1. Socialdemokratin och skapelsen av
allmänintresset
Sheri Berman

2. 2

3. 3
Socialdemokratin och skapelsen av
allmänintresset
Sheri Berman
Tankeverksamheten inom Arbetarrörelsen i Göteborg

4. 4
Om författaren
Sheri Berman är professor i statsvetenskap vid Barnard College, University of
Columbia, i New York. Hon har bland annat skrivit böckerna The Primacy of
Politics: Social Democracy and the Ideological Dynamics of the Twentieth Century
(New York: Cambridge University Press, 2006) och The Social Democratic Moment:
Ideas and Politics in the Making of Interwar Europe (Cambridge, MA: Harvard
University Press, 1998).
Författarna svarar själva för uppfattningar och slutsatser i Tankeverksamhetens
publikationer.
Översättning från engelska av Anders Nilsson. Publicerad med tillstånd av
författaren, Critical Review och Routledge Informa Ldt.
Ansvarig utgivare: Ann-Sofie Hermansson
www.tankeverksamheten.se
redaktion@tankeverksamheten.se
ISBN 978-91-87077-32-6
Göteborg 2014

5. 5
Socialdemokratin och skapelsen av
allmänintresset
Leif Lewins Self-Interest and Public Interest in Western Politics (1991) reser
några fundamentala frågor om det politiska livet. ”Är det egenintresse eller
allmänintresse som dominerar offentligheten? Försöker den politiska människan främst uppfylla personliga önskningar och behov, eller agerar hon
med avsikten att främja vad hon tror är bäst för hela samhället?”
Trots att dessa frågor vid första anblicken tycks enkla och raka, så har
diskussionen om den relativa betydelsen av egennytta och allmännytta länge
splittrat samhällsvetare, politiska tänkare och allmänna observatörer av
politiken. Åtskillig modern samhällsforskning utgår från att politiska handlingar främst är motiverade av egennytta. I en hypotetisk värld vägleds
väljare av sina plånböcker, partier röstmaximerar och byråkrater strävar
efter större budgetar. Å andra sidan antar den klassiska politiska filosofin att
det finns ett ”gemensamma bästa”, och att förekomsten av medborgare som
sluter upp kring detta är av avgörande betydelse för ett sunt och väl
fungerande styrelseskick. Den kanske mest citerade klassiska definitionen
av demokrati slår fast att ”den demokratiska metoden är ett institutionellt
arrangemang för att nå fram till politiska beslut vilka förverkligar det
gemensamma bästa genom att låta folket själv avgöra frågor genom valet av
individer som samlas för att utföra dess vilja” (Schumpeter 1942).
Egennyttans relativa betydelse i förhållande till allmännyttan har emellertid sällan varit föremål för empirisk prövning. På förhand bestämda
teorier leder naturligtvis bara till att skyttegravarna blir djupare snarare än
att diskussionen förs framåt. Lewins Self-Interest and Public Interest in
Western Politics syftade till att ändra på detta genom att föra in en uppfriskande empirism i debatten. I slutet av 1980-talet hade Lewin noterat att
stora mängder samhällsvetenskaplig forskning om politiskt beteende inte
fullt ut hade integrerats i de mer teoretiska debatterna. Tiden var därför
mogen att:

6. 6
… empiriskt undersöka vad en del forskare hittills har antagit som
fundamentala principer (vilka bara behöver illustreras med hypotetiska
läroboksexempel) och som andra har samlat massor med information om
(men sällan placerat i ett teoretiskt eller filosofiskt sammanhang): nämligen frågan om det finns någon grund för antagandet om egennyttans
dominans i den västerländska offentligheten (Lewin 1991).
I Self-Interest and Public Interest in Western Politics görs just en undersökning ”om väljare, politiker och byråkrater [är] influerade, inte bara av
sina uppfattningar om vad som är bäst för dem själva, utan också vad de tror
är bäst för andra, för samhället i dess helhet”.
Lewin kom till överraskande slutsatser. Han upptäckte att det egentligen
finns mycket få bevis för att det är egennyttan som styr politiskt beteende
och beslutsfattande av politikens aktörer i västerländska samhällen. När det
gäller väljarna fann Lewin att tillgängliga fakta indikerar att de tenderar att
inte i första hand se till sina egna plånböcker, utan till hur regeringen sköter
ekonomin i dess helhet, när de bestämmer hur de ska lägga sina röster.
”Sociotropiska [oegennyttiga] överväganden”, upptäckte Lewin, ”är signifikanta för väljarbeteenden, ändå är debatten om plånbokshypotesen livaktig.
Vad som håller den igång är inte förekomsten av några stödjande rön utan
snarare förhållandet att den verkar så bestickande, ’en god hypotes som
motstår motspänstiga fakta’”. Därtill fann Lewin att tillgängliga fakta indikerade att ”hypotesen om egenintresse inte heller kan upprätthållas när det
gäller politiker … Fakta visar överväldigande, för att inte säga definitivt avgörande, att bilden av politikern som främst röstmaximerande har lika lite
empiriskt stöd som synen på väljaren som röstar utifrån sin plånbok.” Till
och med de så mycket baktalade byråkraterna avslöjas ha sammansatta
motiv. Det empiriska stödet för ”budgetmaximeringshypotesen” är svagt,
tvärtom tycks det som att byråkrater faktiskt bryr sig om att göra ett bra
arbete. Sammanfattningsvis inrymmer de flesta politiska aktörer i västerländska samhällen en känsla för ”vad som är bäst för hela samhället” i sitt
beslutsfattande. Lewin drog slutsatsen att oegennyttig samhällsanda är
mycket mer spridd än vad ”många tidigare forskare och observatörer har
trott”.
Genom att kombinera teori och empiriska fakta kunde Lewin förse oss
med en välbehövlig (men inte särskilt beaktad) prövning mot verkligheten
av a priori-bestämda teorier som helt enkelt förmodar att egenintresset
dominerar överallt och alltid. Enbart de slutsatserna gör boken värd att
begrunda tjugo år senare. Genom att visa att oegennyttig samhällsanda spelar en större roll i det politiska livet än vad forskarna tidigare hade föreställt
sig, reser Lewin därtill den underförstådda frågan om var denna anda kommer ifrån.

