1. Texten och tolkaren
Den moderna vetenskapens syn på språk och
text har alltså länge betonat texten som redskap,
som objekt. Som sådan kan den tänkas re(-)pre-
sentera och tillgängliggöra en annan, av för-
fattaren/författarna avsedd verklighet, och
genom ett genomtänkt användande av (rätt)
metoder kan den avtäckas i relativt hög utsträck-
ning. Texten blir ett fönster som ger inblick i dess
tillkomstmiljö, samtidigt som den förmedlar en
tydlig avsikt (intention). Fokus ligger därmed på
världen “bakom” texten. Bild 1 till höger är ett
sätt att visualisera detta paradigm. Blomman
symboliserar läsaren, ramen på hjul representer-
ar texten och flickan representerar världen “bakom” Bild 1: Fönster
texten, d.v.s. författarens/författarnas värld. Skulle man renodla detta sätt
att handskas med texten kan det hävdas att texten är betydelsebärande
oberoende av en läsare. Textens primära funktion blir då att förmedla för-
fattarens avsikt med texten, och en tillämpning av texten kan anses vara
mer eller mindre korrekt, beroende på i vilken utsträckning den speglar
författarens intention. Tolkaren är därmed inte så mycket en tolkare som
en neutral observatör, eller åskådare, och själva läsakten skall, i sin renod-
lade form, inte skilja sig åt nämnvärt mellan olika läsare eftersom textens
mening är möjlig för alla att upptäcka (givet att man behärskar metoder-
na). Eventuell diskrepans i utfallet av en läsakt kan t.ex. förklaras som att
åskådaren avtäckt olika delar av textens mening, och man kan då genom
att kombinera resultaten erhålla en mer fullständig bild. Björn Wikström
kan sägas sammanfatta denna hållning när han talar om att den positivis-
tiska vetenskapssynen har ett ideal om en neutral, distanserad vetenskap-
sman som oberoende av tid och plats kan tillämpa strikta och exakta
metoder på sitt material.
Gentemot detta sätt att förhålla sig till språk och text har många reagerat.
Särskilt formativt blev det postmodernistiska paradigmet med dess tydliga
fokus på språket som skapande och vetenskapsmannen som kreativ aktör.
Därmed kan man tala om en förskjutning åt motsatt håll, där fokus i allt
högre utsträckning kom att hamna “framför” texten, på läsaren och
dennes värd. Meningen ligger inte längre i texten självt, än mindre
“bakom” texten. Renodlat kunde man till och med anföra att, som
Stephen Moore (Literary Criticism and the Gospels, 1992, s.121), att: “prior to
the interpretive act, there is nothing definitive in the text to be dis-
covered”. Det är alltså i själva läsakten som mening skapas. Texten är in-
genting i sig självt utan uppstår i mötet med läsaren. Detta innebär att
Inledning till metodseminarium David Willgren
- 2 -

2. författarens avsikt med texten blir irrelevant,
eller åtminstone omöjlig att avtäcka. Texten
fungerar istället som en spegel. Genom att möta
texten möter man sig själv. Läsaren skapar
mening i texten utifrån sin förförståelse sam-
tidigt som texten självt re(-)konstruerar läsarens
identitet och förmår denne att förstå sig själv på
ständigt nya sätt. Bild 2 till höger visualiserar
detta sätt att tänka. Flickan bakom bilden är inte
längre möjlig att nå. Det finns ingen neutral po-
sition utifrån vilken man kan närma sig en text,
textens mening skall inte upptäckas eftersom den
inte finns som oberoende realitet, utan skapas i
läsögonblicket. Diskrepans i utfallet av en läsakt Bild 2: Spegel
förklaras utifrån att det är olika subjekt som närmat sig texten. Dessa kan
sällan harmoniseras fullt ut.
En renodling enligt ovan är sällan representativ, men kan tjäna som ut-
gångspunkt för fortsatt samtal. Naturligtvis är någon form av kombina-
tion av perspektiven avgörande för hur vi reflekterar kring vår relation till
texten, och här kan anföras att både den naiva jakten på världen bakom
texten och den onödiga pluraliseringen av tolkningar där goda tolkningar
svårligen kan skiljas från goda behöver diskuteras. Kanske kunde man,
genom att lägga till ordet “bara”, se dessa två
bilder ur ett delvis annorlunda perspektiv.
Genom att hävda att texten inte bara är ett ut-
tryck för författarens intentioner och därmed
inte endast kan kan förstås utifrån sin ur-
sprungskontext, samt att hävda att tolkaren inte
bara, eller snarare inte ensam har nyckeln till tex-
ten utan snarare är del av en tolkningsgemen-
skap som påverkar läsningen, kan man kanske
visualisera en tredje väg, som den i bild 3. Be-
toningen av tolkningsgemenskap blir här intres-
sant då den dels kan ställas i relation till andra
gemenskaper och därigenom tydligare synlig-
göras och modifieras, men också betonar att för- Bild 3: Genomsiktlig
fattaren själv är del av en tolkningsgemenskap (jfr idén om att det inte
finns något privat språk, eller Ricœurs langue och parole). Detta sätter då
fokus på traditions- och receptionshistoria. Goda tolkningar regleras av en
tolkningsgemenskap, som dynamiska överenskommelser, men både fön-
ster och spegel anses grumlade. Endast en viss genomsiktlighet kan uppnås.
Inledning till metodseminarium David Willgren
- 3 -