Peter Andersson valanalys

1. Peter Andersson- med rätt att tyckaPalma Nova, Mallorca 2010-10-01<br />Bidrag till VALANALYS 2010<br />http://peterlandersson.blogspot.com<br />ELÄNDESVALET 2010 – VARFÖR BLEV DET SOM DET BLEV?<br />Några förutsättningar för mina eländestankar<br /> Jag minns rösten från radion som på hög volym fyllde vardagsrummet i barndomshemmet: ”Jag är höger, höger, höger”. Och så, efter någon sekunds tystnad en röst från andra högtalarparet: ”Jag är vänster, vänster, vänster”. Det var förr. Inställningen av den då omåttligt populära fyrkanaliga stereon. Det tidigare så omåttligt populära socialdemokratiska partiet står också inför omjustering. Kanske, ska man tillägga med underton av varning, precis så som gjordes efter 2006 års katastrofval. Nu har partiet fått ännu en trist dom av väljarna. Mina farhågor är nog inte så stora men jag tror det minst goda för socialdemokratins framtid nu är att likt dåtidens husfäder (gissar att det var just fäder) fastna i höger kontra vänsterdebatter, vinster kontra inte vinster i välfärden- debatter, betyg eller inte betygdebatter och så vidare. Utmaningarna är så mycket större än så. <br /> ”Alliansen är rökt”, förkunnade en av våra mest erkända statsvetarprofessorer i ett uttalande. Så blev det inte, även om Reinfeldts allians inte nådde ända fram. In i riksdagen stormade ett främlingsfientligt parti som med knapp marginal snodde åt sig en vågmästarroll. Spelet kring detta är i skrivande stund inte färdigt. <br /> I september 2010, dagar efter valdagen den 19 september, tittar jag åter in på Val.se, valmyndighetens hemsida. På förstasidan tornar två pelare upp som skyskrapor i det diagram som berättar om valresultatet i riksdagsvalet 2010: en blå stapel och en röd stapel. Socialdemokraterna, röd stapel, är något, något högre än den blå moderata. 30,66 % mot 30,06 %. Ett nytt, främlingsfientligt parti, SD, har en stapel som är högre än två ”gamla hederliga riksdagspartier”: 5,7 % mot kristdemokraternas 5,6 % och vänsterpartiets 5,6 %. Jag klickar mig också till sidan som visar riksdagsvalet i min egen valkrets, Stockholms län: 22,23 % är socialdemokraternas resultat. Moderaterna får stöd av 39,96 % av länets väljare och i bara två av länets kommuner är (S) ett större parti i riksdagsvalet. Huvudstadsregionen är inte enhetlig. I delar av länet har socialdemokraterna fått ett bättre resultat än snittet. <br /> Valet 2010 har vunnits av högerledaren Reinfeldt efter en mandatperiod då mer av ”riktig högerpolitik” har genomförts i Sverige än vad de flesta av oss någonsin själva har upplevt i modern politisk historia. Frågan i den här texten är kort och gott: ”Hur *** kunde det gå så vansinnigt illa”? <br /> För att först bryta med en del debattörer tror jag att det är ett olyckigt misstag att vara så ”ärofull” och ”ren” att man avgränsar valanalysen till att enbart se socialdemokratin som en isolerad ö i det politiska landskapet. Visst ska huvudfokus ge underlag för framtiden för vårt eget partis möjligheter att påverka politiken och forma Sverige. Visst ska den mesta energin läggas på att utvärdera de egna styrkorna och framför allt svagheter, allt för att kunna justera och stärka. Men att av någon dumdristig tanke att bara se sig själv, utesluta det faktum att väljarna har agerat också utifrån hur socialdemokratins ”omvärld” ser ut är bara just dumdristigt. Då kommer viktiga pusselbitar att saknas när valrörelsen inför 2014 startar. <br /> Mediernas bild av vår politik, av det rödgröna samarbetet och av regeringen Reinfeldt är i högsta grad relevant för en helhetsbild av valresultatet. Så också de andra partiernas och andra aktörers agerande och uppträdande. Där är socialdemokratins huvudmotståndare, moderaterna, särskilt viktig. Inte minst gäller det den retoriska förändringen partiet har genomgått samtidigt som den praktiska politiken mycket väl kan beskrivas som ”klassisk moderatpolitik”. För att åter vara tydlig: Valanalysen ska ha fokus på vårt eget partis agerande och valrörelse. Men att utesluta omvärlden som en viktig och kanske till och med valavgörande faktor är inte rimligt. <br /> I ett inlägg på bloggen dagen efter valet utvecklade jag några av de punkter som jag ser som viktiga att tänka mer och analysera mer om i partiets valanalys. Inlägget har rubriken: ”Vem känner lockelsen till ett krisparti?”.<br /> ”Några inslag i själva analysen borde ändå vara självskrivna och kan spikas redan idag: LO-s medlemmar som svek, väljarna som gått från att ha varit en av västvärldens mest stabila till en väljarkår som rör sig mellan partier, splittrar röster, byter partier och bestämmer sig sent. En politisk valdebatt som utgick från skattesänkningar som blev alltings referensram. Ett moderat parti som snodde hela (S)-retoriken samtidigt som politiken är den motsatta på många områden. En förd politik som ökar klyftor men där de som drabbas av klyftorna inte är och inte kommer att vara quot;
flestquot;
. Ett rödgrönt samarbete jag själv tror på till ett hundra procent men där delar av väljarkåren inte önskade Ohlys parti. Dessutom ett samarbete som oavsett dess positiva delar gjorde att (S) som parti i alla fall delvis tonandes ner som quot;
politisk kraftquot;
