min doktorsavhandling från 2008

1. Kommunikation, medborgarskap och deltagardemokrati
En studie av medborgarutskotten i Helsingborg.
Jakob Svensson
Lunds universitet
ISBN: 978-91-628-7512-1
ISSN: 1104-4330 Lund Studies in Media and Communication 10

2. Innehållsförteckning
Förord
Del I Medborgarna och dialogen
1. Inledning och utgångspunkter
Kommunikation och meningsskapande
Syftesbeskrivning och frågeställningar
Positioner och positioneringar
Medborgare – ett mångtydigt och populärt begrepp
Medborgarskap på en diskursiv mikronivå
Avhandlingens bidrag
Avgränsningar
Avhandlingens disposition
2. Metod och materialinsamling
En etnografisk ansats
En väv av meningsskapande
Borta på hemmaplan
Uppdragsforskning och relationerna på fältet
Teoretiska influenser
Ett reflexivt tillvägagångssätt
Empiri och fältarbete
Urval på fältet
3. Medborgarutskott, delaktighet och inflytande
Helsingborgs stads organisation
Så arbetade medborgarutskotten
Iakttagelser på fältet
Tjänstemän, politiker och medborgare i Helsingborg
Medborgarna som kunskapsförmedlare
Medborgarutskottens fall
Del II Medborgarna och deltagandet
4. Medborgerligt deltagande och tillbakadragande
Medborgerligt deltagande
Medborgerligt deltagande i förändring
Traditionellt medborgerligt deltagande minskar
Utomparlamentariskt deltagande ökar
Liberalism och en instrumentell medborgarsyn
Medborgerligt tillbakadragande och rationell apati
Trottoarpolitik i Helsingborg
Motståndet mot det trottoarpolitiska deltagandet
5. Dialogen och de samtalande medborgarna
2

3. Republikanism och medborgarskap
Habermas och kommunikativ handling
Deliberativ demokrati
Deliberativ demokrati och republikanism
Samtalande medborgare och vitaliseringen av den representativa demokratin
Medborgarutskotten och samtalen
Medborgarutskotten och deliberativ demokrati
En kommunikativ medborgarsyn
Deliberativ demokrati i senmoderniteten
Problematiska aspekter
6. Identiteter och en expressiv medborgarsyn
Identiteter och medborgarskap i senmoderniteten
Motivation och medborgerligt deltagande
En expressiv syn på medborgerligt deltagande.
Expressiv rationalitet och motivation
Del III Medborgarna och positionerna
7. Storylines och positioneringar i Helsingborg
Konflikt inom medborgardiskursen
Fokus på framtiden
Ett aktivt deltagande
Den osjälviske medborgaren
Fokus på närmiljö
8. Medborgarpositioner och boplats
Medborgaren som etablerad i området
Medborgaren känner samhörighet med platsen hon bor på
Medborgaren som stolt över området hon bor i
Medborgaren som historieintresserad
9. Övriga medborgarpositioner
Medborgaren som förälder
Medborgaren som medelålders
Medborgaren söker trygghet
Medborgaren som skattebetalare
10. Slutsatser och utblick
Sammanfattning
Meningen med medborgarutskotten
Deliberation och inflytande i den kommunala deltagardemokratin
Expressiv rationalitet, inflytande och representativ demokrati i senmoderniteten
Summary
Referenser
3

4. Bilaga 1: Översikt över det empiriska materialet
Bilaga 2: Intervjuguide
Bilaga 3: Medborgarutskottens enkät till kommuninvånarna
4

5. Till Morfar
5

6. Förord
Jag vill ta tillfället i akt och tacka en rad personer och institutioner som möjliggjort denna
avhandling och gjort tillvaron enklare och mer njutbar under min tid som forskarstudent. Först
vill jag rikta ett tack till Helsingborgs stad för finansieringen av doktorandtjänsten. Jag vill
särskilt lyfta fram vårt goda samarbete under den empiriska fasen av avhandlingsarbetet.
Framför allt var medborgarutskottens utskottshandläggare mycket hjälpsamma och
tillmötesgående. Likaså var medborgarutskottens ordförande generösa i sin attityd gentemot
mig. Jag vill även rikta mig till övriga utskottspolitiker och tjänstemännen på Avdelningen för
hållbar utveckling. Tack för ni ställde upp och bjöd in mig till diverse möten och aktiviteter.
Icke att förglömma är kommuninvånarna som deltog i de aktiviteter som jag observerade och
lät sig forskas på.
Mina handledare förtjänar ett eget stycke eftersom de oförtröttligen har ställt sig och sina
kunskaper till förfogande. Till min huvudhandledare professor Peter Dahlgren, tack för din
erfarenhet, vänliga ord och underfundiga kommentarer. Till min bihandledare docent
Christina Erneling, tack för ditt mentorskap och ditt fina sätt att lotsa mig in i den akademiska
världen. Tack vare er har jag kunnat utveckla ett embryo till akademiskt självförtroende och
vågat tro på att en avhandling faktiskt var möjlig.
Tack till kollegorna vid dåvarande Institute of Communication och nuvarande Institutionen
för kommunikationsstudier: Susanne Andersson, Alf Bång, Tamara Landia, Peter Sylwan,
Kristina Räthel, Susanna Magnusson och Jesper Falkheimer. Tack till doktorander och
forskare vid Enheten för medier, kommunikation och journalistik: Helena Sandberg, Inger
Larsson, Tobias Olsson, Michael Krona, Malin Nilsson, Yael Tågerud, Sara Hamquist, Britt-
Marie Ringfjord, Malin Hjort, Joacim Martinsson, Håkan Sandström och Fredrik Miegel. Till
Marja Åkerström och Veselinka Möllerstöm, tack för en grundlig och konstruktiv opposition
på slutseminariet, era kritiska kommentarer har varit ovärderliga. Jag vill rikta ett speciellt
tack till Gunilla Jarlbro för kommentarer både manusutkast såväl som på andra texter. Det
finns även kollegor och doktorander vid Sociologiska institutionen som har berikat främst min
initiala period som forskarstudent då Medie- och kommunikationsvetenskap låg under denna
institution: Johan Vaide, Daniel Bjerstedt, Daniel Melén och Olle Frödin. Särskilt tack till
Katarina Sjöberg som tidigt tog mig an och lärde mig att skriva bättre, samt introducerade mig
till det etnografiska forskningsförfarandet. Jag vill också tillägna kollegorna på Malmö
högskola, K3, Konst, kultur och kommunikation, en tanke i detta förord, tack för en
spännande och öppen arbetsmiljö. Speciellt tacksam är jag för att Magnus Anderson har
lugnat en stressad doktorand med förstående och kloka ord, samt Inger Lindstedt för att du tog
dig tid att titta på avhandlingstexten. Tack alla de studenter vid Lunds universitet och Malmö
högskola som jag har haft privilegiet att undervisa och handleda under dessa år. Jag har lärt
mig massvis av er.
Det finns även institutioner och personer vid utländska universitet som jag vill omnämna här.
Thanks Jeremy Shearmur for making it possible to spend time at the Australian National
University, Canberra: Also thanks to Margaret Brown, Robert Goodin, John Dryzek, Simon
Niemeyer, Geoffrey Brennan, Barry Hindess, Fiona Jenkins, Bora Kanra, Chandran Kukathas,
Kosmas Tsokhas and David West. Thanks to Geoffrey Stokes and Boagang He at Deakin
University, Melbourne. Thanks Andrew Knops and Therese O’Toole at the University of
Birmingham. Takk til Institutt for informasjons- og medievitenskap vid Universitetet i
Bergen: Jostein Gripsrud, Dag Elgesem, Lars Nyre og Egil Skogseth. Thanks to the Faculty of
Environmental Studies and the City Institute at York University, Toronto: Anders Sandberg,
6

7. Roger Keil, Liette Gilbert, Patricia Wood and Ute Lehrer. Obrigado a Teresa Toldy em
Universidade Fernando Pessoa, Porto. Thanks to Rom Harré and Fathali Moghaddam at
Georgetown University, Washington, with whom I had the pleasure to meet and discuss at the
International Graduate Summer School at Campus Helsingborg. Thanks to Ted Becker at
Auburn University for helping me develop my writing skills. A special thanks goes out to my
fellow PhD colleagues, article co-writers and dear friends Hallvard Moe, University of
Bergen, and Kari Karppinen, University of Helsinki. It is incredible what a late night whiskey
can do for both friendship and academic thinking. Grazie alla meravigliosa Marta Cola
dell'Università della Svizzera italiana, Lugano. I’m so fortunate to have met you guys.
Helsinki 2004 will always stay in my memory.
Tack till Tomas Ohlin för uppmuntran och inbjudan till diskussion, och tack Emil Persson för
kommentarer på artiklar och slutmanus. För generösa stipendier tack Helge Ax:son Johnsons
Stiftelse, NordForsk, Makarna Ingeniör Lars Henrik Fornanders fond och Smålands Nation.
Till min stora, otroliga och fantastiska familj, tack för att ni har funnits där och stöttat mig
genom denna resa. Utan er vet jag inte var jag hade varit idag: Mamma, Pappa, Lena, Viveka,
Johan, Jesper, Alice, Moa, Sissa, Mormor, Farmor, Olof, Nellie, Jeanette och Hannah. Om
Morfar och Farfar hade levt tror jag ni hade varit glada och stolta idag.
Sist, men definitivt inte minst, till världens bästa vänner, det finns inga ord, bara kärlek.
Palekings, vi är fortfarande världens snyggaste gäng: Helena Åsbrink, Elisabeth Aquilonius,
Erik Ingemansson, Anna Törnblom, Emma Danielsson, Johan Bäck, Jakob Hallberg och Elin
Nilsson. Tack till Eva Augustinsson och Henrik Dahlström som stått ut med mig sedan
barnsben. Också tack till Wanda Ugerup, Livia och Martin Petri, Tobias och Sofia Tunebro,
Lisa Moraeus och Thomas Jonasson. Särskilt tack till Martin Berg för all din hjälp med
avhandlingen, sättning och ditt ovärderliga stöd under den sista skälvande tiden. Tack Maria
Fredriksson för det fina omslaget, och tack Maria Lundgren för välbehövlig språkgranskning.
Ingen av dem som ovan nämnts ska på något sätt lastas för avhandlingens tillkortakommande.
Malmö april 2008
Jakob Svensson
7

8. Del I
Medborgarna och dialogen:
”Dialog, dialog, dialog. Viktigast av allt är dialogen”. Den inhyrde seminarieledaren vände
sig till de församlade politikerna och tjänstemännen som nickade instämmande. Längs med
väggarna i den stora salen på den skånska herrgården satt ett tjugotal åhörare och lyssnade
uppmärksamt. ”Ni måste verkligen gilla er dialog”, fortsatte seminarieledaren. I de små
gruppdiskussionerna som följde en trappa upp och ute i trädgården, talade tjänstemännen
och politikerna om vikten av öppna kommunikationskanaler till medborgarna och att föra en
dialog med dem.
Dessa scener är hämtade från två utvecklingsdagar som kommunstyrelsens Avdelning för
hållbar utveckling hade anordnat för politiker och tjänstemän knutna till Helsingborgs stads
medborgarutskott. Citaten sammanfattar på ett bra sätt det som mötte mig när jag 2004 antogs
till forskarutbildningen för att skriva en avhandling om medborgarutskotten. Dialogen talades
det ständigt om, och om medborgarna, oftast frånvarande sådana.
Mellan 2003 och 2006 arbetade fem medborgarutskott som täckte geografiskt definierade
delar av Helsingborgs stad. Medborgarutskottens främsta uppgift var att besöka
bostadsområden och samtala med medborgarna där. I dessa samtal ville man ge möjlighet för
de boende att tillsammans med politiker och tjänstemän diskutera hur området kunde
utvecklas i framtiden.
Medborgarutskotten är ett exempel på ett deltagardemokratiskt försök att vitalisera den
representativa demokratin. Det verkar som att människor inte engagerar sig lika mycket i den
parlamentariska politiken som tidigare, valdeltagandet minskar och de politiska partierna
tappar medlemmar. En del talar om den representativa demokratins legitimitetskris (Nilsson
2005: 5). Hur ska en kommuns politiker kunna motivera ett styrelseskick om en stor andel av
invånarna inte legitimerar det genom att gå till valurnorna, när detta styrelseskick bygger på
att de faktiskt gör det? Hur ska invånarna kunna välja representanter bland företrädare för
politiska partier om det inte finns tillräckligt många att välja mellan? Frågor av detta slag
bekymrar politiker (Regeringens proposition 2001), tjänstemän (Strategidokumentet 2003)
och akademiker (Carter & Stokes 1998). Slutsatsen de drar är att den representativa
demokratins institutioner måste vitaliseras för att locka tillbaka medborgarnas engagemang.
Genom ett ökat deltagande ska den representativa demokratin förstärkas och frågetecken om
dess legitimitet rätas ut. I Helsingborg var tanken att medborgarutskotten skulle erbjuda
kommunens invånare en möjlighet till samtal med politiker och tjänstemän. Detta förväntades
i sin tur öka förtroendet för de folkvalda och de demokratiska institutionerna.
Den nästan maniska fokuseringen på dialog i medborgarutskottens praktiker var
iögonenfallande och fascinerande. Hur kommer det sig att dialog betonades som
kommunikationsmedel? Även det sätt som medborgarbegreppet användes i Helsingborgs
medborgarutskott fångade mitt intresse. Vad innebar medborgare i politikernas och
tjänstemännens språkbruk? Vilken syn på medborgarskapet förmedlades, och hur relaterade
deltagande kommuninvånare till sitt och andras medborgarskap mot bakgrund av
fokuseringen på dialogen i medborgarutskotten praktiker? Det är min ambition i avhandlingen
att diskutera och besvara dessa frågor.
8

9. Kapitel 1.
Inledning och utgångspunkter
Denna avhandling skrivs inom ämnet medie- och kommunikationsvetenskap. Forskning om
demokrati, dess förutsättningar och mekanismer har en stark ställning inom forskningsfältet.
Forskningen har främst berört massmedier och demokrati (se McQuial & Siune 1998;
Hutchison 1999; Dahlgren 2000; Bennett & Entman 2001; Meyer 2002; Nord & Strömbäck
2004; Bennett 2007; Wahl-Jörgensen 2007; Nord 2008). Under 2000-talet har särskilt Internet
och dess demokratiska potential fått ett stort utrymme (se Sparks 2001; Olsson 2002;
Bentivegna 2006; Dahlgren 2006; Hermes 2006; Bakardjieva 2007), inte minst på grund av
Web 2.0 och den interaktivitet tekniken idag möjliggör. Denna avhandling skiljer sig från
denna forskning då blicken är riktad mot kommunikation på mikronivå, snarare än mot de
medier i vilka den demokratiska kommunikationen äger rum. Kommunikationen som
undersöks i avhandlingen är avgränsad till medborgarutskottens kommunikativa praktiker och
konstruktionen av medborgarskap i dessa.
Den representativa demokratin är massmedialt förankrad (Meyer 2002), även Helsingborgs
stad använde annonser, kommunala program och informationsblad i kommunikationen till
kommuninvånarna (se kapitel tre). Det är därför svårt att helt särskilja medborgarutskottens
interpersonella dialoger från massmedial kommunikationsverksamhet. Snarare utgjorde
medborgarutskottens samtal en förlängning och ett komplement till de medier Helsingborgs
stad använde i kommunikationen till kommuninvånarna. Jag har dock valt bort en renodlad
medieanalys för att istället fokusera på samtalet som kommunikationsform, då detta betonades
av medborgarutskottens politiker och tjänstemän.
Enligt Carey (1992: 30) handlar studiet av kommunikation om att undersöka den sociala
processen i vilken betydande symboliska former skapas, uppfattas och används. Utifrån en
sådan uppfattning är det människans meningsskapande som ska analyseras, och vår utmaning
som forskare blir således att förstå de betydelser människor skapar med sina ord och
kommunikativa praktiker (ibid. 56). I medborgarutskottens kommunikativa praktiker var det
framför allt medborgarskapet, dess konstruktion och betydelse som förhandlades och försågs
med mening. Därför är medborgarskapet centralt i min studie av meningsskapande
kommunikation i Helsingborgs medborgarutskott. I denna avhandling ämnar jag skapa en
ökad förståelse för den diskursiva konstruktionen av medborgarskap i en kommunal
deltagardemokrati. En specificering av avhandlingens syfte diskuteras längre fram i kapitlet.
Den grundläggande synen på kommunikation i avhandlingen är att den fungerar
meningsskapande. Således börjar kapitlet med en diskussion om en kulturell syn på
kommunikation som en meningsskapande praktik. Därefter presenterar jag de aspekter av
kommunikationens meningsskapande som jag ska undersöka i denna avhandling.
Avhandlingens avstamp i kommunikation som meningsskapande fördjupas sedan genom en
redogörelse för positioning theory. Därefter diskuterar jag fältet medborgarskapsstudier och
avhandlingens plats på det. Avhandlingen belyser medborgarskap på en diskursiv mikronivå i
en kommunal organisation, och för att göra medborgarskap analytiskt applicerbart i min
studie tar jag tydlig ställning för att en definition av begreppet där relationen till en politisk
gemenskap, i detta fall kommunen, betonas. Detta åtföljs av en diskussion om studiens
relevans, avgränsningar och till slut en redogörelse för avhandlingens upplägg.
9

10. Kommunikation och meningsskapande
Kommunikation kan ses som ett kulturellt fenomen, en symbolisk process varigenom
verkligheten skapas, upprätthålls, återställs och förändras (Carey 1992: 23). I ett sådant
kulturellt perspektiv förstås mänskligt agerande i termer av texter, och forskarens uppgift är
att skapa läsbarhet i dessa texter (ibid. 60).
Det finns en verklig värld av ting, händelser och processer som vi genom språk och symboler
sätter namn på (Carey 1992: 25). Verkligheten är oss alltså inte given, oberoende av språk,
utan verkligheten skapas genom och i kommunikation (Berger & Luckmann 1966).
Människor bygger alltså upp en förståelse av sig själva, andra människor och samhället i
samtal med varandra. Dessa förståelser är i sin tur viktiga för vad vi tänker, känner och gör.
En kulturell syn på kommunikation befinner sig därför inom ett socialkonstruktivistiskt
perspektiv, i vilket kommunikation är grundläggande för hur den sociala verkligheten skapas
(Wenneberg 2001).
Människan har alltid strävat efter mening, ända sedan hon började kommunicera (Rydin 2003:
11). Att koppla samman kommunikation med meningsskapande innebär således en syn på
individer som aktiva uttolkare av sin omgivning och verklighet, snarare än passiva mottagare
och aktiva sändare av budskap. Carey (1992) gör i detta sammanhang en skillnad mellan en
transmissionssyn och en rituell syn på kommunikation. En rituell syn är inte inriktad mot att
skicka meddelanden och vidarebefordra information, utan kommunikation syftar till att
upprätthålla samhället och ge uttryck för delade värderingar (ibid. 18). Genom
kommunikation skapar och upprätthåller vi en ordnad och meningsfull kulturell värld som
både kan möjliggöra och hämma vårt agerande.
Mening konstrueras när vi uppmärksammar något i vår omgivning och kopplar detta till en
tolkningsram (Weick 1995). Våra tolkningsramar utgörs i sin tur av våra erfarenheter och
kunskaper, och dessa vägleder oss i hur vi tänker, agerar och kommunicerar.
Meningsskapande är således inte på förhand givet, men meningsskapande sker inte för den
sakens skull helt godtyckligt. Medborgarskapet, till exempel, tillskrivs betydelse och mening
genom de tolkningsramar vi har och förses med. Dessa tolkningsramar kommer till uttryck då
vi kommunicerar med varandra.
Meningsskapande är således både en social och aktiv verksamhet. Individen är en aktör, men
agerar och skapar mening i ett sociokulturellt sammanhang (Rydin 2003). Giddens (1991:
178) skriver att självet etablerar en bana som bara kan bli sammanhängande genom det
reflexiva införlivandet av en mer omfattande social omgivning. Detta innebär inte att självet
är en passiv entitet, förutbestämd av yttre påverkan. Giddens (1991: 10) menar att självet
ständigt måste skapas och underhållas genom individens reflexiva handlingar. När individer
skapar sig själva, påverkar de i sin tur det omgivande samhället. Giddens (1984) har blivit
känd för sin struktureringsteori där han försöker upphäva dualismen mellan aktör och
samhälle. Det finns en dialektik där vår inre värld av personliga upplevelser, tankar, avsikter,
önskningar och attityder påverkas av samhället och kulturen runt omkring oss, precis som vi
kan påverka vår omgivning genom våra handlingar (Fay 1996: kap. 3; Moghaddam 2002:
kap. 1).
Detta resonemang om tolkningsramar, meningsskapande och kommunikation gör det relevant
att använda diskursbegreppet. Diskurs används på flertalet olika sätt (se Potter & Wetherell
2004: 6), men traditionellt hänvisar begreppet till ett bestämt sätt att förstå, tala och skriva om
10

11. ett visst utsnitt av världen (Einarsson 2004: 253), som till exempel medborgarskap. Utifrån ett
kommunikationsteoretiskt syfte definierar Dryzek (2000) diskurs som ”ett gemensamt sätt att
förse världen med mening genom språket” (ibid. 12). En sådan definition betonar att en
diskurs både kan vara möjliggörande och sätta upp gränser för vad som anses vara korrekt
beteende.
En diskursiv inramning styr vad som är tillåtet att ta upp till samtal och inte (Cornwall &
Coelho 2007: 10-11). Kopplat till en medborgardiskurs har vissa grupper och individer större
möjlighet än andra att agera och formulera sig på sätt som anses medborgerliga (Isin &
Turner 2002). Som jag ska diskutera i denna avhandling kunde medborgardiskursen i
Helsingborg begränsa vissa deltagares handlingsmöjligheter i medborgarutskottens aktiviteter,
och möjliggöra andras.
Genom språket signalerar vi relationer och självförståelse, och konstruerar även våra
identiteter (Nilsson 1989; Nilsson & Waldemarson 1990; Stier 2003; Robertsson & Petersson
2003). Det interpersonella samtalet spelar på så vis en stor roll för vår förståelse av oss själva
och andra. Att studera identiteter i samtal är inspirerat av ett etnometodologiskt perspektiv (se
Antaki & Widdicombe 1998). I detta perspektiv utgår forskare från att identitet är något som
tillskrivs, förkastas, erkänns, förnekas och spelas upp vid särskilda tillfällen på särskilda
platser (Antaki & Widdicombe 1998: 2; McKinlay & Dunnett 1998: 50). Identitet är alltså
något som vi arbetar upp kommunikativt, underhåller och ger uttryck för, snarare än något
passivt och latent som ligger fast inuti en människas kärna. Edwards (1998) talar i detta
sammanhang om “identity at work” och “identity in action” (ibid. 16).
Vi använder ständigt sociala och kulturella resurser då vi ska konstruera och underhålla
berättelsen om oss själva (McKinlay & Dunnett 1998: 50; Elliot 2001). Eftersom det är
tillsammans med andra vi uttrycker oss och förhandlar vår identitet, har vår individualitet
onekligen en social aspekt. Betydelsen i att vara social ligger i språket och våra
kommunikativa praktiker (Day 1998: 151). Språket är den främsta länken mellan oss själva
och samhället utanför (Elliot 2001), och vår identitet är i sin tur en länk mellan den språkliga
interaktionen och den sociala kontexten (Zimmerman 1998: 88). Det talade språket kan
samtidigt förena människor och hålla dem isär (Day 1998: 151), eftersom när vi
kommunicerar meningsfulla diskurser och identiteter, förhåller vi oss till varandra och det
omgivande samhället. Meningsskapande innefattar handling och kommunikation är en sorts
handling (Davies & Harré 1990; Weick 1995; Habermas 1996). En stor del av våra aktiviteter
sker genom språket som inte bara är rent konceptuellt, språket är även ett medium för
handling (Potter & Wetherell 2004: 9).
Positioneringsbegreppet passar onekligen bra in i ovanstående diskussioner om
kommunikation, meningsskapande, diskurs och identitet. Genom positionering blir vi
agerande subjekt som placerar oss själva i samtal i enlighet med de diskurser som inte är
främmande för oss (Moghaddam 1999: 74). Människan ses inte enbart som fångad under
sociala konventioner och regler, utan som en individ med kraft att agera: en aktör. Mänsklig
aktivitet sker i en social och kulturell miljö som både kan begränsa och möjliggöra handling.
Vår färdighet att tala beror då inte enbart på vår kapacitet att producera ord och meningar,
utan också på vår kompetens att följa de regler och normer som formar det sociala livet (Harré
& van Langenhove 1999: 4). Både det vi gör och det vi kan göra är begränsat av de rättigheter
och skyldigheter vi tar på oss, eller som blir pålagda oss i vardagslivets konkreta sociala
kontexter (ibid.). Positioning theory är en teori som avhandlingen utgår ifrån, och kommer
närmare att presenteras efter frågeställningarna.
11

12. Sammanfattningsvis tar jag mitt avstamp i kommunikationen som en meningsskapande
praktik, bestående av diskurser och identiteter, som binder individen och samhället till
varandra i en dialektisk relation av ömsesidigt beroende. Kommunikationsvetenskapens
konstruktivistiska och tvärvetenskapliga karaktär fungerar som en sammanhållande länk
mellan avhandlingens olika delar och teorier. Jag kommer att använda teorier om
positionering (Harré & van Langenhove 1999; Harré & Moghaddam 2003), teorier om
senmodernitet (Giddens 1991; Beck 1998a; Bauman 2002), teorier om liberalism (Downs
1957, Olson 1965) och teorier om deliberativ demokrati (Habermas 1996; Dryzek 2000). Det
är tanken om kommunikation som kultur och meningsskapande, samtalet och dess betydelse
för hur vi förstår oss själva och andra, som blir länken mellan dessa socialpsykologiska,
sociologiska och politiskfilosofiska teorier, kittet som håller avhandlingens olika delar och
perspektiv samman.
Syftesbeskrivning och frågeställningar
Människans försök att genom kommunikation skapa, upprätthålla och förändra verkligheten
är publika aktiviteter som är öppna för allmän beskådan (Carey 1992: 30), vilket underlättar
forskning på området. Meningsskapande fungerar dock på olika sätt i olika situationer. Vid
vissa tillfällen används vissa diskurser, och i andra sammanhang ges andra diskurser större
utrymme. I avhandlingen är det meningsskapande i medborgarutskottens kommunikativa
praktiker som jag ska studera.
Avhandlingen har två syften. Det ena är att få en ökad förståelse för medborgarutskotten,
etablerandet av dem och deras aktiviteter. Jag lägger särskild vikt vid att analysera samtalets
framskjutna plats. Det andra syftet är att få en ökad förståelse för varför kommuninvånarna
deltog i utskottens aktiviteter. Mot bakgrund av dessa syften ämnar avhandlingen besvara
följande frågeställningar:
1) Vad ligger bakom betoningen på samtal i medborgarutskottens praktiker?
2) Hur positioneras kommuninvånare som medborgare då medborgarutskottens
tjänstemän och politiker fokuserar på samtal som kommunikationsform?
3) Genom vilka medborgarpositioner skapar deltagande kommuninvånare i sin tur
mening med sitt deltagande?
Positioner och positioneringar
Edwards (1998: 33) skriver att kognitionsforskningen saknar en teori om språket, och hur det
kan hanteras som ett socialt fenomen. Han efterlyser därför en teori och metodologi som ser
på beskrivningar och diskurser som en form av social handling. Jag menar att Positioning
theory gör detta. I och med begreppet positionering blir identifikation en tillfällig process,
som både beror på kontext och individens aktiva ställningstagande. I samtal förhandlas,
förkastas och omdefinieras deltagarnas positioner, vilket får betydelse för den fortsatta
interaktionen. Således passar positioning theory väl in i föregående diskussion om den aktiva
deltagaren, som verkar i en social kontext, och skapar mening genom att kommunicera med
andra.
Positioning theory härstammar från det psykologiska fältet och är en socialpsykologisk
12

13. variant av diskursteori. Det förespråkare för positioning theory reagerade mot, var
psykologins reduktionistiska tendenser och upptagenhet av laboratorieexperiment, som de
menade förde med sig att kontextens och det utomliggande samhällets betydelse för mänskligt
beteende försummades (Moghaddam 2002: 225). Fenomen relaterade till språk och kultur
kunde således inte studeras på ett tillfredställande vis inom psykologin (Harré & Moghaddam
2003: 2).
Den huvudsakliga premissen i positioning theory är att människor förhandlar betydelser av sig
själva och den omgivande sociala världen, genom att positionera sig i dialog (Taylor, Bougie
& Caouette 2003: 204). Genom sociala interaktioner avslöjar människor vilka de är, hur de
ser på den sociala världen, och hur de förhandlar dess betydelse diskursivt (ibid.). Positioning
theory tillhör således ett socialkonstruktivistiskt perspektiv, eftersom man betonar betydelsen
av samtal och konversationsliknande aktiviteter för att förstå sociala fenomen (se Harré & van
Langenhove 1999: 2-3).
Det teoribildningen fokuserar på är studiet av sociala interaktionsepisoder som
meningsskapande, och teorin utgår ifrån att dessa episoder är ordnade i överensstämmelse
med regler, konventioner och uppfattningar om vad som anses vara korrekt uppförande. Det
görs en skillnad mellan de handlingar som är logiskt möjliga och de handlingar som är socialt
möjliga (Harré & Moghaddam 2003: 9). Gränsen mellan de logisk möjliga och socialt
lämpliga handlingarna är dock suddig (ibid.). Även om kommuninvånare till exempel skulle
kunna klä av sig nakna på ett medborgarmöte i Helsingborg, gör de inte det. Det är självklart.
Men kan det vara så att avstå från att delge sina åsikter också är otänkbart mot bakgrund av
medborgarutskottens explicita inbjudan till dialog, och förväntningarna på dem att delge
kunskaper och erfarenheter om sin närmiljö?
En position är ett komplext kluster av allmänt omfattande personliga attribut som spelar en
roll för möjligheterna till handling mellan människor och grupper (Harré & van Langenhove
1999:1). En position tillhandahåller en uppsättning rättigheter och skyldigheter som förser ens
handlingar med betydelse och mening. Positionsbegreppet har utvecklats ur Goffmans (1959:
27) diskussion om social roll. Till skillnad från Goffmans roll, som anses statisk, är en
position mer situationsspecifik, dynamisk, kortlivad, föränderlig och möjlig att utmanas
(Davies & Harré 1990: 43; Harré & Slocum 2003: 127; Taylor et al. 2003: 204). Rollteorin,
såsom den beskrivs av Potter & Wetherell (2004: 98-101), har en mer strukturorienterad syn
på självets konstruktion än positioning theory, där individuella och kontextuella aspekter ges
större utrymme. Positioner förändras, är flytande och används av människor för att hantera
och förstå just de situationer de befinner sig i just nu (Harré & van Langenhove 1999: 17).
Genom att röra sig från roll till position, förändras fokus från fixerade och formella till
dynamiska, föränderliga och förhandlade aspekter av interpersonella möten (Moghaddam
1999: 74).
Individen anses vara en del av ett nätverk av föränderliga sociala relationer (Harré &
Moghaddam 2003: 3). Positioning theory betonar kommunikationens sociala kraft, och pekar
på hur aktörers positioneringar ömsesidigt bestämmer varandra (Harré & van Langenhove
1999: 17). Davies & Harré (1999: 37) talar om interaktiv positionering, det vill säga att vad en
person säger positionerar en annan. På medborgarutskottens öppna möten tilltalades till
exempel deltagarna som medborgare, och på så sätt positionerades de av politiker och
tjänstemän som medborgare. Författarna skriver också om reflexiv positionering, som innebär
att aktörer positionerar sig själva. I Helsingborg förekom det till exempel att kommuninvånare
i egenskap av medborgare krävde bättre bussförbindelser.
13

14. Inom positioning theory läggs stor vikt vid hur sociala episoder utvecklas dynamiskt och hur
individer bidrar till detta. Dessa episoder utvecklas inte slumpartat, utan tenderar att följa
redan etablerade mönster, vilka benämns som storylines, en kontext av traditioner och
konventioner (Harré & Moghaddam 2003: 6). Samtal har storylines som hör ihop med de
positioner människor tar/ges i samtalet (Harré & van Langenhove 1999: 17). Varje storyline
införlivar möjliga positioner och flera storylines kan levas ut på samma gång (Harré &
Moghaddam 2003: 9). Hur vi blir positionerade får konsekvenser för vilka storylines som är
möjliga eller passande att leva ut (Harré & Slocum 2003: 128).
Det sätt som Positioning theory använder begreppet storyline har likheter med
diskursbegreppet, och det är svårt att skilja dessa begrepp åt. Positioner och
identifikationsprocesser kan förstås som diskursiva handlingar som uttrycks i samtal
(Edwards 1998: 17), och förståelsen av sig själv och andra kan ses som ett konstruktivt
resultat av diskursiva interaktioner (McKinlay & Dunnett 1998: 34). Inom socialpsykologin
har man blivit van vid att analysera positionering som ett diskursivt fenomen (Wetherell 2003:
99). Positioning theory är alltså nära besläktad med diskursanalys i allmänhet och med
diskurspsykologi (se Winter Jörgensen & Phillips 1999: kap 4) och konversationsanalys (se
Potter & Wetherell 2004: 80-94) i synnerhet.
Utöver storylines och positioner använder positioning theory sig av begreppet talakt. En talakt
används för att positionera individer och detta sker i en storyline (Harré & Moghaddam 2003:
6). En konversationsstruktur har således tre poler (Harré & van Langenhove 1999: 18). Detta
kallas för positioneringstriangeln. En storyline tillsammans med de relaterade positionerna
bestämmer de sociala betydelserna av vad som sägs (Moghaddam, Hanley & Harré 2003:
140).
Man kan identifiera positioner genom att studera samtal. Positioning theory gör det således
möjligt att analysera hur konversationsdeltagare uppfattar sig själva och andra deltagare, vilka
positioner de tar/ges, och i vilka storylines detta sker (Davies & Harré 1999: 38). Vem man är
blir alltså en öppen fråga, med skiftande svar beroende på vilka positioner som finns
tillgängliga (ibid. 35).
Genom att använda begreppet position i stället för identitet, kategori eller roll vill jag betona
det förhandlade och stundtals tillfälliga i meningsskapande processer. Positioning theory för
med sig ett konstruktivistiskt synsätt som fokuserar på individens aktiva roll i samtalet och
teorin möjliggör att motstridiga positioner kan bli meningsfulla för en och samma person
(Davies & Harré 1990: 58-61).
Att använda positioning theory handlar om att identifiera de positioner som den specifika
situationen möjliggör. Medborgarpositioner används alltså i olika syften i olika situationer,
och att positionera sig själv och andra som medborgare medför olika konsekvenser för den
fortsatta interaktionen beroende både på situationen och på vilka de andra
konversationsdeltagarna är. Att positionera sig som medborgare i en pågående
samtalssituation medför också möjligheter att inta olika förhållningssätt till sig själv och
övriga deltagare. De medborgarpositioner som förhandlades i medborgarutskottens samtal
fick konsekvenser för vad som ansågs vara korrekt beteende och legitima anspråk på till
exempel den kommunala servicen.
Medborgare är aktiva aktörer, men de agerar utefter de restriktioner som de närvarande
14

15. relationerna för med sig (Isin & Wood 1999: 140). Att undersöka hur medborgarpositioner
skapas och uppstår innebär att ta hänsyn till individers reflexiva konstruktioner av sig själva
och andra som medborgare, men också att ta hänsyn till under vilka förutsättningar dessa
konstruktioner produceras och förses med mening.
Bruket av olika positioner i en medborgarstoryline gjorde deltagande i medborgarutskottens
aktiviteter relevant för kommuninvånarna. De medborgarpositioner genom vilka deltagarna
skapade mening med sitt deltagande uppstod och skapades tillsammans med politikerna,
tjänstemännen och övriga deltagare. Med andra ord handlade det både om hur
kommuninvånarna positionerades som medborgare av politiker och tjänstemän och om hur de
själva agerade och positionerade sig i utskottens aktiviteter.
Medborgare - ett mångtydigt och populärt begrepp
Medborgarbegreppet fanns i blickfånget redan i avhandlingsarbetets början. Termen användes
för det första i namnet på den organisation – medborgarutskotten – avhandlingen skulle
skrivas om. Kansliet som ansvarade för metodutveckling och uppföljning av utskotten gick
under namnet Medborgarkansliet, innan det bytte till Avdelningen för hållbar utveckling.
Även tjänstemän och politiker använde ordet hela tiden. Det föreföll dock som om invånare
och medborgare var samma sak i utskottspolitikernas och tjänstemännens språkbruk. I tidiga
formuleringar från de franska och amerikanska revolutionerna, användes termerna
medborgare (citizen) och folk (people) om vartannat (Roche 1992: 17, Castles & Davidson
2000: 36-37). Men vad betyder medborgare? Är det verkligen samma sak som invånare?
Detta ska jag diskutera i detta och nästa avsnitt.
Idag pågår det många diskussioner om vad begreppet medborgarskap innebär och hur det kan/
ska användas, men det har blivit allt svårare att svara på frågan vad det faktiskt betyder.
Kivisto & Faist (2007: 2) skriver i inledningen till sin bok om medborgarskap att det idag
finns texter som behandlar världsmedborgarskap, globalt medborgarskap, universellt
medborgarskap, kosmopolitiskt medborgarskap, multipelt medborgarskap, postnationellt
medborgarskap, transnationellt medborgarskap, dubbelt medborgarskap, innästlat
medborgarskap, multiskiktat medborgarskap, kulturellt medborgarskap, multikulturellt
medborgarskap, cybermedborgarskap, miljömedvetet medborgarskap, feministiskt
medborgarskap, medborgarskap ur ett genusperspektiv, flexibelt medborgarskap, traditionellt
medborgarskap, intimt medborgarskap, skyddat medborgarskap och listan skulle kunna göras
ännu längre. Medborgarbegreppet används på olika sätt i olika demokratiuppfattningar och
har utvecklats tillsammans med de sätt det används på. Idén om medborgaren tar även en allt
större plats inom den offentliga förvaltningen, vilket den kommunala organisationen i
Helsingborg vittnade om. I dessa olika diskurser har begreppet ofta fått motsvara de politiska
och sociala ideal som akademiker, politiker eller tjänstemän har velat förmedla (Schuck 2002:
131). Det verkar som om medborgare kan betyda olika saker beroende på vem som använder
begreppet.
Diskussioner om vad det innebär att vara medborgare har försiggått lika länge som det har
funnits politisk teori (Castles & Davidson 2000), men frågor om medborgarskap har ibland
varit så självklara att de kommit i skymundan (Roche 1992). Marshall placerade med boken
Citizenship and Social Class från 1950 åter medborgaren på den akademiska agendan. Han
anses vara de moderna medborgarskapstudiernas upphovsman. Idag upplever vi ett förnyat
intresse för medborgarskap inom de samhällsvetenskapliga disciplinerna (Kivisto & Faist
15

16. 2007: 1) även inom det medie- och kommunikationsvetenskapliga fältet (se Clarke 2007). Vi
lever i en ”medborgarålder” och Hoffman (2004: 1) hävdar till och med att medborgarskap
har blivit ett ”fashionabelt” koncept .
På vilket sätt märks då detta uppsving för medborgarskapsstudier? Från att tidigare mest ha
förknippats med en liberal tradition har begreppet på senare tid tagits upp inom feminism,
multikulturalism och nya sociala rörelser (Isin & Wood 1999). Kvinnor har till exempel
kunnat använda en universell liberal vokabulär om lika rättigheter i sin kamp för jämlikt
medborgarskap (Lister 2002). Ökad social jämlikhet i västerländska samhällen under de
senaste hundra åren kan också kopplas samman med att grupper utan egendom och makt har
kämpat för, och i viss mån lyckats skaffa sig medborgerliga rättigheter (Barbalet 1988).
Roche (1992: 2) sammanfattar på ett bra sätt den ökande trenden med medborgarskapsstudier
inom akademin genom att påpeka att det är ett intellektuellt strategiskt viktigt koncept. Han
skriver att medborgarskap utgör ett fält där sociologiska samhällsstudier kan möta studiet av
politik och sociala policys. Men det är också ett fält där social teori kan möta en explicit
normativ analys av politisk teori och moralfilosofi (ibid).
Att vi nu ser ett uppsving för medborgarbegreppet beror således på flera saker.
Medborgarskapsbegreppet är viktigt och användbart, som Roche skriver. Men det håller också
på att förändras i och med en ökad och ny användning av det i den eklektiska och
globaliserade senmoderniteten.
Kivisto & Faist (2007: 3) urskiljer vad de benämner som två huvuddiskurser i den växande
litteraturen om medborgarskap; medborgarskapets erosion och medborgarskapets expansion.
Medborgarskapets erosion handlar om minskade rättigheter och skyldigheter. Diskursen
fokuserar dels på hur medborgarnas sociala rättigheter har kommit att inskränkas i skuggan av
neoliberalismen, dels på hur idén om medborgarnas skyldigheter urholkas då deltagandet i det
offentliga livet minskar. Diskursen om medborgarskapets expansion syftar till att inkludera
hittills marginaliserade och exkluderade grupper. Inom denna diskurs har nationalstaten allt
mer kommit att bli ifrågasatt. Ur dessa diskurser utkristalliserar författarna fyra teman i
medborgarskapslitteraturen; inkludering, erosion, tillbakadragande och expansion. Figur 1 är
ett försök att illustrera Kivisto & Faists uppdelning av litteraturen om medborgarskap.
Huvuddiskurser
Expansion Erosion
Teman
Inkludering Erosion Tillbakadragande Expansion
Figur 1. Kivisto och Faists översikt av litteraturen om medborgarskap
Inkluderingstemat handlar om hur hittills exkluderade grupper har fått tillträde till den
politiska gemenskapen och således också fått tillgång till medborgerliga rättigheter (ibid. 7).
Medborgarskapets erosion tar framför allt upp en kritik mot de neoliberala tendenserna att
nedmontera välfärdsstaten, som en del teoretiker menar utarmar medborgarnas sociala
16

17. rättigheter (ibid. 8). Det tredje temat behandlar människornas ökade tendens att dra sig
tillbaka från den offentliga sfären, något som bekymrar framför allt mer republikanskt
influerade teoretiker (ibid. 9). Till sist diskuterar Kivisto & Faist (2007: 11)
globaliseringsmekanismer och organisationer som EU och FN, som de menar har kommit att
försvaga nationalstaten som primär politisk gemenskap. Detta har lett fram till former av
dubbelt och multipelt medborgarskap, samt frågan om möjligheter för kosmopolitiskt
medborgarskap bortom nationalstaten.
I denna uppdelning vill jag placera min avhandling i diskursen om medborgarskapets erosion
och temat om medborgarnas tillbakadragande. I kapitel fyra kommer jag att närmare diskutera
det medborgerliga tillbakadragande som en orsak till de utmaningar den representativa
demokratin står inför idag. Det var i denna kontext medborgarutskotten etablerades.
Hur brukar medborgarskap traditionellt definieras? Medborgarskap har både en individuell
och kollektiv dimension. De klassiska idealen ser på medborgaren som en aktiv, moralisk,
social, intelligent och politisk individ (Pocock 1995: 33), och historiskt har medborgarskap
varit knutet till en idé om aktivt politiskt deltagande (Barbalet 1988: 2-4; Castles & Davidsson
2000: 32-33; Hoffman 2004: 98), vilket ger begreppet en kollektiv dimension som
medlemskap i en politisk gemenskap. När man definierar medborgaren som medlem i en
politisk gemenskap, kommer även rättigheter och skyldigheter att knytas till begreppet
(Pocock 1995). Medlemskap i en gemenskap för med sig dels en rättighet att delta i
gemenskapens göranden, dels en skyldighet att delta för att behålla sin status som medlem.
Det är idag framför allt med rättigheter och skyldigheter som medborgarskap förknippas.
I modern tid ses medborgare som medlemmar i en nationalstat (Dahlgren 2000) och
medborgarskap uppstår genom ett sammankopplande av individen med nationalstatens
territorium, antingen genom födsel eller boende (Isin & Wood 1999). Definierat i sådana
termer innefattar medborgarskapet oundvikligen en dialektik mellan inkludering och
exkludering, mellan de som är medlemmar i nationalstaten och de som inte är det. Detta är
oftast reglerat juridiskt, genom lagstiftning. En traditionell definition av medborgarskapet
berör också främst juridiska aspekter, det är genom lagstiftning som medborgarnas rättigheter
och skyldigheter gentemot nationen är definierade (Pocock 1995). Dessa rättigheter och
skyldigheter kan variera beroende på tid och plats (Barbalet 1988; Sassen 2002).
Medborgarskap på en diskursiv mikronivå
Denna avhandling handlar om de betydelser medborgarutskottets politiker, tjänstemän och
deltagare tillskrev medborgarbegreppet, och de positioner som blev relevanta i
medborgarutskottens övergripande medborgarstoryline. I vår tid, med allt fler
deltagardemokratiska projekt ute i kommunerna, ligger fokus på att förstå medborgarskapets
betydelse på en mikronivå. Det handlar om hur individen och den lilla gruppen definierar och
förstår sig själva och andra som medborgare. Denna förståelse växer i medborgarutskottens
aktiviteter fram i samtal, tillsammans med andra. Med andra ord, medborgarskap görs på en
diskursiv nivå.
Medborgarskap på en diskursiv mikronivå skiljer sig alltså från den juridiska definitionen av
begreppet som en status där det är tydligt avgränsat vem som är medborgare och vem som
inte är det. Istället för en status, handlar medborgarskap i denna avhandling om en relation till
kommunen. Ur denna relation kan sedan invånaren, genom att positionera sig själv som
17

18. medborgare, göra anspråk på till exempel den kommunala servicen. På så sätt är det en
skillnad mellan att bo i en kommun och att vara medborgare i densamma. Invånare är vi
automatiskt om vi bor i kommunen, medborgare blir vi då vi agerar i relation till kommunen.
Turner (1994: 159) använder sig av en liknande definition då han skriver att medborgarskap
kan definieras som en uppsättning praktiker, vilka konstituerar individer som medlemmar i en
gemenskap. Medborgarskapet blir på så sätt en aktivitet, något vi gör i relation till
kommunen. Det är då vi positionerar oss i denna relation, som vi förhandlar betydelser av oss
själva och andra som medborgare. Med en sådan definition kan alla invånare potentiellt bli
medborgare, även om långt ifrån alla invånare utnyttjar denna möjlighet.
Medan en del forskare talar om globalt eller kosmopolitiskt medborgarskap (Linklater 2002),
är min egen blick vänd mot den lilla kommunala gemenskapen. Att jag betonar den
kommunala gemenskapen ska inte misstolkas som en kommunitaristisk syn på medborgare,
som framför allt situerade i och tillhörande en gemenskap. Till skillnad från
kommunitarismen menar jag att det inte enbart är gemenskapen som ger medborgarskapet
dess mening, utan att det, utifrån diskussionerna i avsnittet om positioning theory, även görs
av individer själva, när de positionerar sig i en medborgarstoryline. Trots relationen till en
gemenskap, måste inte medborgarskapet vara förutbestämt eller fixerat (Delanty 2002: 160).
De gemenskaper som förespråkare för kommunitarismen fokuserar på, är i dagens globala och
senmoderna värld porösa, tillfälliga och omtvistade konstellationer (ibid. 171-172) och
medborgarpositionerna i dessa konstellationer är långt ifrån förutbestämda.
På senare tid menar Smith (2002: 105-106) att medborgarskap kan hänvisa till i stort sett
vilken grupp som helst, det behöver inte längre hänvisa till en politisk gemenskap. Jag anser
ändå att det är viktigt att begränsa medborgarskapet till de relationer där politik uppstår.
Frågan som då inställer sig är vad som utgör politik, vilket blir allt svårare att sätta ner fingret
på. Politik har ett normativt innehåll då det behandlar hur samhället bör vara ordnat (Nord
2008: 36). Detta kan komma till uttryck i allt ifrån ideologier, sakfrågepositioner och beslut,
till genomförande och utfall (ibid.). Traditionellt betyder politik strävan att förverkliga
program (Svenska Akademins ordlista). Med tanke på det snabba, handlingsinriktade och
identitetsstyrda engagemanget idag, blir program ett för ambitiöst och uteslutande begrepp.
Det är mer inklusivt att betrakta politik som rörligt och reflexivt. Dahlgren (2001) pekar just
på rörligheten inom det politiska. Han menar att det som anses vara politiskt är en social
konstruktion som ständigt definieras genom medborgarnas kommunikativa handlingar (ibid.
40, 42). Detta innebär att vad som utgör en politisk gemenskap också skiftar.
Sammanfattningsvis använder jag medborgarbegreppet i betydelsen av något människor blir
då de agerar i relation till en politisk gemenskap. I avhandlingen är denna politiska
gemenskap Helsingborgs stad i form av medborgarutskotten. Kommunen är den auktoritet
gentemot vilken kommuninvånare kunde ställa rättighetsanspråk som medborgare, och
gentemot vilken de förväntades utöva eventuella medborgerliga skyldigheter.
Medborgarbegreppet används för att analysera relationerna mellan deltagande
kommuninvånare, och medborgarutskottens politiker och tjänstemän.
Min avsikt med att definiera medborgarskapet i termer av en relation, är att kunna diskutera
inflytande, inkludering och exkludering i denna relation. Genom att använda medborgarskap
som ett analytiskt verktyg för att analysera relationen mellan invånare och kommun, tar jag
avstånd från en universell syn på medborgarskap, som något som alla har oavsett till exempel
boplats eller nationalitet.
18

19. Det finns många som menar att medborgarskap uppstår automatiskt, att det är något som alla
människor har (se Lister 2002; Cairns 2002; Miller 2002; Joppke 2002; Hoffman 2004). De
hänvisar till medborgarskap som något som ger rättigheter, som alla borde ha lika tillgång till.
Jag anser dock att genom att se på medborgarskapet som något universellt, riskerar man att
osynliggöra dess exkluderande mekanismer. En strävan efter ett universellt medborgarskap
skulle bara dölja andra tillhörigheter och identiteter, som skulle få verka i skuggan av ett
alltför allmängiltigt medborgarbegrepp.
Avhandlingens bidrag
Medborgarutskotten var ett deltagardemokratiskt försöka att vitalisera den representativa
demokratin. Bengtsson (2008) konstaterar att diskussionen om den representativa demokratins
utmaning har pågått under ett par decennier. ”Tiden för diagnostisering var lång och
behandlingen av symtomen har inte pågått särskilt länge, vilket har konsekvenser för den
samlade kunskapen på området” (ibid. 168). Avhandlingen bidrar således till den samlade
kunskapen om kommunal deltagardemokrati.
Studier om medborgarskap har hittills främst rört sig på en teoretisk och normativ metanivå. I
det växande fältet av medborgarskapsstudier, som det beskrivs av Isin & Turner (2002) och
Kivisto & Faist (2007), saknas det en empirisk analys av medborgarbegreppet på en diskursiv
och kommunal mikronivå. Det saknas också en djupgående studie av samtalets betydelse i
den kommunala deltagardemokratin. I Helsingborg medförde samtalets framskjutna plats en
förändring i synen på medborgaren. Detta fick konsekvenser för de sätt kommuninvånarna
skapade mening med sitt deltagande i medborgarutskottens aktiviteter, och hur de
konstruerade sitt medborgarskap. Avhandlingens kartläggning av de mest framträdande
medborgarpositionerna (se kapitel åtta och nio), är ett bidrag till kunskapen om hur
medborgarskap skapas diskursivt i en kommunal deltagardemokrati.
En av avhandlingens slutsatser är att medborgarutskotten inspirerades av deliberativ
demokratiteori, i vilken interpersonell kommunikation är central för demokratisk utveckling
(se kapitel fem). Medborgarutskottens praktiker kan förstås som ett försök att applicera ett
ganska abstrakt teoretiskt begrepp på den kommunala verksamheten. På så sätt studerar jag i
avhandlingen, utifrån positioning theory, den deliberativa demokratins villkor och möjligheter
inom ramen för en kommunal deltagardemokrati. Det har fortfarande gjorts få empiriska
undersökningar av deliberativ demokrati och dess förutsättningar. Det kommer visserligen allt
fler empiriska studier (se Gastil & Levine 2005; Cornwall & Coelho 2007), men fram till för
ett par år sedan fördes diskussioner främst på en teoretisk nivå (Jodal 2003, Mansbridge,
Hartz-Karp, Amengual & Gastil 2006). Min studie i Helsingborg bidrar därför med kunskap
om förutsättningarna och möjligheterna att omsätta deliberativa ideal inom ramen för en
kommunal deltagardemokrati. Avhandlingen kan således ses som ett inlägg i pågående
debatter om deliberativ demokrati.
Teoretiskt bidrar avhandlingen med en diskussion om expressiv rationalitet (se kapitel sex).
För att analysera medborgarnas motivation till att delta i medborgarutskottens aktiviteter
menar jag att nuvarande liberala och deliberativa teorier inte räcker till för att förklara
medborgerligt deltagande i senmoderniteten. Genom att argumentera för att integrera identitet
och identifikationsprocesser, vill jag föreslå expressiv rationalitet som ett sätt att besvara
frågor som de om varför helsingborgarna deltog i medborgarutskottens aktiviteter.
19

20. Avgränsningar
Flera teoretiker (Turner 1994; Mouffe 1996; Isin 2002a) menar att medborgarskap idag
förväntas kunna härbärgera olika grupper och deras olika rättighetsanspråk. Även om min
studie kommer att synliggöra exkluderingsmekanismer och ojämlika praktiker mellan olika
grupper i Helsingborg, är det inte min ambition att föreslå åtgärder för komma till rätta med
dessa. I detta sammanhang gör Kivisto & Faist (2007: 13) en skillnad mellan normativa och
empiriska medborgarskapsstudier. Då en normativ dimension föreskriver vad medborgarskap
borde vara, rör sig denna avhandling istället på en empirisk nivå. Studiens syfte är att få en
ökad förståelse för medborgarutskotten och vad medborgarskap faktiskt innebar för
invånarna, politikerna och tjänstemännen i Helsingborg. En lösning på de problem som
medborgarutskotten etablerades för att ta itu med kommer avhandlingen däremot inte att
leverera. Jag begränsar mig till att analysera medborgarutskotten och deras kommunikativa
praktiker. På så vis skiljer jag mig i avhandlingen från mer radikala medborgarskapsteoretiker
som utgår ifrån att social förändring både är ett oundvikligt och önskvärt resultat av
forskningen (Rasmussen & Brown 2002).
När identiteter har kopplats till medborgarstudier står rättighetsanspråk från olika
marginaliserade grupper ofta i centrum. Det är inte på detta vis jag har använt mig av
medborgarbegreppet. Jag skiljer mig från Isin & Wood (1999), och även från andra forskare
inom den diskurs Kivisto & Faist (2007: kap 2) valt att benämna som inkludering. Isin &
Wood (1999: 20) ställer frågan om hur medborgarskap kan bidra till, eller förbättra,
identiteter kopplade till sexualitet, genus, etnicitet, regioner och nationer. Även om jag
sympatiserar med deras målsättning och delar många av deras utgångspunkter, är syftet med
min studie förståelse snarare än förändring, erkännande och frigörelse. Framför allt rör jag
mig inte på samma normativa metanivå som dessa teoretiker gör. När jag i avhandlingen
använder teorier om senmodernitet och instrumentell och kommunikativ rationalitet, är det
främst som analytiska redskap för att förstå medborgarutskotten och deras meningsskapande
praktiker. I slutdiskussionen vänder jag dock blicken utåt och reflekterar över ett
republikanskt medborgarskap i senmoderniteten.
Människor utvecklas som medborgare och således förändras deltagandet över tid. I flera
deltagardemokratiska och deliberativa ideal ses också medborgerligt deltagande som
demokratisk skolning, och något som förväntas göra invånarna mer orienterade mot varandra
(se Pateman 1970). Denna avhandling studerar dock inte hur medborgarskapet i
medborgarutskotten utvecklades. Av praktiska skäl var den empiriska delen av
undersökningen främst förlagd till året 2005, och följande år lades medborgarutskotten ned
(se kapitel tre). En studie av medborgarskapets förändring försvårades av dessa yttre
omständigheter. Avhandlingen är snarare en ögonblicksbild av medborgerligt deltagande
under ett år i en kommunal deltagardemokratisk organisation.
Jag kommer inte att applicera resultaten från min studie av medborgarutskotten i liknande
deltagardemokratiska projekt. Som jag ska diskutera i nästa avsnitt är etnografisk kunskap
komplex, specifik och kontextbunden (Geertz 1973: 23). Därför är det min ambition i
avhandlingen att beskriva och analysera just medborgarutskotten i Helsingborg, och den
speciella kontext som de verkade i. Den utmaning den representativa demokratin står inför är
visserligen vanlig i västvärlden idag. Det finns samtalsfokuserade deltagardemokratiska
projekt i andra kommuner och i andra länder, vilket jag även kommer att peka på i kapitel
20

21. fem. Även om avhandlingen bidrar till den samlade kunskapen på området, krävs det ett
översättningsarbete för att använda avhandlingens resultat på andra fall.
Avhandlingens disposition
I kapitel två redogör jag för metod och materialinsamling. Avhandlingen är tydligt inspirerad
av etnografisk metod och analysförfarande, vilket fick konsekvenser för relationerna på fältet,
teoretiska utgångspunkter samt tillvägagångssätten vid materialinsamlingen. Kapitel tre tar
upp medborgarutskotten och relationerna mellan politiker, tjänstemän och medborgare.
Medborgarutskottens organisation och arbete presenteras, samt de vägar till inflytande som
organisationen möjliggjorde.
I del två diskuteras teorier om hur det medborgerliga deltagandet har förändrats.
Resonemangen sätts i relation till medborgarutskottens praktiker, och illustreras med hjälp av
empiriska iakttagelser från Helsingborg. Kapitel fyra behandlar det medborgerliga
deltagandets förändring med utgångspunkter i teorier om senmoderniteten. För att analysera
orsakerna bakom den representativa demokratins utmaning förs idéer om medborgerligt
deltagande samman med den liberala teoribildningen. I kapitel fem vänds blicken mot
republikanskt medborgarskap och deliberativ demokrati. Den deliberativa teoribildningen är
särskilt tilltalande för medborgarutskotten mot bakgrund av det medborgerliga
tillbakadragandet från representativa arenor i senmoderniteten. Således kommer
avhandlingens första frågeställning att besvaras i detta kapitel. I kapitel sex kopplas begreppet
identitet samman med medborgerligt deltagande. Aspekter av både den deliberativa och
liberala teoribildningen ifrågasätts och kapitlet avslutas med argument för en expressiv form
av rationalitet.
Del tre är avhandlingens främsta resultatdel. I kapitel sju analyseras medborgarutskottens
strategier för att positionera medborgarna som kommunikativa snarare än instrumentellt
rationella, och således besvaras avhandlingens andra frågeställning. I kapitel åtta och nio
analyseras de medborgarpositioner som deltagande kommuninvånare själva använde sig av,
och då besvaras även avhandlingens tredje frågeställning. I kapitel tio avslutas avhandlingen
med en kort rekapitulering av studiens slutsatser och en utblick om deliberationens villkor och
möjligheter samt om expressiv rationalitet, medborgerligt deltagande och representativ
demokrati i senmoderniteten.
21