7. 7
Samhällsandans källor
Lewin pekar ut betydelsen av detta forskningsstråk i slutet av boken, när
han diskuterar några implikationer av sina fynd. Han påpekar att i tillägg till
avsaknaden av empiriskt stöd, så skulle politik som utformas av aktörer
vilka styrs av snäv egennytta leda till dysfunktionella samhällen. Detta, noterar han, kan enkelt demonstreras av ”fångarnas dilemma”, som förser oss
med en klassisk illustration av hur handlingar av renodlad egennytta
producerar ett suboptimalt resultat för kollektivet. Men detta suboptimala
resultat kan övervinnas genom att spelet upprepas och deltagarna får bättre
information om, och incitament för, att samarbeta.
Tricket att övervinna fångarnas dilemma är således den utmaning vi står
inför i det moderna samhället, nämligen att förse medborgarna med incitament att inbegripa ”vad som är bäst för hela samhället” i sina kalkyler, så att
de kan uppträda samarbetsinriktat och kollektivt (Lewin 1991; Ostrom
1990). Self-Interest and Public Interest in Western Politics visar att sådana
incitament är mycket mer vanligt förekommande i västerländska samhällen
än vad många tidigare forskare har trott. Detta bidrar i sin tur till att förklara
varför dessa samhällen fungerar så väl, med liten kriminalitet, hög skatteacceptans, begränsad korruption och allmänt laglydigt beteende. Som Lewin
uttrycker det hjälper oss tendensen att ta med ”vad som är bäst för hela
samhället” i kalkylen att förstå vad det var som gjorde att västliga samhällen
kunde ta steget från ”naturatillståndet till välfärdsstaten”.
Förhållanden som låter ett samhälle sträva efter den gemensamma nyttan
saknas emellertid i de flesta utvecklingsländer, och de varierar avsevärt också inom Västerlandet och över tiden. Begrunda skillnaderna mellan dagens
Sverige och Ryssland, eller mellan europeiska samhällen under 1800-talet
och det sena 1900-talet. Den fråga som Self-Interest and Public Interest in
Western Politics sålunda leder oss till är: Var kommer samhällsanda ifrån?
Varför är medborgarna i en del samhällen i stånd att agera samarbetsinriktat och kollektivt, att i politiskt beslutsfattande ta med ”vad som är bäst för
hela samhället i dess helhet” i kalkylen, medan andra inte kan det? Eller, som
en annan svensk statsvetare har uttryckt det, ”hur tar man sig från Moskva
till Stockholm?” (Rothstein 2005).
En möjlighet är att ett samhälles kultur bestämmer i vilken grad medborgarna hyser tillit, är samarbetsvilliga och uppfyllda av samhällsanda
(Banfield 1967; Almond & Verba 1989; Kedourie 1981). Men trots dess
popularitet har kulturella förklaringar en rad brister. En sak är att mycket få
bedömare är överens om hur man ska definiera ett särskilt lands eller
grupps kultur, så ”kultur” är svårt att använda som en oberoende variabel
(Berman, kommande arbete). Ett annat problem är att kulturella faktorer
inte kan förklara förändring. Till exempel hur det kommer sig att de flesta
västeuropeiska länder i dag är stabila, liberala, demokratiska välfärdsstater
när de inte var i stånd att åstadkomma politisk stabilitet under 1800-talet?
Ytterligare ett problem (som troligen Lewin skulle understryka) är att

8. 8
många kulturrelaterade förklaringar är baserade mer på antaganden än
empirisk analys.
Ytterligare en förklaring till att samhällsandan är starkare i en del
samhällen och svagare i andra är att ju mer uppdelat ett land är i regioner
eller grupper, desto mindre troligt är det att medborgarna tar hänsyn till vad
som är bäst för hela samhället, utan snarare ser till vad som är det för den
egna gruppen (Horowitz 1987; Dahl 1972; Lijphart 1977). Men multiplicitet
är inte ödesbunden. Inte bara blir många etniskt mångskiftande samhällen
mer sammanhängande med tiden (Conner 1991; Anderson 2006; Weber
1976; Laitin 1998); även i länder med höga värden i fragmentationsindex
kan andra faktorer än multipliciteten i sig vara skuld till politiska konflikter
och förfall (Fearon & Laitin 2003; Chandra 2007; Habyarimana, Humphreys,
Posner & Weinstein 2009).
I stället för att bestämmas av kulturella eller multiplicitetsfaktorer tycks
graden av hur mycket samhällen karaktäriseras av medborgerlig uppslutning bakom allmännyttan åtminstone delvis avgöras som en konsekvens av
institutioner och normer (Rothstein 1998, 2005 och 2011). Engagemang för
allmänintresset kan odlas genom inrättandet av normer och institutioner
som påverkar människors begränsningar och möjligheter.
Exemplet Sverige
För att ta vid där Self-Interest and Public Interest in Western Politics slutade
ska jag undersöka etableringsprocesserna för normer och institutioner i ett
särskilt intressant och relevant exempel, nämligen Sverige. I en bred uppsättning mått som är relaterade till allmänintresset – tillit, social solidaritet,
civilsamhällets aktivitet, förtroende för staten, nivåer för skatteacceptans
och korruption – uppvisar Sverige exceptionellt höga värden. Hur kommer
det sig? Varför har svenska medborgare en stark tendens att väga in vad
som är bäst för samhället i politisk handling och beslutsfattande?
Många faktorer spelar antagligen in, men en betydelsefull och underskattad del av svaret står att finna i skapelsen av socialdemokratiska normer och
institutioner under 1900-talet. De svenska socialdemokraterna inpräntade
en anda av allmännytta och tog strid för institutioner som främjade och
stärkte denna. Normer och institutioner spelade en avgörande roll för att
skapa dagens av samhällsanda präglade svenska medborgare. Det svenska
exemplet indikerar att graden av allmänintressets dominans över egen- eller
särintressen i ett samhälle i avgörande delar bestäms av politiska nyckelaktörers vägval.

