären
domare över jordens ändar.
2 Hör av er, ni som styr folket, och beröm er av
folkmängden.
3 Ty Herren har gett dig makt och suveränitet från
den Högste, som skall pröva dina gärningar och
utreda dina råd.
4 Därför att ni, som är tjänare i hans rike, inte har
dömt rätt, inte hållit lagen och inte vandrat efter
Guds råd;
5 Förfärligt och hastigt skall han komma över dig;
6 Ty nåd kommer snart att förlåta de elakaste, men
mäktiga män skall plågas mycket.
7 Ty den som är Herre över alla skall inte frukta
någons person, och han skall inte vörda sig för
någons storhet, ty han har gjort små och stora och
bryr sig om alla lika.

5. 8 Men en svår prövning skall komma över de
mäktiga.
9 Därför talar jag till er, o kungar, så att ni må lära
er vishet och inte falla bort.
10 Ty de som håller heligheten, skola dömas heliga,
och de som har lärt sig sådant, skola finna vad de
kan svara.
11 Vänd därför er tillgivenhet på mina ord; begär
dem, och ni skolen bli undervisade.
12 Visheten är härlig och försvinner aldrig; ja, hon
kan lätt ses av dem som älskar henne och hittas av
dem som söker henne.
13 Hon hindrar dem som begära henne genom att
först göra sig känd för dem.
14 Den som söker henne tidigt skall inte ha någon
större möda, ty han skall finna henne sittande vid
sina dörrar.
15 Att därför tänka på henne är vishetens
fullkomlighet, och den som vakar efter henne skall
snart vara utan vård.
16 Ty hon går omkring och söker efter dem som äro
värdiga henne, visar sig välvilligt mot dem på
vägarna och möter dem i varje tanke.
17 Ty hennes sanna början är begäret efter tuktan;
och omsorgen om disciplin är kärlek;
18 Och kärlek är att hålla hennes lagar; och att ge
akt på hennes lagar är en försäkran om
oförgänglighet;
19 Och oförgänglighet gör oss nära Gud.
20 Därför leder vishetens begär till ett rike.
21 Om edra njutning är över troner och sceptrar, o
folkets kungar, ära visheten, så att ni må regera för
evigt.
22 Vad visheten angår, vad hon är och hur hon kom
upp, det skall jag tala om för dig, och jag skall inte
dölja hemligheter för dig, utan jag skall söka upp
henne från början av hennes födelse och föra fram
kunskapen om henne i ljuset, och kommer inte att
förbigå sanningen.
23 Jag vill inte heller gå med förtärande avund; ty
en sådan man skall inte ha gemenskap med visdom.
24 Men mängden visa är världens välfärd, och en
vis kung är folkets stöd.
25 Ta därför emot undervisning genom mina ord, så
skall det göra dig gott.
KAPITEL 7
1 Jag själv är också en dödlig människa, som alla,
och avkomma till honom som först blev till av
jorden,
2 Och i min moders sköte formades det till att vara
kött under tio månaders tid, hoppressad i blod, av
människans säd och den njutning som följde med
sömnen.
3 Och när jag föddes, drog jag in den vanliga luften
och föll på jorden, som är av samma natur, och den
första rösten som jag uttalade ropade, som alla
andra gör.
4 Jag ammades i lindade kläder, och det med
omsorg.
5 Ty det finns ingen kung som hade någon annan
födelsebörjan.
6 Ty alla människor har en ingång till livet, och
liknande går ut.
7 Därför bad jag, och förstånd gavs mig: jag
åkallade Gud, och vishetens ande kom till mig.
8 Jag föredrog henne framför sceptrar och troner,
och jag uppskattade intet rikedom i jämförelse med
henne.
9 Inte heller jämförde jag någon ädelsten med
henne, ty allt guld för henne är som en liten sand,
och silver skall räknas som lera inför henne.
10 Jag älskade henne över hälsa och skönhet, och
jag valde att ha henne i stället för ljus, ty ljuset som
kommer från henne slocknar aldrig.
11 Allt gott kom till mig med henne, och oräkneliga
rikedomar i hennes händer.
12 Och jag gläds åt dem alla, ty visheten går före
dem, och jag visste inte att hon var deras moder.
13 Jag lärde mig flitigt och läser henne välvilligt;
jag döljer inte hennes rikedomar.
14 Ty hon är en skatt för människor som aldrig
misslyckas: som de som använder blir Guds vänner,
berömd för de gåvor som kommer av lärdom.
15 Gud har gett mig att tala som jag vill och att bli
havande så som det är lämpligt för det som är mig
givit, ty det är han som leder till vishet och vägleder
de vise.
16 Ty i hans hand är både vi och våra ord; ock all
vishet och kunskap om hantverk.
17 Ty han har gett mig viss kunskap om det som är,
nämligen att veta hur världen skapades och
elementens funktion.
18 Tidernas början, slutet och mitten av tiderna:
förändringarna av solens vändning och årstidernas
växlingar:
19 Årens kretslopp och stjärnornas lägen:
20 De levande varelsernas natur och vilda djurs
raseri: vindarnas våld och människors resonemang:
växternas mångfald och rötternas dygder:
21 Och allt sådant som är hemligt eller uppenbart,
det vet jag.
22 Ty visheten, som arbetar för allting, lärde mig:
ty i henne är en förståndig ande helig, en enda,
mångfaldig, underfundig, livlig, klar, orenad, klar,
inte utsatt för skada, som älskar det som är gott
snabb, som inte kan tillåtas, redo att göra gott,

6. 23 Vänlig mot människan, orubblig, säker, fri från
omsorg, med all makt, övervakar allt och går
igenom allt förstånd, rena och mest subtila andar.
24 Ty visdom är mer rörande än alla rörelser: hon
går igenom och går igenom allt på grund av sin
renhet.
25 Ty hon är Guds krafts ande och ett rent
inflytande som strömmar ur den Allsmäktiges
härlighet: därför kan inte något orent falla in i
henne.
