DoD6 Osthem

osThecn
RIOTMINDS + STOCKHOLM
2003

KONCEPT & SPELIDE: Theodore Bergquisr & Magnus Malmberg
FÖRFATTAT AV: Theodore Bergquisr & Magnus Malmberg
YTTERLIGARE BIDRAG: Odd Ahlgren & Jonas Lindsrröm
SPELTEST & OVÄRDERLIG HJÄLP: Marrias Berglin.Jonas Cerne, Dan Slorrner,
Stefan Berg, Erik Berg,Jimmy H aglund & Gusrav N yberg
OMSLAG :Jusrin Sweer - vildbronjor
ILLUSTRATIONER
Peter Bergring: s.6, 9, 14, 20, 49-50, 88, 90-92.
Niklas Brandr: samdiga vinjerrer.
Larry MacDougall: s.8, 22, 36, 38, 68, 81.
Jim Nelson: s. 12, 15, 30, 35, 42, 55, 62, 73, 82.
Alvaro Tapia: s. 6, 32, 44.
Kim Vässmar: s.63.
KARTOR: Niklas Brandr
GRAFISK FORM, BILDINLÄSNING & ORIG INAL: Dan Algsrrand
REPRO & TRYCK: Kalmarsund Tryck AB, Kalmar
TYPSNITT: Prophecy, Adobe Jenson
PAPPER: Lessebo Linne gultonat 120 g
PRODUKTNUMMER 6-JO0I0
ISBN 91-631-3982-0
© Riorminds 2003
by licence of Brädspelsbolaget AB,
All righrs reserved
Riorminds, Stockholm 2003.
Besök vår hemsida: www.riorminds.com

Förord
r. Om Stormländarna .
Gudstro
Blotet, sendningen och pliktringen .
Blot 7 • Senda 8 • Pliktra s
Skrock, trolldom och magi
Gaurlahorn och svinfylkingar .
Rakade huvuden.
IV
..... 10
Bärsärkar . . 1o
Högtider och speciella dagar . ........................................... 11
Att dricka vinter 11 • Skallejod 11 • Volsatotra 11 • Vargnatt 11 • Galtevår 12 •
Bifranatt 12 • Vakmorgon 12 • Eldra 13
Livnäring och boende .
Klimat och kalender
Make, fria män och trälar
Landskap och natur
2. Vortland .
Platser och möten i Vorrland
... 13
14
...16
.16
.19
Scormklippa 19 • Brunvjallshed 21 • Skarprundsåsarna 21 • Kungskall 21 •
Driikr 21 • Vindpina 21 • Vindtäkta 22 • Haven 23 • Gruuv 23 •
Ekeborg 23 • Jornavind 223 • M),varcnajid 23 • Joklafors 24 • Vindbore 24 •
Jornahjelm 24 • Islunden 24 • Grenvallaheid 24 • Klipperland 25 •
Bjärsudden 25 • Trollblocken 25 • Srormkusten 25
Trollvindar .
Tungelin ........ ... ... ...... .... ...
3. Vildland .
Platser och möten i Vildland .
25
. . 25
Srorhavn 28 • Hallvind 28 • Jordek 29 • Vrcrgaard 29 • Kopparleden 30 •
Koppargruvorna 30 • U lves och Srrafes kullar 30 • Ailburg och Ailgaard 31 •
Uvails torn 31 • Vargskogen 31 • Oungair - Piramästet 31 • Askyrs
klippa 31 • Södra svarrliden 31 • Sraarks arrendegods 31 • Hrefningr 31
H alvtroll . ... 31
Efter kriget
4. Ejland 33
Gryms kullar 34 • Grymslanre 35 • Y sksta 35 • Järnmossen 37 •
Rimkust 37 • Rimfors 37 • Kravr 37 • Alliarh - Srjärnhava 37 •
Tinderälven 37 • Tinderrräsk 37 • Kullenros 38 • Ellioka 38 • Bjolkr,
lmirsa och Elk 38 • Ormc 39 • Haldillanra 39 • Nordmarkerna 39 •
Vildhjarra 39 • Svartcrår 39 • Alkc 40 • Silvra 40 • Jornahed 40 • Sriiga 40 •
Ejleden 40 • Garmvang 40 • Ostmark 40 • Saaga 40 • Paatr 4 1 • Tjure 41 •
Trollmark 41 • Klippe 41 • Elin 41
5. Istopparna och Bjarnskogen . 42
Largakru 42 • Isfjoell 42 • Illimarik 43 • lgnadal 43 • Bjarnskogen 43
6. Fynhem . 45
Vestmamark 4446 • Saukamark 46 • Hoglamark 46 • Stycklamark 46 •
Gulgavid 47 • Magnerym 47 • Skokvabäck 47 • Gelmhva 47 • Trungarms
gyllene mjödhall 48 • Helgedomen i Skuv 48 • Saukakrokur 48 •
Stycklaforsir 48 • Geihrood 48 • Eiglasta 49 • Sasrumner 49 •
Vesrmanvam 51 • H eimdaleden och Norrleden 51 • Gillinggrotrorna 51 •
Niglaklyfr 51 • Arindr 51 • Draugehed 51
De stjärnsvurna . ....... 51
7. Junghart . 52
Ebensled 54 • H artgroctorna 54 • Hartspiggarna 55 • Kaldershcim 56 •
Kalderhulm 56 • Klarskvalpa 57 • Kloborge 57 • Norrvakc 57 •
Ormikahed 58 • Rhimelheim 58 • Rhimforsa 59 • Rhimsbro 59 • Rydslärt
och Rydslättskulles förbannelse 59 • Rödeborge 60 • Syskonskimra 61 •
Syskonskogen 61 • Tovuldsborg 64 • Vidarshak 64
8. Noj
Broinrinna 68 • Dunkle 68 • Fanengsala 68 • Frostsilvra 69 • Gorme
stenar 69 • lsvaka 69 • Klipperfall 69 • Korplunden 70 • Regensby 70 •
Rugge stenar 70 • Srillrinna 71 • Srillvattja 71 • Stillvattja fall 71 •
Ulverfors 71 • Ulvskogen 7r • Ulvstunga 72 • Ulvcaggarna 72 •
Vanejsheim 72 • Vaskaheim 72 • Vildjamor 73 • Virrne källa 73 •
Vitrerfors 74 • Vurdalvik 74 • Ylfingeröset 74
9. Dain
De förstfödda 76 • Svarrklyfi:e 76 • Skuggornas skog 76 • Klargpost 77 •
Julgaleden 77 • Julgavad 77 • Hillingen 77 • H illingeskogen 77
10. Trollbergen .
Grunkrovorda 79 • Gruvorna So • Jordaväg So • Klaffratjärn 82 •
Rurklaborge 83
11. Inflytelserika grupper och sällskap i Osthem
Drakriddarna 84 • Månsällskapet 85 • Helbrotrar 85 • Srormehansan 86 •
Blotsystrar 86 • Norrvaktsorden 86
12. Nya vapen .
Huggsabel 88 • Björntass 88 • Skäggyxa 88
13. En stormländsk rollperson
Nya Yrken
Pälsjägare 90 • Bärsärk 90 • Drakriddare 91 • Vedun 91 • Havsvarg 92
....88
... 90

I V + FÖRORD
förord
ATT SKRIVA OM ett helt nytt land är en i förhållandevis enkel uppgift.
Att skriva om ett folk och deras traditioner, religion, högtider och vik-
tiga händelser och samtidigt få det art hålla ihop är långt ifrån enkelt.
Osthem är den första renodlade världsmodulen till D0D6 och beskriver
den del av Trudvang som kanske är mest lik vår egen historia, det vill
säga den fornnordiska. Det är svårt att behålla mystiken och sagostäm-
ningen och samtidigt berätta hur folk faktiskt lever och hur de beter
sig. Vi hoppas att vi har hittat balansen mellan fakta och fantasi och
har medvetet försök att hålla oss borra från att gå alle för djupt in i hur
varje stad ser ur, exakt folkmängd, priser i handelsbodar och så vidare
eftersom det rar borr mycket av mystiken och lämnar liter öppet år fan-
tasin. Vi tror på att skapa inspirationskällor och krokar att hänga upp
dina kampanjer och äventyr på snarare än att i detalj försöka avslöja allt
som finns att veta om ett land och dess folk. Osrhem är ett vilt område
och det kräver vild fantasi for att spela det. Vi hoppas att modulen skall
ge många minnesvärda spelrnöten framöver. Kom ihåg, Osthern är mys-
tikens boning.
- Riotrninds

»Jag vet vad du tänker. Jag vet att du dras som av en osynlig hand till det
vilda Osthem. Ditt lilla hjärta klappar och blodet forsar när du tänker på
svarta skogar, brusande strömmar och förvildade människor.«
Den gamle mästaren såg på mig med vaksamma ögon. Rädd för hans
blick tittade jag ner i bordets stenskiva och rodnade. Mästaren halvlåg på en
visentisk liggstol i läder. »Men Herre, var det inte ni som sade att en yngling
gör rätt i att lyssna till sitt hjärtas sång«, sa jag.
Mästaren log och blottade tänder svärtade av kajtsrot. Han lyfte tennbäga-
ren från bordet läppjade försiktigt på det ångande kryddvinet. En mild natt-
bris fläktade in genom verandans öppna fönster och förde med sig dofter och
ljud från gatan utanför. Ljudet av skratt och fotsteg blandades med dofter av
kryddor och halstrat kött, och långt bak en lukt av förruttnelse som aldrig
riktigt försvann.
»Ja, det är riktigt. Lyssna till hjärtats sång. Lär av dina drifter, men följ
dem inte blint. Förnuftet är en mäktig bundsförvant min unge vän. Låt inte
ditt omdöme grumlas av romantikens smutsrosa moln. Gave ska veta att jag
själv har gjort det alltför många gånger.«
Jag såg på den gamle mannen med häpnad. Han rättade till sin klädnad
och satte sig tillrätta på mattan. Han gjorde en gest attjag skullefylla på hans
mugg med mässingskannan som stod på ett litet fat med kol bredvid bordet.
Med en nästintill omärklig handrörelse lät han migförstå att det var i sin ord-
ning att jag nu ombesörjde att muggen var full resten av kvällen. Mästarens
rödkantade ögon vidgades och mustascherna darrade som morrhår när han
inledde sin historia.
»Det var närjag ljänade mitt trecije år vid Erviddens klosterskola i Sylvan.
Jag var ung och fågelfri. På dagarna slet jag i klostrets kamrar där jag sorte-
rade pergament och lertavlor och på kvällarna drogs jag till hamnkvarteren
där jag spelade och söp. Jag umgicks med ljuvar och skökor och vältrade mig
i dekadens. Mitt romantiska hjärta slogför dessa gatans hjältar. Jag drömde
om äventyr och musik, om kvinnor och våld. En afton närjag och några vän-
ner tömde krus på vår stamkrog möttes jag av den förtrollning du stött på
idag. En man från Osthem stegade in. En gammal sjöbjörn och pälsbärare
med yxa på ryggen och sabel vid sidan. Hans skägg var rött och flätat och
hans händerflög i luften som klubbor när han talade. Jag slog mig i slang med
denne exotiske sjöfarare eftersom jag misstänkte att han kom från detfjärran
Osthem. Han välkomnade mig till sitt bord på ett mycket civiliserat sätt. Det
visade sig senare att sådan är seden där han kommer ifrån, att främlingar
som sätter sig vid bordet mycket väl kan vara en gudom eller ande iförkläd-
nad. Mannen som hette Ulvjots visade sig komma från Jungharts kustremsa
och han berättade gärna om sitt förflutna om jag bjöd honom på öl. Jag lyss-
nade uppmärksamt på hans berättelser om sittförvildade och karga hemland.
Han såg roat på mig när mina uppspärrade ögon insöp historier om den stora
skogen, bergen, trollen, vargarna och alla de andra vidunder som dväljes i
detta farliga land. Jagfattade mitt beslut påfläcken. Redan nästa dag ansökte
jag om förflyttning till utposten i Saaga. Det bör nämnas att denna utpost
knappast var mer än ett rangligt långhus med några få sigillstämplar och
några munkar som nästan konverterat till gerbanis trosläror. Detta var den
yttersta utposten och det berodde endast på Erviddens dignitärers byråkrati
att den överhuvudtagetfanns kvar. Endast en gång om året anlade ett skepp
till denna yttersta plats med nyheter från den andra sidan kontinenten. De
flesta som hamnade här gjorde detför att de gjort sig omöjliga överallt annars.
Mitt beslut mottogs med förvåning och en viss besvikelse. Många var de som
förväntade sig stora ting av mig i Sylvan. Jag kunde bara inte stanna bland
beckstinkande lacksigill och dammiga handskrifter. Jag kände hur ungdomens
heta blod svallade i mina ådror.«
Mästaren lutade sig tillbaka, uppenbart utmattad. Han togfram sin lilla
bleckpipa och tände en sticka på kolen ifyrfatet. Han drog in små puffar av
den gröna röken och tecknade otåligt åt mig att fylla hans tennmugg vilket
jag givetvis glömt under hans berättelse. Jag stängde munnen, som fallit mot
bröstet under mästarens berättelse och hällde upp en mugg till ur kannan.
Mästaren lade ifrån sig pipan och lutade sigförtroligt framåt.
»Ja, så jag sökte upp den gamle björnen och anställde honom å Ovus väg-
nar att hjälpa mig igenom Osthem till Saaga. Han utryckteförvåning attjag
valde att färdas sjövägen men gjorde ingen ansats att försöka få mig att ta
mitt förnuft till fånga. Han nöjde sig med att upplysa mig om att en sådan
resa varfarlig. När jag menade att jag visste om detta och attjag ändå ville
göra resan accepterade han mitt erbjudande och blev min trogne följeslagare
under hela resan.«
Mästaren inledde en berättelse som varade i två hela dygn. Berättelsen
avbröts endastför bön och intagande av föda. Vi var båda medvetna om att
denna historia skulle berättas endast en gång. Därför höll vi oss vakna och
kämpade mot sömnens fjättrar. Utanför böljade stadens myllrande liv fram
och åter i takt med solen.
Mästaren var en mycket aktningsvärd man. Hans historia och iakttagelser
om Osthem var i mångt och mycket korrekta. Han hade faktiskt bara ett
enda fel; han talade på tokför mycket.
I HELA OsTHEM, från Jarngands gnistrande fjäll till Ejlands mörka ur-
skogar är scormländarna det förhärskande folkslaget. De anses stamma
från de vilda folkslagen i nordväst. Kemorer, brotar och vildbronjor an-
lände till Oschem för tusentals årstider sedan. De slog sig ned varhelst
det fanns odlingsbar mark eller goda jakt- och fiskemarker. Dessa tre
folkslag slogs efter tusentals år samman till ett och bär idag särdrag från
dem alla. Det finns än idag oblandade stammar av vildbronjor i den Ost-
hemska ödemarken. Dessa stammar är emellertid ovanliga och betrak-
tas ofta med misstro eller rentav förakt av de mer civiliserade. Många
jarlar eller hövdingar anlitar dock de stridsdugliga vildbronjorna i sina
livhirdar och dessa pälsklädda krigare står längst fram i stridsleden.
Vad som egentligen håller samman scormländarna, vad som ger dem
styrka utåt och enighet inåt är i grunden inte att vara underställda en
jarl eller hövding, inte heller utsikterna på att bedriva krig mot andra
länder eller gemensamma härjningståg. Viktigast är den gemensamma
ideologi och religion som idag delas av de flesta Scormländare. Stormlän-
darna har sedan långe tid tillbaka olika ideer om sin härkomst, sin histo-
ria och framförallt om stammens förfader eller kanske dess mystiska an-
fader. Det var därför först sedan gerbanis tro och lära accepterades som
stormländarna blev ett folk under en tro och religion. Visserligen lever an-
fadersdyrkan kvar hos många stammar och regioner i Oschem, men det
är ändå Scorme som är allfader och härskare över stormländarnas liv i da-
gens Oschem. Gerbains tro är ofta uppblandad med både härstamnings-
mycer, fruktbarhets- och offerkulcer såväl som vördnad för naturkrafter
och andra gudomligheter. Själva anser de givetvis att detta också är förkla-
KAPITEL I: OM STORMLÄNDARNA • 5

