Mattias Dristig valanalys

1. Kritisk valanalys
Varför förlorade de rödgröna valet? Varför valde Svenska folket att rösta in ett främlingsfientligt
parti och tänka med plånboken istället för med hjärtat? Varför känns det så tungt?
Här kommer mina egna, högst personliga analyser av denna katastrof.
MEDIA
Många har nämnt borgerlig media som en stor anledning till att saker och ting inte vägde över
till de rödgrönas favör. Att elaka chefredaktörer lägger munkavel på sina anställda och att läsare
duperas må vara sant. Att (framförallt de röda) skulle äga tidningar igen ses av många som högst
otroligt och ett direkt slöseri med kapital. Vem skulle läsa dessa? Vem vill egentligen 2010
prenumerera på ren propaganda? Även om det kommer från vänstersidan.
Som jag ser det så finns lösningen på att bryta den borgerliga mediamakten snarare i ett ökat
samarbete mellan de redan befintliga publikationerna. I ett fortsatt rödgrönt samarbete bör t o m
tidningar som ETC och Fria Tidningar vara med i detta tänk. Genom att få till ett bredare
samarbete (gemensamma prenumerationstjänster, dela vissa artiklar, viss redaktion, annonser
osv) så finns det ett embryo till att bryta denna maktkoncentration. Alternativet att skapa ”Public
Service”-tidningar nämns också. Denna idé anser jag vara god, men bör inte utesluta ett tätare
samarbete med rödgrön-press.
När jag ändå är inne på mediakanaler kanske man också bör nämna SD och alternativa
kanaler. SD är själva beviset på hur man som rörelse snabbt vinner slaget om verklighetsbilden.
Detta har man mycket skickligt gjort genom att utmåla traditionell media till ”gammelmedia”
(indirekt ivrigt påhejad av övriga grupperingar såsom vänsterbloggare, piratpartister osv), hävda
att man inte ges plats (säkert sant f ö) och skapa alternativa kanaler där ens åsikter får komma
fram. Det fina i kråksången blir då att man använder dessa alternativa kanaler för att hämta kraft i
sin övertygelse. Artiklar skrivs med ett syfte: att agera propaganda i slaget om väljarna. Man
använder sig också av utländska kanaler (t ex från den kristna högern i USA). Allt för att sprida
den bild som man som parti vill få fram. Man citerar sedan sig själv, eller källor som ligger nära
ens egna tolkning av verkligheten. Man bygger alltså fakta baserat på sin politiska agenda och
presenterar detta som sanningar. Ett ypperligt exempel på detta är bloggen PI (politisk inkorrekt)
som har varit ett av SD:s bästa vapen i att sprida SD:s verklighetsuppfattning. Fiendebilden är
glasklar: Islam.
Till SD:s framgångar bör också läggas en aktiv närvaro på nätet: aktivister bemöter (och stärker
varandra genom att få stå oemotsagda) och tar diskussion på t ex Youtubeklipp, bloggar, sociala
nätverk osv. Målet är säkerligen inte att vinna över vänster-anhängare utan istället personer som
har varit osäkra på vilken politik som ska föras. Genom att ta debatten framstår SD just så som
de vill framstå: som ett demokratiskt parti som är förtryckta av vanlig media. Och genom att ha
många anhängare som ”råkar tycka till” så byggs bilden av en stark folkrörelse. Ett luftslott.
De rödgröna partierna förlitar sig alltför mycket traditionella kanaler (vilket fö oftast ägs av
borgerligheten, se ovan) och en övertro till ”mun-till-mun-marknadsföring” (”om vi bara möter folk,
tar dessa i hand, ler lite och för ett samtal IRL så kommer säkert allt att ordna sig...”). Detta i en
tid då människor borde vara sjukt trötta på alla lismande telefonförsäljare som vill kränga på dig
ytterligare ett abonnemang som JUST DU inte kan klara dig utan. Att i för stor utsträckning lägga
fokus på detta är förödande. Detta möte måste självklart ske men själva röstfiskeriet KAN vara
kontraproduktivt om syftet (att sälja/vinna din röst) blir för uppenbart.