26 Ty hon är ljuset av det eviga ljuset, den fläckfria
spegeln av Guds kraft och bilden av hans godhet.
27 Och eftersom hon bara är en, kan hon göra allt,
och förblir i sig själv gör hon allt nytt; och i alla
tider kommer hon in i heliga själar och gör dem till
Guds vänner och profeter.
28 Ty Gud älskar ingen utom den som bor i vishet.
29 Ty hon är vackrare än solen och framför allt
stjärnornas ordning: jämförd med ljuset finns hon
framför det.
30 Ty efter detta kommer natten, men lasten skall
inte segra över visheten.
KAPITEL 8
1 Visdom når mäktigt från den ena änden till den
andra, och ljuvligt ordnar hon allt.
2 Jag älskade henne och sökte henne från min
ungdom, jag ville göra henne till min maka, och jag
älskade hennes skönhet.
3 Genom att hon är förtrogen med Gud, förhöjer
hon sin ädelhet: ja, alltings Herre har själv älskat
henne.
4 Ty hon är insatt i kunskapen om Guds
hemligheter och älskar hans gärningar.
5 Om rikedom är en ägodel att önska i detta liv; vad
är rikare än vishet, som gör allt?
6 Och om klokhet fungerar; vem av alla som är är
en listigare arbetare än hon?
7 Och om en man älskar rättfärdighet, är hennes
arbete dygder: ty hon lär ut måttlighet och klokhet,
rättvisa och styrka, vilket är sådant som människor
inte kan ha något mer lönsamt i sitt liv.
8 Om en man vill ha mycket erfarenhet, vet hon vad
som är gammalt och gissar rätt vad som komma
skall: hon känner till talens underfundigheter och
kan förklara mörka meningar: hon förutser tecken
och under och händelser i årstiderna och tiderna.
9 Därför tänkte jag ta henne till mig för att bo hos
mig, i vetskapen om att hon skulle vara en
rådgivare till goda ting och en tröst i bekymmer och
sorg.
10 För hennes skull skall jag ha aktning bland
folkmassan och ära bland de äldste, fastän jag är
ung.
11 Jag skall befinnas som en snabb inbilskhet i
domen, och jag skall beundras i stora mäns ögon.
12 När jag håller min tunga, skola de befria mig,
och när jag talar, skola de lyssna till mig; om jag
talar mycket, skola de lägga händerna på sin mun.
13 Dessutom skall jag med hjälp av henne erhålla
odödlighet och lämna efter mig ett evigt minne för
dem som kommer efter mig.
14 Jag skall ställa folken i ordning, och folken skola
underordna sig mig.
15 Fruktansvärda tyranner skola bli rädda, när de
bara höra talas om mig; Jag skall befinnas god
bland folkmassan och tapper i krig.
16 Sedan jag kommit in i mitt hus, skall jag vila
med henne; och att leva med henne har ingen sorg,
utan glädje och glädje.
17 När jag nu betraktade dessa saker i mig själv och
begrundade dem i mitt hjärta, hur det är odödlighet
att vara förenad med vishet;
18 Och det är ett stort nöje att ha hennes vänskap;
och i hennes händers verk finns oändliga rikedomar;
och i utövandet av konferensen med henne,
försiktighet; och i samtal med henne, en bra rapport;
Jag gick omkring och letade efter hur jag skulle ta
henne till mig.
19 Ty jag var ett kvickt barn och hade en god ande.
20 Ja snarare, eftersom jag var god, kom jag in i en
kropp oförsmutsad.
21 Men när jag förstod att jag inte kunde få henne
på annat sätt, om inte Gud gav henne mig; och det
var en poäng av visdom också att veta vems gåva
hon var; Jag bad till Herren och bad honom, och av
hela mitt hjärta sade jag:
KAPITEL 9
1O mina fäders Gud och barmhärtighetens Herre,
som har skapat allt med ditt ord,
2 Och ordinerade människan genom din vishet, att
hon skulle råda över de varelser som du har skapat,
3 Och ordning världen efter rättvisa och
rättfärdighet, och verkställ dom med ett uppriktigt
hjärta:
4 Ge mig vishet, som sitter vid din tron; och
förkasta mig inte bland dina barn.
5 Ty jag, din tjänare och son till din tjänarinna, är
en svag människa och kortvarig och för ung för att
förstå dom och lagar.
6 Ty om en människa aldrig är så fullkomlig bland
människobarnen, men om din vishet inte är med
honom, så kommer han inte att betraktas som något.
7 Du har utvalt mig att vara en kung över ditt folk
och en domare över dina söner och döttrar.
8 Du har befallt mig att bygga ett tempel på ditt
heliga berg och ett altare i staden där du bor, en

7. likhet med det heliga tabernaklet, som du har berett
från början.
9 Och vishet var med dig, som känner dina
gärningar och var närvarande när du skapade
världen och visste vad som var behagligt i dina
ögon och rätt i dina bud.
10 O sänd henne ut från din heliga himmel och från
din härlighets tron, så att hon när hon är närvarande
kan arbeta med mig, så att jag får veta vad som
behagar dig.
11 Ty hon vet och förstår allt, och hon skall leda
mig nyktert i mina gärningar och bevara mig i sin
makt.
12 Så skall mina gärningar vara behagliga, och då
skall jag döma ditt folk rättfärdigt och vara värdig
att sitta i min fars säte.
13 Ty vilken människa är det som kan känna Guds
råd? eller vem kan tänka vad Herrens vilja är?
14 Ty dödliga människors tankar är bedrövliga, och
våra tankar är bara osäkra.
15 Ty den förgängliga kroppen trycker ner själen,
och det jordiska tabernaklet tynger det sinne som
funderar över många ting.
16 Och knappast gissar vi rätt på det som är på
jorden, och med möda finner vi det som ligger
framför oss, men det som är i himlen, vem har sökt?
17 Och vem vet ditt råd, om du inte ger vishet och
sänder din helige Ande från ovan?
18 Ty så omvandlades de som bodde på jordens
vägar, och människorna fick lära sig det som
behagar dig och blev frälsta genom vishet.