---~·--" ,,,-·
·.. • ,,.-:·
·-
ringen till dess starka anknytning till sin egen ätt och dess yttersta konse-
kvenser såsom blodshämnd och offer till förfäders ära och välgång.
Många stormländare lägger stor vikt vid det personliga ryktet och
ett gott anseende där det inte i första hand är frågan om status genom
höga positioner utan det goda ryktet gällande handlingar av mod och
tapperhet inför en storslagen vildmark och farofylld ödemark som om-
ger hela Osthem.
De flesta stormländare härstammar från en sammanblandning av
framförallt två olika folkslag; brotar och kemorer. Visserligen förekom-
mer det även andra folkslag eller stammar av människor som kommer
från både de västra och södra delarna av Trudvang. Få har dock klarat av
att behålla·sin egen särart och har fort blandats upp med övriga storm-
ländare. Speciellt ett folkslag har dock lyckats bevara sin egenart, kultur
och leverne - vildbronjorna.
Vildbronjorna är stora kämpar och krigshetsare. De lever för kriget
och ofreden och inte sällan är det de som ligger bakom både stamfejder
och krig mellan olika regioner och länder i Osthem. De lever idag ett
slags dubbelliv med en tillbakadragen tillvaro för sina familjer blandat
med härjningståg och krigshandlingar för att öka sitt eget rykte.
Till Osthem räknas idag följande länder; Ejland, Fynhem, Vortland,
Junghart, Dain, Noj och Vildland. Till skillnad från Vastermark där
gränserna ofta är mer eller mindre definierade med störar eller vakttorn,
gärdsgårdar eller gränsstenar byter gränserna i Osthem skepnad lika of-
ta som nya jarlar eller hövdingar föds. Kortfattat kan man säga att Ost-
6 + KAPITEL I: OM STORMLÄNDARNA
T.lllfA
&-
~~i.,::.6,
.,;;,_-·
--~< ~;-_
../'f
hem består mer av olika folk och grupperingar som befinner sig i en re-
gion snarare än länder med definierade gränser. Visst bryr sig härskare
om gränser även i Osthem, men en outtalad lag över hela Osthem säger
att en härskares land aldrig är större än hans söner kan försvara.
s,..u:ls-r.ro
Generellt kan man säga att de flesta stormländare tillber den store gu-
den Storme och hans halvgudar. Storme är allfadern i en hård och sko-
ningslös religion som döpts till gerbanis efter den store skådaren Ger-
ban Hvungdir som enligt utsagor var först med att bereda vägen för
Stormes ankomst till Trudvang. Även om det för vissa kan vara svårt att
förstå så är det många stormländare som fyller ut sin tro på Storme med
både förfädersdyrkan, vargkulter, måndyrkan och andra naturgudomlig-
heter. Gerbanis anhängare ser nödvändigtvis inte ännu en religion eller
kult som något negativt utan som ytterligare en stötepelare att luta sig
mot i detta ogästvänliga klimat. Därmed inte sagt att de Stormetrogna
inte ständigt försöker omvända icke troende i gerbanis till sanna anhäng-
are av den, som de kallar det, den Stora tron. Till skillnad från de som
tillber nidendomen, som kallar sin religion för den Enda tron.
Hjärtat i den gerbaniska tron i Stormländerna ligger i det otärrtjda
Vortland. Här har Pater sin hemvisst och den beryktade Järnhandsor-
den sitt högsäte i en av de så kallade stormborgarna. Varje år rekryteras

nya heliga krigare från de mest fysiska och stridsdugliga gerbanispräs-
terna runt om i Stormländerna.
Innan Storme kom med sitt budskap om hårt arbete och den starkes
rätt blomstrade många kulter och trosläror som var nära knutna till na-
tur och näringar såsom jakt och fiske. Det ansågs då vara nödvändigt för
människorna i Osthem att samspelet med naturen fungerade. Riterna
speglade befolkningens vördnad för livet omkring dem. Tron på andevä-
sen spelade en betydande roll i detta dagliga liv och av allt detta finns det
många spår av i dagens Osthem. Uråldriga platser i naturen vittnar om
hur människor tog stor hänsyn och offrade till bland annat björnarna
som än idag anses heliga av de flesta av stormländarna. Men Osthems
religiösa historia har en mörk och dunkel sida full av offer och blodsce-
remonier som lever kvar än idag.
De flesta stormländare och gerbanistroende har en världsuppfattning
som bygger på att Trudvang ligger i mitten av en enorm kaosstorm och
att oordningens makter ständigt försöker att tränga sig in till mittpunk-
ten, stormens öga. Den som dör kastas ut i stormen och måste där vara
stark och modig för att inte slukas av de mörka krafterna. Den som har
styrkan att ta sig igenom kaosstormen möter ett stilla och vackert land
där den store guden Storme härskar. En gud som ständigt beger sig in
i stormen för att besegra de ondskefulla kaosmakter som lever där. Nå-
gon gång i framtiden måste stormen besegras av Stormes utvalda härs-
karor och de som består provet att ta sig igenom stormen. Av denna
anledning är det inte nödvändigtvis dåligt att dö när man är ung och
stark eller när modet är som störst i hjärtat. Det anses nämligen att det
är då som man har störst möjligheter att ta sig till andra sidan. Men av
denna världsuppfattning finns många varianter och uppslag som skiftar
från land till land.
Av gudarna i den stormländska tron är Storme störst. Han är den
starka vindens gud och de svagas skyddsvärn. Man tror att Storme är en
gud med en svart ringbrynja och ett långt yvigt skägg. På sin ena överarm
bär han Gutraringen, en magisk järnring som gör att vilket vapen han
än använder så ger det en fruktansvärd skada. Stormes styrka är mer än
tusen drakars och tusen jättars. Han rider på vindarna och blixtarna och
ingen annan gud är så stor som han. Vid sin sida har hanJorn och Enken.
Jorn är natten, det svarta och det otämjda. Enken har tagit skepnaden av
en björn men kan skifta hamn till vilket djur eller best han vill. Enken
är Stormes ögon och öron. Det är han som samlar skarorna när tiden för
den stora kampen mot stormen kommer. Enken hör allt och ser allt. Vid
sidan av dessa tre stora gudar finns också tre stora gudinnor, Vinda, Sol-
vei och Tyrd. Vinda är Stormes mor och världens skapare, en gammal gu-
dinna med stor visdom. Solvei är Jorns älskade, hon är vackrare än något
annat. Han är natten och hon är dagen. Tyrd är vreden och hämndens
gudinna, hon borrar sig in i varje själ och sår ett frö av ilska. Dessa sex
gudar och gudinnor är de största. Utöver dem finns ytterligare ett tjugo-
tal gudar, gudinnor eller gudomliga väsen so~ stormländarna dyrkar och
tillber och i gengäld hörsammas deras böner.
Blcn~, SeNdN1N3eN och rl,~~r,NgeN
Mästaren lutade sig fram mot mig och lät en ofrejdig lukt av kryddvin och
svamp slippa ur sin mun med de svartfärgade tänderna. »Tänk dig«, sade
han, » tänk dig hur päronträden med alla sina vackra blommor kan förstö-
ras så vämjeligt av offer och blod att inte ens de mest härdade thoorkalerna
skulle kunna hålla sigfrån att kasta upp. En gång besökte jag en gård med
flera sådana träd. Speciellt ett av träden var rikt och ymnigt, från dess grenar
hängde som jakttrofeer ett stort antal avhuggna huvuden av vilda djur. Som
om inte detta var nog reste sig en hög stång i svartaste järnek full av kraftiga
järnringar från vilka det hängde både människor och djur.«
Att offra i olika former är en viktig del i stormländarnas liv 0ch leverne.
Folket i Osthem är vidskepliga och skrockfulla och ser offret som en vik-
tig del i att blidka gudarna i den gerbaniska tron. Storme är en stor gud
och kräver många offer för att stormländarna ska förlänas med rikedom
och segrar i de erövringståg som ofta genomförs.
Offer innefattar ett komplex system av riter och har många olika
funktioner i stormländarnas religion och avgudadyrkan. Det kan vara
gåvor som syftar till att öppna en kanal mellan den här världen och an-
dra världar. Gåvooffret kan också innebära ett slags tackoffer eller vara
utfört för att blidka gudarna. Stormländarna skiljer vanligtvis mellan
olika typer av offer beroende på syfte och omständigheter. Det finns tre
typer av offer i Osthem, blotet, sendningen och pliktringen.
Blot
Många stormländare blotar, eller begår blot Il.era gånger under året för
att för sitt offer kunna få något i gengäld av gudarna. Att blota innebär
många gånger att det som offras måsta vara av yppersta kvalite och ren-
het. Att offra sin förstfödda son anses av alla stormländare vara det störs-
ta offret av alla. Innan en jakt är det inte ovanligt att människorna blotar
eller offrar en eller två trälar för god jaktlycka. Människoblot är vanli-
gast i Vildland, Vortland och Fynhem. De övriga länderna i Osthem
blotar vanligtvis bara kreatur eller delar av skörden och i undantagsfall
människor i form av trälar. I blotet har stormstången en central roll.
Stormstången kan ses på i stort sett de flesta gårdar och städer över
hela Osthem. Vanligtvis är det en fem till tio meter hög stång i trä med
kraftiga järnringar i toppen och på mitten. I järnringarna som också är
gebanis heliga symbol hängs det som ska offras upp. Stormländare blo-
tar många gånger varje år men framförallt fyra tillfallen är viktigare än
andra. Det första är vintrablotet som sker när vintern är som kallast och
mörkret sluter sig över gårdarna, det andra är stormeblotet som utförs
straxt efter det att vinterns kalla dörr har öppnats på vid gavel. Storme-
blotet utförs för att människorna ska få kraft och mod att uthärda den
kalla och långa vintern.
Stormeblotet är en tillställning som sker över i stort sett hela Ost-
hem en gång om året. Formen för blotet varierar kraftigt från land till
land men tidpunkren är alltid densamma. I djupaste vintern då folk kan
färdas snabbt på sina slädar över den snötäckta marken samlas Stormes
anhängare för att blota inför det kommande året. Vanligtvis reses en
enorm blotstång full av järnringar och graveringar. Stången liknar den
som finns på många gårdar runt om i Osthem med det stora undantaget
att stången vid stormeblotet är mycket högre och tjockare. Det är inte
ovanligt att stången reser sig högre än trettio meter upp i luften. Först
offrar man små djur genom att hänga dem i järnringarna högst upp i
stången, därefter större djur och till sist kraftfulla djur såsom oxar och
hästar. Ibland bestämmer sig stormländarna för att offra människor för
att vara säkra på att Storme ska bringa dem lycka för det kommande
året. I Vildland förekommer det att det offras istroll eller i ovanliga fall
mastomanter eftersom de anses bära på starka och kraftfulla andar. De-
sto sämre det gångna året har gått, desto mer offrar stormländarna till
sin starka gud Storme på dessa stormeblot.
Den tredje blothögtiden är vargablotet som utförs på våren då land-
skapet börjar tinas upp och bestarna vaknar ur vildmarkens vinterslum-
mer. På vargblotet offrar stormländarna vilda och farliga djur som de
jagat och fångat under en stor jakt som pågår nästan en månad just
innan vargblotet. Det som offras kan vara allt ifrån vargar och björnar
KAPITEL I: OM STORMLÄNDARNA + 7