22. Kapitel 2.
Metod och materialinsamling
Helsingborgs stad ville knyta ett forskningsprojekt till sin nya medborgarutskottsorganisation
och avsatte därför medel för en doktorandtjänst i ämnet medborgarkommunikation. Min
studie är således genomförd på uppdrag av Helsingborgs stad. Då jag antogs till
forskarutbildningen 2004 hade jag ingen bakgrund inom vare sig kommun- eller
organisationsforskning. Samtidigt visste jag från början att avhandlingen skulle komma att
handla om en kommunal organisation med medborgarutskott. Av dessa anledningar blev den
etnografiska metoden och analysförfarandet relevant att arbeta med. På liknande sätt som
tidiga antropologer stod inför främmande miljöer, ställdes jag i de kommunala korridorerna i
Helsingborg. Att följande studier är utförda på uppdrag, har således haft en avgörande
betydelse för valet av ett etnografiskt tillvägagångssätt och för hur avhandlingen växte fram.
Den etnografiska metoden har varit föremål för intensiva epistemologiska debatter (van
Maanen 1995), och kritiken har stundtals varit hård. Etnografier har uppfattats som godtycklig
och blivit betraktade som personliga berättelser snarare än vetenskaplig forskning (Silverman
2001: 76; Alvesson & Deetz 2000: 89). Att gå från en lång period av fältarbete till en skriven
avhandling är inte enkelt, eftersom forskaren har en uppsjö av händelser på fältet, teoretiska
begrepp och analytiska modeller att välja mellan och förhålla sig till (van Maanen 1995: 6-7).
Det är viktigt att avhandlingen synliggör forskningsprocessens olika val och vägskäl, och att
forskaren öppet redovisar forskningens förutsättningar. I detta kapitel kommer jag att
redogöra för hur jag närmade mig medborgarutskotten och vad som påverkade utformningen
av min forskningsprocess.
Jag inleder kapitlet med att diskutera hur jag närmade mig den etnografiska metoden och
analysförfarandet. Detta följs av en redogörelse för det etnografiska kulturbegreppet,
relationerna på fältet och av de teoretiska influenser som haft betydelse för utformandet av
intervjuer och observationer, samt en diskussion om det reflexiva tillvägagångssätt som har
präglat min forskning. Avslutningsvis redogör jag för materialet från fältstudierna och hur
detta kom till.
En etnografisk ansats
Etnografi förknippas vanligtvis med antropologi, men metoden har också visat sig vara
användbar inom andra discipliner, såsom medie- och kommunikationsvetenskap (se Camauër
2000; Simonsson 2002). Etno betyder folk, och grafi att skriva eller att teckna. Etnografi kan
således översättas med att teckna ett folk, eller att skriva om ett folk. Begreppet används både
för att hänvisa till ett resultat och för att beteckna den metod som använts. Som resultat
indikerar etnografi en skriftlig representation av en kultur, och som metod pekar det på
fältarbete (van Maanen 1995: 4-5). Fältarbete hänvisar i sin tur till metoder där etnografen
deltar i människors liv under en längre tid, lyssnar till vad som sägs, ställer frågor och
studerar vad som händer (Hammersley & Atkinson 1995: 1).
Etnografi inbegriper oftast en längre period av fältarbete, där forskaren försöker komma nära
den organisation och/eller grupp människor som ska studeras (Alvesson & Deetz 2000: 87).
Etnografen förlitar sig på redogörelser som lämnas och på observationer av olika naturligt
förekommande händelser, men även annat material, som till exempel dokument (ibid. 88). Det
22

23. som eftersträvas är en nära och djup kontakt med miljön, och etnografi blir därför en närstudie
av en kultur, levd av särskilda människor, på särskilda platser och som gör särskilda saker vid
särskilda tidpunkter (Van Maanen 1995: 23).
Agar (1986: 12) beskriver den etnografiska metoden genom att skilja mellan en ”scientific
testing role” och ”scientific learning role”, där etnografen bör inta den sistnämnda. Vad Agar
fäster sin uppmärksamhet vid är att när etnografen står vid randen av sitt forskningsfält och
ser på människorna där, då ställer sig han (eller hon) frågan vilka dessa människor är och vad
det är för komplexa processer och strukturer som pågår.
Det är utifrån en scientific learning role som jag har studerat medborgarutskotten i
Helsingborg. Jag gick till medborgarutskotten, deltog i aktiviteterna och undrade vad som
egentligen pågick och varför. Att närma sig medborgarutskotten etnografiskt understryker
således att analyserna strävar efter att skapa en förståelse för medborgarutskotten, deras
kommunikativa praktiker och hur kommuninvånarna konstruerades som medborgare i dessa.
Tonvikten på förståelse innebär att etnografen är mer intresserad av att förstå vad som just
inträffade, snarare än att förutse som kommer hända härnäst (Agar 1986: 16). Att vilja förstå
något innebär i sin tur en ambition att både beskriva och förklara (se Geertz 1973: 5;
Hammersley & Atkinson 1995: 10).
All forskning är en praktisk aktivitet som kräver att beslut tas i stunden. Således är det svårt
att följa strikta metodologiska regler. Det är endast genom att titta, lyssna, ställa frågor,
formulera hypoteser och göra misstag som etnografen kan börja se en social struktur och börja
förstå informanternas kulturer (Hammersley & Atkinson 1995: 100). Etnografisk forskning
har en intuitiv karaktär och resultatet kan inte förutsägas (ibid. 24). Detta innebär inte en
avsaknad av forskningsdesign. Som jag diskuterar längre fram använde jag relevanta
vetenskapliga teorier och analytiska modeller då jag genomförde mina observationer och
intervjuer.
Utifrån en etnografisk ansats blev det naturligt att arbeta med observationer och intervjuer.
Jag har deltagit i medborgarutskottens olika möten, lyssnat, studerat samtalen och försökt
förstå strukturerna och de meningsskapande processerna i kommunikationen. Genom att
intervjua politiker, tjänstemän och deltagande kommuninvånare har jag undersökt hur dessa
grupper diskursivt konstruerar en förståelse av sig själva och andra som medborgare, och
således skapar mening med sitt medborgarskap.
Geertz (1973: 6) definierar etnografi som ”thick description”. Thick description innebär att
titta bakom de synliga handlingarna och se vad de egentligen betyder. Etnografen ställs inför
en mängd komplexa strukturer, lagda på varandra eller invävda i varandra, som han/hon
måste få att gå ihop och begripa för att sedan tolka och översätta (ibid. 10).
Medborgarutskottens praktiker var genomsyrade av de erfarenheter och förväntningar som
deltagande invånare, politiker och tjänstemän hade med sig. Utskotten arbetade dessutom i en
senmodern kontext av föränderligt medborgerligt deltagande. I denna rika kontext ligger
avhandlingens fokus på samtalet och medborgarbegreppet. Med hjälp av teorier och den
etnografiska metodens verktyg är det min ambition att teckna en thick description av
medborgarutskotten.
En väv av meningsskapande
23

24. Centralt i den etnografiska metoden är intresset för kultur, ett begrepp som här kopplas till
meningsskapande och kommunikation. Studiet av kultur kan också kallas studiet av
kommunikation och kommunikationsforskningens uppgift är att förstå hur vi skapar mening i
våra liv (Carey 1992: 44). Geertz (1973: 5) skriver att människan är ett djur som är fast i en
väv av meningsskapande hon har spunnit. Denna väv är kultur, och analysen av den bör vara
sökandet efter just mening. En etnografisk forskningsansats handlar således om att läsa ett
främmande manuskript skrivet i meningsskapande beteende (ibid. 10). En blinkning med ögat
kan till exempel betyda många olika saker, allt från flirt till förlöjligande. Det som etnografin
studerar beskrivs som:
”a stratified hierarchy of meaningful structures in terms of which twitches, winks, fake-
winks, parodies, rehearsals of parodies are produced, perceived and interpreted and without
which they would not in fact exist, no matter what anyone did with his eyelids” (Geertz
1973: 7).
I vetenskapliga sammanhang är det brukligt att särskilja kulturbegreppet från en mer
allmängiltig betydelse av kultur som civilisation och olika konstformer. Kultur som
meningsskapande praktiker inbegriper även vardagliga livsaktiviteter (Hofstede 1991: 13) och
begreppet används för att beteckna något som har inverkan på våra levnadsmönster (Beck
1998b: 93). Människor som lever i samma sociala miljö tenderar att skapa mening på
liknande vis, och på så sätt skiljer de sig från människor som lever i andra sociala miljöer.
Begreppet kultur kan översättas med meningsmönster, och kultur handlar om
meningsskapande processer genom vilka människan formar sin erfarenhet (Geertz 1973: 250).
Kulturen finns överallt, i våra huvuden, i våra hjärtan, och inverkar således på vårt beteende
(ibid. 11, 312). Om inte kulturen fanns, skulle vårt beteende vara ett meningslöst och icke
formbart kaos, således är kulturen kärnan i vad det innebär att vara människa (ibid. 46, 49).
Även Bauman (2002: 10, 13) menar att kultur handlar om meningsskapande praktiker, och att
alla samhällen är meningsfabriker och skolor för ett meningsfullt liv. Varje kultur lever på att
det växer fram och sprids livsmeningar (ibid.). Kultur i betydelsen meningsskapande praktiker
stämmer väl med den grundläggande synen på människan som ett aktivt handlande subjekt i
en social kontext, som jag utvecklade i föregående kapitel. Genom analyserna av hur
medborgarpositioner skapas och förstärks, hur kommuninvånare bygger upp en meningsfull
förståelse av sig själva och andra som medborgare, handlar den här avhandlingen i högsta
grad om kultur.
Borta på hemmaplan
Min forskning i Helsingborg skiljer sig från klassisk etnografi, gjord av exempelvis Evans-
Pritchard (1937), Malinowski (1922), och Mead (1928). Deras studier genomfördes i
främmande miljöer långt ifrån deras respektive hemmaplan. Enligt Eriksen & Nielsen (2004)
har det dock i socialantropologins historia sedan 1970-talet skett en förskjutning från det
avlägsna och okända till det nära och kända.
Tidigare ansåg man att den geografiska avlägsenheten gjorde det lättare att studera
främmande kulturer (Eriksen & Nielsen 2004). Det skulle vara enklare att förhålla sig neutral
och ofärgad inför mötena på fältet om forskaren inte själv tillhörde den studerade gruppen.
Idag ifrågasätts om det alls är möjligt att förhålla sig neutral och ofärgad. När objektivitet
24

25. alltmer anses omöjligt och kanske rent av irrelevant, blir grupper och miljöer på hemmaplan
mer tillgängliga för etnografiska studier. Särskilt feministiska forskare har bedrivit
etnografiska studier i sina egna miljöer (se Skeggs 1997; Camauër 2000), och inom
antropologin har forskare talat om ”det positionerade fältarbetet” (Eriksen & Nielsen 2004:
244). Mot bakgrund av dessa erfarenheter tydliggjordes att anspråk på neutralitet och
objektivitet är problematiska. Därför bör etnografisk forskning ägna sig åt att skapa förståelse
snarare än att försöka komma fram till en objektiv sanning (Hammersley & Atkinson 1995).
Det råder fortfarande en föreställning att det är besvärligt att vara öppen för, och lägga märke
till, intressanta aspekter i en miljö om den är naturlig, vardaglig och självklar (Hammersley &
Atkinson 1995: 103; Alvesson & Deetz 2000: 89). Att exempelvis vara född och uppvuxen i
ett land innebär dock inte att man är bekant med alla miljöer och grupper i landet. Fältet är
många gånger främmande trots att informanterna talar samma språk och lever i samma land.
Det var till exempel inte nödvändigt för Chicagoskolans forskare att åka långt bort för att hitta
annorlunda miljöer och grupper att studera (Schwartz 1989). Exempelvis har Becker (1963)
forskat på marijuanarökande jazzmusiker i New Orleans. För mig var det en helt ny erfarenhet
att komma in i de kommunala korridorerna i Helsingborg och lyssna till det språk som talades
där. Medborgarutskotten var både en annorlunda och främmande miljö att vistas i, även om
människorna verkade i samma makrokultur som jag själv.
Uppdragsforskning och relationerna på fältet
Klassiska etnografiska problemställningar om förförståelse och relationerna på fältet får en
annan innebörd då forskning sker på uppdrag. Detta avsnitt handlar om min relation till
uppdragsgivarna, det vill säga medborgarutskottens tjänstemän och politiker. Jag tar även upp
hur min relation till deltagande kommuninvånare påverkades av att jag ofta kom till
utskottens aktiviteter i sällskap med politiker och tjänstemän.
Man kan säga att relationen var ojämlik mellan mig och mina uppdragsgivare, som
finansierade forskningen. Jag upplevde ibland att jag tassade på tå i kommunens korridorer
och höll masken inför tjänstemän och politiker. Att få tillgång till fältet och delta i för
forskningen viktiga aktiviteter, var inga problem, och detta var en fördel med
forskningssituationen i Helsingborg. Å andra sidan fanns det förväntningar på forskningen
och dess resultat. Många tjänstemän och politiker hade lagt ned tid och arbete på idén med
medborgarutskott. De såg därför gärna att forskningen som bedrevs på verksamheten var
positiv.
Att forska i en miljö som har stora förväntningar på resultatet väcker frågor om vem som
leder in forskningen till det som den slutligen kommer att handla om. I Helsingborg ville
kommunen inledningsvis gärna delta i mina problemformuleringar. Flera tjänstemän och
politiker uttryckte också en önskan om att få ta del av preliminära resultat under
avhandlingsarbetets gång. Som uppdragsforskare var jag tvungen att ibland gå en balansgång
mellan kravet på fri vetenskaplig forskning och uppdragsgivarens förväntningar. Det blev
därför viktigt för mig att understryka just värdet av fri forskning inför mina kontakter i
Helsingborg. Kommunens politiker och tjänstemän visade sig ha stor förståelse för att de inte
fick gå in och försöka styra, eller ens misstänkas ha försökt styra, forskningen.
Pengar till forskning inom en kommun kan vara ett utslag av regionalpolitik och en önskan att
knyta status och trovärdighet till en organisation. I Helsingborgs fall var kommunen mån om
25

26. verksamheten på universitets campus i staden. Att få forskning till staden var något som
politiker och tjänstemän upplevde som positivt och värdefullt. Det sågs också som något fint
att ha forskning knuten till sin organisation. När medborgarutskottens tjänstemän och politiker
presenterade mig i olika sammanhang påpekade de gärna att det genomfördes ett
forskningsprojekt i verksamheten. Att akademiska studier bedrevs på organisationen verkade
höja dess trovärdighet och status. Detta gjorde det lättare för mig att ställa krav på en god
forskningsmiljö.
Det fanns dock en diskrepans mellan vad politiker och tjänstemän sade i vissa situationer och
vad de gjorde i andra. En tjänsteman uttalade att han naturligtvis förstod att forskningen inte
ens fick misstänkas vara styrd, men i praktiken blev det svårt för samma person att inte ha
synpunkter på problemformuleringar och min närvaro, eller frånvaro, vid vissa möten. En del
tjänstemän undrade även vad jag sysslade med hela dagarna eftersom jag inte syntes till på
alla deras möten. Kommunens representanter skulle på något vis känna att de fick valuta, eller
snarare tillräckligt mycket status, för pengarna. Till slut bestämde jag och kommunen
tillsammans att jag skulle delta vid ett specifikt möte som återkom varannan vecka för att bli
synligare i deras verksamhet. Till skillnad från fältarbete, där etnografen försöker delta i
informanternas dagliga liv så obemärkt som möjligt, fann jag mig i en situation där jag ibland
upplevde att jag spelade rollen som stereotyp akademiker. Konsekvensen detta fick för
forskningen var ett överskott av tjänstemannamöten i relation till det totala antalet
observerade aktiviteter (se bilaga 1).
När det gäller den kommunala tjänstemannakåren och fritidspolitikerna i Helsingborg var
kvinnorna i majoritet. Med några av dessa kvinnor utvecklade jag en nära kontakt, och
därigenom lyckades således komma bakom deras yrkesfasad och skapa mer öppna och
förtroliga samtal. Skillnader i status och ålder medförde dock en del problem i mina kontakter
med politiker och tjänstemän. Eftersom jag var yngre med mindre erfarenhet blev jag inte
alltid betraktad som jämlik. Att inte upplevas som ett hot kan vara positivt; att som forskare
exempelvis tillåtas ställa vad som anses vara dumma frågor, frågor som kan visa sig vara av
stor betydelse för att komma förbi en polerad yrkesfasad (Hammersley & Atkinson 1995: 97).
Ofta upplevde jag det dock negativt att inte betraktas som lika erfaren och kunnig som de. Det
hände flera gånger att jag fick en klapp på huvudet av mina informanter, både bildligt och
bokstavligt talat. Följande intervjuutdrag illustrerar obalansen i makt som kan uppstå mellan
mig som forskare och i detta fall en äldre informant bland kommunens tjänstemän.
I1 Kan man då säga, om man får lov att hårdra det lite, att de medborgare som kommer
på medborgarutskottens möte är mer medborgare, eller bättre medborgare, än de som
inte kommer?
R2 Nej
I Det kan man inte säga?
R Nej, det var en konstig slutsats.
I Tycker du det?
R Ja, det tycker jag.
I Finns det några bättre eller sämre medborgare?
R Varför ställer du den frågan, den var ju rätt knasig.
I situationer där forskaren är underordnad informanten finns det en risk att forskaren blir
informantens propagandaredskap, vilket yttrar sig i att forskaren känner ett behov att
framhäva sina förtjänster för att kunna stå upp mot informanten (Thomsson 2002: 125). Hur
1
I = Intervjuare
2
R = Respondent
26

27. man undgår att bli någons språkrör är särskilt viktigt att reflektera över vid
uppdragsforskning. Ett intervjuutdrag med en politiker får illustrera vikten av Thomsons
resonemang. Politikern i fråga hade med sig ett papper med olika punkter som han ville ta upp
under intervjun.
I Är det något du känner att du har glömt att säga nu?
R Nej, men jag vill bara poängtera fem punkter (tittar ned i sitt papper).
I Jaa
R Jag ser medborgarutskottet som ett surrogat mot en bättre fungerande demokrati. Idag
har vi politiska organisationer, vi har tidningar, de olika nämnderna, vi har
fullmäktige…
I mitt fall fanns en uppenbar risk att bli ett språkrör för uppdragsgivaren, eftersom flera av
informanterna hade politiska agendor. Under projektets gång utvecklade jag en nära relation
till vissa av mina informanter. Från att i början personligen ha varit ganska skeptisk till
politiker och tjänstemän utvecklade jag en allt större förståelse för deras situation. Jag fick
därför ofta påminna mig själv om att försöka behålla en viss distans till dessa grupper.
Mot bakgrund av detta ansåg jag det lämpligt att presentera en del av forskningen för
uppdragsgivarna under arbetets gång. På så sätt var det möjligt för mig att poängtera mitt
oberoende och samtidigt stärka min auktoritet. Precis som Thomsson (2002: 126) skriver,
försökte jag alltså framhäva mina förtjänster i relationen till politiker och tjänstemän för att på
så sätt jämna ut de maktskillnader jag upplevde mellan oss.
En del av forskningen presenterade jag också för att stilla informanternas nyfikenhet. En del
politiker och tjänstemän var mycket intresserade av avhandlingen och ville gärna att resultat
skulle presenteras trots att fältarbetet inte hade avslutats. Eftersom kommunen var med och
betalade för forskningen hade de rätt att få veta resultatet, men samtidigt ville jag inte
presentera för mycket för tidigt. Eftersom många politiker och tjänstemän var angelägna om
att verksamheten skulle framstå som positiv, fanns det en risk att de skulle påverkas av vad de
fick veta. Ett exempel var då jag intervjuade en samordnare några dagar efter att jag hade
hållit i ett seminarium om senmoderniteten inom Avdelningen för hållbar utveckling.
Samordnaren hänvisade under hela intervjun till en grupp människor i samhället hon
benämnde som ”senmodernister”.
I kontakten med tjänstemän och politiker skapade jag aktivt en bild av mig själv som forskare.
En annan strategi visade sig vara mer lämplig i kontakten med deltagande kommuninvånare.
Jag upplevde att jag ibland uppfattades som en del av det så kallade etablissemanget när jag
anlände till medborgarmöten tillsammans med, och presenterades av, politiker och
tjänstemän, och att detta kunde påverka relationerna till informanterna. Min starka anknytning
till kommunen gjorde att det fanns de som såg på mig med en viss skepticism. Då tillfälle
gavs försökte jag därför undvika att förknippas med medborgarutskotten genom att
understryka att jag tillhörde universitetet och bedrev oberoende forskning.
Att vara föremål för forskning kan upplevas som obehagligt. En manlig kommuninvånare i
övre medelåldern muttrade exempelvis att ”mig ska det inte bedrivas någon forskning på i alla
fall”. Efter liknande incidenter började jag avdramatisera min närvaro genom att säga att jag
kom från campus och skulle titta på verksamheten. I detta fall handlade det om en omvänd
maktsituation än den med kommunens tjänstemän och politiker. Forskning och forskare
tillskrivs ibland stor betydelse, och forskning anses ibland vara märkvärdig. Det kunde till
exempel bli besvärligt att samtala med vissa informanter. Följande intervjuutdrag visar på hur
27

28. en deltagare försökte svara som han trodde att jag ville att han skulle svara, ett fenomen som
kallas för intervjuareffekten.
I Tyckte du att det var något man behövde, något du kände att du behövde veta innan
du kom till medborgarutskottets aktivitet?
R Nej
I Det fanns inga kunskaper du önskade att du hade innan du kom?
R Nej
I Hade du några kunskaper som du tycker att du fick extra stor användning för?
R Nej
I Det var ganska förutsättningslöst?
R Ja
I Tror du att det finns något i din personlighet som du tror att du har haft extra stor
användning för?
R Personlighet? Nej
Den auktoritet som forskare tillskrivs kan faktiskt stå i vägen för forskningen. Informanterna
strävar efter att bli accepterade och svara och uppträda på ett sätt som de tror att forskaren vill
(Thomsson 2002: 125). I mitt fall handlade detta dock ibland bara om ointresse. En del
informanter visade sig helt enkelt inte vara särskilt intresserade av, eller lägga stor vikt vid,
forskning. I sådana situationer var det bra att tona ned min roll som forskare.
Teoretiska influenser
Att forska innebär en ständig växelverkan mellan teori, metod och empiri. Den etnografiska
metoden har till exempel vuxit fram i samspel med etnografisk teori. Min studie i Helsingborg
har inspirerats från olika håll. De teorier som jag har använt har underlättat och ringat in
beskrivningar och analyser av det som hände på fältet. Det handlar med andra ord om
växelspel och ömsesidig inspiration mellan teori, metod och empiri.
Vid uppdragsforskning kan det ibland vara enklare för forskaren att vara öppen för fältet
eftersom forskningsområdet är bestämt av uppdragsgivaren. Jag visste från första dagen som
doktorand att jag skulle skriva en avhandling om medborgarutskotten, och jag kunde därför
tillbringa ett helt år på fältet innan forskningsfrågorna formulerades. Denna tid var ganska
förutsättningslös och ostrukturerad, och påminde om det som Agar (1986: 12) beskriver som
en ”scientific learning role”. På så sätt var det lättare för mig att anta en öppnare attityd
eftersom medborgarutskotten var främmande för mig och jag tilläts spendera tid med dem
innan mina problemställningar konkretiserades.
När jag sedan formulerade mina forskningsfrågor blev det ändå svårt att förhålla sig
”opåverkad” av tidigare erfarenheter och bekanta teorier. Det är alltid svårt att undvika teorier
tidigt i forskningsprocessen, även då det gäller uppdragsforskning, och även om forskningens
mål inte i huvudsak är att testa teorier och i förväg nedpräntade hypoteser.
Efter att initialt ha tillbringat ett år på fältet genomförde jag under 2005 mer strukturerade
undersökningar. Jag ville undvika valåret 2006 eftersom jag hade fått indikationer på att
medborgarutskotten skulle bli en valfråga i Helsingborg. Det märktes dock redan våren 2005
att valen var i antågande. Politiker började positionera sig mot varandra, och tjänstemän
försökte ställa sig in i de olika lägren.
28

29. Att befinna sig på ett obekant fält, i Helsingborgs kommunala organisation, och studera
meningsskapande i medborgarutskottens medborgarsamtal, krävde teorier och analytiska
modeller för att begreppsliggöra de sätt på vilka medborgarskapet konstruerades i
medborgarutskottens praktiker. Hofstede (1991) och Dahlgren (2003) försåg mig med
analytiska modeller innehållande begrepp vilka intervjuerna och observationerna byggdes upp
kring (se bilaga 2). Under avhandlingsarbetets gång har dessa modeller däremot fått en
mindre betydelse för analysens fortlöpande. Jag anser att det ändå är på sin plats att kort
redogöra för dessa initiala inspirationskällor eftersom de vägledde intervjuerna och
observationerna i Helsingborg.
Dahlgren (2003) ser medborgarpositioner och medborgarkommunikation som en del av ett
större sammanhang han kallar medborgarkultur, som han menar är nödvändigt för att en
demokrati ska fungera. Medborgarkultur är en konstruktion som försöker finna möjligheter
för människor att agera som medborgare. Han beskriver vidare medborgarkulturen som en
dynamisk krets bestående av sex dimensioner som interagerar med varandra (ibid.). Dessa
dimensioner är värderingar, kunskap, verksamhet, identitet, en känsla av samhörighet/tillit
och diskussion.
Hofstede (1991: 12) skiljer i sin tur på människans natur, som är ärvd, och hennes kultur, som
en sorts mental mjukvara. Hur en kultur manifesteras illustrerar han genom att hänvisa till de
olika lagren i en lök (ibid. 17). Kärnan i denna lök utgörs av värderingar, vilka följs av lagren
ritualer, hjältar och symboler. Att studera hur en kultur yttrar sig görs enklast genom
symbolerna, vilka också är lättast att förändra, medan värderingarna, kulturens kärna, ofta
omedvetet stannar kvar i oss (ibid. 16, 18). Det är framför allt den djupare underliggande
nivån av värderingar som bestämmer innebörden av människors praktiker.
Hofstede är en kontroversiell forskare eftersom han anses ha generaliserat kring olika länders
och organisationers kulturer. Särskilt hans scheman, där han prickar in olika nationer och ger
dessa en viss plats i en tabell, har förargat flera inom akademin (se Oyserman, Coon &
Kemmelmeier 2002). Även om Hofstedes stereotypifierande av nationer kan ifrågasättas, är
dock hans grundläggande perspektiv på kultur användbart.
När intervjuerna genomfördes var de fokuserade runt teman. Dessa var desamma som
dimensionerna i Dahlgrens medborgarkultur och de olika lagren i Hofstedes lökmodell (se
bilaga 2 för redovisning av intervjufrågor och hur teman kopplades till intervjufrågor).
Medborgarbegreppet och medborgarpositioner har varit i fokus under intervjuerna, men dessa
har också rört sig kring vilka värderingar och kunskaper som är viktiga för hur vi ser på oss
själva som medborgare, på vilket sätt verksamheter och ritualer blir viktiga för
medborgarpositioner samt vilken roll samhörighet, tillit och diskussion spelar. Frågor som har
ställts är exempelvis hur, och när, medborgarskapet blir relevant och betydelsefullt för
kommuninvånarna. Hur ser kommuninvånarna på sig själva som medborgare, och vilka vägar
finns det för dem att uttrycka sitt medborgarskap? Dessa teman och frågeställningar
inspirerade även observationerna. I observationerna kunde jag fokusera mer på regler och
konventioner och vad som ansågs vara korrekt uppförande, liksom på symboler och ritualer
som kunde avslöja något om de underliggande värderingarna i medborgarkulturen, som i sin
tur kunde ge de medborgerliga praktikerna mening och innebörd.
En teoretisk inspirationskälla som genomgående har följt med genom avhandlingens
fortskridande är Positioning theory som jag presenterade i föregående kapitel. Positioning
theory är inriktat mot det interpersonella samtalet och passar därför bra på ett fält som betonar
29

30. medborgarsamtal. Meningsskapande processer i samtal är centralt i denna teoribildning, som
därför rimmar väl med avhandlingens kommunikationsteoretiska utgångspunkt och dess
etnografiska kulturförståelse. Att studera medborgarutskottens samtal med hjälp av
positioning theory gjorde det möjligt att utforska den flexibilitet och variation som rymdes då
kommuninvånare, politiker och tjänstemän positionerade sig själva och andra som
medborgare och skapade mening i sitt deltagande.
Som jag diskuterade i föregående kapitel använder vi oss av olika positioner och olika
storylines vid olika tillfällen och skiftar mellan dem. Jag var särskilt uppmärksam på hur ordet
medborgare användes i medborgarutskottens kommunikativa praktiker. Positioning theory
hjälpte mig att se den diskursiva och ideologiska betydelsen av vad som yttrades i
medborgarutskottens samtal. Ett av avhandlingens resultat är att medborgarskapet är under
förändring, på en diskursiv nivå, genom medborgarutskottens praktiker i Helsingborg. Med
hjälp av positioning theory kunde jag studera hur medborgarutskottens politiker och
tjänstemän försökte positionera stadens invånare som kommunikativa snarare än
instrumentellt rationella. Med hjälp av positioning theory kunde jag även undersöka vilka
medborgarpositioner deltagande kommuninvånare använde.
Positioneringstriangeln, bestående av positioner, talakter, storylines (se kapitel ett), kan
forskare gå in i empiriskt från vilken punkt de vill (Harré & Moghaddam 2003: 9). I
avhandlingen intresserar jag mig det sätt kommuninvånare, politiker och tjänstemän
positionerade sig själva och andra i en medborgarstoryline. Ingångspunkten i en analys blir då
talakterna, för det är yttranden och uttalanden om sig själva och andra som medborgare, och
som jag på fältet har haft att tillgå för analys.
Hur positioner vetenskapligt kan utvinnas ur dessa yttranden är upp till forskaren själv att
finna ut. I den litteratur som finns om positioning theory använder sig forskare inte av någon
särskild modell eller av specifika verktyg för att extrahera positioner ur samtal. För vissa kan
därför teorins metodologiska reliabilitet ifrågasättas. Forskare som arbetar i fältet verkar dock
inte se detta som ett problem eftersom de har tagit avstånd från tanken om att det skulle gå att
återskapa en studie på social interaktion.
Ett reflexivt tillvägagångssätt
Det ställs höga krav på självinsikt och disciplin då ensamma forskare ska gå från en lång tid
av fältarbete till en forskningsredovisning. En genomgång av forskningssituationen och dess
influenser är ett sätt att öppna för en ökad förståelse för resultatens kvaliteter och
begränsningar. Ett annat sätt är att inta ett reflexivt förhållningssätt, något som min
forskningsprocess genomgående har präglats av.
Det reflexiva angreppssättet har sin utgångspunkt i hermeneutiken och diskursiv analys,
traditioner inom vilka ingenting är självklart och allt bör ifrågasättas (Thomsson 2002: 43).
Reflexivitet handlar om att forskaren själv är medveten om vikten av sin närvaro i mötet med
informanterna (Ehn & Klein 1994). Att studera andra är på något sätt att studera sig själv, och
det är viktigt att förhålla sig till sitt eget medvetande och sin egen förförståelse. Kunskap
skapas någonstans mellan forskare och informanter, och då är det viktigt att även beakta sig
själv och hur ens närvaro kan ha påverkat processen. Samhällsvetare är en del av den sociala
värld de studerar, och forskarens blick är formad av forskarens sociohistoriska lokalisering,
liksom de värderingar och intressen det för med sig (Hammersley & Atkinson 1995: 16). Om
30

31. forskare lyckas vara medvetna om sådana ting leder detta till en större insikt om hur kunskap
skapas (Ehn & Klein 1994).
Ett liknande resonemang för Agar (1986: 19), som menar att etnografier uppstår ur ett
förhållande mellan etnografen, den studerade gruppen och de avsedda läsarna. I detta
förhållande är etnografins funktion att förmedla förståelse och betydelser. Dessa beror av
såväl etnografens, den studerade gruppens, de avsedda läsarnas bakgrund och traditioner.
Samtliga aktörer påverkar alltså vilken sorts etnografi som kan uppstå. Således är den
etnografiska metoden varken objektiv eller subjektiv, menar Agar (1986: 19), etnografi är
tolkande, som en förmedling mellan två världar genom en tredje (se även Geertz 1973).
Att vara medveten om sin subjektivitet innebär dock inte att man bör radera sin personlighet
eller sin bakgrund. Tvärtom behöver forskare sina fördomar och tidigare erfarenheter för att
kunna skapa en förståelse av det de ser och hör (Ehn & Klein 1994; Thomsson 2002). Det är
däremot viktigt att förse läsaren med nödvändig information om forskningssituationen och
forskningsförfarandet, så att hon/han själv kan avgöra värdet av dess resultat. Det bör göras
tydligt hur forskningen har fortskridit och vad som varit för- och nackdelar i
forskningsprocessen. Vetenskap är en social och publik verksamhet och det gäller därför att
göra sina resultat offentliga, vara öppen för kritik, men också öppna för kritik.
Reflexivitet blir dock en balansgång mellan relevans och onödigt många referenser till sig
själv. Vad är relevant för läsaren att ta del av för att kunna tillgodogöra sig forskningen? Det
är självklart att även forskare skiljer sig åt, och att forskning således ser olika ut. Jag anser
också att forskare inte i onödan ska tillintetgöra en i grunden bra undersökning med ständiga
referenser till sin egen otillräcklighet och subjektivitet.
Efter genomgången av metod och materialinsamling i detta kapitel är det min förhoppning att
läsaren ska ha en god förståelse för hur den etnografiska metoden och analysförfarandet har
använts i denna studie, vilka för- och nackdelar det medförde samt vilka teorier som har
influerat metoden. I nästa avsnitt kommer jag redogöra för hur urvalet samt intervjuerna och
observationerna gick till.
Empiri och fältarbete
Jag visste från början att medborgarutskotten skulle vara i fokus för avhandlingen, och jag
tillbringade mycket tid på fältet direkt när jag påbörjade mitt arbete. För att bekanta mig med
fältet deltog jag i tjugoen olika möten med både politiker, tjänstemän och kommuninvånare
(se bilaga 1). Förutom informella samtal på fältet genomförde jag sex mer strukturerade
intervjuer med fem tjänstemän samt en forskare i samhällsmedicin. Hammersley & Atkinson
(1995: 29) beskriver en sådan förstudie som en ”pre-fieldwork phase”, vars syfte är att
bekanta sig med fältet och vaska fram forskningsfrågor som det går att få svar på.
I Helsingborg arbetade fem geografiska medborgarutskott. Jag valde ut två av dessa och
följde dem under 2005. Helsingborg anses av många vara en etniskt och socioekonomiskt
segregerad stad, och de två medborgarutskott som jag följde avspeglar också detta. Jag valde
ett utskott som täckte en mer välbärgad del av staden, och ett som täckte mer socioekonomiskt
utsatta områden.
Under 2005 genomförde jag arton enskilda kvalitativa och semistrukturerade intervjuer (se
31

32. bilaga 1). En intervjuguide vägledde mig (bilaga 2). De intervjuade fick själva välja tid och
plats för våra möten. Oftast ägde dessa rum hemma hos informanterna eller på deras
arbetsplatser. Vid några tillfällen utfördes intervjuerna på mitt kontor, utomhus eller ute på
café. Intervjuerna tog vanligtvis en timme att genomföra, de spelades in och transkriberades.
Samtliga intervjuer finns att tillgå ordagrant transkriberade. I transkriptionerna har jag dock
inte tagit hänsyn till intonation eller pausering, och i framställningen i denna avhandling är
intervjureferaten omskrivna så att de passar ett skriftspråk. Dessa ingrepp har gjorts med
syftet att ändra så lite som möjligt från den ursprungliga transkriberingen. De intervjuade har
också getts möjlighet att se och kommentera den transkriberade intervjun. Många uttryckte
bestörtning över sitt språk och några har bett mig stryka eller omformulera vissa känsliga
uttalanden.
Intervjupersonerna har garanterats anonymitet i den mån deras yrkesbeteckningar så tillåter.
Till exempel fanns det bara en chef på Avdelningen för hållbar utveckling, och endast fem
ordföranden för medborgarutskotten. De som vill kan således, när det gäller politiker och
tjänstemän, räkna ut vem som är vem, och detta påtalade jag för informanterna. När det inte är
av vikt att veta att det just är en ordförande eller chefen som talar i ett intervjuutdrag refererar
jag till personerna som enbart politiker eller tjänstemän.
Jag deltog på femtiotre möten under 2005 (se bilaga 1). Observationerna av dessa möten var
både deltagande och icke-deltagande. Jag deltog med min närvaro på olika möten och
aktiviteter, men jag deltog inte aktivt i medborgarsamtalen. Jag lyssnade och förde
anteckningar i en fältdagbok. Fältanteckningar består av konkreta beskrivningar av sociala
processer och dess kontexter (Hammersley & Atkinson 1995: 175). Dessa ska vara så
noggranna som möjligt och inte komprimeras (1995: 182). Hammersley & Atkinson (1995:
176) skriver att det är bra att skriva fältanteckningar direkt efter observationens
genomförande. Jag valde dock att föra anteckningar även under aktiviteternas gång för att få
med så många detaljer som möjligt. Dessutom sammanfattade jag mina intryck direkt efter
mötena. Parallellt med fältdagboken har jag även fört en forskningsdagbok, där egna
reflektioner, slutsatser och betraktelser har givits företräde.
Hammersley & Atkinson (1995: 176) menar att det kan uppfattas som olämpligt och
hämmande att ta anteckningar under själva observationerna. I mitt fall på kommunala möten
och aktiviteter var det ingen som höjde ögonbrynen nämnvärt då jag antecknade. Vid några
tillfällen hänvisade tjänstemän till skämtsamma historier som de inte ville att jag skulle sätta
på pränt. Utöver detta är det min uppfattning att jag kom att bli ett ganska ”naturligt” och
osynligt inslag på mötena. Som jag diskuterade tidigare kunde dock min närvaro uppfattas
som något mer hämmande när jag var med på aktiviteter med medborgare, eftersom jag
presenterades som forskare av medborgarutskottens politiker och tjänstemän.
Inga möten spelades in elektroniskt eftersom det var svårt att få tillstånd till det. Jag förde
istället anteckningar under medborgarutskottens aktiviteter. Hammersley & Atkinson (1995:
185) föreslår en elementär checklista att beakta vid fältantecknande, bestående av lokal,
deltagare, aktiviteter, fysiska objekt, agerande, tid, målsättningar och känsloyttringar. Utöver
denna lista använde jag Hofstedes och Dahlgrens analytiska modeller samt positioning theory
som riktlinjer för fältanteckningarna. Med inspiration från Hofstedes analysmodell ägnade jag
rituella aspekter av medborgarutskottens verksamheter särskild uppmärksamhet. En del
aktiviteter organiserades till exempel runt kaffedrickande. Jag lyssnade också till
hjältebeskrivningar, det vill säga om någon medborgare eller praktik lyftes fram i samtalen.
32

33. Iögonenfallande symboler uppmärksammades också i anteckningarna. Gällande Dahlgrens
medborgarkulturkrets fokuserade jag på de värderingar som uttrycktes och vilka kunskaper
som kom till användning i medborgarutskottens aktiviteter samt vad de gav upphov till.
Framför allt uppmärksammade jag de positioner som kom till uttryck då deltagarna talade om
sig själva och andra som medborgare, hur deltagande kommuninvånare positionerades som
medborgare av politiker, tjänstemän och varandra, samt i vilka storylines medborgarbegreppet
användes.
Trots att det stundtals var svårt att hinna med att anteckna allt som sades och hände, tog det
ibland även stopp och inspirationen till att fältanteckna tog slut. Det fanns möten då jag inte
såg något intressant, och det kändes som om jag hade varit med om allting flera gånger förut.
Alvesson & Deetz (2000: 89) skriver att de som forskar om delkulturer inom den egna
makrokulturen kan lida av en brist på fantasi som gör det svårt för dem att genomföra
undersökningar eftersom de delar självklara antaganden och föreställningar med den
studerade kulturen. Vid sådana tillfällen var det bra att påminna mig själv om mina teoretiska
inspirationskällor. För att verkligen öppna mig för fältet och för de praktiker som inträffade
där, och komma ur perioder där inget tycktes vara nytt, försökte jag se på verksamheten som
om jag vore en total främling.
Det finns även en mängd dokument knutna till medborgarutskotten och de aktiviteter jag
deltog i under 2005. Dessa är framför allt kommunala rapporter och protokoll, men även
tidningsartiklar, annonser, medborgarskrivelser och informationsblad (se bilaga 1). Detta
material har jag haft tillgång till och även systematiskt gått igenom. Det var inte en initial
ambition att använda dessa dokument i min analys, men framför allt kommunala
styrdokument samt medborgarutskottens annonser och informationsmaterial har förtydligat
aspekter av kommunens medborgarsyn. Dessutom var det fördelaktigt att ta del av
sammanställningar och rapporter från möten som jag inte kunde delta i.
Urval på fältet
Fältet bestod av tjänstemän, politiker och kommuninvånare som deltog i medborgarutskottens
verksamheter. Politiker och tjänstemän var i de flesta fall även kommuninvånare, och ibland
uttalade de sig också i egenskap av sådana. Till exempel kommenterade en del tjänstemän
varför de själva inte hade deltagit när medborgarutskottet besökte deras eget bostadsområde.
Den grupp tjänstemännen som arbetade kontinuerligt med medborgarutskotten bestod av cirka
trettio personer från Avdelningen för hållbar utveckling med chef, informatör, samordnare
och utskottshandläggare, samt områdesberedningarna med representanter från olika
kommunala förvaltningar. Detta var en grupp dominerad av kvinnor och de flesta i
medelåldern. I de två utskotten jag följde fanns det åtminstone två tjänstemän med utländsk
bakgrund. Tjänstemännen gav i huvudsak ett intryck av att vara välutbildade. Under 2005
intervjuade jag fem tjänstemän. Dessa var de två medborgarutskottens handläggare, chefen
för Avdelningen för hållbar utveckling, informatören på samma avdelning och en samordnare,
ansvarig för två medborgarutskott. Denna grupp utgjordes av tre kvinnor och två män, alla
med svensk bakgrund och alla i medelåldern (se bilaga 1 för en översikt över intervjuerna och
observationerna).
De möten jag deltog i var då tjänstemännen i Avdelningen för hållbar utveckling träffades
varannan vecka tillsammans med utskottshandläggarna, samt då områdesberedningen
33

34. samlades, sex gånger per år och per utskott. Vad som hände ”backstage” (se Goffman 1959:
114) under fikapauser mellan mötena och i mer informella sammanhang är också något jag
var uppmärksam på. Sammanlagt under 2005 observerade jag tjugo tjänstemannamöten och
fem möten med både politiker och tjänstemän.
Hela politikergruppen utgjordes av tjugoåtta personer eftersom medborgarutskotten bestod av
fjorton fritidspolitiker var. Även detta var en grupp dominerad av medelålders till äldre
kvinnor. Det fanns bara två politiker med invandrarbakgrund. Under 2005 intervjuade jag fem
av dessa politiker - de två utskottens socialdemokratiska ordförande, två borgerliga politiker
samt en socialdemokratisk politiker med invandrarbakgrund. Tre kvinnor och två män
utgjorde denna grupp, tre var medelålders och två var pensionerade.
Det var framför allt medborgarutskottens möten (sex gånger per år och utskott) som jag deltog
i, men också ordförandemöten (sju gånger per år). Även i dessa sammanhang observerade jag
vad som hände mer informellt under till exempel fikapauser, eller då vi samåkte till olika
möten och aktiviteter. Jag deltog också tillsammans med politikerna i de öppna aktiviteterna
ute i bostadsområdena. Sammanlagt under 2005 deltog jag i åtta rent politiska möten, fem
möten med politiker och tjänstemän blandat, samt tjugo möten tillsammans med
kommuninvånare.
Kommuninvånare som deltog i medborgarutskottens verksamheter kontaktade jag när
medborgarutskotten organiserade olika aktiviteter. Det är svårt att uppskatta hur många som
deltog i de olika aktiviteterna under 2005, men det var tydligt att deltagandet ökade. Efter att
ha tagit del av fyra av fem sammanställningar av medborgarutskottens verksamheter,
uppskattar jag att utskotten träffade åtminstone 4000 kommuninvånare under 2005. Bara
under en kulturvandring i ett av bostadsområdena deltog nära 200 kommuninvånare, och
under en diskussion om nya byggplaner längs med havet var den lokala klubben fylld till
brädden av nyfikna och arga invånare.
Öppna möten, återkopplingar och trygghetsvandringar var de aktiviteter som dominerade
medborgarutskottens verksamheter. Dessa aktiviteter dominerades av medelålders till äldre
deltagare. Det är min uppfattning att kvinnor var antalsmässigt överlägsna vid dessa
sammankomster, även om de inte hördes och syntes lika mycket som männen. Något som
oroade medborgarutskotten var bristen på engagemang från ungdomar och invandrare,
grupper som var tydligt underrepresenterade i utskottens aktiviteter, och till vilka vissa riktade
insatser gjordes. Bland annat fick en muslimsk församling, flera fritidsgårdar samt några
skolklasser, besök av utskotten.
De flesta som jag bads om en intervju ställde upp. Jag ville intervjua både män, kvinnor,
gamla, unga, invandrare och människor från olika delar av kommunen. Detta urval blir
knappast representativt, men det var å andra sidan inte mitt syfte. Jag ansåg att det var
viktigare att intervjua representanter för olika invånargrupper, även de som deltog i mindre
omfattning. Under 2005 intervjuade jag åtta medborgare fem kvinnor och tre män. Två av
dessa var pensionärer, två var yngre och fyra var medelålders. Sammanlagt hade två personer
invandrarbakgrund, en bodde på landet, och två stycken bodde i välbärgade områden av
staden.
Under hösten 2006 återvände jag till fältet, dels för att komma tillbaka efter en termins
analyserande av empiri och teoretiska grubblerier och dels för att flera tjänstemän och
politiker frågade efter min närvaro och var intresserade av studiens resultat. Jag deltog på tre
34

35. politiska möten, två tjänstemannamöten samt två medborgarmöten under hösten 2006 (se
bilaga 1).
35

36. Kapitel 3.
Medborgarutskott, delaktighet och inflytande
Utifrån observationer på fältet, intervjuer och läsning av kommunala texter redogörs i detta
kapitel för medborgarutskottens organisation och verksamhet. Läsaren kommer att få en god
inblick i fältet och en ökad förståelse för hur min empiri har vuxit fram. Först diskuteras
specifika drag hos kontexten i Helsingborg. Därefter redogörs för kommunens organisation
och medborgarutskottens verksamhet. I avsnittet Iakttagelser på fältet beskrivs hur
medborgarutskotten arbetade genom konkreta exempel från observerade aktiviteter. I ett
senare skede diskuteras relationerna mellan politiker, tjänstemän och medborgare samt i
vilken grad deltagande i medborgarutskottens praktiker medförde något inflytande. Kapitlet
avslutas med en diskussion om medborgarutskottens nedläggning.
Helsingborg har närmast en tradition av att skifta mellan borgerligt och socialdemokratiskt
styre vart fjärde år. Eftersom olika konstellationer har bildat majoritet efter varje val, är
kommunen präglad av ständiga organisationsförändringar. Servicenämnder,
kommundelsnämnder, uppdragsnämnder och utförarstyrelser har avlöst varandra. När
medborgarutskotten inrättades 2003 var det meningen att de olika partierna skulle vara
överens om en beständig och långsiktig kommunorganisation med varaktighet över flera
mandatperioder, oavsett vilka partikonstellationer som skulle bilda majoritet. Inspirerade av
deltagardemokratiska strömningar var medborgarutskotten en kompromisslösning mellan
partierna där tanken om medborgerligt deltagande och dialog kombinerades med idén om att
dela upp kommunen i mindre delar. Inflytelserika tjänstemän, med erfarenhet från
deltagardemokratiska projekt och påverkade av idéer om deltagardemokrati, dialog och
socialt kapital, gick ihop med viktiga företrädare för Socialdemokraterna och lyckades driva
igenom idén med medborgarutskott i kommunfullmäktige.
Enligt uppgift från tjänstemän var Helsingborgs stads organisation med medborgarutskott
unik. Efter en genomgång av svenska kommuners hemsidor i maj 2004 kan jag bekräfta
denna uppgift. Medborgarutskott fanns inte i någon annan kommun. Men i likhet med
deltagardemokratiska experiment i andra kommuner och länder (se kapitel fem) var
medborgarutskotten ett resultat av en allmän tendens att värna om och vitalisera den
representativa demokratin och dess institutioner.
Enligt Strategidokument för medborgarutskotten (2003) skulle utskotten tillgodose den
enskilda människans behov av att delta i närmiljöns välfärdsbygge, samt bidra till en bättre
dialog mellan beslutsfattare och de som berördes av besluten. Utskottens slogan var
Medborgarutskott - för demokrati och delaktighet. Att skapa och främja samtal mellan
medborgare, politiker och tjänstemän var både den metod och den målsättning som
medborgarutskotten arbetade med. Det demokratiska samtalet mellan medborgare och
politiker var grundtanken i kommunens målprogram Den goda staden och skulle genomsyra
allt arbete i kommunen. Ett sådant demokratiskt samtal skulle garantera medborgarnas
delaktighet och inflytande (Strategidokumentet 2003) och medborgarutskottens verksamhet
lyftes fram som en garant för en nära dialog med kommuninvånarna i deras vardagsliv.
Demokratiutredningen (SOU 2000) och Regeringens proposition (2001) betonar att
medborgarnas delaktighet är viktig för demokratin. I enlighet med regeringen och
demokratiutredningen var Helsingborgs stads syfte med medborgarutskottens verksamhet att
locka tillbaka medborgarna till de representativa demokratiska institutionerna genom att
36

37. förstärka deras delaktighet i närområdets utveckling. I medborgarutskottens aktiviteter skulle
kommuninvånarnas engagemang kanaliseras och bli meningsfullt. Vad var det då för resultat
kommunen ville uppnå? En känsla hos invånarna av ökat inflytande och delaktighet,
rekrytering till de politiska partierna, ett ökat förtroende för de demokratiska institutionerna,
en ökad respekt och en ökad tilltro till politiker och till varandra. Framför allt ville kommunen
skapa en bredare grund för politikerna och den representativa demokratin att stå på. Så här sa
en politiker:
R Ja, jag är övertygad om den representativa demokratins fördelar. Så som vi har det
idag är det sätt som jag tycker att man ska göra förändringar på.
(…)3
I Hur menar du då?
R Ja, jag menar till exempel med medborgarutskott, att man kan gå till
medborgarutskottet på ett möte. Man kan ta upp en fråga, diskutera, och den förs
sedan vidare. Men när man då så småningom tar ett beslut, är det på det vanliga sättet,
i nämnd eller i fullmäktige eller…
Huvudsyftet med medborgarutskotten var att förstärka och vitalisera den representativa
demokratin. Enligt den intervjuade politikern skulle beslut tas på traditionell väg, av valda
representanter i fullmäktige eller i facknämnden (se nästa avsnitt). Medborgarutskottens
aktiviteter skulle fungera som ett diskussionsforum där frågor kunde väckas, utan att beslut
fattades.
Helsingborgs stads organisation
Efter valet 2002 utarbetade kommunstyrelsen i Helsingborg ett förslag till en ny organisation
med facknämnder och medborgarutskott. Majoriteten i kommunfullmäktige beslutade den 27
november 2002 att godkänna kommunstyrelsens förslag att inrätta fem geografiska områden:
nord, syd, öst, väst och centrum. Varje område fick ett medborgarutskott knutet till sig.
Organisationen med medborgarutskott började gälla från och med den förste januari 2003 och
ersatte en organisation med beställarnämnder och utförarstyrelser.
Parallellt medborgarutskotten var staden organiserad i elva nämnder, varav åtta var
facknämnder. Facknämnderna, som täckte olika sektorer av den kommunala verksamheten,
var: Kulturnämnden, Bildningsnämnden, Byggnadsnämnden, Tekniska nämnden, Vård- och
omsorgsnämnden, Utvecklingsnämnden, Socialnämnden och Miljönämnden.
En del politiker hade dubbla uppdrag, både i en facknämnd och i ett medborgarutskott. I varje
facknämnd fanns alltså alla geografiska områden representerade eftersom det satt politiker i
facknämnderna som också hade uppdrag i ett medborgarutskott. I varje medborgarutskott
fanns på sätt även alla sektorer representerade. Medborgarutskottets fjorton ledamöter bestod
av två politiker från varje facknämnd, med undantag för miljönämnden. Miljöfrågor ansågs
nämligen inte vara geografiskt möjliga att avgränsa berättade en utskottshandläggare som jag
samtalade med, och därför stod dessa utanför medborgarutskottsorganisationen.
Att låta nästan alla facknämnder vara representerade i varje medborgarutskott skulle istället
bidra till en helhetssyn på det geografiska området (Strategidokumentet 2003). Att ha alla
medborgarutskott representerade i facknämnderna skulle skapa ett bättre underlag för
beslutsfattande. Om det till exempel förekom droger på en skola i centrala Helsingborg,
3
(…) markerar att ett stycke är bortklippt från den ursprungliga transkriptionen.
37

38. ansågs det som en fördel att det inom Medborgarutskott Centrum fanns politiker från både
Bildningsnämnden och Socialnämnden, eftersom denna fråga berörde båda dessa nämnder.
Om skolan sedan skulle tvingas läggas ned på grund av sviktande elevunderlag ansågs det
som en fördel att alla stadens områden hade representanter i Bildningsnämnden eftersom
elever eventuellt skulle vara tvungna att transporteras till skolor i andra områden.
Enligt Reglementet för Helsingborgs stads geografiska medborgarutskott (2002), ett
dokument som i detalj reglerade medborgarutskottens arbete, var deras huvudsakliga
uppgifter att bevaka sitt geografiska område och att förmedla kunskaper vidare till berörda
facknämnder. Utskotten skulle särskilt inrikta sig på demokrati- och integrationsfrågor, ta in
synpunkter från invånare och producera lokala utvecklingsprogram (LUP). Av
Strategidokumentet (2003) framgår att utskottens uppgift dels var av strukturinriktad karaktär,
för bostadsområdenas långsiktiga utveckling, och dels att bevaka den pågående utvecklingen i
området och engagera sig i dagsaktuella frågor. Förutom att skapa bättre underlag för beslut,
skulle verksamheten leda till ett ökat samhällsengagemang från kommuninvånarnas sida och
leda till en ökad öppenhet i beslutsfattandet (ibid.). Enligt kommunstyrelsens protokoll från
den 20 november 2002 skulle medborgarutskotten ansvara för en:
”Helhetssyn på medborgarnas behov inom sitt område, bevakning och beredning av för
området övergripande frågor, vara remissorgan för facknämnderna, svara för utveckling av
medborgardialog, demokrati- och integrationsfrågor inom området, ansvara för
områdesrelaterade projekt på uppdrag av facknämnder eller kommunstyrelse” (sid. 2).
Genom att skapa goda kontakter med kommunens invånare var det medborgarutskottens
uppgift att förse facknämnder med ett bredare beslutsunderlag (Stadsrevisionens rapport
2005).
På tjänstemannasidan fanns det en liknande organisation, Områdesberedningen, i vilken
tjänstemän från stadens olika fackförvaltningar fanns representerade. I dessa beredningar
diskuterades väsentliga händelser inom det aktuella utskottets geografiska område.
Områdesberedningen skulle bereda ärenden till medborgarutskotten och vara ett
tvärsektoriellt forum för tjänstemännen. Alla kommunala förvaltningar och verk var på så sätt
representerade i alla områden och vice versa. Denna organisationsform kallar jag för den
dubbla stolens organisationsform. En del politiker och tjänstemän tillhörde inte bara en
nämnd eller förvaltning, utan representerade även ett av kommunens geografiska områden.
Det var inget krav att som politiker eller tjänsteman ha en anknytning till området man
arbetade med, även om det var så i vissa fall.
Administrativt knöts varje utskott till en så kallad ”värdförvaltning” som bland annat stod för
en del av utskottets kostnader. En handläggare på värdförvaltningen ansvarade för
markservice som exempelvis postutskick och telefonpassning. Utskottshandläggarna höll
även i möten med områdesberedningarna och arbetade tätt tillsammans med utskottets
socialdemokratiska ordförande i planeringen och utförandet av dess arbete. Lön till
handläggaren och arvoden till politikerna utgjorde de största posterna i utskottens budget,
sextiofem respektive tjugo procent (Stadsrevisionens rapport 2005). Utskottshandläggarna
arbetade också gentemot kommunstyrelsen genom att delta i på möten med Avdelningen för
hållbar utveckling. Inom denna avdelning fanns det samordnare som skulle underlätta
utskottshandläggarens arbete, till exempel vid hantering av stora enkätutskick och
sammanställningar, samt planering av öppna möten med kommuninvånare.
Avdelningen för hållbar utveckling hade bland annat till uppgift att stödja och följa upp
38