All demokrati ligger i det fria samtalet och frågan är om det uppnås när man framstår som en
sliskig försäljare. Att samtalet ska äga rum är däremot viktigt. Men hur gör man så att detta

2. samtal hålls levande mellan mandatperioderna? Detta i en tid då människor flyr de vanliga
folkrörelserna, dess partier och intresseorganisationer.
KAMPEN OM VERKLIGHETSBILDEN
Man kan slösa grymt många timmar på att diskutera hur det egentligen kunde gå så snett. Hur
det verkar komma sig att så många personer av befolkningen helt verkar sakna empati med
utförsäkrade, fattiga och människor med invandrarbakgrund. Det här valet skulle ju vara en
promenadseger!
Min analys av detta är ganska klar:
Vi rödgröna förlorade kampen om verklighetsbilden medan vi var fullt upptagna med att
gnälla på varandra och inte bemöta ordens nya betydelser annat än i interna forum.
Arbetarrörelsen förvandlades till Arbetsrörelsen och de rödgröna lät det ske i alla fina tal om att
trygga jobben.
För att vinna denna kamp skulle det ha krävs att man i större utsträckning var aktiv på sociala
nätverk så som Facebook men också på arbetsplatserna. Tror man att ”vara aktiv” innebär att
posta en länk och inte bemöta diskussionen som eventuellt uppstår så är man helt klart fel ute.
Att vara aktiv handlar om att aktivt söka upp diskussionen, skapa den själv och inte låta andra
föra denna talan för dig som förtroendeval! Envägskommunikationen måste bort!
Bilden av en facklig företrädare som går på möten istället för att agitera ”på golvet” må vara en
nidbild. Men denna stämmer nog i stor utsträckning. Man söker trygghet bland sina likar. Vågar
man verkligen sticka ut hakan på en arbetsplats under rådande Alliansstyre? Om inte denna
diskussion hålls levande så späs denna nidbild på.
När det gäller kampen om verklighetsbilden har de rödgröna har mycket att lära av SD och De
nya Moderaterna. Även om det tar emot att erkänna detta...
Mycket bra skedde däremot på bl a Facebook. Men detta var inte de tre partiernas förtjänst.
Liknande nätverk som Alliansfritt Sverige och NetRoots drog stora lass i årets valrörelse.
Aktivister utan partitillhörighet uttalade sig också, skapade grupper, spred länkar, bilder och
filmklipp.
Man får lätt bilden av att partiernas egna företrädare ser användandet av t ex Facebook som ett
tidsfördriv, lek eller något som är ”mindre värt” än att möta människor öga-mot-öga. Ju fortare
man som företrädare inser att sociala nätverk fyller en mycket viktig funktion som
diskussionsplattform, ju bättre. Om inte detta sker bygger man vidare på nidbilden av ett ”mossigt
parti som inte hänger med i tiden”.
Att utmåla alliansen som en fiende till välfärden har inte heller gjort konsekvent, annat än i
valrörelsens slutspurt. Att de rödgröna har bedrivit en ”Bidragslinje” kontra ”Jobblinjen” har
praktiskt taget fått stå oemotsagd under valrörelsen och detta har bidragit till att Alliansen har ägt
verklighetsbeskrivningen.
OM SAP OCH LO
Framförallt SAP har tagit stryk i årets val. Detta trots att man, efter Persson, lovade en intern
uppgörelse. En uppgörelse som resulterade i de sk Rådslagen. Jag ska väl erkänna att min
insyn i Socialdemokraternas partiapparat inte är den bästa då jag inte är medlem i partiet, men
följande kan jag konstatera genom att stå lite utanför:
Vilken förändring skedde egentligen? Blev det ett samtal där kritiska röster kom fram och man
försökte hitta egna nya visioner om en arbetarrörelse i 2010-talet eller förlorade man sig i

3. historiens storslagenhet uttryckt i meningen: ”Det stora partiet utan fel och brister med det stolta
folkhemsbygget och arvet från Erlander och Palme”. Vad var egentligen Rådslagets lösning på
problemet att SAP tappar väljare? Skulle vara kul att veta, liksom.
