Ressentiment - socialpsykologiska aspekter på ojämlikhetStaffan Lindström
”Ressentiment” är ett missnöje med utvecklingen och tidens ordning som alltid riktas mot ”de
andra”. Innebörden varierar med betraktaren och utsiktspunkten i klassamhället. Örjan
Nyström granskar hur begreppet har använts av bl.a. Nietschze, Scheler och Wendy Brown,
och diskuterar socialpsykologin hos vår tids kommunitära reaktioner i ett ojämlikt samhälle.
Palme och den socialdemokratiska utopin - en bitvis självbiografisk betraktelseStaffan Lindström
av Johan Lönnroth
Förord av Anders Nilsson:
Där 30 år sedan Olof Palme mördades. Tankeverksamheten ger ut en
rapport om hans tid och gärning av en kritiker - Johan Lönnroth.
Palmes eftermäle är skevt. Han förknippas främst med det internationella engagemanget (Sydafrika, Vietnam, Tjeckoslovakien) samt diverse affärer. Men det som var socialdemokratins stora gärning under hans tid, och som han i hög grad var drivande för, sammankopplas sällan med honom
- utbyggnaden av den offentliga sektorn, sambeskattningens avskaffande och kvinnors intåg på arbetsmarknaden, föräldraförsäkringen, förskolereformen och utbyggnaden av utbildningssektorn.
Det är reformer som nu är så fast förankrade i samhället att det skulle vara politisk självmord för de partier som då rasade mot detta rödglödgade socialistiska vansinne att idag ifrågasätta det.
Man kan säga att partiet under hans ledarskap drev igenom makarna Myrdals radikala program från 1930-talet början. Att detta inte var ett självklart vägval för socialdemokratin tre decennier senare framgår av det faktum att partiet år 1965 lade fram förslag om vårdnadsbidrag, och många ansåg att reformarbetet var färdigt med 1950-talets socialförsäkringar
och ATP.
Så här i efterhand framstår Palmeperiodens reformvåg från slutet av 1960-talet och ett decennium framåt som det kanske mest bestående resultatet av socialdemokratins långa regeringsinnehav under 1900-talet. Det förändrade Sverige på ett avgörande sätt. Jämlikheten och den individuella friheten ökade på djupet i samhället på ett sätt som inga andra politiska reformer har åstadkommit.
Men eftermälet har nog också präglats av att Palme med tiden slets ner av hatet, politiska motgångar och tidsvändan.
I en mening kan man säga att Johan Lönnroths text på sitt sätt är en äreräddning av Olof Palme – även om det inte är någon hyllningsskrift och den behandlar de svåra åren i hans gärning. Med kritisk realism tecknas gestalten av en idéburen pragmatiker i en tid som blev allt besvärligare att hantera för socialdemokratin. Med självupplevd erfarenhet om det problematiska mötet mellan socialismens ideal och verkligheten under dessa år gör Lönnroth upp med en idealbild av Palme som i efterkommande strider inom arbetarrörelsen har odlats på sina håll. Det är bra.
Palme är värd att minnas som han var och inte som djävul i någras ögon och helgon i andras.
Hillary Clinton, Keynes och olika slags keynesianismerStaffan Lindström
av Anders Nilsson
Nationalekonomer med anknytning till det Demokratiska partiet har börjat
oroa sig för Hillary Clinton.
Det sägs att hon – kanske under tryck från Bernie Sanders månghövdade
skara av anhängare – nu avviker från vad som i dessa kretsar anses vara Demokraternas
främsta tillgång, dvs. den överlägsna samhällsekonomiska sakkunskap
som partiet samlat omkring sig – ”The Economy, Stupid!” – i motsats
till Republikanernas voodoo-läror för att skyla en politik som bara gör de rika
rikare till nackdel för samhällsekonomin.
Hillary Clinton har nämligen allt oftare börjat tala om att höjda löner är ett
sätt att driva på tillväxten och återhämtningen av Förenta staternas ekonomi
efter finanskraschen 2008.1
”Det är enkelt”, sade hon nyligen i ett tal i Ohio, ”högre löner ökar efterfrågan,
vilket leder till fler jobb som driver på lönerna ytterligare. När era lönecheckar
växer blir det tillväxt i Amerika!”.2
Visserligen har Demokraterna höjda minimilöner på sitt program. Men det
är utifrån ett moraliskt och socialt argument: folk har rätt till inkomster som
man kan leva på. Att påstå att lönehöjningar skulle vara bra för tillväxten är
att svära i den nykeynesianska kyrka vars evangelium blivit nära på lag för
ansvarsfulla demokrater: lönerna kan stiga när samhällsekonomin växer, det
fungerar inte tvärtom. Inte alldeles olikt vad socialdemokratiska finansministrar brukar mena i
Sverige (utan att lägga sig i avtalsrörelserna, förstås).
Här kommer sommarläsning från Tankeverksamheten som en räddning från den intellektuella torkan på stranden, i hängmattan eller hammocken! Att förstå världen av Anders Nilsson.
Jämlikhet med en lycklig bourgeoisie. Den socialdemokratiska vägen till jämli...Staffan Lindström
Tankeverksamheten har glädjen att kunna presentera en nyskriven text av Gøsta Esping-Andersen – Jämlikhet med en lycklig bourgeoisie. Den socialdemokratiska vägen till jämlikhet. Esping-Andersen, som är en av det internationella vetenskapssamfundets mest uppmärksammade forskare när det gäller välfärdsfrågor och socialdemokrati, granskar utfallet av den långa reformperioden under 1900-talet för de skandinaviska klassamhällena, och konstaterar att jämlikheten har ökat genom att de på klassamhällets botten har lyfts mot mitten, men att de på toppen i stort sett fått sitta i orubbat bo. Esping-Andersen konstaterar också att det inte är omfördelning som har ökat jämlikheten, utan att tricket att åstadkomma verklig samhällsförändring för många människor handlar om något annat.
I ett efterord vänder Anders Nilsson och Örjan Nyström blicken framåt. Hur kan jämlikheten komma att utvecklas under åren som kommer? Trots moderatledd regering befinner sig Sverige fortfarande i världstoppen när det gäller jämlikhet. Men de finner en tickande bomb av plötsligt tilltagande ojämlikhet som riskerar att explodera i knäet på Stefan Löfven efter en eventuell valseger år 2014. I sammanhanget riktar de skarp kritik mot TV-programmet ”Lönesänkarna” som grovt vilseledande - och väcker på nytt liv i fondfrågan.
Högintressant läsning för reformister således!
Av Ingvar Johansson
Ur inledningen:
Den svenska välfärdsstaten knakar just nu i fogarna. Och det på grund av tre helt olika samtidigt verkande processer: en svensk, en europeisk och en global. Jag tar dem i tur och ordning.
För det första, vår välfärdsstat hotas därför att den radikalt ökade strömmen av flyktingar och ekonomiska migranter gett moderaterna ett någorlunda acceptabelt skäl till att överge sitt under epoken Reinfeldt införda accepterande av välfärdsstaten. Nu kan de gå tillbaka till sin traditionella människouppfattning, den där man inte självmant säger: alla människor har lika värde. Det finns anledning frukta vad detta ideologiska återtåg kan komma att innebära för Välfärdssverige. Å ena sidan, så kan moderaterna i en koalition med de nyliberala falangerna inom Centerpartiet och Liberalerna försöka sig på en nedmontering av allt som kan kallas välfärdsstat. Å andra sidan, så kan de i en koalition med Sverigedemokraterna försöka sig på att införa en hierarkisk socialkonservativ ”välfärdsstat” där det görs stor skillnad på medborgare och medborgare; dels på flergenerationssvenskar och andra svenskar, dels på överklass och underklass.
För det andra, vår välfärdsstat hotas därför att Sverige är del av EU och förpliktigade att följa också EUs regelverk. Och det är en öppen fråga i vad mån detta i framtiden kommer att tillåta traditionell svensk välfärdspolitik.
För det tredje, den hotas därför att den allmänna globaliseringen gör att rika svenska medborgare fullt lagligt kan undandra ansenliga summor från välfärdsfinansieringen. De behöver bara flytta en del av sina enorma tillgodohavanden till lämpliga länder någon annanstans på vår planet. Dessutom är det lätt för dem att med – ur deras egna ögon sett – ”bara lite småfusk” undandra ännu större summor.
Det finns mycket stor anledning att stanna upp och också på ett relativt abstrakt plan reflektera en stund över de idéhistoriska, moraliska, politiska och ekonomiska grunderna för en allmän välfärdspolitik.
Denna skrift är ett försök.
Den innehåller fem för mig centrala begrepp som jag sällan eller aldrig ser i den vanliga tidnings och tidskriftsideologiska debatten: produktiv välfärdism, regionalisering,
subsidiaritetsprinciper, öppen kommunitär identitet och vertikal reformism.
En död Marx, en åldrad Liedman och dagens unga vänsterStaffan Lindström
Sven-Eric Liedmans nya Marxbok hyllas av en utomsocialdemokratisk vänster. Men hur ser
han egentligen på Marx, mänskliga rättigheter, politisk demokrati och marknaden?
Ingvar Johansson, professor emeritus i teoretisk filosofi och med Liedman författare till boken
’Positivism och marxism’ (1972), gör en kritisk granskning av marxismen-liedmanismen
Ur inledningen
Jämförelser mellan olika länder i Europa lär visa att det lokala och kommunala självstyret har haft starkast förankring i Sverige och Norge. Historiker har försökt förklara det med att här saknades en stark feodalmakt och detta berodde i sin tur på att bönderna kunde dra till skogs och försörja sig där om förtrycket blev för starkt. Den medeltida bonden i Sverige hade större politisk och social frihet, deltog i större utsträckning i det politiska livet än i något annat västeuropeiskt land. Den starka centralmakten, kronan, vilade
på en allians med denna självägande bondeklass.
Kanske var det i första hand den lokaldemokratiska traditionen som gjorde att vare sig liberalismens eller socialismens revolutionära rörelser någonsin kunde göra sig riktigt gällande här. Också den långa freden efter
1809 bidrog till detta. Att det istället för militär upprustning kunde satsas på civil produktion ökade välståndet och dämpade motsättningarna. Varken statens, adelns eller kapitalisternas maktutövning blev riktigt så brutal här som i många andra länder. Med det system av ämbetsverk som under ledning av rikskanslern Axel Oxenstierna skapats under 1600-talet började en allt mer oberoende ämbetsmannakår växa fram. Maktdelningen inom staten var tydligare än på de flesta andra håll, och beslutsfattandet i ämbetsverken präglades i hög grad av rationalitet och av lojalitet mot staten framför andra
intressen.
Ressentiment - socialpsykologiska aspekter på ojämlikhetStaffan Lindström
”Ressentiment” är ett missnöje med utvecklingen och tidens ordning som alltid riktas mot ”de
andra”. Innebörden varierar med betraktaren och utsiktspunkten i klassamhället. Örjan
Nyström granskar hur begreppet har använts av bl.a. Nietschze, Scheler och Wendy Brown,
och diskuterar socialpsykologin hos vår tids kommunitära reaktioner i ett ojämlikt samhälle.
Palme och den socialdemokratiska utopin - en bitvis självbiografisk betraktelseStaffan Lindström
av Johan Lönnroth
Förord av Anders Nilsson:
Där 30 år sedan Olof Palme mördades. Tankeverksamheten ger ut en
rapport om hans tid och gärning av en kritiker - Johan Lönnroth.