9. 9
En degel av konflikter
Före det andra världskriget avvek inte Sveriges politiska utveckling på något
avgörande sätt från andra europeiska länders. Industrialiseringen hade börjat förändra landets sociala och ekonomiska bas, men den traditionella eliten
strävade efter att motverka liberalisering och demokratisering. Sociala och
ekonomiska villkor på landsbygden förblev extremt svåra; en större andel
svenskar valde att emigrera från sitt hemland än i något annat land förutom
Norge och Irland (Scott 1977). Arbetsmarknaden slets isär av konflikter,
något som kulminerade i en massiv storstrejk och lockout i augusti år 1909.
Trots tilltagande politiskt tryck och samhällelig frustration inträffade övergången till demokrati först vid första världskrigets slut, sporrad av den våg
av social oro som skakade Sverige och det mesta av övriga Europa i åren
1917-18 (Berman 1998).
Övergången till demokrati löste emellertid inte landets problem, och mellankrigstiden blev besvärlig för Sverige. Landet genomled tio regeringar och
stigande oro såväl socialt som på arbetsmarknaden (Holmberg 1963). En
regeringsledamot uttryckte vid denna tid: ”Ett beklagansvärt faktum är att
under de senaste åren har vårt land blivit ett land av strejker, bojkotter och
lockouter. I detta hänseende har vi slagit alla världsrekord.” (Bäckström
1963, 126). Allteftersom åren nötte på kände sig växande skaror av svenskar
förrådda av kapitalism och desillusionerade av den nya demokratiska politiska systemet, vilket tycktes oförmöget att frambringa vare sig stabila
regeringar eller kraftfulla politiska initiativ. Resultatet var tilltagande sociala
spänningar, frustration och alienation.
I andra delar av Europa gav sådana stämningar näring åt radikala rörelser
på högerkanten, där fascismen och nationalsocialismen erbjöd en vision av
harmonisk nationell gemensamhet och ett löfte om en regering som var
kapabel och villig att kreativt och med kraft ta itu med samhällets och ekonomins problem. I Sverige var det emellertid den socialdemokratiska vänstern som trädde fram i triumf ur 1920- och 30-talens kaos, men av liknande
skäl: Det svenska socialdemokratiska partiet (SAP) erbjöd de mest kreativa
och kraftfulla lösningarna på de problem som skapades av kapitalism och
demokrati, och belönades därmed med chansen att omforma de politiska
och ekonomiska förhållandena under åren som följde. Mycket av förklaringen till det var SAP:s förmåga att övertyga valmanskåren att bara det
kunde övervinna landets splittring och skapa ett nytt samhälle i den stora
medborgarmajoritetens intresse, istället för att gynna särskilda grupper.
”Hela folkets parti”
Från tidigt i sin historia hade det svenska SAP varit ett flexibelt och odogmatiskt parti (Berman 2006). Det uppskattade inte marxism som en ”veten-

10. 10
skaplig” dogm som krävde lydnad, utan för dess betoning på behovet att
förändra samhället och löfte om en bättre, mer rättvis framtid.
SAP:s tidiga ledare insåg att ett framgångsrikt socialdemokratiskt parti
var ett som kunde anpassa sin taktik till en särskild tid och dess omständligheter. Till exempel insåg man behovet att nå utanför partiets naturliga bas
av arbetare och försökte vinna stöd av andra sociala grupper som delade
åtminstone några av dess mål. En del har faktiskt argumenterat för att SAP
uppfattade sig som ”ett folkets part”, inte bara ett arbetarparti, redan från
dess tillkomst. Per Albin Hansson, partiets ledare under mellankrigstiden,
noterade att den första socialdemokratiska tidningen i Sverige hade hetat
Folkviljan, att det första partiorganet hette Folkbladet, och att de mötesplatser partiet hade inrättat hade namn som Folkets Hus och Folkets Park
(Hansson 1929, Trädgård 1993). Redan år 1890 hade Axel Danielsson, en
tidig ledargestalt i partiet, argumenterat för att SAP måste ”komma i
närmare kontakt med folket, i synnerhet med människor som ännu inte
känner sig revolutionära, men som vill förbättra sin politiska situation … Vi
måste bli ett folkets parti.” Hjalmar Branting, partiets förste och mest
långvarige ledare, var en annan tidig förespråkare för en bred syn på klasskampen, och argumenterade för att den skulle ”föras på ett sätt som inte
stänger dörren för en utvidgad solidaritet bland andra [än arbetare]. Målet
… är att genom kampen nå en solidaritet som … sträcker sig över hela
nationen och genom detta … inbegriper alla människor” (citat ur Alsterdal &
Sandel 1970). Som en följd av dessa uppfattningar riktades SAP:s valmanifest vid sekelskiftet inte bara till proletariatet utan till ”Sveriges arbetande
folk” eller till ”all frisinnade medborgare i stad och på land” (Håkansson
1959, Hansson 1929).
Under 1900-talets första år fortsatte framträdande företrädare för partiet
att successivt omforma SAP:s förhållande och politik till andra sektorer av
det svenska samhället, i synnerhet bönderna. Relationerna mellan bönder
och arbetare var ansträngda i Sverige liksom i det mesta av Europa, men
många framträdande personer inom SAP började argumentera för att även
om småjordbruken var dömda att försvinna på lång sikt, så var det politiskt
oklokt (och moraliskt förkastligt) att hoppas på eller verka för sektorns
kollaps. SAP:s kongress år 1908 beslutade följaktligen att ägna mer resurser
till agitation på landsbygden, och tre år senare försökte en arbetsgrupp i
partiet stärka partiets attraktionskraft för småbönder och lantarbetare
genom en rad förslag på de social-, finans- och utbildningspolitiska områdena. Arbetsgruppen underströk otryggheten som gällde för både arbetare
och bönder och konstaterade att såväl små som större bönder och lantarbetare tillsammans med industriarbetarna hörde till de exploaterade
klasserna (Björlin 1974).
Vid första världskrigets utbrott befann sig det svenska SAP därmed i en
mycket annorlunda position jämfört med de flesta av deras motsvarigheter i
resten av Europa. Partiet hade redan format valallianser med liberaler och
medelklassgrupper och gjort ansträngningar att nå ut till småbönder, med