KAPITEL 10
1 Hon bevarade den först bildade världens fader,
som var skapad ensam, och förde honom ut ur hans
fall,
2 Och gav honom makt att styra allt.
3 Men när den orättfärdige gick bort från henne i
sin vrede, omkom han också i den vrede med vilken
han mördat sin bror.
4 För vars sak jorden dränktes i floden, bevarade
visheten den igen och styrde de rättfärdigas väg i ett
trästycke av ringa värde.
5 Och när nationerna i sin onda sammansvärjning
blev förvirrade, upptäckte hon den rättfärdige och
bevarade honom ostraffad inför Gud och höll
honom stark mot hans ömma medlidande med sin
son.
6 När de ogudaktiga gick under, räddade hon den
rättfärdige, som flydde från elden som föll ner över
de fem städerna.
7 Om vars ondska ända till denna dag är ödemarken
som ryker ett vittnesbörd, och växter som bär frukt
som aldrig mognar, och en stående saltpelare är ett
minnesmärke över en icke-troende själ.
8 Ty om visdomen inte var så skadade de inte bara
detta, att de inte visste vad som var gott. men
lämnade också efter sig åt världen en minnesbild av
deras dårskap, så att de inte kunde gömma sig i det
som de kränkt.
9 Men visdom räddade från smärta dem som brydde
sig om henne.
10 När den rättfärdige flydde från sin broders vrede,
ledde hon honom på rätta vägar, visade honom
Guds rike och gav honom kunskap om heliga ting,
gjorde honom rik på hans resor och förökade
frukten av hans möda.
11 I de som förtryckte honoms girighet stod hon
hos honom och gjorde honom rik.
12 Hon försvarade honom från hans fiender och
skyddade honom från dem som låg på lur, och i en
svår strid gav hon honom segern; att han skulle veta
att godhet är starkare än allt.
13 När den rättfärdige såldes, övergav hon honom
inte utan räddade honom från synden; hon gick ner
med honom i gropen,
14 Och lämnade honom inte i bojor, förrän hon
förde honom rikets spira och makt mot dem som
förtryckte honom; de som hade anklagat honom,
hon visade att de var lögnare och gav honom evig
ära.
15 Hon räddade det rättfärdiga folket och den
oskyldiga säd från det folk som förtryckte dem.
16 Hon gick in i Herrens tjänares själ och stod emot
fruktansvärda kungar i under och tecken;
17 Gav de rättfärdiga en belöning för deras arbete,
ledde dem på ett förunderligt sätt och var för dem
till ett täcke om dagen och ett ljus för stjärnor under
natten;
18 Förde dem genom Röda havet och förde dem
genom mycket vatten.
19 Men hon dränkte deras fiender och kastade dem
upp ur djupets botten.
20Därför plundrade de rättfärdiga de ogudaktiga
och prisade ditt heliga namn, Herre, och
förhärligade ensam din hand, som kämpade för dem.
21 Ty visheten öppnade de stummes mun och
gjorde tungorna åt dem som inte tala vältaliga.
KAPITEL 11
1 Hon lyckades deras gärningar i den helige
profetens hand.
2 De drogo genom öknen som inte var bebodd och
slog upp tält på platser där det inte fanns någon väg.
3 De stodo mot sina fiender och hämnades på sina
motståndare.

8. 4 När de var törstiga ropade de på dig, och vatten
gavs dem ur den flinta klippan, och deras törst
släcktes ur den hårda stenen.
5 Ty med vad deras fiender blev straffade, därav
gynnades de i sin nöd.
6 Ty i stället för en evigt rinnande flod, besvärad av
fult blod,
7 Till ett uppenbart tillrättavisning av det bud,
genom vilket spädbarnen dödades, gav du dem
vatten i överflöd på ett sätt som de inte hoppades på.
8 Och genom den törsten berättade du huru du hade
straffat deras motståndare.
9 Ty när de blev prövade om än tukta i
barmhärtighet, visste de hur de ogudaktiga dömdes
i vrede och plågades, törsta på annat sätt än de
rättfärdiga.
10 För dessa förmanade och prövade du som en
fader, men den andre, som en hård kung, fördömde
du och straffade.
11 Oavsett om de var frånvarande eller närvarande,
var de lika upprörda.
12 Ty en dubbel sorg kom över dem, och ett
stönande för påminnelsen om det förgångna.
13 Ty när de hörde av sina egna bestraffningar att
den andre skulle komma till nytta, kände de en viss
känsla för Herren.
14 För vilken de aktade med hån, när han långt
innan kastades ut vid utkastningen av spädbarnen,
honom till slut, när de såg vad som hände,
beundrade de.
15 Men på grund av deras ogudaktighets dåraktiga
tankar, varmed de var vilseledda tillbad ormar utan
förnuft och avskyvärda djur, skickade du en mängd
orimliga djur över dem för att hämnas;
16 för att de skulle veta att varmed en människa
syndar, därmed skall han också straffas.
17 Ty din allsmäktige hand, som gjorde materiens
värld utan form, ville inte sända en mängd björnar
eller grymma lejon bland dem,
18 Eller okända vilda djur, fulla av raseri,
nyskapade, som andas ut antingen en eldig ånga
eller smutsiga dofter av spridd rök, eller skjuter
hemska gnistrar ur deras ögon:
19 Varav inte bara skadan kan sända dem på en
gång, utan också den fruktansvärda synen
tillintetgör dem fullständigt.
20 Ja, och utan dessa krafter har de fallit ner med
ett slag, förföljda av hämnd och spridda genom din
krafts ande; men du har ordnat allt i mått och antal
och vikt.
21 Ty du kan visa din stora styrka alltid när du vill;
och vem kan stå emot din arms kraft?
22 Ty hela världen är inför dig som ett litet korn av
vågen, ja, som en droppe av morgondagg som faller
ner på jorden.
23 Men du förbarmar dig över alla; ty du kan göra
allt och blinkar åt människornas synder, därför att
de borde gottgöra.