Palmes eftermäle är skevt. Han förknippas främst med det internationella engagemanget (Sydafrika, Vietnam, Tjeckoslovakien) samt diverse affärer. Men det som var socialdemokratins stora gärning under hans tid, och som han i hög grad var drivande för, sammankopplas sällan med honom
- utbyggnaden av den offentliga sektorn, sambeskattningens avskaffande och kvinnors intåg på arbetsmarknaden, föräldraförsäkringen, förskolereformen och utbyggnaden av utbildningssektorn.
Det är reformer som nu är så fast förankrade i samhället att det skulle vara politisk självmord för de partier som då rasade mot detta rödglödgade socialistiska vansinne att idag ifrågasätta det.
Man kan säga att partiet under hans ledarskap drev igenom makarna Myrdals radikala program från 1930-talet början. Att detta inte var ett självklart vägval för socialdemokratin tre decennier senare framgår av det faktum att partiet år 1965 lade fram förslag om vårdnadsbidrag, och många ansåg att reformarbetet var färdigt med 1950-talets socialförsäkringar
och ATP.
Så här i efterhand framstår Palmeperiodens reformvåg från slutet av 1960-talet och ett decennium framåt som det kanske mest bestående resultatet av socialdemokratins långa regeringsinnehav under 1900-talet. Det förändrade Sverige på ett avgörande sätt. Jämlikheten och den individuella friheten ökade på djupet i samhället på ett sätt som inga andra politiska reformer har åstadkommit.
Men eftermälet har nog också präglats av att Palme med tiden slets ner av hatet, politiska motgångar och tidsvändan.
I en mening kan man säga att Johan Lönnroths text på sitt sätt är en äreräddning av Olof Palme – även om det inte är någon hyllningsskrift och den behandlar de svåra åren i hans gärning. Med kritisk realism tecknas gestalten av en idéburen pragmatiker i en tid som blev allt besvärligare att hantera för socialdemokratin. Med självupplevd erfarenhet om det problematiska mötet mellan socialismens ideal och verkligheten under dessa år gör Lönnroth upp med en idealbild av Palme som i efterkommande strider inom arbetarrörelsen har odlats på sina håll. Det är bra.
Palme är värd att minnas som han var och inte som djävul i någras ögon och helgon i andras.
Hillary Clinton, Keynes och olika slags keynesianismerStaffan Lindström
av Anders Nilsson
Nationalekonomer med anknytning till det Demokratiska partiet har börjat
oroa sig för Hillary Clinton.
Det sägs att hon – kanske under tryck från Bernie Sanders månghövdade
skara av anhängare – nu avviker från vad som i dessa kretsar anses vara Demokraternas
främsta tillgång, dvs. den överlägsna samhällsekonomiska sakkunskap
som partiet samlat omkring sig – ”The Economy, Stupid!” – i motsats
till Republikanernas voodoo-läror för att skyla en politik som bara gör de rika
rikare till nackdel för samhällsekonomin.
Hillary Clinton har nämligen allt oftare börjat tala om att höjda löner är ett
sätt att driva på tillväxten och återhämtningen av Förenta staternas ekonomi
efter finanskraschen 2008.1
”Det är enkelt”, sade hon nyligen i ett tal i Ohio, ”högre löner ökar efterfrågan,
vilket leder till fler jobb som driver på lönerna ytterligare. När era lönecheckar
växer blir det tillväxt i Amerika!”.2
Visserligen har Demokraterna höjda minimilöner på sitt program. Men det
är utifrån ett moraliskt och socialt argument: folk har rätt till inkomster som
man kan leva på. Att påstå att lönehöjningar skulle vara bra för tillväxten är
att svära i den nykeynesianska kyrka vars evangelium blivit nära på lag för
ansvarsfulla demokrater: lönerna kan stiga när samhällsekonomin växer, det
fungerar inte tvärtom. Inte alldeles olikt vad socialdemokratiska finansministrar brukar mena i
Sverige (utan att lägga sig i avtalsrörelserna, förstås).
Här kommer sommarläsning från Tankeverksamheten som en räddning från den intellektuella torkan på stranden, i hängmattan eller hammocken! Att förstå världen av Anders Nilsson.
Jämlikhet med en lycklig bourgeoisie. Den socialdemokratiska vägen till jämli...Staffan Lindström
Tankeverksamheten har glädjen att kunna presentera en nyskriven text av Gøsta Esping-Andersen – Jämlikhet med en lycklig bourgeoisie. Den socialdemokratiska vägen till jämlikhet. Esping-Andersen, som är en av det internationella vetenskapssamfundets mest uppmärksammade forskare när det gäller välfärdsfrågor och socialdemokrati, granskar utfallet av den långa reformperioden under 1900-talet för de skandinaviska klassamhällena, och konstaterar att jämlikheten har ökat genom att de på klassamhällets botten har lyfts mot mitten, men att de på toppen i stort sett fått sitta i orubbat bo. Esping-Andersen konstaterar också att det inte är omfördelning som har ökat jämlikheten, utan att tricket att åstadkomma verklig samhällsförändring för många människor handlar om något annat.
I ett efterord vänder Anders Nilsson och Örjan Nyström blicken framåt. Hur kan jämlikheten komma att utvecklas under åren som kommer? Trots moderatledd regering befinner sig Sverige fortfarande i världstoppen när det gäller jämlikhet. Men de finner en tickande bomb av plötsligt tilltagande ojämlikhet som riskerar att explodera i knäet på Stefan Löfven efter en eventuell valseger år 2014. I sammanhanget riktar de skarp kritik mot TV-programmet ”Lönesänkarna” som grovt vilseledande - och väcker på nytt liv i fondfrågan.
Högintressant läsning för reformister således!
Av Ingvar Johansson
Ur inledningen:
Den svenska välfärdsstaten knakar just nu i fogarna. Och det på grund av tre helt olika samtidigt verkande processer: en svensk, en europeisk och en global. Jag tar dem i tur och ordning.
För det första, vår välfärdsstat hotas därför att den radikalt ökade strömmen av flyktingar och ekonomiska migranter gett moderaterna ett någorlunda acceptabelt skäl till att överge sitt under epoken Reinfeldt införda accepterande av välfärdsstaten. Nu kan de gå tillbaka till sin traditionella människouppfattning, den där man inte självmant säger: alla människor har lika värde. Det finns anledning frukta vad detta ideologiska återtåg kan komma att innebära för Välfärdssverige. Å ena sidan, så kan moderaterna i en koalition med de nyliberala falangerna inom Centerpartiet och Liberalerna försöka sig på en nedmontering av allt som kan kallas välfärdsstat. Å andra sidan, så kan de i en koalition med Sverigedemokraterna försöka sig på att införa en hierarkisk socialkonservativ ”välfärdsstat” där det görs stor skillnad på medborgare och medborgare; dels på flergenerationssvenskar och andra svenskar, dels på överklass och underklass.
För det andra, vår välfärdsstat hotas därför att Sverige är del av EU och förpliktigade att följa också EUs regelverk. Och det är en öppen fråga i vad mån detta i framtiden kommer att tillåta traditionell svensk välfärdspolitik.
För det tredje, den hotas därför att den allmänna globaliseringen gör att rika svenska medborgare fullt lagligt kan undandra ansenliga summor från välfärdsfinansieringen. De behöver bara flytta en del av sina enorma tillgodohavanden till lämpliga länder någon annanstans på vår planet. Dessutom är det lätt för dem att med – ur deras egna ögon sett – ”bara lite småfusk” undandra ännu större summor.
Det finns mycket stor anledning att stanna upp och också på ett relativt abstrakt plan reflektera en stund över de idéhistoriska, moraliska, politiska och ekonomiska grunderna för en allmän välfärdspolitik.
Denna skrift är ett försök.
Den innehåller fem för mig centrala begrepp som jag sällan eller aldrig ser i den vanliga tidnings och tidskriftsideologiska debatten: produktiv välfärdism, regionalisering,
subsidiaritetsprinciper, öppen kommunitär identitet och vertikal reformism.
En död Marx, en åldrad Liedman och dagens unga vänsterStaffan Lindström
Sven-Eric Liedmans nya Marxbok hyllas av en utomsocialdemokratisk vänster. Men hur ser
han egentligen på Marx, mänskliga rättigheter, politisk demokrati och marknaden?
Ingvar Johansson, professor emeritus i teoretisk filosofi och med Liedman författare till boken
’Positivism och marxism’ (1972), gör en kritisk granskning av marxismen-liedmanismen
Ur inledningen
Jämförelser mellan olika länder i Europa lär visa att det lokala och kommunala självstyret har haft starkast förankring i Sverige och Norge. Historiker har försökt förklara det med att här saknades en stark feodalmakt och detta berodde i sin tur på att bönderna kunde dra till skogs och försörja sig där om förtrycket blev för starkt. Den medeltida bonden i Sverige hade större politisk och social frihet, deltog i större utsträckning i det politiska livet än i något annat västeuropeiskt land. Den starka centralmakten, kronan, vilade
på en allians med denna självägande bondeklass.
Kanske var det i första hand den lokaldemokratiska traditionen som gjorde att vare sig liberalismens eller socialismens revolutionära rörelser någonsin kunde göra sig riktigt gällande här. Också den långa freden efter
1809 bidrog till detta. Att det istället för militär upprustning kunde satsas på civil produktion ökade välståndet och dämpade motsättningarna. Varken statens, adelns eller kapitalisternas maktutövning blev riktigt så brutal här som i många andra länder. Med det system av ämbetsverk som under ledning av rikskanslern Axel Oxenstierna skapats under 1600-talet började en allt mer oberoende ämbetsmannakår växa fram. Maktdelningen inom staten var tydligare än på de flesta andra håll, och beslutsfattandet i ämbetsverken präglades i hög grad av rationalitet och av lojalitet mot staten framför andra
intressen.
Från defensiv till offensiv och framåtsyftande socialdemokratiStaffan Lindström
av Colin Crouch
Ur inledningen:
Den europeiska socialdemokratin behöver skakas ur den defensiva hållning den nu har försjunkit i under många år. Det finns ingen anledning att befinna sig i denna position alls. Ojämlikhet har återigen blivit en huvudfråga; storföretagens makt skapar en mängd problem för konsumenterna, löntagarna och medborgarna; ignoransen av kollektiva behov leder till skrämmande miljöförstöring. Det handlar i allt om områden där socialdemokratin har starka positioner och den nyliberala kapitalismen är som mest sårbar. Vi behöver nå en förståelse för paradoxen varför socialdemokraterna, trots detta, i de flesta länder är tillbakapressade medan nyliberalismen triumferar; och på så sätt undersöka vilka förändringar den socialdemokratiska politiken behöver för att ta sig ur försvarspositionerna och hämta ny styrka – tillsammans
med den gröna och andra sociala rörelser i en ny allians som är mer integrerad än rödgröna valkoalitioner.
Om författaren:
Colin Crouch är professor emeritus vid University of Warwick och knuten till Max
Planck Institutet för samhällsstudier i Köln. Han har skrivit en lång rad böcker, bl.a.
Post-democracy (2003), The Strange Non-Death of Neoliberalism (2011) och
Making Capitalism Fit for Society (2013).
Gläntan - om socialdemokratins utmaningar i en ny tidStaffan Lindström
Julen är räddad! Ny rapport från Tankeverksamheten!!!
Vi är mycket glada att kunna presentera rapporten ”Gläntan i skogen – om socialdemokratins utmaningar i en ny tid” av Delvin Arsan, Tor Gustafsson och Stig-Björn Ljunggren.
Det är ett ambitiöst försök att med en bred ansats inventera den socialdemokratiska idédebatten globalt, med speciell uppmärksamhet på hur verkligheten beskrivs, vilka målsättningar som lyfts fram och vilka medel som förespråkas.
Rapportens rubrik antyder vad det handlar om. Socialdemokratin står i en glänta i skogen där den fortsatta färden framåt inte är riktigt självklar eller tydlig.