. En medial situation som gav bilden av glada allianspartier och motsvarande mörka bild av de rödgröna och inte minst av (S) och Sahlin”<br /> Jag har en annan viktig utgångspunkt som är värd av betona: En del förklaringar till valförlusten, som jag ser det, handlar om väljarnas bild av socialdemokratin, av ledarskapet och av de politiska förslagen. Detta behöver inte och har i det här fallet inte självklart något med verkligheten att göra. Det innebär verkligen inte, säger inte, att socialdemokratin skulle sakna områden och frågor där budskap och möjligen innehållet behöver bli tydligare, politik som behöver stöpas om och nya svar på samtidens angelägna samhällsutmaningar som idag saknas. Men är bilden i väljarens ögon en annan än verkligheten så är det obevekligen det senare som påverkar väljarens val av parti bakom det gröna skynket. Och enskilda väljare som agerar på liknande sätt bildar en majoritet som den här gången inte ställde upp på ett regeringsskifte. Inte ens efter mandatperiodens sjukförsäkringsförsämringar!<br /> De redan nu publicerade eftervalskommentarerna som jag har sett ger mig glädjande nog fel på en punkt: Min teori var att efter valnederlag tenderar mer av praktiska frågor, som flygbladens utseende, komma fram som förklaringar snarare än politik och andra övergripande förklaringar. Jag tror att vi slipper det den här eftervalsdebatten. Socialdemokratins valrörelse kommer rent organisatoriskt att få gott betyg. Visst kunde mer ha gjorts tidigare, valmanifest ha presenterats tidigare osv. Men i stort tror jag fokus kommer att och måste ligga på andra faktorer.<br /> Eftersom det är ett eländesval finns det motiv att rubricera problemställningar som jag ser som just ”elände”. Men jag vill ändå, från djupet av min socialdemokratiska själ, varna för en sak: <br />Grotta inte in hela socialdemokratin i en tre år lång självspäkningsperiod! Skippa det ensidiga sammanträdandet om krisåtgärder! Börja i stället, som Johanna Graf i Solna, på caféer, pubar, i möten med väljarna av olika slag. Samla in, tänk över och justera men gör hela arbetet inriktat på devisen ”Från inåt till utåt” och, den inte alltid självklara åtgärden: ”Gör det!” <br /> I det sammanhanget bör kanske även den skarpaste kritikern komma ihåg att socialdemokratin inte har fått sju eller ens nio procent av väljarstödet. Inte ens tjugofem, något som man kan få uppfattningen av ibland. I en tid med mer rörligare väljare än någonsin, i ett Sverige där väldigt många har fått en förbättrad personlig ekonomi med en högerregering och i en tid utan större märkbara försämringar av välfärden, utom för en mindre grupp sjuka och arbetslösa, har socialdemokratin klarat av ett val med över 30 procents stöd, är största parti om än med mikroskopisk marginal och med, som jag ser, stora chanser framöver. <br />För att poängtera det: Det är ett eländesval. Det kräver analys, debatt och återgärder. Men det finns anledning att varna: Det finns två ”falanger” som skulle tjäna på ett obrutet grottande med sin självidentitet mer än nödvändigt: Regeringen och Fredrik Reinfeldt som kommer att sakna politiskt motstånd, i alla fall från den i biktrummet inlåsta socialdemokratin och så de som brukar dyka upp första av alla som enbart har den egna profileringen att erbjuda och som allt som oftast saknar vettiga och konkreta recept på problem som utgår från omtanke om den rörelse som ofta fött dem. Detta kan jag gärna avvara. <br />Så till min eländeslista…<br />Eländesdagordningen<br /> Vad handlar en valrörelse om när socialdemokraterna gör bra val? Och vad kännetecknar tillfällen då partiet backar? Själva grundförutsättningen är en övertygelse om den egna färdriktningen. En packe kloka, finansierade och i människors vardag förankrade och angelägna konkreta förslag till politik. Ska det få människors stöd krävs att man pratar på samma våglängd, utifrån samma verklighetsbild. Historiskt har socialdemokratin också fått förtroendet genom att politiken har handlat om den vardag som väldigt många känner och lever i. En praktisk solidaritetstanke har fått skarpt fäste. Välfärd efter behov. Generellt finansierad med rättvisa skatter. Behoven av förbättringar har varit omättliga. Välfärdsambitionerna har försetts med två viktiga förutsättningar: Jobben och kampen mot arbetslösheten som en första förutsättning för den tillväxt som ska ge välfärden resurser. Och så ordet ”prioritering”. Samhällsansvar. Inte förslösa. Inte lova mer än det som kan betalas. <br />Det har inte räckt med det för att bygga socialdemokratins långvariga maktinnehav. Här har också den politiska kontrasten varit tydlig. ”De andra” som ville omvänt, ”De andra” som bara orsakade kaos när de styrde. ”De andra” som var små, ganska välbärgade särintressens företrädare. ”De andra” som historiskt var emot rösträtt och alla sociala reformer som bar socialdemokratins signum. Inte konstigt att det gav politisk styrka. <br />Annika Högberg skriver i sin valanalys något viktigt:<br />Vi skrek högt att alla som riskerar bli en samhällets förlorare ska rösta på oss. Moderaterna lockade med att alla som känner sig som vinnare skulle rösta med dem. Och vem vill vara en självidentifierad förlorare?