39. medborgarutskotten samt svara för metodutveckling. Inom avdelningen fanns det en
informatör som samordnade annonser, medborgarutskottens nyhetsblad och andra trycksaker.
Chef för denna avdelning var en av strategerna bakom medborgarutskottstanken, vilken
dessutom hade en bakgrund i projektet Söder i förändring. Det projektet ansågs vara lyckat
och fungerade därför som inspirationskälla till organisationen med medborgarutskott.
Stadsdelen Söder hade varit problemfylld, otrygg, brottstyngd, med hög arbetslöshet, låg
medelinkomst och med ett utbrett socialbidragstagande. Söder i förändring skulle verka för en
levande stadsdel där de boende bjöds in att medverka i utformningen av sitt eget område.
Ur ett historiskt perspektiv på kommunal utveckling påminner Helsingborgs stads
medborgarutskott om den kommundelsreform som genomdrevs på 1980-talet. Den stora
kommunsammanslagningen på 1970-talet skapade en situation där vissa stora och
svårhanterliga kommuner delades upp i mindre kommundelsnämnder, en sorts
”minikommuner” i kommunen. Makt skulle tas från starka facknämnder till fördel för
kommundelsnämnder vars uppgift var att stärka det demokratiska inflytandet (Eklund 2006:
74-77). Konflikter mellan facknämnder och demokratiförespråkare kvarstod dock i flera
kommuner. Efter kommundelsorganisationen inspirerades många kommuner på 1990-talet av
nyliberala idéer och införde beställar-/utförarorganisationer. Så även i Helsingborg, men efter
valet 2002 ersattes denna organisationsform med medborgarutskotten, som med sin
geografiska indelning och helhetssyn får anses likna kommundelsnämnderna. Det nya med
medborgarutskottsorganisationen, jämfört med kommundelsnämnderna, var betoningen på
dialog med medborgarna.
Så arbetade medborgarutskotten
Medborgarutskotten var tydligt geografiskt avgränsade från varandra, och varje utskott var i
sin tur uppstyckat i mindre bostadsområden. Till exempel hörde områdena Rydebäck,
Vallåkra, Planteringen och Råå till Medborgarutskott Syd.
Medborgarutskottens inbördes varierande verksamhet bestod av flera olika aktiviteter och
utvecklades ständigt med nya arbetsmetoder. Varje utskott träffades minst sex gånger per år.
Vanligast var att efter ett utskottssammanträde ha ett öppet möte för alla invånare i ett
bostadsområde. På det öppna mötet kunde de boende ta upp åsikter och funderingar med
fritidspolitikerna och vice versa, och tillsammans definierade och diskuterade deltagarna
områdets framtid. Andra aktiviteter som ägde rum inom ramen för medborgarutskottens
verksamhet var workshopar, temadagar, kulturvandringar, möten med olika
intresseorganisationer (såsom muslimska grupper, fritidsgårdar och byaföreningar) och
trygghetsvandringar där invånare, politiker och tjänstemän tillsammans med
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) pekade på vad som kunde förbättras ur trygghetssynpunkt.
Medborgarutskottens diskussioner och aktiviteter utgjorde tillsammans med en
enkätundersökning (se bilaga 3) som skickades ut till ett slumpmässigt urval av boende, basen
för bostadsområdets lokala utvecklingsprogram (LUP), vilket skulle fungera som en
långsiktig plan för hur bostadsområdet skulle utvecklas. De boende som deltog på mötena
uppmanades också att själva delta i arbetet med utvecklingen av bostadsområdet, såväl med
och som kommunens inblandning och stöd.
En viktig aspekt av medborgarutskottens arbete var att utskotten regelbundet återvände till
bostadsområdena för att presentera och diskutera hur kommunen arbetade med de frågor och
39

40. funderingar som hade kommit upp i enkäten, på de öppna mötena och andra aktiviteter.
Deltagande kommuninvånare kunde också välja att få sammanställningar med det som
diskuterats på de öppna mötena hemskickade antingen via e-post eller vanlig post. Denna
återkopplingsverksamhet visade sig vara viktig för hur deltagarna uppfattade kommunens
intentioner med besöken. Vissa deltagare upplevde således att deras åsikter hörsammades och
att kommunen menade allvar med sin intention att komma ut i bostadsområdet. Det gick
ungefär ett halvår mellan det första öppna mötet och dess återkoppling.
Medborgarutskottets nyhetsblad, som skickades ut till alla hushåll, var också ett forum för att
ta upp hur kommunen arbetade vidare med de frågor som deltagande kommuninvånare hade
väckt under medborgarutskottens aktiviteter. Medborgarutskotten arbetade mestadels med ett
bostadsområde i taget, men den initiala perioden i ett nytt bostadsområde sammanföll ofta
med återkopplingsperioden i ett annat.
Information om öppna möten och andra aktiviteter annonserades i Helsingborgs Dagblad och
genom affischering ute i det bostadsområde där mötet skulle äga rum. Inbjudningar skickades
även ut med brev, ofta tillsammans med enkäten eller informationsbroschyrer från
kommunen. Medborgarutskotten hade också egna nyhetsblad som skickades ut till alla hushåll
i det geografiska området två gånger per år. I de fall det fanns starka föreningar i
bostadsområdet, som byaföreningar och samfälligheter, involverades dessa innan utskotten
bjöd in till öppna möten eller andra aktiviteter. Genom att kontakta dessa föreningar ville
medborgarutskottet skapa sig en uppfattning om vilka frågor som var aktuella i området innan
de träffade övriga boende. I de fall medborgarutskotten på förhand kände till att en fråga
skulle komma upp till diskussion bjöd de in experter som oftast var kommunala tjänstemän.
Sammanlagt producerades trettio lokala utvecklingsprogram. Medborgarutskotten hann
besöka fyrtiosex olika bostadsområden. Enligt medborgarutskottens egna sammanställningar
skickades enkäter ut till närmare 14000 slumpmässigt utvalda personer från sexton år uppåt.
Dessa besvarades av 8500 personer, vilket motsvarar sju procent av Helsingborgs befolkning.
Svarsfrekvensen var i genomsnitt sextio procent. Enligt stadsrevisionens rapport hade
medborgarutskotten haft cirka 1900 medborgare på sina öppna möten under 2004, med ett
genomsnitt på fyrtiofyra medborgare per möte (2005). Deltagandet ökade under 2005; det är
min uppfattning att det fördubblades. Enligt skriftliga uppföljningar av utskottsverksamheten
från fyra av de fem medborgarutskotten, träffade dessa utskott cirka 3500 boende under 2005.
Iakttagelser på fältet
För att ytterligare förtydliga medborgarutskottsorganisationen och dess arbete kommer jag i
detta avsnitt exemplifiera med iakttagelser från fältet. Medborgarutskottet valde att arbeta
med ett bostadsområde för att det hände något där. I ett område skulle till exempel en skola
byggas om och i annat område planerades det nybyggnation. I ett bostadsområde bodde det
flera invandrargrupper, därför tog medborgarutskottet med sig två tolkar till ett välbesökt
köpcentrum en fredagsförmiddag. Utanför detta köpcentrum stod sedan politiker och
tjänstemän och delade ut broschyrer om medborgarutskotten och enkäter (se bilaga 3), vilka
tolkarna hjälpte människor att fylla i på plats. Vid detta tillfälle kommunicerades information
om medborgarutskotten och dess verksamhet på olika språk på enkätens försättsblad. Där
informerades också om ett första öppna möte i området.
I ett bostadsområde hölls ett första öppet möte i den lokala skolan en måndagskväll mellan
40

41. halv sju och åtta på kvällen. Området låg på landsbygden och mötet riktade sig till flera byar
runt omkring. Föräldraföreningen på skolan där mötet hölls hade varit aktiv och bjudit in
utskottet vid ett tidigare tillfälle, då de upplevde att deras skola var föremål för en eventuell
nedläggning. Därför visste medborgarutskottet att skolfrågorna engagerade de boende i
området. Ett femtiotal personer kom till mötet. Det var jämt mellan könen, mest medelålders
och äldre och en del föräldrar hade tagit med sig sina barn till mötet. Från kommunen deltog
tio medborgarutskottspolitiker, utskottshandläggaren och en samordnare från Avdelningen för
hållbar utveckling.
Medborgarutskottets ordförande hälsade alla välkomna. Hon betonade att utskottets politiker
kom från olika nämnder och efter detta fick politikerna som satt utplacerade vid olika
skolbänkar, presentera sig i tur och ordning. Ordföranden berättade att alla synpunkter fördes
vidare till facknämnderna, men att de inte kunde lova att deltagarna kunde få igenom alla sina
önskemål. Hon betonade särskilt att deltagarna även fick ta upp positiva aspekter av den
kommunala verksamheten, och att bo i just deras område. Efter detta var ordet fritt och
deltagare fick räcka upp handen för att ställa frågor. Frågor som kom upp var trafikproblem
med höga hastigheter, dåliga vägskyltar och möjlighet till cykelväg och gångväg. De första
fyrtio minuterna handlade bara om trafiken i bostadsområdet. Andra frågor som sedan
diskuterades var gruppförsändelser som inte kom fram, möjligheten till en distriktssköterska i
området, svårigheter att ta sig till vårdcentralen som låg i en annan del av kommunen,
skolfrågor, och att de inte ville att de gamla ortsnamnen skulle försvinna.
Utskottshandläggaren antecknade de frågor som kom upp och efter mötet, då utskottet bjöd på
kaffe och kakor, kunde de som ville skriva ned sina adressuppgifter och lämna till
utskottshandläggaren för att få anteckningar hemskickade till sig. Efter fikat lämnade
deltagarna skolan och medborgarutskottets politiker och tjänstemän packade ihop och körde
tillbaka in till Helsingborg.
Några veckor efter ett öppet möte var det vanligt att medborgarutskottet anordnade en
trygghetsvandring i bostadsområdet. Vid ett tillfälle träffades boende, politiker och tjänstemän
en kväll i skolan för att sedan ge sig ut på en vandring i syfte att identifiera otrygga miljöer i
området. Från kommunen deltog tre politiker från medborgarutskottet, utskottshandläggaren,
en samordnare, en tjänsteman från parkförvaltningen och en från gatukontoret, samt en
företrädare för BRÅ och en person från den frivilliga organisationen Nattvandrarna. Ett
tjugotal kommuninvånare deltog, både män och kvinnor. Förutom två tonårstjejer var alla i
övre medelåldern eller pensionerade.
Företrädaren för BRÅ berättade att de skulle titta på ”mörka och ruggiga platser”,
medborgarutskottets ordförande meddelade att politikerna skulle föra deltagarnas synpunkter
vidare och att det var viktigt att deltagarna skulle tala om för politikerna vad de skulle
prioritera i området. Samtidigt betonade hon att medborgarna inte kunde få igenom allt som
de önskade sig. Utskottshandläggaren tog också till orda och underströk att det var viktigt ”att
ni tar initiativ och talar om för oss”. Under vandringen kommenterades offentlig växtlighet
som de boende ville skulle hållas efter bättre, belysning som antingen var obefintlig eller
behövde förbättras, möjligheten att göra av med hundlatrinpåsar, farliga elskåp, behovet av
bänkar att sitta på och bättre cykelstigar, problem med mopedister på cykelstigarna,
vattensamling i en gångtunnel och streetracing.
Efter rundvandringen samlades deltagarna åter i skollokalen där det bjöds på kaffe och kakor.
Intrycken summerades av utskottshandläggaren och deltagarna diskuterade hur tryggheten
skulle kunna förbättras. Den överlag äldre skaran uttryckte klagomål på ”busungar” och
41

42. mopedkörande ungdomar. De kom överens om att det främst var föräldrarna som skulle hålla
efter sina barn bättre. Det uttrycktes också allmänna önskemål om bättre bussförbindelser till
centrum, fler affärer och en pågatågsstation.
Under perioden efter det första öppna mötet besökte medborgarutskotten ibland
invandrarföreningar, skolor och fritidsgårdar för att komma i kontakt och föra en dialog med
invandrare och ungdomar. Man bjöd också vid några tillfällen in till workshop för framtiden.
Där fick de boende sitta ned tillsammans med politikerna för att identifiera problem i den
framtida utvecklingen av området. I dessa workshopar diskuterades också hur problemen
skulle lösas och vem som borde ta itu med dem (se kapitel sju för en närmare beskrivning av
workshoparna). Det var meningen att politikerna skulle ta med sig de funderingar och frågor
som medborgarna hade till facknämnderna där besluten fattades.
När alla dessa aktiviteter var genomförda och enkätundersökningen sammanställd, tyckte sig
medborgarutskottet ha en idé om vilka frågor som engagerade invånarna i området, och det
var dags för återkoppling. En sådan återkoppling hölls en vårkväll i ett församlingshem i ett
bostadsområde. Cirka trettio personer deltog, både män och kvinnor och medelåldern var hög.
Resultatet av enkäten redovisades på stora upptryckta pappersark, med tårtdiagram och bilder
från omgivningarna. Dessa satt uppe på väggarna för att alla skulle kunna ta del av resultaten
och se vad andra i området tyckte. Vid detta tillfälle presenterades även resultatet av
trygghetsvandringen och workshopen i punktform: det här kom vi fram till, de här åtgärderna
har vidtagits och så här arbetar kommunen vidare med de andra frågorna som medborgarna
prioriterat. Ett exempel visade en bild på hur ett övergångsställe hade blivit säkrare med bättre
belysning. Några platser hade fått fler avfallsplatser för hundlatrinpåsar, och på vissa platser i
området hade parkförvaltningen klippt ned buskage. Förutom all denna information hade
utskottshandläggaren som vanligt ordnat med kaffe och kakor. På borden låg det lappar och
pennor. På en lapp kunde deltagarna fylla i namn och adress eller e-post adress för att få en
sammanfattning från mötet hemskickad till sig. På en annan lapp fanns med två frågor att
besvara; vad som var bra i området, och vad som kunde bli bättre. Dessa lappar kunde
deltagarna lämna till utskottshandläggaren.
Medborgarutskottets ordförande hälsade välkommen. Många av deltagarna hade varit med på
tidigare aktiviteter och skämtade lite med varandra. Det var en uppsluppen stämning.
Ordförande: Min röst är lite dålig. Jag blev tyst efter förra gången vi träffades och har
varit tyst sedan dess.
(skratt)
Deltagare: Då måste din man vara glad.
(skratt)
Deltagarna gick omkring i lokalen och tittade på resultatet. Därefter satte de sig runt det stora
bordet och fikade och pratade. Frågor som diskuterades var trafikproblem, planerad
nybyggnation, mer och bättre belysning, lekplatser till barnen, bättre närservice i området
samt möjligheten att dra in bredband.
Den kommunala beslutsgången var långsam. När besluten väl fattades i facknämnderna kunde
det dröja flera år innan de boende såg några konkreta resultat. Därför åkte medborgarutskotten
ibland ut till bostadsområdena fler gånger för att berätta om kommunens skolplaner,
trafikmiljö och annat som kommit upp på tidigare aktiviteter i området. Ett sådant möte hölls i
en fritidsgårds lokaler mellan klockan sex och åtta en tisdagskväll. Lokalen låg på bottenplan
och var dekorerad med färgglada gardiner, bordlöpare och plastblommor. Lokalen rymde ett
42

43. tiotal bord med plats för cirka fem personer vardera. På varje bord hade utskottshandläggaren
placerat pennor, papper, medborgarutskottens broschyr, informationsmaterial från kommunen
samt skålar med godis. Det fanns även ett bord med kaffetermosar, plastmuggar, plastbestick,
mellanmjölk, havrekakor och finska pinnar.
Tjänstemän från Bildningsnämnden hade bjudits in till mötet eftersom skolfrågorna troligtvis
skulle komma upp. Politiker från Tekniska nämnden var på plats eftersom trafikmiljön
engagerade många i bostadsområdet. Dessutom var en universitetsstudent med på mötet
eftersom han hade gjort ett examensarbete om hur ett levande centrum skulle kunna se ut i
området. Medborgarutskottet valde att lägga upp mötet i form av olika stationer, med
tjänstemän från Bildningsnämnden vid ett bord, politiker från Tekniska nämnden vid ett annat
och studenten med sin presentation vid ett tredje bord där det även fanns representanter från
ett fastighetsbolag, Byggnadsnämnden samt Stadsbyggnadskontoret. Övriga
medborgarutskottspolitiker satt vid olika bord där mindre grupper av deltagare kunde sätta sig
ned och diskutera bostadsområdets framtida utveckling. Tanken med mindre grupper var att
underlätta en dialog där alla skulle få komma till tals. Det var politikerns uppgift att rättvist
fördela ordet vid sitt bord och leda diskussionen.
Utskottshandläggaren och ordföranden började med att hälsa deltagarna välkomna och bad
dem fokusera på den framtida utvecklingen av bostadsområdet i sina funderingar och
diskussioner. De bjöd också in alla som ville att ta för sig av kaffet och kakorna.
Utskottshandläggaren gick runt bland borden och dokumenterade skriftligt det som
diskuterades utskottshandläggaren. Efter mötet, då deltagarna skulle lämna lokalen kunde de
som ville skriva ned sin e-postadress eller vanliga adress för att få sammanställningen av det
som diskuterats på mötet hemskickat till sig.
Det kom ett fyrtiotal boende till mötet, majoriteten kvinnor och överlag medelålders
deltagare. Två mammor hade med sig sina barn. Lokalerna var små, och det blev snabbt
trångt. De flesta gick runt till de olika stationerna och tittade på politikernas och
tjänstemännens medhavda informationsbroschyrer, växlade några ord, drack kaffe och gick
sedan hem igen. Men flera deltagare kom också för att de hade åsikter och ville få information
om skolfrågan, och koncentrerade sig på denna station. Vid andra bord diskuterades också
bilister som inte höll hastighetsgränserna i området och föräldrar som körde för fort då de
lämnade sina barn på den lokala skolan. Kommunens sophantering hade flera deltagare
synpunkter på, då de ansåg att sopbilen körde för fort i området. Många av de äldre deltagarna
hade ingen speciell fråga de ville ta upp utan var allmänt intresserade och nyfikna på
medborgarutskotten. De berättade för mig att de undrade vad som skulle hända på
fritidsgården och sa att det var ”klart att man kommer när man får en inbjudan”. De tyckte
också att det var trevligt med kaffe, och många av de äldre deltagarna kände varandra sedan
tidigare. Efter hand lämnade medborgarna lokalerna och innan klockan blivit åtta var det bara
politiker och tjänstemän kvar.
Tjänstemän, politiker och medborgare i Helsingborg
Enligt demokratiutredningen (SOU 2000) och den efterföljande regeringspropositionen
(2001) var det viktigt att medborgarnas deltagande, delaktighet och inflytande i politiken
skulle öka, framför allt i ärenden som rör deras närområde. I Helsingborg skulle
medborgarutskotten garantera medborgarnas delaktighet i beslutsfattandet
(Strategidokumentet 2003). Vilka möjligheter till inflytande över beslutsprocessen gavs
43

44. deltagarna genom medborgarutskotten?
Medborgarskap och inflytande hör ihop. Att vara medborgare innebär att ha en möjlighet till
inflytande. När det gäller empiriska studier av medborgerligt inflytande i Sverige är
Petersson, Westholm & Blombergs (1989) Medborgarnas Makt ett viktigt bidrag. Boken var
ett led i en utredning om maktfördelning och demokrati, och författarna beskriver
medborgarskapsidén som rätten att delta på lika villkor, att ha samma möjligheter som andra
att delta i det egna samhällets utformning (ibid.14). Deras undersökning som bygger på
intervjuer med ”ett representativt urval” vuxna svenskar, handlar bland annat om
medborgarnas möjligheter att påverka sin egen livssituation (ibid. 29). De kommer fram till
att få medborgare anser sig helt sakna möjligheter att påverka, samtidigt som det inte finns
många som anser sig ha full påverkansmöjlighet (ibid. 78).
Inflytande och makt är knutna till varandra (Petersson 1991). En minimidefinition av makt är
förmågan att få något att hända, få till en förändring (Engelstad 2006). Makt uppstår i
relationer och ses i form av processer snarare än ett faktiskt ting (ibid.). För att studera
helsingborgarnas möjligheter till inflytande kommer jag i detta avsnitt diskutera relationerna
mellan tjänstemän, politiker och medborgare.
Deltagardemokratiska institutioner formas av sina upphovsmän och -kvinnor, och är
genomsyrade av de maktrelationer och kulturer dessa personer för med sig in i de nya
organisationerna (Cornwall & Coelho 2007). Williams (2007) skriver i detta sammanhang att
deltagardemokratiska rum förblir ”gisslan till sin kontext” (ibid. 99), vilken inkluderar
institutionernas historia, tillhörande maktrelationer och förståelse av medborgarskap i dem.
Som har diskuterats ovan var tanken i Helsingborg att medborgardialogerna skulle underlätta
beslutsfattandet i facknämnderna. Fackförvaltningarnas tjänstemän skulle sedan genomföra
dessa beslut. Beslutsgången blir tydlig då vi delar upp kommunen i medborgare, politiker och
tjänstemän. Medborgarnas funktion var rådgivande, politikernas beslutsfattande och
tjänstemännens funktion var att verkställa de beslut politikerna hade fattat. Det är tveksamt
huruvida medborgarna bereddes något inflytande över själva beslutsfattandet (se Svensson
2008a). Det var i kommunfullmäktige som beslut och policys symboliskt klubbades igenom.
Dessa beslut bereddes och diskuterades i de sektorsindelade facknämnderna vars
sammansättning speglade de politiska partiernas mandat i kommunfullmäktige.
Medborgarutskottens uppgift var att förse facknämnderna med underlag för att de skulle fatta
bättre beslut, med större hänsyn till medborgarnas behov och erfarenheter. Facknämnderna
var alltså den instans där besluten egentligen fattades i Helsingborg. Det var som medlem i en
facknämnd som politikerna hade beslutsfattande makt, inte som medborgarutskottspolitiker.
Det var politikernas uppgift att ta till vara på kunskaper och åsikter som kom fram på
medborgarustkottens aktiviteter och föra dem vidare i facknämnderna, och i länken mellan
medborgarutskott och facknämnd kunde det uppstå problem. Konflikter mellan
sektorsbevakare och demokratiförespråkare inom den kommunala organisationen är inte
något nytt i Sverige. Redan på 1980-talet fanns en konflikt mellan facknämnder och
kommundelsnämnder (Eklund 2006: 75). I Helsingborg uttryckte en
medborgarutskottsordförande konflikten på följande vis:
R Det har vi ju lärt oss att man ska ha riktade frågor. Alltså så att man inte kommer ut och
tror att vi kan förändra. Vi kan ju bara lyssna och förmedla vidare, och det måste vi
vara väldigt tydliga med. För vi har ingen beslutanderätt.
I Nej
44

45. R Det i sig innebär ju en konkurrens, när vi går in och talar om för dem i de och de
nämnderna att det här behöver ni titta på. Ungefär som att ni ska inte komma här för det
här kan vi bättre. Så är det ju ännu.
I Problem i facknämnderna …
R Ja det blir ett rivalskap med just ordförandena där.
Huruvida en deltagare faktiskt kunde påverka beslut berodde således på om en politiker valde
att beakta hans eller hennes åsikter, och sedan ifall samme politiker lyckades förankra dessa
förslag i facknämnderna utan att inkräkta på någon annans revir.
Ibland upplevde deltagarna att besluten redan var fattade då medborgarutskottet kallade till
möte. Vid sådana tillfällen kunde kommuninvånarna känna maktlöshet, också gentemot
tjänstemännen eftersom invånarna oftast inte hade de kunskaper och den verbala förmåga
tjänstemännen hade. Detta får illustreras av en ung kvinna som deltog i ett öppet möte
angående byggnationsplaner i centrala Helsingborg. Hon arbetade på en arbetsplats som var
rivningshotad till förmån för ett kongresscenter:
R Vi ser inget alternativ, vi flyttar oss inte. Alltså det känner vi, så att tänk om det
verkligen blir ett kongresscenter liksom. Fast man har hoppet där hela tiden att nej det
blir inte. Men så känner man nej, shit, det finns faktiskt en ritning på det här. Det finns
ett förslag, jävligt listiga människor som vill få igenom det här, som säkert kommer att
få igenom det också.
Att kommuninvånarna kunde hamna i underläge bland insatta tjänstemän och verbala
politiker blev framför allt tydligt vid större sammankomster. En kvinna kommenterade en
tjänsteman från stadsbyggnadskontoret som presenterade ett förslag om nybyggnationer:
I Så du tyckte han inte lyssnade?
R Nej det gjorde han inte. Han har helt klart för sig vad han vill.
(…)
Jag menar han är van att stå och prata. Det kanske inte var många som är det, som var
där. Jag är inte så jättevan att prata även om det verkar så, men inte inför folk. Det är en
ganska ovan situation och då kan man ju komma i stress.
Medborgare med en god verbal förmåga och vana att tala med okända människor hade en
fördel i medborgarutskottens aktiviteter. I mindre rundabordssamtal och i workshopar var det
meningen att politiker skulle agera som samtalsunderlättare och fördela ordet rättvist. Detta
fungerade inte alltid, delvis för att politikerna inte hade någon utbildning som
samtalsunderlättare. Som jag kommer att diskutera i kapitel åtta lockade medborgarutskotten
snarare de starka grupperna i bostadsområdena till sina aktiviteter. Detta var ett dilemma.
Deltagardemokratiska institutioner förväntas vara öppna för alla som vill delta, men samtidigt
riskerar denna självselektion få som konsekvens att enbart de mest resursstarka deltar
(Cornwall & Coelho 2007: 15). En borgerlig politiker uttrycker sig på följande vis angående
ett öppet möte i ett bostadsområde med en hög andel invandrare.
R De som kom dit på det öppna mötet, de flesta av dem var engagerade, antingen hade de
en villa eller en bostadsrättslägenhet, eller så. Vi mötte till exempel ingen som hade
utländsk härkomst, vilket det är ganska många som har där.
En socialdemokratisk politiker uttrycker sig så här angående vilka som kommer till
medborgarutskottens aktiviteter:
45

46. R Alltså egentligen är det fyrtiotalisterna, fyrtio- och femtiotalisterna kanske, som har
kommit en bit på vägen. Vi når ju inte ungdomarna som vi ska.
En tjänsteman bekräftar denna bild:
R Det är ju fortfarande så att de som kommer är de trygga, de starka och de som har
förmågan att verbalisera. Alltså ganska resursstarka människor tror jag kommer på
mötena. Sedan finns det ju grupper av lite nyfikna också. Så tror jag att det är idag. Det
är inget önskeläge, men det är så jag tror att det är.
I Hur ser önskeläget ut?
R Önskeläget är ju att vi attraherar en representativ del i området, så att den kunskap som
kommer till oss är användbar. Den är ju inte användbar om det bara är de resursstarka
som förmedlar den.
Representativiteten var ett problem för medborgarutskotten och en av de svåraste
demokratiska utmaningarna är att finna en balans mellan kravet på medborgerligt inflytande
och politisk jämlikhet (Bengtsson 2008: 66). Detta kunde ibland användas strategiskt av
politikerna i Helsingborg. Om de boende bekräftade politikernas åsikter, då påpekade
politikerna gärna att de hade medborgarna med sig, talade om medborgare i allmänhet, och
representativiteten diskuterades inte som ett problem. Vid tillfällen då boende uttryckte starka
åsikter som stod emot politikernas och tjänstemännens förslag, hände det att högljudda
kommuninvånare blev avfärdade som icke-representativa. Det var enkelt för politiker att
ifrågasätta åsikter som gick emot deras egna övertygelser genom att påpeka att mötet ändå
inte hade attraherat en representativ andel av de boende i området. Detta illustreras i följande
uttalande av en utskottspolitiker som bland annat kommenterar högljudda protester gentemot
en skolnedläggning som politikerna hade initierat:
R Då kommer vi liksom in här på det med medborgarutskotten som stöter mig. Du såg nu
sist hur många det var. Kan man säga ett femtiotal där ute? Det var inte så många, men
jag vet inte. Där saknar jag statistik, hur många det var, vilken ålder de har och så
vidare. Men det var ett femtiotal i område X och hur många bor det där? Och det är
samma med skolreaktionen. Hur många var egentligen påverkade av beslutet och skulle
kunna vara presumtiva demonstranter? Och hur många var det där egentligen? Ett fåtal!
Det är fara med demokratin att de som är nöjda håller käften, medan de som är
missnöjda gapar och skriker…
Det är min uppfattning att de medborgare som deltog, och deras inflytande och möjlighet att
påverka utvecklingen i området främst begränsades av facknämndernas och
fackförvaltningarnas ointresse, men också av det filter som medborgarutskottens politiker och
tjänstemän utgjorde. Återkopplingen och det faktum att medborgarutskotten kom tillbaka till
området gjorde dock politikerna mer benägna att visa upp resultat och förklara hur de
arbetade med de frågor som medborgarna tillsammans med politikerna hade identifierat som
viktiga för områdets framtida utveckling.
Om medborgarna var beroende av politikerna för inflytande över beslutsfattandet i
facknämnderna, var politikerna i stor utsträckning beroende av tjänstemännens beredningar av
olika ärenden och aktiviteter. Montin (2002: 99) antyder att förhållandet mellan politiker och
tjänstemän har gått från tjänstemannamakt till ömsesidigt förtroende. Det är dock min
uppfattning av Helsingborg att tjänstemännen, med sina specialistkompetenser och tid avsatt
för planering, hade stort inflytande. Medborgarutskotten bestod enbart av fritidspolitiker, som
i de flesta fallen hade arbeten vid sidan av sina politiska uppdrag. Det var helt enkelt minst
tidskrävande och mest smidigt för dem att acceptera de förslag och arbetsformer som
46

47. tjänstemännen hade utarbetat. Fast ibland opponerade sig politikerna, som vid ett tillfälle då
Stadsbyggnadskontoret på ett öppet möte presenterade planer för en strandpromenad.
Nybyggnationen ledde till starka protester och en fritidspolitiker yttrade följande efter att ha
sett de långtgående planerna för platsen: ”Vi politiker ska ju bara rätta oss efter er tjänstemän
och er experter”.
Tjänstemännen var dock, i diskussionerna med mig, på det klara med att politikerna borde
bestämma, eftersom det var de som hade mandat från väljarna. Så här säger till exempel en
utskottshandläggare:
I Vilka kunskaper har du fått extra stor användning för?
R Åh, jag kan känna att diplomati, hänsyn, balans (skratt),
I Mmm
R Utifrån att jag tycker att det är oerhört viktigt att det är politikernas arena. Det är X som
ordförande som leder utskottet. Min tjänstemannaroll, i det ligger att tjäna, alltså
tjänsteman att tjäna. Den är jag noga med att för mig själv vara tydlig med, och att vara
tydlig utåt med, och på något sätt lyfta fram. Och det är ju alltid en balansgång, för där
är ju vissa saker som jag kan ha en bredare kunskap i (än politikerna - min anmärkning)
som kan behövas förmedlas för att klargöra något. Och att man på det sättet då går in
utan att, vad ska man säga, göra bort politikerna, eller hur ska jag uttrycka det.
Det inträffade vid några tillfällen att tjänstemännen diskuterade hur de skulle lägga fram sina
förslag på ett sätt så att politikerna skulle acceptera dem. Följande citat är från ett möte inom
Avdelningen för hållbar utveckling. Det som tjänstemännen diskuterade var hur de skulle
lägga upp och förbereda ett presidieseminarium om medborgarutskotten där bland annat alla
kommunalråd, förvaltningschefer och ordföranden i nämnderna var inbjudna:
”Vi måste förbereda våra ordförande väl”.
”Släpper vi lös våra ordförande kan det bli väldigt olika resultat”.
Dessa citat illustrerar en paternalistisk syn på ordförandena i utskotten, men de visar också på
en visshet hos tjänstemännen att de faktiskt kunde få ordförandena i utskotten att agera på det
sätt de ville. Tjänstemännens makt och styrning av politikerna kan uppfattas som stötande
eftersom det är politikerna som väljs av folket, inte tjänstemännen. Samtidigt var det inte
alltid lätt att, som professionellt yrkesutövande tjänsteman, bli ifrågasatt av politiker som inte
alls hade samma kunskap och utbildning inom området. Så här säger en tjänsteman om att
arbeta med medborgarutskottspolitikerna:
R Jag tycker detta är för nära politiken alltså.
I Hur menar du då?
R Jo, alltså att det jag gör med min profession, att det läggs liksom politiska synpunkter
på detta.
Det var tjänstemännen som höll i de aktiviteter som medborgarutskotten ordnande. Även om
de olika mötesformerna hade diskuterats och godkänts, framför allt av utskottets ordförande,
var det tjänstemän som arbetade heltid med beredning av utskottens ärenden och aktiviteter.
Det var tjänstemän som hade gått på workshoputbildningar, det var tjänstemän som höll i
mötesformerna och det var även kommunens tjänstemän som invånarna kom i kontakt med då
de ringde eller skickade e-post till medborgarutskotten för att ta upp olika frågor.
Tjänstemännen hade således även ett stort inflytande när det gällde vilka medborgare som
fick komma till tals, hur medborgarna fick komma till tals och formen för hur dialogen och
samvaron med politikerna skulle se ut.
47

48. Många tjänstemän ville överbrygga klyftan mellan politiker och medborgare, och trodde
verkligen på dialogen som en form för att göra detta. Det gällde bara att få politikerna med sig
i detta tänkesätt. I konsultrapporten (Benson Consulting 2006) talar en del tjänstemän om
”politikerutbildning”, att i och med medborgarutskottens verksamhet skulle ”politikerna lära
sig ett nytt sätt att arbeta”. En del tjänstemän var intresserade av att engagera
kommuninvånarna genom dialog och menade att detta var bra för demokratin. En tjänsteman
uttrycker detta på följande vis:
R Om jag ska ändå dra in något som jag tycker är viktigare än annat så är det
medborgarnas delaktighet. Att vi kan stärka det sociala kapitalet i närområdena genom
att medborgarna känner att de får vara med och utveckla sitt område. Det tycker jag nog
kanske är det allra allra vikigaste.
Trots att det fanns goda intentioner, blev det ibland stopp när de synpunkter och åsikter
medborgarutskotten hade samlat in skulle förmedlas till de beslutande organen. Så här säger
en tjänsteman:
R Vi ska samordna, stödja och driva utveckling inom begreppet hållbar utveckling. De
verkliga utförarna är facknämnderna, bolagen och kanske andra aktörer utanför stadens
verksamhet egentligen.
I Och där är det lite problem, om jag har förstått det rätt, att få igång dem?
R Det är problem därför att som det alltid är i en sektorsorganisation, att man ser till den
egna sektorn. Är man chef för Vård och omsorg då vill man visa upp ett gott resultat
inom sitt område.
Tjänstemännen var centrala för medborgarutskottets arbete och metoder, särskilt
utskottshandläggaren. Det var hon eller han som var länken mellan politiker, tjänstemän och
medborgare. Utskottshandläggaren kunde ägna mycket tid åt att planera möten och presentera
idéer på ett sätt som politikerna skulle uppskatta, men i slutänden var handläggarna beroende
av att politiker och tjänstemän förde frågor och åsikter vidare till facknämnderna. Då detta
inte alltid fungerade uppstod känslor av frustration. (För en utförlig diskussion om
tjänstemännens demokratiska roll se Lundquist 1998).
Medborgarna som kunskapsförmedlare
Medborgarutskotten arbetade i en representativ demokratisk kontext, vilket fick konsekvenser
för hur politiker och tjänstemän såg på medborgarskapet och dess funktion. Det var främst i
positionen som kunskapsförmedlare invånarna förväntades delta. Att positionera medborgaren
som kunskaps- och erfarenhetsförmedlare, handlar om politikernas och tjänstemännens
idealbild av medborgaren, snarare än om hur deltagarna själva uppfattade sin funktion i
utskottens aktiviteter, det vill säga interaktiv positionering snarare än reflexiv sådan (se
Davies & Harré 1999: 37). Denna positionering visar på en av utskottens grundläggande
värderingar.
Den fundamentala tanken med medborgarutskotten var att medborgare skulle dela med sig av
kunskaper och erfarenheter i samtal med politiker och tjänstemän. Detta var den värdering
som genomsyrade medborgarutskotten och som förklarar dess praktiker. Denna värdering har
sin grund i att utskotten arbetade inom en representativ demokrati, bestående av bland annat
förtroendevalda politiker med mandat att fatta beslut. Värderingen bottnar också i en idé om
48

49. medborgaren som villig att delta i samtal för att dela med sig av sina kunskaper och lyssna till
andras erfarenheter. Värderingen tar sitt uttryck i en idealbild eller hjältebild, för att använda
Hofstedes (1991) terminologi, av medborgaren som kunskapsförmedlare.
Medborgarutskotten i Helsingborg var skapade inom ramen för den kommunala
verksamheten. Hur väl kan idéer om deltagares inflytande och delaktighet kombineras i en
representativ demokrati? Deltagardemokratiska arenor ses snarare ett komplement till
medborgarrollen som röstdeltagare (Gaventa 2007). En del forskare talar därför om
konsultativa övningar då de hänvisar till den deltagardemokratiska sfären (von Lieres &
Kahane 2007: 131). Medborgardialog hänvisar ofta till något som är tänkt att leda till en
mobilisering av resurser, det vill säga att skapa ny kunskap som inte annars hade kommit fram
genom partiernas och förvaltningarnas verksamheter (Montin 2006: 154). Kommunala ledare
har börjat begrunda vanliga medborgares engagemang och kunskaper för att kommunen ska
fungera effektivare (ibid. 157). I Helsingborg använde tjänstemännen ordet
kunskapsförmedling då de talade om medborgarnas funktion i
medborgarutskottsorganisationen:
R Om vi vill behålla det representativa systemet så måste vi definiera en roll för
medborgarna, och den är att delge sina kunskaper och erfarenheter som underlag för
politiska beslut.
I Rådgivande roll alltså, det är därför att det inte finns någon beslutsrätt i
medborgarutskotten?
R Alltså rådgivande vet inte jag, det skulle aldrig jag ta i min mun, utan jag skulle snarare
säga …
I Kunskapsdelande?
R Kunskapsförmedlande, erfarenhetsförmedlande roll, tala om för beslutsfattarna att så
här ser det ut, i det område som jag bor i.
I medborgarutskottens praktiker betydde delaktighet att dela med sig av sina kunskaper och
erfarenheter genom att delta i konstruktiva diskussioner med politiker, vilka i sin tur, mot
bakgrund av dessa samtal, förväntades fatta bättre beslut i facknämnderna. En tjänsteman
svarar så här på frågan om varför han tror att invånare deltog i medborgarutskottens
aktiviteter:
R Jag tror att man kommer därför att det finns frågor på agendan som intresserar en, och
man har kunskaper och erfarenheter som man vill förmedla.
I försättsbladet till en enkät som skickades ut stod det följande:
”Visst kan du påverka utvecklingen av X. Medborgarutskott X behöver dina kunskaper. De
blir en del av underlaget när politiker ska besluta, så gör din röst hörd.”
Medborgarutskotten verkade inom den representativa kommunala demokratin. Det var inte
meningen att den beslutsfattande makten, som hade delegerats till valda representanter genom
demokratiska val, skulle flyttas över i händerna på medborgarna. Det var därför som den
beslutande makten låg hos facknämnderna, inte hos medborgarutskotten. I denna
representativa demokratiska storyline, positionerades alltså medborgaren som en
kunskapsförmedlare.
Nilsson (2005: 164) delar in lokala deltagardemokratiska projekt i sådana som syftar till att
göra de representativa formerna öppnare och sådana som syftar till att komplettera den
49

50. representativa strukturen. Det är tydligt att medborgarutskotten knappast öppnade upp de
representativa beslutsformerna, utan fungerade snarare som ett komplement till
facknämnderna med medborgarna som kunskapsförmedlare. Som jag kommer att diskutera i
kapitel fem var det framför allt genom samtalet som kommunikationsform som de skulle
förmedla sina kunskaper och erfarenheter av att bo i ett visst område.
Den kunskapsförmedlande värdering som genomsyrade medborgarutskotten sätter
medborgarnas kommunikativa attityd i centrum snarare än deras möjlighet till inflytande.
Inflytande är en viktig del i medborgarskapet, som Petersson et al. (1989) pekar på. Men för
att analysera och förstå medborgarutskotten och dess praktiker är det att denna
kunskapsförmedlande värdering som jag menar är intressant att fördjupa sig i, snarare än
medborgarnas genomslagskraft i beslutsfattandet. Därför kommer nästa del att fokusera på det
kommunikativa deltagarideal som var framträdande i Helsingborg. Jag konstaterar dock att
medborgarutskottens slogan, för demokrati och delaktighet, är något missvisande. Den borde
istället vara för dialog och kunskapsförmedling.
Medborgarutskottens fall
Organisationen av medborgarutskotten var en omstridd. Det berodde troligtvis på att deras
tillkomst var en kompromisslösning mellan olika partier. Organisationen blev aldrig helt
förankrad i facknämnderna och inte heller i de kommunala förvaltningarna, som var de
instanser där beslutsmakten låg. De uppföljningsmöten och workshopar inom kommunen, där
man diskuterade medborgarutskottens uppdrag och hur begreppet tvärsektorialitet skulle
uppfattas och arbetas med, avslöjade ett uppenbart behov att förklara och förtydliga en ganska
svår organisationsform. Intresset att ta del av dessa aktiviteter var inte alltid stort, speciellt
inte bland de inflytelserika politikerna (kommunalråden) och tjänstemännen
(förvaltningscheferna). Med andra ord verkade inte politiker och tjänstemän särskilt
intresserade av medborgarutskotten och deras verksamhet, utan snarare ifrågasättande.
Framför allt kände sig förvaltningar och nämnder ofta trampade på tårna när
medborgarutskotten arbetade tvärsektoriellt och trädde in på deras beslutsområden.
Avdelningen för hållbar utveckling lyckades inte förankra sina idéer och teorier om
tvärsektorialitet, helhetssyn, dialog och medborgerligt deltagande. I mer informella
sammanhang, ”backstage” (se Goffman 1959: 114), kunde jag höra hur en del politiker såg på
avdelningen som ganska flummig och otydlig.
Samordnare och utskottshandläggare berättade för mig att det märktes att de arbetade i en
ifrågasatt organisation. Dessutom visade det sig vara svårt för politiker och tjänstemän att
koppla samman sina dubbla uppdrag. Många engagerade sig inte särskilt entusiastiskt i något
de inte förstod vitsen med. Med undantag för ordförandena och handläggarna i utskotten
uppfattade politiker och tjänstemän inte att de representerade ett medborgarutskott eller ett
särskilt geografiskt område. De såg sig snarare som företrädare för den facknämnd eller den
fackförvaltning de tillhörde. Fritidspolitikernas arvoden då de träffade medborgare var de
samma som för dem som satt i Valnämnden, och enligt utskottens tjänstemän vittnade detta
om den låga prioritet dessa arbetsuppgifter gavs. Tydligen ansågs att detta arvode var lågt.
I stadsrevisionens granskning av medborgarutskottens verksamhet under 2004 kritiserades
framför allt medborgarutskottens kortsiktiga arbete. Revisionen menade att
medborgarutskotten i större omfattning borde ha fungerat som länk mellan medborgare och
beslutsfattare. Som ett exempel ges avvecklingen av skolor, vilken orsakade proteststormar i
50

51. Helsingborg under 2004 med bland annat hot mot Bildningsnämndens politiker som följd.
Facknämnderna utnyttjade medborgarutskotten som remissinstans i mycket liten omfattning.
Under 2004 behandlade utskotten endast tre remisser (Stadsrevisionens rapport 2005). En
majoritet av politikerna hade också i en enkät uppgett till stadsrevisorn att facknämnderna
informerade medborgarutskotten i mycket liten omfattning eller inte alls innan beslut av stor
betydelse för medborgarutskottets område skulle fattas. Enligt revisionsrapporten menade en
del förtroendevalda att medborgarnas inflytande var ringa, att de inte hade någon påverkan på
facknämndernas beslut, att de öppna mötena inte lockade tillräckligt mycket folk och att de
var ”rena önskemötena” (Stadsrevisionens rapport 2005). Revisionsrapporten visar på ett bra
sätt den generella attityden gentemot organisationen och den ofördelaktiga bild som politiker
och tjänstemän i stort hade om medborgarutskotten: att de var ineffektiva och bara kostade
pengar.
Avdelningen för hållbar utveckling hette fram till årsskiftet 2005 Medborgarkansliet.
Namnbytet till Avdelningen för hållbar utveckling signalerade kommunledningens allt svalare
inställning till medborgarutskotten. Avdelningen skulle inte enbart fokusera på utskotten utan
även på nätverk såsom ”Healthy Cities”. Projekt med namn som ”Hälsosamt åldrande” och
”Hälsosam stadsplanering” kom att prioriteras allt högre. Samordnarna inom avdelningen vars
arbetsuppgifter tidigare hade varit ganska hårt knutna till medborgarutskotten, orienterades
mer mot dessa andra projekt och nätverk. Medborgarutskottens budget minskades också
kraftigt.
Enligt en rapport från Benson Consulting, som i april 2006 fick i uppdrag att genomföra en
översyn av det tvärsektoriella arbetet i medborgarutskotten, var de lokala
utvecklingsprogrammen (LUP) alltför generellt hållna för att kunna utgöra underlag för
konkreta åtgärder från förvaltningarnas sida. Utredningen konstaterar att fackförvaltningarna
hade svårt att se betydelsen av medborgarutskottens arbete, och att de synpunkter som
medborgarutskotten förde vidare var besvärliga för facknämnderna och deras förvaltningar att
ta ställning till. Dock menar utredningen att facknämnderna och deras förvaltningar borde ha
kunnat använda sig av utskotten i betydligt större utsträckning. Detta stämmer väl överens
med hur jag i mitt fältarbete uppfattade utskottsverksamheten. Då tjänstemän och politiker
hade svårt att förstå vitsen med att sitta med i utskottsmöten och träffa medborgare inom
ramen för medborgarutskottens verksamhet, upplevdes arbetet i sig som ett nödvändigt ont
som de hade tvingats till. Arbetsinsatser och förberedelser var således inte alltid speciellt
entusiastiska och genomtänkta. Enligt konsultrapporten (Benson Consulting 2006) pekade
både utskottshandläggare, tjänstemän i områdesberedningen och förvaltningsledning på en
otydlig, komplex och ineffektiv organisering av utskottens verksamhet. Informationsflödet
mellan utskott och facknämnd, områdesberedning och fackförvaltning fungerade alltså inte
ändamålsenligt. Medborgarutskotten tappade kopplingen till beslutsmakten, det vill säga
facknämnderna och dess förvaltningar.
I detta sammanhang bör också nämnas att det var få av kommunens mest namnkunniga
politiker som var knutna till medborgarutskotten. Det var inte heller de mest inflytelserika
socialdemokraterna som satt som ordföranden i utskotten. Detta hade naturligtvis att göra med
att de var fritidspolitiker och inte kommunalråd, men det signalerade också att
medborgarutskotten inte sågs som speciellt viktiga. I mina många samtal med politikerna i
medborgarutskotten fick jag några gånger höra berättelser om hur de kände sig överkörda av
sitt eget parti. Detta gällde i hög grad även de borgerliga fritidspolitikerna, varav flera i
grunden var mycket positiva till medborgarutskotten och deras verksamhet. De borgerliga
representanterna hade också högre närvaro på mötena. Men de borgerliga kommunalråden såg
51

52. troligtvis medborgarutskotten som en socialdemokratisk organisationsform de tvingats gå
med på vid valnederlaget 2002. Ju mer valet 2006 närmade sig, desto mer positionerade sig de
ledande borgerliga politikerna mot medborgarutskottstanken.
Vid valet 2006 föll den socialdemokratiska majoriteten och det blev maktskifte i Helsingborg,
som det hittills blivit vid varje val. För att undvika samarbete med Sverigedemokraterna
bildade den borgerliga alliansen tillsammans med Sveriges Pensionärers Intresseparti (SPI)
det största samarbetsblocket. Det beslutades att organisationen med medborgarutskott skulle
läggas ner. Medborgarsamtalen fortsätter i Helsingborg, men nu integrerat i facknämndernas
förvaltningar.
52

53. Del II
Medborgarna och deltagandet
För att få en ökad förståelse för medborgarutskotten analyserar jag i denna del de idéer som
låg bakom deras verksamhet. På så sätt handlar kapitlen om de diskurser som kan bringa
klarhet i medborgarutskottens tillkomst och deras kommunikativa praktiker. Kapitel fyra
handlar om den kontext och de antagande som medborgarutskotten utgick ifrån. Jag redogör
för hur det medborgerliga deltagandet har förändrats i senmoderniteten. Detta förklarar det
sammanhang i vilket medborgarutskotten verkade och den utmaning som den representativa
demokratin generellt står inför idag. Medborgarutskotten vände sig mot en individualism och
ett egenintresse som de ansåg ligga bakom medborgarnas förändrade deltagande i den
representativa demokratin. Därför redogörs även för den instrumentella medborgarsyn som
politiker och tjänstemän implicit hänvisade till för att förklara medborgarnas tillbakadragande
från den parlamentariska arenan. I kapitel fem diskuteras de idéer som medborgarutskotten
påverkades av för att komma till rätta med det medborgerliga tillbakadragandet. Genom
samtal förväntade medborgarutskotten att deltagandet skulle öka och ett instrumentellt
deltagande skulle kunna undvikas. Kapitel sex tar upp problematiska aspekter i de antagande
som medborgarutskotten utgick ifrån. Jag menar att varken en instrumentell kommunikativ
medborgarsyn på ett tillfredställande sätt kan förklara medborgerligt deltagande. Därför
presenterar jag en idé om en expressiv syn på rationalitet och medborgerligt deltagande.
Många av de teorier som diskuteras i denna del är normativa. Detta ska inte förväxlas med en
normativ ambition från min sida. Teorierna används som analytiska verktyg för att besvara
främst avhandlingens första frågeställning angående samtalets framskjutna plats i
medborgarutskottens praktiker. Således är det medborgarutskottens normativa uppfattningar
som klargörs genom dessa teorier och inte mina egna.
Diskussionerna i denna del skiljer sig från ett traditionellt teoriavsnitt eftersom jag gör
empiriska nedslag i Helsingborg i texten. Den skrivna etnografin beskrivs som ett samspel
mellan det konkreta och det analytiska och mellan det empiriska och teoretiska (Hammersley
& Atkinson 1995: 257). Ett etnografiskt angreppssätt, där teoretiska infallsvinklar växer fram
tillsammans med empiriska studier, ligger således bakom min framställningsform.
53

54. Kapitel 4.
Medborgerligt deltagande och tillbakadragande
Den representativa demokratins utmaning handlar om medborgerligt deltagande, eftersom allt
färre medborgare engagerar sig i politiska partier och valdeltagandet sjunker. I detta kapitel
diskuteras medborgerligt deltagande utifrån frågeställningar om hur deltagandet ser ut idag,
hur det har förändrats, och vad som ligger bakom dessa förändringar. I kapitlet fastslås att
invånarnas engagemang ser annorlunda ut idag jämfört med för några decennier sedan.
Framför allt märks en nedgång i traditionellt medborgerligt deltagande, som att rösta eller bli
medlem i politiska partier. Samtidigt ökar utomparlamentariska aktiviteter. Jag lägger stor
vikt vid teorier om senmoderniteten eftersom dessa på ett förtjänstfullt sätt förklarar hur och
varför deltagandet har förändrats. Medborgarutskotten verkade i en senmodern kontext, och
deras förhoppning var att vända invånarnas engagemang tillbaka till den etablerade politiska
arenan.
En rationalitetsdiskussion blir intressant i ett senmodernt och deltagardemokratiskt
sammanhang. Tidigare utgick kommunen implicit från ett antagande om medborgaren som
instrumentellt rationell, där medborgerligt deltagande ses som ett led i att tillfredställa
personliga målsättningar. Kritik har riktats mot en instrumentellt rationell syn på
medborgerligt deltagande, och i Helsingborg synliggjordes en sådan syn då politiker talade
om trottoarpolitik. Medborgarutskottens politiker och tjänstemän ville undvika
trottoarpolitiskt deltagande eftersom detta antogs ligga bakom det medborgerliga
tillbakadragandet från den representativa demokratiska arenan. I kapitlet tar jag upp
ovanstående.
Medborgerligt deltagande
Medborgarnas deltagande är ett brett ämne. Det är därför svårt att på ett rättvist sätt återge den
mångfald som präglar forskningen på området. I den historiska utvecklingen av medborgerligt
deltagande identifierar Turner (1994: 157) fem steg; den grekiska agoran, där rationella
medborgare träffades för att debattera med varandra; utvecklingen av en allmän statskyrka där
det politiska medlemskapet kom att vara beroende av en gemensam tro; uppkomsten av
autonoma europeiska stadsstater; utvecklingen av nationalism och nationalstaten som följde i
franska revolutionens fotspår; samt skapandet av välfärdsstaten för institutionaliseringen av
sociala rättigheter.
Nilsson (2005: 87) delar in det nutida lokala deltagandet i integrerade, inympade och
fristående deltagandeformer, beroende på deras relation till de etablerade politiska
institutionerna. Integrerade former omfattar val och partier, inympade deltagarformer omfattar
medborgarstyrelser och brukarråd och fristående deltagarformer handlar om byaföreningar
och politisk konsumtion (ibid.). Enligt Nilssons uppdelning och terminologi ska engagemang
i medborgarutskottens verksamhet förstås som en inympad form av deltagande. Nilsson
(2005: 117) skriver att det inympade deltagandet är särskilt utvecklande eftersom det ger
möjligheter att skapa förståelse bland medborgarna för politikens villkor och dess
begränsningar. Detta var också en av medborgarutskottens förhoppningar.
Senast 2008 publicerade Bengtsson en översikt över politiskt deltagande. Hon beskriver hur
den representativa demokratin har gått från att ha varit betraktad som ett irrationellt påfund till
54

55. att bli något självklart. Trots sin korta historia anses den idag ha förlorat anseende bland
medborgarna. Bengtsson (2008: 12) fastlår att en demokrati utan medborgarnas deltagande
inte är någon demokrati. Samtidigt pekar hon på att deltagande kan ta sig andra former än
valdeltagande och medlemskap i politiska partier (ibid.). Hon skiljer på deltagande i snäv och
vid bemärkelse, där en vid definition kan inbegripa både demonstrationer och protester av
olika slag (ibid. 116). I Verba & Nies (1972: 2) klassiska definition knyts politiskt deltagande
till påverkansförsök gentemot offentliga beslutsfattare. Idag har det snarare kommit att
hänvisa till aktiviteter med avsikt att påverka samhället i allmänhet (Nilsson 2005: 35,
Esaiasson & Westholm 2006: 15, Bengtsson 2008: 116). En sådan bred definition omfattar då
alltifrån att lämna sin valsedel till civil olydnad (Johansson, Nilsson & Strömberg 2001: 49).
Att göra en skillnad mellan deltagande i vid och snäv bemärkelse kan härledas till den
tudelning mellan elitiska och deltagardemokratiska ideal som ofta görs i studier om
medborgerligt deltagande (se Nilsson 2005: 31, Esaiasson & Westholm 2006: 8). Den
elitistiska synen, som utgår från Schumpeter, har en pessimistisk syn på de politiska
kunskaperna hos medborgaren, vars deltagande därför bör begränsas till att välja och avsätta
politiska företrädare (Held 1996: 179). Pateman (1970) argumenterar å andra sidan för flera
former av medborgerligt deltagande (inom familj, arbete och föreningar), vilka förväntas
skola medborgarna demokratiskt, samt göra dem kapabla att styra över sig själva. I
senmoderniteten har det skett en förskjutning från en snäv syn på medborgerligt deltagande
till en bred sådan.
Medborgerligt deltagande i förändring
Moderniteten har under 1900-talets andra hälft gått in i en ny fas, där de grundläggande
drivkrafterna har radikaliserats (Giddens 1991). I senmoderniteten ser vi bland annat början
till IT-samhällets kommunikationsrevolution, en ekonomisk globalisering och genombrottet
för en ungdomskultur med livsstilar som formas med utgångspunkt i konsumtionskulturen
(Thörn 2002). Genomgående teman i senmoderniteten är relativiseringen av tid och rum, en
ökad medialisering, reflexivitet och individualisering (Giddens 1991; Bauman 1999; 2002;
Dahlgren & Olsson 2003). Dessa företeelser har fört med sig konsekvenser för det
medborgerliga deltagandet. Som nämndes inledningsvis har det sjunkande valdeltagandet och
minskad rekrytering till de politiska partierna utlöst en debatt kring demokratins tillstånd i
Sverige. Det har talats om medborgarnas växande avståndstagande gentemot etablerad politik
i representativa demokratiska institutioner (Eliasoph 1998). Exempel på detta i Helsingborg är
att begrepp med politiska konnotationer försökte undvikas:
I Vad tänker du på när du hör begreppet medborgare?
R Ja, jag tycker det är för mycket politik i det. För det är liksom, det är precis som om de
slåss, olika röda och gröna… Ja, de arbetar inte ihop på något vis, som jag tycker de
borde göra i en sådan fråga…
Även tjänstemännen försökte undvika begrepp som förde tankarna för mycket till politik.
Informatören på Avdelningen för hållbar utveckling resonerar kring termen medborgare på
följande vis:
R Alltså jag försöker att undvika det.
I Undvika?
R Ja, det försöker jag göra. Så i kontakten med … Jag brukar skriva helsingborgare eller
ni som bor i Mörarp eller så här, för att undvika det ordet. För mig för det tankarna till
55

56. Franska revolutionen. Jag tycker det är, det låter lite högtravande.
Intervjuutdragen illustrerar den skepticism gentemot det traditionellt politiska som breder ut
sig i senmoderniteten, precis det problem medborgarutskotten i Helsingborg etablerades för
att ta itu med.
Samtidigt som traditionellt deltagande minskar ökar andra former för engagemang. Så här
skriver Helsingborgs stad i Medborgarutskottens strategidokument:
”Vanliga medborgare visar idag ett ökat intresse för engagemang i lokalt utvecklingsarbete.
Snart sagt varje dag startas i vårt land ett sådant arbete som på ett eller annat sätt har till syfte
att förbättra den egna närmiljön” (Strategidokumentet 2003: 3).
Dessa nya former för politiskt deltagande var alltså medborgarutskotten medvetna om och såg
också som en möjlighet. I strategidokumentet är detta formulerat på följande vis:
”Ändrad lagstiftning ökar förutsättningarna för delaktighet och inflytande. De förändringar
som exempelvis genomfördes i skollagen för några år sedan hade till syfte att öka föräldrarnas
och elevernas möjligheter till inflytande. På motsvarande sätt hade de ändringar som infördes i
plan- och bygglagen 1996, till syfte att förbättra förutsättningarna för medborgare att delta i
planeringen tillsammans med politiker och planerare. Man ska se dessa åtgärder som ett sätt
att möta det ökade intresse som medborgarna visar av att vara med och bestämma, särskilt om
sådant som har betydelse för närmiljön och vardagslivet” (2003: 4).
Medborgarutskotten ville ta till vara på det politiska engagemang som fanns ute bland
kommunens invånare, och på så sätt orientera det medborgerliga deltagandet tillbaka mot de
representativa demokratiska arenorna.
Traditionellt medborgerligt deltagande minskar
Dahlgren (2006) karaktäriserar senmoderniteten genom att identifiera två pågående kulturella
processer; dels skingrandet av förenande kulturella referensramar, och dels en accelererande
individualisering. Med den första processen hänvisar han till den ökande pluraliseringen,
fragmenteringen och nischifieringen av samhället, kopplat till etnicitet, mediekonsumtion,
kulturellt intresse, livsstil och smak (ibid.). Individualisering innebär en allt större avsaknad
av sociala tillhörigheter och kollektiva referensramar, tillsammans med en större känsla av
personlig självständighet (ibid.). Individen blir en allt viktigare aktör i samhället på bekostnad
av kollektiva aktörer (Bauman 2002). Den görbara personliga identiteten står i centrum, och
detta skapar individer för vilka självförverkligande blir en målsättning i sig (Giddens 1991,
Beck 1998a). Det kollektiva och traditionella kommer i andra hand när det politiska
engagemanget och de politiska praktikerna blir en del av det individuella identitetsbyggandet.
Reflexivitet är också ett genomgående tema i senmoderniteten, som ibland benämns som just
en reflexiv modernisering (Giddens 1991; Beck 1995). Reflexivitet innebär att vi ser saker
från olika håll, inte tar något för givet och överväger tidigare införskaffat kunskap. Detta
menar Beck (1998a) leder till ett ökat tvivel, ifrågasättande och i slutänden ett risksamhälle.
Även vår identitet och våra livsval är under ständig uppbyggnad och föremål för reflektion.
Reflexivitet och individualisering hör på så sätt ihop, då vår reflexivitet sträcker sig ända in i
självets kärna (Giddens 1991: 45). I denna utveckling får vi det svårare att finna former för
vårt politiska handlande inom de etablerade parlamentariska institutionerna.
56