Vi menar att denna text är av särskilt intresse med tanke på den svenska socialdemokratins programarbete med syfte att anta ett nytt partiprogram vid kongressen i början av april år 2013.
Det polytekniska bildningsidealet och den tredje industriella revolutionenStaffan Lindström
Arbete och bildningssyn - är inte det ett väldigt udda perspektiv på arbetslivets
framtidsfrågor idag?
Vi tror inte det. Att det kan uppfattas så beror på att diskussionen kring
arbete och arbetsmarknad under senare år blivit mycket inskränkt.
Det begrepp som mestadels används i sammanhanget är ”jobbpolitik”.
Vad som står i centrum där är det rent kvantitativa förhållandet mellan antalet
arbetsföra och arbetsvilliga människor å ena sidan och antalet arbetstillfällen
å den andra. ”Jobbpolitikens” perspektiv inskränker sig oftast till att
med makropolitisk stabiliseringspolitik skapa jämvikt mellan utbud och
efterfrågan på arbetsmarknaden, sammanfattat i begreppet ”full sysselsättning”.
Vad människor gör och får möjlighet att göra när de arbetar, och hur
detta påverkar såväl de arbetande själva som det arbetsresultat de presterar
– arbetet som kulturskapande kraft och rikedomsalstrande förmåga – är oftast
frånvarande i den diskussionen. ”Jobbpolitiken” har visat sig ha notoriskt
svårt att komma till rätta med de envist kvardröjande problem med
arbetslöshet och utslagning som sedan flera decennier plågar den moderna
arbetsmarknaden. Den rymmer inte heller några redskap för att reformera
arbetslivet i ett framtidsperspektiv, där det handlar om att knyta samman en
politik för att bemästra globalisering och teknisk omvandling på ett sätt som
befordrar ökad jämlikhet och demokratisering.
Förord
Socialdemokraterna håller kongress 29-31 maj i år. Vi föreslår att kongressen beslutar om en Jämlikhetsutredning i enlighet med innehållet i denna rapport.
Ett sådant beslut ryms, menar vi, väl inom de teman – Jobb och Folkrörelse – som ska behandlas; för övrigt är kongressen som partiets högsta beslutande organ fri att fatta de beslut den finner lämpligt. Den arbetsmarknads- och välfärdsmodell som Socialdemokratin inrättade i Sverige under 1900-talet var länge oerhört framgångsrik för att främja ökad jämlikhet. Men det är i dag uppenbart att trender och tendenser i samhällsutvecklingen som i hela Västvärlden driver fram ökade klyftor är i kraft även i vårt land. Också under de tolv åren med socialdemokratiskt styre mellan 1994 och 2006 tilltog ojämlikheten i Sverige.
Vi har nu en rödgrön regering i ett besvärligt parlamentariskt läge. Förutsättningar för offensiva socialdemokratiska reformer under innevarande mandatperiod tycks begränsade. Desto större anledning att inleda förberedelser för ett genomgripande program för ökad jämlikhet att möta väljarna med i 2018 års valrörelse och vinna mandat för i kommande regeringsperiod.
Ann-Sofie Hermansson, Anne-Marie Lindgren, Anders Nilsson, Örjan Nyström, Christer Persson och Levi Svenningsson
Två essäer av Örjan Nyström
Med anledning av att Tankeverksamhetens medarbetare Örjan Nyström har utnämnts till hedersdoktor vid Göteborgs universitets samhällsvetenskapliga fakultet ger vi ut två tidigare opublicerade essäer av honom: Samhällskritik och civilisationskritik - 68-diskursens historiska rötter och Upptäckten av jaget - upptäckten av samhället. Det är pejlingar på djupet av den samhälleliga existensen av ett slag som länge saknats i socialdemokratins och arbetarrörelsens idédiskussioner.
’Klassamhälle i omvandling’ och ’Det svarta hålet socialismen’ – Två kapitel ...Staffan Lindström
Om författarna
Johan Lönnroth är före detta vice partiordförande i Vänsterpartiet,
matematiker, nationalekonom, politisk aktivist och amatörskådespelare.
Dessutom en rackare på handarbete.
Jimmy Sand är kulturvetare och kommunikatör, bördig från Grums. Aktiv
som fritidspolitiker för Socialdemokraterna i Göteborg, bl.a. i nämnden för
arbetsmarknad och vuxenutbildning samt i styrelsen för Göteborgs
stadsteater. Bloggar på jimmysand.com.
Föreliggande rapport består av kapitel två och tre i en kommande tredje väsentligen
omarbetade upplaga av Den tredje vänstern, som förlaget Korpen planerar att ge ut. Första
kapitlet gavs ut av Tankeverksamheten år 2014 under titeln Den svenska vänsterns historia.
Den tredje vänstern utkom i första upplaga med Johan Lönnroth som ensam författare på
Novapress år 1997, och i en andra omarbetad upplaga på Federa förlag 2009.
Av Anders Nilsson och Örjan Nyström
Det ser ut som om vi har en socialdemokratisk regeringsbildare igen. Men det är en i historiskt perspektiv starkt försvagad socialdemokrati som måste söka regeringspartners i ett besvärligt parlamentariskt läge. Under decennier har vi kunnat iaktta hur reformismen i hela Västvärlden oavlåtligt tunnats ut, förlorat sin samhällsförändrande kraft och tappat folklig förankring. Den under ett halvt sekel på 1900-talet praktiskt taget statsbärande svenska arbetarrörelsen har nu normaliserats till vad som blivit standard för europeisk socialdemokrati – ett parti som samlar mellan en femtedel och en tredjedel
av valmanskåren. Det torde vid det här laget vara omöjligt att längre förklara detta med tillfälligheter eller subjektiva tillkortakommanden av olika slag. Det är nödvändigt att ställa frågan om det inte är så att de samhällsförändringar
som pågår föranleder omprövningar och utvecklingar av
den socialdemokratiska reformismens strategier och metoder, utmaningar som partierna hittills inte förmått konfrontera.
Socialdemokratin och skapelsen av allmänintresset bermanStaffan Lindström
Trots att dessa frågor vid första anblicken tycks enkla och raka, så har
diskussionen om den relativa betydelsen av egennytta och allmännytta länge
splittrat samhällsvetare, politiska tänkare och allmänna observatörer av
politiken. Åtskillig modern samhällsforskning utgår från att politiska handlingar
främst är motiverade av egennytta. I en hypotetisk värld vägleds
väljare av sina plånböcker, partier röstmaximerar och byråkrater strävar
efter större budgetar. Å andra sidan antar den klassiska politiska filosofin att
det finns ett ”gemensamma bästa”, och att förekomsten av medborgare som
sluter upp kring detta är av avgörande betydelse för ett sunt och väl
fungerande styrelseskick.
Kris i befolkningsfrågan om urbanisering och jämlikhetStaffan Lindström
Av Cecilia Dalman Eek
Ur inledningen:
Frågan om befolkning, avfolkning och demografisk utveckling har stått i centrum för Socialdemokratisk debatt och politik ända sedan mellankrigstidens arbetslöshet och sociala misär. Låg nativitet skapade oro för en med tiden allt mer åldrande befolkning och de försörjningsproblem det skulle medföra för samhället som helhet. Makarna Myrdal skrev boken Kris i befolkningsfrågan i en tid när barnafödandet var lågt och hälsoläget allvarligt. Makarna menade att om fruktsamheten skulle fortsätta minska ”så skulle vi i slutet av 1970‑talet ha nästan dubbelt så många åldringar i förhållande till individer i de arbetsföra åldrarna som nu (1934)”. Deras förslag för att öka barnafödandet var en bred social och ekonomisk välfärdspolitik som skulle skapa trygghet så att barnfamiljer vågade tro på framtiden för sig och sina barn. Socialdemokraterna mötte krisen och den sociala misären med en politik för socialt acceptabla bostäder med subventionerade hyror, barnbidrag, skollunch, arbete för både kvinnor och män och pedagogisk barnomsorg. På tio år fick politiken gott resultat. Från år 1935 ökade fertiliteten från 1,8 till 2,7 barn per kvinna.
Makarna Myrdal skrev i ett samhällsklimat där rasismen var manifest. Den idag obegripliga termen ”rashygien” var en etablerad vetenskap på europeiska lärosäten. Bland makarna Myrdals förslag fanns i första hand politiska förslag för vad vi idag kallar generell välfärd, men också sådant som idag är omöjligt att ens tänka sig. De har fått välförtjänt kritik för det och den här rapporten tar bestämt avstånd från den sortens teoretiserande runt befolkning. Det som ändå förenar deras tid med vår, är insikten att befolkningsförändringar kräver offensiv politik för generell välfärd.
- En starkare ekonomisk politik är nödvändig.
Ur Sammanfattningen
Är det möjligt att nå en arbetslöshet under fyra procent? Socialdemokratins arbetslöshetsmål är att ha EUs lägsta arbetslöshet år 2020. I regeringens egna bedömningar hamnar dock arbetslösheten år 2020 på 6,2 procent. Det är långt från den nuvarande lägsta arbetslösheten i EU som är 3,7 procent i
Tjeckien. För att kunna nå 3,7 procent år 2020 krävs en minskning av arbetslösheten med ytterligare cirka 135 000 personer givet den förväntade ökningen av befolkning och arbetskraftsdeltagande. För att detta ska vara möjligt krävs en sysselsättningsökning på cirka 270 000 personer.
I denna rapport argumenteras för att detta kan vara möjligt. Men det förutsätter en förändrad ekonomisk politik.
I enlighet med en tradition sedan några år ger Tankeverksamheten även i år ut en sommarlektyr för stranden, hängmattan eller hammocken. I semestertider har vi ju bättre tid att läsa. Här kommer således ett blandat knippe av nyskrivet och sommarrepriser:
Anders Nilsson ger några aktuella anteckningar om Greklandskrisen
Ingvar Johansson bidrar utifrån några uttalanden av Jan Björklund med innovationen begreppet missunnsjuka
Här finns också en tidigare publicerad text om vad dagens socialdemokrater kan lära av Marx av Anders Nilsson och Örjan Nyström
Slutligen reflekterar Ann- Sofie Hermansson om sorg som flyter i ett orättvist och ojämlikt samhälle i en bearbetning av en krönika som tidigare publicerats i Göteborgs-Posten
Välkommen till vederkvickande och bildande läsning!
I Göteborg tillämpar vi inte Lagen om valfrihetssystem (LOV) inom hemtjänsten, utan har i egen regi infört Göteborgsmodellen för ökat självbestämmande.
När det gäller vilka tjänster som kommunen ska utföra i egen regi, och vilka man med fördel kan lägga ut på uppdrag till andra aktörer, så tycker vi socialdemokrater att man ska se pragmatiskt på frågan utifrån vad man kan bedöma är bäst ur ett brukar- och medborgarperspektiv. Den för oss viktiga värderingsbaserade principfrågan är att välfärdstjänster ska finansieras solidariskt och vara tillgängliga för alla på lika villkor, inte om staden utför dem själv eller ger någon annan aktör uppdrag att göra det.
Inom exempelvis Vuxenutbildningen i Göteborg lägger vi ut det mesta på upphandling. Det är till fördel för medborgarna, som därigenom får tillgång till en omfattande bredd i kursutbud och utbildningsformer, vilket staden inte skulle klara på egen hand. Genom att vi upphandlar verksamheten får vi också en större möjligheter att flexibelt anpassa utbudet efter medborgarnas förändrade behov och önskemål än om vi drivit den i egen fast organisation.