11. 11
följande förändringar av dess plattform och väljarattraktion. Dessa drag
hade positionerat det bättre än andra europeiska socialistpartier att möta de
utmaningar som skulle komma under följande tumulta år.
Socialdemokrati
Efter övergången till demokrati i Sverige stod det klart för SAP att som det
största partiet men utan egen majoritet i ett demokratiskt system (den
situation som dess flesta motsvarigheter i Västeuropa befann sig i) hade det
två reella valmöjligheter om det ville undvika maktlöshet: Antingen överge
uppslutningen bakom demokratin ta revoltens väg till makten – den kommunistiska ansatsen – eller finna ett sätt att samla en majoritet för sitt
program så att det kan vinna makt genom val: den socialdemokratiska ansatsen. Många socialistpartier var under mellankrigstiden oförmögna att ta
steget fullt ut åt det ena eller andra hållet; det svenska å andra sidan valde
bestämt det senare. Under 1920-talet intensifierade partiet sina insatser för
att nå ut till grupper utanför industriproletariatet. Genom att omfamna
begrepp som ”folk” och ”nation” som den radikala högern framgångsrikt
exploaterade på andra håll kunde SAP axla manteln av nationell enhet och
social solidaritet under det kaotiska tidiga 1930-talet.
Nyckelfigur för detta socialdemokratiska vägval under mellankrigstiden
var Per Albin Hansson, som blev partiledare år 1928. Hans främsta bidrag
var att forma SAP:s vision om den socialistiska framtiden till folkhemmet.
Hans mest kända förklaring av begreppet gavs i ett tal han höll år 1928:
Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda
hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga
kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där
försöker ingen skaffas sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker
icke ner och plundrar den svage, I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, plundrare och plundrade. Det svenska
samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet. Här råder visserligen en formell likhet, likheten i politiska rättigheter, men socialt består
ännu klassamhället och ekonomiskt råder fåtalets diktatur.
Även om idén om Sverige som folkhemmet blev fast förknippat med
Hansson och SAP så hade det sitt ursprung till höger. Det var i själva verket
centralt för den kritik av det moderna, kapitalistiska, liberala samhälle som
fascistiska och nationalsocialistiska rörelser byggde på i andra delar av
Europa (Berman 2006). Den första kända politiska användningen av ”folk-

12. 12
hemmet” var år 1909 i ett tal av Alfred Petersson i Påboda, en ledande
gestalt i den svenska bonderörelsen. ”Vårt samhälle,” frågade Petersson,
”vad är det annat än ett människohem, ett folkhem? Det ska ge arbete och
förnödenheter för bönder såväl som för arbetare [och tillhandhålla] framtidshopp. Att kämpa för att uppnå dessa mål är inte att bygga luftslott utan
att tillfredställa de mest grundläggande mänskliga behov” (citat ur Lagergren 1999; Trädgårdh 1990).
Idén togs därefter upp av tidens mest inflytelserike svenske nationalist,
Rudolf Kjellén. Likt sina motsvarigheter på andra håll i Europa strävade
Kjellén efter att återskapa en nationell solidaritet och sammanhållning som
hade gått förlorad i det moderna samhället. Han var en synnerligen skarp
kritiker av liberalism på grund av dess fokus på individens intressen snarare
än nationens som helhet. Men han var inte enbart reaktionär, han kritiserade också gammalmodig konservatism och förordade skapelsen av en ny
rörelse för att främja den nationella samling han höll för nödvändig för att
uppnå nationell storhet och expansion (Wärenstam 1970). Som han en gång
uttryckte det: ”I vårt land upplever många den sociala klyftan mellan dem
själva och de mäktiga som mer betydelsefull än klyftan mellan [svenskar]
och andra. Att komma till rätta med denna abnormitet är allas vår uppgift”
(citat Åsard 1996). För att uppnå detta mål förordade Kjellén en förening av
nationalism med en ny typ av socialism, en som främjade ”statens makt
istället för individens rättigheter; en solidaritet som inte begränsas till
särskilda individer eller klasser utan omfattar hela folket; samhörighetens
företräde framför frihet. [Dagens socialister] begränsar dessa idéer till arbetarklassen … Låt oss utsträcka dessa idéer till hela folket – föreställ nationell
socialism i stället för klassocialism!”.
Inte förvånande såg Kjellén SAP som ett kritiskt hinder för sina måls
genomförande, då det representerade ett kraftfullt alternativ till den liberalism och gammalmodiga konservatism han hoppades avlösa. Det var faktiskt
i en debatt med Branting år 1912 (till synes om den förändrade internationella situationen men med den verkliga avsikten att ifrågasätta SAP:s
trohet till nationen) som Kjellén presenterade sin vision för det svenska
samhället som folkhemmet. Han använde begreppet för att frammana bilden
av en stark och solidarisk nation i kontrast till det splittrade samhälle han
menade var den logiska konsekvensen av de inom socialismen då förhärskande inriktningarna:
Det Sverige vi längtar efter och strävar för – ett Sverige som vinner storhet … av att klasserna underordnar sig helheten, lyckliga i den allmänna
lojaliteten till det land som har fostrat oss … detta Sverige har ännu inte
anlänt. Och det kommer inte innan de falska profeterna har avslöjats och
besegrats. En sak är klar: bara på sin egen grundval kan Sverige förvandlas
till det lyckliga folkhem det är menat som (citat Åsard 1996).
Under mellankrigstiden tog den svenska nationalistiska rörelsen upp
Kjelléns anklagelser mot den socialistiska rörelsen för att verka för samhällelig splittring och motarbeta nationella intressen. När de upptäckte att