<br /> Jag tror att den tesen har spelat roll. De som verkligen tillhör förlorarna på regeringen Reinfeldts förda politik är en minoritet sjuka, arbetslösa, inte sällan boende i storstädernas förortsområden. Där har möjligen revolten mot regeringens politik funnits med hjälp av röstsedeln. Men i jämförelse med en ganska välmående medelklass är de alltför få för att bestämma politisk färdriktning för Sverige. När och om egot tar över på valdagen tillhör de de stora förlorarna.<br /> Visst kan man vinna val på människors revolt mot brister i samhället. Men det måste finnas en grund som är handfast och ”på” för vanliga väljare, och helst en majoritet av väljarkåren. När socialdemokratin ganska sent satte ”Välfärd före skattesänkningar” som tema fanns det mycket som talade för att det var ett självklart budskap och motsatspar. Men också sådant som talade emot: väljarna hade egentligen inte upplevt att de sänkta skatterna gav negativa effekter i barnens förskola eller i skolan. Och om något kunde vara brister så fanns alltid ett lika stort ansvar som kunde föras åter till tidigare (S)-styre. Och inte minst: här segrade en på lång sikt ohållbar retorik från alliansen om både sänkta skatter och bättre välfärd. <br /> Efter krisbearbetningen 2006 och framåt, partiledarval och formering av ett rödgrönt samarbete, var socialdemokratin beredd att gå in i valrörelse som 2010 startade rekordtidigt. Under hela detta mer eller mindre interna ”processande” hade svenska väljare fått höra mycket om sänkta skatter, om jobbskatteavdrag, om RUT-avdrag och annat. Inte bara höra. Väldigt många hade märkt det i hushållskassan. Skatternas storlek blev den bottenplatta som hela valrörelsens inledande skede lades på. Välfärd och (verkligen inte) minskade ekonomiska skillnader blev pusselbitar som diskuterades utifrån en mer eller mindre allmänt accepterad tes att sänkta skatter ger fler jobb. Utöver det upplevda, konkreta pluset i den egna plånboken. Snacka om fel utgångspunkter för en socialdemokratisk valrörelse! På ett sätt förstärktes denna ”skeva” politiska dagordning för (S): Det i sak och det faktamässigt korrekta förslaget om pensionärsskatten som upplevdes viktigt men inte så viktigt att partiet vann väljare på förslaget. SvT:s VALU visar att (S) låg kvar på det usla resultatet hos 65-plussarna från 2006 med 34 procents väljarstöd i gruppen. Samtidigt gjorde moderaterna sitt bästa ”seniorval” i en serie sedan 1991 med stöd av 28 procent av ”seniorväljarna”.<br /> Väljarnas viktigaste frågor i valet 2010 enligt VALU borde i ett normalläge ha passat socialdemokratin. Skola och utbildning, svensk ekonomi och jobben på de tre första platserna. Skolan – den allra viktigaste- där partiet efter valförlusten 2006 hade gjort upp med tidigare svagheter, fokuserat på kunskaper. Samtidigt, med en tydlig kontrast mot alliansen: en betoning av flera chanser till utbildning, konkreta krav på fler utbildningsplatser. Det hjälpte inte och frågan är väl hur nästa steg ska se ut. <br />De rödgröna som ”block” hamnade i underläget i jämförelse med den borgerliga alliansen i en rad frågor, enligt VALU. 52 procent av väljarna föredrog alliansens skolpolitik mot 40 procent för de rödgröna. De rödgröna förlorade trovärdighet i jobbfrågan med 52 för alliansen och 39 för de rödgröna. Samtidigt spöar de rödgröna sina motståndare när det gäller välfärdsfrågor: Sjukvården, årets fjärde viktigaste valfråga för väljarna vinner de rödgröna med 51/40. Frågor om ”sociala välfärden tar man hem med 50/40. <br />Svensk ekonomi, menade 57 procent av väljarna, skulle grejas bättre av Reinfeldt mot 32 procents förtroende för det rödgröna alternativet. <br />Där ligger en av kommande valanalys mest centrala delar. Det går knappast att vinna val på ett så mycket lägre förtroende i den ekonomiska politiken i val då frågan också har stor betydelse. Och det är ganska vanligt. <br />Plånboken verkar ha lockat moderata väljare. Reinfeldts viftande med femhundralappen till alla ”som jobbar” gjorde att moderaterna får högsta siffra på frågan om man ser den egna ekonomin som mycket viktig för sitt partival, 54 procent. <br />Eländesskatten<br />I SvT:s valundersökning säger sig väljarna ha satt skatter som en ganska lågt prioriterad fråga. Valet 1998 och 2002 var betydelsen något större. I året val säger 34 procent av väljarna att skatter hade betydelse för partivalet. Jag tror att det är mer komplicerat än så. Som framgår av mitt resonemang ovan tror jag detta blev en ram för valdebatten kring vilket andra frågor kretsade som ”satelliter”. <br />I valrörelsen fanns skattefrågor med också på ett annat avgörande sätt. När den rödgröna budgetmotionen presenterades före sommaren lyftes finansieringen av föreslagna reformer fram. På en del punkter återuppväckte det, med mediers och främst moderata lögnkampanjer till stöd, upp till oklarheter som sannolikt påverkade valutgången. Skulle en återinförd fastighetsskatt påverka kostnaden för mitt boende? Oklarheter förtydligades och frågan ställdes om: kommer er förmögenhetsskatt att påverka mina boendekostnader? Svaren blev i valstugor och TV-utfrågningar inte tillräckligt tydliga. <br />RUT-avdraget, avdraget för hushållsnära tjänster blev en annan skattedebatt där alliansen lyckades framhålla jobbperspektivet trots mycket vagt stöd för positiva effekter. Det som jag menar borde varit huvudfrågan, vad som ska komma först om reformutrymmet är begränsat, slogs i debatten undan med att RUT-avdraget inte kostar något och att det ger många nya jobb.