När det gäller hemtjänsten är det annorlunda. Det är en mer homogen verksamhet och det finns inte samma fördel av att ha många utförare med olika specialiteter som inom vuxenutbildningen. Forskningen har visat att för dem som har hemtjänst är det viktigare att ha inflytande över hur tjänsterna utförs, än vem som ska göra dem (Edebalk och Svensson 2005, Löfström 2007).
I stället för LOV har vi infört Göteborgsmodellen för ökat självbestämmande inom hemtjänsten. Det handlar just om att brukarna ska ha möjlighet att bestämma från dag till dag vad man vill ha hjälp med. Man ska kunna säga att i dag tycker jag inte att det behöver städas, men krukväxterna skulle må bra av att skötas. Eller att jag i stället vill ha hjälp med att komma ut i parken en stund.
Parallellt med detta har vi satsat på utbildningsinsatser för personalen genom att införa en kompetensstege, och vi arbetar systematiskt med att minska deltider och timanställningar, vilket vi ser som en fråga om att främja både goda anställningsvillkor och hög kvalitet i verksamheten.
I Socialstyrelsens Nöjd-Kund-Index för hemtjänsten får den högre betyg av brukarna i Göteborg än exempelvis i Stockholm där man tillämpar LOV.
Det gäller generellt att brukarna i kommuner med LOV (68 stycken) inte är mer nöjda med hemtjänsten än i kommuner som bedriver den i egen regi (222 stycken). Tvärt om är det genomsnittliga betyget i Socialstyrelsens Nöjd-Kund-Index snäppet lägre för kommuner med LOV, även om skillnaden inte är så stor med ett indexvärde på 76,1 jämfört med 76,4 för kommuner utan LOV.
Här får man väga in att LOV trädde i kraft så sent som 2009, och att flertalet kommuner som tillämpar den rapporterar att man i samband med införandet vidtog särskilda insatser just för att säkerställa kvaliteten i tjänsterna.
Att investera i barn och utjämna livschanser är den tredje rapporten från Tankeverksamheten inom Arbetarrörelsen i Göteborg. Det är ett utdrag ur Esping Andersens gedigna forskning, efterord av Anders Nilsson och Örjan Nyström.
av David Ljung
Sysselsättningseffekter av ett frihandelsavtal mellan EU och USA
Inledning
Sedan 1,5 år tillbaka pågår förhandlingar om ett frihandelsavtal mellan EU och USA: Transatlantic Trade and Investment Partnership (TTIP).
Syftet är att främja handeln genom att sänka tullar, ta bort handelshinder som beror på skillnader i regler/standarder samt ömsesidigt öppna upp den offentliga upphandlingen. Om avtalet blev verklighet skulle det bli det största i sitt slag i världen.
Debatten om avtalet är polariserad. EU-kommissionen, som förhandlar för europeisk del, räknar med att avtalet skulle bli en rejäl ekonomisk vitamin- injektion på båda sidor Atlanten. Detta är en bild som bl.a. delas av många företag och företagsorganisationer. Andra aktörer tror på mindre goda eko nomiska konsekvenser. De pekar i stället på risker för sänkta miljökrav, oschysst konkurrens via social dumpning eller begränsningar i det demokra tiska beslutsfattandet.
Även när det specifikt gäller jobben går meningarna isär. Förespråkarna ser framför sig fler jobb, en god löneutveckling och en dynamik där jobbekva tionen i de flesta branscher blir positiv. Skeptikerna talar i stället om neutrala eller negativa jobbeffekter där lönerna pressas och flera branscher i ökad transatlantisk konkurrens får problem.
Syftet med denna korta rapport är att lite närmare analysera jobbaspekten. Hur bör man i generella termer resonera när det gäller sambanden mellan frihandel och jobb? Hur kan man mer specifikt förvänta sig att TTIP skulle påverka europeisk och svensk arbetsmarknad? Hur skulle plus och minus i jobbkalkylen se ut? Vore ett avtal av detta slag ett sätt att pressa ner arbets lösheten?
Att studera jobbeffekter av ökad frihandel är svårt. Att hitta rätt i förutsägelser om vad just TTIP skulle innebära är dessutom en extra hård nöt att knäcka. Tanken med rapporten är därför inte att ge några skarpa svar, utan att mer allmänt försöka guida den som i detta avseende vill se in i framtiden.
Från defensiv till offensiv och framåtsyftande socialdemokratiStaffan Lindström
av Colin Crouch
Ur inledningen:
Den europeiska socialdemokratin behöver skakas ur den defensiva hållning den nu har försjunkit i under många år. Det finns ingen anledning att befinna sig i denna position alls. Ojämlikhet har återigen blivit en huvudfråga; storföretagens makt skapar en mängd problem för konsumenterna, löntagarna och medborgarna; ignoransen av kollektiva behov leder till skrämmande miljöförstöring. Det handlar i allt om områden där socialdemokratin har starka positioner och den nyliberala kapitalismen är som mest sårbar. Vi behöver nå en förståelse för paradoxen varför socialdemokraterna, trots detta, i de flesta länder är tillbakapressade medan nyliberalismen triumferar; och på så sätt undersöka vilka förändringar den socialdemokratiska politiken behöver för att ta sig ur försvarspositionerna och hämta ny styrka – tillsammans
med den gröna och andra sociala rörelser i en ny allians som är mer integrerad än rödgröna valkoalitioner.
Om författaren:
Colin Crouch är professor emeritus vid University of Warwick och knuten till Max
Planck Institutet för samhällsstudier i Köln. Han har skrivit en lång rad böcker, bl.a.
Post-democracy (2003), The Strange Non-Death of Neoliberalism (2011) och
Making Capitalism Fit for Society (2013).
Gläntan - om socialdemokratins utmaningar i en ny tidStaffan Lindström
Julen är räddad! Ny rapport från Tankeverksamheten!!!
Vi är mycket glada att kunna presentera rapporten ”Gläntan i skogen – om socialdemokratins utmaningar i en ny tid” av Delvin Arsan, Tor Gustafsson och Stig-Björn Ljunggren.
Det är ett ambitiöst försök att med en bred ansats inventera den socialdemokratiska idédebatten globalt, med speciell uppmärksamhet på hur verkligheten beskrivs, vilka målsättningar som lyfts fram och vilka medel som förespråkas.
Rapportens rubrik antyder vad det handlar om. Socialdemokratin står i en glänta i skogen där den fortsatta färden framåt inte är riktigt självklar eller tydlig.
Vi menar att denna text är av särskilt intresse med tanke på den svenska socialdemokratins programarbete med syfte att anta ett nytt partiprogram vid kongressen i början av april år 2013.
Det polytekniska bildningsidealet och den tredje industriella revolutionenStaffan Lindström
Arbete och bildningssyn - är inte det ett väldigt udda perspektiv på arbetslivets
framtidsfrågor idag?
Vi tror inte det. Att det kan uppfattas så beror på att diskussionen kring
arbete och arbetsmarknad under senare år blivit mycket inskränkt.
Det begrepp som mestadels används i sammanhanget är ”jobbpolitik”.
Vad som står i centrum där är det rent kvantitativa förhållandet mellan antalet
arbetsföra och arbetsvilliga människor å ena sidan och antalet arbetstillfällen
å den andra. ”Jobbpolitikens” perspektiv inskränker sig oftast till att
med makropolitisk stabiliseringspolitik skapa jämvikt mellan utbud och
efterfrågan på arbetsmarknaden, sammanfattat i begreppet ”full sysselsättning”.
Vad människor gör och får möjlighet att göra när de arbetar, och hur
detta påverkar såväl de arbetande själva som det arbetsresultat de presterar
– arbetet som kulturskapande kraft och rikedomsalstrande förmåga – är oftast
frånvarande i den diskussionen. ”Jobbpolitiken” har visat sig ha notoriskt
svårt att komma till rätta med de envist kvardröjande problem med
arbetslöshet och utslagning som sedan flera decennier plågar den moderna
arbetsmarknaden. Den rymmer inte heller några redskap för att reformera
arbetslivet i ett framtidsperspektiv, där det handlar om att knyta samman en
politik för att bemästra globalisering och teknisk omvandling på ett sätt som
befordrar ökad jämlikhet och demokratisering.
Förord
Socialdemokraterna håller kongress 29-31 maj i år. Vi föreslår att kongressen beslutar om en Jämlikhetsutredning i enlighet med innehållet i denna rapport.
Ett sådant beslut ryms, menar vi, väl inom de teman – Jobb och Folkrörelse – som ska behandlas; för övrigt är kongressen som partiets högsta beslutande organ fri att fatta de beslut den finner lämpligt. Den arbetsmarknads- och välfärdsmodell som Socialdemokratin inrättade i Sverige under 1900-talet var länge oerhört framgångsrik för att främja ökad jämlikhet. Men det är i dag uppenbart att trender och tendenser i samhällsutvecklingen som i hela Västvärlden driver fram ökade klyftor är i kraft även i vårt land. Också under de tolv åren med socialdemokratiskt styre mellan 1994 och 2006 tilltog ojämlikheten i Sverige.
Vi har nu en rödgrön regering i ett besvärligt parlamentariskt läge. Förutsättningar för offensiva socialdemokratiska reformer under innevarande mandatperiod tycks begränsade. Desto större anledning att inleda förberedelser för ett genomgripande program för ökad jämlikhet att möta väljarna med i 2018 års valrörelse och vinna mandat för i kommande regeringsperiod.
Ann-Sofie Hermansson, Anne-Marie Lindgren, Anders Nilsson, Örjan Nyström, Christer Persson och Levi Svenningsson
Två essäer av Örjan Nyström
Med anledning av att Tankeverksamhetens medarbetare Örjan Nyström har utnämnts till hedersdoktor vid Göteborgs universitets samhällsvetenskapliga fakultet ger vi ut två tidigare opublicerade essäer av honom: Samhällskritik och civilisationskritik - 68-diskursens historiska rötter och Upptäckten av jaget - upptäckten av samhället. Det är pejlingar på djupet av den samhälleliga existensen av ett slag som länge saknats i socialdemokratins och arbetarrörelsens idédiskussioner.
’Klassamhälle i omvandling’ och ’Det svarta hålet socialismen’ – Två kapitel ...Staffan Lindström
Om författarna
Johan Lönnroth är före detta vice partiordförande i Vänsterpartiet,
matematiker, nationalekonom, politisk aktivist och amatörskådespelare.
Dessutom en rackare på handarbete.
Jimmy Sand är kulturvetare och kommunikatör, bördig från Grums. Aktiv
som fritidspolitiker för Socialdemokraterna i Göteborg, bl.a. i nämnden för
arbetsmarknad och vuxenutbildning samt i styrelsen för Göteborgs
stadsteater. Bloggar på jimmysand.com.
Föreliggande rapport består av kapitel två och tre i en kommande tredje väsentligen
omarbetade upplaga av Den tredje vänstern, som förlaget Korpen planerar att ge ut. Första
kapitlet gavs ut av Tankeverksamheten år 2014 under titeln Den svenska vänsterns historia.
Den tredje vänstern utkom i första upplaga med Johan Lönnroth som ensam författare på
Novapress år 1997, och i en andra omarbetad upplaga på Federa förlag 2009.
Av Anders Nilsson och Örjan Nyström
Det ser ut som om vi har en socialdemokratisk regeringsbildare igen. Men det är en i historiskt perspektiv starkt försvagad socialdemokrati som måste söka regeringspartners i ett besvärligt parlamentariskt läge. Under decennier har vi kunnat iaktta hur reformismen i hela Västvärlden oavlåtligt tunnats ut, förlorat sin samhällsförändrande kraft och tappat folklig förankring. Den under ett halvt sekel på 1900-talet praktiskt taget statsbärande svenska arbetarrörelsen har nu normaliserats till vad som blivit standard för europeisk socialdemokrati – ett parti som samlar mellan en femtedel och en tredjedel
av valmanskåren. Det torde vid det här laget vara omöjligt att längre förklara detta med tillfälligheter eller subjektiva tillkortakommanden av olika slag. Det är nödvändigt att ställa frågan om det inte är så att de samhällsförändringar
som pågår föranleder omprövningar och utvecklingar av
den socialdemokratiska reformismens strategier och metoder, utmaningar som partierna hittills inte förmått konfrontera.