Stirrade man sig så blind på regeringsmakten att man glömde av den viktigaste analysen –
vilka som är de verkliga fienderna till vårt gemensamma välfärdssystem. Finns dessa
fiender t o m i de egna leden? Var det verkligen någon eller några som på allvar vågade slå
näven i bordet och bitchslappa högerfalangen inom rörelsen? Eller var man för rädd att förlora
sina egna positioner i hackordningen? Tystnade den interna kritiken i takt med ett yttre hot i form
av ett samarbete med miljöpartiet och vänsterpartiet? Om dessa sågs som ett större hot än
Alliansen så förtjänar verkligen socialdemokratin allt sitt väljartapp.
Fanns det verkligen en klar samarbetsvision när Rådslagets arbete var slutförd eller fanns det
bara en tanke om att Socialdemokratin nu hade utvärderat sig själva och sedan skulle allt styras
från högre nivå? Business as usual. Redan i dessa Rådslag borde ju tankar om ett kommande
regeringsalternativ med V och MP ha diskuterats och ventilerats.
Socialdemokratins problem är ganska tydlig: Man står med ena benet i en traditionell
arbetarrörelse där medlemmarna numera bryr sig mycket lite om begrepp som Solidaritet och
Rättvisa. Det andra benet har man i tjänstesektorn och bland akademiker som oftast har högre
utbildning. Den traditionella arbetarrörelsen har det (ekonomiskt sätt) mycket bra, så också
akademikerna från tjänstesektorn. När språket förlorar sitt värde (läs: Nyspråk, Per Schlingmann)
och ens egna plånbok är välfylld så handlar det om att väcka upp solidaritetsbegreppet i
Arbetarklassen - en arbetande arbetarklass som med alla yttre attribut tillhör en ny medelklass
som de facto har tjänat ekonomiskt på Alliansens politik.
Ju snabbare socialdemokratin (på ALLA nivåer) väljer väg – tillbaka till en ny och äkta
socialdemokratisk politik som på allvar gör upp med orättvisorna i samhället; slutar gulla med
sina egna politikerbroilers och formulerar en rättvis folkhemspolitik för 2010-talet där Solidariteten
sätts i första rummet ju bättre.
Problemet med Solidaritet är däremot att den kan upplevas som ganska tom, glättig och falsk om
den inte bottnar i ett äkta engagemang och egen historia av förtryck. De nya företrädarna från
Socialdemokratin bör därför hämtas direkt från arbetsförmedlingens köer, från de utförsäkrades
led och från invandrarförorterna. Back to basic. Omstart.
Fackföreningsrörelsen och LO tog aktivt ställning för SAP i valrörelsen. Varför vågade man inte
omfamna MP och V? Argumentet: ”våra medlemmar litar inte på dessa partier” håller inte i en
anda av samförstånd. Om man som facklig företrädare inte vågar bryta med denna åsikt och
aktivt försvara det rödgröna samarbetet i handling så är det inte så konstigt att folk på
verkstadsgolven misstror samarbetet. Vad är det egentligen som hindrar dessa att de inte flyr
över till SD och Alliansen då dessa har en mer tydligare linje?
Hur många (på ledande befattningar) tog denna diskussion och hur många tog istället chansen
att försöka stärka socialdemokratin på bekostnad av ett regeringsskifte? ”Ja, dom andra två
partierna vill vi ju egentligen inte samarbeta med, men nu handlar det om att ta bort Alliansen från
makten...höhö...”, var det så diskussionen gick i mötet med LO:s medlemmar? Varför ska man
ens överväga att rösta på ett regeringsalternativ som inte tycks vara eniga?
OM VÄNSTERPARTIET
Den smutskampanj som Ohly har genomgått saknar motstycke. För väljarna har det varit viktigt
huruvida Ohly är kommunist eller inte. Detta har inte gått att förbise. Framförallt Centern
(Maud) har gjort allt för att misskreditera partiet på grund av partiledarens historik. Sett i ljuset av
det rödgröna-samarbetet har detta varit en katastrof då väljare säkert har valt att rösta på
Alliansen av denna anledning.