<br /> ”Er enskilt största budgetpost är en skattesänkning”. Reinfeldt kunde hugga på de rödgrönas förslag att avskaffa glappet i beskattning mellan de som arbetar och de som har arbetat. Angreppet blev en förstärkning av den skattesänkardagordning för valrörelsen som kravet i praktiken innebar, en förstärkning av en politisk dagordning som (S) enligt min mening har mycket svårt att vinna på. Det var säkert ett angeläget krav men knappast något som väljarna i stort upplevde så viktigt att man röstade för det. SvT:s VALU bekräftar inte teorin, i alla fall inte utan djupdykningar i frågan. <br />När (S) och de rödgröna ställde kontrasten ”välfärd mot skattesänkningar” gjorde man det ur ett underläge i valrörelsens ”tempo”. Skattefrågor fanns redan som alltings utgångspunkt. Sannolikt upplevde väljarna att jobbskatteavdraget hade kunna genomföras utan några betydande negativa effekter på välfärden. ”25.000 färre i välfärden” var möjligtvis rätt i sak men inte något som fick väljarnas vrede att koka. Alliansen utlovade satsningar på välfärden också framöver och klarade sig också undan en medial granskning om detta. Reinfeldt skiftade budskap. Almedalen var det ”punkt för skattesänkningar och satsningar på välfärd” som gällde. Några veckor senare, i skattetalet på upptakten vid Slussen stod skatter åter i fokus. Den här gången ett långt tal som mer uttalade hot mot rödgröna höjningar än löften om fortsatt sänkta skatter. Men tonen var ändå ”åter till skattesänkarboden”, det ord som Reinfeldt använt tidigare för att beskriva de ”nya moderaterna” där varje krona i sänkt skatt hade en välfärdsbaksida. Även här klarade sig alliansen från medial granskning.<br />Eländesväljare!<br />Det var enklare förr. Den svenska väljarkåren betedde sig hyfsat och skötsamt. Få bytte parti mellan valen. Få splittrade sina röster. En arbetare röstade på arbetarepartiet (socialdemokraterna) och väldigt sällan höger. Ideologi sattes före sakfrågor och framför allt före ”plånboksfrågor”. Det fanns en känsla av kombinationen solidaritet och att få del av i Sverige. Visst kunde väljarna vara sura på en eller annan företrädare för ett parti men vad betydde det när det var politiken snarare än person som avgjorde? <br />Det var då. Jag tror inte att vi som parti haft särskilt stor insikt om att vi inte talar med och till samma väljarkår som tidigare val. Den i ryggmärgen hägrande uppfattningen har kanske varit att det handlar om vår kommunikation av det politiska budskapet som är ”rätt” eller ”fel”. Inte att väljarna idag har helt andra utgångspunkter för sitt val än tidigare väljargrupper.<br />Eländeshöger och eländesvänster<br />Jag gissar att en del tankar efter valförlusten kommer att landa i resonemang om en socialdemokrati i ideologisk vilsenhet. Några kommer att påstå att partiet har hamnat alltför långt till vänster jämfört med de man gärna vill få rösten av. Andra kommer säkert, som ofta, att hävda motsatsen: Att högerspöket har letat sig in i partiets maktkorridorer. Här gäller det att vara uppmärksam: Har S-kommunen Sigtuna farit iväg alltför långt bort från rörelsens ideologiskt ”rätta fåra” – kommunen som gick fram i valet men som möjligen i skepnad av kommunalrådet Anders Johansson har en företrädare som etiketterats ”höger” i en del utspel? Ett mindre tapp för (S) i landstinget Stockholm än i riksdagsvalet? Illustration av väljare som inte gillar Ilija Batljans linje, ibland stämplat som ”höger”? Eller har väljarna så dömt ut Anders Lago i Södertälje – han som gärna ser Manpower som ersättare för en mindre bra fungerande arbetsförmedling? Icke. Södertälje och Anders Lago fick ökat stöd av väljarna. <br />Om det i vårt avlånga land finns lokala exempel på hur ”vänster” har lyckats vet jag inte. Men sannolikt är det inte i den skärningspunkten man ska leta om man söker svaren på socialdemokratins bakslag. Och möjligen bör man fundera på vilka signaler om detta som väljarna ger. Frågan om ”höger – vänster” ställdes i SvT:s väljarundersökning. Om än med en knapp ökning från förra valet når andelen väljare som kallar sig ”höger” till rekordnivå i mätserien sedan -91: 42 procent av väljarna som gärna kallar sig ”höger”, 20 procent varken höger eller vänster och 38 procent som ”vänster”. En trend är också viktig i sammanhanget som också slår tillbaks en del förutfattade uppfattningar om att värderingar betyder mindre: Sedan 1991 är det allt färre som förhåller sig neutrala till höger-vänster-perspektivet. <br />Här finns också ”korn” av argument att hämta för den som vill lyfta fram ”vänster”. Årets val kan nog betecknas som ett ideologiskt präglat val. Av de socialdemokratiska väljarna säger i VALUn 75 procent att de är ”vänster”. Också det en rekordnivå i mätserien. Den som här har misstro mot det rödgröna samarbetet kan söka tröst: nästan lika stor andel av miljöpartiets väljare ser sig som ”vänster” som de som röstar (S).