Socialdemokratin och skapelsen av allmänintresset bermanStaffan Lindström
Trots att dessa frågor vid första anblicken tycks enkla och raka, så har
diskussionen om den relativa betydelsen av egennytta och allmännytta länge
splittrat samhällsvetare, politiska tänkare och allmänna observatörer av
politiken. Åtskillig modern samhällsforskning utgår från att politiska handlingar
främst är motiverade av egennytta. I en hypotetisk värld vägleds
väljare av sina plånböcker, partier röstmaximerar och byråkrater strävar
efter större budgetar. Å andra sidan antar den klassiska politiska filosofin att
det finns ett ”gemensamma bästa”, och att förekomsten av medborgare som
sluter upp kring detta är av avgörande betydelse för ett sunt och väl
fungerande styrelseskick.
Kris i befolkningsfrågan om urbanisering och jämlikhetStaffan Lindström
Av Cecilia Dalman Eek
Ur inledningen:
Frågan om befolkning, avfolkning och demografisk utveckling har stått i centrum för Socialdemokratisk debatt och politik ända sedan mellankrigstidens arbetslöshet och sociala misär. Låg nativitet skapade oro för en med tiden allt mer åldrande befolkning och de försörjningsproblem det skulle medföra för samhället som helhet. Makarna Myrdal skrev boken Kris i befolkningsfrågan i en tid när barnafödandet var lågt och hälsoläget allvarligt. Makarna menade att om fruktsamheten skulle fortsätta minska ”så skulle vi i slutet av 1970‑talet ha nästan dubbelt så många åldringar i förhållande till individer i de arbetsföra åldrarna som nu (1934)”. Deras förslag för att öka barnafödandet var en bred social och ekonomisk välfärdspolitik som skulle skapa trygghet så att barnfamiljer vågade tro på framtiden för sig och sina barn. Socialdemokraterna mötte krisen och den sociala misären med en politik för socialt acceptabla bostäder med subventionerade hyror, barnbidrag, skollunch, arbete för både kvinnor och män och pedagogisk barnomsorg. På tio år fick politiken gott resultat. Från år 1935 ökade fertiliteten från 1,8 till 2,7 barn per kvinna.
Makarna Myrdal skrev i ett samhällsklimat där rasismen var manifest. Den idag obegripliga termen ”rashygien” var en etablerad vetenskap på europeiska lärosäten. Bland makarna Myrdals förslag fanns i första hand politiska förslag för vad vi idag kallar generell välfärd, men också sådant som idag är omöjligt att ens tänka sig. De har fått välförtjänt kritik för det och den här rapporten tar bestämt avstånd från den sortens teoretiserande runt befolkning. Det som ändå förenar deras tid med vår, är insikten att befolkningsförändringar kräver offensiv politik för generell välfärd.
- En starkare ekonomisk politik är nödvändig.
Ur Sammanfattningen
Är det möjligt att nå en arbetslöshet under fyra procent? Socialdemokratins arbetslöshetsmål är att ha EUs lägsta arbetslöshet år 2020. I regeringens egna bedömningar hamnar dock arbetslösheten år 2020 på 6,2 procent. Det är långt från den nuvarande lägsta arbetslösheten i EU som är 3,7 procent i
Tjeckien. För att kunna nå 3,7 procent år 2020 krävs en minskning av arbetslösheten med ytterligare cirka 135 000 personer givet den förväntade ökningen av befolkning och arbetskraftsdeltagande. För att detta ska vara möjligt krävs en sysselsättningsökning på cirka 270 000 personer.
I denna rapport argumenteras för att detta kan vara möjligt. Men det förutsätter en förändrad ekonomisk politik.
I enlighet med en tradition sedan några år ger Tankeverksamheten även i år ut en sommarlektyr för stranden, hängmattan eller hammocken. I semestertider har vi ju bättre tid att läsa. Här kommer således ett blandat knippe av nyskrivet och sommarrepriser:
Anders Nilsson ger några aktuella anteckningar om Greklandskrisen
Ingvar Johansson bidrar utifrån några uttalanden av Jan Björklund med innovationen begreppet missunnsjuka
Här finns också en tidigare publicerad text om vad dagens socialdemokrater kan lära av Marx av Anders Nilsson och Örjan Nyström
Slutligen reflekterar Ann- Sofie Hermansson om sorg som flyter i ett orättvist och ojämlikt samhälle i en bearbetning av en krönika som tidigare publicerats i Göteborgs-Posten
Välkommen till vederkvickande och bildande läsning!
I Göteborg tillämpar vi inte Lagen om valfrihetssystem (LOV) inom hemtjänsten, utan har i egen regi infört Göteborgsmodellen för ökat självbestämmande.
När det gäller vilka tjänster som kommunen ska utföra i egen regi, och vilka man med fördel kan lägga ut på uppdrag till andra aktörer, så tycker vi socialdemokrater att man ska se pragmatiskt på frågan utifrån vad man kan bedöma är bäst ur ett brukar- och medborgarperspektiv. Den för oss viktiga värderingsbaserade principfrågan är att välfärdstjänster ska finansieras solidariskt och vara tillgängliga för alla på lika villkor, inte om staden utför dem själv eller ger någon annan aktör uppdrag att göra det.
Inom exempelvis Vuxenutbildningen i Göteborg lägger vi ut det mesta på upphandling. Det är till fördel för medborgarna, som därigenom får tillgång till en omfattande bredd i kursutbud och utbildningsformer, vilket staden inte skulle klara på egen hand. Genom att vi upphandlar verksamheten får vi också en större möjligheter att flexibelt anpassa utbudet efter medborgarnas förändrade behov och önskemål än om vi drivit den i egen fast organisation.
När det gäller hemtjänsten är det annorlunda. Det är en mer homogen verksamhet och det finns inte samma fördel av att ha många utförare med olika specialiteter som inom vuxenutbildningen. Forskningen har visat att för dem som har hemtjänst är det viktigare att ha inflytande över hur tjänsterna utförs, än vem som ska göra dem (Edebalk och Svensson 2005, Löfström 2007).
I stället för LOV har vi infört Göteborgsmodellen för ökat självbestämmande inom hemtjänsten. Det handlar just om att brukarna ska ha möjlighet att bestämma från dag till dag vad man vill ha hjälp med. Man ska kunna säga att i dag tycker jag inte att det behöver städas, men krukväxterna skulle må bra av att skötas. Eller att jag i stället vill ha hjälp med att komma ut i parken en stund.
Parallellt med detta har vi satsat på utbildningsinsatser för personalen genom att införa en kompetensstege, och vi arbetar systematiskt med att minska deltider och timanställningar, vilket vi ser som en fråga om att främja både goda anställningsvillkor och hög kvalitet i verksamheten.
I Socialstyrelsens Nöjd-Kund-Index för hemtjänsten får den högre betyg av brukarna i Göteborg än exempelvis i Stockholm där man tillämpar LOV.
Det gäller generellt att brukarna i kommuner med LOV (68 stycken) inte är mer nöjda med hemtjänsten än i kommuner som bedriver den i egen regi (222 stycken). Tvärt om är det genomsnittliga betyget i Socialstyrelsens Nöjd-Kund-Index snäppet lägre för kommuner med LOV, även om skillnaden inte är så stor med ett indexvärde på 76,1 jämfört med 76,4 för kommuner utan LOV.
Här får man väga in att LOV trädde i kraft så sent som 2009, och att flertalet kommuner som tillämpar den rapporterar att man i samband med införandet vidtog särskilda insatser just för att säkerställa kvaliteten i tjänsterna.
Att investera i barn och utjämna livschanser är den tredje rapporten från Tankeverksamheten inom Arbetarrörelsen i Göteborg. Det är ett utdrag ur Esping Andersens gedigna forskning, efterord av Anders Nilsson och Örjan Nyström.
av David Ljung
Sysselsättningseffekter av ett frihandelsavtal mellan EU och USA
Inledning
Sedan 1,5 år tillbaka pågår förhandlingar om ett frihandelsavtal mellan EU och USA: Transatlantic Trade and Investment Partnership (TTIP).
Syftet är att främja handeln genom att sänka tullar, ta bort handelshinder som beror på skillnader i regler/standarder samt ömsesidigt öppna upp den offentliga upphandlingen. Om avtalet blev verklighet skulle det bli det största i sitt slag i världen.
Debatten om avtalet är polariserad. EU-kommissionen, som förhandlar för europeisk del, räknar med att avtalet skulle bli en rejäl ekonomisk vitamin- injektion på båda sidor Atlanten. Detta är en bild som bl.a. delas av många företag och företagsorganisationer. Andra aktörer tror på mindre goda eko nomiska konsekvenser. De pekar i stället på risker för sänkta miljökrav, oschysst konkurrens via social dumpning eller begränsningar i det demokra tiska beslutsfattandet.
Även när det specifikt gäller jobben går meningarna isär. Förespråkarna ser framför sig fler jobb, en god löneutveckling och en dynamik där jobbekva tionen i de flesta branscher blir positiv. Skeptikerna talar i stället om neutrala eller negativa jobbeffekter där lönerna pressas och flera branscher i ökad transatlantisk konkurrens får problem.
Syftet med denna korta rapport är att lite närmare analysera jobbaspekten. Hur bör man i generella termer resonera när det gäller sambanden mellan frihandel och jobb? Hur kan man mer specifikt förvänta sig att TTIP skulle påverka europeisk och svensk arbetsmarknad? Hur skulle plus och minus i jobbkalkylen se ut? Vore ett avtal av detta slag ett sätt att pressa ner arbets lösheten?
Att studera jobbeffekter av ökad frihandel är svårt. Att hitta rätt i förutsägelser om vad just TTIP skulle innebära är dessutom en extra hård nöt att knäcka. Tanken med rapporten är därför inte att ge några skarpa svar, utan att mer allmänt försöka guida den som i detta avseende vill se in i framtiden.
Kina - risk eller räddning för jobben i Sverige och Europa?Staffan Lindström
Av David Ljung
Ur inledningen:
Tillväxtekonomiernas snabba framsteg innebär att spelreglerna på den
globala marknaden skrivs om. Inte minst växer Kina nu fram som en
alltmer dominerande aktör i världsekonomin.
Det finns en bred enighet om att utvecklingen i Kina påverkar
jobbförutsättningarna i omvärlden. Hur denna påverkan ser ut råder det dock delade meningar om. Spännvidden i debatten är stor. Å ena sidan hävdas det att ”Kina tar våra jobb”. Å andra sidan betonas det i stället att ”Kina räddar våra jobb”.
Ambitionen med denna rapport är inte att fälla något avgörande domslut om vad som är rätt eller fel. Syftet är i stället att på ett strukturerat sätt försöka måla en nyanserad bild av hur det snabbt framväxande Kina inverkar på arbetsmarknaden i Sverige och övriga Europa. Vilka är hoten och möjligheterna? Var och hur kan arbetstillfällen förloras? Var och hur kan nya jobb i stället komma till? Hur ser plus- och minussidorna ut?
av Bosse Elmgren
Om författaren:
Bosse Elmgren är med mer än 60 år som aktiv socialdemokrat en av arbetarrörelsens veteraner. Med kortare erfarenheter av skogs- och industriarbete har han ägnat större delen av sitt yrkesliv som journalist och funktionär i det socialdemokratiska partiet, bl.a. på partistyrelsens kansli och som politisk sekreterare för fullmäktigegruppen i Göteborg. Tankeverksamheten gav 2010 ut rapporten Arbetsförsäkring åt alla! av honom tillsammans med Lars Ag, Helmuth Föll, Sune Gidgård och Stig Lahti. Numera bosatt i Södertälje, där han tidigare i år fick ABF:s pris som årets folkbildare för insatser i det lokala arbetet.