57. Enligt Sörbom (2002), som har undersökt tre generationers politiska engagemang i
fackförbund, går utvecklingen mot ett ifrågasättande av traditionella politiska institutioner,
ökade krav på delaktighet i desamma, samt en ökad känsla av vanmakt inför det som det
parlamentariska politiska systemet inte klarar av. Liknande resonemang finns även i
Helsingborg. Så här säger en utskottspolitiker om medborgarnas engagemang:
R Alltså, jag kan ju tycka att man ställer högre krav idag än man gjorde tidigare. Förr så
godtog man politiska beslut lättare, eller mindre ifrågasättande än man gör idag, det tror
jag att det är skillnaden.
I Mmm
R Det är naturligtvis också att utifrån samhällsutvecklingen med att människor har större,
längre och högre utbildning. Man har fått lov att ifrågasätta saker och ting på ett annat
sätt som man inte fick för tjugo, trettio år sedan.
Intervjuutdraget pekar på att respekten gentemot traditionella politiska auktoriteter har
minskat. Medborgare i demokratiskt styrda samhällen visar ett allt större missnöje med dessa
(Bentivegna 2006). Det vi ser är ett medborgerligt avståndstagande från formell politik och
från större kollektiva identiteter. Boggs (2000) kallar det för det stora tillbakadragandet. Hur
yttrar sig då detta?
I Sverige konstaterades 1989 att traditionella politiska aktiviteter minskade bland
medborgarna (Petersson et al. 1989: 92). Framför allt märktes en nedgång i handlingar som att
gå och rösta och att bli medlem i politiska partier (Petersson et al. 1989; Putnam 2000;
Stubbergaard 2000; Bennett & Entman 2001; Johansson et al. 2001; Sörbom 2002; Ehnmark
2002; Meyer 2002; Bengtsson 2008). I Sverige har valdeltagandet minskat från 90 procent
1976 till 80 procent i det senaste valet 2006. Men även om dessa siffror internationellt sett är
höga, och även om valdeltagande fortfarande är den överlägset vanligaste deltagandeformen
(Esaiasson & Westholm 2006: 19), har inte valdeltagandet varit så lågt sedan 1958
(www.riksdagen.se/arbetar/siffror/ deltagan.htm 2006-10-02). Detta bekymrar politiker och
tjänstemän. En medborgarutskottspolitiker uttrycker det på följande vis:
R Det som jag kan tycka ibland, som gör en lite konfunderad över framtiden, det är det
allt lägre valdeltagandet. Jag sa det när jag började så tänkte jag om vi kan se att
valdeltagandet ökar i ett av våra områden, då har vi gjort ett gott arbete i utskottet.
Det är inte bara valdeltagandet som minskar. När det gäller politiker och de politiska partierna
blir medborgarna allt mer skeptiska (Petersson et al. 1989: 92; Olsson 2006), och engagemang
i politiska partier är ovanligt idag. I Sverige halverades antalet medlemmar i politiska partier
mellan 1987 och 1997 (Esaiasson & Westholm 2006: 21). En politiker i Helsingborg
kommenterar denna utveckling så här:
R Det måste vara något fel, när de politiska organisationerna minskar i medlemsantal, när
vi lever i en värld som är så osäker och delvis ond och som är så lätt att påverka idag.
Giddens (1991: 226) menar att maktlöshet och likgiltighet nästan har blivit ett generellt
tillstånd hos individen. Detta kan förklaras utifrån olika perspektiv. Inom den senmoderna
teoribildningen har flera teoretiker försökt förklara ett medborgerligt avståndstagande med
utgångspunkt i stora sociologiska förändringsmekanismer som reflexivitet, individualisering
och skingrandet av förenande kulturella referensramar (Giddens 1991; 1996; Beck 1995;
1998a; Boggs 2000; Bauman 1999; 2002). I en svensk kontext menar en del att det minskade
57

58. medborgerliga deltagande i de etablerade politiska institutionerna bottnar i de senaste
decenniernas nedgång i välstånd, med en ökande arbetslöshet och utsatthet som följd (SOU
2000; Sörbom 2002). Det politiska systemet visade en oförmåga att ta itu med dessa problem
och därför minskade medborgarnas förväntningar på det (Dahlgren 2001; Sörbom 2002).
De politiska partiernas roll som mobiliserande faktor bakom medborgerligt deltagande har
sjunkit (Bengtsson 2008: 86). På den politiska dagordningen har det tillkommit nya
frågeställningar som inte kan förstås utifrån den i politik så utmärkande höger-vänsterskalan
(Beck 1998b: 13; Bengtsson 2008: 86). I Sverige ser vi att väljarna har blivit rörligare och att
klassröstandet minskar (Sörbom 2002: 37). Skillnaderna minskar dessutom mellan
traditionella vänster- och högerpartier i Sverige (Thörn 2002). Den politiska
samarbetskulturen, ofta i slutna rum, har också pekats ut som en orsak till det minskade
förtroendet för den traditionella politiken och dess företrädare (Dahlgren & Olsson 2003).
Ojämlikheter i resurser för opinionsbildning och lobbyarbete via direktkontakter med
beslutsfattare anges också som en orsak till medborgarnas allt mer bristande insyn i, och
tillgång till, den traditionella partipolitiken (SOU 2000). Makt och pengar bestämmer vilka
budskap som förs fram, och även politikerna måste anpassa sig efter medieindustrins ökade
sensationalism och personfixering för att synas (Meyer 2002). Medborgarnas allt större
medvetenhet om pengar och makts betydelse för politiken och mediabevakningen har också
bidragit till den legitimitetsproblematik den representativa demokratin anses stå inför idag.
Även medborgare ses allt mer, och tilltalas allt mer, som konsumenter och handlar därefter.
Detta kan ses som en konsekvens av marknadskrafternas allt större betydelse för politiken.
När existerande politiska institutioner inte längre rår på marknadskrafterna, avlägsnas makten
från politiken (Bauman 1999: 179), och parlamentet förlorar i betydelse när det politiska
lämnar de offentliga arenorna (Beck 1998a; 1998b). Det blir således inte genom ett
deltagande i den politiska dialogen som medborgaren får betydelse, utan som köpkraft.
Konsumtionen anges också vara den praktik där vi skapar och förverkligar oss själva,
underhåller och uttrycker vår identitet (Giddens 1991: 205). Somliga anser därför att känslan
av medborgerlig plikt håller på att urholkas. Då samhället inte längre kan frälsa oss växer
likgiltigheten inför etablerade politiska institutioner, och vi tillåter de privata intressena att
kolonisera det offentliga rummet (Beck 1998a; Bauman 2002: 14). Vår tids individualisering
anses på så sätt ha bidragit till att modernitetens medborgare har förvandlats till senmoderna
konsumenter (Dahlgren & Olsson 2003).
Det är inte bara medborgarna och deras deltagande i de etablerade politiska institutionerna
som har förändrats. Synen på vad som är politik har också förändrats (Beck 1995). Från att ha
varit knutet till politiska partier anses politik idag även omfatta våra konsumtionsvanor,
personliga relationer och miljöengagemang i vardagen såsom sopsortering och att handla
ekologiskt (Bennich-Björkman 2002; Sörbom 2002). Då individen i större utsträckning har
kommit att kontrollera och definiera sin egen livshistoria, finner vi allt oftare de kollektiva
och individuella identiteter vi söker utanför den etablerade politikens arena (Giddens 1991,
Beck 1998a; Bennich-Björkman 2002; Sörbom 2002; Dahlgren & Olsson 2003). Politiska
åsikter kan uttryckas genom konsumtion, men även i utomparlamentariska rörelser. Vi
försöker hitta alternativa politiska arenor där det är möjligt att engagera oss utan att för den
sakens skull gå in i det traditionellt politiska som vi antingen inte tror på eller anser oss kunna
vara verksamma i (Sörbom 2002: 135-136). Det blir också allt mer tydligt att det som
människor gör, oavsett om de är hemma, på arbetsplatsen eller i en politisk nämnd, får
politiska följder. Det politiska kan därför uppstå var som helst i det sociokulturella
58

59. landskapet. Här spelar även mer populärkulturella former som musik, reklam och sport in (se
Street 1992; McGuigan 2005).
När det privata tar större plats i offentligheten blir det svårare att definiera det politiska i
termer av den klassiska dikotomin privat/offentligt. Gränserna har blivit porösa och håller på
att luckras upp. Till exempel ser vi allt oftare offentliga bekännelser och offentligt uppvisande
av privata känslor och angelägenheter (Bauman 1999: 83). I senmoderniteten uppstår det
politiska mer ur en dialektik, en reflexiv relation mellan det privata och det offentliga. Det
privata kan motivera politiskt engagemang, ett engagemang som allt oftare står i en relation
till identitet. På så sätt blir även det medborgerliga deltagandet ett reflexivt identitetsskapande
projekt. Som jag kommer att diskutera i följande avsnitt är dessa nya former för deltagande
främst kopplade till utomparlamentariska aktiviteter.
Utomparlamentariskt deltagande ökar
Medborgarna intalas att det inte längre finns något alternativ för de etablerade politiska
institutionerna till att spela med på marknadsekonomins villkor (Bauman 1999: 179).
Eftersom det blir allt mer uppenbart att den verkliga makten ligger någon annanstans drar sig
medborgarna tillbaka från dessa institutioner (Beck 1998a; Bauman 2002). När kommersiella
och globala krafter ligger utom räckhåll för existerande politiska institutioner väljer vi att
engagera oss i saker och ting vi åtminstone anser oss ha en möjlighet att förändra (Bauman
1999).
I detta sammanhang talar Giddens (1991: 247) om livspolitik. Livspolitik innebär strategier
för hur vardagslivet ska demokratiseras, strategier som formuleras underifrån, från
medborgarna själva. Vi föredrar idag ett personligt engagemang istället för kollektivt, och har
ett större fokus på enskilda frågor än omfattande politiska plattformar (Giddens 1991; SOU
2000; Dahlgren 2001). Vi engagerar oss i högre grad i frågor som är påtagliga, precisa och
som vi tror oss kan göra något åt.
Om det är en nedgång i traditionellt medborgerligt deltagande som att rösta och gå med i
politiska partier, märks det å andra sidan en uppgång i mer utomparlamentariska politiska
aktiviteter (Petersson et al. 1989; Beck 1998a; Stubbergaard 2000; Bennett & Entman 2001;
Dahlgren 2001; Sörbom 2002). Giddens (1991: 207) skriver att de moderna stadsmiljöerna
har skapat en rad olika möjligheter för individer att söka sig till likasinnade och bilda
intressegemenskaper . Ideologiska plattformar och informella nätverk byggs upp och fogas
samman i tillfälliga konstellationer i syfte att nå vissa politiska mål (SOU 2000).
Enfrågerörelserna, som till exempel Attac, Motormännen och Villaägarna, har trätt in på den
politiska arenan.
Livspolitik handlar om våra livsval snarare än om kampen för friheten att kunna välja
(Giddens 1991: 253). Liberalismen har redan sörjt för grundläggande valfrihet som norm. Då
individens rätt att få vara den hon vill är säkrad, handlar det medborgerliga deltagandet
snarare om vem vi vill vara. Under individualiseringsprocessens gång har det väckts
förväntningar på ett eget liv, och i en individualiserad värld där traditioner är mindre viktiga
uppstår det nya, sökande och alternativa subkulturer som experimenterar med de sociala
relationerna, det egna livet och den egna kroppen (Beck 1998a: 123). Detta ger det privata en
politisk laddning som tänjer ut gränserna mellan det privata och offentliga. Politikens gränser
utvidgas och förskjuts. Beck (1995; 1998a) benämner den privata sfären ett subpolitiskt
59

60. område snarare än livspolitik. Han beskriver nya subpolitiska arenor som skapas utanför de
liberala demokratiska institutionerna och tar över politikens ledarroll vad gäller
samhällsutformningen (Beck 1995; 1998a).
De nya formerna för politiskt engagemang innehåller strategier för en politisering och
demokratisering av vardagslivet som artikuleras och formas av medborgarna själva med
utgångspunkt i deras individuella vardagserfarenheter (Sörbom 2002). I programförklaringen i
medborgarutskottens strategidokument kritiseras den sociala ingenjörskonst som författarna
anser präglade svensk politik under 1900-talets andra hälft:
”I reformivern glömdes emellertid alltför ofta den enskilda människans behov av att delta i
välfärdsbygget, åtminstone när det gäller den egna närmiljön och vardagslivets utformning”
(2003: 3).
Sammankopplat med att vardagslivet tar allt större plats på den politiska arenan är det som
Sörbom (2002: 73) kallar för görbarhet. Enligt henne har politik blivit något vi själva aktivt
deltar i och inte lämnar ifrån oss. Det finns ett större intresse för handlingsinriktade
verksamheter (se även demokratiutredningen SOU 2000). Begreppet görbarhet kan förstås
utifrån en senmodern kontext av ständig reflexivitet. När livet och möjligheterna uppfattas
som allt mer öppna, som görbara, skapas inte bara en känsla av ökade möjligheter utan också
ökade krav på handling (Bennich-Björkman 2002; Sörbom 2002). Att vi upplever att den
individuella friheten ökar för med sig en idé om ett personligt ansvar att också agera (Giddens
1991; Sörbom 2002). Detta kan förklara varför vissa former för politisk handlande ökar i
senmoderniteten, såsom konsumentbojkott, att källsortera sopor, att handla ekologiskt, att
köpa energisnåla lampor, att skriva under protestlistor, att samla in pengar, att demonstrera
mot kriget i Irak och att skriva insändare till tidningen (Petersson et al. 1989; SOU 2000;
Bennett & Entman 2001; Dahlgren 2001; Sörbom 2002).
Tid är en viktig aspekt av görbarheten. Medborgaren vill se resultat av sitt engagemang och
de vill se det snabbt. Ett exempel på detta är frågan om bevarandet av en lokal rockklubb som
bland annat lockade flera unga kommuninvånare i Helsingborg att engagera sig. Så här säger
en anställd på rockklubben om behovet att se resultat snabbt:
R Sedan tror jag att det tar så lång tid, att beslutsprocessen är alldeles för lång. Vill man
att något ska hända så ska det vara ganska snart. Så får man då ett svar att nej, det här
kan vi inte besluta om förrän om två år när vi ska lägga nästa budget för det här. Och då
känns det som jaha, men då kanske det här problemet kanske inte är aktuellt längre,
som det är nu. Det är nu vi tycker att det borde göras något, inte om tre år kanske?
Dragningen till enskilt handlande, aktivism och direkt påverkan, samt svårigheten att ta till sig
partiers paketpolitik, är sådant som kan förklara politiska partiers stagnerande medlemsantal
till förmån för ett mer aktionsinriktat engagemang (Sörbom 2002: 42). Det är mindre
krävande att skriva under namninsamlingar, ge ekonomiska bidrag eller bojkotta varor. Att
delta i sådana manifestationer är den näst vanligaste deltagandeformen idag efter
valdeltagande (Esaiasson & Westholm 2006: 20). Kontakter, med främst tjänstemän, kommer
på tredje plats, och till sist engagemang i politiska partier (ibid.).
Även globaliseringen och teknologin spelar in i denna utveckling. Globalisering och
nationalstatens minskade betydelse är en av de mest omdiskuterade senmoderna trenderna
(Beck 1998b; van Gunsteren1998; Rahn & Rudolph 2001; Thörn 2002). Den globaliserade
ekonomin och de transnationella informationsflödena har skapat en situation där nationen som
60

61. politisk arena har kommit att bli allt mer ifrågasatt, och de traditionella politiska aktörerna har
fått konkurrens (Giddens 1991; Beck 1998b; Bauman 1999; Olsson 2002).
De nya kommunikationsmedierna som Internet har underlättat aktivt deltagande och spontana
initiativ genom sina icke-hierarkiska och informella strukturer (Castells 1999; Thörn 2002). I
och med Internet förstärks nätverket som organisationsform, och den nya mobila teknologin
ökar görbarheten och individens aktionsmöjligheter. Detta har öppnat kanaler för allt fler och
divergerande röster att höras i den medialiserade offentligheten (Sparks 2001). Internet har
också bidragit till en politisk globalisering, vid sidan av den ekonomiska, med en ökad
framväxt av transnationella politiska nätverk och NGOs (Non Governmental Organizations)
som följd (Thörn 2002). Dessa nya sociala rörelser verkar både inom och utanför ramarna för
nationalstaten, och de tenderar också att fokusera på en eller några få frågor istället för på ett
allomfattande partiprogram (Beck 1998b; Dahlgren & Olsson 2003).
Ett exempel från Helsingborg på dessa nya former för medborgerligt deltagande var då de
unga och musikintresserade organiserade sig för att rädda den tidigare nämnda nattklubb som
kommunens politiker ville bygga om till ett kongresscentrum. På Internet och med hjälp av
mobil teknologi kunde klubben organisera manifestationer och samla underskrifter för att
protestera mot de kommunala planerna. Man fick också äldre arkitekturintresserade att
protestera vid sin sida för att rädda den gamla byggnaden i vilken klubben huserade. Detta
illustrerar väl den typ av engagemang som blir allt vanligare i senmoderniteten, engagemang
baserat i vardagen, utanför de kommunala korridorerna, engagemang som är mobiliserat runt
en speciell fråga, och som attraherar nya former av tillfälliga kollektiv som hålls ihop av just
denna sakfråga.
Medborgare finner allt oftare andra arenor mer relevanta att engagera sig i än via
parlamentariska institutioner, och detta är förändringar som traditionella representativa
demokratiska organisationer har svårt att förhålla sig till (Montin: 2006: 156-157). Detta är
bakgrunden till det som diskuteras som en legitimitetskris för den representativa demokratin.
Denna utveckling oroar politiker (Regeringens proposition 2001), tjänstemän (SOU 2000;
Strategidokumentet 2003) och även akademiker (Carter & Stokes 1998). Då politiska frågor
och aktörer, befinner sig utanför det traditionella politiska systemet, ställs det inför
legitimitetsproblem (van Gunsteren 1998: 4). En medborgarutskottspolitiker uttrycker denna
oro på följande vis:
R Jag tycker att om vi fortsätter på den vägen med ett sviktande medlemsantal så är vi på
väg mot en slags legitimitetskris där vi kan ifrågasätta ifall de politiska företrädarna
verkligen är legitima företrädare. Det kan man säga att det känns att man är på väg
ditåt.
För att motverka denna legitimitetsproblematik drivs politiska och professionella aktörer att
söka nya former för involvering av medborgarna (Montin 2006: 157). Det är dock tveksamt
om individer i allmänhet ser på de etablerade politiska institutionerna som illegitima. Ett
idealt samhälle vilar på medborgarnas samtycke (Petersson et al. 1989: 261), och även om
invånarna inte engagerar sig i lika stor utsträckning i parlamentariska institutioner, är de
generellt positiva till representativ demokrati som system (Petersson et al. 1989: 281; Hermes
2006; Bentivegna 2006). Det handlar snarare om de traditionella politiska kanalernas kris
(Nilsson 2005: 73). Vi får inte glömma bort att 80 procent röstade i de nationella valen 2006,
och det har inte heller uppdagats några trovärdiga alternativ till representativ demokrati
(Bengtsson 2008: 163). Det är också viktigt att understryka att förändringen mot livspolitik är
en långsam process av förändrade attityder snarare än en distinkt brytning med det som varit.
61

62. Slutsatsen demokratiutredningen (SOU 2000) drar, är att kommuner och andra
parlamentariska institutioner behöver vitaliseras för att åter orientera medborgarna tillbaka till
den representativa demokratin och dess institutioner. Det var i denna kontext som
medborgarutskotten i Helsingborg befann sig i, och det är dessa problem som förklarar deras
tillkomst. Den deltagardemokratiska visionen handlar generellt om att bereda människor
tillfälle att delta i politiken, vilka förväntas växa som individer och ansvarstagande
medborgare, vilket i sin tur ska fungera som en garant för det demokratiska samhällets
fortbestånd (Esaiasson 2006: 181). På ett kommunalt plan konstaterar Nilsson (2005: 163) att
deltagardemokratiska projekt är ett försök att få in medborgarna i den lokala politiken och
således legitimera den rådande demokratiska ordningen. Detta uttrycks också tydligt av
chefen för Avdelningen för hållbar utveckling:
R Medborgarutskottsverksamheten är egentligen en övergångslösning, en tillfällig lösning
intill dess vi når en situation där det blir naturligt för politiker att föra samtal med
medborgarna så att det blir ett bra förhållningssätt mellan politiker och medborgare och
mellan partier och medborgare. När vi når en situation då vi får en uppåtgående trend
när det gäller valdeltagande och en uppåtgående trend då det gäller viljan att vara med i
politiska partier, när vi får en uppåtgående trend i medborgarnas politiska aktivitet,
gärna på närområdesnivå, då tycker jag att vi kan upphöra med den här organisationen,
då har vi fyllt vår roll.
Medborgarutskotten hoppades alltså kunna vända det senmoderna politiska engagemanget
tillbaka till de representativa demokratiska arenorna. Innan de idéer om samtalet som
inspirerade Helsingborgs stad i detta arbete presenteras i nästa kapitel, ska jag härnäst
analysera medborgarustkottens antaganden om orsakerna bakom medborgarnas förändrade
deltagande.
Liberalism och en instrumentell medborgarsyn
Medborgarbegreppet förknippas med den liberala teoribildningen eftersom uppkomsten av
medborgaren i västvärlden associeras med de för liberalismen så viktiga engelska,
amerikanska och franska revolutionerna på 16- och 1700-talen (Roche 1992: 17). Inom den
liberala teoribildningen är individen den absolut mest grundläggande enheten. Medborgarskap
handlar således om de speciella rättigheter som skyddar individen och hennes individuella
intressen. Staten ska skydda individen, garantera och gärna maximera hennes fri- och
rättigheter (Schuck 2002: 132). Att delta som medborgare blir på så sätt en rättighet individen
själv kan välja att utöva. Att välja bort medborgerligt engagemang ses inte heller som ett
problem inom denna teoribildning.
Det finns en universalism i liberal teori eftersom alla individer förstås som fria och jämlika
medborgare, lösgjorda från specifika grupper och gemenskaper. Det uppstår dock en
motsägelsefull relation mellan medborgarskap och nationalism i en liberal tradition (Castles
& Davidson 2000: 12). Samtidigt som medborgare ses som autonoma, fria och jämlika
individer, existerar medborgare endast i en nationalstatskontext, som i sin tur är baserad på
kulturell särart (ibid.). Här är det viktigt att göra skillnad mellan liberal teori, som betonar den
fria och autonoma individen, och liberal demokrati4, där staten ses som en viktig institution
4
Med liberalism och liberal demokrati (och dess institutioner) menas olika saker. Liberal demokrati är en form
av styre, med flerpartisystem där de valda representanterna är underkastade en lag och konstitution som betonar
individens fri- och rättigheter (se Held 1996). Fukuyama (1992) kontrasterade detta med den kollektivistiska
62

63. för att säkerställa individens fri- och rättigheter. Problemet är att idén om nationalstaten inte
går att förena med universalism eftersom den bygger på exkluderande mekanismer, att
differentiera de som är medborgare från icke-medborgare. Detta menar Castles & Davidson
(2000: förord viii) leder till motsägelsefulla praktiker, som blir särskilt uppenbara i en
globaliserad värld av ökade informations- och migrationsflöden. Den liberala universalismen
har kommit att ifrågasättas främst av förespråkare för republikanismen, samtidigt som det är
just universella anspråk om alla medborgares lika rättigheter som till exempel feminister och
sociala rörelser har kunnat använda för att peka på, och komma till rätta med, orättvisa
praktiker.
Liberalismen för med sig en speciell syn på medborgerligt deltagande. Inom den liberala
teoribildningen är det framför allt instrumentell rationalitet som bäst klargör den dominerande
medborgarsynen inom de liberala demokratiska institutionerna. Instrumentell rationalitet
förknippas snarare med Public Choice-traditionen än liberalism (se Downs 1957; Becker
1976; McLean 1987; Mueller 1989; Dunleavy 1992), men denna form av rationalitet ligger
till grund för den liberala förståelsen av politik som konsten att förena, och sammanföra, olika
förutbestämda individuella intressen. Instrumentell rationalitet innebär att då en aktör väljer
mellan olika handlingsalternativ, väljer hon det som passar bäst för att uppnå sin personliga
målsättning (Mueller 1989). På så sätt blir rationalitet ett instrument för att uppnå
förutbestämda mål. Denna syn på medborgerligt deltagande har haft stort inflytande. Verba &
Nie (1972: 102) skriver till exempel att deltagande för dem främst är en instrumentell aktivitet
genom vilken medborgaren försöker påverka ledningen att agera på ett sådant sätt som hon
önskar.
Det finns de som menar att vi mycket väl kan motiveras av altruistiska målsättningar
(McLean 1987), men i allmänhet förutsätts inom den liberala teoribildningen att de
målsättningar som aktörer vill uppnå baseras i deras egenintresse (Downs 1957; Hindess
1988; Mueller 1989). Redan Downs (1957) konstaterade att rationella individer var själviska,
och mer än 30 år senare menar Mueller (1989) att den politiska aktören agerar rationellt då
hon söker tillfredställa sina egna intressen. Montin (2006: 163) hävdar också att egenintresset
kanske är en avgörande drivkraft för att medborgaren ska engagera sig. Vi är alltså rationella
då vi agerar utifrån vårt egenintresse, och rationella individer kommer inte att söka efter att
uppnå kollektiva eller gemensamma mål (Olson 1965). Medborgarskapet reduceras här till ett
instrument som individen kan välja att använda sig av vid vissa tillfällen för att genomföra
projekt som är viktiga på ett individuellt plan (Smith 2002: 109).
Medborgerligt tillbakadragande och rationell apati
Den liberala teoribildningen har dominerat den politiska filosofin. Bauman (1999: 12) skriver
att liberalism har blivit ett ”inget alternativ credo”. I och med Berlinmurens fall 1989
deklarerade Fukuyama (1992) slutet på historien, med liberala demokratiska institutioner och
marknadsekonomi som det sista stadiet i mänsklighetens utveckling. Detta är dock en
omtvistad ståndpunkt. Som jag diskuterade tidigare breder en skepticism ut sig mot
deltagande inom de liberala demokratiska institutionerna. Det verkar som om den antagna
segern för den liberala demokratin har fört med sig dels en upplösning av det sociala, och dels
ett medborgerligt tillbakadragande från den parlamentariska arenan (Carter & Stokes 1998).
Då det medborgerliga tillbakadragandet från, och likgiltigheten inför, den representativa
sovjetiska enpartistaten med planekonomi. Liberalism i sin tur refererar till en politisk ideologi. Båda begreppen
understryker dock på frihet och individens suveränitet, och hör på så sätt ihop (Held 1996).
63

64. demokratiska arenan är problemet medborgarutskotten tillsattes att hantera, bottnar detta i sin
tur i att det individuella egenintresset har vunnit allt större terräng på kollektivets bekostnad.
Bauman (2002) målar i detta sammanhang upp en dystopisk bild av det liberala samhället där
den individuella friheten är obegränsad. Baksidan av den obegränsade valfriheten är valets
betydelselöshet. I kölvattnet av vår frigörelse kommer därför likgiltigheten. Vi har blivit
individuella öar, utan någon större förbindelse med varandra, och det är knappast någon som
lägger märke till våra handlingar (Bauman 2002). Än mindre får våra handlingar betydelse för
ett större kollektiv utanför vår isolerade ö (ibid.). Den frigjorda individen har därför en
tendens att förhålla sig skeptisk till det allmänna bästa, för vad är meningen med
gemensamma intressen om dessa inte tillåter varje individ att tillfredställa sina egna behov
(ibid.)? Det enda den offentliga makten förväntas stå till tjänst med i en liberal demokrati, är
att låta var och en gå sin egen väg och göra det möjligt för var och en att leva ifred. Vi har
förlorat föreställningen om att det går att agera tillsammans mot ett gemensamt mål, och
påverka samhället i den riktning vi önskar (Bauman 2002: 245). Utifrån ett sådant
resonemang är det inte konstigt med synen att likgiltigheten breder ut sig som en konsekvens
av det liberala samhället med sitt fokus på individer och deras egna själviska intressen.
Liberalismens och individualiseringens triumf i senmoderniteten tycks föra med sig
medborgarskapets krackelering och långsamma upplösning (Bauman 2002).
Inom akademin har den instrumentella medborgarsynen varit utsatt för hård kritik. Denna
kritik är ofta sammankopplad med ett utilitaristiskt argument om kostnader och nytta. Att vara
rationell på ett instrumentellt sätt kräver att vi i förväg känner till våra målsättningar och hur
de ska uppnås. Men som en del kritiker har pekat på är så inte alltid fallet (March & Simon
1958; Hindess 1988). Att välja mellan olika handlingsalternativ för att uppnå förutbestämda
målsättningar kräver att aktören är väl informerad om möjliga vägar att gå och vilka
konsekvenser dessa medför (Verba & Nie 1972: 103; Hindess 1988). Att räkna ut följderna av
olika handlingar är både svårt och tidskrävande (March & Simon 1958), och kostar mer i tid
och ansträngning än vad vi får ut av det.
Låt oss ta som exempel den medborgerliga praktiken att gå och rösta. Denna handling är svår
att förklara genom att hänvisa till instrumentellt rationellt handlande. Forskning visar att
valmanskåren ofta är mycket dåligt insatt i politik och politiker (Hindess 1988). Downs
(1957) menar att med tanke på hur mycket tid en väljare skulle få lägga ned för att sätta sig in
i alla partiers politik, och med tanke på hur liten sannolikheten är att denna enda röst skulle
spela någon större roll för resultatet, är det helt enkelt rationellt att inte rösta. Varför väljer vi
då att rösta när vår individuella röst oftast spelar en mycket liten roll?
Ett försök att förklara detta med hänvisning till instrumentell rationalitet gjordes av Fiorina
och Ferejohn (citerad i Mansbridge 1990:15). De hänvisar till den extrema ånger en väljare
skulle känna ifall hennes favoritkandidat förlorade med en röst (ibid.). Denna förklaring
verkar långsökt. Brennan & Lomasky (1993: 15) menar istället att då en röst sällan avgör ett
val, baserar individen sin röst snarare på expressiva än på individuella preferenser. Det vill
säga att vi röstar på det vi skulle vilja stå för snarare än det som kanske egentligen gynnar oss
mest personligen. Mansbridge (1990) argumenterar i sin tur att det är troligare att vi går och
röstar därför att vi delar en uppfattning om att det helt enkelt är viktigt att gå och rösta.
Genom att rösta vill vi visa för oss själva och omgivningen att vi inte tillhör kategorin av
politiskt likgiltiga människor. Meningsskapande och kultur spelar in, inte enbart vårt
egenintresse, och instrumentell rationalitet kan därför inte förklara valdeltagande på ett
tillfredställande sätt.
64

65. Mycket medborgerligt engagemang är svårt att förklara med utgångspunkt i instrumentellt
rationalitet. Som exemplet med att rösta visar på, genom att hänvisa till utilitaristiska
argument om kostnader och nytta, skulle det vara mer förståeligt att inte engagera sig alls.
Den så kallade free-rider problematiken är också intressant i denna kontext. Olson (1965)
menar att politiska program, som är utslag av medborgerligt engagemang, kommer alla
invånare till gagn, även de som inte engagerar sig. Det blir därför mer rationellt för människor
att inte engagera sig politiskt, utan istället rida på vågen av andras engagemang (ibid.). Med
andra ord, om egenintresset är den motiverande kraften bakom medborgerligt deltagande blir
det mer rationellt att stanna hemma (se även Downs 1957).
Muhlberger (2006) hänvisar till detta som rationell apati (se även Carvalho 2007), men det
kan också benämnas deltagandeparadoxen (Bäck, Teorell & Westholm 2006). Hur kan det
komma sig att medborgare väljer att delta med tanke på den låga sannolikheten för att den
enskildes insats ska spela en avgörande roll? Forskningen hänvisar dels till kollektiva
incitament, att medborgaren trots allt anser sig ha möjligheter att påverka utfallet, och dels till
selektiva incitament, det vill säga fördelar som den deltagande medborgaren kan ta del av, och
som inte är beroende av utfallet (Bäck et al. 2006: 50). Selektiva incitament kan utgöras av
medborgarens tillfredställelse att tillgodose en samhällelig norm, tillfredställelse över att
uttrycka åsikter och lojaliteter, underhållningsvärdet av att delta i en politisk process, eller att
det fyller en social funktion (ibid. 53). Författarna kommer fram till att olika former av
deltagande kräver olika förklaringsmodeller. Partipolitiskt deltagande förklaras med selektiva
incitament, medan kollektiva incitament är av vikt för att förklara kontakter med politiker och
tjänstemän och manifestationer (ibid. 64).
En demokrati bestående av kalkylerande och egenintresserade medborgare anses inte vara
tilltalande. De dystopier som Bauman (2002) målar upp som en konsekvens av liberalismens
triumf är ett exempel på det. Som jag ska diskutera i nästa kapitel om deliberativ demokrati,
är idén om fria och jämlika individer som kommunicerar med varandra mer intressant för
medborgarutskotten.
Trottoarpolitik i Helsingborg
I Helsingborg talade politiker och tjänstemän om trottoarpolitik då de vände sig emot
instrumentellt medborgerligt deltagande. Innan jag i avsnittet närmare beskriver trottoarpolitik
redogör jag för kommunens välfärdsuppdrag, som är en viktig faktor i relationen mellan
kommunen och medborgaren på en mikronivå. Åsikterna om hur detta välfärdsuppdrag bäst
ska genomföras har förändrats genom tiderna. Trottoarpolitiskt deltagande presenteras sedan
mot bakgrund av denna diskussion.
Kommunpolitik skiljer sig från den nationella i det att den ligger närmare medborgaren, och
att det främst är kommunen som utför välfärdsuppdrag. Då det gäller medborgerligt
deltagande i en kommunal kontext pekar många på en omsvängning från partiidentifikation
till individuell tillfredställelse (Bogason 2000: 69; Neergaard & Stubbergaard 2000; Nilsson
2005: 149). I en studie av danska kommuner urskiljer Bogason (2000: 70) tre faser i
deltagandet på den danska kommunnivån från 1970-talet. På 1970-talet uppmuntrades
medborgarna att engagera sig i lokala problem utan att behöva gå med i ett politiskt parti
(ibid. 71). På 1980-talet uppfattades medborgarna alltmer som brukare som kommunen skulle
förse med bästa möjliga service (ibid. 72). På 1990-talet uttryckte medborgarna missnöje med
65

66. inskränkningarna i den kommunala servicen (ibid. 73). En liknande utveckling går att urskilja
i en svensk kontext (Johansson et al. 2001).
På 1980-talet fick nyliberala idéer, som gick under benämningen New Public Management
(NPM), stort inflytande (Johansson et al. 2001: 150; Montin 2002: 110; Nilsson 2005: 150;
Sundin 2006: 207). NPM medförde en idé om hur den offentliga verksamheten skulle
genomföras på mest kostnadseffektivt sätt. Beställning skiljdes från utförande, produktion,
med syfte att producenter skulle konkurrera med varandra. Politik och ledarskap förstods i
management-termer och den kommunala verksamheten blev målstyrd (Montin 2002: 111).
NPM utgår ifrån ett antagande att marknad och konkurrens leder till ökad effektivitet och
kvalitet, och att politiker, tjänstemän och medborgare är rationella i betydelsen att de främst
ser till sitt egenintresse (ibid. 112). För att minska de offentliga utgifterna och erbjuda
kommuninvånarna individuell anpassning och valfrihet privatiserades delar av den offentliga
sektorn (Johansson et al. 2001: 96). Kund- och konsumentbegreppet användes i allt högre
utsträckning för att beskriva medborgarnas relation till kommunen (Montin 2002: 163). I
kundorienterade deltagarformer betraktades kommunen främst som en institution för statens
välfärdsåtagande gentemot medborgarna (Johansson et al. 2001: 125). Begreppet
servicedemokrati har använts för att beskriva den kommunala demokratin (Johansson et al.
2001: 204). Montin (2006: 149) definierar servicedemokrati som bestående av statlig
styrning, partisystem och en professionaliserad förvaltning, vars främsta uppgift är att
producera och fördela välfärd på ett rättvist och effektivt sätt. Svenska kommuners utveckling
har gått hand i hand med välfärdsamhällets utformning eftersom kommunerna har haft det
stora ansvaret för dels genomförandet av välfärdspolitiken och dels som tillämpare av
nationella reformprogram (Jonsson 2006: 18-19; se även Eklund 2006).
Kommunen är en dominerande aktör inom de flesta samhällsområden som berör människor
och har således ett stort inflytande över invånarnas livssituation (Jonsson 2006: 21).
Johansson, Nilsson & Strömberg (2001) diskuterar förhållandet mellan medborgaren och den
kommunala offentliga sektorn utifrån ”funktionella medborgarroller” (ibid. 110). De
egenskaper medborgaren har i relation till det offentliga menar författarna är som väljare,
skattebetalare, anställd och brukare av offentlig service (se även Montin 2006: 150). Idag har
det skett en förskjutning mot brukarrollen till exempel vad gäller grupper som
småbarnsföräldrar, skolbarnsföräldrar, studerande, pensionärer och arbetslösa (Johansson et
al. 2001: 115). Dessa brukargrupper påminner om de medborgarroller som Petersson et al.
(1989: 29) väljer ut för att analysera medborgarnas möjligheter att påverka sin egen
livssituation. Rollen som boende, konsument, patient, småbarnsförälder, förälder till skolbarn
samt förvärvsarbetare menar Petersson et al. täcker ”väsentliga aspekter av en medborgares
liv i den moderna välfärdsstaten” (ibid. 37). Dessa medborgarroller är förknippade med
rättigheter att påverka och möjligheter till initiativ (ibid.).
Den instrumentella medborgarsyn, som resonemanget om brukarroller är ett uttryck för, fanns
det flera exempel på i Helsingborg. I följande intervjuutdrag frågade jag en medborgare varför
han trodde att politiker och tjänstemän valde att delta i medborgarutskottens aktiviteter:
R Jag tror ju att de har en vardag där de konfronteras lite grann med varandra. Då är det
viktigt att de själva hörsammar synpunkter från, om vi inte ska kalla det kunder utan
kalla det beställare, invånare då som har synpunkter på servicen. Om vi ser det som
service som ges till invånarna, då har de ju samma invånare som är kunder som är
beställare och då kan det ju vara bra att man hör samma saker. På det viset ser jag ju det
som en fördel.
66

67. Kommunen blir för den intervjuade mannen ett instrument för att kunna ta del av service som
gynnar medborgaren och det område där han eller hon bor. I relationen till kommunen blev
medborgaren ofta en konsument av kommunal välfärd, som efterfrågade sina medborgerliga
rättigheter till kommunala service (se även Barnes 2007: 241). Detta illustreras väl av en
invånare i Helsingborg som kopplar medborgarskap till konsumtion av kommunal service:
R Det är viktigt att man ger rätt service, och det gäller lika mycket de kommunala
tjänsterna som det gäller alla andra tjänster som vi konsumerar.
Många av de frågor som engagerade medborgarna var de görbara frågorna, ofta baserade i
deras egen livssituation. Så här säger till exempel en kommuninvånare om de tillfällen han
reagerar och försöker driva frågor:
R Ja, det handlar ju lite grann om närområdet igen när det är förändringar på gång eller det
är någonting som vi vill uppnå. Då gäller det ju att försöka berätta det. När det gäller X
så är vi ju väldigt noga med att vi bymedlemmar inte ska tvingas finansiera
verksamheter som är kommunala verksamheter. Som till exempel badplatser och
papperskorgar, parkbänkar och gator och belysningar och sådant där. Men att om vi inte
säger någonting så fungerar det inte i en sådan liten ort som glöms bort kan man säga.
Så det är väldigt viktigt att vi berättar vad som behöver göras och vad som inte fungerar.
En annan invånare svarar på följande vis angående vilka frågor som brukar diskuteras i den
lokala byaföreningen:
R Ja så diskuterade vi ju naturligtvis det här med kulturaftnarna. Det här med bredbandet
har ju varit en stor fråga, cykelstigen, trafiken genom byn, och sedan kan det ju vara
bybor som kontaktar oss med någon fråga eller fundering och så diskuterar vi det. Vi
har haft uppe det här med rensning av stranden, och klippa ner och snygga till längs
med strandremsan här nere, badbryggan, och vi vill ha soffor lite här och där
utplacerade längs…
Denna typ av deltagande benämndes av politikerna i Helsingborg som trottoarpolitik.
Medborgarutskottens politiker använde termen ofta för att hänvisa till invånare som klagade
på trasig gatubelysning, dåligt upplysta gångvägar och trottoarer som inte var breda nog för
rullstolar et cetera. Idén om trottoarpolitik illustrerar den instrumentella synen på hur
invånarna krävde sina medborgerliga rättigheter, när deltagande i medborgarutskottens
aktiviteter blev ett instrument för att påtala det som behövde åtgärdas i bostadsområdet.
Ett exempel på vad som är trottoarpolitik ges av en medborgarutskottsordförande då hon
funderar över vilka frågor som kommuninvånarna tog upp på aktiviteterna:
R Mmm, alltså det har diskuterats mycket om att det är Tekniska nämndens frågor. Det är
buskage och det är trottoarer och det är bussar som inte kommer och går för sällan. Det
är inte sådana frågor som vi oftast diskuterar inom de politiska partierna eller på de
politiska mötena.
Trottoarpolitik ansågs vara negativt, något som politiker och tjänstemän gärna ville förändra.
”Vi kan inte hålla på med trottoarerna” och ”vi måste bort från gatorna” sa till exempel en
medborgarutskottsordförande på ett möte. Klagomuren användes också som metafor då
politiker och tjänstemän talade om kommuninvånarna. En tjänsteman uttryckte på ett möte att
”medborgarna inte ska vara en klagomur”. En annan tjänsteman uttryckte sin frustration på de
klagande medborgarna på följande vis.
67

68. I Om man tittar på medborgarutskottets aktiviteter, varför tror du att man kommer dit?
Varför väljer man att gå till medborgarutskottens aktiviteter?
R Ja, det är alltså av skilda anledningar. En är ju det här att man är förbannad, eller
upprörd på någonting som är aktuellt och som man inte vill. Man vill inte att det ska
byggas och man vill inte att fritidsgården skall läggas ned och man vill inte att det ska
köra så mycket mopedister.
(…)
Men annars, bortsett från det här, så är det väl för att klaga.
Framväxten av välfärdsstaten och formuleringar om rättvist fördelade sociala rättigheter är
viktigt att ha i bakhuvudet då vi ska förstå så kallat trottoarpolitiskt engagemang i
Helsingborg och den utbredda instrumentella medborgarsynen. Då välfärdsamhället växte
fram efter 1950-talet kom medborgarskap att handla mer om vad en person får, och inte om
vad en person gör (Castles & Davidson 2000: 43). Trottoarpolitik handlar om välfärdstatens
uppkomst och det förhållande mellan kommun och invånare som utvecklades under andra
halvan av 1900-talet. I detta sammanhang har det skapats en situation där medborgerligt
deltagande allt mer kan ses som instrumentell konsumtion av sociala rättigheter (Giddens
1998). Idén om kommunen som en serviceinstitution understryker förändringen av politiska
partiers legitimitet, från att ha varit ett säte för ideologi till att baseras på deras vilja och
kapacitet att genomföra sociala reformer (Montin 2002: 76). Kommunalpolitik kopplas inte
heller lika självklart till politiska partier som det görs på det nationella planet (Johansson et al.
2001: 67). Kommunen blir på så sätt en välfärdsproducent, en serviceinstitution, och
medborgarna dess kunder. Institutionaliseringen av en rättighetsdominerad välfärdsstat
innebär en erosion av det medborgerliga deltagandets moraliska karaktär (Roche 1992: 32).
Ett instrumentellt medborgerligt deltagande skulle alltså kunna ses som en konsekvens av
välfärdstatens framväxt.
Trottoarpolitik, som önskemål om bättre kollektivtrafik, bättre skötsel av gemensamma
grönområden, klagomål på sophanteringen och rensning av stranden är exempel på ett
instrumentellt förhållande mellan medborgarna och kommunen. En instrumentell syn på
medborgaren innebär också, som jag tidigare har diskuterat, ett antagande att målsättningar är
baserade i, och motiverade av, det personliga egenintresset. Den typiske medborgaren blir den
som har synpunkter på den kommunala servicen utifrån sin egen personliga situation. Detta
illustreras av följande utdrag från en av mina intervjuer med en tjänsteman:
R Ja, men en typisk medborgare är, det kan jag säga utifrån mitt jobb… På det sättet som
det har tonat fram då under de här två åren jag har jobbat med detta så är ju en typisk
medborgare då en person som kontaktar utskottet och en person som berättar vad de
tycker om att människor kör för fort eller belysningen är för svag eller… Det har ju
blivit den typiske medborgaren.
Detta sammanfattar på ett bra vis den instrumentella medborgarsynen. I Helsingborgs fall
understryker idén om trottoarpolitik att det snarare är rättigheter till kommunal service, än
frihet från kommunal inblandning som leder till engagemang. Och dessa rättighetsanspråk
baseras i den egna personliga livssituationen. Denna medborgarsyn har också implicit
understöts av kommunen. Det tydligaste exemplet är Helsingborgs stads organisering i
beställarnämnder och utförarstyrelser under mandatperioden före medborgarutskotten, en
organisationsform som är ett vanligt sätt att arbeta utifrån New Public Managements (NPM)
principer (Sundin 2006: 208).
68

69. Parallellt med instrumentaliseringen av invånarnas förhållande till stat och kommun
ifrågasätter NPM välfärdsamhället och hela idén om kollektiva sociala rättigheter, till fördel
för en extrem individualism och minimal offentlig sektor (Roche 1992). Det finns därför idag
en konflikt mellan dem som betonar medborgarens sociala rättigheter till välfärd (positiv
frihet), och de som betonar medborgarens rätt till frihet från statlig inblandning i sitt liv
(negativ frihet). Till skillnad i den instrumentella medborgarsynen anses inte välfärdsstaten
under NPM vara ett instrument för att uppnå individuella målsättningar.
Motståndet mot det trottoarpolitiska deltagandet
Från slutet av 1990-talet har den marknadsorienterande diskursen inom kommunerna tonats
ner, och uppmärksamheten har riktats mer mot medborgaren som politiks aktör (Montin 2006:
150). Motståndet mot det instrumentella deltagandet har ökat. Utifrån ett instrumentellt
rationellt synsätt är det inte konstigt att den representativa demokratin står inför utmaningar.
Politiker och tjänstemän kan inte förvänta sig att medborgare ska engagera sig, om de agerar
instrumentellt utifrån sitt egenintresse. Undantaget är trottoarpolitik. Men ett sådant
engagemang är inte kontinuerligt eller vitaliserande för den representativa demokratin. När
väl cykelvägen har byggts ut, trottoarerna har blivit bredare och gatubelysningen är lagad, då
dör engagemanget ut. I sin kritik av den liberala demokratin skriver Bauman (1999) om
”medborgare som inte längre entusiasmeras av den politiska staten eller statliga politiken,
som inte räknar med att vare sig förbannelse eller frälsning ska komma uppifrån – och som,
precis som de inte tänker på tanden sedan tandvärken har försvunnit, inte ser någon anledning
att fundera över det allmänna bästa och än mindre diskutera, bestrida eller aktivt söka det”
(ibid. 178). Idén om medborgare som instrumentellt rationella motarbetar således de
parlamentariska institutioner som vill locka till sig ett kontinuerligt medborgerligt deltagande.
En instrumentell medborgarsyn skulle motverka själva grundförutsättningen för
medborgarutskottens etablerande; att det faktiskt går att orientera det politiska deltagandet
tillbaka till den representativa demokratiska arenan. Därför är det inte konstigt att politiker
och tjänstemän i Helsingborg vände sig emot en instrumentell medborgarsyn.
Resonemanget märks tydligast på det sätt politiker och tjänstemän i Helsingborg försökte
undvika trottoarpolitik. Medborgarutskotten ville komma bort från en syn på medborgarna
som klagande och enbart intresserade av frågor som rörde deras direkta personliga sfär. På ett
möte med en byaförening hänvisade till exempel utskottshandläggaren till frågor som hon inte
ansåg höra hemma på mötet:
”Det är en evig diskussion om för höga vägbulor, för låga, öppen bussgata, stängd bussgata,
vem kör för fort och inte”.
På ett annat möte med en annan byaförening utspelade sig följande ordväxling:
Kommuninvånare: Kommunen borde städa stranden från tången som stinker.
Politiker: Önskemål om resurser kommer ingen vart.
Kommuninvånare: Vi hade samma önskemål för två år sedan.
Politiker: Ja, men dyk på dem när de ändå är där nere och kör med
maskinen.
Det blev tydligt att all form av medborgerligt deltagande inte ansågs lika bra, eller
överhuvudtaget inte ansågs höra hemma i de aktiviteter medborgarutskotten organiserade.
Kommunen ville undvika trottoarpolitik och önskade istället ett bredare och mer ideologiskt
69

70. deltagande. Under en intervju säger en politiker så här om de frågor som han tycker borde
engagera medborgarna:
R Jag tycker egentligen att det borde engagera mer människor hur vi organiserar
kommunen och hur vi bedriver den service som medborgarna vill ha. Det lyfts aldrig
upp.
(…)
En del frågor som kommer upp är ju naturligtvis svar på allt vi har gjort, att man kanske
har organiserat sig på ett sätt som gör att en del människor blir missnöjda. Jag tänker
bland annat på det som tar sig uttryck i Tekniska förvaltningens ansvarsområde,
gatubelysning, övergångsställen, och häckarna klipps för dåligt och att det känns
otryggt och sådana saker. Men man lyfter inte på de öppna mötena hur vi verkligen
disponerar de fyra miljarderna som vi plockar av dem, alltså de fyra miljarder som
människor betalar in i kommunalskatt. Hur vi använder dem, hur många människor vi
anställer och vad de utför. Det tar vi aldrig upp, fast det är något vi diskuterar internt.
Även tjänstemännen uttryckte frustration över invånarnas upptagenhet av trottoarpolitik och
önskade istället, som i följande exempel, ett deltagande för den psykosociala miljön:
R Det är precis som att man måste klara av den fysiska miljön innan man kan börja jobba
med de mjuka frågorna. Det är något man måste gå igenom för att kunna fortsätta med
frågor som till exempel hur är det här bostadsområdet när det gäller missbruk eller den
psykosociala miljön i området? Vi kan ju peka ut vilka områden i Helsingborg som har
en tung stämpel på sig just när det gäller den här psykosociala miljön. Men det pratar
man inte så öppet om. Man vill liksom inte det. Man är inte där än.
I Nej
R Medborgarna är inte mogna för det än. Jag tror inte det, utan då kör vi med buskar, vi
kör med trygghetsvandringar och så klipper vi buskar, tänder fler lampor, gör fler
gästparkeringar, sätter dit mer papperskorgar, asfalterar idrottsplaner och så.
I medborgarutskottens motstånd mot trottoarpolitik blev egenintresset syndabocken då
politiker och tjänstemän skulle försöka förstå den allt mer utbredda skepticismen inför
deltagande i de etablerade politiska institutionerna. Helsingborgs stad skriver i
Strategidokumentet (2003) att det sedan 1970-talet har skett flera försök att fördjupa den
kommunala demokratin. Då det senast handlade om att ”skapa individuellt brukarinflytande
genom att betrakta medborgarna som kunder” (ibid. 4) handlar det nu om att ”förstärka
medborgarnas möjligheter till inflytande genom ökad delaktighet i beslutsprocesser och
ansvarstagande” (ibid.). Ökad delaktighet innebar i praktiken alltså främst möjlighet att dela
med sig av sina kunskaper till beslutsfattande politiker och utförande tjänstemän, i dialoger
ute i kommunens olika bostadsområden
70

71. Kapitel 5.
Dialogen och de samtalande medborgarna
Den instrumentella aspekten av medborgerligt deltagande är inte den enda tänkbara.
Inspirerade av Habermas har akademiker allt mer börjat uppmärksamma politikens
kommunikativa aspekter (Esaisson & Westholm 2006: 15). I detta kapitel argumenterar jag
för att en syn på medborgaren som kommunikativ ses som tilltalande av Helsingborgs stad då
den representativa demokratin i senmoderniteten åter ska bli en relevant arena för
medborgerligt deltagande. Här kommer avhandlingens första frågeställning besvaras, den om
bakomliggande orsaker till samtalets betydelse i medborgarutskottens praktiker.
Kapitlet börjar med en redogörelse för republikanismen. Diskussionen förs sedan in mot
Habermas och hans kommunikativa syn på rationalitet. En kommunikativ syn på
medborgerligt deltagande är grundläggande för att förstå det deliberativa perspektivets
dragningskraft för deltagardemokratiska försök i senmoderniteten. Deliberativ demokrati
tillhör i min mening en republikansk tradition snarare än en liberal sådan, särskilt i synen på
medborgerligt deltagande. Genom samtalets centrala position i medborgarutskottens
praktiker, synliggjordes deliberativa idéer i Helsingborg, och en kommunikativ syn på
medborgaren bredde ut sig bland politiker och tjänstemän.
Republikanism och medborgarskap
Den republikanska medborgarsynen kan ses som en medelväg mellan liberalism och
kommunitarism. Liberalism och dess fokus på individen diskuterades i föregående kapitel.
Förespråkare för kommunitarismen sätter istället gemenskapen i första rummet, och
ifrågasätter liberalismens syn medborgaren som en självupptagen och egoistisk aktör (Delanty
2002: 159). Kommunitarismen ser medborgaren som situerad och inbäddad i olika
gemenskaper snarare än oberoende och självständig (ibid.). I grunden är det gemenskapen
som formar individen, och det är gemenskapen som förser medborgarskapet med en kulturell
bas. Liberalismens invändning mot kommunitarismen är att individens frihet kan komma att
inskränkas under trycket av gemenskapens normer och regler (Hoffman 2004: 106). En
gemenskap kan alltså vara förtryckande.
Förespråkare för republikanismen menar att det inte behöver finnas en motsättning mellan
individ och gemenskap. Medborgarskap i denna tradition handlar om att knyta just individer
till en sammanhängande och stabil politisk gemenskap (Beiner 1995: 19). Medborgarskapet
ses som mer framskjutande än övriga grupptillhörigheter (ibid.), vilket ska leda till ett
engagemang för den politiska gemenskapens bästa (Barbalet 1988: 1). Medborgerligt
deltagande anses också vara en nödvändigt för att bli bemyndigad som människa (Pocock
1995: 34). Deltagande i det offentliga livet är en väg till medborgarskap, och samtidigt det
som definierar medborgaren (Dagger 2002: 152).
Förespråkare för det republikanska perspektivet riktar kritik dels mot liberalismen, för
universalism, och dels mot kommunitarismen, för dess pluralism och partikularism (Beiner
1995: 12). Båda anses motverka den medborgerliga identiteten. Att försöka omfatta så många
som möjligt i en gemenskap kan verka uteslutande för vissa; å andra sidan kan en allt för snäv
indelning i specifika grupptillhörigheter göra det svårt att tilltala människor som medborgare i
en större gemenskap. Republikanism blir en väg mellan universalism och partikularism,
71

72. genom att den politiska gemenskapen betonas som bra i sig självt (Beiner 1995: 15). Politiska
traditioner bildar livskraftiga helheter som inte kan reduceras enbart till jämlika individers,
eller olika gruppers, specifika ändamål (ibid.).
Till skillnad från liberalismen anser förespråkare för republikanismen att offentliga frågor ska
behandlas med gemenskapens bästa i åtanke, och inte tillåtas bli ett köpslående med olika
individuella intressen (Hoffman 2004: 110). Det republikanska perspektivet betonar alltså
medborgarnas skyldigheter gentemot den politiska gemenskapen, snarare än deras rättigheter
(Dagger 2002: 150). Om kärnbetydelsen av medborgarskap är medlemskap i till exempel en
kommun, medför inte bara detta medlemskap särskilda rättigheter att delta i
kommunpolitiken, utan förutsätter också en vilja att använda dessa rättigheter för att
medverka till kommunens bästa.
Republikanismen kan förstås som en kritik både mot en instrumentell medborgarsyn och mot
New Public Management (NPM). Välfärdsstaten kritiseras för dess passiviserande
mekanismer, som reducerat medborgaren till en individ som kräver sin sociala rätt till
kommunal service (Roche 1992: 31). Man kritiserar också NPMs betoning på individens
rättighet att slippa statlig inblandning, och att slippa engagera sig i offentliga spörsmål. Trots
denna kritik har individen en plats inom republikanismen, men inte som rättighetsbeivrare för
sin egen person, utan som kompetent och engagerad deltagare för gemenskapens bästa.
Förespråkare för republikanismen menar att både NPM och ett instrumentellt förhållande till
välfärdsstaten innebär en passiviserad medborgarsyn där den egenintresserade individen får
en alltför stor plats på gemenskapens bekostnad.
En republikansk syn på medborgare betyder sammanfattningsvis medlemmar i en politisk
gemenskap som delar en medborgerlig identitet genom att de strävar efter hela
gemenskapens bästa. Deltagande är alltså centralt inom republikanska teoribildningar, och
republikanskt färgade medborgarideal blir allt populärare, så även i Helsingborg. Inom
medborgardiskursen har det skett en förskjutning från rättighetsanspråk till skyldigheter
(Roche 1992; Castles & Davidson 2000; Dagger 2002). Detta är idéer som i sin tur är
påverkade av Habermas syn på kommunikativt handlande individer.
Habermas och kommunikativ handling
För att visa att den moderna rationaliseringen också rymmer möjligheter att förverkliga andra
värden än strategiskt målinriktade och subjektiva preferenser, kontrasterar Habermas
instrumentell handling mot kommunikativ handling. Kommunikativa handlingar utförs då ”de
delaktiga aktörernas handlingar inte koordineras via egocentriska framgångskalkyler utan via
uppnåendet av inbördes förståelse” (Habermas 1996: 99). Habermas (1996: 138) skiljer
mellan system och livsvärld. Instrumentell rationalitet tillhör systemet, den objektiva världen
och samhällets materiella reproduktion. Problemet är när detta förhållningssätt börjar tränga
in och kolonisera livsvärlden (ibid. 339). Livsvärlden omfattar kultur, det sociala livet och
personligheten, och utgör vår kulturella tolkningsresurs av språkligt organiserade
bakgrundsantaganden (ibid. 128). Marknadsekonomi och statsförvaltning kan förklaras utifrån
instrumentellt handlande, och när detta tankesätt träder in även på den sociala och politiska
arenan sker det på bekostnad av den kommunikativa rationaliteten (se även Habermas 1984).
Habermas kritiserar instrumentell rationalitet och liberalism för att använda ekonomiska
teorier för att förstå mänskligt beteende och det sociala livet. Instrumentell rationalitet
72