<br />I årets val verkar (S) har tappat fler väljarna direkt till (m) än omvänt. (8 % mot 5) Är det en förtappad vänstersjäl hos (S) som det symboliserar? Knappast. Men om inte, vad är det då? Sannolikt en nyckelfråga att bena vidare i under valanalysen. <br />Eländets Reinfeldt<br />Som anges på annan plats tror jag att många kommer att vrida sig i mentala plågor då annat förs in i eftervalsdebatten än socialdemokratin som sådan. Här finns förstås både vällovliga syften som mindre dito. Att moderaterna som huvudmotståndare måste speglas i en valanalys från 2010 års val är för mig självklart. <br />Reinfeldts har sedan ungdomens dagar, över införandet av ”de nya moderaterna”, varit tydlig: I Sverige kan makten inte vinnas med ”höger”. Man måste vara ”sossig”. Hans förändring av moderaterna är inte någon ”vandring utmed höger-vänsterskalan, snarare än fråga om tid”. Samtidigt har han som moderatledare och statsminister genomfört mycket av det skattesänkningsprogram som hans företrädare fick sparken för. I konsekvens med analysen av ”sosseretorik” har Reinfeldt talat om att ”inte öppna en moderat skattesänkarbod” samtidigt som han har genomfört stora skattesänkningar. Han har finansierat en del genom försämringar i sjukersättning och regler samtidigt som retoriken varit till stöd för ”varje enskilds arbetsförmåga”. Hans löften var fler jobb och färre i utanförskap, praktiken den motsatta. Politiskt har Reinfeldt inte bara klarat detta utan också nått framgångar. På punkt efter punkt körs samma strategi. Förtroendet har nått höga nivåer. Är det ett stöd för ett nytt Sverige? Jag tror inte det. <br />Det finns beställarkrafter bakom Reinfeldt. De som redan har sett nya marknader öppnats i välfärden. Det är något som har beställts för länge sedan, där tankesmedjor banat vägen genom tålmodigt arbete och där nu en ny fyraårsperiod för Alliansen leder till stora förändringar av Sverige som aldrig kan röstas tillbaks. Vilka, eller snarare de intressen som tjänar miljarder på detta, kommer inte att visa sig. Och de som skulle kunna avslöja eländet, medierna, är tysta. Man får kanske hoppas på bloggosfären. <br /> Den för socialdemokratin så eländesframbringande Reinfeldt har ett genomgående budskap som är min tes om det kanske viktigaste bidraget till valförlusten men också om en utveckling av ett Sverige som väldigt få önskar. Det bygger på det förakt för svaghet som har präglat högerns värderingar genom åren. <br /> Talet om ”bidrag” som står emot ”arbete” bygger inte bara på en förändring av språk och terminologi: ”Arbete” i det här fallet är ”vi som stiger upp på morgonen och går till jobbet”, snarare än en klass som har gemensamma intressen gentemot en annan grupp: Låt oss kalla detta ”kapitalet”. I Reinfeldts värld är den senare gruppen likställd med lönearbetaren. Den samhälleliga fienden, parasiten att enas mot, är den som är sjuk eller arbetslös och då behöver en ekonomisk trygghet. <br />Socialdemokratins syn på samhället, att vi gemensamt tar ansvar för varandra, solidariskt finansierat över skatter, ifrågasätts i grunden. I den politiska högerns värld kräver redan tämligen välmående individer särskilda stimulanser för att göra mer. Sänkta skatter ökar drivkrafter till jobb. Här är kanske inte sambandet klockrent. De 10 procent av löntagarna som har fått de största sänkningarna av skatten skulle före reformen ha slöat på soffan och levt på bidrag och därmed krävt en sänkt skatt för att göra mer? Omvänt med sjuka: där är inte samma positiva drivkraft giltig utan tvärtom: Sämre villkor piskar upp ”de slöa djävlarna”, om hårddragningen av budskapet ursäktas.<br />Den som hävdar att den här skillnaden i samhällssyn och syn på människor inte är en viktig utgångspunkt för socialdemokratin framöver tror jag har grovt fel. Att slåss för det samhälle som håller ihop, som minskar skillnader och som delar risker i situationer och perioder i livet och som omfattar alla ÄR en framtidsfråga.<br /> Men även här finns skäl till självkritik som enligt min uppfattning handlar mer om betoning och avvägningsfel. Genom regeringen Reinfeldts hårda slag mot de mest utsatta som framkallade ett försvar från (S) sida, kan socialdemokratin ha kommit att framstå som ett parti för ”eländet”, något människor helst inte vill höra talas om. Försvaret av bidrag, eller trygghet om man så vill, borde ännu tydligare ha kombinerats med budskap om arbetslinjen. Precis som arbetarrörelsen alltid ha gjort. <br />EländesStockholm<br />Inför årets val var det glasklart: för första gången skulle en majoritet av riksdagens ledamöter som skulle utses komma från storstäderna. Den största, Stockholm, förblev i moderat, politisk ”ägo”. I Stockholms län är moderaterna nästan dubbelt så stora som (S). Det fanns undantag i en del av de kommuner där partiet verkar ha drabbats av en ”Göran Persson-effekt”, med långt maktinnehav och stor dominans som övergått till kaxighet. Där tappade man. <br />Det svåraste med tanken på det politiska läget i Stockholm är att en politik som motverkar klasskillnader och ser till de verkligt utsatta behövs mest just där. Länet präglas av segregation och regionala obalanser: norr och söder, innerstad mot förorter, villa- mot hyresrättsområden. I de sistnämna uppträder inte sällan all sköns ”elände” på en och samma gång, samhällsbrister som kräver politik om de ska mötas. Högre arbetslöshet, större