13. 13
det fanns en resonansbotten för sådana angrepp – och var pragmatiska nog
att tillskansa sig en god idé när de hörde den – bestämde sig SAP:s ledare för
att stjäla nationalisternas tordön. Hansson var fast besluten att bekämpa
varje anklagelse om att SAP var antinationellt eller på något sätt illojalt mot
nationen, och i det tidiga 1920-talet grep han efter folkhemsidén som ett
utmärkt sätt att omgestalta bilden av partiet och dess ideal. År 1921 sade
han: ”Vi har ofta blivit kallade opatriotiska. Men jag säger: det finns inget
mer patriotiskt parti [än SAP] därför att den mest patriotiska handlingen är
att skapa ett land där alla känner sig hemma” (citat Hallberg & Jonsson
1993). Hansson argumenterade för att det inte krävdes mer för att överflygla högern och forma en majoritet än att fortsätta på den sedan länge
inslagna vägen. År 1928 uppmanade Hansson sina partivänner att inse:
Vi är redan fast förankrade i olika grupper av det arbetande folket i stad
och på land. Vi strävar nu efter att utvidga partiet ytterligare, att göra
det till ett verkligt och stort folkets parti, vilket med stöd av en majoritet
av folket kan förverkliga drömmen om … folkhemmet. Förutsättningen
för en dylik samling är en politik som beaktar behoven hos olika grupper
och utan fördomar prövar olika vägar att tillgodose rättmätiga krav
varifrån de än må komma (SAP 1928).
När den stora depressionen drabbade Sverige var SAP redan beväpnat
med idén om folkhemmet och förbundet till en strategi som betonade partiets strävan att verka inte bara för arbetarnas bästa, utan för alla ”svaga”,
”undertrycka” och ”folket” i allmänhet. Det hade även strävat efter att inkludera små och mellanstora bönders intressen, vilka gav fascistiska och
nationalsocialistiska rörelser ett avgörande stöd i andra delar av Europa. Till
detta lanserade SAP en innovativ protokeynesiansk strategi som särskiljde
sig inte bara från vad de politiska motståndarna i Sverige erbjöd utan också
från andra socialistiska partier i Europa. Partikongressen år 1932 enades
om politiska riktlinjer som kombinerade detta nya protokeynesianska ekonomiska program med en tydlig ”hela folkets parti”-ansats. Det avslutas med
följande ord:
I det nuvarande läget fattar socialdemokratin såsom sin främsta uppgift
att i sin politik med all energi arbeta för en snar och effektiv hjälp åt de
medborgargrupper som blivit oförvållat lidande av den ekonomiska krisens följder … [Partiet] vill icke understödja och hjälpa den ena arbetande klassen på den andras bekostnad. [Det] skiljer icke i sitt framstegsarbete mellan industriarbetarklassen och jordbrukarklassen eller mellan
handens och hjärnans arbetare … [Det] utgår ifrån, att samhället … har
ovillkorlig skyldighet att i främsta rummet säkerställa deras försörjning,
som befinna sig under det hårdaste trycket, vilken grupp de än tillhöra.
Endast en sådan politik, som tar sikte på hela det arbetande folkets bästa,
är folkpolitik, i det ordets egentliga innebörd … Vi kalla till samling kring

14. 14
en politik, som utan hänsyn till grupp- efter klassintressen vill på alla
områden hävda och utbygga demokratin till betryggande av allmänt väl.
Det visade sig att strategin var framgångsrik: SAP fick sitt dittills högsta
röstetal, 41,7 procent.
Valtaktik och partipolitik
Då det inte fullt ut klarade att vinna en majoritet behövde emellertid SAP
fortfarande åtminstone en allierad för att bilda regering och genomföra sitt
program. Partiet riktade sin uppmärksamhet till bönderna, vilka likt sina
motsvarigheter på andra håll i Europa hade lidit av en agrikulturell kris
sedan slutet av 1920-talet. Hansson tog på sig själv att ingripa med ett
försök att övertyga bönderna att SAP kunde erbjuda dem mer än övriga
borgerliga partier (som ägnade intensiva möda åt att själv försöka få ihop en
majoritet). I maj år 1934 lönade sig detta och de två partierna blev överens
om den berömda kohandeln, där SAP accepterade protektioniska insatser
för vissa jordbruksprodukter i utbyte mot att bönderna hjälpte dem till
makten.
Bildandet av en SAP-ledd regering och det samtidiga igångsättandet av
”krispolitiken” inledde en ny era i svensk politik. Som fallet var också med
den liknande politik som de tyska nationalsocialisterna (NSDAP) införde vid
ungefär samma tid, är det sannolikt att SAP:s program för att stimulera
ekonomin bara accelererade ett ekonomiskt uppsving orsakat av
internationella trender bortom regeringens kontroll (Clark 1939, Jonung
1981, Montgomery 1938). Ändå var faktum att återhämtningen sammanföll
med uppstigandet och aktivismen av en ny regim politiskt guld. Som Gunnar
Myrdal (1945) senare skulle påpeka: ”Även om man nog kan säga att vi vid
den tiden hade en otroligt god tur, så bör man ändå tillskriva oss en särdeles
skicklighet i att dra fördel av denna goda tur”.
Medan decenniet fortskred skördade SAP framgångarna för dess
krispolitik och sådde för nya. Politiskt arbetade man för att konsolidera sin
ställning som ”hela folkets parti” och underströk såväl sin avsikt att främja
”allmännyttan” som sin status som den som bäst kunde tjäna det svenska
samhället i dess helhet. Man argumenterade också för att Sveriges goda erfarenheter när det gällde att komma ur depressionen visade att staten kunde
spela en positiv roll för ekonomin, och att dess inflytande borde utvidgas i
syfte att säkerställa välfärden för alla svenska medborgare. SAP förde
valrörelse år 1936 under parollen ”Vi besegrade krisen”, trumpetande sina
tidigare framgångar och lovade att det skulle fortsätta att använda den
politiska makten för att tämja och styra det kapitalistiska systemet för hela
samhällets bästa. I åren som följde fortsatte SAP att rikta appell till ”folket”,
till samhällelig solidaritet och det gemensamma goda, identifierande sig som

15. 15
den svenska nationens försvarare – en ansats som i en tid av oreda och desorientering visade sig mer attraktiv än de ortodoxa marxisternas splittrande
klasskampsperspektiv eller de klassiska liberalernas individualism. Som
Ernst Wigforss, en nyckelfigur i SAP vid den tiden, uttryckte det:
Man hör så mycket talas om den sammanhållning som nu präglar det
svenska folket … Man ska inte försumma att notera att detta står i
samband med att den ekonomiska situationen för de breda massorna har
förbättrats. Det står också i förbindelse med det övergripande politiska
program vi har drivit de senaste åren i syfte att skapa arbetstillfällen,
förbättra bostadsstandarden och lätta bördorna för samhällets olyckliga.
Det är inte minst dessa insatser som har lagt grundvalen till den nationella solidaritet vi nu är så stolta för (citat Molin 1974).
Hansson deklarerade samtidigt att SAP:s ideal var:
Ett samhälle av fria och jämlika individer i demokratiskt samarbete, där
allmänna nyttigheter används för att ge alla trygghet och välfärd. Vi
socialdemorater accepterar inte en samhällsordning där politiska, kulturella och ekonomiska privilegier är ett sätt för de få att hålla folkets
massor i beroende … Sverige tillhör oss alla, det har resurser för alla och
allt bör göras för det bästa [för helheten]. Det har alltid varit utgångspunkten för vårt arbete. Vi behöver bara fortsätta längs denna väg.
Efter det andra världskriget fortsatte SAP (som förblev i regeringsställning nästan oavbrutet i decennier) att dramatisk omforma relationerna
mellan staten, marknaden och samhället i Sverige. I korthet inriktades den
efterkrigstida svenska staten på att främja tillväxt, skydda samhället från
marknaden och främja social solidaritet (Korpi 1978). De två kanske mest
karaktäristiska medlen för SAP att nå dessa mål var Rehn-Meidnermodellen
och välfärdsstaten.
Rehn-Meidnermodellen kännetecknades av ett centraliserat system för
löneförhandling som satte löner på vad som uppfattades som en ”rättvis”
nivå (vilket i praktiken betydde att säkra ”lika lön för likvärdigt arbete”,
kontinuerliga lönehöjningar samt låglönesatsningar för att minska ojämlikhet). Lönerna blev därmed ”för höga” för en del företag (de som var mindre
effektiva och konkurrenskraftiga) och ”för låga” för andra (de högeffektiva
och konkurrenskraftiga). Företag i den första kategorin ställdes inför valet
att antingen bli bättre eller slå igen, medan de i den andra kategorin ökade
sin lönsamhet (då lönerna de betalde var lägre än vad de annars skulle haft
råd med). För att kompensera arbetare som förlorade sina jobb förband sig
staten att sörja för omställning genom utbildning. Systemet syftade till att
åstadkomma ett antal till synes motsägelsefulla resultat samtidigt: främja
näringslivets effektivitet och produktivitet på samma gång som lönestruk-