73. fungerar i dessa sammanhang som ett mått på hur effektivt individer kan anpassa sig till sin
omgivning för att kunna förverkliga sina preferenser. Konsekvensen blir att relationer som
borde grunda sig på personliga förpliktelser, gemensamma uppfattningar och engagemang,
istället regleras opersonligt, vilket medför förfrämligande, nedbrytning av sociala
ansvarsförhållanden och legitimitetskris.
Men förnuftet har också en annan sida. Istället för att vara drivna av egenintresse drivs vi
också av viljan att förstå varandra, vilket vi kan uppnå genom kommunikativ handling
(Habermas 1996: 100). Denna form av kommunikativ rationalitet är nödvändig för att
samhällets sociala väv av normer och konventioner ska bestå, för att ny kunskap ska kunna
utvecklas och överföras, och för att individer ska kunna utvecklas, både personligt och socialt
(Eriksen & Weigård 1999: 15).
Habermas användande av begreppet livsvärld, som kulturellt reproducerade tolkningsresurser,
tyder på ett subjektivt epistemologiskt antagande, det vill säga att vår erfarenhet och kunskap
är färgad av den situation som vi lever i (se Habermas 1996: 367). Våra åsikter och
antaganden om världen utanför är baserade i vår egen livsvärld av bakgrundantaganden,
lojaliteter och färdigheter (Leet 1998). När vi tolkar världen sker detta mot bakgrund av de
övertygelser livsvärlden förser oss med. Därför bör vi vara öppna för att våra åsikter och
antaganden kan ifrågasättas och kritiseras, även om vi i ett samhälle delar vissa gemensamma
sociala och kulturella kunskaper. Våra kommunikativa handlingar bör alltså vara utformade
på ett sådant vis att de kan bestridas (Habermas 1996: 336). Ett sådant förhållningssätt är
nödvändigt för kommunikativ rationalitet.
Detta innebär att andra personer troligtvis inte delar mina erfarenheter och att de ser på
världen på ett annorlunda sätt än vad jag gör. För att kunna hantera denna vår inneboende
subjektivitet, menar Habermas (1996) att interpersonell kommunikation är det bästa sättet för
att bli varse dels hur andra upplever vår gemensamma värld, och dels subjektiviteten i våra
egna antaganden. Att föra en dialog med andra människor är därför rationellt. Grunden för vår
kunskap kan inte vara privat eller individuell, utan social, kollektiv och interpersonell.
Habermas (1996: 365) är trogen upplysningens ideal om förnuftets nödvändighet i den
mänskliga samexistensen (se även Habermas 1980). Han utgår ifrån ett realistiskt ontologiskt
antagande, det vill säga att det finns en objektiv värld utanför våra subjektiva erfarenheter.
Kommunikativ rationalitet innebär att vi kan närma oss den världen, och han skriver att
kommunikativ rationalitet har konnotationer som går tillbaka till:
”...den centrala erfarenheten av den tvångslöst enande, konsensusskapande kraften hos
det argumenterande talet, i vilket olika deltagare kan övervinna sina i förstone rent
subjektiva uppfattningar och, tack vare ömsesidigheten hos förnuftigt motiverade
övertygelser, samtidigt försäkra sig om den objektiva världens enhet och dess
livssammanhangs intersubjektivitet” (Habermas 1996: 140).
Jag tolkar det som att kommunikativ rationalitet för med sig en attityd att vilja kommunicera
med varandra och att vilja nå överenskommelser. Det är viljan att förstå varandra, snarare än
att tillfredställa själviska målsättningar, som driver kommunikationen. Habermas (1996:
114-115) skriver att den förståelseorienterade inställningen gör interaktionsdeltagarna
beroende av varandra, och att ett otvingat samförstånd därigenom kan uppnås. Därför lägger
han fram en teori om kommunikativ handling som går ut på att handlingar är kommunikativa
ifall de koordineras mot ömsesidig förståelse och inte mot egenintresset (ibid. 144).
73

74. Kommunikativ handling för således med sig en idé om hur vi bör kommunicera med
varandra. Samtalet bör vara jämlikt och inriktat mot förståelse, fritt från tvång, bedrägeri och
manipulation (Eriksen & Weigård 1999: 248, 257-261). Detta kallar författarna de
diskursteoretiska processreglerna (ibid. 257), och när de efterlevs infinner sig kommunikativ
rationalitet (Dryzek 2000: 22). Habermas (1996) själv talar om en performativ inställning som
tillåter ”en ömsesidig orientering mot giltighetsanspråk” (ibid. 38). Sammanfattningsvis för
Habermas teoribildning om kommunikativt handlande med sig en idé om individer som
samtalande med varandra på grund av en vilja att förstå och lära sig om världen utanför och
om sig själva. Sådan förståelse och kunskap uppnås i ideala talsituationer, där goda
välgrundade argument ges företräde (Jodal 2003: 267-268).
Deliberativ demokrati
Sedan 1990-talet har det skett en deliberativ vändning inom demokratiteori (Dryzek 2000: 1).
I hjärtat av teorin finner vi idén om den rationella, kritiska och politiska diskussionen
(Karlsson 2003: 214). Argumentation och resonemang mellan fria och jämlika individer är
absolut centralt i deliberativa teorier (Forst 2001), och kommunikativa handlingar utförs i
syfte att skapa ömsesidig förståelse av politiska frågor (Esaiasson & Westholm 2006: 15).
Deliberation kan översättas med rationell kommunikation i ideala talsituationer.
Denna demokratiteori har hämtat inspiration från Habermas idéer (Eriksen & Weigård 1999;
Dryzek 2000; Jodal 2003; Bakardjieva 2007; Gaventa 2007; Bengtsson 2008) och
förespråkarna delar hans syn på människan som en subjektiv uttolkare av världen. Beslut
måste diskuteras av dem som berörs av dem för att kunna anses vara legitima (Cohen 1989;
Elster 1998). Även idén om ömsesidig förståelse är grundläggande inom deliberativ
demokrati. Samtal ska vara fria från tvång, bedrägeri och manipulation, och individers olika
positioner ska kunna förändras under diskussionens gång (Jodal 2003: 268). Egenintresset bör
sättas åt sidan och människor bör vara villiga att bli övertygade av det bästa argumentet
(ibid.). På så sätt fokuserar deliberativa teoretiker på kvaliteten i de offentliga samtalen
(Gaventa 2007).
Deliberativ teori bidrar främst med en idé om hur kollektivt beslutsfattande bör gå till för att
besluten ska kunna anses vara legitima (Cohen 1989). Demokratisk legitimitet ses som en
produkt av fri, offentlig och kollektiv överläggning om saker av allmänt intresse (Benhabib
1996). Enligt Habermas är rationalitetsuppfattningen kommunikativt procedural. Det finns
inte i förväg något recept på vilka lösningar som är de bästa, utan detta måste avgöras genom
en viss procedur, en deliberationsprocess, i vilken alla berörda ska ha samma möjlighet att
hävda sin uppfattning. Det är institutionaliseringen av sådana procedurer som borgar för
demokratins legitimitet (Habermas 1995).
Demokrati handlar alltså om kommunikationens förutsättningar och deliberationsprocesser.
Dessa förutsättningar och processer ska framför allt se till att de bästa argumenten kan
formuleras. Genom argumentation och öppet resonerande ska olika frågor belysas i den
offentliga sfären. En deliberationsprocess är rättvis först då alla parter kan höras och framföra
sin mening på lika villkor, och när diskussionen har pågått så länge att en enighet uppstått
som alla deltagarna kan ansluta sig till av för varandra godtagbara skäl. Sådana offentliga
deliberationer skapar, enligt förespråkare för deliberativ demokrati, den politiska legitimitet
som den representativa demokratin anser sig vara i behov av. Men fattade beslut ska också
kunna omprövas. Kommunikationen kommer alltid att vara bräcklig och utsatt för störningar,
74

75. och just därför är det viktigt med tillvägagångssätt som blockerar oåterkalleliga beslut
(Eriksen & Weigård 1999). Ideal deliberation sammanfattas som frivillig, förnuftigt
resonerad, jämlik och som leder till konsensus (Cohen 1989).
Konsensus är en omtvistad aspekt av deliberativ demokrati, och kravet på konsensus har på
senare tid lösts upp. Dryzek (2000: 48-50) föreslog först begreppet ”reasoned agreement”
istället för konsensus. Denna term tillåter samtalande individer att ha olika skäl för att stödja
samma överenskommelse. Senare har Dryzek & Niemeyer (2006) utvecklat begreppet ”meta-
konsensus”, vilket betyder att deltagare kommer överens om olika positioners legitimitet. Då
behöver samtalande individer inte ens komma fram till en överenskommelse, så länge de
respekterar varandras ståndpunkter och åsikter som legitima (ibid.). Deliberativ demokratisk
teori har således förflyttat sig bortom förnufts- och konsensusfokuseringen i den tidiga
deliberativa teoribildningen (Mansbridge et al. 2006). Men då deliberativ demokrati är
inspirerad av Habermas, och då Habermas är trogen upplysningens ideal, anser jag att
deliberativ demokratiteori åtminstone bör behålla idén om det bästa argumentets
överlägsenhet. Habermas gör i detta sammanhang en skillnad mellan kommunikativ handling
i stark eller svag betydelse, där endast kommunikativt handlande i stark mening är en
fullvärdig form för kommunikativ rationalitet (Eriksen & Weigård 1999: 65).
Kriteriet för kommunikativt handlande är att man argumenterar på ett sådant sätt att det kan
accepteras av andra, att man låter sina handlingsplaner vara beroende av att
interaktionsparterna kan låta sig övertygas med goda argument, eftersom det är det enda sättet
att närma sig förståelse och överenskommelser. Framsteg och framåtskridande, i form av att
komma överens, är viktigt i deliberativ demokrati, liksom tron på samtalets förmåga att ändra
individers ståndpunkter och handlingsplaner. Mansbridge et al. (2006) fastslår i en studie om
deliberationens normer att bra deliberation kräver att det görs framsteg.
Deliberativ demokrati och republikanism
Huruvida deliberativ demokrati tillhör en republikansk eller en liberal tradition råder det
oenighet om (se Dryzek 2000). Det liberala konstitutionella ramverket ifrågasätts sällan inom
det deliberativa perspektivet (Stokes 2005), och det var ju just de liberala demokratiska
institutionerna som skulle förstärkas och vitaliseras i till exempel Helsingborg. En del
teoretiker menar därför att det inte finns någon konflikt mellan den liberala och den
deliberativa synen (Kymlicka 1995; Gutmann & Thompson 1996; Mouffe 2005).
Jag anser dock att den kommunikativa medborgarsyn, som förespråkare för deliberativ
demokrati utgår ifrån och som jag ska diskutera längre fram i kapitlet, skiljer teorin från den
liberala traditionen och placerar sig närmare republikanska ideal. Medan de liberala
demokratiska institutionernas främsta uppgift har varit att garantera medborgerliga friheter,
fokuseras det inom deliberativ demokrati mer på skyldigheter. Medborgaren förväntas att
aktivt delta i samtal som rör samhällets utveckling (Bakardjieva 2007). Den liberala idén om
politik som förenande och sammanställande av förutbestämda målsättningar, baserade i
individernas egenintresse, ifrågasätts. Istället för att se på politik som en kamp mellan olika
individuella målsättningar menar deliberativ demokrati att deltagande i den demokratiska
dialogen kan förändra individer till att bli mer uppmärksamma på andra (Dryzek 2000: 31). I
liberala teorier finns en tanke om preferenser som förutbestämda och orubbliga (ibid. 9), men
i en deliberativ demokrati förväntas däremot individens ståndpunkter förändras och bli mer
orienterade mot ett gemensamt intresse (Cohen 1989; Stokes 2005). Medborgerligt deltagande
75

76. knyts på så sätt till en idé om det allmännas bästa. Att genom förnuftiga resonemang uppnå
konsensus om vad som utgör det allmännas bästa är en viktig aspekt i det deliberativa
perspektivet (Forst 2001). Således har deliberativ demokratiteori en republikansk klangbotten.
Eriksen & Weigård (1999) hävdar att deliberativ demokrati inte kan anses vara republikansk
eftersom det främst är enskilda individer som deltar i deliberationer. Författarna skriver att det
är först när individernas autonomi har säkerställts och deras friheter respekteras, som det finns
grund för den kompetens som krävs för att vara en rationell diskussionsdeltagare (ibid. 155).
Först när individen är fri att självständigt säga sin mening går det att hävda att hennes
samtycke till politiska beslut är kvalificerat. Vidare menar författarna att deliberativ
demokrati skiljer sig från den republikanska varianten i och med att man har gett upp idén om
en gemensam vilja (ibid. 161). Enighet kan inte förutsättas, den måste uppnås med hjälp av
argument. I motsats till Eriksen & Weigård anser jag att deliberativa teoretikers betoning av
att komma överens om vad som är allmänhetens bästa gör att deliberativ demokrati får en
republikansk slagsida.
Enligt Habermas (1995: 10-19) förutsätter deliberativ demokrati dels medborgarnas privata
autonomi som rättspersoner, dels deras offentliga autonomi som deltagare i en politisk
viljebildning. Under goda förutsättningar kan individen bli en suverän bedömare av sina egen
situation och sina egna intressen, vilka formas och upptäcks i fri dialog med andra. Just därför
bör demokratiska processer öppnas och baseras på samtal mellan medborgare. Kommunikativ
handling för också med sig en syn på aktörer som både talare och lyssnare, ”vilka relaterar sig
till något i den objektiva, sociala eller subjektiva världen och därvid ömsesidigt reser
giltighetsanspråk som antingen kan accepteras eller bestridas” (Habermas 1996: 125). Språket
fungerar som ett gränsöverskridande medium via vilket olika människor möter varandra och
ur sina olika ”perspektiv kommer till en gemensam förståelse av den i mitten liggande fattbara
världen” (ibid. 331). Målsättningen med samtalet är alltså att nå fram till gemensamma
uppfattningar, en idé som också den är central i den republikanska teoribildningen.
För att samtal ska kunna medföra legitimitet krävs det att berörda parter deltar, att deltagarna i
samtalet är jämlika, och att samtalet formar medborgarnas intressen och identitet på ett sätt
som bidrar till skapandet av en gemensam uppfattning om det allmännas bästa. Deliberativ
teori delar således med republikanismen idén om det allmännas bästa som ett resultat av
kollektiva deliberationer som förs på ett rättvist och förnuftigt sätt mellan fria och jämlika
individer (Benhabib 1996).
Samtalande medborgare och vitaliseringen av den representativa demokratin.
I föregående kapitel målade jag upp en bild upp av en kommun som tog avstånd från en
instrumentell medborgarsyn. För att ytterligare beskriva medborgarutskottens praktiker menar
jag att den gamla konflikten mellan en liberal och en republikansk förståelse av
medborgarskap åter aktualiseras. De republikanska idealen om medborgerliga skyldigheter
har dock förnyats i en deliberativ kostym. Med ett större fokus på samtal förda mellan jämlika
och fria individer som söker konsensus vill man utmana den liberala förståelsen av
medborgare som primärt egenintresserade, och invånarna ska åter orienteras mot den
etablerade politikens arena.
Det finns idag idéer om deliberativ demokrati som är mer strikta i sin definition av vad som
utgör äkta deliberation, och mer allmänrepublikanska tolkningar som nöjer sig med att
76

77. individer samtalar med varandra om gemensamma intressen. I detta avsnitt ska vi se hur de
allmänrepublikanska tolkningarna av deliberativ demokrati har nått den etablerade politiken
och fått betydelse inom den representativa demokratiska arenan.
Som jag nämnde inledningsvis antas den representativa demokratin befinna sig i kris, och
därför pågår deltagardemokratiska försök att förstärka dess institutioner. Samtalet är en viktig
del i dagens deltagardemokratiska strategier. I litteraturen om det politiska deltagandet har
deliberation framstått under det senaste decenniet som en ”alltmer lysande stjärna bland de
förslag som har uppmärksammats för en kvalitativt bättre demokrati” (Bengtsson 2008: 161).
Montin (2006) skriver till exempel att ”politiska och professionella ledare i kommunerna
tycks ha fått ett växande behov av att föra samtal och skapa politik tillsammans med enskilda
och grupper av medborgare”(ibid. 147). Medborgardialoger antas vitalisera den representativa
demokratin. Varför är det genom dialog som medborgarna förväntas delta, och varför har
samtalet blivit en väsentlig del i dessa strategier? I detta avsnitt hävdar jag att deliberativa
idéer ligger bakom samtalets ökade betydelse i dagens deltagardemokratiska försök att
vitalisera den representativa demokratin.
Då den representativa demokratin åter ska legitimeras behövs det nya sätt att se på
medborgarna och deras deltagande. Det instrumentella egenintresset har blivit till syndabock
när politiker och tjänstemän ska försöka förstå varför medborgare idag väljer bort
engagemang inom de representativa demokratiska arenorna. Medborgardialoger ska dock råda
bot på detta och få invånarnas engagemang att åter orienteras mot det allmännas bästa och
tillbaka till de parlamentariska institutionerna. På så sätt ska det instrumentella egenintresset
utmanas.
I nuvarande deltagardemokratiska resonemang förutsätts en koppling mellan de samtalande
medborgarna och vitaliseringen av den representativa demokratin. Denna koppling synliggörs
sällan, utan ligger implicit som ett grundläggande självklart antagande i till exempel
kommunala dokument (se Strategidokumentet 2003). Gastil & Levine (2005: 3) skriver att
även i en representativ demokrati är direkt medborgerligt deltagande viktigt därför att det
understryker, och för det allmänna samtalet vidare på ett sätt som respekterar människors
olika intressen och värderingar. Friedman (2006) gör ett försök att mer i detalj klargöra denna
koppling. Han menar att om medborgare deltar i politiska diskussioner med varandra och
demokratiska institutioner även mellan de politiska valen, då antas de utveckla åsikter som på
ett meningsfullt sätt kopplar dem till dagsaktuella frågor (ibid.). Det är på dessa åsikter de
sedan baserar sitt handlande vid valurnan. Den representativa demokratin förväntas gagnas av
välinformerade och engagerade medborgare. Att involvera medborgarna direkt i samtal med
de folkvalda företrädarna antas skapa bättre medborgare, mer rättvisa beslut och bättre
regerande (Cornwall & Coelho 2007: 5). Mer effektiva kommunikationskanaler mellan staten
och medborgarna förväntas förhöja demokratin, skapa nya former av medborgarskap och
förbättra politikens effektivitet och rättmätighet (ibid.). Att medborgarna direkt kan delta i
problemlösande aktiviteter och ställa sina krav direkt till statliga organ tros förbättra
förståelsen parterna emellan, och bidra till bättre definitioner och genomförande av politik
och åtgärdsprogram.
Idag blir det därför en allt större fokusering på samtalet i deltagardemokratiska försök att
vitalisera den representativa demokratin (von Lieres & Kahane 2007: 131), och det har skett
en deliberativ vändning inom traditionella politiska institutioner (Gastil & Levine 2005,
Cornwall & Coelho 2007). Ett exempel på detta är Deliberative Democracy Consortium, ett
konsortium som verkar för att samla praktiker och forskare för att förespråka
77

78. institutionaliserandet av deliberativ demokrati i USA och resten av världen
(www.deliberative-democracy.net/about/ 2007-02-20). De skriver på sin hemsida att
demokratin håller på att förändras (ibid.). Politiska ledare börjar förstå att distansen mellan
medborgare och regering är ett hinder då offentliga problem ska lösas. Därför menar de att det
behövs nya format för beslutsfattande där medborgarnas potential samt offentliga resurser tas
till vara på ett bättre sätt, inte minst för att undvika icke-produktiva konflikter (ibid.). Ett
sådant beslutsfattande bygger på samtal, eller snarare deliberation. Enligt Deliberative
Democracy Consortium innebär deliberation en form av beslutsfattande där medborgare
beaktar relevanta fakta från flera utgångspunkter, konverserar med varandra för att kritiskt
värdera sina åsikter innan de bildar sig en uppfattning, och på så sätt utvidgar sina perspektiv,
åsikter och förståelse (www.deliberative-democracy.net 2007-02-20).
Inom ramen för den representativa demokratin kommer det allt fler exempel på
deltagardemokratiska experiment, som är inspirerade av deliberativ demokrati. I The
Deliberative Democracy Handbook diskuteras deliberativa experiment i USA och i resten av
världen (Gastil & Levine 2005). Försök till konsensuskonferenser (Hendriks 2005),
deliberativa opinionsundersökningar (Fishkin & Farrar 2005), medborgarjurys (Crosby &
Nethercut 2005) och deliberativ stadsplanering (Sokoloff et al. 2005) har genomförts främst i
USA. Det finns även exempel på deliberativa deltagardemokratiska projekt i så olika delar av
världen som Kina (He & Leib 2006), Australien (Niemeyer 2004), Brasilien (Vera–Zavala
2003) och Turkiet (Kanra 2004).
Med hänvisning till deliberativ demokrati talar Cornwall & Coelho (2007: 16-23) om en
deltagardemokratisk sfär som nödvändig för den nya politiken. Denna deltagardemokratiska
sfär, som befinner sig mellan staten och samhället, menar författarna har en potential att
vitalisera demokratin. Genom att skapa nya former av medborgerligt deltagande som medför
påtagliga resultat kan den representativa demokratin vitaliseras. Detta illustreras i deras
antologi med deltagardemokratiska exempel från Brasilien, Bangladesh, Indien, Sydafrika,
Canada, Argentina, Angola och Storbritannien.
Deltagande budgetering (Participatory Budgeting) i den brasilianska staden Porto Alegre
nämns ofta som ett lyckat exempel på deliberativ demokrati inom ramen för den
representativa demokratin (Becker & Ohlin 2006). Medborgare samlades i olika
bostadsområden för att diskutera och väljer sedan representanter till ett deltagande
budgeteringsråd (Vera–Zavala 2003). I dessa råd röstade delegaterna i sin tur om hur, och på
vad, stadens pengar skulle spenderas. Ett exempel som ligger närmare oss är det danska
Teknologirådet (www.tekno.dk 2007-03-06). Rådet är instiftat av Folketinget för att sprida
kunskaper om teknologi, dess effekter och möjligheter för människor, samhälle och miljö.
Rådet ska främja en fortlöpande diskussion om teknologi och vara rådgivare åt det danska
parlamentet. Metoder man använder är bland annat caféseminarier, medborgartoppmöten,
medborgarjurys, konsensuskonferenser, framtidspaneler och medborgarhearings. Enligt
Becker & Ohlin (2006) har dessa metoder haft stort inflytande på Folketinget.
Liknande idéer har även nått Sverige. Att stimulera ett medborgardeltagande mellan valen och
att stärka den representativa demokratin är en del av regeringens proposition från 2001
Demokrati för det nya seklet, som antogs av riksdagen 2002. Enligt propositionen bör den
svenska representativa demokratin kännetecknas av ett brett medborgerligt deltagande (2001:
27), och ett exempel på detta är att politikområdet Demokrati inrättades i och med
budgetpropositionen för 2001 (Regeringens skrivelse 2003).
78

79. I propositionen ville den dåvarande socialdemokratiska regeringen värna och fördjupa
folkstyrelsen, och ville åtgärda problemet med allmänhetens minskade intresse för deltagande
i allmänna val och organisering i politiska partier (Regeringens proposition 2001;
Regeringens skrivelse 2003). Rekryteringsbasen i de politiska partierna hade minskat,
speciellt bland unga och personer med invandrarbakgrund, vilket hade gjort dessa grupper
underrepresenterade bland kommunala förtroendeposter (ibid.). Samtidigt blev de kommunala
tjänstemännen fler, både i antal och fick större maktbefogenheter (SOU 2000).
Ökat medborgerligt deltagande, delaktighet och inflytande ses som en viktig förutsättning för
att vitalisera representativa demokratiska traditioner (SOU 2000; SOU 2001, Regeringens
proposition 2001, Regerings skrivelse 2003). Under senare år har det därför vuxit fram nya
organisationsmodeller inom offentlig förvaltning som på ett tydligare sätt ska fånga in
medborgarnas behov och erfarenheter. Politiker och tjänstemän säger att de vill möjliggöra en
”service som ligger nära medborgaren” (Benson Consulting 2006) och det görs således en
koppling mellan kommunal förvaltning och demokratiutveckling. Detta är länkat till tanken
om att förstärka medborgarnas delaktighet och inflytande, vilket i sin tur ska bidra till en
vitaliserad demokrati. I och med demokratiutredningen förändrades den offentliga retoriken
mot ett ställningstagande för aktiva medborgare även mellan valen, som en avvägning mellan
individualism och kollektivism (Nilsson 2005: 178).
När Sveriges riksdag och regering har använt sig av begrepp som deliberativ demokrati är det
snarare den mer allmänrepublikanska tolkningen som åsyftas. I den offentliga utredningen om
demokratiutveckling i kommuner och landsting (SOU 2001) hänvisas det till den deliberativa
demokratisynen som utredningen menar ”betonar argumentationens och samtalets
fundamentala betydelse” (ibid. 48). När den dåvarande svenska regeringen utgick ifrån en
deliberativ demokratisyn i sin proposition från 2001 var det dess betoning på argumentation
och samtal man tilltalades av. I propositionen står det att en fri diskussion behöver offentliga
arenor där opinioner kan bildas och debatteras. På så sätt betonas ett medborgardeltagande
som bygger på fria diskussioner mellan jämlikar, och där de egna intressena underordnas det
gemensammas bästa.
Enligt Helsingborgs stadsrevision (Stadsrevisionens rapport 2005) är arbetet med nya former
för att utveckla demokratin en viktig fråga som åligger alla politiska instanser i samhället. I
likhet med Deliberative Democracy Consortium menar Stadsrevisionen att det demokratiska
underskottet, i form av ett ökat avstånd mellan politiker och medborgare, är problematisk
(ibid.). För att minska detta avstånd, förbättra den kommunala förvaltningen och öka
medborgarnas delaktighet och inflytande hävdar flera utredningar att det krävs en
välutvecklad medborgardialog (SOU 2000; SOU 2001; Regeringens proposition 2001). I
demokratiutredningen (SOU 2000: 23) och efterföljande regeringsproposition (2001: 27)
förespråkas en ”deltagardemokrati med deliberativa kvaliteter”. Deliberation, och framför allt
dialog, vilket verkar vara det sätt som politiker, tjänstemän och utredare tolkar begreppet
deliberation på (se även von Lieres & Kahane 2007), lyfts fram som en universallösning på de
olika problem staten och kommunerna brottas med. I demokratiutredningen (SOU 2000) står
det att ”det finns ingen genväg till legitimitet för de politiska partierna, dialog är vägen” (ibid.
29). Demokratiutredningen och dess idéer fick stor spridning i landets kommuner (Montin
2006: 150). Den dåvarande socialdemokratiska regeringen var också inne på samma spår och
konstaterade att ”arbetet bör inriktas mot att lyfta fram värdet av samtal och diskussion i en
demokrati” (2001: 30). Ord som medborgardialog har blivit allt vanligare (Montin 2006: 154).
Medborgarna ges alltså nya möjligheter att delta inom ramen för den kommunala demokratin
79

80. utan att för den sakens skull behöva gå in i ett politiskt parti. Till exempel har initiativ tagits
till kommunala folkomröstningar, medborgarråd, medborgarpaneler och e-demokrati (SOU
1998; Regeringens proposition 2001; Montin 2002). Ett exempel är Kalix kommun där det år
2000 organiserades öppna möten och Internetbaserade kommunikationskanaler för att skapa
ett grönare samhälle (Becker & Ohlin 2006). Femtiotvå procent av kommunens invånare
deltog, och medborgarna kom fram till att ett grönare Kalix var möjligt med bara små
skattehöjningar som följd.
I Helsingborg var det i medborgarutskotten som dialog och samtal skulle skapas. Genom att
vara en bred mötesplats mellan politiker och medborgare skulle medborgarutskotten verka för
att avståndet mellan dem minskade (Stadsrevisionens rapport 2005). Medborgardialogen
skulle också leda till ett ökat inflytande och delaktighet i politiska processer rörande den
kommunala servicen i närområdet (se Strategidokumentet 2003).
Medborgarutskotten och samtalen
Medborgarutskottens samtalsfokus tillhörde en mer allmänrepublikansk tolkning av
deliberativ demokrati. Helsingborgs stad ville komma bort från en instrumentell syn på
medborgarna som kunder och de ville undvika den så kallade trottoarpolitiken. Inspirerade av
deliberativa idéer försökte kommunen positionera invånarna som kommunikativa snarare än
själviska instrumentella aktörer. Därför organiserade medborgarutskotten öppna möten,
workshopar för framtiden, trygghetsvandringar, möten med särskilda intresseorganisationer
och byaföreningar. Men istället för mer konventionella frågor- och svarssessioner var det
meningen att det skulle bli en konstruktiv dialog. Det var genom samtal som medborgare
skulle dela med sig av sina kunskaper. Samtalet skulle också stärka det sociala kapitalet i
området, och förväntades också fungera engagemangsgenererande. Däremot var det inte lika
viktigt att samtalet skulle leda till konsensus eller något inflytande.
Samtalet var absolut centralt i medborgarutskottens praktiker. Chefen för Avdelningen för
hållbar utveckling uttryckte till exempel på ett möte att ”vårt varumärke är samtal och
dialog”. I försöken att åter orientera invånarnas medborgerliga praktiker tillbaka till den
etablerade politiken såg kommunen helt enkelt inget annat alternativ än att samtala. Montin
(2006: 152) skriver angående kommuninvånarnas deltagande att det även förväntas bygga upp
tillitsfulla relationer och socialt kapital. Så här säger chefen för Avdelning för hållbar
utveckling:
R Hur ska vi kunna utveckla vårt samhälle om vi inte använder de resurser som står oss
till buds? Och de kunskaper som står oss till buds är de kunskaper och erfarenheter som
du och jag som medborgare har. Och det gör vi bäst genom att samtala med varandra.
(…)
I Dialog för att förmedla kunskaper?
R Och för att bygga samhället.
I För att bygga samhället och förmedla kunskaper?
R Ja att alla kunskaper kommer upp på bordet, så har man en chans att lyssna av. Det är
inte bara de som vet bäst, kommunpolitiker och tjänstemän, utan att vi har lyssnat in på
bredden vad folk tycker och tänker. Och det är i dialogens form därför att, det är klart
att man kan använda enkät, men dialog ger ju så mycket annat också. Jag lär känna dig,
kanske får ett ökat förtroende för dig för jag vet vem du är och du vet vem jag är.
(…)
Ja, detta ger inte bara effekt i form av kunskapsunderlag för politiska beslut, utan det
80

81. har en social dimension, att man stärker det sociala kapitalet i ett område när folk
kommer samman och samtalar.
Samtalet skulle också fylla en engagemangsgenerarande funktion. Mulhberger (2005) menar
att deliberation är avgörande för en vital demokrati och argumenterar för att engagemang
föder nytt engagemang. Han menar också att en kollektiv medborgaridentitet kan motivera
deltagande, som i sin tur kan medföra ett engagemang för kollektivets bästa (ibid.). En sådan
syn på samtalet som engagemangsgenererande var tydlig även i Helsingborg. En
utskottsordförande sa till exempel att ”bara man engagerar sig och deltar i dialogen så
kommer samhällsansvar automatiskt”. Detta samhällsansvar förväntades i sin tur leda till
ytterligare engagemang och dialog, och det var därför samtalet lyftes fram i statliga och
kommunala dokument som både mål och medel. I regeringens proposition Demokrati för det
nya seklet är det formulerat på följande vis:
”Med fler vägar till inflytande kan engagemanget i frågor på olika samhällsnivåer öka,
diskussionerna bli fler och nya idéer som annars inte hade fångats upp tas till vara. När
deltagandet upplevs som meningsfullt kan det förhoppningsvis i sin tur också locka fler att
engagera sig” (2001: 34).
Liknande resonemang återfinns i medborgutskottens Strategidokument:
”Med en fördjupad demokrati i Helsingborgs stad avser vi en bättre dialog mellan
beslutsfattare och de av besluten berörda (”den som är berörd ska vara hörd”), ett ökat
samhällsengagemang bland medborgarna, öppenhet i beredning och beslutsfattande,
helhetssyn på medborgarnas behov samt närhet i verkställandet av politiska beslut” (2003: 5).
I minnesanteckningar från utskottens möten med olika föreningar och byalag avslutades ofta
texterna med orden ”utskottet har öppnat möjlighet för en fortsatt dialog”. Hade kommunen
väl fått invånarna att börja tala med varandra förväntades detta medföra en medborgaridentitet
som i sin tur skulle leda till mer deltagande och mer samtal.
För att illustrera denna kommunala hyllningskör till samtalet, som var så påtaglig i
Helsingborg, följer här ytterligare två intervjuutdrag. Först en utskottsordförande:
R Jag tror faktiskt på samtalsformen.
(…)
Men jag tror alltså, jag tror att vi pratar för lite, jag tror vi har för lite samtal, det finns
för lite där människor kan … diskutera utefter sina egna förutsättningar, eller sitt eget
sätt, jag tror det.
En utskottshandläggare hyllar det interpersonella samtalet så här:
I Tycker du att samtalet är en bra form för att kommunicera med medborgarna?
R Ja, det tycker jag, alltså samtalet och mötet i kombination är ju en suverän form
egentligen för du ger möjlighet till båda parter att uttrycka sig.
Då jag observerade tjänstemän på medborgarutskottens aktiviteter, verkade målet vara att få
folk att samtala med varandra. Tjänstemän talade ofta om hur många engagerade medborgare
som deltog i dialogen, och hur bra denna dialog var. Ett exempel var ett återkopplingsmöte
som attraherade många boende i det aktuella området. Det fanns en konflikt mellan de äldre
som bodde i en del av bostadsområdet där även skolan låg, och föräldrarna till barnen som
gick på skolan. Detta ledde till diskussioner mellan dessa grupper om hur barnen cyklade och
81

82. blev skjutsade till skolan. I egenskap av forskare kom flera tjänstemän fram till mig och
påpekade nöjt att jag borde observera dessa livliga diskussioner. Andra exempel var då
utskottshandläggarna rapporterade om utskottets olika aktiviteter vid mötena med
Avdelningen för hållbar utveckling. I dessa rapporter underströks ständigt att utskottet hade
haft ett bra samtal med medborgarna, men det nämndes sällan vad samtalen handlade om.
Även då utskottets politiker debatterade med varandra, hände det vid flera tillfällen att de
avslutade ordväxlingen genom att säga att det var en ”fin dialog” eller att det var en ”bra
diskussion”, som av olika anledningar dock inte skulle förlängas. Ofta kom politikerna inte
heller fram till något i dessa diskussioner, utan de stod fast vid sina initiala ståndpunkter. Det
verkar på så sätt som att diskussionen i sig var viktigare än det som faktiskt diskuterades, eller
vad diskussionen i slutänden mynnade ut i. Det faktum att medborgare, politiker och
tjänstemän talade med varandra betonades i sig som värdefullt. Att de sedan sällan kom
överens verkade vara av mindre betydelse.
Detta dialogens mantra låg som ett skimmer över hela medborgarutskottens organisation. Vid
några utvecklingsdagar, som Avdelning för hållbar utveckling bjöd utskottens tjänstemän och
politiker till, och som jag nämnde inledningsvis, fällde den inhyrde seminarieledaren bland
annat följande kommentarer:
”Dialog, dialog, dialog, viktigast av allt är dialogen”.
”Ni måste verkligen gilla er dialog”.
”Vi måste ha en dialog om medborgardialogen”.
”Dialog är den enda vägen”.
Församlingen av politiker och tjänstemän nickade instämmande. Bara det antal gånger som
ordet dialog yttrades, ofta flera gånger i samma mening, på mötena då utskottshandläggarna
träffade Avdelningen för hållbar utveckling, var anmärkningsvärt. Samtal och dialog var
således grundläggande för medborgarutskotten, både på det sätt de organiserade sitt arbete
och i dess diskursiva praktiker.
Medborgarutskotten och deliberativ demokrati
Det går att ifrågasätta om medborgarutskottens dialogfokusering kan anses utgöra bevis för att
deras praktiker var deliberativa (se Svensson 2008a). Som föregående diskussion tyder på var
till exempel inte konsensus av större betydelse. Det är också ytterst tveksamt om
kommunikationen i medborgarutskottens aktiviteter nådde upp till Habermas (1996) ideal om
kommunikativ handling. Det räcker inte heller med att vara lyhörd för medborgarnas
synpunkter för att deltagardemokratiska krav om att beredas inflytande ska uppfyllas (Nilsson
2005: 159). I detta sammanhang är det viktigt att komma ihåg att politikers och tjänstemäns
tolkning och applicering av deliberativ demokrati inte alltid stämde överens med teorierna.
Det verkar helt enkelt vara enbart i form av dialog som politiker och tjänstemän förstod
begreppet deliberation, vilket är en allmänrepublikansk tolkning, snarare än en strikt
deliberativ sådan. Samtidigt är det intressant att se hur ett abstrakt teoretiskt begrepp från den
akademiska världen blir tilltalande för tjänstemän och politiker och slår rot i de kommunala
korridorerna, samt får nya innebörder. Även om medborgarutskotten inte levde upp till en
strikt deliberativ standard, ska de åtminstone förstås som ett försök att praktiskt applicera
deliberativa ideal i den kommunala senmoderna kontexten i Helsingborg.
Det kommer fler empiriska studier av deliberativ demokrati (se till exempel Kanra 2004;
Niemeyer 2004; He & Leib 2006; Cornwall & Coelho 2007). Fishkins deliberativa
82

83. opinionsundersökningar (deliberative polls) är ett tidigt och ofta citerat exempel på en
empirisk undersökning av deliberativ demokrati. En deliberativ opinionsundersökning skiljer
sig från en vanlig sådan i det att respondenterna har fått utförlig information om, samt gott om
tid att diskutera, den fråga som de ska ta ställning till (Fishkin 1991). På så sätt ska
respondenternas åsikter bli mer initierade, välinformerade och genomtänkta (ibid.).
De aktiviteter som medborgarutskotten organiserade skiljer sig från Fishkins deliberativa
opinionsundersökningar på flera punkter. För det första, i en deliberativ opinionsundersökning
är samtalet fokuserat runt några specifika ämnen som deltagarna i förväg fått utförlig
information om (Fishkin 1991; 1995). Aktiviteterna i Helsingborg var öppna för deltagare att
själva introducera frågor som intresserade dem. Denna öppenhet gav medborgarutskottens
praktiker en mer expressiv karaktär än till exempel de som beskrivs av andra deliberativa
teoretiker (se Fishkin 1995; Kanra 2004; Niemeyer 2004; He & Leib 2006). Denna öppenhet
och expressiva karaktär gjorde också att vardagslivets erfarenheter tog stor plats i
medborgarutskottens aktiviteter.
För det andra är deliberativa experiment inte öppna för allmänheten i jämförelse med
medborgarutskotten, utan endast för en slumpmässigt utvald representativ deltagarskara.
Fishkin (1991: 81) menar att i moderna nationer skulle det vara omöjligt att bjuda in alla de
som berörs av ett beslut till överläggningarna. Omfattning är ett problem för deliberativ
demokrati (Friedman 2006), och detta problem försökte man i Helsingborg undvika genom att
medborgarutskotten arbetade på bostadsområdesnivå. En av deras explicita målsättningar var
att de skulle locka en majoritet av de boende i området att delta i aktiviteterna. Så här säger
chefen för Avdelningen för hållbar utveckling:
R Önskeläget är ju att vi attraherar en representativ del i området, så att den kunskap som
kommer till oss är användbar.
För det tredje fördes samtalen inom ramen för den representativa demokratin och inte i det
civila samhället. Som har diskuterats i detta avsnitt blir detta allt vanligare, och det öppnar
upp för en diskussion om var deliberativ demokrati bör, eller kan äga rum. Dryzek (2000:
114) menar till exempel att folkviljan inte kan utläsas av etablerade politiska församlingar,
utan bör lokaliseras till det fria kommunikationsflödet i det civila samhället. Ett vitalt civilt
samhälle är centralt i Dryzeks argumentation. Slutligen betalade eller kompenserade inte
medborgarutskotten deltagarna för deras engagemang. I Helsingborg förväntades invånarna
att delta frivilligt.
En kommunikativ medborgarsyn
De diskussioner inom deliberativ demokrati som explicit tar upp medborgarskap är dock
förvånansvärt få. Muhlbergers (2005) och Stokes (2005) artiklar utgör två undantag. Däremot
finns det ofta underliggande antaganden om hur medborgaren bör vara i bland annat idéer om
kommunikativ rationalitet, samt i diskussioner om hur ideala deliberationer bör se ut. I
Habermas (1984) teoribildning kritiseras att uppbyggnaden av förvaltningsapparaten, och
instrumentaliseringen av politiken, har åsidosatt idén om demokratisk viljebildning genom
offentligt resonemang. Mot bakgrund av sådana påståenden menar jag att den resonerande
medborgaren idealiseras inom den deliberativa teoribildningen och det är framför allt en syn
på medborgaren som samtalande som breder ut sig inom deliberativa deltagardemokratiska
experiment.
83

84. Demokratisk deliberation förväntas skapa bättre medborgare, som är mer inriktade mot
samhället, mer empatiska och mer motiverade att delta i samtal om vad som utgör det
allmännas bästa (Muhlberger 2005). Deliberativa praktiker förväntas medföra att deltagarna
uppmärksammar och stärker sin medborgaridentitet. Medborgaridentitet skrivs här i singular.
Det är en identitet som är knuten till politiska praktiker som att gå och rösta, kontakta
tjänstemän, delta i gemenskapssamarbeten och att internalisera politik och politiska intressen.
I dessa diskussioner om medborgarskap handlar det därför om att forma denna
medborgaridentitet och att utbilda invånare till goda medborgare snarare än att ta hänsyn till
förutbestämda identiteter.
Det går att hävda att medborgarutskotten tilltalar invånarna som drivna av privata intressen
eftersom de bor i ett visst närområde och på så vis anses ha ett direkt intresse av att delta i
medborgarutskottens aktiviteter. Där kan alltså fortfarande en liberal syn på medborgaren som
driven av privata intressen skymtas. Däremot ville politiker och tjänstemän i Helsingborg att
medborgarnas deltagande skulle leda till en diskussion som nästan fick en republikansk
innebörd som en hög form av mänskligt socialt liv. Det är framför allt skyldigheten att vara
engagerad, att delta i medborgarutskottens aktiviteter som upphöjs i Helsingborg. Så här säger
en politiker:
R Skyldigheten är att vara engagerad tycker jag, sedan kan man vara engagerad till 100
procent eller till 90, 80, 70, fem eller tio, men man ska vara engagerad. Ju högre procent
ju bättre.
En utskottshandläggare svarar på följande vis på min fråga om engagemang bör ses som
centralt för medborgarskap:
R Ja, det tycker jag, det tycker jag, på något sätt är det engagemanget som är huvuddelen i
det hela.
Även om det inte gick att garantera att medborgarna deltog med det allmännas bästa i åtanke,
hoppades medborgarutskotten att diskussionen skulle leda till en ökad förståelse för andra
medborgare och inte minst för politiker och den kommunalpolitiska processen. Det fanns ett
drag av medborgarutbildning i medborgarutskottens praktiker. En tjänsteman säger så här:
R Dialog ger ju så mycket annat också. Jag lär känna dig, kanske får ett ökat förtroende
för dig för jag vet vem du är och du vet vem jag är.
I Mmm
R Och det är ju ett av våra syften att öka förtroendet och ta bort lite av politikerförakt.
Den syn på medborgaren som växer fram är som samtalande diskussionsdeltagare. Detta
samtal kan inte se ut hur som helst. Det ska vara inriktat mot vidare intressen än de egna
personliga (Muhlberger 2005). Deltagandet ska vara osjälviskt och deltagarna ska ta hänsyn
och lyssna till varandra. I Helsingborg ansågs det till exempel vara en god egenskap att lyssna
och låta alla komma till tals. En politiker kommenterar ett möte där hon tyckte att samtalet
hade varit bra på följande vis:
R När vi var ute i X, i byaföreningen, då hade vi ett gott samtal med dem. De informerade
oss och vi informerade dem, och det kändes som att vi hade fått en ömsesidig respekt,
och då känns det bra.
84

85. De invånare som jag intervjuade betonade också vikten av att lyssna på andra och inte ”bara
gå på med sitt”. Till exempel svarade en deltagare så här på frågan om det fanns någon som
hade uppträtt dåligt på det öppna möte med medborgarutskottet hon hade deltagit i:
R Ja, en medborgare som var där. Det var liksom … det är vi vana vid när vi går på möte,
så det reflekterar vi inte över… Men han gick på med sitt hela tiden, med sitt om
Xvägen som jag inte tyckte var helt okej.
Även tjänstemännen delade dessa åsikter och en utskottshandläggare menade till och med att
det ur ett medborgarperspektiv var fel att ställa sig upp och agitera för sina egna frågor då
medborgarutskottet hade bjudit in till samtal. Hon svarar så här på frågan om det funnits de
som uppträtt på ett dåligt sätt:
R Jag kan ju också känna att när medborgarutskottet tydligt bjuder in till dialog och
samtal … och nu tänker jag på X när vi var där ute…
I Mmm
R … och då en medborgare och politiker, en medborgare i närområdet men tillika
politiker, försökte ta över mötet genom att agitera för sina frågor. Det tycker jag ur
medborgarperspektiv är fel. Men där jag tyckte Y hanterade det alldeles förnämligt
genom att säga att ni som har kommit hit för att föra ett samtal kring det vi har bjudit in
er för är välkomna att stanna här. Och ni som vill lyssna på den här medborgaren ifråga
är välkomna in i det andra rummet.
I dessa sammanhang är det ur ett medborgarperspektiv viktigt att lyssna och att kunna tala
med alla och inför stora grupper. Här handlar det om kompetenser som invånarna bör besitta
för att kunna delta på ett bra och medborgerligt vis. Så här säger en deltagande medborgare i
Helsingborg:
I Finns det något i din personlighet som du tror att du har haft extra stor användning för?
R Ja, det är ju att jag kan prata med alla. Jag är inte rädd för att gå in i en diskussion. Man
måste ju vara … och att man vill lyssna.
I Mmm, det är nog ganska viktigt.
R Och att man kan lyssna.
Sammanfattningsvis finns det inom det deliberativa perspektivet en implicit syn på
medborgaren som kommunikativ och villig att delta i samtal om det allmännas bästa. När
detta ideal skulle appliceras på medborgarutskottens praktiker i Helsingborg innebar det en
syn på medborgaren som villig att aktivt engagera sig för frågor som inte direkt rörde det
personliga egenintresset. Det ansågs fel att ställa sig upp och argumentera för sin egen sak.
Dessutom skulle deltagaren vara villig att lyssna till andra och låta alla komma till tals. Det
var också viktigt att kunna ställa sig upp och tala inför en grupp okända människor.
Tjänstemännen och politikernas positionering av medborgarna som kommunikativa kommer
att analyseras mer ingående i kapitel sju.
Det är viktigt att komma ihåg, att när det handlar om rationalitet och synen på medborgaren,
skiljer sig det deliberativa perspektivet från det liberala. Det är framför allt denna aspekt av
deliberativ demokrati som är tilltalande för medborgarutskotten i Helsingborg i den
senmoderna kontext i vilken de verkade.
Deliberativ demokrati i senmoderniteten
85

86. Som har diskuterats anses det medborgerliga tillbakadragandet vara problemet bakom den
kris den representativa demokratin står inför. När medborgarutskotten i Helsingborg försökte
förstå invånarnas tillbakadragande från den representativa demokratiska arenan gjorde man
det instrumentella egenintresset till syndabock. Idén om individen som en självisk konsument,
ständigt reflekterande och experimenterande med sin självbild, har knappast bidragit till ett
ökat deltagande inom de etablerade demokratiska institutionerna. Inom den senmoderna
teoribildningen kan en kritik av liberalismen således skymtas. Bauman (2002: 55) skyller till
exempel det medborgerliga tillbakadragande på individualiseringen och en övervikt mot frihet
på trygghetens bekostnad.
I detta avsnitt hävdar jag att den deliberativa vändningen kan förstås som en konsekvens av
det medborgerliga deltagandets förändring i senmoderniteten. I kritiken av det senmoderna
samhället sätter Bauman (1999: 104) sitt hopp till en återvitalisering av det grekiska torget,
agoran, det rum där de privata problemen sammanstrålade på ett meningsfullt sätt. Han
skriver att möjligheten att förändra vår livssituation hänger på agoran, men inte bara för att
hämta själviska njutningar, eller på jakt efter någon terapi genom offentlig uppvisning av
privata angelägenheter, utan också för att kollektivt lösa problem. Agoran är det rum där idéer
kan födas och ta uttryck i det allmänna bästa, det rättvisa samhället och gemensamma värden
(Bauman 2002: 214). På agoran förväntas de privata intressena anpassa sig till offentlighetens
behov. Agoran var traditionellt det rum där de oförenliga intressenas skarpa konturer
trubbades av, motstridiga påtryckningar vägdes mot varandra och begär tyglades så att de inte
skulle kollidera med varandra. Genom denna idealisering av agoran ger Bauman uttryck för
en längtan bortom det instrumentella egenintresset.
Otryggheten är den senmoderna världens signum (Giddens 1991; Beck 1998a; Bauman 1999;
2002). Men Bauman (1999: 40) skriver att istället för att gå i krig mot ovissheten ansluter sig
praktiskt taget alla verksamma institutionaliserade makter till den neoliberala kör som hyllar
de obundna marknadskrafterna och den fria handeln, vilka han anser vara huvudkällorna till
den existentiella ovisshet som har blivit mänsklighetens naturliga tillstånd. Och det är kanske
i dessa dystopier som vi ska förstå den deliberativa vändningen och varför det är tilltalande
idag. Bauman (2002) skriver att ”utsikterna till att de individualiserade aktörerna åter ska
bäddas in i den republikanska medborgarskaran är inte särskilt lysande” (ibid. 65). Men
deliberativ demokrati, och dess kommunikativa syn på medborgaren, vittnar om att en annan
värld är möjlig. När agoran efterlyses, det politiska rum där ”inte bara ett val bland erbjudna
alternativ görs, utan även sätts i fråga och blir föremål för förhandlingar” (Bauman 1999:
127), låter det onekligen som det är deliberativ demokrati som omtalas.
Bauman (2002: 116) skriver att den centrala frågan i vår tid är hur vi ska förvandla
mänsklighetens olika stämmors polyfoni till harmoni. Harmoni betyder här inte enhetlighet,
att vi måste ge upp vår identitet och olika motiv, utan ett samspel där vi möter varandra som
likar samtidigt som vi erkänner våra olikheter (ibid.). Vi står framför uppgiften att finna enhet
i mångfalden (ibid. 117). Detta resonemang för tankarna till den deliberativa teoribildningen
med begrepp som konsensus och kommunikativ rationalitet. Deliberativ demokrati följer som
ett brev på posten på de farhågor som målas upp i senmoderniteten. Det blir inte tydligare än
när Bauman (2002: 133) skriver att uppgiften för den kritiska teorin är att rekonstruera och
återbefolka den tomma agoran, den plats där individen möter, debatterar och förhandlar det
allmänna bästa.
Den deliberativa vändningen är således en respons på den liberala demokratins misslyckande
86

87. att engagera medborgarna i sina institutioner. Värderingen att maximera individuell frihet och
en mer liberal förståelse av medborgarskap har lett till en privatistisk och materialistisk syn på
medborgare (Schuck 2002: 131). Den liberala teorin värdesätter privatisering av
personligheten, engagemanget och deltagandet, och på så sätt kan en mer liberal
medborgarsyn anses motverka deltagande i den offentliga sfären. Därför har den
instrumentella rationaliteten, med dess fokusering mot egenintresset, fått skulden då det
medborgerliga tillbakadragandet från traditionella politiska institutioner ska förstås och
analyseras. Den deliberativa visionen av aktivt medborgerligt deltagande och kommunikativa
medborgare är mer tilltalande. På 1990-talet växte därför kritiken mot den instrumentella
rationella fokuseringen på självintresset. Inom demokratiteorin ökade intresset för Habermas
idéer om deliberation och hur intressen förändras genom samtal och dialog (Mansbridge
1990).
Fishkin (1991) hänvisar till direkt demokrati då även han använder mentala bilder av den
grekiska agoran, full av liv och medborgerligt deltagande. Det nuvarande tillståndet av
medborgerligt deltagande i västliga representativa demokratier bleknar i jämförelse med dessa
deliberativa bilder. Medborgerligt deltagande präglas idag av ett ”lågt valdeltagande,
meningslöst expertsnackande och tomt politiskt spektakel” (Friedman 2006: 1). Det är i denna
kontext som den deliberativa visionen av robust medborgerligt deltagande och debatt gör
entré.
Legitimitetsdiskussionen inom deliberativ teori är central för att förstå dess attraktivitet i
senmoderniteten. Då en instrumentell medborgarsyn har bidragit till invånarnas
tillbakadragande från de etablerade politiska arenorna, som i sin tur uppfattas som en
legitimitetskris för den representativa demokratin, blir den deliberativa teorins inriktning mot
att skapa förutsättningar för ett mer legitimt beslutsfattande tilltalande.
Utifrån detta resonemang är det inte konstigt att parlamentariska institutioner, som handskas
med en allt mer avståndstagande medborgarskara, blir intresserade av den kommunikativa
synen på medborgerligt deltagande inom den deliberativa teoribildningen. Att anta att
medborgare har denna kommunikativt rationella orientering i sitt engagemang, och faktiskt
vill delta i deliberativa aktiviteter, innebär att den mer instrumentellt influerade synen på
medborgare som egenintresserade kunder kan undvikas. Det är på detta sätt jag förstår
uppkomsten av, och en allt mer ökad fokusering mot samtalet, inom ramen för den
representativa demokratin i senmoderniteten idag.
Avhandlingens första frågeställning handlade om vad som ligger bakom medborgarutskottens
betoning av samtalets som kommunikationsform då de skulle vitalisera den representativa
demokratin. Jag menar att utifrån medborgarutskottens problemsituation, med ökat
medborgerligt tillbakadragande, blev deliberativa idéer om samtalande medborgare mer
tilltalande än instrumentella medborgare, agerande utifrån sitt egenintresse. Som jag ska
diskutera i nästa avsnitt var en sådan utgångspunkt och sådant antagande dock inte
oproblematiskt.
Problematiska aspekter
Kopplingen mellan idéer om en senmodernitet, deliberativ demokrati och representativ
demokrati är inte alltid logisk. Habermas förknippas till exempel snarare med högmodernitet
än senmodernitet. Och fokuseringen mot konsensus genom organiserade kommunala
87

88. deliberationer är svår att förena med det mer eklektiska och individualiserade medborgerliga
deltagandet i senmoderniteten. Men det senmoderna tillståndet av allt mer privatistiskt
medborgerligt engagemang var något politiker och tjänstemän ville förändra i Helsingborg.
Åtminstone ville de kanalisera detta livspolitiska engagemang genom de aktiviteter
medborgarutskotten organiserade inom ramen för den representativa demokratin. I ett försök
att göra detta blir en förståelse av medborgaren som kommunikativt rationell, och villig att
delta i dialog med andra för att söka förståelse och överenskommelse, tilltalande. Om
invånarna skulle ha en sådan agenda och moral, och agera därefter, blir uppgiften att locka
medborgerligt deltagande tillbaka till de traditionella institutionerna inte omöjlig. En
kommunikativt rationell förståelse gav inte bara hopp till medborgarutskottens företag, det var
också ett nödvändigt antagande, grundläggande för att kunna nå framgång.
Men häri ligger också ett problem, när deliberativa modeller används i praktiken. Deliberativ
teori kan förklara medborgerligt deltagande, men har å andra sidan svårare att förklara
tillbakadragande (Muhlberger 2006). I dagens deltagardemokrati finns det ett underliggande
antagande att medborgaren står redo att delta och dela med sig av sin vardagskunskap och
sina politiska åsikter (Cornwall & Coehlo 2007: 5). Om bara tjänstemän och politiker erbjuder
medborgarna möjlighet att delta så kommer de strömma till (ibid.). Så är inte fallet. Om
medborgare var kommunikativa i den mening som deliberativ demokrati diskuterar, då skulle
det inte finnas ett problem med ett medborgerligt tillbakadragande till att börja med. Detta ger
tyngd åt ett argument om kommunikativ rationalitet som ett normativt ideal att sträva efter
snarare än en inneboende människlig attityd (Blichner 2000). Det vi handskas med är ett
ideal, och anpassningar av teoretiska koncept är möjliga (ibid.). Med detta sagt, menar jag
ändå att medborgarutskotten och dess praktiker förser oss med en empiri som kan belysa
svårigheter i det normativa ideal som deliberativ demokrati utgör. Och det är framför allt
medborgerlig skepticism, icke-deltagande, som blir besvärligt för deliberativa förespråkare att
hantera.
Deliberativa demokratiförespråkare måste anta att medborgarna är beredda att ta till sig
åsikter som står i konflikt med deras egna intressen (Cohen 1996). Deliberativ demokrati har
kritiserats för att vara orealistisk i denna fråga. Förespråkare för deliberativ demokrati antar
till exempel att medborgare är kapabla och intresserade av att lyssna till argument och
ståndpunkter som står emot deras egna, i sökandet efter överenskommelser om vad som är det
allmännas bästa (Cohen 1996; Elster 1998). Deliberativa medborgare kunna utöva kontroll
över sig själva för att kunna motstå sina omedelbara instrumentella egenintressen (Stokes
2005). Detta i sin tur skulle behöva ackompanjeras av en självreflexiv och självkritisk
kapacitet, en förmåga att lyssna och ta till sig andras åsikter, samt att vara öppna för att
omvärdera sina egna tidigare positioner (ibid.). När medborgare samtalar med andra ska de
inte verka vara drivna av egna intressen. Idéer och krav måste kunna accepteras av andra,
annars kommer de inte att gå med på dem, och konsensus kommer inte att vara möjligt. I en
kommunikativ medborgarsyn finns det ett antagande att deltagare lämnar sina förutbestämda
intressen och identiteter bakom sig. På detta sätt går deliberativ demokrati bortom
egenintresset. Det är tveksamt om en majoritet av befolkningen besitter denna mycket höga
nivå av kommunikativ kompetens (McAfee 2000; Stokes 2005).
En annan kritisk fråga som har ställts är ifall deltagare i deliberationer verkligen är jämlika
(Bengtsson 2008: 70). Främst feministiska forskare har pekat på de kulturella skillnader och
maktrelationer som ligger inbäddade i konversationsstrukturer (se Young 1996; Mouffe 1996;
Fraser 1996). Dessa forskare menar att det främst är de redan starka grupperna i samhället
som kan utnyttja språket på ett sätt som gynnar deras intressen (se även Gilljam 2003; von
88