Utdrag ur Kapitel 1
Tillsammans kan vi göra så mycket
Hej, Du som läser det här långa brevet!
Jag har en allvarlig fråga till Dig. Vill Du leva i ett samhälle och en värld:
… som inte är uppbyggda på samhällsklasser utan av jämlikar, på alla
människors lika värde,
... där utvecklingen bestäms främst genom demokratiska beslut efter
tankeutbyte mellan människor, inte i första hand av affärsuppgörelser,
privata vinstintressen eller en ”utveckling” som vi tycker oss stå maktlösa
inför,
… där det råder demokrati på alla områden, politiskt, socialt, kulturellt
och ekonomiskt,
… där alla klimathot och hot mot mänsklighetens överlevnad har undanröjts,
... där människorna lever i fred och trygghet och med goda levnadsvillkor,
där livets goda är rättvist fördelat och där var och en kan utvecklas
efter sina bästa stämningars längtan,
… där det råder yttrande- och informationsfrihet, där olika uppfattningar
bryts mot varandra i en generös anda,
... där alla har tillgång till ren luft, rent vatten och en bra miljö i övrigt,
… där vi alla får känna att vi behövs, där det finns arbete åt alla med
goda arbetsvillkor,
... där vi människor ställer upp för varandra och försöker bidra med
att göra vårt bästa, där vi försöker ta vara på varje människas vilja och
förmåga,
… som präglas av gemenskap och gott kamratskap?
Detta är en dröm, en vision som till viktiga delar har funnits med i
7
arbetarrörelsen sedan dess barndom. Men som också har vuxit sig stark
inom och tack vare miljörörelsen och olika freds- och solidaritetsrörelser.
Om Du svarar ja på min fråga så tycker jag att vi ska arbeta tillsammans
för att den visionen också ska prägla mänsklighetens framtid.
Försvarsindustrin i Europa bantades rejält efter det kalla krigets slut.
Efter att den hämtat sig under stora delar av 00-talet ledde den ekonomiska
krisen till att den återigen sattes under hård press.
Samtidigt har omvärlden blivit mer orolig igen. Konflikterna i Syrien,
Irak och särskilt Ukraina har förändrat det säkerhetspolitiska läget. Kriget
finns plötsligt på tröskeln till EU.
Därmed har debatten om försvarsindustrin nått ett vägskäl. Det står
och väger. Olika krafter drar åt olika håll.
Å ena sidan menar vissa att försvarskapaciteten i Sverige och övriga
EU är för låg givet de nya förutsättningarna. Det talas om att försvaret
och försvarsindustrin måste stärkas samt om att det europeiska försvarsindustriella
samarbetet behöver öka.
Å andra sidan anser andra att försvaret och försvarsindustrin i stället
bör minskas ytterligare. Det talas om vikten av ett bredare säkerhetspolitiskt
synsätt med fokus på konfliktförebyggande civila insatser
snarare än krigsmateriel. Det talas om att begränsa den vapenexport
som inte respekterar demokrati och mänskliga rättigheter.
Vid detta vägskäl är det högst relevant att ställa sig frågan vart den
försvarsindustriella utvecklingen – i EU och specifikt i Sverige – egentligen
är på väg. Kan vi på ungefär 10 års sikt förvänta oss en större eller
mindre försvarsindustri? Kommer den att vara annorlunda? I så fall hur?
Vilka blir konsekvenserna på arbetsmarknaden? Kommer försvarsindustrin
att generera intressanta framtidsjobb, eller kommer den snarare
att lämna ett tomrum av förlorade arbetstillfällen?
Syftet med denna rapport är inte att ge glasklara svar på alla frågor,
utan snarare att ge en kort och enkel bakgrund till de omständigheter
och trender som svaren skulle kunna utgå från. Til syvende og sidst är det
alltid svårt att försöka förutsäga framtiden.
På sin väg mot den avslutande summeringen tar
Är förskolan bra eller dålig för barnen? Med utgångspunkt i en debatt i Göteborgs Posten i vintras går Sven Bremberg, forskare vid Karolinska Institutet och Folkhälsomyndigheten, igenom forskningsläget i en särskild studie för Tankeverksamheten. Förskolan förefaller ha entydigt positiva effekter för barnen. Därmed kan debatten gå från tyckande till vetande.
av Anders Nilsson
ur inledningen:
EU:s politiska kris kring Grekland under våren och sommaren avslutades med kapitulation under galgen för Syrizas konfrontationspolitik. Denna hade förbrukat allt förtroende för den grekiska regeringen hos övriga Euroländer. Uppbackning av intellektuella som Jürgen Habermas, Thomas Piketty och Paul Krugman och en grekisk folkomröstning hjälpte inte. När det kom till kritan fanns ingen kraft att sätta bakom orden. Men villkor för nödhjälp som uppfattas som förödmjukande bär med sig en risk att många greker ser det nynaziska Gyllene gryning som den enda återstående oprövade alternativet.
Man måste få balans i de offentliga finanserna i Grekland, och grekerna behöver göra upp med den gamla klientism- och korruptionskultur som är en del - dock mindre - av förklaringen till den ekonomiska krisen. Men ekonomiskt framåtskridande kan inte åstadkommas med enbart piska; det behövs morötter också.
EU borde ägna större uppmärksamhet åt vad som är grundproblemet i Eurozonens underskottsländer runt Medelhavet: den eftersläpande produktivitetsutvecklingen. En del av ECB:s jättelika program om 500 miljarder Euro för att motverka deflationen borde kunna avsättas för direkta realinvesteringar i dessa länder, i stället för att bara injiceras i den finansiella sektorn med osäkra spridningseffekter till den reala ekonomin.
Kina har varit i rubrikerna under sommaren, med börsras i Shanghai och devalvering av valutan. Hur står det egentligen till med världens största land och näst största ekonomi?
Sedan några år tillbaka är Kina i färd med att skifta tillväxtstrategi, från en modell som vilat på stora utländska direktinvesteringar och varuexport, till en ny modell som bygger på egna investeringar för innovation som källa till tillväxt och inhemsk konsumtion som drivkraft för efterfrågan. Intentionerna finns uttryckta i rapporten China 2030. Building a Modern, Harmonious and Creative High Income Society, som utarbetats gemensamt av Världsbanken och den kinesiska regeringens utredningstjänst DRC (2012).
I vilken grad Kina lyckas genomföra denna ombalansering har stor inverkan på den globala ekonomi – och för Sveriges utsikter på de internationella marknaderna. Det finns anledning att titta närmare på den kinesiska utvecklingen.
”Jag har förtjänat det”, sade Zlatan Ibrahimović sent på kvällen den 4 september år 2014. Han hade då tidigare på kvällen blivit den som genom historien gjort flest mål i svensk herrlandslagsfotboll, och därmed i media slutgiltigt säkrat epitetet ”Svenska landslagets störste någonsin”. Också i mitt tycke kan han sägas ha förtjänat detta epitet. Men att ha förtjänat sådant som epitet och betyg är en sak, att ha förtjänat en viss lön och inkomst är en annan. Jag tycker inte att Zlatan och hans inkomstlikar förtjänar den lön och totalinkomst de har. Den rena lönen för Zlatan från Paris Saint German låg år 2014 på runt elva miljoner kronor i månaden; den totala månadsinkomsten inklusive reklamintäkter och liknande var, och är, nästan dubbelt så stor. De största fotbollsstjärnorna i Real Madrid (Cristiano Ronaldo) och Barcelona (Lionel Messi) har en totalinkomst på runt en miljon per dag. Många vicedirektörer i näringslivet, filmstjärnor och popstjärnor tjänar ännu mer, och det principiella jag säger om Zlatans inkomster anser jag vara tillämpbart även på många av dessa. Tar man begreppet förtjänad inkomst på allvar, så kan de inte sägas ha gjort sig förtjänta av den.
rapport av Anders Nilsson
Ur inledningen:
Det händer mycket i världsekonomin nu – stora, hastiga förlopp vars konsekvenser är svåra att förutse. Variablerna har sedan några månader tillbaka börjat spreta vilt (därav de många diagrammen i denna rapport). Det är som ett urverk där fjädern spänts för hårt, en spärrhake har släppt och kugghjulen går loss i spinn. Man kunde hoppas att Baruch Spinoza ännu levde och var urmakare i stället för linsslipare; här måste man nämligen se delarna och helheten på en gång. Läget kan snabbt bli instabilt med okontrollerade krisreaktioner.
Man kan inte utesluta att vi befinner oss i inledningen till en omstörtande omstrukturering av den globala ekonomin och dess institutioner. Men inget är givet. Osäkerheten är fundamental.
Sociologi: Moderna klassiker - En översikt
Presentationen innehåller presentationer av böckerna:
Den föreställda gemenskapen av Benedict Anderson
Praktiskt förnuft av Pierre Bourdieu
Renhet och fara av Mary Douglas
Civilisationsprocessen av Norbert Elias
Övervakning och straff av Michel Foucault
New rules of sociological method av Anthony Giddens
Totala institutioner av Erving Goffman
Gåvan av Marcel Mauss
4. 4
Om författaren
Ingvar Johansson är professor emeritus i teoretisk filosofi vid Umeå
universitet. Han är medförfattare till två introduktionsböcker i filosofi:
Positivism och Marxism (Göteborg: Daidalos 1993; med Sven-Eric
Liedman) och Medicine & Philosophy. A Twenty-First Century Introduc-
tion (Frankfurt: Ontos 2008; med Niels Lynöe). Han var under tiden
1970-91 skribent i den marxistiska tidskriften Zenit, och var åren 2004-
08 krönikör i Vägval Vänsters nätveckotidning.
Författarna svarar själva för framlagda uppfattningar och slutsatser i
Tankeverksamhetens skrifter.
Ansvarig utgivare: Ann-Sofie Hermansson
www.tankeverksamheten.se
redaktion@tankeverksamheten.se
ISBN 978-91-87077-21-0
Göteborg 2013
5. 5
Välfärdskapitalism med
jämlikhetsnorm?
Jag håller med alla som ropar ”avskaffa kapitalismen” och enbart menar
den nuvarande kapitalismen, men inte med dem som i bakhuvudet har
tanken ”och inför planekonomi”. En mängd saker tyder på att jämlik-
hetsivrare som är intresserade av hög levnadsstandard måste förorda
en marknadsekonomi. Ursprungligen betydde socialism ungefär jämlik-
het i gemenskap. Numera betyder det tyvärr oftast planekonomi eller
statligt ägande; hos många ofta också med en för deras anti-egalitära
syften lämpad överton av enpartisystem. Titeln på den här politisk-
filosofiska essän ska förstås som en förkortning av ”Välfärdskapitalism
utifrån jämlikhet i gemenskap?”.1
Alltså: bort med den nuvarande kapitalismen och fram för en välfärds-
kapitalism med – inte bara ett mänskligt ansikte, utan också – en
övergripande jämlikhetsnorm. En jämlikhetsnorm är naturligtvis något
helt annat än en likhetsnorm; jämlikhet är jämlikhet mitt i alla skillna-
der oss människor emellan. Frågetecknet i titeln markerar inte att jag är
tveksam om att låta denna utopi försöka bestämma den politiska
färdriktningen, utan markerar enbart osäkerhet om hur de verkliga
stegen ser ut.
