1. Folkvandringstiden
folkvandringstiden, i europeisk historia benämning på perioden ca 370–600, då många
germansk-, slavisk- och keltiskspråkiga folk samt asiatiska folk förflyttade sig i Europa.
Tidigare uppfattade man perioden som en kaotisk förfallsepok, men i modern forskning
betonar man mer epokens kulturella och politiska förändringar (t.ex. kristnandet, avfolkningen
av städerna, det romerska skatteväsendets upphörande samt ekonomins och politikens
regionalisering) än de periodvisa plundringstågen och krigen.
De vandringar som givit epoken dess namn inleddes med att de asiatiska hunnerna, ett
nomadiskt krigarfolk, anlände till stäppen norr om Svarta havet och 376 drev visigoterna
söder om Donau, där dessa snart råkade i strid med sina romerska värdar. Efter flera strider
etablerade sig visigoterna som romerska vasaller i Akvitanien 418. År 406 gick vandaler,
alaner, sveber och burgunder över Rhen; efter några decennier hade vandalerna och alanerna
lagt under sig Nordafrika, sveberna Galicien och burgunderna östra Gallien. På 400-talet fick
angler, saxare och jutar (gemensamt kallade anglosaxare) fast fot i Britannien. Brittiska kelter
expanderade samtidigt i Bretagne och irer i Skottland.
Hunnerna dominerade Centraleuropa till 454, då riket sönderföll. Det maktvakuum som
inträdde fylldes av bl.a. ostrogoter, heruler, rugier, skirer, gepider och langobarder.
Ostrogoterna härskade över Italien 493–552. I Gallien skapade samtidigt frankerna en
stormakt (se frankerriket) på visigoternas och burgundernas bekostnad. Visigoterna behöll
Pyreneiska halvön, där de under 500-talets andra hälft skapade en stabil monarki. Den
romerske kejsaren Justinianus I återerövrade i mitten av 500-talet både Italien och Nordafrika,
men stora delar av Italien gick efter 568 förlorade till langobarderna. Under samma period
kom Centraleuropa att befolkas av slaviska folk, som invandrade från öster, och av asiatiska
avarer (vid Donau).
Germaner
Germanerna formades troligen som etniska grupper i Nord- och Mellaneuropa under de fem
sista seklen f.Kr. Deras huvudnäring var boskapsskötsel och jordbruk. Stammar och
stamförbund styrdes av kungar och krigsledare valda ur stammens övre skikt, men en
folkförsamling av fria män var länge ett centralt samhällsforum. Deras första expansion söder-
och västerut hejdades av romarna. Efter att Gallien erövrats sökte Augustus förlägga den
romerska gränsen vid Elbe, men denna plan övergavs efter germanernas seger 9 e.Kr. i slaget
i Teutoburgerskogen. Gränsen mellan romare och germaner kom att gå längs Rhen och
Donau. Trycket från Rom ledde hos germanerna till bildandet av två stora förbund under
Arminius i väst och Maroboduus i öst, men redan på 20-talet var dessa upplösta. Under
följande sekler sökte romarna vinna inflytande hos enskilda stammar och således säkra freden.
Genom handel tog germanerna djupa intryck av romersk kultur.
I mitten av 100-talet e.Kr. inleddes en ny germansk expansion, delvis p.g.a. inre oroligheter.
Stammarna var ibland heterogena krigarförbund som identifierade sig genom traditioner,
något som nu blev allt tydligare. På 200-talet framträdde nya stamförbund, t.ex. alemanner.
Området norr och väster om Svarta havet beboddes på 200- och 300-talen av goter. Stora
delar av det romerska riket härjades i mitten av 200-talet av dessa och andra germaner, och

2. gränsområden avträddes för germansk bosättning (jfr foederati). Många germaner tog också
värvning i den romerska armén.
Germanernas stora uppsving kom under folkvandringstiden (ca 370–600), då det
västromerska riket upplöstes och ersattes av germanstyrda riken. De flesta av dessa var
kortlivade, och germanerna assimilerades snabbt med den inhemska befolkningen men satte
dock en bestående prägel på det medeltida Europa. Flera områden i Öst- och Mellaneuropa,
som tidigare bebotts av germaner, befolkades nu av slaver och andra folk. Under 300- och
400-talen inleddes den övergång till kristendom som präglade germanerna under tidig
medeltid.