89. Lieres & Kahane 2007: 142). Det går att lägga fram förslag som gynnar ens egenintresse, men
motivera dem med argument som framstår som allmänna och opartiska. Vissa talar om
”tvättning” av argument som en strategi för att uppnå samförstånd (se Bengtsson 2008: 61),
vilket inte är detsamma som att lämna egenintresset utanför deliberationen. Användningen av
språket kan ofta vara strategiskt motiverad, för att uppnå egoistiska mål (Elster 1992).
89

90. Kapitel 6.
Identiteter och en expressiv syn på medborgerligt deltagande
Portis argumenterade redan 1986 för att föra in identitet i diskussionen om medborgarskap.
Kymlicka och Norman (1995: 284) pekade också på behovet av en medborgarskapsteori som
fokuserade på identitet. Det är hög tid att koppla samman identitet med medborgerligt
deltagande, men varken den instrumentella eller den kommunikativa medborgarsynen
fungerar tillfredställande för det ändamålet. Jag lägger därför i detta kapitel fram en idé om en
expressiv syn på medborgerligt deltagande, där identitetsförhandling ställs i förgrunden.
Förespråkare för deliberativ demokrati diskuterar sällan människors motivationer för att delta
i deliberationer, och får därför svårt att förklara medborgerligt tillbakadragande i
senmoderniteten. Å andra sidan får en instrumentell medborgarsyn det besvärligt att förklara
livspolitiskt engagemang utan att hamna i en syn på medborgaren som egoistiska. Det behövs
således ett nytt sätt att närma sig medborgerligt deltagande i senmoderniteten. En sådan
medborgarsyn bör ta hänsyn till identitet och identifikationsprocesser.
Identitet härstammar från det latinska ordet identitas som betyder densamma. Identitet har
med andra ord att göra med att vara samma person från dag till dag (Stier 2003). Knutet till
identitetsbegreppet finns en mängd teorier och idéer inom flera olika samhällsvetenskapliga
discipliner (Elliot 2001). Identitet betraktades först som något beständigt, för att sedan ses
som flytande, men idag är uppfattningen att vår grundläggande identitet är trögrörlig (ibid.).
Det går att förändra den grundläggande synen på sig själv, men det görs inte på en dag. En
relativt stabil och sammanhängande identitet över tid gör oss till någorlunda säkra individer
och möjliggör en existentiell trygghet och förutsägbarhet i livet (Stier 2003). Det är inte så att
vi varje morgon måste förhandla med oss själva om vilka vi är. Däremot handskas vi dagligen
med mindre delar av vår grundläggande identitet, aspekter som är mer situationsberoende och
enklare att förhandla om. Zimmerman (1998: 90) gör skillnad mellan ”situated identities” och
”transportable identities”, där de förstnämnda är mer situationsspecifika och de sistnämnda
mer latenta. Beroende på situationer och kontexter blir olika aspekter av vår identitet mer eller
mindre relevanta (Davies & Harré 1990). Med inspiration från positioning theory har jag valt
att benämna dessa aspekter som positioner snarare än identiteter (se kapitel ett).
Identiteter och medborgarskap i senmoderniteten
Inom det republikanska perspektivet finns en idé om en övergripande medborgaridentitet.
Medborgarskap i en modern nationalstat för med sig en identitet som binder individen och
andra människor till den politiska gemenskapen (Kivisto & Faist 2007: 49). Överfört till den
deliberativa teoribildningen förväntas en sådan övergripande medborgaridentitet motivera
deltagande i medborgerliga samtal (Muhlberger 2005). Här finns ett ömsesidigt beroende
mellan deltagande och identitet: en medborgaridentitet medför deltagande, och deltagande
förväntas i sin tur skapa politiska identiteter (Nilsson 2005: 33). Deliberativ teori har dock
sällan explicit studerat de processer där medborgaridentitet skapas och underhålls
(Muhlberger 2005).
Deliberativ demokrati fokuserar också i min mening alltför snävt på denna kollektiva,
politiska identitet istället för att förstå identitetsbegreppet på ett mer flyktigt, socialt och
kontextuellt sätt. Isin & Wood (1999: 57) talar om hybriditet, eftersom det begreppet
90

91. ifrågasätter hur intakta våra kategoriseringar av varandra är, samtidigt som det öppnar för ett
flytande och mer möjliggörande identitetsbegrepp. Då en större kollektiv politisk identitet
skulle ge stabilitet i medborgarnas politiska engagemang över en längre tid, är ett multipelt,
flyktigt och mindre essensialistiskt identitetsbegrepp, positioner, mer användbart för att förstå
medborgerligt deltagande i den eklektiska senmoderniteten. En sådan syn på medborgaren
aktualiserar frågan hur vi ska kunna förena tillfälliga gemenskaper, baserade på värderingar,
språk och kultur, med en politisk gemenskap, vars regler vi måste rätta oss efter.
Medborgaren är varken självständig upphovsman till sitt eget öde, eller enbart en behållare
fylld med summan av de olika subjektspositioner hon besitter (Isin & Wood 1999). Identiteter
skapas ständigt i ett socialt förhållande till andra, och är därför ofullbordade, alltid på väg att
formas och förändras (ibid.). I senmoderniteten är det därför mer relevant att tala om
identifikationsprocesser än fasta identiteter. Eftersom självet är ett reflexivt projekt som
ständigt omskapas och omdefinieras (Elliot 2001), blir det viktigt att poängtera att det finns
många sätt att vara medborgare på (Dahlgren & Olsson 2003).
Inom fältet medborgarskapsstudier förknippas diskussioner om identiteter och positioner i
pluralis med de teman som Kivisto & Faist (2007) benämner inkludering och expansion. I
dessa studier kopplas ett multipelt identitetsbegrepp till ifrågasättandet av nationalstaten i en
allt mer globaliserad värld.
I moderniteten innebar medborgarskap främst ett medlemskap i en nationalstat, i vilken
nationalitet och medborgaridentitet i praktiken var samma sak (Isin & Wood 1999: 156). I
senmoderniteten utmanas nationalstaten genom uppkomsten av nya grupper och klasser,
postmodernisering och globalisering av politik, ekonomi, kultur och samhälle, och genom
uppkomsten av nya teknologier (Isin & Wood 1999; Castles & Davidson 2000). En
gemenskap måste inte nödvändigtvis ta formen av en nationalstat, då detta är ett relativt ungt
fenomen, och det finns andra gemenskaper att knyta medborgarskap till (Hoffman 2004).
Globala flöden av kapital, bilder, idéer, arbetskraft och musik har minskat nationalstatens
betydelse och ifrågasatt dess suveränitet (Isin 2002a; Sassen 2002). Samtidigt är
nationalstaten fortfarande en viktig referenspunkt för medborgarskap och kommer säkerligen
att förbli så framöver (Castles & Davidson 2000: 19; Sassen 2002: 277; Wahl-Jörgensen
2007).
Förändringarna i senmoderniteten problematiserar dock medborgarskapets betydelse och
mening. I och med pluraliseringen av identiteter och uppkomsten av nya allianser och
lojaliteter, innebär medborgarskapet inte längre enbart medlemskap i en nationalstat (Isin &
Wood 1999: 157). Porösa gränser och multipla identiteter underminerar idén om en nationell
kulturell tillhörighet som nödvändig för medborgarskap. Det behövs därför nya sätt att se på
medborgarskap, ett medborgarskap som tar hänsyn till individers olika kollektiva identiteter,
som inte längre baseras i en idé om en gemensam nationell historia och kultur (Castles &
Davidson 2000: förord viii). Ett exempel är hur det nyvaknade intresset för klimatfrågor
aktualiserar begrepp som globalt medborgarskap (se Carvalho 2007).
Istället för nationaliteter talas det i det senmoderna perspektivet om olika gruppers
rättighetsanspråk. Erkännandet av flera olika grupper och deras identiteter har även medfört
en ny gren inom medborgarskapsstudier som fokuserar på identiteter (Janoski & Gran 2002:
41). Nya sociala rörelser har uppmärksammat hur olika grupper i samhället blir exkluderade
på grund av bland annat klass, kön, etnicitet och sexualitet. Det har visat sig mycket fruktbart
att använda medborgarbegreppet för att belysa orättvisor som främst har drabbat de
marginaliserade (se Lister 2002; Cairns 2002; Miller 2002; Joppke 2002). På så sätt används
91

92. begreppet även emancipatoriskt, eftersom frigörelse (emancipation) är nära förknippat med
demokrati och medborgarskap (Hoffman 2004: 135). Medborgarbegreppet handlar här om rätt
till rättigheter, och hur rättigheter är fördelade mellan olika grupper, snarare än om innehållet
i dessa rättigheter.
Det senmoderna tillståndet har både destabiliserande och stabiliserande aspekter (Isin &
Wood 1999: 13). Fragmenterade identiteter i senmoderniteten kan anses vara destabiliserande,
men samtidigt har nya sociala rörelser och livspolitik gjort nya medborgaridentiteter relevanta
genom politisk och diskursiv kamp för grupprättigheter (ibid.). På så sätt har Isin & Wood en
positiv syn på medborgerligt deltagande i senmoderniteten. Frågan de ställer sig är vad som
händer med medborgarbegreppet i en tid av pluralisering och fragmentering. De utgår från att
individen består av multipla subjektspositioner och undersöker således medborgarskapet från
flera olika, intersektionella och överlappande perspektiv (ibid.). Därför förespråkar de ett
gruppdifferentierat medborgarskap, med utgångspunkt i bland annat postkoloniala, sexuella,
genus- och klassrelaterade identiteter (ibid. 20).
Mouffe (1993; 1996; 2005) är en viktig röst i diskussionen om identiteter och medborgarskap.
Hon argumenterar för en radikal demokratisk syn på medborgaren som bara är möjlig om vi
uppfattar den sociala aktören som en samling tillfälliga fragmenterade subjektspositioner.
Mouffe (1993) tillför en icke-essentialistisk syn på identiteter eftersom hon anser att
subjektspositioner är under ständig reflektion och omarbetning. Hennes radikala demokratiska
medborgare är beroende av att kunna identifiera sig kollektivt med olika gruppers
demokratiska krav (ibid.). På detta sätt menar hon att medborgarbegreppet hör ihop med
gruppidentiteter. Mouffe undviker således både en liberal syn på individen som självständig,
och kommunitarismens syn på gemenskapen som en fast punkt för individens identifikation,
samtidigt som hon kommer runt republikanismens förespråkande av en övergripande
medborgaridentitet. Medborgarskap och gruppidentitet tenderar dock bli samma sak i
Mouffes teori om ett radikalt demokratiskt medborgarskap (Isin & Wood 1999: 12-13).
Till skillnad från dessa teoretiker rör jag mig i min egen studie inte på en normativ nivå, utan
på en empirisk. Syftet är att förstå varför boende deltog i medborgarutskottens aktiviteter.
Även i denna typ av forskning kan begrepp som identiteter och identifikationsprocesser
användas för att bringa klarhet i komplexa fenomen. Det är framför allt identitet och
identifikationsprocesser som motiverande faktorer som på ett intressant vis kan belysa
aspekter av medborgerligt deltagande och icke-deltagande. Det saknas dock en koppling
mellan motivation och ett multipelt identitetsbegrepp både inom den deliberativa och liberala
teoribildningen. Detta ska jag diskutera härnäst.
Motivation och medborgerligt deltagande
Innan medborgare sätter sig ner och samtalar med varandra måste de motiveras att delta i
dialogen. Motivation är dock ett relativt outforskat område inom deliberativ demokratiteori.
Inom det deliberativa perspektivet har teoretiker främst ägnat sig åt att analysera ideal
deliberation, dess förutsättningar och konsekvenser, och oftast ur en normativ synvinkel. Den
deliberativa teorin ställer sällan frågan varför människor väljer att delta till att börja med. Det
finns ett implicit antagande om att medborgare drivs av en attityd att vilja tala med varandra
och komma överens. Medborgerligt tillbakadragande blir svårt att analysera utifrån detta
perspektiv. Om medborgare skulle vara kommunikativa på det sätt som deliberativ demokrati
föreslår, då borde det inte finnas ett problem med medborgerligt icke-deltagande.
92

93. Den instrumentella medborgarförståelsen har ett mer övertygande argument om varför
medborgarna har dragit sig tillbaka från den representativa demokratiska arenan. I kapitel fyra
diskuterade jag att medborgerlig likgiltighet kan förklaras genom att hänvisa till invånarna
som instrumentellt rationella. Inbäddad i begreppet instrumentell rationalitet ligger idén om
egenintresset som motiverande faktor bakom medborgarnas beteende.
Inom deliberativ demokrati finns visserligen idén om en medborgaridentitet som i sin tur
motiverar medborgerligt deltagande (Muhlberger 2005). Om bara människor deltar, kommer
detta generera ytterligare engagemang. Men hur ska människor lockas in i en sådan
engagemangsgenererande spiral om de saknar denna medborgaridentitet från början? Cohen
(1989) menar att medborgare motiveras att delta därför att de vill hitta argument som även
kan övertyga övriga deltagare. Cohens argument har en idealistisk underton. I Helsingborg
var det till exempel inte på detta sätt som medborgarna deltog, vilket jag kommer att belysa i
nästföljande kapitel.
Mitt argument är att deltagande i samtal inte sker automatiskt, utan måste göras meningsfullt
för människor. I Helsingborg ville medborgarutskotten locka så många kommuninvånare som
möjligt till sina aktiviteter. Medborgarutskotten använde sig av annonser i Helsingborgs
Dagblad, reklam på stadsbussarna, i den lokala kommersiella radiostationen, och på sin egen
hemsida, samtidigt som inbjudningar skickades ut, ibland tillsammans med annan kommunal
information, och anslag sattes upp i det bostadsområde där aktiviteterna skulle äga rum. Även
om deltagandet ökade under den tid jag följde medborgarutskotten, var antalet deltagare långt
ifrån tillfredställande. Antalet boende som deltog på medborgarutskottens öppna möten
fördubblades från 1900 stycken år 2004 till 4000 stycken år 2005. Med tanke på Helsingborgs
stads storlek, 120000 invånare, och medborgarutskottens uttalade ambition att engagera en
majoritet av de boende i bostadsområdena, är denna ökning bara ett litet steg i rätt riktning.
Det räcker inte att enbart skapa strukturer för medborgerligt deltagande för att få igång
livskraftiga politiska praktiker, mycket beror på deltagarnas motivation och vad deltagande
betyder för dem (Cornwall & Coelho 2007: 9; Mahmud 2007). Att enbart skapa
deltagardemokratiska platser kommer inte leda till deltagande om inte människor också är
tillräckligt motiverade att delta i dem, samtidigt som deltagande inte är någon garanti för att
en förändring ska äga rum (Mahmud 2007: 55).
I Helsingborg använde sig medborgarutskotten av en beprövad liberal strategi för att motivera
människor att delta, de tilltalade invånarna som egenintresserade instrumentella aktörer. Detta
innebar att de försökte motivera deltagande genom att uppmana invånarna att komma och
diskutera de frågor som de själva ansåg vara viktiga för framtiden i deras bostadsområde. De
bjöd in till möte med politikerna så att de boende kunde ta upp frågor de personligen var mest
intresserade av. Exempel på detta är medborgarutskottens annonstexter i Helsingborgs
Dagblad:
”Mitt i X. Hur är det att bo och leva här?”
”Välkommen du som bor på Y! (…) Naturligtvis träffar du också utskottets politiker och kan
samtala om sådant som du tycker är viktigt för Y”.
”Bor du i Å, Ä eller Ö? Bor du kvar om 5 eller 10 år? Bra, då har du ju åsikter och drömmar
om hur området ska se ut i framtiden. Låt oss prata om dem tillsammans”.
”Du som bor i Å, Ä eller Ö är välkommen att diskutera sådant som du tycker är viktigt för
området där du bor”.
93

94. Ytterligare ett exempel är försättsbladen till enkäterna som skickades ut i de bostadsområden
medborgarutskotten arbetade:
”Visst kan du påverka utvecklingen av X. Medborgarutskott Y behöver dina kunskaper. De
blir en del av underlaget när politiker ska besluta, så gör din röst hörd”.
Detta tilltal påminner snarare om en liberal syn på politiskt deltagande, av olika individer med
särskilda intressen, än om deliberativ demokrati, där invånare förväntas vara intresserade av
att delta i diskussioner även om det inte rör deras egenintressen.
Denna blandning, att instrumentellt motivera ett deliberativt deltagande, har likheter med det
sätt Wiklund (2005) förstår deliberativ demokrati på. Enligt honom omfattar deliberation den
instrumentella idén om människor som förhandlar och köpslår mellan motstående privata
intressen (ibid.). Men även om medborgare initialt är motiverade att delta utifrån ett
personligt egenintresse, förväntas dessa motiv förändras under deliberationens gång, till fördel
för det allmännas bästa (ibid.). Till skillnad från Wiklund menar jag att instrumentell
rationalitet och deliberativ demokrati är svåra att förena. Deliberativ demokrati innebär att det
bästa argumentet ska vara vägledande i samtalen, medan instrumentell rationalitet handlar om
att driva igenom privata målsättningar så smidigt som möjligt. Att tilltala medborgarna som
instrumentella aktörer kommer inte att medföra ideala kommunikativa rationella samtal, fria
från strategiskt handlande och manipulation. En vädjan till invånarnas egenintresse skapar
förväntningar som inte är förenliga med deliberativa ideal om konsensus och det bättre
argumentets överlägsenhet. Detta leder till motsägelsefulla medborgarbeskrivningar. Det blir
förvirrande om staten ska länka ihop idén om den rationella medborgaren, som tänker på allas
bästa, med idén om den rationella konsumenten som sätter sig själv i främsta rummet (Miller
2002: 232). Mansbridge (1990) är inne på liknande tankar: ”Det är svårt för ett statsskick att
legitimera självintresse och samtidigt övertyga dess medborgare att sträva efter det allmännas
bästa” (förord x).
Det finns stöd för ovanstående resonemang i min studie i Helsingborg. Å ena sidan
observerade jag en kommun som ville få invånarna att förnuftigt resonera om sitt
bostadsområdes framtid, å andra sidan träffade jag medborgare som ville få igenom, eller
bestrida, beslut som var viktiga för dem på ett personligt plan. En mamma bekymrade sig till
exempel över att parken där hon bodde skulle bebyggas:
I Jag undrar lite vad är det för frågor som engagerar dig mest?
R Ja det är ju byggnationerna i den här staden
I Byggnationerna?
R Ja det är det. För nu tycker jag att man är alldeles vild.
I Hur menar du då?
R Ja att man vill bebygga gamla fina gröna oaser som folk tycker hemskt mycket om. Och
bland annat är jag själv sakägare i sådant mål.
I Är det i X?
R Det är i X då ja, de vill bebygga den enda park vi har, då till förmån för ja, det är väl
tänkt seniorer i första hand.
(…)
Och sedan då så ska man ta det område där barn trivs också. Och det tycker vi inte
heller att man ska ta den allra största och den allra bästa lekplatsen, för den är väldigt
bra och pedagogiskt utformad på grund av att där finns buskar och träd och där finns
naturligtvis gungor och sandlåda och klätterställning också. Men det är väldigt fritt för
barnen att leka där och de kan göra det utan att vi som föräldrar behöver tänka på att det
finns bilar och cyklister och så heller. Så att det är en väldigt fin oas. Det är det enda
94

95. som finns i gamla X också.
För denna kvinna var det viktigt att delta på ett personligt plan, som mamma. En annan av
mina informanter var en ung kvinna som arbetade på en populär rockklubb som hotades att
rivas till förmån för ett kongresscenter:
I Vilka frågor är det som engagerar dig?
R Dels att det finns ett ställe för ungdomar att få spela live på, alltså ungdomskulturen i
den här staden, att den fungerar och drivs av folk som både vill och kan. Och sedan att
det finns en mötesplats för alla, oavsett ålder, kön och hudfärg och musiksmak. En
offentlig mötesplats som folk som gillar kultur och livet runtomkring det, att ge folk en
upplevelse också.
(…)
Alltså så får man en klump i magen när man ser ritningarna över X. Shit det här är min
arbetsplats och vår, vårt livsverk på något sätt.
Det var tydligt i mina intervjuer att de frågor som de boende tog upp var starkt knutna till den
egna personen, intressen, närområde och vardagsliv. Mina observationer visar samma
mönster. Detta är inte förvånande. Flertalet människor engagerar sig för att protestera mot
något eller förändra något som berör dem själva (Montin 2006: 163). Även
medborgarutskottens tilltal i annonser och andra texter vittnar om medborgaren som en person
engagerad i sitt närområde och vardagsliv. Men samtidigt var det inte denna typ av
trottoarpolitiskt engagemang som politiker och tjänstemän i Helsingborg önskade sig. De
hade föredragit ett bredare engagemang för framtiden, och detta tyder på motsägelser i
medborgarutskottens praktiker (en närmare diskussion om medborgarutskottens storylines
kommer i nästa kapitel). Som diskuterades i avsnittet om trottoarpolitik fanns det en
frustration över klagande medborgare, även om kommunens politiker och tjänstemän mer
”frontstage” (se Goffman 1959: 114), i intervjuer, välkomnade all form av engagemang.
Det fanns fler motsägelser i medborgarutskottspolitikernas och tjänstemännens beteende. Att
medborgare deltog i samtalet och resonerade med varandra framhölls till exempel som ett
bevis på utskottens framgång, även om samtalen främst rörde så kallad trottoarpolitik och
klagomål. Medborgarutskottens politiker och tjänstemän var medvetna om att de arbetade i en
ifrågasatt organisation. Därför tog de alla tillfällen i akt att lyfta fram de medborgare som
deltog i verksamheten, även om detta deltagande inte gick i linje med deras kommunikativa
medborgarsyn. Medborgarutskotten rapporterade till de olika kommunala facknämnderna och
Avdelningen för hållbar utveckling, om alla medborgare som hade deltagit i en, som de
beskrev, konstruktiv dialog. Samtidigt muttrades det i kulisserna över deltagandets
trottoarpolitiska karaktär.
De deltagande kommuninvånarna hade i sin tur gått från medborgarutskottens aktiviteter med
förväntningen att deras deltagande skulle leda till något. Medborgare vill inte bara samtala
utan också se någon förändring (Mahmud 2007: 58). Engagemanget i de aktiviteter
medborgarutskotten bjudit in till väckte förhoppningar om att det skulle ske förändringar i
bostadsområdet. Så här säger till exempel en man om medborgarutskottets aktiviteter i hans
bostadsområde:
R I förväg, så jag tycker det handlar lite grann om vad det konkret kommer att leda till.
Det måste ju bli någon slags handlingsplan som går att följa, som man känner att det
här är ett direkt arbete utav medborgarutskottets olika verksamheter. Alltså det räcker ju
inte med en tidning eller en broschyr med beskrivningar utan det får ju ändå bli i
95

96. konkreta handlingar.
En kvinna från samma bostadsområde uttrycker det på följande vis:
R Är det sådana praktiska saker som att städa stranden så förväntar jag mig att det ska
ske. Och är det sådana saker som cykelvägen till exempel så känns det inte lika säkert.
Det känns som om det tar tid.
I Det har man större förståelse att det tar tid då eller?
R Ja, men samtidigt så kan jag tycka att vi har blivit lovade att det skulle starta då och att
det finns pengar, och nu så har jag fått den uppfattningen att nu har man skjutit lite på
det igen. Och då kan jag tycka, jaha då blir det väl inget av det.
Intervjun avslutas med att hon säger att ”det måste kännas meningsfullt att engagera sig”. En
del äldre kunde visserligen uppskatta medborgarutskottens sammankomster som en trevlig
social aktivitet, men majoriteten av invånarna kom på mötena med färdigformulerade agendor
som var viktiga för dem på ett personligt plan. Genom att fokusera samtalen runt
kommuninvånarnas direkta boendemiljö, och motivera deltagande genom att tilltala dem som
instrumentella aktörer, skapade medborgarutskotten förväntningar. Detta blev i praktiken
svårt att förena med en kommunikativ medborgarsyn.
Den kommunikativa synen på medborgaren som driven av en kommunikativ attityd blir
otillfredsställande för avhandlingens syfte att förstå varför medborgarna valde att delta i
utskottens aktiviteter. Frågan är om jag för den sakens skulle måste återgå till en instrumentell
förklaringsmodell. Att ägna särskild uppmärksamhet åt motivation gör att instrumentell
rationalitet åter blir relevant. Egenintresse kan framför allt förklara mycket medborgerligt
icke-deltagande (se Matsusaka 1995), som idén om rationell apati är ett exempel på
(Muhlberger 2006). Men om instrumentell rationalitet fungerar bra för att förstå
medborgarnas ointresse för deltagande på den representativa arenan, har detta perspektiv svårt
att förklara varför många medborgare ändå deltar. En kommunikativ medborgarsyn lyckas å
andra sidan inte greppa den skepticism som riktas mot de representativa demokratiska
institutionerna i senmoderniteten. En kombination av de två skulle kunna vara en elegant väg
ut ur dilemmat, såsom Wiklund (2005) argumenterar. Men studierna av medborgarutskotten
visar att en kombination av dessa två perspektiv leder till motsägelser, och i slutänden
frustrerade invånare vars förväntningar kanske inte infrias. I förlängningen kan detta leda till
ännu större misstro gentemot de etablerade politiska institutionerna (se von Lieres 2007). Det
verkar finnas gott om historier om besvikna deltagare som faktiskt känner sig bedragna
(Nilsson 2005: 75).
Den form av deltagande som medborgarutskottens praktiker innebar skulle visserligen, med
användandet av ett instrumentellt tilltal i annonser och inbjudningar, aktivera kollektiva
incitament (se Bäck et al. 2006). Men även om vissa deltagare hoppades se konkreta resultat
av sitt engagemang, menar jag att det fanns andra faktorer bakom deras deltagande, faktorer
där identitet och identifikationsprocesser spelar större roll än kollektiva incitament baserade i
deltagarnas egenintresse.
Walsh (2004) kritiserar också de instrumentella och kommunikativa medborgarförståelserna
som otillräckliga som förklaringsmodell för medborgares deltagande i politiska diskussioner,
även om hon i sin diskussion använder termerna liberalism och medborgerlig republikanism
(ibid. 177). Walsh menar att en syn på politik som betonar att människor resonerar
tillsammans för att de står för en idé om det allmännas bästa som överskrider deras
individuella preferenser (medborgerlig republikanism), helt missar poängen. Det gör man
96

97. också om man antar att människors preferenser, identiteter och intressen är förutbestämda
(liberalism). Inget av dessa perspektiv förstår att människor genom vardaglig interaktion
skapar de perspektiv och identiteter, med vilka de sedan kommer att förstå politiska frågor
(Walsh 2004: 178).
Även McAfee (2000: 94) menar att både av såväl liberala och republikanska föreställningar
om medborgaren missar att ställa de centrala frågorna: de om människors kapacitet att delta
på ett meningsfullt sätt, och de funktioner medborgarna förväntas utföra. McAfee menar att
även om samtalande medborgare sällan lever upp till deliberativa teoretikers strikta
kommunikativa ideal, talar medborgare med varandra, skapar mening i sitt deltagande, och
använder sig av identiteter, gemenskaper och den allmänna viljan, på ett sätt som teoretiker
ännu inte har förstått fullt ut (ibid.).
En expressiv syn på medborgerligt deltagande
Habermas (1984) belyser den borgerliga offentlighetens förfall, att instrumentell rationalitet
och marknadsekonomiskt tänkande har trätt in i sfärer där kommunikativ rationalitet,
ömsesidig respekt och förståelse borde råda. Trots detta menar McGuigan (2005) att det är
förståeligt att människor vänder sig inåt på grund av en känsla av maktlöshet gentemot vad de
faktiskt inte kan göra något åt. Vardagslivets dilemman och den personliga tillfredsställelsen
upplevs som något mer konkret att engagera sig i än de etablerade demokratiska
institutionerna (ibid.). Går det i senmoderniteten att förvänta sig att invånarna engagerar sig
på ett för deliberativa teoretikers tillfredställande vis? Om inte, är vi i så fall dömda att leva i
den individualistiska otrygga dystopi som Bauman (2002) målar upp (se föregående kapitel)?
Hos Beck hittar jag en ledtråd för att komma ur ovanstående rävsax. Becks (1998a: 306-329)
idé om subpolitik är mer positiv än Bauman. Han menar att individualiseringens värdesystem
i senmoderniteten lätt misstolkas som egoism och narcissism. Han är skeptisk till argumentet
att individualiseringen för med sig att samhället förlorar sitt kollektiva självmedvetande och
därmed sin politiska handlingsförmåga (Beck 1998b). Enligt honom missförstår man då
kärnan med det nya, att människan lär känna sig själv, gör sig fri, lär av livet och söker nya
sociala tillhörigheter (Beck 1998a: 160). Den politiska världen utgörs inte längre enbart av
symbolrika politiska institutioner, utan återfinns allt mer i vardagliga praktiker (Beck: 1995).
Icke-deltagande måste inte nödvändigtvis betyda likgiltighet gentemot det demokratiska
systemet (Williams 2007: 109). Att delta i praktiker, vars normer, kultur och diskurser är
okända, är inte självklart. Individen är således inte, som Bauman hävdar (2002: 133),
medborgarens värsta fiende. Att människor blir medvetna om möjligheterna att själva utforma
sina liv, och bryta mot djupt rotade kulturella självklarheter, medför snarare en politisk
potential. I detta öppnas det upp en möjlighet till hur vi kan närma oss en medborgarsyn utan
att för den sakens skull hamna i en överdrivet positiv syn på medborgarens kommunikativa
attityd och kompetens, eller i en överdrivet dystopisk bild av egenintresserade senmoderna
medborgare.
Det som såg ut att vara medborgarnas tillbakadragande från politiken var i själva verket ett
tillbakadragande från etablerade politiska institutioner och traditionellt politiskt deltagande
(Beck 1995). Parallellt med detta tillbakadragande har en kamp för nya politiska dimensioner
öppnats upp. Den individualisering och det skingrandet av gemensamma kulturella
referensramar vi upplever idag behöver inte vara något negativt. Senmoderniteten leder inte
nödvändigtvis till sönderfall eller det socialas upplösning, däremot innebär senmoderniteten
97

98. slutet på idén att det politiska handlandet måste bäras upp av stora kollektiv (Beck 1998b: 97).
Uppkomsten av alternativa kulturer ger det privata livet en politisk laddning och suddar därför
ut gränserna mellan det privata och offentliga (Beck 1998a). I senmoderniteten har det privata
blivit politiskt. Men istället för att beklaga att politiken har förskjutits bort från de etablerade
parlamentariska arenorna, och se på medborgarna som enbart självupptagna konsumenter, kan
man betrakta vardagslivets politisering och de meningsskapande praktiker medborgare ägnar
sig åt, som ett tecken på självbestämmande makt och motstånd, snarare än likgiltighet
(McGuigan 2005). Ett sådant resonemang medför att en relevant medborgarsyn i
senmoderniteten bör fokusera på enskilda människor och deras identifikationsprocesser,
positioneringar och meningsskapanden i vardagslivet. Detta är varken baserat på instrumentell
eller kommunikativ rationalitet, och jag har valt att benämna en sådan medborgarsyn för
expressiv.
Låt oss i detta sammanhang återvända till Brennan & Lomaskys (1993) argument att förklara
valdeltagande med expressiva preferenser snarare än individuella (se kapitel fyra). De hävdar
att egenintresset dominerar individers handlande i en marknadskontext, men att detta inte kan
förklara varför folk går och röstar. Aktören har ett avgörande inflytande på utgången av sina
handlingar då hon agerar på marknaden, men så är inte fallet vid valurnan (Brennan &
Lomasky 1993: 15). Om jag väljer att köpa ett äpple kommer jag med all säkerhet snart att ha
äpplet min hand. Om jag väljer att rösta på Moderaterna kan jag inte vara säker på att
Moderaterna vinner valet. Alltså menar Brennan & Lomasky att överväganden som råder då
vi agerar på marknaden inte gäller då vi går och röstar (ibid. 15). Den handlingen återspeglar
inte vårt egenintresse, utan våra expressiva preferenser. Att uttrycka sin preferens för A före
B är något annat än att välja A istället för B. Brennan & Lomasky (ibid. 16) menar att även
konsumtion i viss grad är expressiv. Mot bakgrund av en ökad annonsering och
sammankopplande av vissa produkter med särskilda livsstilar, blir det svårt att motstå
slutsatsen att det som väger in då konsumenten gör sina val, är uppvisandet för sig själv och
andra att hon är den typen av person som föredrar A framför B (ibid.).
Brennan & Lomaskys argument för expressiva preferenser går att applicera på bredare
medborgerligt engagemang än bara valdeltagande. Även om författarna själva inte gör denna
koppling kommer jag att knyta samman deras argument med identitet och
identifikationsprocesser. Med andra ord, då invånare talar med varandra skapar de mening,
identiteter, gemenskaper, och de uttrycker preferenser.
Att använda identitetsbegreppet och idén om uttryckande av preferenser för att förstå
medborgerligt deltagande, passar väl in i förståelsen av ett förändrat politiskt deltagande i
senmoderniteten. Låt oss ta ett exempel på en senmodern politisk praktik som att demonstrera
mot kriget i Irak. Samtidigt som vi protesterar mot den amerikanska invasionen i Irak, visar vi
för oss själva och omgivningen att vi är personer som föredrar fred framför krig, eller som
ogillar amerikansk imperialism. Att välja ekologiska produkter i livsmedelsaffären visar att vi
är miljömedvetna. Vi har vissa politiska övertygelser, men också en särskild livsstil.
Ett fokus på identitet och identifikationsprocesser handlar därför om att uttrycka, underhålla
eller omdefiniera diskurser för att göra deltagande meningsfullt och relevant (se även Barnes
2007), på ett sätt som varken kommunikativ eller instrumentell rationalitet förmår.
Medborgare deltar utifrån en vilja att uttrycka, spela upp, skapa och återskapa identiteter och
deras betydelser. Detta kan förklara deltagande både om människor motiveras av
förutbestämda personliga intressen eller inte, och om dessa ståndpunkter kommer att
98

99. förändras under deliberationens gång eller inte.
Walshs (2004) studie ger tyngd åt argumentet att införa identitet i medborgardiskussionen.
Hon observerar informella politiska diskussioner, dels bland grupper av äldre män på det
lokala caféet och dels bland kvinnor i hantverksgrupper, och menar att dessa människor
varken träffas för att utbyta politisk information, eller för att resonera kring vad som är det
allmännas bästa. Då de samtalar relaterar de till varandra genom att använda sociala
identiteter (ibid.). Walsh (2004: 170) hävdar att då människor tillsammans agerar och
protesterar, utvecklar de identiteter som hjälper dem att förstå vilka de är. Dessa förståelser
ligger i sin tur till grund för deras framtida handlingar. Hennes slutsats är att vad som
verkligen sker då dessa informella grupper av människor samlas för att diskutera politik, är att
de ägnar sig åt identitetsutveckling (ibid.). De konservativa politiska åsikterna som uttrycktes
av de äldre männen som samlades på det lokala caféet, hade till exempel inte som funktion att
övertala andra diskussionsdeltagare att bli konservativa. Det som hände var snarare att
diskussionsdeltagarna redde ut vad det innebar att vara konservativ (ibid. 175).
Ett vanligt förekommande exempel från mina observationer i Helsingborg var att som
mamma vara bekymrad och agera för sina barns säkerhet i bostadsområdet. Detta skulle
kunna förstås som en självisk ståndpunkt, men det skulle också kunna förstås som en större
handling, för alla barns bästa i kvarteret. Vad som dock verkligen sker här, och det som är det
intressanta att studera, är att mamman positionerar sig själv som en bekymrad och ansvarsfull
förälder, och att det är denna identitet som gör hennes deltagande på det öppna mötet
meningsfullt. Hon visar för sig själv, och övriga deltagare, att hon är den typ av förälder som
bryr sig om sina barn.
Till skillnad från instrumentell rationalitet utgår inte en expressiv syn på medborgaren från att
invånarna enbart agerar utifrån egenintresset. Däremot utgår expressiv rationalitet från att
invånarna är intresserade och motiverade av att forma, uttrycka och underhålla identiteter. Till
skillnad från i en kommunikativ medborgarsyn, är konsensus och förståelse för varandra inte
den enda motiverande attityden bakom invånarnas vilja att uttrycka sig. Expressiv rationalitet
ställer därför inte höga krav på kommunikationens kvalitet. Expressiv rationalitet är kopplat
till det individuella identitetsprojektet, och tillåter således all möjlig form av kommunikation.
Detta perspektiv är alltså inte lika uteslutande som kommunikativ eller instrumentell
rationalitet, tvärtom. Expressiv rationalitet är inkluderande. Som exemplet med den
bekymrade mamman visar, kan egenintresse, likväl som gemenskapens bästa, vara diskurser
runt vilka meningsfulla identiteter skapas och underhålls, och detta kan i sin tur motivera
deltagande (se Svensson 2008b).
Ur ett instrumentellt perspektiv skulle expressiv rationalitet kritiseras, eftersom expressiva
preferenser skulle kunna dölja personers verkliga preferenser. Med andra ord, hur kan vi veta
att de önskemål som invånare ger uttryck för i medborgarutskottens samtal representerar det
de verkligen vill? På ett möte med en byaförening framfördes till exempel ett önskemål om att
kommunen borde städa stranden för att barnen skulle kunna spela fotboll där. Detta skulle lika
gärna kunna handla om att göra bostadsområdet mer attraktivt för att öka värdet på villorna i
området. Om kommunen verkligen tog fasta på argumentet om barnens bästa, skulle resultatet
kanske bli en fotbollsplan längs med hela strandsträckan, och det skulle inte förse invånarna
med det de egentligen ville ha. Deliberativa demokrater, å andra sidan, skulle vara bekymrade
över att egoistiska personliga intressen skulle gömma sig bakom medborgarnas önskemål.
Som exemplet visar, ett önskemål om att städa stranden kan lika gärna handla om
privatekonomi och inte om det allmänna bästa för barnen i området. Enligt deliberativ teori är
99

100. det människors åsikter som ska förändras under samtalets gång, inte det sätt de lägger fram
sina argument. Men som jag har diskuterat i detta avsnitt missar båda dessa perspektiv vad det
egentligen handlar om, nämligen att upprätthålla berättelsen om sig själv som ansvarsfull och
engagerad förälder.
Om avhandlingen hade utgått från liberal förståelse av medborgardeltagande skulle det vara
möjligt att göra en studie om vilka ”verkliga” preferenser som låg bakom invånarnas
deltagande i medborgarutskottens aktiviteter. Om avhandlingen å andra sidan hade utgått från
det deliberativa demokratiska idealet skulle den undersöka i vilken grad medborgarutskottens
praktiker närmade sig kommunikativ handling och ideala talsituationer. Men eftersom
avhandlingen utgår från ett syfte att förstå varför invånarna deltog i medborgarutskottens
praktiker, blir båda dessa sätt otillräckliga. Istället ska jag fokusera på vilka positioner som
invånarna använde, förhandlade och uttryckte, för att göra sitt deltagande meningsfullt.
Expressiv rationalitet och motivation
Individers uttryckande av preferenser handlar om meningsskapande och identitetsförhandling.
Självidentiteten är inte ett specifikt drag, eller samling specifika drag som individen besitter,
utan självidentiteten är självet såsom det reflexivt uppfattas av personen utifrån hans eller
hennes egen biografi, ett sammanhängande fenomen som förutsätter en berättelse (Giddens
(1991: 68). På så sätt hänger självidentitet samman med ontologisk trygghet, det vill säga en
känsla av kontinuitet och ordning i tillvaron (ibid. 96). Förmågan att hålla igång en specifik
berättelse om sig själv är det som är avgörande för en persons identitet, och således blir det
rationellt att explicitgöra självets berättelse, att ge uttryck för sin självbild (ibid.). Giddens
kallar detta för en självreflexivt organiserad strävan (ibid. 96). För att vara framgångsrik i
denna strävan krävs en förmåga att konstruera, dekonstruera och rekonstruera den egna
identiteten och biografin. Genom ett aktivt skapande upprätthåller individen en ständigt
pågående självbiografisk historia, och detta skapande har i sig kommit att bli en källa för
mening och engagemang (ibid.). Även Bauman (2002: 17) skriver att livshistorier drivs av att
ingjuta mening i de liv de berättar om.
Utifrån detta resonemang blir alltså den motiverande faktorn bakom expressiv rationalitet
berättelsen om oss själva. Vi drabbas av ångest om vi inte kan lita på de svar vi ger på frågan
vem vi är, vilket i så fall utgör en negativ sida av aktörens motivationssystem (Giddens 1991:
83). Motsatsen är en invånare som är stolt över sig själv och psykologiskt känner att hennes
biografi är berättigad och enhetlig (ibid.). Viljan att skapa och underhålla en enhetlig
berättelse om oss själva blir därför det som motiverar oss att delta eller inte delta i olika
aktiviteter. Men det går inte att en gång för alla ge uttryck för sin berättelse, den måste hela
tiden modifieras och uttryckas på nya sätt i nya sammanhang. Mot bakgrund av vardagslivets
skiftande erfarenheter och de moderna institutionernas fragmentering i senmoderniteten måste
självidentiteten ständigt skapas och rekonstrueras (Giddens 1991). Att uttrycka, underhålla
och utveckla olika identiteter, som alltså har sina grunder i våra livsberättelser, är det som
motiverar deltagande eller icke-deltagande. Utifrån en sådan argumentation blir det
följaktligen nödvändigt att rikta uppmärksamheten mot identiteter och
identifikationsprocesser för att analysera medborgerligt deltagande i senmoderniteten.
Positioneringsbegreppet kan med fördel knytas till diskussioner om motivation. Positioning
theory tar sin utgångspunkt i idén att vardagslivets konstanta flöde går från att vara
fragmenterat genom diskurser, till att bli distinkta episoder, som i sin tur utgör grunden för
100

101. både våra egna biografier och den sociala värld vi lever i (Moghaddam 1999: 74). Positioning
theory går således bra att kombinera med synen att det är upprätthållandet av vår personliga
historia som motiverar oss att delta.
Förespråkare för positioning theory (Harré & van Langenhove 1999: 1; Moghaddam et al.
2003: 140) menar att vissa handlingar anses vara möjliga och andra otänkbara för deltagare i
en interaktion eftersom att aktörer uppfattar att de har en särskild uppsättning rättigheter och
skyldigheter. I de flesta fall är denna uppsättning redan etablerad i kraft av aktörernas
gemensamma kunskap om vad som anses vara lämpligt och inte lämpligt, något som oftast är
underförstått i den situation i vilken interaktionen sker (ibid.). Vissa positioner för med sig
särskilda rättigheter, vilket innebär att en del beteenden blir mer legitima för vissa än för
andra (Widdicombe 1998: 53, hon använder dock termen kategori istället för position). Det
förväntas att en del personer uppför sig på ett visst sätt, och att andra inte gör det (ibid.). Att
olika positioner kopplas till olika former av aktiviteter, motiv och attribut gör att de blir en bra
kulturell resurs för att förklara, berättiga och rättfärdiga sitt och andras beteende (ibid.). Mot
bakgrund av detta resonemang kan utlevandet av vissa positioner framför andra vara en
motiverande faktor bakom medborgares deltagande.
En expressiv syn på rationalitet kan förklara både det medborgerliga tillbakadragandet från
etablerade politiska institutioner, och ett ökat livspolitiskt engagemang i senmoderniteten.
Medborgerligt tillbakadragande kan vara en konsekvens av institutioners brist på relevanta
identiteter för att motivera deltagande. Eliasoph (1998) skriver i sin bok Avoiding Politics att
många invånare idag försöker undvika att förknippas med etablerad politik. Medborgaren i
följande intervjuutdrag har varit mycket engagerad i bostadsområdet från början då det
byggdes. Men politik, det vill han inte förknippas med.
I Vad tänker du på när du hör begreppet medborgare?
R Ja, jag tycker det är för mycket politik i det. För det är liksom, det är precis som om de
slåss, olika röda och gröna… Ja, de arbetar inte ihop på något vis, som jag tycker de
borde göra i sådan fråga... Jag tycker det skiner igenom för mycket politiken i de där
medborgarutskotten … Jag har inte engagerat mig något nämnvärt, för jag tycker det är
så mycket nämnder och alldeles för många egentligen.
Mot bakgrund av en expressiv medborgarsyn tolkar jag det som att denna informant saknade
en relevant identitet, att konstruera sitt deltagande i medborgarutskotten kring.
Det ökade livspolitiska engagemanget kan i sin tur förstås som ett nytt och mer relevant sätt
att uttrycka, underhålla och leva ut identiteter. De utomparlamentariska institutionerna lyckas
bättre med att förse deltagarna med identiteter att bygga upp sitt engagemang runt. I
medborgarutskottens praktiker konstruerade medborgarna främst sitt deltagande runt
närmiljön, vardagslivet och familjen. Detta kommer att analyseras ingående i nästa del.
Sammanfattningsvis innebär expressiv rationalitet en syn på identitet och
identifikationsprocesser som grundläggande för att förstå medborgerligt deltagande i
senmoderniteten. Jag föreslår en idé om medborgaren som motiverad av ett sökande efter att
forma, uttrycka och underhålla identiteter. De medborgarpositioner som används av de
boende i medborgarutskottens samtal är de som är tillgängliga, narrativt relevanta och
meningsfulla för att motivera deltagande i dessa praktiker.
101

102. Del III
Medborgarna och positionerna:
För att få en ökad förståelse för kommuninvånarnas deltagande i medborgarutskottens
aktiviteter och hur de försåg sitt deltagande med mening kommer denna del ta upp dels hur
medborgarna positionerades av utskottets tjänstemän och politiker, och dels de positioner som
blev meningsfulla utifrån denna positionering, och hur detta gick till.
102

103. Kapitel 7.
Storylines och positioneringar i Helsingborg
I detta kapitel redogörs för den förändring av politikernas och tjänstemännens medborgarsyn
som ett allt större fokus på samtal och dialog som kommunikationsform i
medborgarutskottens praktiker förde med sig. Således besvaras avhandlingens andra
frågeställning om hur kommuninvånare positionerades som medborgare av
medborgarutskottens tjänstemän och politiker. Medborgarutskottens praktiker var ett försök
att positionera medborgarna som kommunikativa snarare än instrumentella. För att göra detta
använde politikerna och tjänstemännen olika storylines i sin kommunikation till medborgarna.
Dessa storylines fokuserade på framtiden, aktivt deltagande, osjälviskt engagemang och
närmiljön.
Konflikt inom medborgardiskursen
Organisationen med medborgarutskott vittnar om att Helsingborgs stad ville omformulera
innebörden i kommuninvånarnas medborgarskap. Istället för att agera trottoarpolitiskt utifrån
sitt egenintresse, förväntades medborgarna förmedla sina kunskaper i dialog med kommunens
politiker och tjänstemän. Det pågick således en konflikt inom medborgardiskursen. För att
åter orientera invånarnas politiska deltagande tillbaka till den kommunala arena, förstärka den
representativa demokratin och skingra eventuella misstankar om legitimitetsbrist, arbetade
medborgarutskotten utifrån en kommunikativ medborgarsyn. Medborgarutskottens praktiker
var ett försök att ersätta idén om den instrumentella medborgaren genom att istället
positionera invånarna som kommunikativa. I den medborgarpositionering,
medborgarutskotten diskursivt ägnade sig åt, framhölls ett osjälviskt engagemang och aktivt
deltagande, med fokus på framtiden och närmiljön.
Inom akademin har det under lång tid förts en debatt mellan liberala och republikanska
modeller (se Smith 2002; Dagger 2002). På den kommunala arenan är debatten mellan dessa
synsätt däremot relativt ny. I kapitel ett definierades medborgaren i betydelsen något
kommuninvånare blir i förhållande till kommunen. Utifrån en sådan definition, på vilket sätt
skiljer sig dessa två perspektiv åt?
Instrumentell rationalitet för med sig en syn på medborgare som klienter, kunder och
konsumenter. I relation till kommunen blir invånarna främst konsumenter av kommunal
service, välfärdskunder. Därifrån kommer fokuseringen på så kallad trottoarpolitik som
diskuterades i kapitel fyra. Medborgarskapet blir ett instrument att kräva den kommunala
service som invånaren anser sig ha rätt till som medborgare. I detta sammanhang hänvisas till
välfärdsstater som förser sina kunder/medborgare med välfärdsrättigheter (Roche 1992: 35).
Även då medier representerar medborgare görs det ofta som konsumenter av offentlig service
(Wahl-Jörgensen 2007). I Helsingborg visade sig detta kundorienterade synsätt även i den
kommunorganisation bestående av beställarnämnder och utförarstyrelser, som föregick
medborgarutskotten. Den instrumentella medborgarsynen ska inte förväxlas med New Public
Management, som betonar individens frihet från statlig inblandning snarare än rätt till
kommunal service (Gaventa 2007).
Liberala kulturer tenderar att uppmuntra privatisering av personlighet, engagemang och
103

104. deltagande, och liberalismen för att ha löst upp de medborgerliga banden mellan människor
(Schuck 2002: 137). När den sociala och kollektiva delen av medborgarskapet osynliggörs,
agerar invånare på sin höjd som kunder, om de väljer att agera över huvud taget (Kivisto &
Faist 2007: 75). Därför anklagas liberalismen också för att motverka ett substantiellt
deltagande i offentligheten, och hålls ansvarigt för det medborgerliga tillbakadragande som
representativa demokratiska institutionerna handskas med i senmoderniteten.
Helsingborg skapade en ny deltagardemokratisk organisation, medborgarutskotten, i vars
aktiviteter invånarna förväntades dela med sig av sina kunskaper och i erfarenheter i samtal
med politiker och tjänstemän. Ledorden var deltagande, delaktighet och dialog. Vad får den
kommunikativa medborgarsyn som medborgarutskotten var tilltalade av för konsekvenser för
relationen till kommuninvånarna? I relation till kommunen förväntades helsingborgarna vara
intresserade av frågor av en bredare horisont än bara den egna privata sfären. De förväntades
även vara aktivt engagerade och villiga att diskutera med andra berörda parter. En
medborgarutskottspolitiker uttrycker detta på följande vis:
R Även om du sitter vid köksbordet så sitter det någon där och lyssnar som kanske skulle
ta ditt budskap på allvar. Alltså från att bara vara missnöje till att föra ett konstruktivt
förslag, i din närhet eller runt köksbordet som sedan för det vidare utanför hemmet
väggar. Komma ut på en arbetsplats. Det kan ju så ett frö hos någon som kan ligga till
grund för en diskussion i ett annat sammanhang. Men att bara uttrycka missnöje då, att
inte engagera sig och att bara uttrycka missnöje då får man hålla det för sig själv.
Kommuninvånaren blir således en god medborgare genom att aktivt och osjälviskt engagera
sig för hela kommunens utveckling och vara villig att lyssna till, och diskutera med, andra
medborgare och politiker.
Medborgarutskottens praktiker ska förstås i termer av en process, ett försök att ersätta en
instrumentell medborgarsyn med en mer kommunikativ sådan. Det är viktigt att understryka
att medborgarutskottens praktiker inte var ett exempel på ett ”rent” kommunikativt
medborgarskap. Det var snarare ett ideal man strävade mot. Kommuninvånarna som deltog
gjorde inte heller detta på enbart instrumentella sätt. Medborgarutskotten arbetade i en rörelse
mot en kommunikativ medborgarsyn, bort från en instrumentell sådan.
För att röra sig bort från en instrumentell syn på medborgarna och istället positionera dem
som kommunikativa, använde sig medborgarutskotten av olika strategier. De positionerade
medborgaren i intersektionen av storylines som osjälvisk, engagerad och aktiv. Genom att
också fokusera sina aktiviteter mot frågor som låg längre bort i framtiden, istället för frågor
som mer direkt rörde förhållanden här och nu, var det meningen att utskotten skulle undvika
enbart trottoarpolitiska engagemang. Eftersom utskotten arbetade specifikt med olika
bostadsområden, blev en storyline om närmiljön också framträdande.
Dessa fyra storylines, fokus på framtiden, ett aktivt engagemang, osjälviskt deltagande och
fokus på närmiljön var avgörande för de positioner som blev och gjordes meningsfulla då
invånare, tjänstemän och politiker konstruerade sig själva och andra som medborgare. Innan
jag i nästa kapitel går in på medborgarpositionerna ska jag analysera dessa fyra storylines.
Fokus på framtiden
Människans upptagenhet av framtiden går lång tillbaka i tiden och har alltid varit en central
104

105. karaktär i den västerländska diskursen (Carey & Quirk 1992). I den senmoderna
teoribildningen kopplas framtiden ofta till den otrygghet som teoretiker menar breder ut sig,
till följd av en ökad reflexivitet och individualisering (Bauman 2002). Mot bakgrund av denna
otrygghet är det inte konstigt att framtiden blir ett område som människor försöker få större
grepp om. Giddens (1991: 136) talar om en kolonisering av framtiden. Framtida händelsers
öppenhet, och att det i mindre utsträckning går att förutspå och få kunskap om framtiden, har
lett till en ökad riskmedvetenhet (Beck 1998a). Bauman (2002) ser detta som en förklaring till
den falnande viljan att engagera sig politiskt och handla kollektivt. Människor som kämpar
reflexivt med att få grepp om och definiera sin egen individ och sin egen tid, här och nu,
ägnar sig inte åt framtidsplanering (ibid. 40). Giddens (1991: 136) menar å andra sidan att vi
motiveras att agera eftersom vi vill försöka minimera de risker som framtiden kan föra med
sig. Att vara modern betyder att ständigt ligga före sig själv, och människor försöker därför
skaffa sig kontroll över framtiden som en del av sin livsplanering.
Från ett mycket kritiskt perspektiv skriver Carey & Quirk (1992: 174) att framtiden har
hänvisats till för att lugna och uppmuntra en kritisk medborgarskara med hopp om ett bättre
liv och/genom nya teknologier. Om framtidsplanerna sedan misslyckades kunde till exempel
politiker uppmana till förnyad tro på framtiden där samtidens problem skulle finna en lösning
(ibid. 178-180). På så sätt fungerar framtiden som ett ”falskt medvetande”, som en avledning
från nutidens substantiella problem mot framtiden där nutidens problem inte kan existera.
Futuristen, skriver författarna, har alltid en fördel gentemot den clairvoyante eller
revisionisten, i det att framtiden alltid kan skrivas om eftersom det inte finns något att jämföra
den med (ibid. 196). Framtiden utgör således en illusion. Vi bjuds in att delta i utformningen
av framtiden, men allt av betydelse om denna framtid har redan beslutats om, och
allmänhetens deltagande blir således en ritual som inte leder till något utöver själva
deltagandet (Carey & Quirk 1992: 199).
När medborgarutskottens politiker och tjänstemän träffade kommuninvånarna fokuserade de
på framtiden, främst för att undvika så kallad trottoarpolitik. Genom att betona framtiden
skulle de förändra kommuninvånarnas engagemang och få dem att tala om bredare frågor på
ett mer ideologiskt sätt. På så sätt utmanade medborgarutskotten en instrumentell syn på
medborgaren som konsument av kommunal service. I Helsingborg ville kommunen höja
medborgarnas horisont och få dem att diskutera frågor som rörde den framtida utvecklingen
av deras bostadsområde, snarare än trottoarpolitik. Till exempel sa en politiker att ”tala om
trasiga lampor är en övergångsfas till ett större fokus mot framtiden”. I medborgarutskottens
Strategidokument är detta framtidsfokus också tydligt:
”Utskotten skall ta fram en plan för områdets långsiktiga utveckling. Planen ska formas i nära
dialog med de som bor och arbetar i området och bygga på de problem och möjligheter som
medborgarna beskriver” (2003: 8).
Utskottens arbetsuppgift, att ta fram lokala utvecklingsprogram (LUP) för varje
bostadsområde, understryker deras upptagenhet av framtiden. I de enkäter som skickades ut i
bostadsområdena synliggjordes även där utskottens framtidsfokusering. Några av enkäterna
inleddes med formuleringen: ”Välkommen att forma framtidens Helsingborg”. Längre ner i
introduktionen till enkäten stod det att resultaten var viktiga för ”den framtida utvecklingen”
och ”framtida prioriteringar”. Det möte som ett utskott hade med elever på en skola utgör
ytterligare ett exempel. I det efterföljande kommunala protokollet står det att utskottet ville
”få ta del av vilka framtidsfrågor som engagerade eleverna”.
105

106. Inför medborgarutskottens informationskampanj hösten 2005 diskuterades annonsrubriker
som: ”Här i X talar vi mycket om framtiden. Vad pratar ni om i Y?” Medborgarutskottets
broschyr som togs fram 2005 hade rubriken: ”Det är nu vi formar framtiden. Välkommen att
delta!”. I en av medborgarutskottens verksamhetsberättelser återfinns formuleringar som:
”Syftet med samtalet var dialog kring framtidsfrågor”.
Detta är några av många exempel. I kommunala dokument betonades ständigt framtiden och
långsiktigt arbete. Framtidsfokuseringen var även tydlig i mina intervjuer. Goda medborgare
förväntades lyfta blicken från småsaker, mot en bredare och mer visionär horisont. Även om
en del politiker inte ville värdera invånarnas engagemang, var det tydligt att visioner och
framtida frågor var att föredra framför trottoarpolitik. Så här säger en politiker:
R Men jag tycker att vi har ingen rätt att värdera de frågor som medborgaren tar upp.
I Nej
R För det kan inte vi ha någon uppfattning om vad som är viktigt för dem. Naturligtvis så
är jag säker på att alla vill att man ska tala om visioner och framtid och stora viktiga
frågor, men det är inte för oss att lägga oss i vad medborgarna tar upp på de öppna
mötena som vi har.
I medborgarutskottens barndom tenderade deras första trevande möten med
kommuninvånarna att bli som traditionella informationsmöten med medborgare som ställde
frågor och politiker som svarade. Dessa möten uppfyllde varken medborgarutskottens önskan
om ett bredare mer visionärt och framtidsinriktad engagemang, eller en deliberativ vision om
en konstruktiv dialog. Under de år som medborgarutskotten varade utvecklades
arbetsmetoderna mot en mer deliberativ standard. Från att i början haft politiker och
tjänstemän uppradade på en scen, med invånare som publik, blev det vanligare med små
rundabordssamtal där det satt representanter från en nämnd eller en förvaltning vid varje bord.
Invånarna kunde rotera mellan borden (se kapitel tre). Medborgarutskotten tog fram
arbetsmetoder där de kunde rikta in deltagarnas diskussioner mot framtiden. Följande
intervjuutdrag med en tjänsteman illustrerar hur man föredrog framtidsinriktade möten:
I Om man tittar på medborgarutskottets aktiviteter, varför tror du att man kommer dit?
Varför väljer man att gå till medborgarutskottens aktiviteter?
R Ja, ja alltså det är skilda anledningar, vad ska vi säga, en är ju det här att man är
förbannad eller upprörd på någonting som är aktuellt och som man inte vill. Man vill
inte att det ska byggas och man vill inte att fritidsgården skall läggas ned och man vill
inte att det ska köra så mycket mopedister.
I Mmm
R Det är det ena, sedan är det ju andra som är mycket mer positivt och framtidsinriktat,
det är ju det här, har du varit med i X på de här workshopar om framtiden och hur man
vill ha framtiden på den plats där man bor om tio femton år. Som är mycket mycket mer
framtidsinriktat och konstruktivt.
I en diskussion om medborgarutskottens framtidsfokus är de workshopar de anordnade
särskilt intressanta. De kallades för ”workshopar för framtiden” i tjänstemannamun, och hade
utvecklats av ett privat företag som hette Future Unlimited. Några av utskottshandläggarna
hade deltagit i utbildningar på företaget och genomförde sedan workshopar på hemmaplan i
medborgarutskottens regi. Redan i annonserna till dessa workshopar sattes fokus på
framtiden:
”Bor du kvar i X? Bor du kvar om 5 eller 10 år? Bra, då har du ju åsikter och drömmar om hur
området skall se ut i framtiden. Låt oss prata om dem tillsammans”.
106