utanförskap, högre ohälsa, färre semesterresor, mindre julklappskassa, sämre kommersiellt och offentligt serviceutbud, lägre valdeltagande, sämre resurser till skolan i förhållande till behoven osv. Men det är medelklassens Stockholm som har genomslag i valet. <br />Det är inte möjligt att i ett resonemang om Stockholm och valet 2010 undvika ett par saker. Ordet ”Butler” och en moderat lögnkampanj. <br />Stockholmarna fick under en betydande del av valrörelsen se budskap från moderaterna att socialdemokratin 1) var emot Förbifart Stockholm, 2) inte ville att stockholmarna skulle kunna välja doktor, 3) att fastighetsskatten skulle återinföras. Rena lögner men, gissar jag, ack så effektiva. Vad detta större kliv till att införa negative campaigning i betald utemedia visar om kommande valkampanjer vet jag inte. Men det är mycket oroväckande. <br />Möjligen var (S)-förslagen om utökad service i tunnelbanan riktigt och rätt för att bidra till att ge konkreta och vardagsnära lösningar på många stockholmares problem att få tiden att räcka till. Jag känner sympati för tankarna men möjligen gäller också här att väljarna ser det mer som en privat fråga att lösa än kräver/ förväntar sig att politiken ska gripa in. Kanske påverkade också mediebilden av frågan till nackdel för de rödgrönas krav att slopa RUT-avdraget. Oavsett fakta och argument emot blev det möjligen en tyst bekräftelse på RUT-avdragets betydelse, om inte så låg det i samma ”härad” av den politiska debatten.<br />Ett perspektiv som möjligen har missats fullständigt i debatten om Stockholm handlar om politikens ansvar i relation till de enskilda valen. Någon sa vid något tillfälle att frågor som skolan inte är en politisk fråga. Skolan är viktig men ansvaret att den är bra ligger på föräldrarnas val av skola, inte i form av att ställa krav på politiken. <br />Det är ett tema jag önskar att valanalyser framöver borrar djupare i, hur fåfängt och blåögd man än kan tycka att det är. Om välfärden och dess inslag inte ses som ett självklart ansvar för politiken utan mer som något som individen, genom sitt val, påverkar. Vilken roll spelar då en socialdemokrati som driver krav på ”välfärd före skattesänkningar” i det perspektivet? <br />Socialdemokratin har ett fortsatt jättearbete att göra i frågan om stockholmspolitiken. De fördjupande undersökningar som jag sett visar att förtroendet för moderaterna är riktigt obegripligt på många områden, som för bostadspolitiken. Det finns knappast något som motiverar det betyget om man ser till den praktiska politiken. Om det handlar om att politiken trots allt är bättre, (jag betvivlar! ) om tillkortakommanden från (S) sida i kommunikationen eller brist på uppmärksamhet och analyser i medierna bör valanalyser framöver ”grotta ner sig” mer i.<br />Eländesrödgröna<br />Den som har läst inlägg på min blogg vet att jag redan från början har varit en entusiastisk anhängare av det rödgröna samarbetet. Inte bara som ett ”nödvändigt ont ” på grund av det parlamentariska läget. Jag tror förvisso att det är lite av ”den enda vägen” så länge de borgerliga är fastlåsta i sin allians. Men en kombination av socialdemokratins erfarenhet, värderingar, rollen som (fortfarande största parti) med de gröna idéerna och vänsterns välfärds- och rättvisepatos borde vara ett starkt alternativ. Här finns i (S) en grad av surhet som bitit sig fast . Till en del av nostalgiska mått med en mental vägran att se väljarkårens förändringar, en bittert fastnaglande vid tesen ”Vi klarar oss själva”. <br />Med detta sagt finns det även här anledning att granska kritiskt. Socialdemokraterna som parti – vad gick det till val på? Möjligen blev partiets eget valmanifest helt bortglömt samtidigt som det gemensamma rödgröna kom (min känsla) mycket senare än nödvändigt. Här sumpades kanske en chans: den borgerliga alliansen drog ut på tiden med sin presentation av valmanifest och de rödgröna alternativt (S) kunde ha tagit initiativet. <br /> Min egen syn på Vänstern och Lars Ohly har inte samma innehåll som det som medvetet lyftes fram i medierna. Jag tror inte på en hemlig kommunistisk dagordning i det partiet där den kommunistiska revolutionen ligger på lut. Men det finns inom socialdemokratin en lång historia av kamp mot denna kommunism, från början i högsta grad välmotiverad och ett viktigt arbete för demokratin i Sverige. Andra har känt och känner bristande förtroende för vänsterpartiets trovärdighet ibland annat ekonomiska frågor. Det påverkade väljare, det är i alla fall min upplevelse från dörrknackningar och valstugor. Men kommunistskräck eller vänsterpartister som i enskildhet har kunnat fuska med pengarna är inte för mig något som skymmer sikten för de styrkor som ligger i ett rödgrönt samarbete framöver.<br />Eländesmedia<br />En reflexmässig reaktion från många när man nämner ”medier” blir en trist kommentar om att ”skylla på medier”. Måhända. Men det är inte bloggar, hemsidor eller partifoldrar som är väljarnas vikigaste källor för information när de ska bestämma sig för sitt partival. Det är medierna. Att detta inte skulle vara värt ett särskilt avsnitt och en särskild granskning är förstås bara löjligt. Redan under valrörelsens slutskede visade medieforskaren Kent Asp hur mediernas bild av de politiska alternativen hade en dramatisk positiv övervikt för Allianspartierna och det omvända för de rödgröna. Inte minst eländes-medier som Expressen är exempel på denna kampanj med nålen riktad mot bland annat Mona Sahlin som person. Det är orimligt att påstå att den monumentala mediekampanjen inte har påverkat väljarna. Den som hävdar motsatsen har, enligt min mening, bevisbördan. Och en delikat sådan.