16. 16
turen blev mer jämlik och samhällssolidariteten stärktes, dvs. en känsla av
gemensamma intressen bland olika socioekonomiska grupper.
Den svenska välfärdsstaten utformades med liknande mål i åtanke.
Jämförd med sina motsvarigheter i övriga Europa var den större och mer
generös, kännetecknad av det uttalade målet att främja både dekommodifiering och samhällssolidaritet. Som en av dess mest klarsynta observatörer har noterat: den svenska välfärdsstaten ”både etablerade universell
solidaritet och marginaliserade marknaden som den främsta arenan för fördelning och bestämning av människors livschanser (Esping-Andersen 1985).
Den åstadkom detta med en rad program och förmåner som fick de flesta
andra välfärdsstater att se ut som dvärgar och genom att ”socialisera” (i
betydelsen överföra till den offentliga sektorn) ett brett spektrum av
tjänster och resurser (som sjukvård, utbildning och barnomsorg) som i
många andra länder åtminstone delvis förblev domäner för marknaden,
familjen eller ideella organisationer. Partiet använde medvetet välfärdspolitiken inte bara för att utvidga sitt väljarstöd utan också för att utveckla
en känsla av gemensamt intresse över klassgränser. Som en bedömare har
noterat: ”den centrala missionen [för den svenska välfärdsstaten] är att öka
solidariteten mellan medborgarna genom att skapa en plattform för nationell samling” (Lagergren 1999).
Till exempel fick insikten om den växande betydelsen av löntagare i tjänstemannayrken under efterkrigstiden SAP att uttryckligen utforma politiken
för att attrahera också dem och knyta deras intressen till arbetarnas. Det var
särskilt tydligt i striden om den allmänna tjänstepensionen i slutet av 1950talet när SAP ”underströk arbetarnas och tjänstemännens gemensamma
intressen [för sådana pensioner] och att kampen för dem var av största
betydelse för alla löntagare” (Svensson 1994). Följande den strategi det
hade omfattat under mellankrigstiden riktade partiet sina appeller inte bara
till arbetarna utan till svenska folket i allmänhet. Det drog därmed fördel av
sin ledarroll under kriget och åberopade med tydlig stämma sitt engagemang för samhällssolidaritet och det nationella intresset. Det fanns ingen
konflikt mellan dessa positioner och socialdemokrati, hävdade partiet,
därför att riktigt uppfattad socialdemokrati handlade om att främja det
kollektiva intresset snarare än en enskild grupps eller klass. SAP:s appeller
var mättade med referenser till ”solidaritet”, ”samarbete” och ”gemensamhet”. Det var fallet särskilt i diskussionerna om planer på en utvidgad
välfärdsstat, vilka presenterades som en del av SAP:s strategi för att skapa
”det starka samhället” och skydda allmänheten för den moderna kapitalismens otryggheter och osäkerheter. Som Tage Erlander (1956), statsminister
mellan 1946 och 1969, uttryckte det växte SAP:s välfärdspolitik fram ur
insikten att ”trygghet är ett för stort problem för individen att lösa med bara
sina egna krafter … Det moderna samhällets problem kräver ett ökat mått av
samarbete, samverkan och solidaritet”.

17. 17
Sammanfattningsvis strävade SAP efter att förändra det svenska samhället och dess politiska ekonomi under mellan- och efterkrigstiden. Partiet
inrättade en uppsättning av normer och institutioner som främjade samhällssolidaritet, samarbete och sammanhang, och skapade därmed en stark
känsla för allmänintresset. Partiet upprepade ständigt vikten av dessa
värden och institutionaliserade dem i den svenska välfärdsstaten och formade på så sätt starka och långlivade incitament för social samverkan och
konstruktionen av gemensamma intressen. SAP gjorde detta inte bara för att
dessa värden är värdefulla i sig, utan också för att det insåg att sådana
värden var nödvändiga för att bevara dess politiska majoritet såväl som
stödet för välfärdsstaten och annan politik det förde.
SAP:s framgång med att fostra folket till en stark känsla för allmänintresset framgår av det faktum att denna känsla förblir stark, även när partiet i dag inte har makten. Trots massiva politiska, demografiska och ekonomiska förändringar under senare decennier erkänner och accepterar en
bred majoritet av svenskarna de grundläggande socialdemokratiska idéerna
om betydelsen av samhällssolidaritet, sammanhållning och samarbete. Kort
sagt, allmänintressets utbredning i Leif Lewins Sverige måste sålunda, åtminstone till en del, ses som en skapelse av ett skickligt och handlingskraftigt socialdemokratiskt parti.
*
Trots att denna essä har fokuserat på den starka känslan av allmänintresse i
Sverige är dess argument mer allmänna. I Self Interest and Public Interest in
Western Societies fann Leif Lewin att känsla av allmänintresse är mycket mer
spridd i Västvärlden än vad många andra forskare har antagit. Han argumenterade också för att det är känsla av allmänintresse som har fått dessa samhällen att fungera så väl; att förflytta sig, som han uttryckte det, ”från naturastadiet till välfärdsstaten” (Lewin 1991). Ändå vet vi att det är en relativt
ovanlig övergång – västliga samhällen har åstadkommit den först i den
senare delen av 1900-talet och många samhällen har ännu inte kommit dit.
Så frågan Lewins klassiker naturligt reser är: var kommer en känsla av allmänintresse från? Hur utvecklar samhällen normer och institutioner som
sätter dess medborgare i kraft att handla i samarbete och kollektivt?
Under de senaste decennierna har oräkneliga forskare fokuserat på
sådana frågor, och understrukit ett brett spektrum av variabler som är
manifestationer eller olika versioner av vad Lewin kallade allmänintresse,
t.ex. tillit, samhällssolidaritet, beredvillighet att betala skatt och acceptera
att styras av lag, m.m. (Putnam et al. 1994; Rothstein 2011, 2005, 1998;
Fukuyama 2011; Diamond 1999). Säkerligen är det så att något så djupgående och komplext som utvecklingen av allmänintresse (eller någon
annan av dessa variabler) inte kan reduceras till en enskild orsak. Ändå