4. Att vänsterpartiet även är ett oprövat regeringskort har säkert också spelat in.
Den historiska relationen mellan vänsterpartiet och SAP är säkert också skrämt bort en och
annan gammal väljare från socialdemokraterna.
OM MILJÖPARTIET
I det rödgröna-samarbetet har det självklart varit ett problem att Miljöpartiet inte är ett renodlat
parti på vänsterkanten. Tilliten till ett sådant parti har absolut varit vacklande (internt) under
samarbetet.
Relationen mellan LO och Miljöpartiet har också belyst en aning här ovan. Att även miljöpartiet
ser med misstänksamhet på t ex tung bilindustrin förutsätter jag. Att både LO och miljöpartiet
reagerar reflexmässigt i dessa frågor är både beklagligt och tråkigt ur ett samarbetshänseende.
Den orättvisa bilden av miljöpartiet som rena ”miljöflummare” har säkert också spelat in i
samarbetet.
Att miljöpartiet går framåt i valet borde handla om att Wetterstrand är ett populärt språkrör och
att Centern inte har bedrivit en miljöpolitik värt namnet.
OM DET RÖDGRÖNA SAMARBETET - NATIONELLT
Om man på allvar trodde att årets valrörelse skulle handla om jobben, varför fick inte
miljöpartiets gröna omställning av samhället mer genomslagskraft? Trodde man att
Mittenväljarna skulle skrämmas bort av detta och tog det säkra före det osäkra: Mer av gammal,
trygg jobbpolitik signerad socialdemokratin? Ingen får nämna den stora elefanten i rummet –
klimathotet – för då tar det hus i helvete hos LO. Ett självmål utan motstycke.
Hur kunde man misslyckas så kapitalt med att skapa ett rödgrönt-samarbete utan förankring
på lokal nivå? Trodde man verkligen att det skulle räcka med att skapa en central blogg, knyta
centrala överenskommelser, anlita en dyr PR-byrå, trycka upp lite pins och affischer och slänga
ut fyra partiledare på en turné ut i landet? Detta med minimal uppbackning på lokal plan.
Centraliserad styrning är tyvärr dömd att misslyckas på förhand. När fotfolket på lokal plan är
upptagna med att kritisera ledningen uppåt (Ohly, Mona och samarbetet i stort) så uteblir
framgångarna.
Det bästa skulle förstås ha varit att ha skapat funktioner på distriktsnivå (två år innan valet)
med uppgift att samordna det rödgröna samarbetet lokalt. På så sätt skulle tid ha funnits till
reflektion och att skapa ett gemensamt samarbete som var värt namnet. Med centrala riktlinjer för
lokal applicering. Tid skulle då ha funnits att ta hänsyn till lokal förankring, lokala diskussioner och
hänsyn kunna tas till de olika partiernas ”företagskulturer”.
Vi förlorade helt klart slaget om mittenväljarna – den arbetande massan i mitten. De som (likt
den kristna högern i USA) sägs avgöra ett val i Sverige. Är det verkligen så att denna grupp
endast tänker med plånboken, är empatilösa och utgår från den egna egoistiska vinningen? Eller
var man för sen med att spela ut kortet om t ex effekten av en hård ”arbetslinje”, privata
sjukförsäkringar och effekterna av ett nedmonterat samhällssystem kontra
skattesänkningar..?
Själv tror jag att vi mycket tidigare skulle tagit denna strid och inte fastnat i diskussioner om
jobben. Lagt mer fokus på nedmonteringens effekter och vad man egentligen får för sina
skattekronor.

5. SLUTORD
När 50% av SAP:s sympatisörer inte vill ha sin nuvarande partiledare,
När 50% av Vänsterpartiets sympatisörer inte vill ta ekonomiskt ansvar,
När 50% av Miljöpartiets sympatisörer vill samarbeta med Alliansen...
...så kan det bara gå 150% åt helvete...