<br />Mitt eget bloggande har till delar tagit upp det här. Jag har haft något av en följetong för att visa hur medierna med några undantag har struntat i ett av sina viktigaste uppdrag: att granska den sittande regeringens politik i jämförelse med deras vallöften. Det gäller särskilt frågan om jobben. ”Fler i arbete- färre i utanförskap” var vallöftet. Resultatet blev fler i arbetslöshet och fler i utanförskap. Om detta knep stora delar av medie-Sverige käft. <br />Det gjorde, menar jag, att väljarna inte fick ett tillräckligt bra underlag för att kunna utvärdera politiken. Min känsla har varit att en svensk regering aldrig har klarat sig så lindrigt undan en valrörelsegranskning som Reinfeldt. Jag hoppas på mer vetenskaplig forskning om detta framöver. Och en självkritisk debatt i publicistiska sällskap.<br />Årets valrörelse visar på stora behov av att hitta balanserande krafter mot den högermedia och de högertankesmedjor som delvis finansieras i kretsar runt moderaterna och Svenskt Näringsliv. Organisationer som Skattebetalarnas förening dök för övrigt upp i valrörelsens slutskede, dels med bord vid valstugor och med en omfattande centrumaffischkampanj runt om i Stockholm. <br />Eländesfacket<br />”Förr” sa vi alltid att val där under 70 procent av LO:s medlemmar röstar (S) är förlorade. Enligt SVT:s vallokalsundersökning röstade i år 52 procent av LO:s medlemmar på socialdemokraterna. Förvisso förändras Sverige. Det fanns redan i inledningen av valrörelsen tecken på en förändring i fackföreningsrörelsens förhållande till socialdemokratin. LO-distriktet i Stockholm genomförde en enkät till medlemmarna i Stockholm för att kunna ge ett ”utlåtande” över partiernas förslag (alla partier) och på basis av detta också råd inför medlemmarnas val. Här var den tidigare så självskrivna kopplingen till socialdemokratin som bortblås. Enkäter till alla partier skulle ersätta. Oaktat att enkätsammanställningen ganska klart visade att rödgrön och (S) är det bästa för LO:s medlemmar så kvarstår fakta: LO har slitit upp ett band till det parti man en gång skapade och öppnat upp framtiden för….något annat. LO:s medlemmar lär kunna få betala ett högt pris för denna ”modernisering”. <br />Eländesförspelet<br />Det som skedde före ingången till 2010 har förstås betydelse för valutgången och där ska förklaringar sökas under hela mandatperioden. (S), ett parti som efter 2006 ältar valförlusten, gör partiledarskifte, omprövar delar av politiken, går in i ett från början ljusrött-grönt samarbete som sedan efter några turer blir något rödare färgat av Ohlys vänsterparti. I hela den kedjan av händelser ligger saker som debatt om Mona Sahlins stöd eller inte, inte minst en mediabild av ”kommunisten Ohly” som förfläckar det rödgröna samarbetet, en debatt utifrån internt höger-vänster där vinster i välfärden blir illustration. Och mycket annat. Förperioden slutar dock i en, som Expressen uttryckte det, ”succékongress” för (S) och Mona Sahlin. Partiet enas, Sahlin har ett obrutet stöd hos kongressombuden och får också medialt positivt ljus. I alla fall då.<br />Eländesnätet?<br />Nej! Det är synnerligen felaktigt att beteckna valrörelsen 2010 som ett misslyckande för de partivänner som engagerat sig på nätet, med bloggande, twittrande och ”facebookande”. Kanske är jag partisk men jag menar att det mesta tyder på att inte minst de progressiva nätverket Netroots gjorde en strålande insats, som kollektiv och individuellt. Inte minst i frågor som sjukförsäkringsdebatten hade Netroots en direkt påverkan på svensk politisk debatt i stort. Men även när det gäller granskning av allianspolitiken och förmedling av konkreta (S)- och rödgröna förslag var nätverket aktivt. <br />Eländesföreträdare…?<br />Jag väljer mycket medvetet att vara kort på punkten om personers roll i årets val. Gissningsvis kommer många att uppehålla sig vid detta vilket är olyckligt för en konstruktiv eftervalsanalys. Det är otvetydigt så att moderatledaren har ett stort förtroende i väljarkåren. Egentligen verkar moderaterna nu vara det parti i riksdagen som har väljare som inte främst ser politiken som det viktiga utan ledaren. Möjligtvis en akilleshäl. Reinfeldts retoriska förnyelse, gamla högerpolitik i praktiken och svenska medier som inte fått arslet ur vagnen och gjort sitt granskande jobb är förklaringar till den höga trovärdigheten. I en socialdemokratisk valanalys måste förstås också vårt sätt att beskriva högerledaren och den spridning som den bilden har fått ges en belysning. Jag tror knappast att någon med en gnutta insikt kan kritisera (S) för att alltför lite ha lyft fram Reinfeldts politik och dess brister. Men något saknades för att väljarna i valet skulle döma moderatledaren hårdare för exempelvis misslyckandet med jobben.