18. 18
fokuserar en del av de mest seglivade förklaringar varför en del och inte
andra samhällen har dessa värden på fenomen som det finns mycket lite
empiriskt stöd för (t.ex. kulturella traditioner eller samhällelig fragmentering), eller så fokuserar de på strukturella variabler på makronivå (t.ex.
ekonomisk utvecklingsnivå eller långlivade historiska arv) som inte så
enkelt kan förändras eller manipuleras av politiska aktörer. Men som
Sverige visar är det bevisligen möjligt för politiska aktörer att ha inflytande
över något så djupgående som utbredningen av allmänintresse i ett
samhälle. Sveriges etos för allmänintresse (som det uttrycks i tillit,
samhällssolidaritet, beredvillighet att betala skatt osv.) är till en del en
politisk skapelse – den främjades och institutionaliserades av en mäktig
politisk aktör, SAP, som var fast besluten att omdana sitt land och dess
politiska ekonomi.
Det är sant att Sverige är ett extremt exempel – landet visar höga mätvärden också för annat än det vi diskuterar här, SAP var på många sätt ett
särpräglat parti med en ideologisk profil och ett antal politiska initiativ som
satte det i stånd att nå större framgångar än antagligen något annat parti i
den moderna, demokratiska historien. Men det faktum att partiet så i
grunden påverkade Sveriges politiska utveckling gör det klart att det låter
sig göras.
Fallet Sverige visar också något annat. Public choice-skolan, som Lewin
testade mot litteraturen, framhåller att inte bara väljare och byråkrater styrs
av egenintresse, det gäller även politiker. Detta är gängse teman i västlig
politik, men Sverige testade dem inte mot litteraturen utan mot ett helt
lands realiteter. I litteraturen är kanske det starkaste rönet mot public
choice-skolan som Lewin kom upp med att väljare är sociotropiska, dvs. de
strävar efter det allmänna goda (om än möjligen för sitt eget bästa). I Sverige
är emellertid inte detta faktum en universell sanning att ställa mot det
motsatta public choice anspråket. Istället är det, åtminstone till en del, ett
historiskt resultat av nyare svenska institutioner.
Å andra sidan stärker data från Sverige om byråkrater och särskilt politiker Lewins tes avsevärt, och kan vara av bredare tillämplighet. SAP:s
politiker uppvisade ett beteende som kan dömas som egennyttigt: de
utformade SAP:s politik, inbegripet sådant som stärkte byråkrater och
attraherade breda stråk av väljare, på ett sätt som appellerade till en rad
olika väljargruppers egenintresse, även om de retoriskt och begreppsmässigt kultiverade allmännyttan. Ändå är det tydligt att väljas och återväljas inte var ett mål i sig för dessa politiker. Det var ett medel för att nå ett
rättvist samhälle. I ljus av detta är det banalt att hålla det för politiken
karaktäristiska manövrerandet och fiskandet efter röster som en bekräftelse
på att politiker är egennyttiga. En del politiker visar detta beteende därför
att de är intresserade av makt för dess egen skull eller för att njuta de
förmåner som följer av ett mandat, men andra som är lika intresserade av
att väljas och återväljas och därmed få och behålla makt – är det för att de
kan använda den för att främja allmännyttan. Enkla observationer av

19. 19
beteende leder oss inte långt när det gäller att hitta ett svar på Lewins
fortfarande viktiga fråga. Man måste gräva djupare i motiven för de som
engagerar sig i politiken än vad kvantitativa metoder ibland tillåter.

20. 20
Referenser
Almond, Gabriel & Sidney Verba. 1989. The Civic Culture. New York: Sage
Publishers.
Alsterdal, Alvar & Ove Sandel, eds. 1970. Hjalmar Branting: Socialism och
Demokrati. Stockholm: Prisma.
Anderson, Benedict. 2006. Imagined Communities. New York: Verso.
Åsard, Eric. 1996. Makten, Medierna och Myterna. Stockholm: Carlssons.
Bäckström, Knut. 1963. Arbetarrörelsen i Sverige, vol. 2. Stockholm: Arbetarkultur.
Banfield, Edward. 1967. The Moral Basis of a Backward Society. New York: Free
Press.
Berkling, Anna-Lisa, ed. 1982. Från Fram till Folkhemmet: Per Albin Hansson som
Tidningsman och Talare. Stockholm: Metodica.
Berman, Sheri. 1998. The Social Democratic Moment: Ideas and Politics in the
Making of Interwar Europe. Cambridge, Mass.: Harvard University Press.
Berman, Sheri. 2006. The Primacy of Politics: Social Democracy and the Making of
Europe’s Twentieth Century. New York: Cambridge University Press.
Berman, Sheri. Forthcoming. ‘‘Ideational Theorizing in Political Science.’’
Governance.
Björlin, Lars. 1974. ‘‘Jordfrågan i Svensk Arbetarrörelse, 1890-1920.’’
Arbetarrörelsens Årsbok.
Chandra, Kanchan. 2007. Why Ethnic Parties Succeed: Patronage and Ethnic Head
Counts in India. New York: Cambridge University Press.
Clark, Edgar H. 1939. ‘‘Swedish Unemployment Policy.’’ Ph.D. diss., Harvard
University.
Conner, Walker. 1991. ‘‘From Tribe to Nation?’’ History of European Ideas 13(1-2):
5-18.
Dahl, Robert. 1972. Polyarchy. New Haven: Yale University Press.
Danielsson, Axel. 1972. Om revolutionen i Sverige. Stockholm: Arbetarkultur.
Diamond, Larry. 1999. Developing Democracy: Toward Consolidation. Baltimore,
Md.: Johns Hopkins University Press.
Erlander, Tage. 1956. ‘‘1956 SAP Kongressprotokoll.’’ I Från Palm till Palme: Den
Svenska Socialdemokratins Program. Stockholm: Rabén & Sjögren.
Esping-Andersen, Gøsta. 1985. Politics Against Markets. Princeton: Princeton
University Press.