till i ovanliga fall istroll och garmar. Det sista stora
blotet är ynglingadopet som genomförs på sommaren då unga män ska
förenas med landets stora krigare och bli män. På ynglingadopet får de
Stormes välsignelse och beskydd i alla de slag och bataljer som fyller den
stormländska vardagen. Vanligtvis offras ungtjurar och annat förstfött
för de unga krigarnas välgång.
Senda
Senda är en annan viktig del av stormländarnas tro. Till skillnad från
blotet som ofta är blodigt och våldsamt är sendningen mer stillsam men
fylld av ritualer och mystik. Att senda är termen som används för att
skicka offret till gudarna som ett tecken på sin underdånighet. Vanligtvis
sendar man efter stora slag eller krig då offret till gudarna kan vara av-
huggna fienders huvuden som hängs upp på stormpålar eller vapen och
sköldar som sänks ner i en tjärn eller träsk för att de ska kunna förtäras
av gudomliga krafter. En annan typ av sendning är blodssendningen där
de av samma blodsband offras för att följa de döda till ett liv i ett rike
bortom vårt eget. Änkesendning är den vanligaste typen av blodssend-
ning där kvinnan följer sin döda ~ake till dödens rike genom att offra
sig själv. Bröder eller krigare med starka band till varandra kan ibland ses
sendas på stränderna i både Ejland, Vildland och Fynhem. Sendningen
sker oftast genom att den som ska offras sätts i ett skepp tillsammans
med den döde varefter skeppet tänds på och skjuts ut i havet.
Pliktra
Pliktra är den tredje typen av offer som stormländare begår. Att plikrra
betyder att sota för något den offrade har gjort. Antingen som ett slutgil-
tigt sätt att få tillbaka gudarnas gunst eller blidka de som utsatts för ett
illdåd eller ogärning. Pliktra är det mest blodiga av alla stormländarnas
offer och som innebär störst smärta och lidande för den som offras.
Desto större smärta och lidande offret får desto
l. ~
t lit
större sannolikhet att gudarna tar emot gåvan.
Den värsta formen av plikrring, helgrapliktet
är sedan länge bortglömt och förkastat. En-
dast små grupper och hemliga sällskap så-
som Vargbröderna i Ejland tillämpar fort-
farande helgrapliktet. Detta offer varar i
femton dagar och femton nätter då den
som ska offras hålls vid liv och får utstå
fruktansvärda smärtor och tortyr. Vanligt-
vis hängs den som ska offras upp i en storm-
stång med en snara som långsamt kväver sitt
offer samtidigt som händerna huggs av och
den offrade förblöder.
Gerbanisanhängare begravs inte, utan
lämnas på bestämda platser för att ätas upp
av vilda djur och förgås av väder och vind.
Anhängarna till Storme menar att detta är det
enda sättet för Storme att upptäcka den döde.
Förr i tiden när framförallt förfadersdyrkan
var som störst restes stora kummel för de dö-
da innehållandes mycket rikedomar. Rester av
dessa kummel kan idag ses över hela Osthem.
Aktningsvärda åldringar ses ibland hängandes i storm-
stängarna blotade till Stormes ära. Ett sådant offer kallas
för ålderblot och anses bringa födelse till gården.
»Hör och häpna min pojke.« Mästaren skrattade gott och stoppade en rostad
kastanj i sin mun. »Förstå, att ögonblicket då jag var som närmast döden i
dessa vilda länder var varken i skogen eller på det vindpinadefjället. Nej utan
närjagjust tagit in på en välkänd mjödhall i Fynhem och jagframför ögonen
på en stor skara krigare spottade på min dolk för att slipa den mot min bryn-
sten.« Mästarens kinder blossade upp och han tittade mig djupt i ögonen.
»Ha! att spotta på en klinga när man be.finner sig i Osthem är som
att kasta vatten på Ovus grav om man be.finner sig i väster. Hör mig och
minns om du någon gångfar till dessa ursinniga länder, ty i Osthem är man
skrockfull och misstänksam mot trollkarlar och trolldom. Likväl hyser de
allra flesta större respektför en trollkarl i dessa länder än för en stormepräst.
Fruktan för magins krafter är så stor att storväxta krigare går omvägar om
en trollkarl är i staden. Oturligt nog för de stackars schamanerna klubbas
de ofta ner i lönndom av uppretade skaror eller vildsinta kämpar under nat-
tens mörka timmar om de inte passar sig. Så småningom lärde jag mig att
man varken .fick spotta på en klinga, prata om trollen när ett nyfött barn

fanns i närheten eller bära vargtänder i_fickorna. Att bära skölden på ryg-
gen anses manligt och att ha en svärdsskida tillverkad av mastomantbetar
bringar lycka i striden. Ja, många saker lärde jag mig om både trolldom och
vidskepelser i Osthem. «
I Osthem är tron på Storme stark. Invånarna präglas av naturens bistra
verklighet och den gemensamma tro de har på sina starka gudar. De
oförklarliga anses oroväckande omen eller blandas lätt samman med
den mörka religionen hamingjes. Detta har fört med sig att invånarna i
Osthem är skrockfulla och rädda för saker som de själva inte kan förstå
eller kontrollera. Att använda en yxa och en sköld är lätt att förstå, att
förlänas kraft från en gudom är inte helt lätt att förstå men att själv an-
vända något som inte syns eller som går att ta på och bruka som vapen
eller redskap är helt obegripligt för de flesta i Osthem. Det som inte går
att se eller förklara tolkas ofta som trolltyg eller gudars straff. Trollkarlar
och magikunniga väcker därför stor skräck och förundran hos de flesta
i dessa länder.
Det finns få trollkarlar i Osthem, kanske främst för att de flesta som
kan konsten till fullo inte lever och lär ut sina kunskaper i dessa länder.
De trollkarlssamfund eller sällskap som finns träffas mycket sällan och
gör detta under dolda former för att inte väcka upp känslor. Därmed
inte sagt att de som brukar trollkonsten i Osthem inte behärskar den till
fullo, nej nästan tvärt om. Oftast får de lära sig själva genom långa och
mödosamma studier eller betala dyra pengar för att lära sig hos någon
att Mitdands legender. De trollkarlar som utövar vimers makter i Ost-
hem anses ofta mycket dugliga och kunniga av sina gelikar i andra delar
av Trudvang, även om deras besvärjelser har en trubbighet och vildhet
som inte är speciellt vanlig i andra delar. Besvärjelserna som de lär sig är
ofta sammanlänkade med naturen och dess krafter.
I Osthem anses trollkarlarna stå utanför den världsliga och den gu-
domliga vägen. Trollkarlarna anses helt bortkopplade från gudarna och
manipulerar energier för att skaffa sig mäktiga förmågor. Man anser att
de bär på så starka själar att de lyckats koppla bort sig från den kanal
och det koppel som finns mellan vanliga människor och gudarna. I Ost-
hem säger man att trollkarlarna tillhör den naturliga världen men har
lärt sig att spinna den gudomliga tråden för att på så sätt kontrollera
sina egna öden utan gudars inblandning. Vedun kallas den urtypiske
stormländska trollkarlen, ved' ma kallas de kvinnliga dito. Läs mer om
Vedun nedan.
Det är en allmän uppfattning i Osthem att den som blir trollkarl el-
ler trollkvinna har en moder som haft umgänge med en djurande, oftast
en mäktig sådan och att hon förbannat sitt barn vid födseln. Som ett
resultat av detta har barnet stötts bort av gudarna men samtidigt fått
förmågan att tämja naturen, liksom de vilda bestar som lever där. Det
råder en slags hatkärlek till trollkarlarna. Å ena sidan anser man att de
kan hjälpa till att fördriva onda andar och tämja den fruktade vildmar-
ken. A andra sidan är man rädd for att de står utanför den gudomliga
gemenskapen och att de kontrollerar något som endast gudarna bör ha
tillträde till.
I Osthem tror man starkt på andar av olika slag. Framförallt rör det
sig om döda släktingar eller döda fienders andar, men även i viss mån
andar som tillhör gudarna. Detta är också en viktig orsak till att man
har syllstockar vid ingångarna till sina hus for att mota bort de onda
andarna. Förutom onda andar och trollkarlar är man mycket skrockfull
mot tecken i naturen som avviker från det normala eller for vissa djur
som uppenbarar sig. En svart björn tolkas till exempel på en nära fö-
restående olycka, en storväxt björn på stora framgångar. En korp som
cirklar i skyn tolkas som att någon har dött en ond bråd död, eller snart
ska möta sin baneman. Otaliga är dessa små tecken som omger den
Osthemska vardagen och som bringar hopp eller ett tungt hjärta hos
de som lever här.
s~l.horN och ~v,,-.,f9l~,-.,3.u-
» Tänk dig«, sa mästaren. » Tänk dig när tvåhundra lurar tjuter och ylar likt
hungriga vargar skriker efter sin törst på blod och offer. Själv hörde jag dessa
lurar endast en gång närjag befann mig i de vilda länderna. Så fruktansvärt
var ljudet att det tjöt i mina öron flera dagar efter striden. Det var Kraupir
Entloft, gautlan, ja svinjarlen, eller krigshövdingen om du så vill, som hade
samlat en stor skara mot sin värstafiende Hö.fler Vuljgart vidfoten av Gryms
kullar i Ejland. Lurarna tjöt av olust och min kropp vibrerade på varje stöt.
Jag förstod då att många skulle dö innan dagen blivit natt.« Mästaren såg
upprymd ut. Med yviga gester och händer som slog hål i luftenförklarade han
att lurarna var längre än en fullvuxen krigares arm. »De glänste av brons
och guld och dess mynningar varformade till huvuden tillhörande drakar och
ormar, vildsvin och andra vilddjur. Enorma mängder damm uppdrivet av
Vuljgarts anstormande styrkor förmörkade himlen. Man kunde inte längre
se himlen, kunde knappt urskönja detaljer på mer än en armlängds avstånd.
Entlofts bärsärkar hade precis formerat sig när de vargklädda vildarna plöts-
ligt dök upp på en höjd och föll in i deras flank likt en blixt. Formationerna
slogs sönder men männen blandades ihop huller OIJ1 buller vilket snabbt gav
bärsärkarna övertaget. Det tjöt och brölade i lurarna och många unga krigare
blev skrämda.« Framför mig sågjag ett hav av härklädda krigare insvepta i
vargskinn och ringbrynjor. Deformerade sig på ett underligt sätt och de leddes
in i döden av en man som förvandlat sig till en väldig vildsvinsgalt. «
Att slåss och utkämpa slag tillhör vanligheterna i Osthem. Taktiken som
används har sina rötter i den brotiska stridskonsten upplandad med
vildbronjornas fruktade metoder.
Gaudir Harulp lovade sig åt Stormes mörka dotter Nattra och fick
lära sig svinfylkingen som ledde till seger. Berättelsen om den stora kri-
garen Gaudir kan berättas av de flesta härklädda krigarna i Osthem.
Svinfylking är en krigsformation som påminner om huvudet på en galt
som stormar fram. Det är den uppställning som stormländarna använ-
der sig av i stora slag. Hövdingen eller jarlen som alltid står i spetsen
for fylkingen benämns Gautla som på nordvrok betyder galt. Många
menar att ledaren for fylkingen också kan förvandla sig till en galt un-
der striden så länge fylkingen består. Det är speciellt vanligt i Ejland,
Junghart och Noj att gautlan också bär en hjälm som i många avseen-
den liknar ett vildsvinshuvud, alternativt en ansiktsmask med två horn
på sidorna. Svinfylkingarna k~n bestå upp emot hundra män eller kvin-
nor som formerar sig i en stor trekant bakom gaudan. Genom att grup-
pera sig på det här sättet kan krigarna skydda varandra samtidigt som
de har lätt for att likt en kil bryta igenom ett fientligt försvar. Till skill-
nad från den mittländska stridkonsten sker strid till fots snarare än till
häst vilket har medfört att krigarna måste förlita sig till sin egen kraft
och duglighet och desto mer sammanhållen gruppen är desto större
kraft kan de uppbringa. Svinfylkingen är ett bra sätt att möta en beri-
den styrka eftersom kraften från hästarna fort stoppas upp av de främ-
re krigarna som oftast bär spjut. Den bakre delen av formationens kri-
gare bär tunga yxor och svärd. Formen av en pil kan snabbt krossa