24 Ty du älskar allt som är och avskyr ingenting
som du har gjort; ty aldrig skulle du ha gjort något,
om du hade hatat det.
25 Och hur kunde någonting ha bestått, om det inte
hade varit din vilja? eller blivit bevarad, om inte
kallad av dig?
26 Men du skonar alla, ty de är dina, Herre, du som
älskar själar.
KAPITEL 12
1 Ty din oförgängliga Ande är i allt.
2 Därför tuktar du dem sakta och småningom, och
varnar dem genom att påminna dem om vilka de har
förolämpat, så att de, Herre, kan tro på dig genom
att lämna sin ondska.
3 Ty det var din vilja att genom våra fäders händer
förgöra båda dessa gamla invånare i ditt heliga land,
4 som du hatade för att han gjorde mest avskyvärda
trollverk och ogudaktiga offer;
5 Och även dessa skoningslösa barnmördare och
slukare av människokött och blodets högtider,
6 Med sina präster bland sin avgudadyrkans
besättning, och föräldrarna, som dödade med sina
egna händer själar som saknade hjälp:
7 För att landet, som du värderar över allt annat,
skulle få en värdig koloni av Guds barn.
8 Men även de du skonade som människor och
skickade getingar, föregångare till din här, för att
förgöra dem så småningom.
9 Inte så att du var oförmögen att föra de
ogudaktiga under de rättfärdigas hand i strid eller
att genast förgöra dem med grymma djur eller med
ett grovt ord.
10 Men när du verkställde dina domar över dem så
småningom, gav du dem plats för omvändelse, utan
att du var okunnig om att de var en stygg generation
och att deras ondska föddes i dem och att deras
tankar aldrig skulle förändras.
11 Ty det var en förbannad säd från början; inte
heller har du av fruktan för någon gett dem
förlåtelse för det där de syndat.
12 Ty vem kan säga: Vad har du gjort? eller vem
kan motstå din dom? eller vem kan anklaga dig för
de hednafolk som förgås, vilka du gjorde? eller vem
kommer att stå emot dig för att hämnas för de
orättfärdiga?
13 Ty det finns inte heller någon Gud utom du som
bryr dig om alla, för vilken du kan visa att din dom
inte är orätt.
14 Inte heller skall kung eller tyrann kunna vända
sitt ansikte mot dig för någon som du har straffat.

9. 15 Eftersom du alltså själv är rättfärdig, förordnar
du allt rättfärdigt, eftersom du anser att det inte är
förenligt med din makt att döma den som inte har
förtjänat att bli straffad.
16 Ty din kraft är början till rättfärdighet, och
eftersom du är allas Herre, gör den dig nådig mot
alla.
17 Ty när människor inte tror att du är av full kraft,
visar du din styrka, och bland dem som vet det visar
du deras frimodighet.
18 Men du, som behärskar din makt, dömer med
rättvisa och befaller oss med stor nåd, ty du kan
använda makt när du vill.
19 Men genom sådana gärningar har du lärt ditt folk
att den rättfärdige ska vara barmhärtig, och du har
gjort dina barn till ett gott hopp att du omvänder dig
över synder.
20 Ty om du straffade dina barns fiender och de
dödsdömda med sådant övervägande och gav dem
tid och plats, varigenom de kunde befrias från sin
ondska:
21 Med hur stor försiktighet dömde du dina egna
söner, till vilkas fäder du har svurit och slutit
förbund med goda löften?
22 Därför, medan du tuktar oss, gissar du våra
fiender tusen gånger mer, i avsikt att vi, när vi
dömer, noggrant ska tänka på din godhet, och när vi
själva döms, ska vi söka nåd.
23 Därför har du plågat dem med deras egna
styggelser, medan människor har levt beslutsamt
och orättfärdigt.
24 Ty de gick vilse mycket långt på villfarelsens
vägar och höll dem för gudar, som till och med
bland deras fienders vilddjur föraktades, förvillade
som barn utan förstånd.
25 Därför sände du till dem, när det gäller barn utan
förnuft, en dom för att håna dem.
26 Men de som inte ville bli omvandlade genom
den tillrättavisningen, i vilken han var med dem,
skola känna en dom som är värdig Gud.
27 Ty se, för vad de grämde, när de blev straffade,
det vill säga för dem som de trodde vara gudar; När
de nu blev straffade i dem, erkände de, när de såg
det, att han var den sanne Guden, som de innan
förnekade att känna, och därför kom en extrem
fördömelse över dem.
KAPITEL 13
1 Sannerligen fåfänga är alla människor av naturen,
som är okunniga om Gud, och som inte av det goda
som ses kunna känna honom som är.
2 Men ansåg att antingen eld eller vind, eller den
snabba luften, eller stjärnornas cirkel, eller det
våldsamma vattnet eller himlens ljus, vara de gudar
som styr världen.
3 Vars skönhet, om de behagade, tog dem för att
vara gudar; låt dem veta hur mycket bättre Herren
över dem är: ty skönhetens första författare har
skapat dem.
4 Men om de var förvånade över deras makt och
dygd, låt dem förstå av dem hur mycket mäktigare
han är som gjorde dem.
5 Ty av varelsernas storhet och skönhet kan man se
deras skapare.
6 Men för detta är de mindre att klandra, ty de kan
tycka att de vill fela och söka Gud och vilja finna
honom.
7 För att vara förtrogna med hans gärningar
utforskar de honom flitigt och tror på deras syn, ty
det vackra är det som ses.
8 Men de ska inte heller bli benådade.
9 Ty om de kunde veta så mycket, att de kunde
sikta mot världen; hur upptäckte de inte förr dess
Herre?
10 Men de är olyckliga, och i döda ting finns deras
hopp, som kalla dem gudar, som är verk av
människors händer, guld och silver, för att visa
konst i och likheter med djur, eller en sten som inte
är nytta, verket. av en gammal hand.