21. 21
Fearon, James & David Laitin. 2003. ‘‘Ethnicity, Insurgency, and Civil War.’’
American Political Science Review 97(1): 75-90.
Fukuyama, Frank. 2011. The Origins of Political Order: From Prehuman Times to the
French Revolution. New York: Farrar, Straus and Giroux.
Habyarimana, James, Macartan Humphreys, Daniel Posner & Jeremy Weinstein.
2009. Coethnicity: Diversity and the Dilemmas of Collective Action. New York:
Russell Sage.
Håkansson, Sven-Olof red. 1959. Svenska Valprogram: 1902-1952. Göteborg:
Göteborgs Universitet, Statsvetenskapliga Institution.
Hall, Peter. 1993. ‘‘Policy Paradigms, Social Learning, and the State.’’ Comparative
Politics 25(3) (April): 275-96.
Hallberg, Mikkael & Tomas Jonsson. 1993. ‘‘Allmänanda och Självtukt’’: Per Albin
Hanssons ideologiska förändring och folkhemretorikens framväxt. Uppsala:
Avdelningen för Retorik.
Hansson, Per Albin. 1929. ‘‘Folk och Klass.’’ Tiden.
Hansson, Per Albin. 1944. Socialdemokratiska idéer och framtidsutsikter.
Stockholm: Frihets förlag.
Holmberg, Per. 1963. Arbete och Löner i Sverige. Stockholm: Rabén och Sjögren.
Horowitz, Donald. 1987. Ethnic Groups in Conflict. Berkeley: University of California
Press.
Jonung, Lars. 1981. ‘‘The Depression in Sweden and the United States.’’ I The Great
Depression Revisited, red. Karl Brunner. Boston: Martins Nijhoff.
Kedourie, Elie. 1981. Islam in the Modern World. New York: Holt Rinehart &
Winston.
Korpi, Walter. 1978. The Working Class in Welfare Capitalism: Work, Union, and
Politics in Sweden. London: Routledge & Kegan Paul.
Lagergren, Frederika. 1999. På Andra Sidan Välfärdsstaten. Stockholm: Stehag.
Laitin, David. 1998. Identity in Formation. Ithaca, N.Y.: Cornell University Press.
Lewin, Leif. 1991. Self-Interest and Public Interest in Western Politics, Oxford:
Oxford University Press.
Lijphart, Arend. 1977. Democracy in Plural Societies. New Haven: Yale University
Press.
Molin, Karl. 1974. Försvaret, Folkhemmet och Demokratin: Socialdemokratisk
Riksdagspolitik, 1939-1945. Stockholm: Allmänna Förlaget.
Montgomery, Arthur. 1938. How Sweden Overcame the Depression. Stockholm:
Bonniers.
Myrdal, Gunnar. 1945. ‘‘Tiden och Partiet.’’ Tiden 1.
Ostrom, Elinor. 1990. Governing the Commons: The Evolution of Institutions for
Collective Action. New York: Cambridge University Press.
Putnam, Robert, Robert Leonardi & Rafealla Nanetti. 1994. Making Democracy
Work. Princeton: Princeton University Press.
Rothstein, Bo. 1998. Just Institutions Matter: The Moral and Political Logic of the
Universal Welfare State. New York: Cambridge University Press.

22. 22
Rothstein, Bo. 2005. Social Traps and the Problem of Trust. Chicago: University of
Chicago Press.
Rothstein, Bo. 2011. The Quality of Government: Corruption, Social Trust, and
Inequality in International Perspective. Chicago: University of Chicago Press.
Schumpeter, Joseph. 1942. Capitalism, Socialism and Democracy. London: Allen &
Unwin.
Scott, Franklin. 1977. Sweden: The Nation’s History. Minneapolis: University of
Minnesota Press.
Socialdemokratiska Arbetarpartiet. 1928. Protokoll från Sveriges
Socialdemokratiska Arbetarpartis Trettonde Kongress i Stockholm, June 3-9.
Stockholm: Tiden.
Socialdemokratiska Arbetarpartiet. 1932. Protokoll Från Sveriges
Socialdemokratiska Arbetarpartis Fjortonde Kongress i Stockholm, March 18-23.
Stockholm: Tiden.
Svensson, Torsten. 1994. ‘‘Socialdemokratins Dominans.’’ Doktorsavhandl.,
University of Uppsala.
Trägårdh, Lars. 1990. ‘‘Varieties of Volkish Ideologies: Sweden and Germany, 18481933.’’ I Language and the Construction of Class Identities, red. Bo Stråth,
Göteborg: Göteborg University Press.
Trägårdh, Lars Christian. 1993. ‘‘The Concept of the People and the Construction of
Popular Culture in Germany and Sweden, 1848-1933.’’ Doktorsavhandl.,
University of California, Berkeley.
Wärenstam, Eric. 1970. Fascism och Nazismen i Sverige. Stockholm: Almqvist &
Wicksell.
Weber, Eugen. 1976. Peasants into Frenchmen: The Modernization of Rural France,
1870- 1914. Palo Alto, Calif.: Stanford University Press.

23. 23

24. 24
Sheri Berman är professor i statsvetenskap vid Columbia University i New York. I
Socialdemokratin och skapelsen av allmänintresset diskuterar hon vad det var som gjorde
svensk socialdemokrati så framgångsrik under 1900-talet och hur politiskt inrättade normer
och institutioner kan göra människor till solidariska samhällsmedborgare.
Ansvarig utgivare: Ann-Sofie Hermansson
www.tankeverksamheten.se
redaktion@tankeverksamheten.se
ISBN 978-91-87077-32-6