fiendens sköldvägg eller beridna styrka, vilket direkt gör striden upp-
luckrad och lättare att hantera för den som är stark och tålig, något
som de flesta stormländare är.
Ett bra sätt att ingjuta skräck i sin fiende och mod hos den egna härs-
karan är att blåsa i de mistlurar av brons som i Osthem kallas för Gaut-
lahorn efter Gautlan som ledaren för svinfylkingen benämns. Gautlahor-
nen är långa och raka, en del längre än en meter. Dess sidor är fyllda
med tecken och bilder på strider och kamp. Mynningen på hornet tar
sig ofta uttryck som ett ormhuvud eller ett svinhuvud. I Ejland kan man
ibland få se horn med en mynning av en drake. Detta är de så kallade
Drakhornen som användes i de stora trollkrigen i Profeternas tidsålder.
Drakhornen är förgyllda bronshorn med ett stort drakhuvud vid myn-
ningen. Hornen är så långa, nästan tre meter, att de måste bäras av två
personer. Idag finns det fyra drakhorn kvar och de tillskrivs alla magiska
egenskaper.
När gautlahornen tjuter med sitt ylande läte vet man att det är dags
för stor blodspillan. Hornen är ett tecken på att slaget börjat och mar-
ken ska färgas röd. Hornen syftar tillsammans med härskarornas vilda
vrål och brölande till att sätta skräck i sin fiende.
»Detfinns ett bruk i de fjärran länderna i öster, detta krigarnas rike och var-
garnas marker. Jag har sett det förut i de norra länderna men det var aldrig
så uttalat som i öster. 1y detta folk har en sed att låta hår och skägg växa så
snart man blivitfullvuxen. De befriar sig intefrån denna ansiktsdräktförrän
de slagit ihjäl sin första fiende. Böjda över blod och byte skär de bort håret
från sin egen skalle och förklarar att de först nu betalat prisetför sin födelse
och Stormes beskydd. De fega och stridsodugliga krakarna fortsätter att vara
lika ovårdade somförut. Hör du det pojk! De blir inte mänförrän de nedlagt
sin första fiende. Det min gosse är vad jag kallar riktigt mod. Inte som de
veka och klena stackarna som lever i våra gränder och kallar sig män bara
för att de klämmer ett par kvinnobröst när dagen blivit natt.«
Mästaren strök handen över sin rakade skalle och fick något drömskt i
blicken. Han sjönk ner på tankarnas bottenlösa hav och sade inget på en lång
stund. I mitt inre såg jag framför mig en storväxt man klädd i björnskinn
böja sig över sittförsta offer och med blodiga händer skära av sig sitt eget hår
i ett rike så långt bortfrån vårt eget att endast min fantasi var sättet som jag
kunde komma dit.
Stormländarnas rakade skallar har inte alltid varit en del av den Ost-
hemska kulturen och utsmyckningen. Förr var det vanligt att även de
största krigarna bar långt buskigt hår och skägg men idag är detta myck-
et ovanligt och främst förknippat med de vildsinta vildbronjorna eller
vissa bärsärkar. Myterna om varför krigarna över hela Osthem låter raka
sina huvuden är många och varierande men framförallt är det en berät-
telse som dominerar.
För drygt r ooo årstider sedan hade en stor fiende från väster uppen-
barat sig och samlat stora härskaror på höglandet i Dranvelte. Somliga
menade att det var nidendomens första och enda riktiga försök att om-
vända de vildsinta stormländarna till den Enda tron. De förut så splittra-
de stormländarna lät samla sina krigare under Pater Grejgvur Blotnack-
ras svarta fanor och i Stormes namn svor de på att försvara sin rätt och
sitt land.
Att se sina förslavade bröder i Dranvelte hade blivit för mycket för
stormländarna som samlades i betydande skaror på gränsen mellan
Dranvelte och Vortland och påbörjade färden mot Graankuls kullar i
10 + KAPITEL I : OM STORMLÄNDARNA
ett sista försök att bryta nidendomens boja i Dranvelte. De leddes av
Paters björnlika härförare Njord Gruvtrand. Den första och sista stri-
den om Dranvelte blev så blodig som alla hade förutspått och den stod
på Dranveltes högland. Först bjöd de veka carlonnerna och bysenter-
na på litet motstånd mot de vildsinta stormländarna men när de inhyr-
da arkerna och thoorkaalerna anslöt sig till striden förvandlades hop-
pet om en storslagen seger till en flykt undan död och förintelse. Men
stormländarna var inte besegrade, de var splittrade. Många bröder låg
döda på slagfältet och med svansen mellan benen hade de flytt ut i
vildmarkens skuggor med brustna hjärtan. De svor att de hellre skulle
strida och dö än förslavas och leva under den Enda tron. Som ett ödets
nyck blåste det upp till en kraftig storm samtidigt som en blodig Grejg-
vur red in i det lilla läger som de splittrade krigarna samlats i. Hela nat-
ten bad de till Storme och blotade friske för att i gengäld få styrka och
mod nog att möta döden följande morgon. Många menade att de var
alle för få och att deras lilla styrka inte ens skulle kunna särskiljas från
arkerna eller thoorkalerna när väl striden hade börjat. Med en sargad
kniv skar då Grejgvur av sig sitt hår och blottade en sårig skalle och yp-
pade det berömda kvädet:
Tung är smärtan bland härklädda blotare
Flocken skall bullra med svärd och sköld
1y i stridens vaka och klirrande klang
Bröder ska skilja varandra med skallar som blänka
Med ärorikt mod och klingor i hand
Huvuden skall rulla och blodjlod stänka
Att Pater Grejgvur och den återstående härskaran, alla med rakade skal-
lar för att skilja på vän och fiende, vann en stor och överraskande se-
ger över nidendomens samlade styrkor tolkades givetvis som ett stort
tecken på att Storme var starkare än nidendomens enda gud. Sedan
den dagen är det allmänt brukligt att stormländaren som nedfällt sin
första fiende låter raka sin skalle som ett tecken på tacksamhet mot
Storme att krigaren överlevt sin första kamp och har gudens fortsatta
beskydd.
Det finns en mängd olika varianter på den rakade skallen. En del ra-
kar sig endast på sidorna och låter en stor kvast av hår sitta kvar högst
upp på huvudet, andra rakar bara framdelen av skallen. En del rakar he-
la huvudet men låter spara en liten tofs eller fläta baktill. Variationerna
är många och det viktiga är att hela eller delar av skallen är rakad. Jägare,
och då speciellt pälsjägarna runt om i Oschem rakar vanligtvis inte sin
skalle eftersom de har en tro på att anden, både sin egen och djurets, sit-
ter i håret, eller pälsen. Att raka av sig sitt hår är detsamma som att göra
sig av med sin ande. En del pälsjägare låter fläta sitt hår liksom nidendo-
mens utövare i väster.
»De ylade som hundar och bet i sköldkanterna, vadade genom eld med sina
barafötter, svalde kol och flydde varken huggjärn eller ormetter. Förr kunde
de skifta hamn men gosse jag svär på att jag sett några av dem förvandla
sig till både vildsvin och varg framför mina ögon. De kallas för bärsärkar,
eller björnskjortor och inget, nej inget som du settförut kan liknas vid dessa
krigare. De är fruktansvärda och många gånger håller man dem instängda
i skjul och jordkällareför att man fruktar deras kraft. De är människor som
bär på djurandar. Hör du mig? Hör du vad jag säger? De är inte bara hed-
ningar, de är djur, vilddjur och deras liv borde släckas, men istället är de

födda till vår värld för att släcka liv.« Mästaren tummade nervös på den
vargtand som hängde i ett halsband runt hans hals. Han spände blicken i
mig och jag kände att han menade allvar. Det här var inget att drömma
om. Jag förstod att mästaren önskade att han aldrig behövt träffa på dessa
vildsinta krigare.
I sånger, kväden och dikter hör man ofta talas om de bärsärkar som
med stort mod tar sig an en månghövdad fiende och farliga bestar. I
Vildland kallas de för björnskjortor, även om de riktiga björnskjortorna
som kunde skifta hamn försvunnit sedan länge. I Fynhem går de under
namnet Ulfhednar som på nordvrok betyder vargar i luden päls. I de
övriga stomländerna kallar man dem kort och gott för bärsärkar.
Björn och varg är således de djur som karaktäriserar dessa krigare
med osedvanligt mod och styrka, och som intar en särställning i striden.
De utgör ett förbund av krigare med egenskaper i anfallsstrid som är ef-
tersökta men som i fredstid ofta utgör ett orosmoment. En del är bärsär-
kar av naturen, andra ingår hemliga förbund och lär sig konsten under
förtäckta initieringsriter. De rakar inte sina skallar på sedvanligt vis utan
håret får växa sig långt liksom skägget.
I Stormländerna kallas bärsärkarna ibland för den egna kraftens män
eftersom de förlitar sig på sin egen kraft och många av dem har valt att
inte tro på Stormes ord och mening. Detta har givetvis skapat ett visst
utanförskap eftersom de flesta stormländare har en mycket stark tro. På
vissa gårdar runt om i Osthem låter man spärra in bärsärkarna i väntan
på strid eftersom man anser dem ogudaktiga och för våldsamma för att
gå lösa. I andra delar behandlas de som kungar och man menar att nog
har de Storme i sig alltid, de är bara för stolta att erkänna det.
»Överflöd av mat och dryck har alltid kännetecknat det stormländska vinter-
.firandet. Framförallt är detta ett gott sättför de arma krakarna attfå lov att
äta färskt kött från vinterslakten istället för det nedsaltade«, sade mästaren
och satte tänderna i en nygrillad kyckling.
Det finns en mängd mindre och större högtider i Osthem. Vissa är lo-
kala andra har anammats av de flesta invånarna i Osthem.
Att dricka vinter
En av årets stora fester som firas över hela Osthem är att dricka vinter.
Högtiden firas när mörkret vänder, som man säger i Stormländerna.
Det är en period som börjar med Viklanatten och som sträcker sig tre
veckor längre fram. Vid denna tid ses inte solen under nästan fyrtio da-
gar i de nordligaste delarna av Osthem, utan en ständig natt omsluter
dem. På grund av detta håller sig de flesta hemma instängda i stugor
och kojor. Någon gång under denna period ska det hållas ett gille, stort
eller litet spelar ingen roll. Men varje träl och fritt folk ska av sin över-
het få minst ett mått mjöd eller annars betalas med egendom. Oftast är
det givetvis inget litet gille utan en stor och påkostad fest som invånarna
bjuds på. Festen är en av de största under året och vanligtvis hålls festen
strax efter Stormeblotet och binder på så sätt samman en uråldrig tradi-
tion med offrandet till sin stora gudom.
Skallejod
Bruket av att raka sin skalle efter det att man nedlagt sin första fiende
är en sed som finns över i stort sett hela Osthem. Vanligtvis är detta
också en tid för fest och förlustelse och de, oftast, unga krigarna som
utövat sitt dåd tar plats i högsätet och behandlas som jarl för en dag.
I rikare klaner och familjer får personen i fråga ofta fina gåvor och pre-
senter av kampens karaktär. Ringbrynjor, svärd, sköldar, hjälmar och
andra ting byter ägare vid högtiden som kallas för skallejod, I tider av
fred sker den oftast en vecka efter det att dådet utförts. När det är krig
är det inte ovanligt att den mo~ige dräparen får ta emot gåvor redan
på slagfältet samtidigt som de äldre krigarna rakar hans skalle. Kvinnor
rakar aldrig sitt huvud, inte ens de sköldmör som vigt sitt liv åt kampen
och kriget.
Volsatotra
Att en kvinna bringar födelse är en stor högtid i Osthem. Varje gång
en kvinna föder ett barn firas en högtidskväll som kallas för volsatotra
för välgång och en stark nedkomst. Volsatotran firas på gården och så
många som möjligt i familjen bör delta i festen. Kvinnan får sitta i hög-
sätet och får liksom mannen när det är skallejod ta emot presenter och
gåvor. De flesta gåvor är dock av symbolisk karaktär och inte speciellt
dyra eller påkostade. Det är inte förrän den första volsatotran hålls, som
mannen och kvinnan anses vara gifta och ett par. Just därför är denna
högtid mer betydelsefull än själva ritualen när de två lovar sig åt varan-
dra. Att skiljas åt innan man hållit volsatotra anses dåligt och karaktärs-
löst men är varken straffbart eller olagligt även om det är belagt med
en viss straffersättning. Att skiljas efter volsatotran har däremot kostat
många män både gårdar och stora ägor. 1,
Vargnatt
Vargnatt, som är mer ett överlevnadsprov än en högtid, är vanligast hos
de vildbronjor som lever runt om i Osthem. Vissa klaner i Vildland, Ej-
land och Junghart har anammat detta prov på överlevnad. Vid första
fullmåne från det att ett nytt barn har fötts ställs det ut i skogen under
en natt för att se om det klarar vildmarkens första prov. De barn som äts
upp av vilda djur anses ha burit på en så svag ande att de inte skulle ha
överlevt det hårda liv som väntat dem. Det är dock långt ifrån alla barn
som ställs ut i skogen. Endast de som man tror kommer att bli stora
krigare, bärsärkar eller sköldmör får genomgå testet. För att få veta om
det kommande barnet har dessa egenskaper får den havande modern be-
söka en sejdman eller sejdkvinna som rådfrågar vargbenen. Vargbenen
är en uppsättning ben och tänder som sejdmannen eller kvinnan under
stor mystik och trolldom har besvärjt för att de ska fungera som ett föns-
ter mot andevärlden. Den värld som det kommande barnet tros befinna
sig i innan det kommer till vår värld.
Vargnatt har sina rötter i den gamla vargkulten som var stark innan
Gerban kom med den nya förkunnelsen. De barn som överlever vargnat-
ten anses vara mycket dugliga och mycket pengar spenderas för att de
ska få den bästa utbildningen i krigets konster. En del skickas så långt
som till Mitdands svärdshallar för att lära sig den yttersta svärdskon-
sten. Ofta tar de sig namn som anspelar på ordet varg. Vulfe, Ulveman,
Gråmane och Garmtunga är vanliga namn på dessa individer som lika
gärna kan vara män som kvinnor. Speciellt kvinnor som överlever varg-
natten anses osedvanligt starka och dugliga. Att gifta bort dessa döttrar
kan inbringa stora inkomster till en familj.
På morgonen efter en vargnatt då familjens överhuvud har varit
och hämtat barnet och det lever, hålls en stor fest och man äter kött
från rovdjur som jagats och dricker rött mjöd som kallas för blodmjöd.
I samband med detta låter man skära tre skåror med en kniv på bar-
nets rygg som symboliserar en vargtass. Detta är det tecken som de
överlevande barnen bär resten av sina liv och som är ett bevis på deras
starka ande.
KAPITEL I: OM STORMLÄNDARNA + Il