Min lilla skrift har som centrum synen på människans natur. Den kan,
hoppas jag, läsas utan några speciella förkunskaper, men jag ser gärna
att den läses i anslutning till Anders Nilssons & Örjan Nyströms tänk-
värda bok Jämlikhetsnormen (Tankeverksamheten/ABF Göteborg,
2012). De berör i sin bok människans grundläggande natur bara i förbi-
farten (utförligast s. 319–24). Likt Nilsson & Nyström ser också jag
mina funderingar som ett försök att radikalt bredda och förnya ett
socialdemokratiskt ”sammanhängande sätt att tänka”. I studiehandled-
ningen till sin bok skriver de:
1För tankeutbyte på väg mot slutversionen vill jag tacka de gamla Göteborgsvännerna
Tomas Forser och Johan Lönnroth.
6. 6
Ett annat viktigt syfte med boken är att lägga grunden till en ny
socialdemokratisk reformstrategi. Även här är syftet att bredda
perspektivet både innehållsmässigt och tidsmässigt: det handlar om
att forma ett sammanhängande sätt att tänka där en rad olika
politikområden vävs samman i ett medellångt tidsperspektiv. (s. 5)
Termen socialdemokratisk behöver inte nödvändigtvis förstås i en
sträng dagspartipolitisk mening. Många som idag kallar sig frihetlig
vänster, vänstersocialister eller vänsterpartister borde rimligtvis också
kunna börja fundera i dessa banor. Förutsatt förstås, att de är beredda
att teoretiskt gå till botten med frågan hur de på bästa sätt kan låta sitt
jämlikhetspatos ge bestående avtryck inte bara i tal och skrift, utan
också i samhällsstrukturen.
Människan är varken helt egoistisk eller helt kollektivistisk
Socialister har alltid kritiserat uppfattningen att människan till sin
överkulturella natur är helt igenom egoistisk. Hjärnspöket, tillika
nyliberalismens fundamentala dogm, uppmärksammades förra året av
bl.a. Katrine Kielos i hennes bok Det enda könet (2012). Befriande för
mig var, till att börja med, att hon inte som många vänsterteoretiker nu
för tiden gör, försöker ersätta begreppet sant med ”sant för ngn”. Hon
säger inte att för nyliberalerna är det sant att människan är helt igenom
egoistisk, men att för vänstern är det sant att människan till sin natur är
helt kollektivistisk. Hon hävdar rakt av att det inte är sant att männi-
skan är helt igenom egoistisk.
Hur ser då rimligen sanningen om den mänskliga naturen ut? Kielos
säger:
Vi är fast i föreställningen att antingen gör man något för pengar,
eller så gör man det av empati, och föreställningen hänger nära
ihop med vår bild av könen. Män drivs av egenintresse och kvinnor
är det andra som ska få helheten att gå ihop.
Bägge drivkrafterna inom en och samma människa, oavsett kön,
verkar vi vara oförmögna att föreställa oss. Även om det är vad som
ligger närmast sanningen. (s. 169)
Ja, vad som ligger närmast sanningen är att varje människa, oberoende
av kön, innehåller både rent egoistiska begär och begär grundade i
empati, välviljebegär, dvs. begär som gynnar andra i något kollektiv
man ingår i. Det är också jag övertygad om. Och har man väl vant sig vid
att tänka så, så är det inte särskilt svårt. Men mycket av det socialistiska
teoretiserandet kring människans natur har tyvärr dominerats av två
tankefigurer som helt förnekar människans egoism. Antingen hävdas
7. 7
det att det inte finns någon överkulturell mänsklig natur alls, eller så
hävdas det att den i alla samhällsstrukturer där den blivit ”frigjord” är
oproblematiskt kollektivistisk. I båda fallen tillåts socialister tro att
dagens obestridliga egoism, deras egen inkluderad, enbart är en effekt
av den kapitalism som ska avskaffas. En hel del av dagens socialistiska
kulturjournalistik tycker jag skrivs utifrån denna felaktiga premiss.
Ekonomerna och människan
I sin bok lyfter Kielos fram hur den hittillsvarande nationalekonomiska
teoribildningen (i likhet med nyliberalismen) genomsyras av tanken på
människans totala egoism. Nu kan visserligen ekonomer helt korrekt
replikera: ”dagens nationalekonomiska forskningsrön används [av
henne] för att bevisa att gårdagens nationalekonomiska forskning var
bristfällig” (prof. Tore Ellingsen, Aftonbladet 22/5, 2012). Men om detta
är allt professorerna i nationalekonomi ser, missar de något. Det är en
sak att bara påvisa brister och sedan göra småändringar, vilket alltså
skett sedan en tid, men en helt annan sak att kräva nytänkande i
grunden.
Kielos menar, och jag samtycker, att ekonomteoretikerna ska degradera
människans alla olika egoistiska begär till att bara vara en typ av begär
vid sidan av alla de olika begär som kan kallas välviljebegär, begär som
begär andras väl. Den ekonomiska teoribildningen ska inte längre i sitt
mikrofundament låta den s.k. ekonomiske mannen (”homo economi-
cus”) vara centrum, om än numera ett centrum kring vilka sociala saker
som tillit och välviljebegär tillåts kretsa. De senare måste börja förstås
som lika centrala för människan som hennes egoism.
Därmed inte sagt att ett internt nationalekonomiskt paradigmskifte är
allt som krävs. Det finns all anledning att i sammanhanget också lyfta
fram en skrift i Tankeverksamhetens rapportserie: Johan Lönnroth,
Fragment av en hegeliansk historieskrivning över nationalekonomin från
svensk horisont (2012). Lönnroth visar: (a) att nationalekonomin inte
är undandragen samhällsvetenskapernas allmänt osäkra kunskaps-
grund vad gäller förmågan att förutsäga och förklara, och (b) att det
inte finns någon grund för uppfattningen att de akademiska ekonomer-
na alltid har lättare att se vad som just för tillfället händer i ett lands
ekonomi, och vad som bör göras, än ekonomiskt bevandrade politiker.
Ingen av Lönnroths punkter innebär förstås att vi kan klara oss utan
begrepp och modeller för ekonomiskt tänkande. Men vi måste vänja oss
av med tron att nationalekonomin någonsin kommer att fylla samma
funktion för ekonomisk politik som kvantfysiken fyller för lasertekno-
login, och vi måste sluta att i debatter mellan akademiska ekonomer
8. 8
och ekonomibevandrade politiker spontant tilldela de förra en större
auktoritet.
Både Kielos och Lönnroths kritik behövs för att skapa ett nytt och
bättre perspektiv på nationalekonomin som vetenskap.
Alla människor i alla kulturer har en människokropp
Nationalekonomins och nyliberalismens bild av människans natur delas
inte av de som verkligen gett sig in på att empiriskt försöka ta reda på
hur människans och de andra primaternas natur ser ut, dvs.
primatforskarna. En av de mest betydande är Frans de Waal. Han
betonar i boken Empatins tidsålder (2011) kraftigt att alla primater ”går
på två ben: ett socialt ben och ett själviskt ben” (s. 194). Och säger:
Det är hög tid att omformulera våra idéer om den mänskliga
naturen. Alltför många nationalekonomer och politiker gör sig en
bild av det mänskliga samhället enligt den eviga kampen för
överlevnad som de tror sig se i naturen men som egentligen är ren
fantasi. Likt magiker lägger de först sina ideologiska fördomar i
naturens hatt, varefter de lyfter upp dem i öronen för att bevisa att
de har rätt. Det är ett trick som vi har låtit oss luras av alltför länge.
Naturligtvis är konkurrens en viktig faktor men människor kan inte
enbart leva av konkurrens. (s. 20)
I flera decennier nu har ett flertal vänsterteoretiker avvisat allt som
luktar biologiska förklaringsfaktorer, så mitt åberopande av de Waal
kanske uppfattas som något som jag borde ha hållit mig för god för. Jag
vill därför påpeka att de moderna vänsterteoretikernas helt anti-bio-
logiska synsätt inte heller delas av Wilkinson och Pickett i deras med
rätta högt prisade Jämlikhetsanden. Därför är mer jämlika samhällen
nästan alltid bättre samhällen (2010). Boken är i huvudsak statistik-
baserad, men i kapitlet ”Vårt sociala arv” tillåter de sig att dra in biologi
och andra primater i de resonemang som leder fram till åsikten att, som
titeln säger, mer jämlika samhällen är nästan alltid de bättre samhäl-
lena.
En till synes ny åsikt behöver inte alltid vara helt ny
Den tanke om en begärens eviga tvåsidighet (egoism och kollektivism) i
människans natur som jag försöker lyfta fram, finns klart uttalad redan
hos två teoretiskt mycket bevandrade tidiga socialdemokrater, vilka jag
ska presentera. På ett outtalat praktiskt plan har däremot nog före-
ställningen funnits hos många, eftersom den tillhör det berömda sunda
9. 9
förnuftet, dvs. det förnuft som utan att tänka efter allt för mycket tror
på vad det omedelbart tycker sig se. Både nyliberalism och traditionell
teoretisk socialism kommer i konflikt med vad de flesta människor
anser sig kunna observera. Alla nyliberaler och många ekonomer för-
klarar bort all uppenbar omedelbar välvilja som en effekt av en lång-
siktig egoistisk kalkyl, och traditionella socialister förklarar all uppen-
bar egoism som något som bara uppstår i vissa samhällsstrukturer. Men
båda förklaringarna är lika ohållbara. Ibland har det sunda förnuftet fel,
detta har vetenskapen gjort oss väl medvetna om, men ibland har det
faktiskt rätt.
Den ene av de två socialdemokratiska ideologer jag åsyftat är vår förste
översättare av Marx Kapitalet, Rickard Sandler. Han var under många
decennier en socialdemokratisk toppolitiker, och t.o.m. statsminister
åren 1925-26. Den andre är den vid 33 års ålder bortgångne Nils Karle-
by, författare till det socialdemokratiska ideologimanifestet Socialismen
inför verkligheten. Studier över socialdemokratisk åskådning och nutids-
politik (1926). De kände varandra väl.
Karleby betonar verkligen den samhälleliga sidan hos människan, men
inleder kapitlet ”Sak och sken” på följande sätt:
Samhället består av och funktionerar endast och uteslutande
genom enskilda individer. Detta är ett grundläggande socialt
faktum, som man aldrig kommer ifrån, men vars betydelse och
konsekvenser icke rätt beaktats i den socialistiska litteraturen.
(nytryck 1998, s. 59)
Vidare skriver han:
I den mån vinstbegäret verkligen är en ekonomiskt betydelsefull
egenskap, och det är den såsom en strävan efter så god ställning
som möjligt här i världen, är den ganska allmänmänsklig och
kommer att bli en realitet även i ett annorlunda organiserat sam-
hälle än gårdagens och dagens. Däremot kan det med fog betvivlas,
om något enda verkligt ekonomiskt stordåd haft sin grund enbart i
krassa vinstberäkningar. (s. 63)
I ett inom äldre socialdemokrati berömt tal i Lund hösten 1925, efter att
han blivit statsminister, visade Sandler att han funderat över det
moderna samhällets individualism. Han påpekade att samhället är en
väsentlig sida i den enskilda människans psyke, men tillade:
Det behöver icke föreligga ett antingen – eller. Utvecklingens lag
kan ligga i ett både – och ... Mellan det individuella och det sociala
fortgår brottningen, de bägge brottarna stärka därunder sina
krafter och förbli obesegrade. (citerat efter P.T. Ohlsson, Sandler,
2010, s. 17)
10. 10
Bort med det sätt att tänka som utgår från antagonismen ”antingen
egoism eller kollektivism”, och fram för ett sätt att tänka som istället
sätter den problemfyllda kombinationen ”både egoism och kollekti-
vism” i centrum. Så menar uppenbart Sandler och Karleby, och så tolkar
jag Kielos. Hur som helst, så tycker jag själv så. Och jag tror många som
på nytt tänker igenom saken förmodligen kommer till samma slutsats.
