Kan vi skylla misslyckade projekt på projektledarens belöningsmodell? Vad är det som gör att man som projektledare inte säger ifrån i tid när projektet går åt pipan? Får vi erkännande på fel grunder? Varför är vi rädda att säga som det är, mörkar hellre in i det sista och väntar på ett mirakel som gör oss till hjälte? Talare är Carina Meurlinger från Agero