Vargnatt
·
·y~
!.
'l'
;/
/<
/
/
I
{:
~ I
i i
• · , / j,
, -,~-~~.:.;.:,;,:.,__,.
Galtevår
» Grymtade och ljöt gjorde den stackars vildgrisen när de storväxta och bred-
axlade krigarna under skratt och skrål brottades med nassen vid stupestock-
en. Det var galtevår, en av de hedniska högtider som man firar där borta.
En fest för vänskap och kamratskap. Krigarna var stupfulla redan innan
festen hade börjat och det var med förljusning jag på avstånd iakttog deras
kamp med grisen. Högt lyftes den stora skäggyxan som för att krigaren som
bar den skulle visa sin styrka och sin kraft. Som om detta vore nåt att mäta
sina krafter med, en grisusling menar jag. Nåväl yxan den for med fart och
kraft, men gosse, inte klöv den någon hals på den vilda nassen. « Mästaren
skattade högt och framför mig sågjag flertalet storväxta karlar brottas med
en svart vildgris på en lerig våräng. » Nej, för jarl och hövding klöv han istäl-
let sin bästa väns skalle ifyllan och villan. Några bladspengar behövde han
aldrig betala och någon galtevårfest blev det inte heller, men du ska veta att
han sedan hittades död, dräpt på samma sätt efterföljande vinter. Bjorne var
hans namn tror jag. Hans vän hette; i alla fall Gunnar Stornäva, men han
kallades kort och gott för Näven.«
Stormländarna har alltid sett vildsvinet som en vildsint best. En slags
cljurens krigare om man så vill. Naturligt har den också blivit symbolen
för kamp och krig på många håll i Osthem. Men att fira galte-
vår betyder inte som många ttor en fest för kommande krig
eller god lycka inför ett stort slag. Galtevår firas på vårkanten
i de flesta Stormländerna utom i Dain. Att samla sina vänner,
männen sina och kvinnorna sina, och bjuda på helstekt vild-
svin och rikligt av mjöd och berusande svampar anses som en
god tradition i Osthem. Galtevår firas nämligen i hopp om att
det kommande året ska bjuda på vänskap och fred istället för
krig och död. Det är inte ovanligt att man även bjuder in sina
ovänner eller till och med fiender för att tillsammans fira gal-
tevår som en försoningens gest och ett hopp om ny vänskap.
Trots att det dricks stora mängder mjöd under denna fest
som pågår i tre hela dagar inleds den med att alla dricker en
stor stånka mjölk från en sugga som ett bevis på hederlig-
heten och ärbarheten hos de vänner som samlats.
r---
~ Bifranatt
' ,•~- En gång om året, samma dag som hösten blir
J
'. till vinter tror stormländarna att vägen mel-
- ' .:/· I1 Ian Trudvang och de andra kaosvärldarna
,,'~ I(;,, står öppen för att sluka själar. Denna natt
~ kallas Bifranatt och för att undvika att su-
/ gas ner i dessa världar bygger stormländar-
na gånggrifter för att leda tillbaka den mäk-
tiga kraften. Gränsen mellan Trudvang och
de andra världarna är då så tunn att de fles-
ta väljer att vistas inomhus för att inte dras
ner i gånggrifterna och slutligen hamna i nå-
gon annan värld. En vecka innan bifranat-
ten hålls en stillsam ceremoni då familjen
och gården samlas för att bygga en gång-
grift, ju större desto bättre, eller för att för-
bättra den gamla och göra den större. En gånggrift
är en stensättning med en gång med tak och en kam-
mare i dess slut. I kammaren placeras en tupp eftersom in-
vånarna tror att dess kacklande lockar till sig de onda andarna. Över
hela Osthem, undantaget Dain, kan man se dessa gånggrifter i anslut-
ning till gårdarna.
Vakmorgon
» Gamla och skröpliga har liten rätt i Osthem ska du veta min pojk. Vanligt-
vis slåss man om deras ägodelar långt innan de har passerat dimhalls rike
och ibland låter man blota en gammal man för att bringa födelse till gården.
Men en berättelse fascinerade mig mycket. Den handlade om Radbjart Solr
som med styrka och kraft styrt sitt stora rike med stor mandom tills han
blivit mycket gammal och knappt orkade gå mer. Hans vänner och söner
tyckte då att han levat länge nog och försökte bära ut honom på isen för att
vakdoppas. När han märkte deras avsikt bad han dem låta bli och erkännde
istället själv att han var utlevad men att han helst ville dö som en kung.
Till den ändan skickade han en budbärare till grannrikets jarl och anhöll
om att de skulle mötas i öppen strid för att avgöra vem som var starkast,
tapprast och mäktigast. Hans granne lät meddela att de skulle samla sina
härar på Hoglamark i Fynhem när de båda rustat en värdig här för sam-

mandrabbningen. Jarlarna rustade i tre långa år och Radbjart tömde alla
sina skattkistor för att beväpna sin stora här. Tillslut var dagen inne och
de möttes i Hoglamark där de lät forma svinfylkingar, blåste i lur och satte
igång tvekampen. Kämpar från båda sidor, såväl bärsärkar som sköldmör
bullrade och klöv skallar på varandra och när gamle jarlen Radbjart betrak-
tat och beundrat sådana bedrifter satte han sig på sin häst och gav sig ut i
striden med en stor yxa i sin ena hand och färdenessvärdet i den andra och
stack ner både stora och små kämpar. Omsider tyckte hans egen livkämpe
och hövitsman Ejrik Gunnen att Radbjart samlat stor ära och skiljde hans
huvudfrån kroppen i ett kraftigt hugg och därmed lyktades också slaget vid
Hoglamark. Ejirk och hans mannar ställde till med en ståtlig begravning och
gav därefter bort riket till grannjarlen. Ja, nog var det så berättelsen var,
men visst låter det underligt min pojk. Visst är det konstigt hur de lever där
borta. Ena dagen slänger man gamlingarna i vaken och andra dagen offrar
man ett helt rike för att de ska få vinna ära.«
Med den starkes rätt som hävd är det ovanligt att de gamla hyser någon
större respekt i levande livet. Ett vanligt sätt att lösa åldringsfrågan över
hela Osthem är den så kallade vakdoppningen där de gamla stoppas ner
i ett hål i isen under vintern för att dö. I områden där det saknas sjöar
eller närhet till havet går många åldringar en torrdöd till mötes i stället.
De närmsta släktingarna bär då ut åldringen i skogen som lämnas för att
dö i en torrfura. Kvällen innan den gamle ska bäras ut i skogen eller ut
på isen hålls en stor fest för hans ära. Där hyllas de stordåd som han
har utfört och de goda gärningar han låtit befalla. Det är en god sed att
alla i familjen har förberett ett kväde för åldringen som de låter presen-
tera under hyllningar till den som ska dö. Det anses bättre att förgås
och besegras av naturens krafter än att behöva dö i en smutsig säng, en
solksäng. Är gamlingen vid sina sinnens fulla bruk är detta kvällen då
han överlämnar de sista gåvorna till sina barn, i annat fall delar de själva
upp ägodelarna.
Eldra
Framåt vårkanten, då vintern slutligen släpper sitt grepp om landskapet
går stormländarna man ur huse och tänder stora vårdkasar, vilka kallas
för Eldrar, för att locka ner solens ljus till jorden. Detta är en gammal tra-
dition och har inga kopplingar till den gerbaniska tron. Stormländarna
tror nämligen att vintern är allenarådande och att utan dessa eldars lock-
ande skulle det för alltid råda ett vintertillstånd. Under några få dagar el-
dar man så mycket det går för att locka fram solen bakom blytunga moln.
Eldra är också en förlustelsens tid då de som inte volsatotrat kan finna
sin livskamrat under nattens mörka timmar. På mornarna går folket till-
baka till sina byar med knoppande trädgrenar av hagtorn och andra ti-
diga vårblommor med vilka de smyckar sig, sina familjer och sina hem.
Detta gör man för att bjuda in solens väsen till sitt hem och till sig själv.
Wulterfiske längs med kusterna i Stormländerna utgör tillsammans
med jakt på pälsdjur stormländarnas äldsta näring. Wulterfisket har all-
tid garanterat utkomsten säkrare än jakten eftersom de jättelika wulter-
fiskarna ger både fett, skinn, kött och hårda ben att använda till redskap.
Många gånger har fisket kommit att bli räddningen när jakten slår fel
eftersom wulterfisket kan bedrivas under i stort sett hela året men jakt
bäst under vintertider. Fisket av den gula trollaxen som leker i älvarna
från Trollbergen har haft stor betydelse för de av Nojs invånare som inte
lever vid kusten.
Annan livnäring bland stormländare är skötsel av den storväxta fjäl-
loxen, slöjd och hantverk. Stormländarna handlar ogärna med andra de-
lar av Trudvang. När så sker är det oftast skinn och slavar som handlas
eller byts mot järn och andra metaller. Generellt sätt har de fl.~sta storm-
ländare inställningen att det som inte finns i det egna landet tar man
med våld från de svaga länderna i söder eller väster. Vid sidan om dessa
näringar står brukande av jorden som en viktig del för inkomsterna.
Men det är inte alla delar eller i alla länder som jorden kan brukas. I
vissa områden är jorden så stenfylld och näringsfattig att de som bor där
har få andra alternativ än jakt och fiske för sin överlevnad.
Man- och kvinnoidealen över Osthem är atletiska och hårdföra lik-
som tron de bär på. Om inte annat för praktiska skäl eftersom det är en
stormländsk lag att den äldsta sonen ska ärva gården. De andra sönerna
är ofta hänvisade till att gå i hird hos sin broder eller bryta ny mark eller
skaffa sig försörjning på annat sätt. Ibland består denna syssla i unga år
av att bege sig på plundringståg eller delta i välbetalda utrensningskam-
panjer av troll och annat oknytt. Duktiga härförare och hirdmän kan ef-
ter några lyckosamma år och många vunna segrar återvända hem, köpa
sig en gård och slå sig ner som storbonde eller lydjarl.
»Hjalte var en man jag träffade i Ejland. Han var en flink man med yxan
då det gällde attforma virke. Många sa att han lärt sig konsten av vildbron-
jorna. Hans vresiga svåger Ragne den vresige, ja jag vet min gosse, visst låter
det roligt med alla dessa tilläggsnamn som de har, nåväl, Ragne hade under
hösten stakat ut hur han ville ha sitt nya hus. Han hade beställt grovyxade
tallstammar och han skulle lägga syll. Men innan han gjorde detta grävde
han ett stort hål där dörren skulle stå. I hålet la han huvudet av sin bästa träl
som han blotat, en kraftig järnring och fyra levande kaniner för god födelse
och många barn till huset.«
I Osthem kan man finna allt ifrån storslagna borgar till ödsliga bergs-
byar. Det vanligaste boendet är dock alla de gårdsbyar som ligger ut-
spridda runt om i Stormländerna. Gårdsbyn består vanligtvis av ett an-
tal mindre eller halvstora lantgårdar som styrs av en ätteman eller i bästa
fall lydjarl. De vanligaste husen i Stormländerna, både i staden och på
landsbygden är långhus. Husen byggs oftast på en terrass i en slänt där
vattnet lätt kan rinna undan. Huset består av ett tak som bärs upp av
kraftiga stolpar fulla med träsniderier.
Husen i gårdsbyarna ligger tätt tillsammans för att skydda mot yttre
fiender och vilda djur. På ställen där vildmarken är allt för påtaglig reser
man en enkel palissad runt gårdsbyn för att känna sig säkrare. I anslut-
ning till byn finns oftast ett jordbruk, kreatursuppfödning och olika ty-
per av hantverkshus. Antalet invånare i dessa små byar varierar kraftigt
från tjugo till ett par hundra invånare.
Stormländarnas boende är omgärdat av stor vidskeplighet och skrock-
fullhet. Att smycka sina hus både invändigt och utvändigt med järnring-
ar och olika påkostade sniderier tillhör vanligheterna och är ett bra sätt
att hålla onda andar borta från gården. Speciellt viktiga är de syllstockar
som står på varje sida om dörröppningen. Dessa snidade stockar säger
mycket om de som bor i huset. Syllstockar av järnek tyder på att den
som bor där är rik. Stockar av björk eller gran tyder på en inte lika lyck-
ligt lottad familj. Syllstockarna tillverkas av speciella hantverkare som
tar bra betalt för att göra varje stock så unik som det går. Vanliga möns-
ter i stockarna är ormar och drakar. Rika familjer har ett så kallat syll-
hus som bryter sig in i ena långsidan på huset. Syllhuset är en slags hel-
gedom och används också som detta. Syllhuset fungerar som ett stort
filter mot de onda andarna för att de inte ska ta sig igenom till själva
huset. Vanligtvist är stockarna utsnidade som en gapande Storme efter-