107. Workshoparna var annorlunda från de öppna mötena. De kommuninvånare som ville delta var
tvungna att anmäla sig. Visserligen stängdes inte dörren för personer som dök upp oanmälda,
men genom att veta ungefär hur många som skulle komma kunde tjänstemännen planera
workshopen bättre. När jag närvarade vid en sådan workshop var utskottets politiker
placerade vid olika bord i skolbyggnadens matsal, och när invånarna anlände blev de
tilldelade ett visst bord att sätta sig vid. På så vis kunde tjänstemännen skilja grupper av
invånare åt. När jag talade med tjänstemännen berättade de att tanken med att dela upp
deltagarna var för att undvika grupper där till exempel familjemedlemmar och bekanta i
förväg kände till varandras åsikter. Tjänstemännen utgick från en idé att om alla var okända
för varandra, skulle samtalen runt borden föras i respektfullare ton. Utskottshandläggaren
hade ställt iordning ett tiotal bord, placerat ut stora blädderblocksblad, tuschpennor och godis.
Ungefär fyra till åtta personer satt vid varje bord. Ett fyrtiotal medborgare deltog sammanlagt,
flest äldre kvinnor, men även en del yngre medelålders och män. Inga ungdomar eller
invandrare kom till workshopen.
Workshopen inleddes med att utskottets ordförande presenterade sig och resten av politikerna
som satt utspridda vid de olika borden i lokalen. Efter denna presentation tog tjänstemännen
över. Det var två utskottshandläggare som arbetade tillsammans med att genomföra
workshoparna, och de inledde med en enkel handuppräckningsövning. Detta skapade en
avslappnad atmosfär, men övningen fungerade också positionerande. Frågor som
utskottshandläggaren ställde var hur många som hade bott i området i fem år, tio år och så
vidare. Var det någon som bott i området i femton år gick det ett sus genom publiken.
Samma procedur genomfördes med frågor om vem som hade barn, barnbarn och till slut
barnbarnsbarn. Utskottshandläggaren ställde också frågor om vem som åt gröt till frukost och
vem som var hundägare. Efter denna inledande övning fortsatte hon att understryka att det var
viktigt att alla skulle få komma till tals, att alla lyssnade på varandra och att alla blev
respekterade. Efter detta presenterades kvällens fokus:
”Vi ska tänka på framtiden här ikväll”.
Innan deltagarna kom fram till framtiden, ombads de samtala om nuläget:
”Nu vill jag att ni ska reflektera över den rådande tidsandan. Vad känner jag för farhågor? Vad
har jag för förhoppningar?”
Svaren på dessa frågor skulle deltagarna sammanfatta på de stora blädderblocksblad som var
utplacerade vid borden. Grupperna hade tio minuter till sitt förfogande att diskutera varje
fråga. Sedan samlades bladen in och sattes upp på skolmatsalens väggar. En person ur varje
grupp fick också muntligt delge för de andra grupperna vad man kommit fram till. Därefter
gjordes samma procedur om, men utifrån frågeställningen om hur de ville att områdets
framtid skulle se ut och vilka frågor som var viktiga ur det perspektivet. En
utskottshandläggare uttryckte det på följande vis:
”Det är viktigt att ha en kraftfull vision om framtiden. Sätt er ner i tio minuter och tänk på er
vision för framtiden”.
Även dessa visioner för framtiden dokumenterades på blädderblocksblad som sedan sattes
upp på väggarna och presenterades av de olika grupperna. Innan det var dags för fika
tilldelades varje deltagare tre röda klistermärken som de ombads att under pausen placera vid
107

108. de tre frågor som de tyckte var viktigast för områdets framtida utveckling. Alla gruppers
frågor/punkter/visioner satt nu uppklistrade på väggarna för alla att beskåda och prioritera
mellan. Mot slutet av fikastunden kunde tjänstemännen på så sätt se vilka frågor som hade fått
mest röda prickar, de vill säga vilka frågor som de flesta deltagarna tyckte var viktiga att
arbeta vidare med. Benämningen dotmocracy kan användas för att beskriva ett sådant
förfarande.
De två utskottshandläggarna valde ut så många prioriterade frågor som det fanns deltagande
bord. Efter pausen fick varje bord en prioriterad fråga var att diskutera. Dessa frågor handlade
om trafikmiljön, kommunikationer till och från centrum, områdets grönytor, tryggheten i
området, motstånd mot planerad nybyggnation, samt bättre service i form av post, bank och
mataffär i området. Deltagarna ombads diskutera dels hur, när och av vem det skulle lösas.
Resultaten av dessa diskussioner dokumenterade grupperna på blädderblocksblad och
presenterade muntligt. Detta var oftast det sista stadiet innan det var dags för
utskottshandläggarna och utskottets ordförande att tacka för deltagandet och avsluta
workshopen.
Workshoparna visade tydligt att framtiden var en viktig strategi i medborgarutskottens
praktiker för att positionera medborgarna som kommunikativa. Även på öppna möten försökte
utskotten få deltagarna att lyfta blicken och fokusera på framtiden. Detta gjordes genom att
använda tidsrymden fem till tio år. Till exempel ställdes ofta frågan om hur deltagarna ville
att deras område skulle se ut om fem till tio år. Denna tidsram användes även i annonserna.
Framtiden var också framträdande i andra sammanhang. I minnesanteckningar från ett
planeringsmöte inför en träff med en byaförening står det att målsättningen var att få
ledamöterna i föreningen att ”lyfta blicken från här och nu till frågor av mer
framtidskaraktär”. Exakt den formuleringen återkom sedan i flera kommunala dokument,
protokoll och sammanfattningar. När medborgarutskottet sedan träffade byaföreningen i
fråga, öppnade utskottshandläggaren mötet med att uttrycka medborgarutskottets målsättning
att samla in medborgarnas erfarenheter av att bo i olika områden i kommunen. Hon
underströk särskilt att ”de skulle fånga framtidsfrågorna, så att kommunen kunde fortsätta att
arbeta med dessa frågor i nya gruppkonstellationer, tillsammans med medborgarna”.
Genom att tilltala invånarna som intresserade av framtiden, positionerade politikerna och
tjänstemännen dem också som aktiva och engagerade. Utskottshandläggaren jag nyss citerade
uttrycker att kommunen ville arbeta tillsammans med medborgarna i nya
gruppkonstellationer. Det som sker här är att utskottshandläggaren berättar för byaföreningens
ledamöter att medborgarutskottet endast är intresserat av framtidsfrågor, i vilka invånarna
själva kunde tänka sig att själva engagera sig i. Ett framtidsfokus var inte tillräckligt för att
undvika ett instrumentellt deltagande. Handläggaren ovan illustrerar även utskottets idealbild
av medborgaren som aktiv och engagerad.
Ett aktivt deltagande
Medborgarsamtal förväntas inte bara föra med sig traditionell demokrativärden som
ansvarsutkrävande och jämlikt inflytande, utan dessa inbjudningar till samtal utgör även en
önskan om att boende ska ta ett större ansvar för den lokala välfärdens utveckling, och
tillsammans med politiskt ansvariga och professionella tjänstemän bidra till en positiv
utveckling i kommunen (Montin 2006: 147). Montin (2006) beskriver svenska kommuners
108

109. syn på medborgaren som medskapare, vilket bland annat blir tydligt då kommunen bjuder in
till dialog och samarbete mellan offentliga, privata och frivilliga aktörer (ibid. 151).
I och med dagens förskjutning mot skyldigheter inom medborgardiskursen (se kapitel fem)
blir den aktivt engagerade medborgaren idealiserad. Det republikanska perspektivet betonar
aktivt deltagande. Redan i antiken gjordes en skillnad mellan polites, medborgare som
förväntades delta i det offentliga livet, och idiotes, de som inte levde upp till dessa
förväntningar (Dagger 2002: 149). Inom det republikanska perspektivet ses medborgerligt
deltagande som berikande för individen, och dessa republikanska ideal genljöd i
medborgarutskottens praktiker. Så här säger till exempel en politiker:
I Vilka rättigheter och skyldigheter tycker du att du har som medborgare?
R Jaa, rättigheter har jag hela batteriet av välfärd och sådant. Att jag kan gå lugnt på gator
och torg utan att bli överfallen, få på käften och så vidare, att jag blir hyggligt
behandlad på sjukhus och sådant. Sedan när det gäller skyldigheter jaa, den tycker jag
är bra den frågan. Skyldigheter är att vara engagerad tycker jag.
Skyldigheten att delta, att vara engagerad, betonades ständigt av tjänstemän och politiker. I
Strategidokumentet (2003) slås det fast att medborgarnas delaktighet inte är självklar, och
långt ifrån enkelt att mobilisera. Implicit i sådana formuleringar ligger att det faktiskt finns en
delaktighet som går att mobilisera. Flera politiker och tjänstemän jag talade med menade att
visst fanns engagemanget där. Det gällde bara att locka fram det:
R Alltså det som jag tror drar människor liksom… egentligen, det jag tror drar är
samhällsengagemang. Jag tror att allra längst ner i… så finns det, så är det det som gör
att folk kommer.
Utifrån ett detta resonemang är det möjligt att undvika medborgerlig likgiltighet gentemot de
etablerade demokratiska institutionerna genom att få invånarna engagerade, vilket de
egentligen är från början. Det gäller bara att påminna dem om det (se även Cornwall &
Coelho 2007).
Välfärdstaten pekas ut som orsak till att medborgarnas engagemang har gått i ide, genom att
dess institutionalisering av rättigheter har haft en demoraliserande och passiviserande effekt
på medborgarna (Roche 1992: 31). Liknande resonemang återfinns i Helsingborg. En
politiker kommenterar till exempel helsingborgarnas medborgerliga engagemang på följande
vis:
R För mycket välfärd och trygghet gör människor lata. Jag menar passiva och bekväma,
tar inga risker, och flyttar inte.
En tjänsteman säger så här angående medborgerlig likgiltighet:
R Jo, men apatin är ju inte något självvalt så att säga tror jag, utan snarare någonting som
man har lärt in. Det vill säga man har under hela folkhemsbygget och även under
perioden därefter blivit itutad att det är pappa kommunen, eller pappa staten som ska se
till så att du mår bra och att du får service och så vidare. Därmed har staten och
kommunen iklädit sig rollen som fixare, som den som vet bäst hur du ska ha det. På det
sätt har vi i flera decennier lyft bort ansvaret från människor, egenansvaret, att det är de
själva som måste delta och måste engagera sig. Jag tror inte detta är något självvalt, jag
tror att alla människor vill delta, det är klart att det finns undantag, men rent allmänt så
tror jag att alla människor egentligen vill delta. Jag tror att människor själva alla förstår
109

110. att de mår bättre av att få vara med.
Denna tjänsteman menar alltså till och med att deltagande medför att människor mår bättre.
Bakom tanken med medborgarutskotten ligger idén om socialt kapital (Putnam 2000), som
bland annat chefen för Avdelningen för hållbar utveckling ofta återkom till. Inspirerade av
teoretiker som Putnam ansåg man att socialt kapital hörde samman med det allmänna
hälsotillståndet i ett område. Projektet Söder i förändring, som föregick medborgarutskotten,
kom bland annat fram till att ohälsotalen i den problemdrabbade stadsdelen Söder blev bättre
då invånarna fick vara med och delta i utformningen och förbättringen av sitt bostadsområde.
Det var projektledaren från Söder i förändring som blev chef för Medborgarkansliet och
därefter Avdelningen för hållbar utveckling. Han säger så här:
R Vi arbetade med den viktigaste bestämningsfaktorn för god folkhälsa; delaktighet. Och
där arbetade man mer med de sociala frågorna, välfärdsfrågorna. Och det fanns inget
annat sätt än att koppla ihop det här till en organisation för hållbar utveckling…
Den viktigaste bestämningsfaktorn för god folkhälsa ansågs alltså vara medborgerligt
deltagande. Men framför allt sågs deltagande som ett botemedel mot medborgerligt
tillbakadragande, skepticism och politikerförakt. Samtalet antogs föra med sig förtroende, och
i slutänden skulle detta samtal leda till ännu mer konstruktivt engagemang för framtiden:
R Men det är klart att det är samtalet man måste ha, man kan säkert använda något annat
också, men jag tror ändå att ett samtal bygger på ett ömsesidigt förtroende och jag tror
att det ger bra frukt i andra änden.
Konstruktivt deltagande i form av samtal och dialog eftersträvades. I förordet till en LUP står
följande:
”Medborgarutskott X kommer fortlöpande att följa upp programmet och utvecklingen i Y. Det
gör vi genom dialog med både boende och stadens nämnder och förvaltningar”.
Att positionera invånarna som konstruktiva, engagerade och aktiva var en strategi för
medborgarutskotten att undvika så kallad trottoarpolitik och instrumentellt deltagande.
Medborgarutskotten skulle skapa ”en medskaparanda”, som en handläggare uttryckte på ett
möte, och medborgarutskotten skulle skapa ”ökade möjligheter för deltagande” som det står i
verksamhetsplanen. Deltagandet skulle ske tillsammans med politiker och tjänstemän. I
Strategidokumentet står följande:
”Ändrad lagstiftning ökar förutsättningarna för delaktighet och inflytande. De förändringar
som exempelvis genomfördes i skollagen för några år sedan hade till syfte att öka föräldrarnas
och elevernas möjligheter till inflytande. På motsvarande sätt hade de ändringar som infördes i
plan- och bygglagen 1996, till syfte att förbättra förutsättningarna för medborgare att delta i
planeringen tillsammans med politiker och planerare” (2003: 4).
Medborgarna förväntades vara aktiva och engagerade i till exempel frågor om byggnation och
skolgång. Ett exempel på detta kommer från ett öppet möte där den tunga trafiken
diskuterades. Problemet var att huvudgatan i bostadsområdet användes som en genomfartsled.
Var detta något som politikerna kunde göra något åt, eller skulle frågan istället bollas över till
Vägverket, och i så fall vem skulle kontakta Vägverket? Deltagarna på mötet ville att
politikerna skulle ta frågan vidare. I detta sammanhang säger en utskottspolitiker så här:
110

111. ”Vi skulle försöka att tillsammans lyfta dessa frågor”.
Betoning av ordet tillsammans gjorde budskapet tydligt; om man inte själv engagerar sig, så
kommer inget att hända. Detta var något som medborgarutskotten genomgående försökte
förmedla i de olika aktiviteterna för att undvika att bli en brevlåda för klagomål.
Ytterligare ett exempel kommer från ett möte med en byaförening där frågan om
fritidsaktiviteter för områdets barn och ungdomar lyftes upp. Utskottshandläggaren förde in
samtalet på vad de boende själva kunde arrangera. Kommunen kunde gärna ställa upp och
hjälpa till, men inte utan initiativ och deltagande från medborgarna. Ett tredje exempel
kommer ifrån en trygghetsvandring. Den överlag medelålders till äldre skaran invånare som
hade samlats var bekymrad över ungdomarnas mopedkörning på kvällarna. En tjänsteman
uttryckte sig som följer:
”Ju fler vuxna som vistas ute, desto lugnare blir det. Men det är ju lite upp till er. Trygghet
och trivsel kräver engagemang”.
I de lokala utvecklingsprogrammens (LUP) förord tydliggjordes också att det var tillsammans
med politiker och tjänstemän som medborgarnas delaktighet förväntades äga rum. I en LUP
återfinns till exempel följande formulering:
”Man arbetar gemensamt för att lösa bostadsområdets problem”.
Att medborgaren skulle vara aktivt engagerad är också uppenbart i de workshopar som
medborgarutskotten arrangerade. En av frågorna som alltid skulle besvaras i slutet av
workshopen, då de prioriterade frågorna hade valts ut, var: ”Vad kan jag som medborgare
själv göra?”. Genom att i slutet av workshopen lyfta frågan om vem som var ansvarig för den
framtida utvecklingen betonade medborgarutskotten vikten av medborgarnas eget
engagemang. En utskottshandläggare yttrade till exempel följande angående de förhoppningar
som hade skapats för områdets utveckling. ”Är viljan bara tillräckligt stark så är det
genomförbart”. Det blir inte tydligare än när hon avslutar workshopen med att be deltagarna
ta med sig följande frågeställning hem:
”Vad kan du göra?”
De medborgare som diskuterades som goda exempel under utskottsmötena var nästan
uteslutande invånare som gjorde saker själva. Till exempel lyftes flera gånger en lärarinna
fram eftersom hon organiserade en replokal för ungdomar i sin källare. Hon fick fungera som
en idealbild av hur en god medborgare borde vara.
Flera medborgare jag intervjuade betonade också det aktiva idealet. Idén om medborgaren
som engagerad återfinns tydligt hos de invånare som deltog i medborgarutskottens aktiviteter.
Så här säger till exempel en medelålders man:
I Har det funnits något tillfälle när du har tänkt att, det där är en riktig medborgare, där
går en riktig medborgare, eller det här var ett riktigt medborgerligt engagemang?
R Nu låter det ju väldigt uppstyltat det där med medborgare på det viset. Så att, så tänker
jag ju inte.
I Nej
R Men i så fall skulle jag ju tänka mig att det där är en engagerad person.
111

112. En annan informant gav uttryck för åsikten att klagomål och gnällande inte var särskilt
medborgerligt. Engagemang förväntades råda bot på det:
R Jag tror att om fler engagerar sig så blir det inte så mycket gnäll. Utan ju mer man
engagerar sig ju mer medinflytande får man förhoppningsvis. Det blir mera tryck på
exempelvis politikerna om det är en politisk fråga. Skolfrågan var ju populär för inte så
länge sedan.
I Mmm
R Den engagerade ju väldigt många. Engagemanget tror jag saknas. Det gnälls väldigt
mycket hemma.
I Så att om man engagerar sig så kan man komma bort från det lite då?
R Ja, jag tror det. Jag tror det. Engagemang ger påverkan och påverkan leder vidare så att
säga, ger folk inflytande.
Aktivt deltagande var en förutsättning för hela idén med medborgarutskotten. Om ingen kom
till deras aktiviteter skulle hela projektet falla omkull. Organisationen byggde på en tanke om
medborgaren som aktiv och engagerad, och när inte alla invånargrupper var lika aktivt
engagerade kunde politiker och tjänstemän bli frustrerade. Särskilt deltagande från invandrare
och ungdomar efterlystes. Så här säger en politiker angående bristen på ungdomar inom den
etablerade representativa demokratin:
R Jag brukar ju säga att jag bryr mig inte om vad ni engagerar er i, bara ni engagerar er,
för jag vet att utav engagemanget kommer det oftast något mer. Eller hur?
Detta är idén om deltagande som engagemangsgenererande. Stundtals verkade det knappt
spela någon roll på vilket sätt medborgarna engagerade sig, bara de engagerade sig:
I Är engagemang centralt för medborgarskapet på något sätt?
R Ja, det tycker jag, det tycker jag! På något sätt är det engagemanget som är huvuddelen
i det hela.
I Mmm
R Vad det sedan är, är nästan oviktigt.
I många lokala demokratiförsök, liksom hos förespråkare för deltagardemokrati, finns det en
föreställning att allt deltagande är positivt (Nilsson 2005:7). Men att det inte skulle spela
någon roll i vad, och hur, medborgarna engagerade sig, stämde inte riktigt i Helsingborg. Som
jag har diskuterat ville medborgarutskottens politiker och tjänstemän undvika den form av
deltagande som gick ut på att klaga på kommunen och politikerna.
Alla aktivt engagerade invånare sågs inte som lika goda medborgare av medborgarutskotten.
Boende som protesterade mot nybyggnation och överklagade byggnadslov var ett ständigt
återkommande problem för kommunen. Politiker och tjänstemän kommenterade visserligen
detta ibland genom att säga ”att det var bra att medborgarna engagerar sig och uttrycker sina
åsikter”. Jag kunde dock ibland höra samma politiker beklaga denna typ av medborgerligt
engagemang i bilen på väg hem från olika aktiviteter med medborgarna. Detta väckte
funderingar hos mig om varför engagemang när det till exempel gällde barn och ungdomar
ansågs bättre än engagemang mot nybyggnation i bostadsområdet. Som jag ska diskuteras i
nästa avsnitt har detta att göra med en värdering som premierar engagemang för andra framför
engagemang för själviska ändamål.
Den osjälviske medborgaren
112

113. I kapitel fyra diskuterade jag hur egenintresset blev till syndabock då medborgarutskotten
skulle förstå invånarnas upptagenhet av så kallad trottoarpolitik. Esaiasson & Westholm
(2006: 16) skiljer mellan deltagande vars syfte är att påverka den egna situationen, och det
vars mål är kollektiva utfall. Det förstnämnda anses till och med inte vara deltagande alls
(ibid.). En tydlig storyline om medborgarskap understryker medborgerligt deltagande som
osjälviskt, ett engagemang som förväntas beröra fler än bara den egna individen. Deltagande i
politiken antas hjälpa medborgarna att upprätthålla lojaliteten även när utvecklingen är
ofördelaktig för den egna personen (Esaiasson 2006: 181). I Helsingborg uttrycker en
politiker det på följande vis:
I Finns det några tillfällen när du tänker, ser dig som medborgare, tänker på dig själv som
medborgare?
R Som medborgare, det är inte egoistiskt som X Yson, utan som medborgare?
Flera kommuninvånare delade uppfattningen om en medborgare som osjälvisk. Så här säger
en kommuninvånare:
I Finns det tillfällen när du tänker att det där är en bra medborgare eller det där är en
dålig medborgare eller så?
R Ja, jag tycker väldigt mycket om människor som tänker på andra och inte bara sig
själva.
Medborgare som enbart drar nytta av andras engagemang och de som deltar för sin egen
vinnings skull verkar inte ha förstått vad medborgarskapet innebär (se även Smith 2002: 106).
Den gode medborgaren är en offentligt orienterad person som sätter gemenskapens intressen
framför sina egna (Dagger 2002: 147). I till exempel idéer om ett globalt medborgarskap
förväntas vi vara klimatmedvetna i vårt vardagliga liv eftersom vi bör sätta hela jordens
intresse att reducera global uppvärmning framför vårt eget intresse att till exempel handla
billigt (Carvalho 2007).
I republikansk anda ansågs det i Helsingborg bra att delta med hela bostadsområdets bästa i
åtanke. Att engagera sig i aktiviteter som inte direkt kunde kopplas till egen personlig
vinning, betraktades som mer medborgerligt. Att intressera sig för ungdomars tillgång till
replokaler ansågs till exempel behjärtansvärt, medan en medborgarutskottspolitiker beklagade
sig över en invånare som ville få kommunen att avverka skog för att bereda honom
Öresundsutsikt.
Ett problem för medborgarutskotten var att det var just så kallad trottoarpolitik som
engagerade kommuninvånarna, särskilt när invånare berördes negativt av kommunala planer
och åtgärder. Om det som skulle diskuteras inte berörde en personligen, verkade det bli
mindre relevant att engagera sig. I följande intervjuutdrag svarar en medborgare på frågan
varför han trodde att de aktiviteter medborgarutskottet hade anordnat i hans bostadsområde
inte lockade många deltagare:
R Förmodligen är det så att det inte är något projekt som är så där kontroversiellt som gör
att de engagerar sig som individer. När vi hade en utbyggnad av X som var på gång,
och man ville bygga trettio nya fastigheter, och då skulle kommunen, tjänstemännen
och representanter från byggnadsnämnden presentera detta på ett samrådsmöte, då blev
lokalerna sprängfyllda. Folk stod utanför. Jag har alltså aldrig sett så många människor
som har varit engagerade som då. Men då handlade det om att det blir trafik, och det
113

114. blir utsikt, och det blir en massa som direkt är kopplat till den egna personen, individen
och vardagen. Det engagerar ju mycket mer. Är det inga stora problem då är det inte
heller så stort engagemang.
Ovanstående är ett exempel på hur icke-deltagande kan förstås som rationellt ur ett
instrumentellt perspektiv (se Muhlberger 2006). Om det som ska diskuteras inte berör oss, då
blir det mer rationellt att stanna hemma, än att investera tid och energi i att engagera sig.
För att undvika en sådan instrumentell medborgarsyn betonade medborgarutskotten vikten att
engagera sig för hela bostadsområdets bästa. En tjänsteman uttrycker det på följande sätt:
R Är man soffligare så är man. Det är ju Ok det med, men då gör man ju ingenting för
andra. Det kanske är det jag säger att man gör något för andra. Fast å andra sidan så kan
ju det vara det här med belysningen på en gatsträcka. Man kan ju vara väldigt vrång och
sur och tjatig kring det, och det tycker jag ju, det engagemanget det har ju inte samma
vikt för mig då som ett annat engagemang som kanske…
I Att det handlar om andra människor också?
R Ja, just det… det är de mjuka frågorna då.
Ytterligare en tjänsteman bekräftar detta motstånd mot instrumentellt deltagande. Han
understryker de mjuka och sociala frågorna, som inte direkt berör den egna personliga sfären:
I Du kommer in på min nästa fråga om vilka frågor som borde engagera mer. Det är då
det sociala då?
R Ja, det tycker jag, egentligen tycker jag det. Jag menar hur många helsingborgare
engagerar sig för alla de missbrukare vi har i staden, uteliggare? Då är man mycket mer
intresserad av att diskutera höghusen på X och byggnadsplanerna för Y.
Det fanns en påtaglig frustration bland politiker och tjänstemän över medborgare som
överklagade beslut då kommunen ville bygga någonstans. Det visar även följande
intervjuutdrag. Denna politiker går så långt att han jämför instrumentellt engagemang mot
nybyggnation med främlingsfientlighet:
R Om vi tar hur det ser ut idag. Är det så att när man nu ska bygga hus och det enda
engagemang man får det är att ingen som vill att det ska byggas i närheten där man
själv bor, för då blir det fler människor och då blir det inte så roligt tycker de.
I Nej
R Men då kan de bygga på något annat ställe säger de.
I Mmm
R Ungefär som man förr sa att zigenare vill man inte ha för att de kan väl vara någon
annan stans. Hemlösa vill man inte heller ha i närheten, och utlänningar vill man inte ha
heller. Man måste intressera sig för stadens utveckling. Man måste ha klart för sig att
liksom människans utveckling går före allting annat.
Då bristen på deltagande från ungdomar skulle förklaras, menade en del intervjupersoner att
de utgjorde en speciellt egoistisk åldersgrupp. Intressant i detta sammanhang är att
intervjupersonen i följande utdrag själv var ung, i tjugoårsåldern:
R Jag tror att ungdomarna i sig har blivit bortskämda och lite lata och kanske mer tänker
på sina egna intressen istället för att tänka på varandra, på alla andra, lite mer egoistiska
kanske.
Då jag observerade utskottsmöten och andra aktiviteter sågs de som engagerade sig för andra
114

115. än sig själv som bättre. Lärarinnan som anordnade en replokal för områdets unga lyftes fram
vid ett utskottsmöte som en god medborgare, medan de som klagade på nybyggnationerna
blev föremål för många irriterade kommentarer backstage av politiker och tjänstemän.
Medborgarutskottspolitikernas och tjänstemännens idé om helsingborgare som
egenintresserade missar dock att medborgarna ägnade sig åt identitetsförhandling snarare än
egoism. Det fanns till exempel inget som hindrade invånare att vara engagerade både mot
nybyggnationer och hemlöshet, som följande intervjuutdrag visar:
I Men det är byggnationer, är det något annat som engagerar dig? Eller det är mest
byggnationer?
R Det är väl mest byggnationer, men det är klart att det här har seglat upp i Helsingborgs
kommun på senaste tiden att det finns många hemlösa och det är inte heller riktigt bra.
Det har fått mig att reagera lite grann.
Denna person hade främst deltagit i medborgarutskottens aktiviteter eftersom hon var
motståndare till byggnadsplaner i området. Även om det var en sak som hon brann för, är det
intressant att då hon ställs inför frågan om vad mer hon skulle kunna tänkas engagera sig för,
då kommer det osjälviska engagemanget för hemlösa fram.
Då jag frågade medborgarna om medborgarbegreppet och vad som engagerade dem, kopplade
nästan alla det till ett osjälviskt engagemang. En äldre man som fick frågan hur han ser på sig
själv som medborgare, resonerar på följande vis:
R …och vi har alltid haft fosterbarn i huset
I Mmm
R Och min fru var väldigt social och jag, och vi tog hand om missanpassade barn. I
huvudsak flickor i nedre tonåren, tretton, fjorton år, då de började opponera sig.
Ytterligare ett exempel är från en invånare som svarade på följande vis på frågan om vad som
är en riktig medborgare:
R Jag skulle väl utrycka det på det viset, det är en som är engagerad, men sedan … Men
om man säger, när man sedan verkligen tänker på det viset, engagerad, så som du
utrycker det, en riktig medborgare, då skulle man tänka någon som är engagerad utan
privatekonomisk vinning. Jag har svårt för att hitta sådana nuförtiden.
Att vara engagerad räcker inte, utan ”riktiga” medborgare ska även engagera sig utan
privatekonomisk vinning. För en politiker stod medborgare och egenintresserade personer
nästan i ett dikotonomiskt förhållande till varandra:
I Har det funnits något tillfälle när du har tänkt att det där, här har vi en riktig
medborgare?
R Ja, det tänker jag på rätt så ofta när jag möter engagerade människor. Som nu förra
gången vi var ute där i X. Där satt vi och pratade, och då tänker jag ofta är de här
engagerade, eller är det bara så att de har gått dit för att få två timmar ihjälslagna istället
för att sitta hemma och ha det tråkigt? De åsikter de för fram är det deras egna specifika
åsikter, eller berör det fler människor? Av det drar jag slutsatsen om det är en
medborgare som jag vill ha den, tycker att den ska vara, eller om det är en egoistisk
person.
Då kommuninvånare stannade hemma för de inte var intresserade av de frågor som skulle
115

116. diskuteras, ansågs de inte som särskilt medborgerliga. Å andra sidan, att komma till ett möte
och inte vara engagerad, att komma för sällskap, eller för att fördriva tiden, ansågs inte heller
som medborgerligt. Det gällde att både engagera sig aktivt, och engagera sig utan
privatekonomisk baktanke.
I detta sammanhang kopplas begrepp som solidaritet till medborgarskap. En politiker svarar
på följande vis på frågan när hon tänker på riktiga medborgare:
R Då man går samman om det är stora grejor, som man såg på den här tsunamin, det var
ju också, svenska folket var ju medborgare där, solidariska medborgare.
Att bry sig om varandra verkar höra ihop med medborgarskap. Medborgaren som
medmänniska dök upp vid flera tillfällen under mina intervjuer:
I Finns det några sådana här speciella tillfällen du tänker så här, jag är medborgare! Att
du tänker på det aktivt?
R Jag tänker på det när eh… alltså inte i det begreppet, för just begreppet medborgare det
har jag aldrig använt innan jag började på detta jobb. Men däremot medmänniska eller
medboende eller med… ja en av alla.
Lite senare i intervjun svarar samma tjänsteman på följande vis på frågan om när andra är
riktiga medborgare:
R Alltså jag tror att jag har svårt att tänka utifrån det begreppet, på det sättet. Du i så fall
tror jag att det handlar om en medperson som står för alla på något sätt, alla som … ja.
Vara lite modig så där… fast inte…nej inte till begreppet medborgare nej. Nej jag tror
inte det. Jag har lite svårt för det begreppet.
Det är intressant att medborgarbegreppet nästan behandlas som något konstigt, något krystat,
något som ska undvikas. Den empatiska medmänniskan verkar ligga närmare till hands:
I Hur ser du på dig själv som medborgare?
R Jaa, jag får försöka vara en så bra medborgare till mina medborgare… mina
medmänniskor som möjligt.
I Mmm
R Genom att man behandlar varandra väl och man kan dryfta åsikter och andra influenser
och ser att det man själv säger kanske inte är det bästa.
I Nej
R Och det andra säger kanske inte heller är det bästa (skratt). Det är ju liksom så här att ge
och ta va
I Mmm
R Just det här att vi har det så bra som möjligt så att alla kan trivas.
Detta intervjuutdrag är särskilt belysande eftersom informanten kopplar idén om medborgare
som medmänniska till kommunikativa kompetenser som att vara villig att lyssna till andra och
vara beredd på att ändra sina åsikter.
Fokus på närmiljö
Varför diskuterades miljöfrågorna knappt under medborgarutskottens aktiviteter? Ett aktivt
116

117. och osjälviskt engagemang för framtiden borde bana väg för frågor om global uppvärmning5.
Man diskuterade visserligen parker, samt vikten av grönområden att promenera, och rasta
hunden i, men de stora miljöfrågorna kom enbart upp då deltagare positionerade sig som
fotgängare eller cyklister gentemot bilförare som de ansåg körde för fort och oansvarigt i
bostadsområdet. I dessa sammanhang förekom det att deltagarna använde sig av en storyline
där de var mycket mer miljövänliga än de bilburna.
Bristen på ett engagemang för de stora globala miljöproblemen i medborgarutskottens
aktiviteter berodde på att de arbetade på bostadsområdesnivå. Deltagardemokrater kopplar
främst deltagande till närmiljön (Nilsson 2005: 44), precis som var fallet i Helsingborg.
Medborgarutskotten var organiserade på ett sådant sätt att de arbetade på bostadsområdesnivå.
Fokus på närområdet kan således förstås som ett resultat av en organisationsform. Men det
fanns också en tanke bakom detta sätt att organisera arbetet som är intressant.
Medborgarutskotten fokuserade explicit på närområden eftersom det fanns en tro att det var
de nära frågorna som skulle engagera kommuninvånare i medborgarutskottens aktiviteter. Så
här säger en tjänsteman:
R Jag tror att det då är viljan att skapa förbättringar i sådana frågor som ligger oss väldigt
nära som driver fram ett engagemang. Alltså det måste vara närområdesfrågor, helst
ännu mindre områden.
Den deltagardemokratiska sfären utgår ifrån övertygelsen att möjligheter på en lokal nivå för
medborgare att delta i problemformulering och problemlösning, ska leda till en bättre och
större förståelse för politik och dess implementering (Cornwall & Coelho 2007: 23).
Forskning om det politiska deltagandet i Sverige visar på ett ökat engagemang inom frågor
som berör vardagslivet (Neergaard & Stubbergaard 2000). Esaiasson (2006: 200) kommer
fram till att vardagsorienterat deltagande kan motverka medborgarnas missnöje gentemot
staten, och Montin (2006: 151) menar att en idé om medborgaren som medskapare
kännetecknas bland annat av orientering mot vardagslivets rum.
Medborgarutskotten var väl medvetna om vardagens betydelse för medborgarnas
engagemang. I kommunala dokument tydliggjordes närområdet som den plats medborgarnas
engagemang förväntades handla om. I Strategidokumentet är det formulerat på följande vis:
”Vanliga medborgare visar idag ett ökat intresse för engagemang i lokalt utvecklingsarbete.
Snart sagt varje dag startas i vårt land ett nytt sådant arbete som på ett eller annat sätt har till
syfte att förbättra den egna närmiljön” (2003: 3).
Senare i dokumentet står det så här angående förändringar i skol- och bygglagstiftning:
”Man ska se dessa åtgärder som ett sätt att möta det ökade intresse som medborgarna visar av
att vara med och bestämma, särskilt om sådant som har betydelse för närmiljön och
vardagslivet” (2003:4).
Under rubriken Avsiktsförklaring tydliggörs ytterligare närmiljön som den plats där
medborgarna skulle beredas delaktighet:
”Med ökad delaktighet i Helsingborgs stad avser vi medborgarnas möjligheter att medverka i
utformningen och utvecklingen av, i första hand, den egna närmiljön” (2003:5).
5
Då min studie genomfördes 2005 hade Al Gore och klimatförändringsfrågan inte fått det genomslag det fick
under främst senare delen av 2006 och 2007.
117

118. På så sätt fick vardagslivets problematik företräde framför globala problem i
medborgarutskottens praktiker. Sopsortering blir mer relevant än samhällsutvecklingen i stort,
som en tjänsteman uttrycker det:
I Hur ser du på dig själv som medborgare?
R Ja, jag skulle kunna ta ett större ansvar för samhällsutvecklingen kan jag känna, annars
är jag rätts så lydig (skratt). Jag sorterar mina sopor … nämen alltså jag tar mitt ansvar
och följer regelverket.
Det verkade som om kommunen var inne på rätt spår. Det visar sig i intervjuerna att
närområdet och vardagslivet ligger nära till hands då helsingborgare engagerar sig:
R Det är ju innebandyklubben, fotbollsklubben, skolan eftersom vi då har barn i de
åldrarna. Samfälligheten där man bor (skratt). Om jag tittar på samhällsperspektivet, det
som jag och min familj engagerar oss i utöver det dagliga jobbet.
Det var främst i familjen denna informant engagerade sig, men också som boende och
tillhörande en samfällighet. Så här svarar en annan invånare på frågan om det finns tillfällen
då det är enklare att engagera sig:
R Ja, det är alltså ju återigen när det är i den omedelbara närheten då är det ju mycket
lättare att engagera sig. Påverka den egna familjesfären så är det naturligtvis mycket
lättare att engagera sig.
Som jag diskuterade i kapitel fyra ersätter vardagen allt mer de politiska partierna som en
arena för politik, och därför blir också andra former för politiskt handlande vanligare. Bland
de invånare jag intervjuade var det tydligt att man baserade sitt engagemang i sin vardag och i
sitt närområde. Flera invånare engagerade sig till exempel mot nybyggnationer. En kvinna jag
talade med var mycket engagerad i kommunens planer att bygga nya hus i hennes område:
R … de vill bebygga den enda park vi har, då till förmån för ja, det är väl tänkt seniorer i
första hand.
(…)
Och sedan då så ska man ta det område där barn trivs också. Och det tycker vi inte
heller att man ska ta den allra största och den allra bästa lekplatsen, för den är väldigt
bra och pedagogiskt utformad på grund av att där finns buskar och träd och där finns
naturligtvis gungor och sandlåda och klätterställning också. Men det är väldigt fritt för
barnen att leka där och de kan göra det utan att vi som föräldrar behöver tänka på att det
finns bilar och cyklister och så heller. Så att det är en väldigt fin oas. Det är det enda
som finns i gamla X också.
Det framgår i detta intervjuutdrag att det är utvecklingen av hennes närområde som engagerar
henne. Det är också i hennes vardagsliv som förälder som hon tänker på dessa frågor. Lite
senare under intervjun säger hon så här:
I När tänker du på de här frågorna så att säga, byggnationer är det vid speciella tillfällen
eller alltid?
R Ja, det är väldigt ofta eftersom man lever med det här. Det är en process som pågår och
den pågår fortfarande då. Jag har då haft ett ganska stort ansvar eftersom jag är
ordförande i den föreningen vi har bildat.
118

119. Detta intervjuutdrag är intressant ur flera aspekter. Dels understryker det närområdets
relevans för medborgerligt deltagande. Intervjuutdraget är också ett exempel på livspolitiskt
engagemang i senmoderniteten, hur vissa grupper bildas runt enskilda frågor, här baserade i
närområdet. Denna intervjuperson är intressant på ytterligare ett vis. Det visade sig under
intervjuns gång att hon hade blivit medlem i ett politiskt parti, just på grund av sitt
engagemang mot nybyggnationerna.
I detta fall stämde medborgarutskottens antaganden. Engagemanget i närområdesfrågor kan
fångas upp, och till och med leda till att invånare blir medlemmar i politiska partier. Minskade
medlemstal i politiska partier var en aspekt som bekymrade politikerna och tjänstemännen.
Engagemang i de för senmoderniteten karaktäristiska enfrågerörelserna kan således leda till
medlemskap i politiska partier. Det är dock ironiskt att det i detta fall handlar just om
protester mot nybyggnationer, ett engagemang som för det mesta irriterade politikerna och
tjänstemännen i Helsingborg.
Engagemang för närområdet innebar snarare ett så kallat trottoarpolitiskt deltagande än
engagemang av bred och mer ideologisk karaktär. Så här säger till exempel en man om vad
han tror engagerar helsingborgarna:
R Jag tror att de flesta starka engagemang som man ser är ändå förknippade mycket med
var man bor och hur närområdet är.
I Tycker du också att detta är frågor som borde engagera helsingborgarna, eller skulle du
se att det var något, några andra frågor som man engagerade sig mer i?
R Jag har svårt för att se att gemene man tar stort ansvar i samhällsplanerande frågor
såsom att skapa arbeta och att skapa ja infrastruktur och så vidare, det tror jag är lite
svårt att göra på privat initiativ. Men däremot kan man ju ha synpunkter på planer och
idéer. Som till exempel utforma byggnader och var man ska dra spår och busslinjer och
liknande, det ser jag som en medborgerlig rättighet att kunna ha synpunkter på.
Detta pekar på en svår balansgång mellan osjälviskt och aktivt deltagande för den framtida
utvecklingen, och fokus på närmiljön. Samtidigt som politikerna önskade att invånarna skulle
höja blicken och diskutera frågor av större, framtida och mer visionär karaktär, fanns det en
medvetenhet om att det främst var ur vardagens praktiker som invånarnas engagemang
föddes. Det blev ibland motsägelsefullt när medborgarutskotten ville undvika ett
instrumentellt deltagande samtidigt som de fokuserade på närmiljön. Följande intervjuutdrag
med en tjänsteman illustrerar denna diskrepans:
I Om man ser på helsingborgarna i stort och din erfarenhet som tjänsteman vilka frågor
är det som engagerar helsingborgarna?
R Helsingborgarna, det är ju mycket utbyggnadsfrågor.
I Mmm
R Man förstår det här med infrastruktur och byggnationer och vill gärna ha ut mer av
skattekronan. Men att man förstår att det behöver komma fler helsingborgare, och de
måste ju ha någonstans att bo. Hela vägen dit är man med. Bygg gärna, men inte
framför mig. Alltså det är ju ständigt återkommande. Sedan tror jag att engagemanget
är kopplat till det som jag beskrev tidigare, var jag befinner mig. Alltså har jag en åldrig
mamma som behöver vård så är jag engagerad där och barn så är det skola, alltså
kopplingen där. Men utbyggnadsfrågor tycker jag det verkar som man har ett stort
engagemang för.
I Engagemang kopplat till, vad ska man kalla för sitt egenintresse, sin vardagssituation?
R Sin vardagssituation tror jag är en bra koppling igen. Alltså det är min uppfattning om
att den beskrivningen tycker jag känns rätt.
119

120. Skiljelinjen mellan att vara egenintresserad och engagerad för sin vardagssituation är svår att
dra. I följande intervjuutdrag menar till och med en tjänsteman att det personliga intresset är
styrande:
R Vi kan ta där jag bor. Om man ska diskutera om det ska vara sju till nio eller ett till nio-
skola, så kommer inte jag på det mötet för mina barn är så stora. Även om det kan ha
betydelse för närområdet i sin helhet så kommer inte jag. Men om man ska bygga ett
hus i mitt kvarter, alltså som ser lite annorlunda ut, då började det komma närmre mig.
I Det är det personliga intresset som är styrande?
R Absolut det är därför vi måste börja prata om de fysiska frågorna, bostadsbyggandet,
miljöfrågorna möjligtvis, trygghetsfrågorna.
Det lokala och nära perspektivet har fått ett uppsving i den globaliserade senmoderniteten.
Globalisering också handlar om lokalisering, då det lokala betonas och lokala gemenskaper
får större inflytande över sina sociala rum och lokala sammanhang (Beck 1998b: 69, 159). Då
nationens vikt minskar verkar det lokala helt enkelt ta större plats. Kommunen är på
frammarsch, och staden får en större betydelse i det moderna samhället (Roche 1992: 228).
Då anonymiteten ökar med fler främmande och oförutsägbara risker utgör vår stad och
boendeplats en plats vi känner oss hemma i (ibid.). Närmiljön och vardagslivet är mer görbart
än till exempel engagemang i politiska partier (se Sörbom 2002). Roche (1992: 229) skriver
att jämfört med den nationella och internationella sfären är vår närmiljö en sfär av relativt
greppbar politik, synbara maktstrukturer där våra handlingar kan få märkbara effekter. Platsen
vi bor är således avgörande för våra liv så väl som för vårt engagemang. Isin & Wood (1999)
uttrycker det som att medborgarskap börjar med en geografisk plats (ibid. 50).
Avhandlingens andra frågeställning handlade om tjänstemännens och politikernas
positionering av kommuninvånarna som medborgare, mot bakgrund av samtalets betydelse i
deltagardemokratiska försök i senmoderniteten. Som ett led av att positionera medborgarna
som kommunikativt snarare än instrumentellt rationella, i syfte att vända medborgarnas
deltagande tillbaka till den representativa demokratin, använde tjänstemännen och politikerna
fyra olika storylines i medborgarutskottens kommunikativa praktiker, framtiden, aktivt
deltagande, osjälviskt deltagande samt ett fokus på närmiljön.
120

121. Kapitel 8.
Medborgarpositioner och boplats
Jag har hittills argumenterat för att medborgarutskottens praktiker ska förstås i ljuset av en
konflikt i senmoderniteten mellan en instrumentell och kommunikativ medborgarförståelse.
Jag avslutade del tre med att kritisera båda dessa perspektiv som otillräckliga för att förklara
medborgerligt deltagande. Genom att peka ut identitet och identifikationsprocesser som
grundläggande för att förstå deltagande, presenterade jag en idé om en expressiv
medborgarsyn, det vill säga att vi istället bör fokusera på vilka identiteter som invånarna
använde, förhandlade och uttryckte, för att undersöka de sätt medborgarna skapade mening
med sitt deltagande. Vilka positioner användes, gjordes tillgängliga, relevanta och
meningsfulla för deltagande i utskottens praktiker? Och hur gick detta till?
De storylines som medborgarutskotten använde sig av, och som jag diskuterade i föregående
kapitel, är centrala för att kunna besvara dessa frågor. Medborgarutskotten ville röra sig mot
en kommunikativ medborgarförståelse, bort från en mer instrumentell. I detta försök att
positionera medborgaren som kommunikativ snarare än instrumentell utkristalliserades fyra
storylines i medborgarutskottens kommunikativa praktiker; medborgaren som intresserad av
framtidsfrågor, medborgaren som aktivt engagerad, medborgaren som osjälvisk och
medborgaren som engagerad i sitt närområde. Dessa storylines var inte alltid i samklang med
varandra. Ibland samverkade de, ibland var de motsägelsefulla, och motarbetade till och med
medborgarutskottens försök att undvika instrumentellt deltagande. Med dessa storylines på
plats kan jag analysera de medborgarpositioner som deltagarna använde för att skapa mening
med sitt deltagande. Således besvaras avhandlingens tredje och sista frågeställning i nästa två
kapitel. I detta kapitel diskuterar jag de medborgarpositioner som kan kopplas till boplatsen
och i kapitel nio tar jag upp övriga medborgarpositioner.
Medborgaren som etablerad i området
I och med att medborgarutskotten organiserade sitt arbete efter olika bostadsområden, blev
boendet en viktig referenspunkt att konstruera sitt medborgarskap kring. Alla
kommuninvånare hade dock inte samma förutsättningar att positionera sig som medborgare. I
detta avsnitt diskuteras vikten av att ha bott i området en längre tid, vilja bo kvar i framtiden
för att deltagarna i medborgarutskottens praktiker skulle skapa mening med sitt deltagande.
Storylines om aktivt engagemang för närområdets framtida utveckling kopplades till en
position som bofast och etablerad i ett område. Detta handlar också om att känna samhörighet
med sitt bostadsområde och människorna där, och en position som stolt över sin boplats.
Dessa medborgarpositioner diskuteras dock först i nästföljande avsnitt.
Platsen vi bor på har en avgörande betydelse i våra liv och för vårt engagemang. Om idén om
universella mänskliga rättigheter är grundläggande för kosmopolitiskt medborgarskap, och
om delade kulturella och historiska erfarenheter och traditioner är fundamentala för att förstå
sig själv som medborgare i en nation (Linklater 2002: 318), är framför allt boendet viktigt på
den kommunala nivån. Medborgare är vi i relation till särskilda platser, och för att
deltagardemokratiska försök ska fungera, måste medborgare känna samhörighet till en
geografisk plats (Curtin 2002: 294). Medborgarskap kan inte längre erhållas genom
medlemskap i en kulturell grupp, utan bör baseras på boendeplats (Castles & Davidson 2000:
förord viii). Boendet, framför allt staden, har haft en central roll i demokratins utveckling.
121

122. Idén om medborgarskap föddes i staden (city – citizen), och staden är en betydelsefull miljö
för att kultivera medborgarskap (Isin 2002b: 305). I en värld av ökad globalisering blir också
staden viktigare också på nationens bekostnad (Roche 1992: 228). Peterson et al. (1989: 37)
identifierar också boendet som en viktig aspekt av medborgarnas livssituation. Boende och
medborgarskap hör ihop. Så här svarar till exempel en av mina informanter:
I Men om man tänker på ordet medborgare då som jag är intresserad av, vad tänker du på
när du hör ordet? Spontant?
R Spontant?
I Direkt!
R Alla boende, alla vi människor.
Samtliga intervjupersoner gjorde denna koppling mellan boendet och medborgarskapet. I
detta sammanhang är det viktigt att understryka att de medborgare som intervjuades hade alla
deltagit i medborgarutskottens aktiviteter, tilltalade som boende i ett särskilt område. Det är
därför inte konstigt att medborgarskapet likställdes med boplats. När deltagare i utskottens
aktiviteter förväntades att i samtal dela med sig av sina kunskaper och erfarenheter av sin
närmiljö, blev positionen som bofast meningsfull. Medborgare förväntas ta ansvar för det
område de bor i, som politikern i följande intervjuutdrag uttrycker det. På så sätt kopplas
boendet till storylines om aktivt engagemang för närområdets framtid. Att engagera sig i sitt
bostadsområde kan till och med ses som viktigare för medborgarskapet än att gå att rösta:
I Hur ser du på dig själv som medborgare?
R Jaa, vanlig medborgare (skratt)
I Vad innebär det?
R (Skratt) Det vet jag inte…
I Att man går och röstar, är det det som ligger i…
R Nej, det tycker jag inte, nej som, som medborgare så kan man definiera det som att man
tar ansvar för, för det område där man bor.
I denna koppling mellan boende och medborgarskap skymtar ibland en underliggande
universalism fram, att alla är medborgare. Men vad händer med de bostadslösa i denna
positionering, eller de, liksom jag själv arbetar i Helsingborg, men bor i Malmö? Dessa
grupper blir exkluderade i medborgarutskottens praktiker.
Att ha bott i ett område under en lång tid ansågs vara positivt i medborgarutskottens praktiker.
Dels positionerade tjänstemännen ett långt boende som värdefullt, och dels använde invånarna
denna position för att ge tyngd åt sina argument. Vid ett tillfälle, vid tjänstemännens
inledande handuppräckningsövning, yttrade en deltagare stolt att ”vi har bott här i tjugo år,
faktiskt”. Att ha bott länge i ett och samma bostadsområde var alltså positivt i Helsingborgs
medborgarutskott. Så här resonerade till exempel en invånare om sitt medborgarskap:
I Men hur ser du på du dig själv som medborgare?
R jaa, ja
I Det är en svår fråga kanske?
R Hur jag ser på mig själv .. jag har alltid försökt att vara social och sådär, och jag har bott
här ute i tjugofem år, har haft en stor villa här borta på Xgatan med swimmingpool och
allt…
Att ha varit bofast en längre tid i området var viktigt då denna kommuninvånare funderade
över sitt medborgarskap. Denna positionering, att ha varit bofast i området en längre tid,
användes ofta för att ge tyngd åt de egna argumenten. På ett öppet möte yttrades följande.
122

123. ”Jag har bott i detta område i tio år, och jag kräver att bussförbindelserna till stan blir bättre”.
Ytterligare ett exempel är ett uttalande av en annan kvinna. I diskussionerna om stadens
byggplaner att ersätta det gamla kallbadhuset med ett nytt arkitektritat sådant, positionerade
hon åsikterna från stadens äldre bastubadande herrar som extra viktiga att beakta:
R Men sådana här stora frågor som faktiskt rör hela Helsingborg och deras, eller
helsingborgares, framtid, skulle jag vilja säga att man kan inte bara sparka undan folks
tyckande och tänkande som har bott här, framför allt de äldre gubbarna som har bott här
ett helt liv.
Något som också pekade på vikten av ett långt boende i staden var uttalanden från
nyinflyttade, som påtalade denna egenskap i urskuldande ordalag. En kvinna svarar
exempelvis så här på en fråga om sitt medborgerliga deltagande:
R Jag bor i Helsingborg, shit vad jag kan påverka den här staden? Nej, det känner jag väl
inte riktigt. Dels är jag inte från staden från början, utan har bara bott här i några år.
Under hela intervjun återkom hon till detta att hon var ny i staden. Då hon skulle svara på
mina frågor började hon vid några tillfällen med att påpeka att ”Nu har jag inte bott här så
länge, men…”. Ett annat exempel kommer från ett öppet möte där en man yttrade följande:
”Jag och min familj är ju ganska nyinflyttade här, men jag tycker ändå att bussarna kör
oansvarigt på Xgatan”.
Att han var nyinflyttad i bostadsområdet gjorde hans oro för busstrafiken mindre viktig att ta
hänsyn till än om till exempel en invånare som bott i området i tio år hade yttrat samma
mening. Han vägde dock upp denna brist genom att påtala att han hade familj, då det senare
på mötet framkom att engagemang i bussfrågan även rörde hans barn (I nästa kapitel ska jag
diskutera föräldraskapet som en position att konstruera sitt medborgarskap kring).
Ovanstående tyder på att vara etablerad i ett område, att ha bott där länge, var viktigt för
deltagande i medborgarutskottens aktiviteter. Att vara etablerad handlar också om att vilja
stanna kvar i området i framtiden. En storyline om framtiden för med sig att medborgarna
också bör ha en uppfattning om att de kommer bo kvar i området en längre tid framöver. Om
de planerar att flytta blir deltagande i samtal om bostadsområdets framtid inte lika
meningsfullt. Politikerna och tjänstemännen använde sig av en tidsrymd på fem till tio år för
att inrikta medborgarnas deltagande mot framtidsfrågor. Till exempel frågade politikerna ofta
medborgarna hur de ville att deras område skulle utvecklas om fem år. För att det ska bli
relevant att engagera sig för kommundelens framtida utveckling bör invånarna alltså veta om
att de kommer bo kvar där om fem år.
Medborgaren känner samhörighet med platsen hon bor på
Medborgarutskotten arbetade med olika bostadsområden, och annonserna var därför ofta
utformade med direkta appeller till dem som bodde i det området. Deltagarna i
medborgarutskottens aktiviteter positionerades således som boende i ett specifikt område:
”Du som bor i X är välkommen att diskutera det som du tycker är viktigt för området där du
123

124. bor”.
”Välkommen till ett samtal om Y”.
”Mitt i Z. Hur är det att bo och leva här?”
Igenkänningsfaktor och känslan av samhörighet till boplatsen var det centrala. Informatören
på Avdelningen för hållbar utveckling resonerade på följande vis angående utformandet av
annonserna:
R Jag tror att det är viktigt också att vi har en bild som folk känner igen från Xs skola,
eller Ys bibliotek eller de här vägarna mitt inne Z.
Boende i ett område under en längre tid var positivt för medborgerligt deltagande. Samtidigt
blev deltagande meningsfullt främst för de som visste att de skulle bo kvar i området i
framtiden. En känsla av samhörighet med sin boplats var i sin tur också viktig för att delta i
diskussioner om dess framtida utveckling. Samhörighet med staden och medborgarskap hörde
ihop. En invånare säger så här i detta sammanhang:
I Vad tänker du på när du hör ordet medborgare?
R Delaktighet, demokrati, samhörighet.
I Samhörighet till vad?
R Till staden på något sätt.
I en storyline om närmiljön och vardagslivets engagemang blev samhörigheten med det lilla
bostadsområdet ännu viktigare, således handlar det om en identitet som boende på en särskild
plats. Vid ett tillfälle gjorde till exempel medborgarutskottet misstaget att inte skriva ut ett
bostadsområde på kartan i deras informationsbroschyr, vilket upprörde de boende i området.
Samhörighet har också att göra med socialt kapital, som i sin tur har att göra med tillit, vilket
skapas i sociala nätverk (Putnam 2000). I en storyline om närmiljön kom tillit att handla om
grannsämja. Att komma överens med sina grannar var viktigt för ett engagemang för
närområdets framtid, som sedan var viktig för känslan av samhörighet till boplatsen. Detta
illustreras av en boende som berättar om sitt engagemang i byaföreningen på följande vis.
R Här i X var det ju samfällighet, varje gata, eller varje område hade sin förening, eller
samfällighet. Vi var 157 hus där borta i Xgatan som bildade då en samfällighet, där vi
hade ja … gemensamma träffar och där vi jobbade lite och hade arbetsdagar och sådär,
gick ut och räfsade lite och röjde på våren och hösten och sådär, och målade våra
carportar och sådant som vi hade gemensamt.
I Mmm
R Och där kom jag ju med med en gång, så jag blev ju ordförande i den samfälligheten
där vi bodde, och det var jag väl alla år. Och ur det kom ju det här att vi skulle ha ett
byalag
I Mmm
R Här ute i X, och då kom man ju automatiskt in i det. ”Du som är med i det, du kan
väl…” så då kom man ju in i byalaget.
Detta intervjuutdrag visar att engagemang kunde föda ytterligare engagemang. Mannens
engagemang i samfälligheten ledde till att han gick med i byaföreningen.
Samhörighet handlar också om vi och dem. Ett vi blir särskilt relevant när det finns ett dem,
det vill säga andra som inte har tillgång till samma samhörigheter som vi har (Conolly 1991;
Clark & Petersson 2003). I positionen som bofast och etablerad i området hänvisade
124