11 En snickare som fäller timmer efter att ha sågat
ner ett träd som är lämpligt för ändamålet och
skickligt tagit bort all bark runt omkring och gjort
det vackert och gjort ett kärl därav som är lämpligt
för att tjäna människors liv;
12 Och efter att ha tillbringat avfallet av sitt arbete
för att förbereda hans mat, har han mätt sig;
13 Och han tog själva avfallet bland dem som inte
tjänade till någonting, eftersom det var ett krokigt
trästycke och fullt av kvistar, och han har ristat det
flitigt, när han inte hade något annat att göra, och
formade det med sin skicklighet, och formade det
till bilden av en man;
14 Eller gjorde det som ett avskyvärt vilddjur
genom att lägga det över med vermilion och med
färg färga det rött och täcka varje fläck därpå;
15 Och när han hade gjort ett lämpligt rum för det,
satte han det i en vägg och gjorde det fast med järn.
16 Ty han sörjde för det, för att det inte skulle falla,
eftersom han visste att det inte kunde hjälpa sig
själv; ty det är en bild och behöver hjälp:
17 Då ber han för sitt gods, för sin hustru och sina
barn, och han skäms inte för att tala till det som inte
har liv.
18 För hälsan påkallar han det svaga, ty livet ber till
den döde; Ty hjälp ber ödmjukt det som har minst
möjligheter att hjälpa, och om en god resa ber han
om det som inte kan sätta en fot framåt.

10. 19 Och för att vinna och få och för att hans händer
ska lyckas, begär han förmåga att göra av honom,
som är högst oförmögen att göra någonting.
KAPITEL 14
1 Återigen, en som förbereder sig för att segla och
är på väg att gå genom de rasande vågorna, kallar
på en träbit som är ruttnare än kärlet som bär
honom.
2 Ty sannerligen tänkte vinningslusten på det, och
arbetaren byggde det med sin skicklighet.
3 Men din försyn, o Fader, styr det, ty du har gjort
en väg i havet och en säker väg i vågorna;
4 Visar att du kan rädda från all fara, ja, även om en
man gick till havet utan konst.
5 Icke desto mindre vill du inte att din visdoms verk
ska vara overksamma, och därför överlåter
människor sina liv till en liten bit trä, och som
passerar det grova havet i ett svagt kärl räddas.
6 Ty också i forna tider, när de stolta jättarna gick
under, undkom hoppet om världen som styrdes av
din hand i ett svagt kärl och lämnade åt alla tider ett
släktsäd.
7 Ty välsignat är det trä, varigenom rättfärdighet
kommer.
8 Men det som är gjort med händer är förbannat,
likaså det som han som gjorde det; han, därför att
han gjorde det; och det, därför att det, eftersom det
var förgängligt, kallades gud.
9 Ty den ogudaktige och hans ogudaktiga är båda
lika hatiska mot Gud.
10 Ty det som är gjort skall straffas tillsammans
med den som har gjort det.
11 Därför skall även hedningarnas avgudar besökas,
ty i Guds skapelse har de blivit en styggelse och
stötestenar för människors själar och en snara för de
oklokas fötter.
12 Ty utformningen av avgudar var början till
andlig otukt, och deras uppfinnande livets fördärv.
13 Ty inte heller var de från början, och de skola
inte vara det för evigt.
14 Ty genom människors fåfänga härlighet kom de
in i världen, och därför skola de snart ta slut.
15 Ty en fader som lider av tidig sorg, när han har
gjort en bild av sitt barn snart borttagen, ärade
honom nu som en gud, som då var en död man, och
överlämnade till dem som var under honom
ceremonier och offer.
16 Sålunda hölls under tidens gång en ogudaktig
sed som blivit stark som en lag, och utskurna bilder
tillbads genom kungars bud.
17 Som människor inte kunde hedra i närvaro,
eftersom de bodde långt borta, tog de förfalskning
av hans ansikte på långt håll och gjorde en
uttrycklig bild av en kung som de hedrade, för att
de genom detta sin framfart skulle kunna smickra
honom för att var frånvarande, som om han vore
närvarande.
18 Också konstmästarens enastående flit bidrog till
att föra de okunniga till mer vidskepelse.
19 Ty han, måhända villig att behaga en i auktoritet,
tvingade all sin skicklighet att likna det bästa modet.
20 Och så folket, lockade av verkets nåd, tog
honom nu för en gud, som lite tidigare bara var
hedrad.
21 Och detta var ett tillfälle att vilseleda världen: ty
män, som tjänade antingen olycka eller tyranni,
tillskrev stenar och stockar det oförutsägbara
namnet.
22 Och detta var inte tillräckligt för dem, att de
vilade i kunskapen om Gud; men medan de levde i
okunnighetens stora krig, kallade dessa så stora
plågor dem fred.
23 Ty medan de dödade sina barn i offer, eller
använde hemliga ceremonier eller höll på med
konstiga riter;
24 De höll varken liv eller äktenskap längre
obefläckade, men antingen dräpte de en annan på
förrädisk väg eller bedrövade honom med
äktenskapsbrott.
25 Så att det rådde i alla människor utan undantag
blod, dråp, stöld och förnedring, korruption, otrohet,
tumult, mened,
26 Oron hos goda män, glömska av goda
vändningar, förorenande av själar, omväxling,
oordning i äktenskap, äktenskapsbrott och skamlös
orenhet.
27 Ty tillbedjan av avgudar som inte ska nämnas är
början, orsaken och slutet på allt ont.
28 Ty antingen är de galna när de är glada, eller
profeterar lögner, eller lever orättvist, eller så
försvinner de lätt.
29 Ty i den mån de litar på avgudar som inte har liv;
fastän de svär falskt, ser de ändå ut att inte bli
sårade.
30 Men av båda skäl skola de straffas rättvist, både
därför att de inte tänkte väl på Gud och gav akt på
avgudar, och också orättvist svor i svek och
föraktade helighet.
31 Ty det är inte deras makt vid vilka de svär, utan
det är syndarnas rättfärdiga hämnd, som alltid
straffar de ogudaktiga.