som man tror att han kan svälja de onda andarna. Vissa hus saknar syll-
stockar och det är då ett tecken på att de begått ett brott och tvingas
under en period leva osyllade, det vill säga med de onda andarna tätt
inpå som straff.
Lika viktiga som syllstockarna är drakvingarna. Drakvingar är utsni-
dade drakhuvuden i trä som placeras på taken som skydd mot de fruk-
tade drakarna. Detta är en uråldrig sed i Osthem och har anammats
av många andra delar av Trudvang. Även vissa dvärgstammar som lever
ovan jord smyckar sina hus med drakvingar. Man tror att drakvingarna
ska skrämma bort drakar från husen och endast vissa utvalda hantver-
kare får lov att tillverka dem. De snidas och putsat under stor hemlighet
och lönndom. När de är klara låter man hålla en fest på gården och den
dugligaste mannen i huset får sätta upp drakvingarna. Vem som helst
kan inte göra en drakvinge och det är i många avseenden bättre att låta
sitt hus stå utan vingar hellre än att sätta upp några som har gjorts på
fel sätt eller av fel hantverkare. Sådana drakvingar anses istället locka till
sig drakar och andra vidunderliga bestar.
Kalla och bittra vintrar sluter sig om landet under stora delar av året
och när sommaren kommer är den kort och intensiv med varmare vindar
från väster. Den som förstår sig på vädret är en vis man säger ett talesätt
i Osthem. Generellt sätt kan sägas att vädret i Stormländerna är mycket
nyckfullt. På en kort tid kan stormen blåsa upp. Förändringarna kommer
lika hastigt som de kalla vindarna från Rirnhavet i öster. Ena stunden
klarblå himmel för att strax därpå bytas ut av blåst och blytunga moln.
Det blåser nästan oavbrutet längs kusterna. Vinden är kall och bi-
tande även på sommaren och regnen kan hålla i sig i flera veckor, speci-
ellt på Osthems östkust. Desto högre upp man kommer på fjällen blir
åskvädren allt ovanligare men desto mer otäcka. Den annalkande åskan
märks i form av upptornade mörka moln som hänger på himlavalvet likt
stupemannens tunga svärd.
På grund av det kalla Rimhavet och de kyliga vindarna som drar ner
från lsvidda är klimatet i Osthem bistert och bitande. Den lägsta vin-
tertemperaturen är -40 grader i de norra delarna och -20 i de södra
delarna av Osthem. Vintern är lång och skoningslös och när sommaren
väl kommer är den kort och värmande. I de norra delarna, till exempel
Vildland släpper vintern aldrig helt greppet om landet, men i länderna
söder om lstopparna kan sommaren föra med sig en temperatur på +20
till +25 grader under varma dagar.
Stormländarna delar in sitt år i de fyra årstiderna. Vintern kallas för
Frostra, våren för Blom, Sommaren för Solvigg och hösten för Mörkra.
Vintern är givetvis längst och av de 365 dagarna som året utgörs av upp-
tar vintern drygt 200 dagar, våren 35-45 dagar, sommaren 50-60 dagar
och hösten runt 70 dagar.
Stormländarna har en mycket enkel tidräkning, mycket enklare än
sina grannar i väster eller alvernas. De relaterar till allt i mannaminnen
och delar upp mannaminnet i fyra delar. Att säga: »så här kallt har det
inte varit på ett mannaminne«, betyder att det inte varit så kallt på näs-
tan femtio år. Ett mannaminne anses nämligen vara femtio år. En kvarts
mannaminne är då nästan tretton år. Det är få saker stormländarna hål-
ler reda på som sträcker sig längre bort än ett mannaminne. I dessa fall
ger man händelsen ett namn för att komma ihåg det. Det viktigaste är
inte att komma ihåg exakt när det hände utan vad som hände. När Tord-
vigg dräpte draken eller Vid Frejvas första volsatotra är exempel på så-
dana händelser. Frejva var kanske en mormors mormor och volsatotra

• h. :1
'~~-
>
;;l _{"
• ,[
·5;<'•/
.....7:•,.,
'· ..........
'.it i>~~:
'u~[
b~l •
t
-~r
...........,•..,....__,._.,_
.....,,.
>.,;.-,

vet ju alla vad det är. Lärda män och kvinnor liksom gerbanis präster
använder sig vanligtvis av det alviska sättet att hålla tideräkningen på.
Ett sätt som bygger på antalet årstider i olika tidsåldrar.
»Berättade jag om stormegillet i Ejland? Oj gosse, det var en mäktig syn. I
hövdingensfestsal satt självaste hövdingen, ellerjarl som de själva säger, i hög-
sätet vid bordet på en upphöjd estrad. Vid hans sätefanns trästolpar som av-
bildade gudar och andar. Runt väggarna satt gäster och föijemän, ringklädda
kämpar och fagra sköldmör bänkade. Mitt i hallen flammade elden. Festen
varade i flera dagar. Favörer, smycken, ringar och vapen delades ut till de
trogna som stod på jarlens sida. Tvister skiftades och blodspengarfastställdes.
Det var först närjag såg detta som jag verkligen förstod vad som gjorde dessa
jarlar så mäktiga och hur de lyckades behålla sin makt i dessa vidsträckta
ödemarker. Festandet och bjudandet ljänade ju givetvis till att upprätthålla
makten. Hör du det gosse? Makt och herravälde, men inte kontroll i mer
handgriplig mening över vidsträckta områden. Den verkliga makten över vitt
skilda områden förblev i händerna på jarlens undersåtar, men även dessa be-
hövde dela ut allmosor och på så sätt var de starkt beroende påjarlens vänsäll-
het. Men märk då också att storm/ändarna inte värderar landområde som
det viktigaste, nej det är vänskapen med de arma stackare som bor där ute.
När blodet ångar och bistra tider råder gäller det att ha så många härklädda
män på sin sida som möjligt. Att hamna på villovägar i vildmarken och be-
söka en gård som inte tillhör gemenskapen, ja du, det skulle se ut det.«
Hövdingar, stormän, jarlar och stormikjalcer bygger sin ställning på an-
dra invånares behov av trygghet och skydd. Över hela Oschem byggs län-
der på hur väl en herreman upprätthåller sitt inflytande på personliga
vänskapsband. De byggs på att andra mindre betydande män och kvin-
nor och deras familjer sällar sig till dem som kan erbjuda skydd mot vild-
markens alla faror. Deras maktområden har därför en ytterst flytande
prägel. Länderna skiftar ständigt i storlek och har överlappande oklara
gränser. Över hela Osthem, med ett undantag, Vortland, är makten av
skör natur och goda förbindelser och ett nätverk av tjänster och gen-
tjänster är viktigare än allt annat. Materiell rikedom värderas inte lika
högt som i Mittland eller Vastermark, i Osthem värderas vänskapen och
den står som en garant för välgång och lycka.
Hur långt dessa trohecsband och vänskapsförbindelser håller visar sig
oftast på tingen, eller stormegillen där herremän och jarlar och andra fria
män reglerar sina angelägenheter. Tingsmötena, eller gillena är ett slags
rådslag som mer liknar förhandlingar än något annat. Gillena som är van-
ligast i Ejland, Vildland, Junghart och Noj är den viktigaste kanalen mel-
lan de som styr och de som lyder. Med en rymlig kista fylld av silver kan
jarlen hålla kvar kretsen av bundsförvanter kring sig. Den svåra konsten
är att ständigt fylla på förrådet, för att kunna underhålla sitt rykte om
frikostighet. En konst som har gjort att de stormländska härskarna ofta
ligger på plundringscåg eller i mindre krig med sina grannar.
I princip alla länder i Osthem styrs av en eller flera jarlar eller höv-
dingar med olika stor make. Enda undantaget är Vortland som styrs
av gerbanis religiösa ledare Pacer och Fynhem som styrs av en grupp
prästkungar, stormejarlar. I Ejland går härskarna under benämningen
sköldjarlar, i Vildland fylkjarlar, i Junghart drottar och i Noj hövdingar.
Dain saknar någon riktig form av maktstruktur utan landet består av
gårdsbyar och mindre städer som alla har sitt eget styre.
De flesta stormländska länder bygger på de fria männen och kvin-
norna, varav de flesta är jordägare, handelsmän,jägare, hantverkare eller
hirdmän. Jorden är en viktig maktfaktor och trots att seden säger att
äldste sonen ärver godset tillhör jorden snarare ätten än den enskilde
bonden. En fri man har en fri vilja och en fri röst, detta säger man i
Oschem och det är också en av de stormländska lagarna. Krigaren och
hirdmannen har en särställning i den Oschemska kulturen, liksom de
kvinnliga krigarna, så kallade sköldmör. En krigare bär alltid på två rös-
ter, en för att han är fri och en för sitt vapen. Men att hävda att man ska
ha två röster innebär också ett visst ansvar. Den krigare som inte kan
utöva sitt värv eller som anses feg men som ändå har utnyttjat rätten att
bära två röster faller i träldom och glöms fort bort.
En kvinna har lika stor makt som en man men eftersom den starkes
rätt råder är det vanligare att männen styr än kvinnorna. En träl har
ingen röst och måste hjälpas att förstå sin vilja. Trälarna ägs av de fria
männen och kvinnorna, och de är ofria. De står utanför ätten och är
rättslösa, utlämnade åt sin herres goda vilja. Trälarna föds in i träldom
eller tas som fångar under erövringståg. Handeln med trälar är stor över
hela Oschem och lönsam. På vissa gårdar i speciellt Fynhem och Vore-
land ska trälen få betalt för sitt arbete. Den som har tur och sparat alla
sina pengar kan på ålderns höst köpa sig fri. Detta är dock mycket ovan-
ligt eftersom betalningen de får är så liten att den knappt går att spara.
Trots att det finns en struktur och maktfaktor i varje stormländskt
land så sköter många byar och gårdar sig själva. Familjer kan ligga i fejd
med varandra i många år innan vare sig jarl eller någon annan överhet
i de stora städerna får veta något. De väldiga avstånden mellan de som
sitter på rikedomarna och därmed makten och de som bor ute i vildmar-
ken gör att nyheter sprids långsamt och det enklaste sättet att upprätt-
hålla lagen är att se till att undersåtarna underställer sig den stormländ-
ska tron. Det om något borgar för att lagarna följs även på landsbygden.
Till en början är det Oschems omedelbara skönhet som slår de flesta som
vandrar på dess stigar och bestiger dess toppiga berg.-Man förundras över
variationen av ståtliga berg, vidsträckta platåer och en harmonisk växling
mellan slutna fjällmassiv och öppna hedar, vilda forsar och djupa skogar.
De storslagna bergen sluter sig som borgar och mellan dem förgrenar sig
många djupt nedskurna dalgångar likt vallgravar. Men Osthem är en krä-
vande miljö för växtlighet. Större delen av året täcks vegetationen av snö
eller utsätts för piskande snödrev eller blöta sommarregn. Kyla och karg
mark har gjort växterna här uthålliga och väderbitna.
Oschem eller Stormländerna som det benämns i folkmun gick un-
der en period i Profeternas tidsålder under namnet Ostvammel. Stora
krigare och herremän underordnade sig den heliga makten och anam-
made Stormes lära och religion och allt eftersom de flesta länderna i
öster dyrkade den nya guden växte ett hopp fram om ett enat Osthem
under gerbanis välde. I Vortland kallades denna utopi för Ostvammel.
Men Ostvammel förblev inget annat än en dröm och ett hopp hos de
gerbanistroende prästerna i Vortland. Ty trots att de med våld, hoc och
löften om guld försökte få både Ejlands jarlar och Vildlands otämjda
män och kvinnor att underordna sig ett gerbaniskt storvälde i öster,
valde folket i Stomländerna till slut sina egna herrar och menade att
Stormes ord var stort men inte så stort att de ville avsäga sig sin egen
makt och rikedom.
Då liksom idag är Stormländerna täckt av skog, berg och en hård,
skoningslös vildmark. Den som färdas genom landskapet upptäcker fort
att städerna är få och väl skyddade mot yttre faror. Oftast ligger de vid
kusten eftersom inlandet är ofruktbart och otärajt. Oschems vildmark