Av uppfattningen följer, som tidigare sagts, bland annat att ekonom-
teoretikernas framtida modellbyggande måste ske utifrån en ny grund-
val. Men också politisk-filosofiska konsekvenser finns att dra. Innan
dessa, dock en historisk utvidgning om både-och-tänkandet.
Den för socialdemokratin nödvändiga åsikten uppstod utanför
socialdemokratin
Den tankefigur om människans natur som jag alltså tror är den korrekta
finns klart uttalad redan i den skotska 1700-talsupplysningen. I denna
nisch av upplysningstänkandet dominerar inte den upplysningsvanliga
åsikten att den mänskliga naturen i sig själv är egoistisk, och att männi-
skan blir samhällelig först när hennes förnuft får vissa insikter. Tänkare
som moralfilosofen och ekonomen Adam Smith (ja, just han med ”den
osynliga handen” som metafor för marknadens oavsiktligt goda konse-
kvenser) och filosofen David Hume anser att alla människor har både
egenkärlek och välvilja som fundamentala begär. Till yttermera visso
anser båda att välviljan potentiellt omfattar hela vår art. En för globa-
liseringen optimistisk tanke. Smith hade inte alls de åsikter om männi-
skan som genomsyrat nyliberalismen och mycket av modern national-
ekonomi. Han skriver bland annat:
Hur självisk människan än kan antagas vara, finns det uppen-
barligen några principer i hennes natur, som gör henne intresserad
för andras öden och gör deras lycka till något nödvändigt för henne
… denna känsla [av medömkan eller deltagande] är likt alla andra
ursprungliga lidelser i den mänskliga naturen på intet vis begrän-
sad till de dygdiga och humana, fastän måhända de känner den
mest intensivt. Den största bandit, den mest förhärdade lagbrytare,
saknar den inte helt. (The Theory of Moral Sentiments, del I, avsnitt
I, kapitel 1, första stycket)
Den skotska upplysningen har hittills inte fått någon plats i vare sig
socialistisk eller feministisk idéhistoria, och detta har sin naturliga
förklaring. Socialdemokratiska och kommunistiska ekonomteoretiker
var ända till Berlinmurens fall upptagna med att diskutera långtgående
statliga interventioner i marknadsekonomier respektive strukturella
reformer av planekonomier, medan den skotska upplysningen propa-
gerade för en mycket fri marknadsmekanism. Och alla den skotska
11. 11
upplysningens stora figurer är män som då och då slänger ur sig sin tids
könsstereotyper.
Men nu, när allt som tyckts fast verkligen i snabb takt förflyktigas,
måste det vara dags att ta sig upp ur de gamla ideologiska skyttegravar-
na. Om vissa borgerliga 1700-talstänkare har viktiga insikter men
tyvärr varit mot jämlikhet både mellan och inom könen, så måste man
sätta det senare inom parentes och acceptera insikterna. Marx hämtade
t.ex. tankegods från den djupt konservative Hegel.
Människosyn och extrempolitiska uppfattningar
Uppfattningen att vi inom oss oundvikligen hyser både rent egoistiska
begär och mänskligt allmänna välviljebegär leder inte med någon
automatik till vare sig en allmän jämlikhetsnorm eller några konkreta
politiska ställningstaganden, men den tar direkt död både på nylibera-
lismens extremindividualism och på vissa socialisters extremkollek-
tivism. Dessa extrempositioner har lett till angrepp på välfärdsstaten
från två motsatta håll. De förra under baneret ”marknadisera nästan
allting”, och de senare under baneret ”utrota marknaden nästan helt”.
Men jag tror att extrempositionerna ibland också kan påverka frågor
som inte är direkt ekonomiska; låt mig exemplifiera med synen på
invandring.
De som tror att alla är enbart egoister menar naturligtvis att den egna
gruppen måste profitera på all invandring. Stoppa alla invandrare som
vi inte tjänar på, blir devisen. Och de som tror att den egna egoismen
bara är en effekt av en omgivande dålig samhällsstruktur, hamnar lätt i
uppfattningen att det alltid är moraliskt fel att kräva fördelar av invand-
ringen. Släpp in alla invandrare utan några krav på motprestation, blir
här devisen. För nyliberaler framstår ren välvilja inte som något mänsk-
ligt naturligt, utan som ren dumhet; och för extremkollektivisterna
framstår många naturliga mänskliga krav som omoraliska. Försvann
extrempunkterna från debatten, så borde rimligtvis alla de komplice-
rade konkreta beslut som invandringen för med sig både kunna nås
snabbare och bli bättre.
På ett allmänt plan leder insikten om tvåsidigheten i människans natur
till följande tanke: en modern människoanpassad ekonomi bör innehål-
la ett tvåsidigt växelspel mellan samhälleliga planer/regleringar (kol-
lektivism, välvilja gentemot alla) och marknad (utrymme för egoism).
Denna tanke har i och för sig redan planekonomiernas kollapser och
marknadsekonomiernas återkommande spekulations- och finans-
bubblor gjort uppenbar, men trots detta tycks fortfarande nyliberaler-
nas uttryck ”men åtgärden snedvrider marknaden” ha en situations-
oberoende argumentationskraft. I själva verket borde uttrycket
12. 12
abstrakt sett klinga lika konstigt som uttrycket ”välviljan snedvrider
egoismen”.
Utgångspunkten bör vara den omvända. Liksom den människa som helt
överlämnar sig åt sin egoism blir en snedvriden människa, så blir den
marknad som helt överlämnas åt sig själv en snedvriden marknad. Det
gäller att hitta rätt balans situation för situation, och diskutera åtgärd
för åtgärd.
Välfärdskapitalismens ideologiska motsättningar
För ca 90 år sedan fick vi enighet mellan de flesta svenska partier om
att representativ demokrati med tillhörande fri- och rättigheter är den
ram inom vilken de politiska och ideologiska motsättningarna måste
kämpas ut. Sedan ca 10 år kan man säga att det råder enighet om att de
politiska och ideologiska motsättningarna också ska rymmas innanför
en kapitalistisk välfärdsstats ramar; till yttermera visso en sekulär
välfärdsstat, dvs. en stat utan statskyrka. Står sig också den senare
enigheten, så kan vi i ett historiskt perspektiv tala om två ur jämlikhets-
synpunkt stora framsteg. Med det första kom ståndpunkten en-männi-
ska-en-röst; med det andra att varje människa är något för staten att bry
sig om.
Men, kan man fråga sig: Vart tar då de ideologiska motsättningarna
vägen? Förvandlas inte i så fall all politik till rent ideologilös politik?
Kommer nu inte i fortsättningen alla partier bara att kämpa om makten
för maktens egen sötmas skull? Jag tror inte det. Detta sagt utan att på
något sätt försöka trolla bort det faktum att för den enskilde politikern
makt, status och ekonomiska förmåner kan vara en mycket stark
drivkraft. Växelspelet egoism–välvilja kan få mycket olika resultat.
Jag tror ideologier bäst förstås som skapade ur ett samspel mellan ett
kollektivs gruppegoism och medlemmarnas gruppöverskridande
välviljeimpulser. Välviljeimpulserna kan behandlas på två diametralt
olika sätt: de kan bejakas eller förnekas. I klassisk socialistisk ideologi
bejakas de fullt ut; och i den klassiska socialkonservatismen och social-
liberalismen bejakas de i så måtto att överklassen påläggs ett visst
ansvar också för de i samhället lägst stående. I radikal rasistisk ideologi
förnekas helt de rasöverskridande välviljeimpulserna genom utlägg-
ningar om att det är en felsyn att se den andra rasen som fullvärdiga
människor; och i nyliberal ideologi förnekas de genom utläggningar om
att de sämre ställda ändå är lika mycket fullblodsegoister som nylibera-
lerna anser sig själva vara.
De tre stora traditionella västerländska politiska ideologierna kan
knytas till var sin norm: socialismen till jämlikhetsnormen, konserva-
13. 13
tismen till hierarkinormen (dvs. att samhället bör vara skiktat i stånd,
klasser eller någon annan typ av hierarki), och liberalismen till merito-
kratinormen (dvs. att samhället primärt ska belöna endast efter presta-
tion). I dagens partipolitik spelar med rätta klimathotet och former för
valutasamarbete en roll som går på tvärs mot dessa normer, men det
betyder inte att normerna inte alls är med och påverkar. Låt mig för
överskådlighetens skull hålla mig till socialdemokraterna, moderaterna
och folkpartiet.
Jag tycker att man under dessa tre partiers olika konkreta utspel och
förslag kan skönja tre olika sätt att tänka sig den absolut bästa
välfärdsstaten. I det traditionella jämlikhetstänkandet stod uttrycket
social jämlikhet mest för jämlikhet trots olika yrken. Idag måste det
också få betyda jämlikhet trots olika hudfärg, olika typ av genitalier,
olika sexuell läggning, samt olika kulturella, religiösa och
livsåskådningsmässiga identitetskonstruktioner. Givet förstås att
identitetskonstruktionerna accepterar den sekulära välfärdsstatens fri-
och rättigheter. Här är de tre positioner jag tycker mig se:
1. Socialdemokratisk utopi: en via välfärdsstaten på marknads- och
meritbelönande grund åstadkommen radikalt ökad social och
ekonomisk jämlikhet, dvs. en inom en kapitalistisk välfärdsstats
ram förverkligad jämlikhetsnorm.
2. Nykonservativ utopi: en tack vare välfärdsstaten garanterat god
social sammanhållning i hela samhället. I övrigt ska samhället se
diverse hierarkier i sociala och ekonomiska avseenden som bra
och önskvärda, dvs. en inom välfärdsstatens ram förverkligad
gammal konservativ hierarkinorm.
3. Socialliberal utopi: en via välfärdsstaten höjd lägstanivå vad
gäller kompetens i samhällets marknadsmässiga och
meritokratiska tävlan. Men givet det ska meritokratinormen inte
få rubbas av vare sig en konservativ hierarkinorm eller en
socialdemokratisk jämlikhetsnorm.
Jag tror att de tre utpekade ideologiska normerna fortfarande sitter så
djupt i respektive partistruktur, att de sannolikt kommer att spela en
ideologisk roll för partipolitiken en bra tid framöver.
Jag hoppas att det Socialdemokratiska partiet ganska omgående (och i
slutändan också Vänsterpartiet) gör den första utopin tydligare både
för sig själv och för alla andra, fördjupar den teoretiskt, konkretiserar
den praktiskt, och aldrig överger den. Att på kort sikt medvetet kom-
promissa är inte att överge jämlikhetsnormen. Men det finns två olika
sätt varpå den i sak omedvetet kan överges, att aldrig kompromissa är
det ena, och att ta kompromissen för målet är det andra. Jag hoppas det
16. 16
Ingvar Johansson är professor emeritus i teoretisk filosofi vid Umeå universitet.
Han har bl.a. skrivit Positivism och Marxism (med Sven-Eric Liedman) och Medicine &
Philosophy. A Twenty-First Century Introduction (med Niels Lynöe)
Ansvarig utgivare: Ann-Sofie Hermansson
www.tankeverksamheten.se
redaktion@tankeverksamheten.se
ISBN 978-91-87077-21-0