<br />Mona Sahlin gjorde en kanonspurt, något jag tror kommer att visa sig också i framtida valforskning. Trots ett kompakt medialt motstånd och även ett utnyttjande av negativa kampanjmetoder mot Mona från motståndarnas sida. En del nu perifera (S)-företrädare dök upp i valrörelsens slutskede med kritiska utspel, något som säger mer om de personernas ”före detta” roll i svensk politik än om korrekthet i kritiken. Om detta, ledarskap och personligheter i politiken 2010, lär många bidra med i kommande valanalyser. <br />Möjligheterna 2014 – eller tidigare…<br />Det jag skriver ovan ser jag som viktiga punkter när vi formar strategier för framtiden, inte minst med sikte på valet 2014. Eller ett eventuellt nyval tidigare. De tankar som jag har fått efter valresultatet ger både hopp och förtvivlan. Till det sistnämna är att en folkrörelse som socialdemokratin nu bara är ytterst större i väljarstöd än det svenska högerpartiet (!) Här ligger större djup och behov av omprövad självbild: vad ÄR definitionen av folkrörelse? Vad kännetecknar en sådan? Är det rimligt att (S) är folkrörelse och samtidigt inte erkänna ett svenskt högerparti som ett sådan? En grym tanke men ack så aktuell. <br />Om svenska väljare detta val inte har märkt särskilt mycket av förändringar utan i stället sätt att en bra välfärd har behållits samtidigt som plånboken har blivit något tjockare så är det en rimlig förklaring till att det inte förefaller ha vuxit någon folklig vrede som gett de rödgröna vinstkraft. Samtidigt sker förändringarna och regeringspolitiken under ledning av ett moderat parti som medvetet har adopterat socialdemokratisk retorik och termer av ett skäl. ”I Sverige måste man vara lite sossig för att vinna val”. <br />Socialdemokratin behöver efter eländesvalet 2010 jobba igenom politik, bli tydligare inte minst för sig själv om värderingsgrunden och samtidigt bygga vidare på den partiorganisation som ska förmedla både människors tankar och idéer som den (S)-fastställda politiken. Men må nu inte det arbetet ske inlåst och instängt fram till nästa valrörelse. Se till att den först med folk, med de väljare som inte ville rösta på oss. Må nu debatten gå hög men inte i sedvanliga fotspår. Må förnyelsekraven skalla men inte med tomma fraser utan bli konkret! Må också alla partiets duktiga företrädare på lokal och regional nivå som har gått fram och vunnit val få berätta sina erfarenheter om framgångarna. Må valrörelsen börja på nytt redan nu!<br />Socialdemokratin, Sveriges ännu största parti, kan leva på egna meriter. Det välfärdssverige som partiet har lett utvecklingen av har ännu brister. Fortfarande är de grundläggande intressekonflikterna mellan, ja låt oss även om en eller annan ryser, kalla det ”arbete” och ”Kapital” desamma som tidigare. Socialdemokratins nyckelbegrepp som frihet, jämlikhet och rättvisa kan fortfarande användas inte bara som politiska mål och visioner utan också som mätfaktorer när vi tar tempen på tillståndet i Sverige. Partiet har en lång historia av ansvarstagande för Sverige, för svensk ekonomi i en globaliserad värld. En värld som framöver kräver mer av solidaritet och ett grönt perspektiv. Socialdemokratin till skillnad från motståndaren kombinerar tillväxt och jobbpolitiken med krav på fördelning och genom att se behov som en utgångspunkt, inte det som nu framstår som alternativet i form av vinsintressen för privata aktörer på en växande välfärdsmarknad. <br />De utgångspunkterna ger förutsättningar för nedbrytning till ett brett framtidsprogram. Ett program som också ger tydliga skillnader mot högerkrafterna som ytterst lever och verkar för att driva verkliga särintressen. Ekonomiska sådana.<br />En skola där kunskapen är utgångspunkt jämfört med högerns fokus att mäta kunskaper<br />Ett arbetsliv där makt balanseras mellan löntagare och ”kapital” snarare än högerns ensidigt gynnande och gillande av de sistnämnda (tillika finansiärerna av högern)<br />Ett politik som utgår från ordet ALLA som till skillnad från högern inte accepterar att människor ställs utanför bara därför att de aldrig kan väga tyngst i väljarkåren.<br /> En välfärd som finansieras med rättvisa skatter – inte, trots moderat prat om motsatsen, glider över mot sänkta skatter som ersätts av försäkringslösningar<br />En sjukvård som tar hänsyn till ohälsoklyftor, inte som högern nöjer sig med att de är flest på valdagen får ett bredare utbud<br />En socialdemokrati som tydligare än 2010 visar att en politik som omfattar alla och som får stöd av dem som sällan utnyttjar den men betalar för den, är bäst för alla.<br />En socialdemokrati som visar att storstadens tillväxtkraft är viktig för hela Sverige och som inte accepterar de växande klyftor som också hotar tillväxten.<br />En socialdemokrati som förmår skrota idealbilden av sin egen organisatorisk styrka och på allvar ställa om från ”inåt” till ”utåt”. <br />Det är mina tankar från poolkanten här i Palma Nova, Mallorca. <br />Fler Netroots-bloggare som valanalyserar<br />HBT-sossen (Alexandra Einerstam)<br />Martin Moberg <br />Min politiska sida (Annika Högberg)<br />Högbergs tankar (Peter Högberg)<br />Jämlikhetsanden (Staffan Lindström<br />Mitt i steget (Johan Westerholm)<br />Roger Jönsson<br />Partistaten (Sandro Wennberg)<br />Röda Berget (Peter Johansson) <br />