är en jägares dröm och mardröm. I både skogen och på
slättlandet, bland bergen och dess djupa dalar kan jä-
garen hitta villebråd av både hjort, vildsvin, ren, björn,
kanin och stora bestar som mastomanten.
Osthems östkust är också Trudvangs östkust. Den
sträcker sig hela vägen från den ejländska staden
Saaga i söder, förbi landet Fynhem och upp
till Vildlands norra delar. Kusten är full av fjor-
dar och lodräta klippor som sträcker sina gra-
nitspjut upp ur det kalla stormiga Rimhavet.
Nattetid brinner stora eldar på dessa höga klippor
som fyrar för att inte de skepp som passerar kus-
ten ska slitas sönder av de hårda klipporna på sin
väg in mot en hamn. Kusten är ökänd och
fruktad men också ett bra försvar. Få är
de krigare eller rövare som skulle
våga sig på ett anfall l_!lot nå-
gon av städerna eller byar-
na längs kusten utan att
ha förberett sig väl och
med tunga stridsskepp.
Med undantagen den my-
tomspunna skogen Vildhjarta
och dess systerskog Kopparsko-
gen i Ejland och Syskonskogen
i Junghart karaktäriseras Storm-
ländernas aora av knotiga, vindpi-
nade och låga växter, träd och buskar
som ihärdigt klamrar sig fast trots
ett ogästvänligt klimat. Den svarta
och giftiga ljungen växter sig frodig
under de korta somrarna och täck- ~ ~ -- ~
er ett stenigt och böljande landskap. I ~ "
vissa områden sträcker den svarta ljung- ~ .
en ur sitt bolster så att det omsluter
hela landskapet i en svart växt-
lighet. Bland träden är de knoti-
ga dvärggranarna och trolltallar- ,!'
na vanligast i de norra delarna
av Osthem medan de svarta
björnsokarna och pilgranar upp-
blandat med kopparblom är vanli-
gast i de södra delarna av denna karga och
ödsliga del av Trudvang. Trädens utseende
är en anpassning till de stora snömängder o 6 0 ,zc,
som faller över i stort sett hela Osthem.
fBO
Om björnen är ett av stormländarna mycket aktat djur så är
inställningen till ulvbestarna den motsatta, de är nämligen
mycket hatade i Storrnländerna. Denna inställning mås-
te ses mot bakgrund av att så gott som a!la •familjer
kan berätta om ulvbestar som dödat familjemedlem-
mar. Det finns gott om ulvbestar i Stormländerna
och de har därför kommit att jagas hårt och
skoningslöst. Den vanligaste jaktmetoden är
drevjakt på skidor under de långa vintrarna.
SOO Ini/
En sådan jakt på ulvar kan pågå i aera
dagar, till och med veckor. När ulvbe-
sten är urmattad ochjägarna kommit
ifatt ulvbesten använder man så kal-
lade ulvstörar för att slå dem hårt
över ryggen och sedan med den
vassa spetsen gjord av wu!ter-
ben sticka den i magen. Att
bära ett halsband fullt av
garmtänder anses skydda
den egna familjen mot an-
grepp från ulvbestar och
många ulvbestjägare tas
emot hjärtligt bland gårdar-
na övet1 i stort sett hela Osthem.
I många fall kan de uppehålla sig
där utan att betala för vare sig mat el-
ler husrum. Falska ulvbestjägare som
lever på gårdarna utan att uträtta sitt
värv eller visa sitt mod hängs upp i
stormstångarna med uppsprättade
magar och avhuggna händer varefter
de blir hundmat.
I övrigt finner man många an-
dra pälsdjur i stomländerna såsom
den storväxta järnmården, kristal-
ljärven och den helvita drauglon.
Osthem har en rik aora av be-
star och vidunderliga varelser som
ständigt gör sig påminda och oupphörligt
innesluter landet i stor skräck. Framförallt
troll i en aldrig sinande ström kan ständigt ses
runt om i Osthem. I de södra delarna, såsom Ej-
land, Dain och Junghart är gråtroll och bergsresar
förhärskande. I Vildland lever i stort sett alla typer
av troll i stort överaöd och i ett betydligt större an-
tal än de människor som bosatt sig i Vildland.
KAPITEL I: OM STORMLÄNDARNA + 17

» Vintern kom tidigt det året. Mitt tredje år i dessa vilda länder.
Glansisen låg så slät och klar att man kunde se algerna under den
och detta var när rönnarna forifarande stod röda. Grästuvorna
var vita avfrost och stockarna hala ochförrädiska. Köldröken
kom ur min mun och aldrig hade jag väl upplevt en sådan
kyla. Men detta sägerjag, nyfikenheten över att befinna mig
i hjärtat av den stomländska tron fick mig att helt glömma
kölden för ett ögonblick. Med ett skepp i svartjärnek hade jag
kommit till Vortland, detta gerbanis huvudrike och centrum för
den otrogna guden Stormes anhängare.«
~ ,•
vidare mot Kungskall och kanske hade de intagit den mäktiga
staden, enligt legenden anlagd av de forna tronländarna vid en
tid då varken brotar eller kemorer kommit till Osthem.
Fort hittade Gerban sin broders gulsvarta fana och
bredvid den sin svårt sårade vän. Han fann att Vidrik
fortfarande andades. Innan han dog i Gerbans armar sa-
de Vidrik: »Gerban, vän och förkunnare, fienden kom-
mer att ta Kungskall. Du kan fortfarande hindra dem om
du tar vägen via Yltersten.« Samtidigt som Vidrik dog slu-
tade det att regna, solen letade sig fram bland molnen och
en kraftig vind blåste in från öster. Med vinden i ryggen
I DET SAMHÄLLE som kemorerna en gång grundade i Vort-
land fanns inga konungar. Den samlade makten låg hos en
''-l'-....,y s { ' red nu Gerbans starkaste här, över 2 ooo beridna, tungt be-
väpnade krigare, via Yltersten och Illijshem och kom på så sätt
att falla fienden rakt i ryggen. Slakten blev kort och skoningslös.
hjallr, en slags ätteman eller ätteledare. Hjallr hade två huvudfunk-
tioner. För det första skulle han leda områdets försvar mot yttre fiender,
han ledde ett råd bestående av de olika stamhövdingarna/bykonungarna
men han fick aldrig, inte ens under krig, sätta foten utanför sitt områdes
gränser. Hans andra uppgift var att vaka över folkets tradition och religion.
På så sätt kom Vortland länge att sakna en överhet eller storkonung som
höll ihop landet och istället leddes det av en ätteman som kontrollerade
ett antal gårdar och ett antal krigare till dess försvar. Trots att tiderna se-
nare förändrades är detta en tradition som i många avseende finns kvar i
Vortland och vid sidan om Stormes lag och aporkryfernas regler styr ätte-
mannen för ett visst område fortfarande i många delar av landet. Makten
som ätteiuannen har idag går dock inte att jämföra mot vad han hade då.
Slaget vid Brjunjvalds hed förändrade nämligen det.
Slaget är välkänt över hela Osthem. Det var den stormländska his-
toriens första riktiga drabbning. Gerban en hjallr med osedvanligt stor
makt hade samlat sina skaror för att införliva de vilda stammarna på de
vortiska slätterna under en gemensam fana, styrt av Stormes lagar och
Gerbans godtycke. Trollfolk och vildbronjor hade samlats på Brunjvalds
hed för att möta de trogna stormeanhängarna, eller gerbaner som de då
kallades. En ny förkunnelse hade dragit fram och det sades att en gud
vandrade i Osthem i en människas skepnad. Hans namn var Storme
och hans son hette Jorn.
Det var höst och regnet hade strömmat ner från himmeln som om
den grät inför vad som komma skulle. Gerbans främste härförare Vidrik
Svarttunga hade samlat sina styrkor i tre led kring heden, väl medveten
om den fördel hans fiende hade över att befinna sig högre upp. En skur
av svarta trollpilar hade öst ner över hans styrkor samtidigt som han
satte dem i rörelse. Strax norr om heden, nära Skarprunds rullstenså-
sar befann sig Gerban med sina stridsdugliga ryttare och brynjeklädda
krigare. Så snart Gerban fick närmare uppgifter om att hans fiender av
trollfolk och vildmän drivit sina allra vildaste krigare i en hänsynslös at-
tack mot Vidrik och de tre leden, satte han sitt manfolk i rörelse. Men
regnet ställde till större skada än han räknat med. Hästarna kunde inte
längre ridas i sporrsträck och Gerban fruktade det värsta.
För Vidrik kom trollfolkets attack inte oväntat, men tidigare och
med mer kraft än väntat.
Dagen var slut när Gerban nådde Brunjvalds hed och till sin stora för-
färan såg han att hela Vidriks här hade nedgjorts.Trollfolket hade dragit
18 • KAPITEL 2: VO RTLAND
Gerban lyckades förgöra mer än hälften av sina fienders härskaror
innan de formerat sig för strid. Men när detta väl var gjort befann de sig
omringade av Gerbans härskaror och nederlaget ett faktum.
Stolt och segerrik visste Gerban föga att detta endast varit en efter-
trupp till sin fiendes arme och när hans spejare senare kom med bud
om detta förstod han deras enorma styrka. Utan vila lämnade han sina
sårade efter sig och fortsatte till mot Kungskall eftersom det var dit han
fått bud om att huvudarmen var på väg.
Samma natt föll Kungshall och Gerban var allt för långt ifrån för att
kunna göra något. Staden plundrades och förstördes till grunden och
när Gerban sent dagen därpå såg en mäktig rökpelare vid horisonten
förstod han att den mytomspunna staden ej längre fanns. Den enorma
fiendehären av vildbronjor och trollfolk drog vidare söderut för att öde-
lägga systerlandet Noj men innan de hann tillbaka till de vortiska slätt-
tema hade Gerban byggt en ny arme och ett land. Långt söderut, vid
den vilda floden Glittrafors som skiljer Noj från Vortland mötte han sin
fiende ännu en gång och trots att Gerbans styrkor vann en överlägsen
seger den dagen kunde Gerban föga fira. Han låg död vid Glittrafors
norra strand. Hans mod hade blivit hans död men de vortiska slätterna
hade nu fått ett enat styre och ett nytt land hade bildats.
Pater Hjoar Viteban utropades till härskare över det nya riket och
från den dagen kom Stormes präster att betyda mer för landet än dess
hjallr. Under den förste Paterns livstid anlades fyra nya städer med stor
makt som än idag är centrum för Vortlands styre. De fyra städerna fick
alla namn efter den nya religionen; Stormklippa, Jornavind, Jornahjelm
och Vindbore.
Idag styrs landet av Pater som härskare och förkunnare över den ger-
baniska religionen. Till sin hjälp har han tjugoåtta Silverbryckar vars mot-
svarighet är de jarlar som finns i andra Osthemska länder. Skillnaden är
att de är tillsatta av religiösa skäl och på samma meriter. Trots detta finns
det tre mycket inflytelserika ätter i landet. Den sta~kaste ätten är också
den vars dagens Pater, Glorimra Stormhandr tillhör. Ätten Stormhandr
har alltid haft starka band till den stormländska tron och enligt dem
själva härstammade Gerban från den Stormhandrska ätten. Stormhandr
har stora ägor i de västra delarna av Vortland. De andra två ätterna, Halv-
afsma och Grundolfrs har inte samma inflytande i religionen som den
Stormhandrska men är båda rika på mark och kapital. Halvafsma leds