KAPITEL 15
1 Men du, o Gud, är nådig och sann, långmodig och
i barmhärtighet ordning på allt,

11. 2 Ty om vi syndar, så är vi dina, eftersom vi känner
din makt, men vi kommer inte att synda, eftersom
vi vet att vi räknas som dina.
3 Ty att känna dig är fullkomlig rättfärdighet: ja, att
känna din makt är roten till odödlighet.
4 Ty varken människors busiga uppfinning bedrog
oss, inte heller en bild fläckig med olika färger,
målarens fruktlösa arbete;
5 Vars syn lockar dårar att längta efter det, och
därför begära de en död bilds gestalt, som inte har
andedräkt.
6 Både de som gör dem, de som begär dem och de
som tillber dem, älskar det onda och är värdiga att
ha sådant att lita på.
7 Ty krukmakaren, som härdar mjuk jord, formar
varje kärl med mycket möda för vår tjänst; ja, av
samma lera gör han både kärlen som tjänar till rent
bruk, och likaså alla som tjänar motsatsen;
användningen av endera sorten är keramikern själv
domaren.
8Och han använder sitt arbete på ett otrevligt sätt
och gör en fåfäng gud av samma lera, ja, den som
en liten stund förut själv var gjord av jord, och inom
en liten stund därefter återvänder till densamma, när
hans liv som lånades honom skall vara krävde.
9 Trots hans omsorg är det inte att han ska ha
mycket arbete eller att hans liv är kort, utan strävar
efter att överträffa guldsmeder och silversmeder
och strävar efter att göra som mässingsarbetarna
och räknar det för sin ära att göra falska saker.
10 Hans hjärta är aska, hans hopp är vidrigare än
jorden, och hans liv mindre värdefullt än lera.
11 Eftersom han inte kände sin skapare och honom
som ingav en verksam själ i honom och andades in
en levande ande.
12 Men de ansåg att vårt liv var ett tidsfördriv och
vår tid här som en marknad för vinning: ty, säger de,
vi måste komma åt alla håll, fastän det är med onda
medel.
13 Ty denna man, som av jordisk materia gör
spröda kärl och utskurna bilder, vet att han
förolämpar sig över alla andra.
14 Och alla ditt folks fiender, som hålla dem
underkastade, äro dåraktiga och olyckligare än
småbarn.
15 Ty de ansåg alla hedningarnas avgudar vara
gudar, som varken har ögon att se, eller näsor för att
dra andan, eller öron att höra, eller handfingrar att
hantera; och vad deras fötter angår, de är
långsamma att gå.
16 Ty människan har skapat dem, och den som
lånat sin egen ande har format dem; men ingen kan
göra en gud som han själv.
17 Eftersom han är dödlig, arbetar han ett dött med
onda händer, ty han är själv bättre än det som han
tillber, medan han levde en gång, men de aldrig.
18 Ja, de tillbad också de djur som är mest hatiska:
ty när de jämförs med varandra, är vissa värre än
andra.
19 De är inte heller vackra, så att de är att önska
med hänsyn till djuren, men de gick utan Guds lov
och hans välsignelse.
KAPITEL 16
1 Därför blev de värdigt straffade genom liknande
och plågades av mängden djur.
2 I stället för vilket straff, när du handlade nådigt
mot ditt eget folk, beredde du åt dem kött med en
främmande smak, ja, vaktlar för att väcka deras
aptit.
3 För att de, som önskade mat, skulle kunna för den
fula synen av vilddjuren, som sändes bland dem,
avsky även det, som de måste begära; men dessa,
som lider nöd under en kort tid, kunde göras
delaktiga i en märklig smak.
4 Ty det var nödvändigt, att de utövande tyranni
skulle komma elände, som de inte kunde undvika,
men för dessa skulle det bara visas hur deras fiender
plågades.
5 Ty när vilddjurens fruktansvärda häftighet kom
över dessa, och de gick under med sticken av
krokiga ormar, bestod din vrede inte för evigt.
6 Men de voro oroliga under en kort tid, för att de
skulle förmanas, med ett tecken på frälsning, att
påminna dem om din lags bud.
7 Ty den som vände sig mot det blev inte frälst av
det han såg, utan av dig, som är allas Frälsare.
8 Och i detta lät du dina fiender bekänna att det är
du som räddar från allt ont.
9 För dem dödades gräshoppornas och flugornas
bett, och det fanns inget botemedel för deras liv, ty
de var värdiga att straffas med sådant.
10 Men dina söner övervann inte giftiga drakars
tänder, ty din nåd var alltid hos dem och helade
dem.
11 Ty de var stickade, för att de skulle komma ihåg
dina ord; och blev snabbt frälsta, för att de inte
skulle falla i djup glömska, så att de ständigt skulle
komma ihåg din godhet.
12 Ty det var varken örter eller mjukgörare som
gjorde dem friska, utan ditt ord, Herre, som botar
allt.
13 Ty du har makt över liv och död: du leder till
helvetets portar och uppstår igen.
14 En man dödar sannerligen genom sin ondska,
och anden kommer inte tillbaka när den har gått ut;
inte heller den upptagna själen kommer igen.

12. 15 Men det är inte möjligt att undkomma din hand.
16 Ty de ogudaktiga, som förnekade att känna dig,
bleve gisslade av din arms styrka; med främmande
regn, hagel och regnskurar förföljdes de, som de
inte kunde undvika, och genom eld förtärdes de.
17 Ty, vilket är mest att förundras över, elden hade
mer kraft i vattnet, som släcker allt, ty världen
strider för de rättfärdiga.
18 Ty någon gång mildrades lågan, för att den inte
skulle bränna upp de djur som sändes mot de
ogudaktiga; men själva kunde se och inse att de var
förföljda med Guds dom.
19 Och vid en annan tidpunkt brinner det till och
med mitt i vattnet över eldens kraft, för att det
skulle förgöra frukterna av ett orättvist land.
20 I stället för detta gav du ditt eget folk mat av
änglar och sände dem från himlen bröd som var
tillagat utan deras arbete, i stånd att tillfredsställa
varje människas förtjusning och instämma i varje
smak.