,.J$-
rt:r111
r..,'/P •$~
. I.'
,
I
I
·'-
ippn ,'
'. ,•;~
• , !i!'-·
',,
I ~
I
,, ♦, ', It•o
••
i, *
~- • :
I, I
I ,
f.1 ..,,...
j;f I
0 ,o 20
av Ingruld Halvafsma och de har stora domäner kringJornavind. De kon-
trollerar även Gruuv och i viss mån Ekeborg. Den Grundolfska ätten
leds av Flogrim Grundolf vars rikedomar till stor del bygger på handel
med Fynhem. Ätten är kända hantverkare och de förser såväl Fynhem
som Vorcland med ansenliga mängder vapen och rustningar varje år.
»Branta klintkuster, klappertstensstränder, imponerande raukfält, ödsliga al-
varmarker och vindpinade häl/marksskogar. Vortland rymmer många spän-
nande platser av vilka du skulle önska ~tt du fortfarande låg i din mors sköte
om du stod där ensam och kände hur vildmarken bara väntade på att få
sluka din arma virannska kropp.«
Stormklippa
Stormklippa är en respektingivande stad högst upp på ett berg som re-
ser sig vid den klippiga västkusten. Anlagd av Hjoar Viteban och sedan
dess centrum för all handel med övriga stormländer såväl som de syd-
väscliga länderna på andra sidan havet.
Staden med sina stenklädda gator formligen klättrar upp längs den
stora klippan och slingrar sig upp till toppen där den imponerande
gerbaniska helgedomen Stormskjalfi:e står uppförd som ett monument
om svunna tider. Aldrig någonsin i stadens historia har staden fallit i fien-
dens händer trots många försök att inta den. Stormklippa' är själva
symbolen för detta gerbaniska välde i Osthem och inhyser såväl
so
Pater och silverbryckar som uråldrig visdom och historia. I
Stormskjalfi:es innandömen sägs den allra första apokryfen
ligga gömd. Den som enligt legenden skrevs av Storme
själv. Borgen sträcker sig djupt ner i berget och
dess trätorn och trähus högst upp på klippan är
bara toppen på isberget. Stormskjalfi:e är myck-
et mer än så. Bergets innandöme döljer långa
slingrande gångar, lönndörrar, bibliotek och
hemliga kammare. I dess djup finns rust-
ningskamrar, fängelsehålor och skattkistor
fyllda med stora rikedomar.
Staden reser sig som ett spjut i granit ur
den bördiga gröna jorden som omger klippan
och det sägs att den som står bland Istapparnas
höga berg kan se staden de dagar då solen lyser
starkt och himmeln är klarblå.
Till skillnad från många andra vorcländska
städer vaktas Stormklippa av järnhandsordens eg-
na riddare. Alla, från vakten vid den höga muren,
till de mäktiga portarna ijärn till rummet där den för-
sta apokryfen hålls gömd, är svurna präster och krigare ur den
fruktade järnhandsorden. Staden har till och med en helt egen skola
för denna orden som med Paters godkännande fått en egen fana
och bomärke. Fanan är grå och bomärket består av åtta, istället för
fyra händer som slås samman.
Sto~mklippa stoltserar med Vorclands största, men inte bästa,
värdshus. Det heter Björntass och Stopestånk
men går mest under benämningen Björnen.
Det ligger i ett stort timmerhus med sten-
grund, är tre våningar högt och har plats för
mer än hundra gäster. I källaren bjuds det på sång och skrål varje kväll
och en duktig skald kan tjäna bra pengar under vinterns kalla nätter.
Stormklippa har många grillhus och mjödsrugor. Den som inte äter hel-
stekt vildsvin inoljat med äppelsafi: och vildhonung i staden går verkli-
gen miste om något. Vildsvinsrätten är vida känd över hela Vorcland.
Förutom en mängd mindre härbärgen och sovsalar runt om i staden
finns här både en helgedom för de lotclösa och en av landets kanske
mest välsorterade handelsbodar, Klippeboden. I anslutning till handels-
boden kan man sälja skinn och pälsar såväl som få allehanda hantverk
utförda till rimliga priser. En av smedjorna stoltserar med en av Mitt-
lands stora smeder, Haldwin Tunge, en man som sägs ha lärt sig kon-
sten att smida från dvärgarna i Thrilheim.
I Stormklippa ligger husen tätt och gränderna är trånga. De flesta hu-
sen har en stabil stengrund och timrade väggar med få fönster. Nästan
samcliga hus som ligger nära Stormskjalfi:e har stora syllhus vilket pekar
på att de som lever här är mer än välbärgade.
Staden inhyser självaste Pater och tolv av de tjugoåtta silverbryckarna
som utövar sin makt från palatset högst upp på klippan. Till invånarnas
jubel framträder Pater minst en gång i veckan och blickar ut över staden
från en högt belägen balkong.
Vid det stora Äppeltorget samlas varje dag en brokig skara handels-
män, gycklare, hirdmän och missdådare for att byta tjänster, en del mör-
kare än andra. I hamnen säljs det mer slavar än någonstans i hela Ost-
KAPITEL 2: VORTLAND + 19

Stonnklippa
/
&"
~..i~~
-
l
I
(.,
I
l
,)
it
l
H) (
1
I t/1
I ;,/ .
, r
. K,,,
,·
·,

hem. Slavar som kommer från andra stormländer, men också de
som kommer väster ifrån.
Brunvjallshed
Brunvalls hed är en vidsträckt hed som i de nordligaste delarna av Troll-
bergen förlänger berget in mot det bördiga slättlandet söder om Driikr.
Heden är känd för en serie sammandrabbningar med bland annat bas-
tjurs från Trollbergen och det är allmänt känt att området inhyser stora
samlingar av troll och vättar.
På heden bryts den sällsynta rödsvarta brunvjallsstenen i en rad min-
dre stenbrott. Runt stenbrotten kan man fortfarande hitta rester från de
strider på drabbat området titt som tätt. Den som orkar leta kan hitta
både vapen och rustningsdelar, de ffesta i dåligt eller mycket dåligt skick.
Skarprundsåsarna
Runda släta stenar stora som människohuvuden, ibland ännu större,
täcker ett stort område som går under namnet Skarprundsåsarna. Det
är en rullstensås med ett mörkt förffutet. Området användes förr som
avrättningsplats för de som dömts till döden. Ute bland stenarna hals-
höggs de skyldiga efter det att de fått välja sin egen sten som huggkubbe.
De som bor nära området går i undantagsfall dit eftersom man tror att
det är hemsökt av de avrättades andar.
Kungskall
Hur eller varför de stolta Tronländarna kom till Osthem en gång för
mycket länge sedan är höjt i dunkel och berättelsen om deras tid här
är bortglömd för de ffesta stormländare. Likväl kom de till Osthem och
bosatte sig vid ffoden Joklafors och anlade en klassisk tronländsk stad av
stora mått. De kallade den för Kungskall.
Då var det en vacker stad med tinnar och torn stor nog att inhysa
3 000-4 ooo invånare. Tragiskt nog fick inte staden stoltsera med sin stor-
het och skönhet under många år. Redan i samband med att den första
tronländska kungen dog i nuvarande Vortland föll staden för första gång-
en. Därefter byggdes den upp många gånger men aldrig blev den lika fa-
ger som när den först uppfördes. När Kungskall skövlades med marken i
början på Profeternas tidsålder valde man att aldrig bygga upp den igen.
Den som färdas på den stora leden mellan Stormklippa och Driikr
kan se ruinerna av den ödelagda staden och ibland stannar vandraren
och blickar upp över de väldiga kullarna vid kusten och förundras över
ett folk de aldrig sett eller en stad som inte längre finns. I mitten av
Kungskalls ruiner står en mäktig järnek och breder ut sina kraftiga gre-
nar. Eken planterades av den första tronländska konungen som kom
till Osthem. I anslutning till staden finns ett antal katakomber av vilka
många har rasat in eller saknar tak. Många av dem som fortfarande lig-
ger i mörker är också vattenfyllda.
Driikr
Denna vackra stad var en gång hjärtat i Vortland och den plats som var
tänkt som huvudsäte för det stora o'stvammelska riket. Driikr är byggt
över den vilda ffoden Isforsa och stoltserade en gång med de vackraste
byggnaderna och konstruktionerna i hela Osthem. Av dessa byggnatio-
ner finns endast de tre broarna kvar vilka förtäljer om fornstora dagar.
De tre broarna spänner alla över Isforsa och bärs upp av kraftiga sten-
pelare anlagda av dvärgar. Driikr, eller Driikrahem som det en gång kal-
lades, var Vortlands första stora stad och den fanns redan innan Gerban
förkunnaren spred sin nya religion i öster. Driikr låg strategiskt vid ffo-
den mitt i ett nyvunnet rike och invånarna kunde lätt dra sig tillbaka
på ena eller andra sidan om floden om så behövdes. Trots att staden
saknar ett fästningsverk med höga torn och murar har den alltid
ansetts vara byggd med strategisk finess och omtanke. De stenklädda
gatorna som slingrar sig genom trånga gränder och små försvarsposter
är en mardröm för den som vill anfalla staden. Den enda befästningen
att tala om är belägen vid varje brohuvud för att kunna dra tillbaka styr-
korna på till den ena eller andr;i. delen av staden och på så sätt endast
behöva försvara brohuvudet vid ett eventuellt anfall.
Staden har två viktiga institutioner som ständigt slåss om makten, sil-
verbrycken Ofthal Lothes administration och den penningstinna Stor-
mehansan som har många representanter i staden. Ofthal är en av de
sex silverbryckar som deltog i det stålbad som ledde fram till att nuva-
rande Pater utsågs till rikets andliga ledare. Många anser att Ofthal bor-
de vara bättre lämpad som Pater eftersom han är så orubblig i sin tro
och hans bönekonst är mer utvecklad än någon annan silverbrycks. An-
dra menar att det finns dem som kan betydligt ffer böner och religiösa
riter än denna präktiga präst som förvisso kan sin heliga skrift men som
har litet stöd hos folket.
En stor administration av präster och heliga män i kombination med
Stormehansans närvaro har under åren dragit till sig både tjuvar och
mördare till staden. En del av dem har samlats under en gemensam le-
dare som går under namnet Vargen.
Förutom en stor samling byggnader som alla tjänar den gerbaniska
administrationen finns här ett ökänt fängelsetorn vars underjordiska cel-
ler rymmer mer än tvåhundra fångar. Tornet står uppfört vid den södra
stranden nära en av de tre broarna.
Staden har delats upp mellan de fyra stora handelfamiljerna Bjarnar-
na, Nordingarna, Jorklarna och Olfheimarna vilka ligger i ständig fejd
med varandra. Nordingarna är starkast och har störst makt eftersom de
också kontrollerar vapenhandeln i staden. Deras privata livhird av renra-
siga bu!turer från väster är allmänt fruktade också av de vildbronjor som
ingår i de andra familjernas hirdar.
Vindpina
På somrarna är detta vidsträckta slättland inbäddat i ett tjockt lager av
svart ljung. På vintern ryter vindarna som odjur och hagelstormarna sli-
ter i både kropp och själ. På dessa stenklädda slätter lever endast de
mest härdade och uthålliga vilddjuren och bestarna. För den som vågar
sig upp i dess domäner väntar godajaktmarker och varierande byte. Här
lever den nordkraliska oxen tillsammans med både svartbjörn och garm.
Längs med den långa leden, som mer liknar en upptrampad stig än nå-
got annat finner man både jaktstugor och gårdsbyar. De ffesta är dock
övergivna under stora delar av året då vintern så skoningslöst går till an-
fall mot de som väljer att leva här.
Att vandra på leden upp till Ekeborg anses som en prövning och något
som varje gerbanistroende bör göra åtminstone en gång i sitt liv. Inte för-
rän man företagit sig denna resa får man kalla sig för skrajtager, det vill
säga en rättmätig anhängare till den Stora tron. De som företar sig denna
långa mödosamma vandring under vinterns kalla månader får ta sig nam-
net Stormetager och anses bära på osedvanligt mod och beslutsamhet.
Ofta använder dessa individer detta som en del i sitt namn, till exempel
Hlue Stormtager, Njord Stormtager, Eilin Stormtager pch så vidare.
En gång var slätterna norr om den kalla floden Joklafors fylld med
bastjurs som sökte sig ner från de kalla Istapparna i jakt på mat och
rikedomar. Idag är många av dem bortkörda och berövade livet från de
otaliga dräpedåd Pater låtit befalla för att hålla leden mellan Driikr och
Ekeborg fri från överfall. Trots detta slinker ett och annat troll igenom
och kan härja fritt under några månader innan järnhandsordens krigare
låter kapa hans huvud och spetsa det på en påle. Det händer inte speci-
KAPITEL 2: VORTLAND + 21

Vindtäkta
22 + KAPITEL 2: VORTLAND
ellt ofta men ibland söker sig frostjättar och istroll ner från Svart-
lidens mörka skogar och Isviddas kyliga slätter ner i Vorrland och för-
söker korsa Vindpina.
I de östra delarna av Vindpina ligger Äppelskogen. Det är ett store om-
råde med varierande träd, varav de flesta är storväxta björkar eller trolltal-
lar. H är kan man faktiskt också hitta en och annan vinrerapel, ett äppel-
träd som endast bär frukt en gång vart tionde år. Vinrerapelns äpplen är
helvita och mycket goda men eftersom träden endast bär frukt på vintern
är det få som bemödar sig resan upp till skogen for att plocka äpplena.
Vindtäkta
Vid foten av Trollbergens branta sluttningar ligger en mytomspunnen käl-
la som självaste Storme en gång sades ha druckit ur. Det är en källa av
friskt och klare vatten men det är så kalle att det knappt går att dricka. Käl-
lan är inte större än rre famnar i diameter men den är så djup art ingen nå-
gonsin känt dess botten. Den som vill dricka av vattnet i källan, som sägs
l.
~-----..""·
> .
/

DoD6 Osthem

Recommended

Recommended

More Related Content

More from Riotminds

More from Riotminds (9)

DoD6 Osthem