21 Ty din försörjning har förkunnat din sötma för
dina barn, och tjänade efter ätarens aptit, mildrade
sig efter varje människas tycke.
22 Men snö och is uthärdade elden och smälte inte,
för att de skulle veta att eld som brinner i hagel och
gnistrar i regnet förstörde fiendernas frukter.
23 Men denne glömde åter till och med sin egen
kraft, för att de rättfärdiga skulle få näring.
24 Ty varelsen som tjänar dig, som är Skaparen,
ökar sin styrka mot de orättfärdiga för deras straff,
och minskar sin styrka till förmån för dem som litar
på dig.
25 Därför ändrades det även då till alla former och
lydde din nåd, som ger näring till allt efter önskan
från dem som hade behov.
26 För att dina barn, Herre, som du älskar, må veta
att det inte är fruktodlingen som ger näring åt
människan, utan att det är ditt ord som bevarar dem
som litar på dig.
27 Ty det som inte förstördes av elden, som
värmdes med en liten solstråle, smälte snart bort.
28 För att det skulle bli känt att vi måste hindra
solen från att tacka dig och vid gryningen be till dig.
29 Ty de otacksammas hopp ska smälta bort som
vinterns rimfrost och rinna bort som olönsamt
vatten.
KAPITEL 17
1 Ty stora är dina domar och går inte att uttrycka:
därför hava ovårdade själar felat.
2 Ty när orättfärdiga män tänkte förtrycka det
heliga folket; de instängda i sina hus, mörkrets
fångar och fjättrade med en lång natts bojor, låg där
förvisade från den eviga försynen.
3 Ty medan de förmodade ligga gömda i sina
hemliga synder, skingrades de under en mörk slöja
av glömska, fruktansvärt förvånade och besvärade
av konstiga uppenbarelser.
4 Ty inte heller kunde hörnet som höll dem hålla
dem från fruktan, men ljud som av vatten som föll
ner hördes omkring dem, och sorgsna syner visade
sig för dem med tunga ansikten.
5 Ingen elds kraft kunde ge dem ljus: inte heller
kunde stjärnornas ljusa lågor uthärda att lätta upp
den hemska natten.
6 Bara det visade sig för dem en eld som tändes av
sig själv, mycket fruktansvärd; ty de var mycket
förskräckta och tyckte att det som de såg var värre
än den syn som de inte såg.
7 Vad beträffar konstmagikens illusioner, de slogs
ned, och deras hyllning i vishet tillrättavisades med
skam.
8 Ty de, som lovade att fördriva skräck och
bekymmer från en sjuk själ, var själva sjuka av
fruktan, värda att bli utskrattade åt.
9 Ty fastän inget fruktansvärt fruktade dem; ändå
rädd för djur som gick förbi och väsande av ormar,
10 De dog av rädsla och förnekade att de såg luften,
som inte kunde undvikas.
11 Ty ogudaktighet, fördömd av sitt eget
vittnesbörd, är mycket fruktansvärd, och tyngd av
samvete förutsäger den alltid svåra saker.
12 Ty fruktan är inget annat än att förråda de hjälp
som förnuftet erbjuder.
13 Och förväntan inifrån, som är mindre, räknar
okunnigheten mer än orsaken som orsakar plågan.
14 Men de sov samma sömn den natten, som
verkligen var outhärdlig och som kom över dem
från det oundvikliga helvetets botten,
15 De voro dels upprörda av monstruösa
uppenbarelser, dels svimmade, och deras hjärta
svek dem;
16 Så var och en som där föll ner blev strängt
bevarad, instängd i ett fängelse utan järnstänger,
17 Ty vare sig han var jordbrukare eller herde eller
arbetare på fältet, så blev han överträffad och utstod
den nöd, som inte kunde undvikas, ty de var alla
bundna med en kedja av mörker.
18 Vare sig det var en visslande vind eller ett
melodiskt ljud från fåglar bland de breda grenarna,
eller ett behagligt vattenfall som rinner våldsamt,
19 Eller ett fruktansvärt ljud av nedfällda stenar,
eller ett spring som inte kunde ses av hoppande djur,
eller en rytande röst från de flesta vilda vilda djur,
eller ett studsande eko från de ihåliga bergen; dessa
saker fick dem att svimma av rädsla.
20 Ty hela världen lyste med klart ljus, och ingen
hindrades i sitt arbete.

13. 21 Endast över dem var en tung natt utbredd, en
bild av det mörker som sedan skulle ta emot dem;
men ändå var de för sig själva svårare än mörkret.
KAPITEL 18
1 Men dina heliga hade ett mycket stort ljus, vars
röst de hörde och inte såg deras form, eftersom de
inte heller hade lidit samma sak, de ansåg dem vara
lyckliga.
2 Men för det gjorde de dem nu inte illa, som de
tidigare hade blivit utsatta för, de tackade dem och
bad dem om ursäkt för att de varit fiender.
3 Istället för vilket du gav dem en brinnande
eldpelare, både för att vara vägvisare på den okända
resan, och en ofarlig sol för att underhålla dem
hederligt.
4 Ty de var värdiga att bli berövade ljuset och
fängslade i mörkret, som hade hållit dina söner
instängda, genom vilka lagens oförgängliga ljus
skulle ges åt världen.
5 Och när de hade bestämt sig för att döda de
heligas spädbarn, varvid ett barn hade kastats ut och
räddats, för att tillrättavisa dem, tog du bort de
många av deras barn och förgjorde dem helt och
hållet i ett mäktigt vatten.
6 Den natten var våra fäder intygade förut, att de
förvisso visste vilka eder de hade gett tilltro till, att
de sedan kunde vara vid gott mod.
7 Så togs emot av ditt folk både de rättfärdigas
frälsning och fiendernas förintelse.
8 Ty varmed du straffade våra motståndare, genom
det förhärligade du oss, som du kallat.
9 Ty de goda människornas rättfärdiga barn offrade
i hemlighet och gjorde med ett samtycke en helig
lag, att de heliga skulle vara delaktiga i samma gott
och ont, medan fäderna nu sjunger lovsångerna.
10 Men på andra sidan lät ett illa rop från fienderna,
och ett beklagligt ljud fördes ut till utlandet för barn
som hade gråtit.
11 Husbonden och tjänaren straffades på samma
sätt; och som kungen, så led den gemene man.
12 Så hade de alla tillsammans otaliga döda med ett
slags död; inte heller räckte de levande till att
begrava dem, ty i ett ögonblick förintades den
ädlaste avkomman av dem.
13 Ty eftersom de inte ville tro någonting på grund
av förtrollningarna; När de förstfödda förstördes,
erkände de att detta folk var Guds söner.
14 Ty medan allt var i stilla tystnad och den natten
var mitt i hennes snabba gång,
15 Ditt allsmäktiga ord hoppade ner från himlen
från din kungliga tron, som en häftig krigsman mitt
i ett förödelseland,
16 Och förde fram ditt oförfalskade bud som ett
skarpt svärd, och stående uppfyllde allt med död;
och det rörde vid himlen, men det stod på jorden.
17 Då plötsligt oroade dem syner av hemska
drömmar, och skräck kom över dem oväntat.
18 Och en som kastades hit och en annan där,
halvdöd, visade orsaken till sin död.
19 Ty drömmarna som bekymrade dem förutsåg
detta, att de inte skulle gå under och inte veta varför
de drabbades.
20 Ja, dödens smak berörde också de rättfärdiga,
och det skedde en förintelse av folkmassan i öknen,
men vreden varade inte länge.
21 Ty då skyndade den ostrafflige mannen och
trädde fram för att försvara dem; och med skölden
för sin rätta tjänst, bön och rökelseförsoning, ställde
han sig mot vreden och gjorde slut på olyckan och
förklarade att han var din tjänare.
22 Så besegrade han förgöraren, inte med
kroppsstyrka eller vapenstyrka, utan med ett ord
underkuvade den som straffade, och påstod de eder
och förbund som ingåtts med fäderna.
23 Ty när de döda nu föllo ned i högar, den ena på
den andra, och stod emellan, dämpade han vreden
och skiljde sig åt de levande.
24 Ty i den långa klädseln var hela världen, och i
de fyra raderna av stenarna var faderns härlighet
inristad, och din Majestät på hans huvuds diadem.
25 För dessa gav fördärvaren plats och blev rädd för
dem, ty det var nog att de bara fick smaka av
vreden.
KAPITEL 19
1 Vad de ogudaktiga beträffar, vrede kom över dem
utan barmhärtighet intill slutet; ty han visste innan
vad de skulle göra;
2 Huru efter att ha gett dem tillåtelse att gå och
hastigt sänt dem bort, skulle de omvända sig och
förfölja dem.
3 Ty medan de ännu sörjde och klagade vid de
dödas gravar, lade de till ett annat dåraktigt sätt och
förföljde dem som flyktingar, som de hade bett att
de skulle försvinna.
4 Ty ödet, som de var värda till, drog dem till detta
ändamål och fick dem att glömma det som redan
hade hänt, för att de skulle uppfylla det straff som
saknade deras plågor:
5 Och för att ditt folk skulle gå en underbar väg,
men de skulle finna en främmande död.
6 Ty hela varelsen i sitt rätta slag formades på nytt,
och tjänade de egendomliga bud som gavs dem, för
att dina barn skulle bevaras utan skada.
7 Det vill säga ett moln som skuggar lägret; och där
vatten stod framför, visade sig torrt land; och ut ur

14. Röda havet en väg utan hinder; och ur den
våldsamma strömmen ett grönt fält:
8 Ditt allt folk gick igenom som försvarades med
din hand, när de såg dina underliga under.
9 Ty de gick omkring som hästar och hoppade som
lamm och prisade dig, Herre, som hade räddat dem.
10 Ty de tänkte ännu på vad som hände medan de
vistades i det främmande landet, hur marken
frambringade flugor i stället för boskap, och hur
floden förde upp en mängd grodor i stället för fiskar.
11 Men efteråt såg de en ny generation fåglar, när
de, ledda av sin aptit, bad om delikat kött.
12 Ty vaktlar kom upp till dem från havet för att de
skulle bli nöjda.
13 Och straff kom över syndarna, inte utan tidigare
tecken genom åskans kraft, ty de led rättvist enligt
sin egen ondska, så att de använde ett hårdare och
hatiskt uppträdande mot främlingar.
14 Ty sodomiterna tog inte emot dem som de inte
kände när de kom, utan dessa förde vänner i
träldom som hade förtjänat dem.
15 Och inte bara det, utan kanske kommer man att
hysa viss respekt för dem, eftersom de använde
främlingar som inte var vänliga:
16 Men dessa plågade dem mycket allvarligt, vilka
de hade tagit emot med högtider och hade redan fått
del av samma lagar som dem.
17 Därför drabbades dessa även med blindhet,
liksom de var vid den rättfärdige mannens dörrar,
när var och en, omringad av ett fruktansvärt stort
mörker, sökte ingången till sina egna dörrar.
18 Ty elementen förändrades i sig själva genom en
sorts harmoni, som i en psalterynoter ändrade låtens
namn, och ändå är de alltid ljud; som mycket väl
kan uppfattas vid åsynen av de saker som har gjorts.
19 Ty jordiska ting förvandlades till vatten, och de
ting som förut simmade i vattnet gick nu till marken.
20 Elden hade kraft i vattnet och glömde sin egen
dygd, och vattnet glömde sin egen släckande natur.
21 På andra sidan ödelade lågorna inte köttet av de
förgängliga levande varelserna, fastän de vandrade
däri; inte heller smälte de den iskalla sorten av
himmelskt kött som var av naturen benäget att
smälta.
22 Ty i allt, Herre, har du upphöjt ditt folk och
förhärligat dem, och du har inte aktat dem lätt, utan
hjälpte dem i varje tid och plats.