125. deltagarna i medborgarutskottens aktiviteter till invånare från andra delar av staden, som på
något vis misskötte sig i bostadsområdet. Till exempel skylldes trafikproblem på bilförare
från andra stadsdelar, som använde gatorna i deras bostadsområde för att ta en genväg ner till
stadens centrum. På öppna möten hörde jag uttalanden som till exempel ”De kommer därifrån
X och så använder de våra gator som genomfartsleder” eller ”De kör igenom vår by istället
för på riksvägen”. En invånare ger följande uttryck för detta:
R Man upplever att det är många som kör genom byn, för att det är lite trevligt och så.
Och kommer man från X och Y, då är det väldigt smidigt att köra igenom här och
slippa den här kröken där uppe…
Ett annat exempel är att det klagades på ungdomar från andra stadsdelar som åkte till
bostadsområdet för att vandalisera och klottra. Det ansågs också ofta vara föräldrar från andra
delar av staden som körde vårdslöst och fort när de skulle lämna av sina barn i
bostadsområdets skola. Det borde ligga nära till hands att tro att det framför allt var de boende
i området som bidrog till trafiken, lämnade barn på skolan, och att det var deras ungdomar
som klottrade på husväggarna. Så var inte fallet i de aktiviteter som jag observerade. Att
skylla på utomstående fungerade som en enande faktor för de boende i området (se även
Petersson 2003: 106).
Ibland var den andre någon som kom från utanför staden. Engagemanget mot att bygga ett
nytt kallbadhus med anslutande hotell och spa, handlade om detta. Eftersom det antogs att
byggplanerna riktade sig mot rika turister, blev de det som förenade ”vanliga” helsingborgare
i motståndet mot den nya anläggningen:
R Då börjar man undra - behöver de ha ett så stort spa då? Då kan de ju sänka höjden om
de nu ska bygga ett hotell, vilket jag inte tycker är ett speciellt bra läge heller. Men för
turister – ja ett jättebra läge. Det är ju attraktivt att åka till en spa-anläggning, precis
som i Tylösand.
”Bygg istället ett äventyrsspa för medelinkomsttagare och barnfamiljer”, yttrade en deltagare
på ett öppet möte angående dessa byggplaner. ”Hur ska vanliga helsingborgare kunna bekosta
inträde till denna fantastiska spa-anläggning?” frågade en annan deltagare.
Då medborgarutskotten besökte delar av kommunen som låg ute på landsbygden var
samhörigheten till bostadsområdet som mest påtaglig. På möten i dessa områden fördes de
flesta diskussioner i en storyline om vi på landet gentemot de i staden:
”Hur kommer det sig att det inte finns några pengar för att förbättra vägarna här, när det
spenderas tonvis med pengar för att bygga nya vägar i stan?”
Då jag senare intervjuade en deltagare från ett av medborgarutskottens möten på landsbygden
säger hon så här om medborgarutskottens politiker:
R Skulle jag nu vara negativ och säga en sak så är det att de har ingen aning om hur vi
bor, de har ingen aning om hur det ser ut här. Det hade varit roligt att hämta dem i en
buss och kört runt dem och visat hur vi bor. De har ingen aning, det märkte man, ”ni
har väl något ställe där ni kan sätta upp en affisch”, men vi har inte det. Alltså vi är ett
för stort område. De har inte riktigt ett begrepp om hur det är att bo på landet. Det är
inte så att vi bor i ödemarken eller så men, nej.
125

126. Boende i små jordbrukssamhällen visade på en stark tillhörighet till sin by. De aktiviteter
medborgarutskotten anordnade i byar på landsbygden var mycket välbesökta. Vid ett tillfälle
fylldes den lokala byskolan med ett antal personer som måste ha varit de flesta bofasta i byn.
Deltagandet var på så sätt både procentuellt och antalsmässigt mycket högre än på möten i
mer tättbebyggda områden. En deltagare svarar följande på min fråga om hon kände några
fler som deltog på mötet med medborgarutskottet:
R Ja, många, ska jag räkna upp hur många?
I Var det vänner bekanta släktingar?
R Ja, det var alltså, det var grannar och det var andra bekanta som bodde någon
annanstans där runt omkring.
Då jag ställde frågan till henne upplevde jag nästan att hon tyckte att det var en dum fråga.
Det verkade självklart att på landsbygden känner alla alla. Denna starka sociala samhörighet
utgjorde en bidragande faktor till varför många fler deltog på landet jämfört med inne i de
centrala delarna av staden. Det var viktigt att visa för sig själv, och sina grannar, att man var
intresserad av sin bygd. Tillit och gemenskap gjorde det meningsfullt att delta. En deltagare
yttrade på mötet att ”Det krävs en hel by för att uppfostra ett barn, och det är det vi gör här,
alla hjälps åt”.
I Varför tror du att andra medborgare ville delta på det här mötet?
R För man vill värna landsbygden, där man bor.
Verba & Nie (1972: 231) hänvisar till en förklaringsmodell som innebär att då man går från
småskaligheten och intimiteten i små samhällen till större städer, minskar det medborgerliga
deltagandet. Deras resultat visar dock att ett invånarantal mellan 10 000 och 25 000 är mest
gynnsamt för ett högt deltagande. De orter på landsbygden som medborgarutskotten besökte
hade färre invånare än 10 000. Dock verkar den samhörigheten byborna kände till varandra,
ha haft en positiv effekt på deltagande i medborgarutskottens aktiviteter. Den sociala
samhörigheten var påtaglig även i andra delar av kommunen. Så här svarar till exempel en
informant på frågan om han och hans sambo kände någon annan som deltog på mötet:
I Men kände ni några andra som var där, förutom er själva?
R Vi kände väl nästan allihop
(…)
Eftersom jag har bott så länge här ute och varit med i alla sammanhang så känner jag
liksom alla som bor här ute.
På en del håll i kommunen refererade de boende till sitt bostadsområde som ”byn”, även om
området var hopvuxet med staden. Men genom att kalla sitt område för ”byn” blev ett
engagemang för småskaligheten, där folk kände och litade på varandra, meningsfullt:
I Så jag undrar då först och främst lite vilka frågor som engagerar dig mest?
R Här i byn?
I Ja, eller liksom som medborgare i allmänhet
R ja det är mycket av det här vi talade om där borta i X, det här med tryggheten i byn, och
gemenskapen i byn tycker jag är viktig, att man känner till vilka människor som bor här,
att man hälsar på varandra att man vet vem som är vem, mer än så är jag inte intresserad
av att veta.
På öppna möten talades också om att ”bevara bykänslan”. Särskilt var det på detta vis vid
motstånd mot planerad nybyggnation. Engagemanget mot byggplaner försågs med mening i
126

127. en storyline om att bevara bykänslan, som i sin tur tillkommit i skärningspunkten mellan
storylines om det aktiva engagemanget för närområdets framtid och vikten av att bevara
känslan av samhörighet med sin boplats och de som bodde där.
Ett sätt som samhörighet och aktivt engagemang för sitt bostadsområde kom till uttryck på,
var att invånarna ofta ville organisera happenings i området, tillsammans med kommunen.
Här kopplas storylines om det aktiva och osjälviska deltagandet kring framtidsfrågor för
närmiljön till en position som boende i en del av staden. Att göra något aktivt för alla i
bostadsområdet handlade om att till exempel organisera gemensamt valborgsfirande eller dans
runt midsommarstången.
Andra exempel är de vanligt förekommande minifestivaler ute i stadsdelarna som ”Torgets
dag” och ”Kul på X”. Traditionell folkdans från områdets invandrargrupper blandades med tal
från politiker som underströk områdets betydelse för staden som helhet, lokala föreningar som
delade ut broschyrer, och områdets barn som kunde ställa sig på den tillfälligt byggda scenen
och mima till sina favoritartister. Medborgarutskotten var också på plats med sina politiker.
De hjälpte även till att arrangera dessa dagar, som skulle leda till större sammanhållning, i
förlängningen samhörighet mellan människorna i bostadsområdet och i slutänden även ett
större medborgerligt engagemang för områdets framtida utveckling. Dessa minifestivaler var
mycket välbesökta.
Att vara etablerad i sitt bostadsområde, se sig bo kvar i framtiden samt känna samhörighet
med platsen och tillit till de som bodde där var viktigt för deltagandet i medborgarutskottens
aktiviteter. Detta leder in på nästa position, som stolt för sin stad och sitt bostadsområde. Att
ha bott länge på en plats och se sin framtid där, innebar inte per automatik att invånare
engagerade sig. Att vara stolt över sitt bostadsområde visade sig också vara en viktig del i
medborgarutskottens praktiker.
Medborgaren som stolt över området hon bor i
Sammankopplad med positionen som bofast och etablerad i sitt område, och känna
samhörighet med det, var betydelsen att också vara stolt över sin boplats. En medborgare
svarar så här på frågan om vad hon trodde engagerade helsingborgarna mest:
R Folk är väl i den här staden i allmänhet stolta över sitt fotbollslag och Kärnan och
färjorna och Norra Hamnen.
Då kommuninvånaren skulle svara på frågan om när hon tänkte på sig själv som medborgare
knöt hon även detta till en stolthet för Helsingborg. Att tänka på sig själv som medborgare var
mer uppenbart när det gick bra för staden.
R Oftast är det väl när det går bra för staden och man hör att, oh den staden har varit bra,
så tänker man att jag tillhör Helsingborg. Och det är nog inte bara jag utan det är nog
lite grann i var och ens hjärta.
En känsla av stolthet och koppling till medborgerligt engagemang visade sig på flera sätt i
medborgarutskottens praktiker. Tjänstemännen talade till exempel om för medborgarna på
öppna möten att Helsingborg var ”en bra stad”, med ”hög livskvalitet”, att ”varumärket var
starkt” och att flera företag ”ville etablera sig i staden”, fast då krävdes det ju att det byggdes
fler bostäder. På detta vis positionerades deltagare i medborgarutskottens aktiviteter som
127

128. stolta över sin stad. Denna positionering genljöd sedan också hos flera av deltagarna som
bland annat uttalade att ”Helsingborg är ju Sveriges finaste och bästa stad” med ”kulturellt
utbud av klass” och med ”härlig topografi med landborg och kust, vackra omgivningar och
bra cykelvägar”.
Medborgarna uttryckte också ett behov av att kunna känna sig stolta över den kommundel där
de bodde. De mest uppenbara exemplen i medborgarutskottens aktiviteter rör deltagarnas
önskemål att leva i rena och snygga bostadsområden. ”Xgatan ser bedrövlig ut” yttrade till
exempel en deltagare i en diskussion med en politiker på ett återkopplingsmöte. För att
motivera detta engagemang fortsatte hon med att säga att ”man vill ju få en vacker stad”. Att
kunna vara stolt över sitt bostadsområde kopplades således till det aktiva medborgerliga
deltagandet.
I enkäten (se bilaga 3) som skickades ut i bostadsområdena handlade ett påstående, som de
boende skulle ta ställning till om huruvida de tyckte att det var rent och snyggt i området. Och
på öppna möten tog deltagare ofta upp platser i området som de tyckte var ”vanvårdade” och
”dit uteliggare drogs”. Vid ett möte diskuterades till och med ett enskilt hus som deltagarna
tyckte förstörde hela området, på grund av att ägarna lät det förfalla. Även
trygghetsvandringarna handlade till viss del om att få det rent och snyggt i kommundelen.
Deltagare tog till exempel ofta upp renhållning, ”uppsnyggning” och problem med för yvig
växtlighet i området.
Då miljöfrågor diskuterades i medborgarutskotten var dessa ofta kopplade till en storyline om
att kunna vara stolt över sitt område, vilket medförde att frågor om gröna ytor ofta kom upp
på agendan. På utskottens aktiviteter tog deltagarna ofta upp frågor om grönska, gräsmattor,
blommor och närhet till skog. På ett öppet möte yttrades att ”parken borde fräschas upp”. På
trygghetsvandringarna pekade inte deltagarna enbart ut otrygga miljöer, utan det var också
vanligt att peka ut grönstråk som de boende tyckte borde snyggas till och skötas bättre. ”De
där buskagen är för räliga” yttrade till exempel en medelålders kvinna på en
trygghetsvandring. I enkäten positionerades också medborgarna som intresserade av sina
grönområden genom att de skulle ta ställning till påståendet ”Här finns tillräckligt mycket
gräsmattor och planteringar”. På ett möte talade en del invånare om vikten av att bevara de
träd som fanns kvar i området genom att K-märka dem. På flera aktiviteter som jag
observerade var de boende bekymrade just över att träd skövlades och tyckte istället att det
borde planteras mer.
Som jag diskuterade i föregående kapitel gjorde inte en storyline som fokuserade på närmiljön
ett bredare globalt miljöengagemang relevant. I medborgarutskottens praktiker handlade det
nästan uteslutande om grönområdet bredvid ens bostad, och om att det skulle vara rent och
snyggt i området. Hundägaren var en vanligt förkommande position i medborgarutskottens
aktiviteter. På en workshop frågade till och med tjänstemannen i den inledande
handuppräckningsövningen hur många som hade hund. På flera trygghetsvandringar påtalades
också behovet av platser att göra sig av med latrinpåsar, och en deltagare poängterade att
området också skulle vara ”fint för oss hundägare”. I en storyline om bevarandet av
stadsdelens grönområden blev hundägaren en relevant position. Att kunna ha tillgång till
trevliga och snygga grönområden att ta ut hunden i, och möjligheter att i dessa områden göra
sig av med latrinpåsar, ansågs viktigt av många deltagare. Detta betonar återigen vikten av
vardagslivets praktiker för att göra deltagande meningsfullt i medborgarutskottens aktiviteter.
Engagemang för sitt områdes grönområden kunde även det kopplas till motstånd mot
128

129. nybyggnation. Helsingborgarnas engagemang mot nybyggnation är komplext. Här
kombineras positioner som stolt, samhörighetskännande till sin boplats och sina grannar, med
en vilja att bevara grönområdena i bostadsområdet, tillsammans med storylines om det aktiva
engagemanget för närområdets framtid. Följande uttalande kommer från en invånare som
engagerade sig mot byggnation för att bevara grönstråken i sitt område:
R … man vill bebygga gamla fina gröna oaser som folk tycker hemskt mycket om. Och
bland annat är jag själv sakägare i sådant mål.
Hennes engagemang för grönområdet kunde i sin tur också kopplas till en position som
osjälvisk förälder i en storyline om att man bara vill sina barns bästa (se kapitel nio).
Uttalande som ”Mina barn behöver grönområden där de kan leka” hördes till exempel på ett
öppet möte, och ”Grönytor försvinner där barn kan spela brännboll”.
Känslan av stolthet att tillhöra sitt bostadsområde kan förklara varför deltagandet oftast var
större i de mer välbärgade områden som utskotten besökte. Med välbärgat område menar jag
områden som var dyrare att köpa bostad och som hade högre social och ekonomisk status än
andra områden. De som bodde i sådana delar av staden kände sig ofta stolta över sin stadsdel
och detta medförde ett större engagemang. Så här svarade till exempel en invånare i en
välbärgad del av staden på frågan om varför han engagerade sig i byaföreningen:
R Ja, byaföreningen är ju någonting som har funnits i många år och den har jag ju stött på
när jag flyttade dit och, men sedan så blev jag tillfrågad om jag ville ta del i
styrelsearbetet eftersom man vill sprida styrelsemedlemmarna över byn för att få någon
slags tvärgrupp och som jag då tillhörde ett nybyggt område inom byn så var det
naturligt kanske att de frågar då och då såg jag det som en ära att få representera byn.
Det fanns bostadsområden som inte skulle anses vara lika ärofulla att få representera.
Svarsfrekvens på enkäter, skrivelser från invånare, deltagande på möten visar alla på ett högre
deltagande i mer välbärgade delar av staden. Petersson et al. (1989: 181) kommer i sin
undersökning fram till att det i flera avseenden finns skillnader mellan sociala klasser och
politisk deltagande. Höginkomsttagare är mer aktiva än låginkomsttagare (ibid. 194).
Undantaget är landsbygden, som diskuterades i föregående avsnitt. Ett högre engagemang i
välbärgade bostadsområden kan knytas till en vilja att etablera sig i ett bostadsområde och
förbli där i framtiden. De som bodde i mindre bemedlade delar av staden såg helst inte att de
skulle bo kvar där i framtiden. De kände inte heller någon stolthet över området som kunde
motivera dem till medborgerligt deltagande.
Det större engagemanget från de välbärgade bostadsområdena har att göra med att det bodde
starkare medborgargrupper där. Redan Verba & Nie (1972: 125) fastslog att medborgare med
högre ekonomisk och social status deltar i högre utsträckning i politiken. Gilljam (2003: 203)
menar till och med att det positiva sambandet mellan socioekonomisk ställning och politiskt
deltagande är det närmaste en naturlag man kan komma inom samhällsvetenskaperna. Det har
också påvisats positiva samband mellan utbildning och politisk aktivitet (Johansson et al.
2001: 62). Deltagande varierar alltså med social status och socioekonomiska faktorer som
utbildning och inkomst (Bengtsson 2008: 103). I Helsingborg menade en
medborgarutskottspolitiker att invånare i mer bemedlade delar av staden sökte information
själva och var mer aktiva, än de svagare medborgargrupper i de mer socialt utsatta
stadsdelarna.
R Det märkte man ju när vi var ute i de byaföreningarna, de hade ju redan dragit i alla
129

130. trådarna.
I Du menar att på andra ställen som i X, hade man inte gjort det?
R Nej, men de känner sig inte som helsingborgare på det viset.
Intressant i detta sammanhang är att de flesta som svarade på enkäterna uttryckte att de var
nöjda med sitt bostadsområde, även människor i mer socialt utsatta kommundelar.
Svarsfrekvensen på enkäterna var lägre från de mindre bemedlade delarna av staden, men de
allra flesta som ändå tog sig tid att svara på enkäten ansåg sig vara nöjda med sitt
bostadsområde. Det kan naturligtvis vara så att de som tog sig tid att svara på enkäten var just
de som var stolta över sitt område, och som ändå hade det ganska bra.
En känsla av stolthet över sitt bostadsområde förväntades även generera ett större
medborgerligt deltagande. Att positionera medborgare som stolta över sin kommundel var en
strategi som tjänstemännen och politikerna använde sig av då de träffade boende. Särskilt
tydligt blev det i de bostadsområden där invånarna kanske inte hade så stor anledning att vara
stolta. Exempel på detta är uttalanden från utskottshandläggaren och ordföranden då de
uttryckte tacksamhet för ”privilegiet att besöka en sådan exotisk och spännande del av
staden”. Termen exotisk hörde ofta ihop med att det bodde många invandrare i stadsdelen.
Vid flera tillfällen betonade politiker och tjänstemän hur fint det var i de bostadsområden de
besökte, och hur glada de boende måste vara för att bo i just detta område. Genom att på så
sätt understryka att medborgarna borde vara stolta över sitt bostadsområde, förväntade man
sig att de skulle vara mer villiga att delta i utskottens samtal och förmedla kunskaper och
erfarenheter av att leva och bo där.
Medborgaren som historieintresserad
Sammankopplat med positioner som etablerad, stolt och någon som känner samhörighet med
sitt bostadsområde, är också ett intresse för områdets historia, och ett engagemang för att
bevara det. Ett sådant intresse förväntades också locka invånare att aktivt delta tillsammans
med politiker och tjänstemän. Därför organiserade utskotten ibland aktiviteter där områdets
historia var i fokus.
Medborgarutskottens mest populära aktivitet var kulturvandringarna. Utskottet hyrde in en
byggnadsantikvarie som guidade en promenad genom bostadsområdet. En av dessa
vandringar ägde rum en lördag klockan två på sensommaren. Solen sken och knappt 200
personer hade samlats nere vid stranden. Det var mest medelålders och äldre, men även en del
ungdomar, föräldrar med sina barnvagnar, och en del hade tagit med sig sin hund på turen.
Det var meningen att en kulturpedagog skulle leda en speciell vandring för barnen i området,
men han hade fått förhinder.
En ledamot ur byaföreningen presenterade medborgarutskottets ordförande som i sin tur
hälsade alla välkomna. Hon betonade att utskotten skulle ”föra en dialog med medborgarna”
och att de arbetade över gamla sektorsgränser. Hon avslutade med att påpeka att
medborgarutskottet ”inte kunde lova att genomföra allt”. Sedan var det dags för den inhyrde
byggnadsantikvarien att ta till orda. Han talade om kultur, historia och att ”bevara de värden
som finns i området”. Under vandringen berättade byggnadsantikvarien om områdets historia,
men också skrönor om smugglare, UFOs, promiskuösa präster som bott i området och
spökhistorier. Detta väckte munterhet bland deltagarna. Under promenaden gick
utskottshandläggaren runt och bjöd på frukt.
130

131. Att de boende var intresserade av, och stolta över, sin del av staden var tydligt här. Även i
dessa sammanhang positionerades invånarna som bott länge i området som extra viktiga. ”Ni
kan säkert mer än jag kan” sa byggnadsantikvarien och uppmuntrade deltagarna att berätta
sina egna historier. De som hade bott där länge var inte blyga för att rätta
byggnadsantikvarien när han sa något som ansågs vara felaktigt. Tvärtom, en äldre man
delade med sig av sina kunskaper med stolthet i rösten. På så sätt positionerade han sig som
etablerad i området. Med på vandringen var även människor som förut hade bott i området
men nu flyttat till andra delar av staden.
Att vara stolt över sitt område, bevara det och känna till dess historia ansågs i Helsingborg
alltså vara viktigt för det medborgerliga deltagandet. Kopplat till kulturvandringarna var
bevarandeplaner, något som också engagerade invånarna i flera bostadsområden. Så här säger
en politiker:
I Varför tror du medborgarna vill delta?
R Ja, alltså om jag tittar på den här kulturvandringen så är det för att de är oerhört
intresserade av både bevarandeprogrammet och kulturvandringen, just det här hur man
bevarar sin by som drog väldigt mycket tror jag. Och nu skulle de ju försöka att
prioritera X så att de också fick en bevarandeplan, att vi skulle trycka på där, och det
vore ju bra för det efterlyser de.
Engagemang för en bevarandeplan och sitt områdes historia kunde även kopplas till motstånd
mot nybyggnation. Återigen samverkade storylines om det aktiva engagemanget för
närområdets framtid, fast nu tillsammans med en storyline om vikten av att bevara
kommundelens historia.
Ett medborgarutskott ställde ut gamla fotografier i ett bostadsområde. De hyrde in en fotograf
och författare som hade dokumenterat och samlat in bilder från området under en längre tid.
Han talade om bilderna och efteråt kunde deltagarna också träffa politiker och diskutera
områdets framtida utveckling. Här blev det tydligt att de boende förväntades vara intresserade
av, och engagerade i, sitt områdes historia. I samma utställning försökte utskottet dessutom
använda detta intresse för att inbjuda till dialog med politikerna. Så här står det i
tidningsannonsen som hade rubriken ”Bilder från gamla X”:
”Minns du spårvagnarna och X stiftelsen? Tre dagar i september kan du se bilder från gamla
Y i träffpunkten Z på Qgatan”.
Detta var i blickfånget i annonsen. De som fortsatte läsa förbi all praktisk information om tid
och plats kunde till slut få reda på att medborgarutskottet också bjöd in till dialog. Även om
denna dialog inte förväntades locka lika mycket som de gamla bilderna, blir det ändå tydligt
att en känsla av stolthet och samhörighet med sitt bostadsområde också förväntades generera
medborgerligt deltagande:
”Du träffar också politiker från medborgarutskott X och kan diskutera sådant som du tycker är
viktigt för Y. Och så bjuder vi på kaffe”.
Det var mest äldre som deltog och aktiviteten var förlagd till en träffpunkt som det
kommunala bostadsbolaget tillsammans med vård och omsorgsnämnden hade inrättat för att
motverka ensamheten bland de äldre i området. Dessa tre dagar i september lockade
sammanlagt ungefär 270 personer. Medborgarutskottets analys var alltså korrekt, det fanns ett
131

132. intresse för områdets historia som engagerade invånarna. De flesta deltagarna lämnade dock
lokalen direkt efter fotografen och författarens presentation; fastän medborgarutskottets
ordförande var snabb att tacka för ett intressant föredrag och sedan raskt började prata om
medborgarutskottet och vad det sysslade med.
Ytterligare ett exempel på denna position, att vara intresserad för sin kommundels historia
återfinns i de lokala utvecklingsprogrammen (LUP). De avslutande sidorna behandlade ofta
områdets historia. Ibland kunde denna historielektion ta upp en större del av programmen.
Ett tydligt exempel på exkludering, kopplat till en känsla av samhörighet till bostadsområdet
och bevarandet av dess historia, var invandrarna. Petersson et al. (1989: 199) konstaterar att
invandrarnas bedömning av sina möjligheter att påverka generellt ligger lägre än övriga
svenskars. I Helsingborg blev positioner som att vara stolt över och etablerad i sitt
bostadsområde svåra att ta till sig för invandrare, eftersom de ofta hade sitt ursprung någon
annanstans. Att bli etablerad i ett område tar lång tid. Till detta kommer att många invandrare
i Helsingborg hade anlänt som flyktingar, och hade lämnat sina ursprungliga boplatser
ofrivilligt. Knyts detta dessutom till en storyline om framtiden och viljan att bli etablerad i sitt
bostadsområde, blir det ännu svårare att motivera invandrare att delta. Många invandrare såg
sig själva återvända till sitt hemland i framtiden. Detta talar emot ett medborgerligt
engagemang i medborgarutskottens aktiviteter, där det var viktigt att vara etablerad i, och
känna samhörighet med, sin boplats. Så här säger en invandrad invånare:
R Jag är medborgare, jag har svenskt medborgarskap, men jag är lite, om man säger, ett
specifikt fall.
I Mmm
R jag kom rätt sent till Sverige, tolv år sedan, och jag är redan 52, nästan 40 år gammal
kom jag till Sverige. Men du vet jag har mina rötter någon annanstans. Det är lite svårt
för mig att anpassa mig i det nya samhället utan att tänka på det gamla.
En låg socioekonomisk status kan också kopplas till etnicitet och vara ytterligare en
förklaringsmodell till invandrarnas lägre deltagande (Verba & Nie 1972: 151). Invandrare var
för den sakens skull inte oengagerade. Till exempel hade en intervjuperson även ett uppdrag
som fritidspolitiker. Vid ett tillfälle besökte medborgarutskottet en bönelokal för
sunnimuslimer. Lokalen fylldes av medborgare som ville träffa medborgarutskottets politiker
och tjänstemän.
I detta kapitel har jag börjat besvara avhandlingens tredje och sista frågeställning om vilka
medborgarpositioner deltagande kommuninvånare använde. Medborgarskap och boplats hör
samman på en diskursiv mikronivå. Positioner som var särskilt kopplade till närområdet i
medborgarutskottens praktiker var som etablerad, samhörighetskännande, stolt och
historieintresserad. I nästa kapitel fortsätter jag diskussionen om medborgarpositioner, men nu
vidgar jag blicken och diskuterar positioner som inte huvudsakligen kopplas till
bostadsområde och närmiljö.
132

133. Kapitel 9.
Övriga Medborgarpositioner
Medborgaren som förälder
Föräldern intog platsen som en av de mest uppenbara medborgarpositionerna i
medborgarutskottens kommunikativa praktiker (se även Svensson 2007a; 2007b). Redan
Petersson et al. (1989: 37) antog att föräldraskapet skulle vara ett område som täckte en viktig
del av medborgarens liv. De visade också på ett positivt samband mellan antal hemmavarande
barn och aktivitet i politik och föreningsliv (ibid. 306). Föräldraskapets betydelse som en
central medborgarposition i Helsingborg ska förstås som ett resultat av de storylines som
användes i medborgarutskottens praktiker. När invånarna förväntades engagera sig aktivt och
osjälviskt för framtiden i vardagslivet och närområdet, var det främst utifrån en position som
förälder som ett sådant deltagande gjordes meningsfullt.
Föräldraskapet blev alltså ett sätt för deltagarna att göra diskussionen om framtiden
meningsfull i medborgarutskottens praktiker. En utskottshandläggare uttryckte på ett möte att
”barn och ungdomar, det är ju de som är framtiden”. Utskottens framtidsfokus gjorde således i
sig föräldrapositionen tillgänglig.
I de workshopar för framtiden som medborgarutskotten arrangerade var föräldrapositionen ett
återkommande inslag. Redan i den första inledande handuppräckningsövningen frågades vilka
som hade barn och barnbarn. Om någon hade barnbarnsbarn gick det ett sus genom publiken.
På så sätt blev föräldrapositionen direkt relevant, innan workshopens diskussioner ens hade
börjat.
När grupperna satt och diskuterade hördes ständigt uttalanden som ”jag som har barn...” och
”jag som småbarnsförälder tycker att det är viktigt att Ica Maxi kommer hit” och så vidare.
Till och med utskottshandläggaren yttrade vid ett tillfälle att ”det måste satsas på
barnfamiljerna”. Bostadsområdets möjligheter till fritidsaktiviteter för barn och ungdomar var
en av de frågor som ofta diskuterades. Ett annat exempel var möjligheten att bygga en
gymnastiksal i ett bostadsområde och ett bibliotek i ett annat område, främst då till för barnen
som bodde där.
Föräldrapositionen försåg resonemang med medborgerlig tyngd. Även om det framgick att
gymnastiksal och bibliotek skulle komma alla till gagn, bäddades argument för byggnationen
in i en storyline för ”barnens skull”. På ett möte med en byaförening inledde föreningens
ordförande mötet med att betona att många barnfamiljer hade flyttat till området. På så sätt
underströk hon just detta bostadsområde som extra viktigt att arbeta med. På mötet kom sedan
främst frågor om barn och deras skolgång och fritidsaktiviteter upp till diskussion. Ett annat
exempel kommer från ett möte där invånarna var bekymrade över att vägen i området
användes som en genomfartsled. För att göra engagemang för denna fråga meningsfull
hänvisades till de barn som använde vägen att cykla på. På trygghetsvandringarna användes
också ständigt föräldrapositionen, eller morföräldrapositionen, för att påtala det som behövde
åtgärdas. Till exempel hördes uttalanden som ”när mina barnbarn är ute och leker så ...” och
”det borde sitta en lampa där, för när man kommer om morgnarna med barnen till lekis så är
det beckmörkt”.
I vår närmiljö och vårt vardagsliv spelar familjen och barnen en viktig roll. Då jag frågade en
133

134. tjänsteman hur hon såg på sig själv som medborgare svarade hon på följande vis:
I Men när man tänker på dig som medborgare i ditt vanliga liv så att säga (skratt). Vad är
det för frågor som engagerar då?
R Det som jag tänder på, så att säga, det har nog att göra med barn och ungdomar i regel.
Flera teoretiker har pekat på att familjen och välfärdstaten hör ihop (se Roche 1992; Beck
1998a; Bauman 1999; Isin & Wood 1999). Det privata har blivit politiskt. Roche (1992: 91)
menar att lagar alltid har penetrerat och konstituerat den privata sfären. Men den strukturella
politiseringen av det privata har nått nya höjder i och med framväxten av välfärdsamhället.
Sedan mitten av 1900-talet har det personliga och familjen blivit aktivt politiserade arenor för
konflikt och debatt (Roche 1992: 92).
En anledning till förälderns centrala position i medborgarutskottens praktiker är att skola och
barnomsorg i stort sett sköts av kommunerna. Som brukare av kommunal service intar
småbarns- och skolbarnsföräldrar en viktig roll (Johansson et al. 2001: 117). I de kontakter
invånare har med kommunen handlar det ofta om barn och deras skolgång. Så var även fallet i
medborgarutskottens praktiker. Kommunala dokument visar på detta. I ett av utskotten
dominerades en hel höst av ombyggnationen av skolan i området. Det finns inte ett enda
gemensamt möte med kommuninvånare, som jag har observerat, där skolfrågor inte har
kommit upp till diskussion. Det kunde röra sig om transporter till skolan, ombyggnation, att
rädda kvar sin skola, eller att få en skola till området. Det var tydligt att i relationen till
kommunen var skola och barnomsorg ett självklart område för invånarna att engagera sig i:
I Vilka frågor engagerar dig själv personligen mest? De gånger du kontaktar kommunen
och så, i vilka frågor är det?
R Ja, det är då när det har rört mina barn.
I Ok
R Ja, skola och barnomsorg.
Att invånarna valde att engagera sig för sina barn och deras skolgång är inte konstigt. Att
utrycka kärlek till sina barn kan ses som ett självklart och nästan rutinmässigt beteende
(Bauman 1999: 21). Så här säger till exempel en tjänsteman om sitt eget medborgerliga
engagemang:
I Finns det några sådana här speciella tillfällen du tänker så här, jag är medborgare? Att
du liksom tänker på det aktivt?
R Jag tänker på det när eh… alltså inte i det begreppet, för just begreppet medborgare det
är, det har jag aldrig använt innan jag började i detta jobbet. Men däremot medmänniska
eller medboende eller med… ja en av alla så, så kan jag tänka på det speciellt när det
gäller miljön tror jag att jag tänker att det är sanslöst vad vi håller på med och ingen
reagerar, ja du vet så. Att ta hand om miljön, att göra någonting för, att det borde vi alla
medborgare då … sätta i främsta rummet nu. Då kan jag tänka på mig själv som en
sådan. Annars så är man ju väldigt mycket mamma.
På något vis är det här inte lika självklart att engagera sig för miljön som att engagera sig för
sina barn. Som diskuterades i föregående kapitel har detta också att göra med en storyline som
fokuserar på närmiljön och vardagslivets praktiker. Hade medborgarutskotten däremot
fokuserat på arbetsmiljö istället för närmiljö är jag inte så säker på att föräldrapositionen hade
varit lika framträdande som den var i Helsingborg.
Föräldraskapet kan även kopplas till en storyline om det aktiva engagemanget. Som tidigare
134

135. intervjuutdrag och exempel har visat: när invånare skulle engagera sig aktivt, låg barnen nära
till hands. Det förväntades också att föräldrar skulle engagera sig. En invånare uttryckte
förvåning över att inte fler barnfamiljer deltog i medborgarutskottens aktiviteter, särskilt
eftersom en cykelstig från bostadsområdet till skolan, i ett annat område, skulle presenteras
och diskuteras:
R Och då förvånar det mig att det inte kommer fler bybor. Och en sak som också förvånar
mig det var när vi skulle presentera det här med cykelstigen, då tror jag att det var två
eller fyra bybor utöver styrelsen (i byaföreningen – min anmärkning) som var där, och
det förvånar mig med tanke på att det finns så mycket barnfamiljer och vägen till skolan
och så vidare.
Frågor som rörde barnen förväntades nästan automatiskt engagera medborgarna. En
tjänsteman uttrycker det på följande vis:
I Hur bör en medborgare vara, enligt dig?
R Se till helheten, vad är bra för oss som bor här i stan, vad kan vi göra tillsammans för
att utveckla vår stadsdel eller… alltså det tänket man har på Avdelningen för hållbar
utveckling går precis i linje med mina egna funderingar, eller värderingar just när det
gäller det här med medborgare, och få möjlighet att kanske kunna påverka några
medborgare att kanske sprida det här med att vi har ju faktiskt ett egenansvar också.
Kommunen kan ju inte ta hand om allt. Det är ju vi som har ansvar för barnen.
Föräldrarna ansågs vara en grupp med hög deltagarpotential, vilket märktes inte minst genom
medborgarutskottens åtskilliga möten med föräldragrupper och föräldraråd på skolor i de
bostadsområdena som utskotten arbetade med. Det var framför allt i samband med barnens
skolgång som föräldrar förväntades engagera sig i relation till kommunen. Om ett fokus på
framtiden kopplas till en storyline om aktivt engagemang blir det relevant att fundera på
barnens skolgång. Kopplas sedan detta till en storyline om närmiljön och vardagslivet,
aktualiseras frågor om barnens säkerhet att ta sig till och från skolan. Diskussioner om
cykelvägar till skolan och tung trafik utanför skolan förekom således i nästan samtliga
aktiviteter som medborgarutskotten arrangerade.
Även i teorier om senmoderniteten intar familjen en roll, främst som en trygghetsskapande
institution mot bakgrund av den otrygghet som breder ut sig. Å ena sidan normeras och
standardiseras människors samliv enligt modellen av kärnfamiljen i industrisamhället (Beck
1998a: 119). Å andra sidan bygger kärnfamiljen på en tilldelning av könsroller som försvinner
under moderniseringarnas lopp, vilket leder till förvirring och otrygghet (ibid.). Fokuseringen
på barn och föräldrar i medborgarutskottens praktiker kan därför förstås som en reaktion på
den osäkerhet som upplösningen av den traditionella familjen i senmoderniteten innebär. En
längtan tillbaka till familjen kan vara ett svar på vår tids accelererande individualisering. Beck
(1998a: 197) skriver under rubriken ”Tillbaka till kärnfamiljen” att många uppfattar steget ur
familjen som en allt för långtgående individualism, som måste motverkas med politiska och
institutionella motåtgärder för att stötta familjen.
På trygghetsvandringarna kopplades föräldern till en storyline om den aktiva och engagerade
medborgaren. Att medborgarutskotten ofta hade med sig representanter från Nattvandrarna
tyder på detta. Nattvandrarna var en organisation med vuxna som gick på stan om natten.
Enligt deras broschyr är en nattvandrare ”en som är intresserad av hur våra ungdomar har
det”. För att bli en nattvandrare borde man vara ”minst 20 år och gärna själv förälder”. Här
användes en storyline att man som förälder borde vara engagerad. Särskilt äldre deltagare på
135

136. medborgarutskottens möte, som kände sig störda av unga mopedister och skräniga ungdomar,
påtalade gärna att föräldrar borde ta ökat ansvar för sina ungdomar.
På trygghetsvandringar kunde jag därför höra både uttalanden om ett ökat föräldraansvar och
uttalanden om ett ökat föräldrainflytande. Deltagare kunde yttra att föräldraansvaret var för
dåligt i området, och lite senare kunde samma deltagare hävda att föräldrainflytandet borde
öka. I detta sammanhang görs en skillnad mellan positionen som småbarnsförälder och
positionen som förälder till ungdomar. Positionering som småbarnsföräldrar innebär
medborgerlig tyngd, legitimerade anspråk på bättre belysning och säkra cykelvägar till
skolorna et cetera. Att positionera andra som föräldrar till ungdomar, som borde engagera sig
mer, gjordes ofta utifrån position som trygghetssökande, där ungdomar bidrog till en känsla
av otrygg miljö. Denna position kommer jag diskutera längre fram.
Vid ett tillfälle, på ett återkopplingsmöte, ställdes dessa positioner mot varandra. Skolan i
bostadsområdet var placerad i en park runt vilken det mest bodde äldre invånare. De äldre var
irriterade på att det kördes fort med bil inne i parken, framför allt var de irriterade på
föräldrarna som lämnade sina barn på skolan. Föräldrarna å sin sida menade att de inte ville
ha sina barn cyklande i parken. Det ansågs osäkert, för att det var mycket trafik där om
morgnarna, och för att det inte fanns någon cykelstig. En position som äldre och
trygghetssökare ställdes mot en storyline om de ”oskyddade barnen”. En del föräldrar
hävdade att skolan var placerad i parken innan de äldre flyttade in i de nyrenoverade och
nybyggda lägenheterna runt omkring, och att de äldre därför inte borde vara upprörda eller
förvånade över trafiken. De äldre positionerade sig som mer miljövänliga, och således mer
osjälviska, än de bilburna föräldrarna som ”spydde ut avgaser”. Intressant i detta sammanhang
var att två olika medborgargrupper möttes och diskuterade konkreta frågor med varandra i
medborgarutskottens regi. Detta samtal utvecklades sedan till en bred diskussion om ifall bilar
alls behövs i ett modernt samhälle. På så sätt lyckades medborgarutskottet skapa en dialog av
bredare och mer ideologisk karaktär. Kanske skapades det också större förståelse mellan
dessa grupper i bostadsområdet.
Positionen som förälder kopplades främst till en storyline om det osjälviska engagemanget.
Ska invånare engagera sig för någon annan än sig själva, och något som dessutom har med
framtiden och vardagen att göra, då ligger barnen nära till hands. Så här säger till exempel en
invånare om vad som engagerar honom:
R Jag är ju medlem i fler föreningar i X, det finns ju då båtklubben som jag också är
engagerad i, det är ju ungdomsverksamhet med seglingar och så. Men om man lägger
ihop sånt här så är det ju möte varannan, var tredje vecka, med däremellan
förekommande kontakter och med, utföra, alltså olika ansvarsområden man har, man
kontaktar kanske myndighetspersoner och gör någonting.
I Finns det några mer föreningar som du kan knyta till det här ideella engagemanget
förutom Xs byaförening och båtklubben?
R Alltså inte som jag själv är med i, men annars så tänker jag på hem- och
skolaföreningar och med aktiviteter runt skola.
I Seglar du själv?
R Nej, det kan man inte säga
I Hur kommer det sig att du är med i båtklubben? Har du någon motorbåt kanske?
R Jag har en liten motorbåt ja. Det ligger ju naturligt att man vill vara aktiv i hamnen.
Hamnen är ju en central plats i byn.
I Mmm
R Och när det gäller barn så är det mycket viktigt att de får respekt och kunskap om båtar
och hav och. Det är ju också en naturlig del att vara engagerad i att få en seglarskola till
136

137. stånd i byn. Den har jag varit med och drivit under ja, tre fyra år, det är ju
seglingsinstruktörer som ska anställas och liknande.
Det var vanligt förekommande att intervjupersoner hängde upp sitt engagemang på barn och
att göra något för barnen. I följande utdrag kopplar en invånare sitt deltagande för att
förhindra nybyggnation, här i form av ett seniorboende, till en storyline om att det är bättre,
särskilt för barnen, om befolkningen i ett område är blandad och inte domineras av en viss
åldersgrupp:
I Men vad tror du att du har tillfört genom din medverkan?
R Ja, just det här att det inte ska vara något segregerat boende. Det var en annan tjej, som
också var i min ålder, som kom ifrån det nya området i X, och vi hade exakt samma
åsikter. Medan då den här Y, som jobbar inom kulturen, och andra pensionärer, och var
lite så här ... Men då sa vi att vi får ett segregerat boende och det är inget som är
önskvärt för någondera parter. Utan att man blandar befolkningen så att det blir
naturligt för barnen framför allt från början, att det är naturligt att det bor både yngre
och äldre som bor tillsammans.
Genom att på detta sätt koppla sitt engagemang mot nybyggnation, till att det är bättre för
barnen med blandat boende, gör hon sina åsikter mer beaktansvärda.
Engagemang för grönområden (se föregående kapitel) kunde också kopplas till en position
som osjälvisk förälder. Medborgaren i intervjuutdraget ovan kopplade även samman en
position som förälder med ett engagemang för de gröna ytorna i hennes bostadsområde.
Således undviker hon att bli betraktad som egoistisk, och positionerar sig i enlighet med en
storyline om det osjälviska deltagandet:
R Och sedan då så ska man ta det område där barn trivs också. Och det tycker vi inte
heller att man ska ta den allra största och den allra bästa lekplatsen, för den är väldigt
bra och pedagogiskt utformad på grund av att där finns buskar och träd och där finns
naturligtvis gungor och sandlåda och klätterställning också. Men det är väldigt fritt för
barnen att leka där och de kan göra det utan att vi som föräldrar behöver tänka på att det
finns bilar och cyklister och så heller. Så att det är en väldigt fin oas. Det är det enda
som finns i gamla X också.
I nedanstående intervjuutdrag kopplas även idén om medborgaren som medmänniska till
positionen som mamma, och detta görs i en övergripande storyline om det osjälviska
deltagandet:
I Vid vilka tillfällen, eller ser du något mönster i de frågorna som, eller de gångerna du
har reagerat?
R Ja, det handlar om mänskliga frågor, eller det handlar om människor, där jag har gått in
och försvarat, så är det ju.
I Kan du ge något exempel?
R Ja, ett exempel kan var att min son mådde väldigt dåligt när han gick på dagis för
personalen var så usel.
(...)
Och sedan har jag varit aktiv i skolråd och så där.
Även de som inte har barn gjorde kopplingar mellan medborgar- och föräldraskapet. Så här
säger en ung tjej i en diskussion om medborgare och medborgerligt engagemang:
137

138. R Sedan den här staden kan jag tycka att den här staden är lite barnovänlig. Kan man säga
så?
I Barnovänlig?
R Att det inte finns direkt några aktiviteter för barn. Om man tänker på äventyrsbad eller
något lekland eller så här, utan det är, det tror jag inte finns, men jag har inte märkt,
men jag har inga barn själv, jag vet inte men jag hör ju andra säger men det finns inte så
mycket att göra i Helsingborg. Man åker här ifrån med sina familjer för att sysselsätta
ungarna. Det kan jag väl tycka är lite synd för då börjar man redan där, och så kanske
folk lär sig att vi åker ifrån staden om vi ska göra någonting. Om vi ska gå på djurpark
eller simhall eller något.
Detta är ett exempel på hur väl föräldrapositionen passar in i storylines om framtid,
vardagsliv, närmiljö, aktivt och osjälviskt engagemang. Medborgarskap och ett engagemang
för barnen hör således ihop. Det är slående att goda exempel på medborgare i
medborgarutskottens aktiviteter nästan alltid handlade om föräldrar, eller lärare som gjorde
saker för sina och andras barn. Den dominanta föräldrapositionen blir inte tydligare än i den
broschyr som medborgarutskottet tog fram i slutet av 2005. När man fokuserar på framtiden
och aktivt och osjälviskt engagemang i närområdet blir föräldern en av de mest relevanta
medborgarpositionerna att konstruera sitt medborgarskap kring.
Figur 3. Medborgarutskottens informationsbroschyr
På ett möte med en byaförening i deras samlingslokal inledde utskottshandläggaren med att
förklara medborgarutskottets önskan om att man ”skulle fånga framtidsfrågorna, så att
kommunen kunde fortsätta att arbeta med dessa frågor i nya gruppkonstellationer,
tillsammans med medborgarna”. Detta fokus på framtiden och aktivt engagemang gjorde
föräldraskapet direkt relevant som en medborgarposition, både för de tiotal deltagarna från
byaföreningen och de fyra ditresta politikerna. Till exempel frågade en politiker vad
138

139. ”områdets ungdomar sysslade med på fritiden”. Nästan alla frågor som togs upp bäddades in i
en storyline om att vara förälder och vilja det bästa för sina barn. Byggandet av en cykelväg
till skolan som låg i ett annat bostadsområde diskuterades, samt att reducera hastigheten längs
den nuvarande vägen till skolan.
Även frågor som inte direkt rörde barn och att vara förälder togs upp från denna position. Till
exempel uttalades en önskan om att stranden skulle städas, så att barnen kunde spela fotboll
där. Byaföreningen ville också ha bredband till området, vilket motiverades genom att hänvisa
till att deras barn med hjälp av Internet skulle kunna göra sina läxor bättre. Genom
föräldrapositionen kunde de boende även ta upp frågor som troligtvis hade ansetts som mer
trottoarpolitiska om de hade uttalats från en annan position. Gällande bredbandsfrågan
svarade utskottshandläggaren att om de ville ha bredband till området måste de ”lobba lite
själva”. Här kontrade utskottshandläggaren genom att använda en storyline om att man inte
kan få något gratis, utan eget engagemang.
Det som pågick på detta möte var att deltagarna konstruerade en bild av sig själva som
bekymrade och välmenande föräldrar, en position som försåg deras deltagande med mening.
Föräldrapositionen gjorde också deras anspråk mer beaktansvärda eftersom engagemang för
andra än sig själv ansågs mer medborgerligt.
Det tydligaste exemplet på exkludering på mötet med byaföreningen handlade om ungdomar
som under sommarmånaderna träffades på stranden för att dricka öl, bli berusade och spela
hög musik. En äldre dam klagade på detta och frågade vad kommunen kunde göra åt
problemet. Hon blev tystad av de övriga deltagarna. Detta ansågs vara en polisiär fråga och
inget som skulle diskuteras med medborgarutskottet. Flera storylines samverkade här. Dels att
man får acceptera att ungdomarna vill ha lite roligt, särskilt om man bor nära stranden. Men
framför allt var detta inlägg inte i samklang med en rådande storyline om den aktive
medborgaren. Hon bara klagade, och kanske ännu mer väsentligt, hon klagade på ungdomar,
andras ungdomar, utifrån en position som icke-förälder. Uppenbarligen hade hon inte rätt till,
eller snarare, var inte i en position att göra detta.
Den viktiga föräldrapositionen fick konsekvenser för dem som inte hade barn. Singelhushåll
utan barn exkluderades i denna medborgarpositionering. Homosexuella var en totalt osynlig
grupp i medborgarutskottens praktiker, och föräldrapositionens dominans kan vara en
förklaring till denna osynlighet. Det är fortfarande inte självklart för homosexuella föräldrar
att ta synbar plats i de offentliga praktiker som medborgarutskottens möten utgjorde.
Homosexuellas rättigheter har ofta handlat om tillgång till offentliga rum. Kopplat till
medborgarskap har den moderna staten definierat medborgaren som en heterosexuell person
(Isin & Wood 1999: 82-85). I detta sammanhang vill jag tillägga att medborgaren i
medborgarutskottens praktiker definierades som en heterosexuell person med barn.
Medborgaren som medelålders
Föräldrapositionen blev meningsfull i storylines om framtiden, närområdesutveckling, samt
aktivt och osjälviskt engagemang baserat i vardagslivets praktiker. Dessa storylines betonade
också en vilja att etablera sig/vara etablerad i sitt bostadsområde och kunna känna
samhörighet med och vara stolt över sin kommundel. Till de medborgarpositioner som hittills
har diskuterats hör också den åldersgrupp vars engagemang gjordes meningsfullt i utskottens
samtal. Mot bakgrund av de storylines utskotten använde sig av för att positionera invånare
139

140. som medborgare, relevantgjordes främst deltagande från de medelålders. Medelåldern, som
position, ska här förstås som en fas i livet som bland annat präglas av att man etablerat sig i
ett bostadsområde och bildat familj, vilket gör att tjugotreåringar potentiellt också kan
använda sig av en medelålders position.
Petersson et al. (1989: 154) menar att flera medborgarroller är starkt åldersbetingade. De
kommer fram till att benägenheten att agera som medborgare är störst mellan åldrarna trettio
och fyrtio år (ibid. 155; se även Verba & Nie 1972: 138). Johansson et al. (2001: 51) tolkar de
aktiva medelålders kommuninvånarna som en effekt av deras position. De pekar på att denna
grupp oftare har barn i förskola och skola, köper och bygger hus, samt har föräldrar i en ålder
som behöver kommunal service. Behovet av kommunal välfärd är helt enkelt större i vissa
skeden av livet än i andra.
Ett aktivt engagemang ställer också förväntningar på medborgare att ta sig tid för deltagande,
och det är inte lika lätt i alla faser av livet, som en tjänsteman uttrycker det:
R På något sätt alla är medborgare, och sedan har vi vissa förutsättningar, vissa har vissa
förutsättningar att ha ett större engagemang utifrån tid, mycket är ju kopplat till att
engagemang kräver tid och du befinner dig i olika faser i livet.
I praktiken innebar det att främst medelålders och äldre medborgare deltog i utskottens
aktiviteter. Detta bekymrade politiker och tjänstemän, som ofta diskuterade bristen på
ungdomar. Så här säger en politiker:
I Vilka kommer dit mest?
R Det beror på, alltså egentligen är det fyrtiotalisterna, fyrtio och femtio kanske, som har
kommit en bit på vägen, vi når ju inte ungdomarna som vi ska.
I Varför tror du inte att ni når ungdomarna?
R Vi måste jobba fel på något vis, vi måste jobba mer aktivt med dem och det måste vi
göra på skolan eller så måste vi ut på ungdomsgårdarna och sätta oss.
Medborgarutskotten gjorde riktade besök till skolor och fritidsgårdar, men under de öppna
aktiviteterna var ungdomarna frånvarande. Medborgarutskottens fokus på framtiden är
intressant att studera närmare i detta sammanhang. Utskotten använde ofta en tidsram på fem
till tio år i annonser och tilltal då de träffade invånare ute i bostadsområdena. Fem till tio år är
en lång tid, särskilt för ungdomar. De befinner sig i en brytningstid, både från familj och
boplats. Många flyttar hemifrån, kommer in på universitetet, tillbringar tid utomlands och så
vidare. Det är tveksamt om de kommer att bo kvar hemma hos sina föräldrar i samma
bostadsområde efter att de har tagit studenten.
Kommuninvånare med familj och barn är mer säkra på att de kommer att bo kvar i
bostadsområdet framöver och det blir mer relevant för dem att delta i diskussioner om
områdets framtida utveckling. Positionen som etablerad/vilja bli etablerad i sitt
bostadsområde är också viktig. De som bosätter sig i ett område med intentionen att stanna
kvar är snarare de som kommit en bit på vägen i livet än ungdomarna.
Invånare behöver inte vara särskilt unga för att tidsramen fem till tio år ska vara
avskräckande. Arbetslivet genomsyras idag av otrygghet (Bauman 2002: 94-95). I en
ekonomi där yrkeslivet är långt ifrån säkerställt och fasta anställningar svårare att finna flyttar
människor runt i större utsträckning. Det blir således svårare att vara säker på att man kommer
att bo kvar i samma område i fem till tio år.
140

141. För de som är äldre och pensionerade är det däremot enklare att känna sig säkra på att de
kommer att bo kvar i området. Deltagandet i kulturvandringarna visade också att äldre var
mer etablerade i sina bostadsområden och sammantaget kan detta förklara varför äldre
kommuninvånare deltog i medborgarutskottens samtal i högre utsträckning än ungdomar.
Som jag ska diskutera i nästa avsnitt var också trygghetsfrågorna centrala i
medborgarutskottens praktiker, och detta ämne kan lätt kopplas till en äldre deltagarskara. Så
här säger till exempel en politiker:
R Vi har också diskuterat nu utifrån det här med rån och allt det är med ungdomar och
mopeder och allt, alltså vi har tappat etik och moral, ungdomarna.
I Mmm
R Och det är egentligen en föräldrafråga. Men föräldrar som kommer hit eller som är, vi
har ju svenska också som är socialt missanpassade som är missbrukare och allt vad det
är för någonting, men då tar de ju inte tag i sina ungdomar och så blir det sådana här
gängbildningar och så kommer de inte in i samhället. Frågan är då om man kan, ska
man gå tillbaka till ungdomsgårdar, kan man fånga dem så att man får en bättre fritid.
Så de slipper springa ute och råna gamla och så. Att de får en mening i livet.
I en storyline om att känna sig trygg i sitt bostadsområde positionerades de äldre boende mot
yngre mopedförare och störande ungdomar. Detta intervjuutdrag visar på en paternalistisk
attityd från vissa av medborgarutskottens politiker och tjänstemän. De skulle lära ungdomarna
om demokrati, lära dem att bli delaktiga och ta ansvar för samhällsutvecklingen.
Medborgarutskotten visade i min mening överlag på ett oförstående inför ungdomarnas
situation.
De former under vilka medborgarutskotten anordnade aktiviteter i bostadsområdena, kan
också förklara varför äldre deltog i högre utsträckning än ungdomar. Så här svarar en
pensionerad man på frågan varför han och hans sambo valde att delta i en trygghetsvandring
som medborgarutskottet ordnade i hans bostadsområde:
I Men om man ser på den här trygghetsvandringen som var i förrförra veckan
R Ja
I Varför valde du och X att gå dit?
R Ja, vi fick väl någon lapp om det, eller hur var det?
I Läste ni i tidningen kanske? De brukar annonsera om det.
R Ja, det var nog i tidningen kanske. Och då skrev jag upp det där, att vi skulle ner på Träffpunkten
då klockan 19.00. Så gick jag och funderade undrar vad det var för någonting. Ja det var den där
samlingen, nattvandrare och sånt, det var ju lite sådant snack
I Mmm
R Ja, vi sa att vi kan ju gå ner och se vad det är för någonting
När jag talade med pensionärer på de möten jag observerade berättade de för mig att de kom
för att de hade tid och för att det var roligt att träffa andra människor i området. Dessutom
bjöds det på fika. Den sociala aspekten av medborgarutskottens aktiviteter tydliggjordes i de
äldres deltagande. Att bli medborgare i dessa praktiker förutsatte nästan ett uppskattande av
kaffedrickande på kvällen. Underhållningsvärde och social samvaro beskrivs som ett selektivt
incitament bakom medborgerligt deltagande (Bäck et al. 2006: 53). Det var uppenbart att
detta inte intresserade Helsingborgs ungdomar i lika hög utsträckning. En tjänsteman
uttrycker det på följande vis:
R Alltså jag har kanske fel, men jag tycker att det ibland, att det känns lite föråldrat det
141

142. här att träffas att dricka kaffe så här klockan sju en onsdag kväll. Det kanske finns
andra sätt, andra tider.
(…)
Dialogen har naturligtvis ett syfte och ett bra syfte, men att alla tycker inte det är kul att
gå till en skolmatsal klockan sju en onsdagskväll för att dricka kaffe, äta en kanelbulle
och snacka.
Det var pensionärerna som hade mest tid att delta i medborgarutskottens aktiviteter. Men det
innebar inte att pensionärerna tog stor plats i medborgarutskottens praktiker. Flera äldre
berättade för mig att de yngre borde bestämma, för att de själva var så gamla och de kanske
inte ens skulle vara vid liv om tio år. En äldre deltagare säger så här då jag intervjuar honom:
R Men jag håller mig mest i bakgrunden om jag säger så
I Varför det?
R För jag tycker att jag har gjort mitt.
Pensionärernas engagemang i utskottens aktiviteter var oftast inte i linje med en storyline om
det aktiva deltagandet. Pensionärerna var inte de mest aktiva deltagarna, även om de ibland
dominerade i antal. En politiker kommenterar pensionärernas deltagande på följande vis:
R Ja, de, för många är det en tillställning, det är någonting som händer, då
Frälsningsarmén har möte kommer de dit också.
(…)
Jag menar vem fan som helst som ordnar en tillställning i X, det kommer alltid någon.
I Det är lite för, kan man säga, för kaffet och kakorna eller?
R Så kan man säga, och det sociala umgänget. Flertalet, sedan kommer det en och annan
som naturligtvis kan ha någon synpunkt och så.
Den syn på pensionärernas deltagande som denna politiker ger uttryck för är inte särskilt
positiv. En annan politiker kommenterar de äldres engagemang så här:
I Sedan sa du här att de äldre är mest intresserade av trygghet och buskage och så, kan du
utveckla det lite?
R Helsingborg, existerar nu och nästa femtio år. Vi måste börja nu för att utveckla detta så
att ungdomarna vill stanna kvar här och utveckla staden vidare.
I Så de borde vara lite mer intresserade av de frågorna?
R De frågorna också, men varför, det är pinsamt att säga, men om jag är 80 år varför
skulle jag tänka på vad som skulle hända om femtio år, eller stoppa utvecklingen i så
fall. Jag vill inte att ni bygger hus här eftersom jag inte kan ha sundsutsikt eller något
sånt, och det ska byggas om tjugo år! Kommer de leva då?
De äldre positionerades alltså inte alltid som särskilt relevanta i medborgarutskottens
aktiviteter. Det berodde delvis på att de var överrepresenterade i utskottens aktiviteter, men
också för att deras engagemang varken kunde knytas till en storyline om framtiden eller det
aktiva deltagandet. På ett sammanträde som hölls efter att ett utskott genomfört en workshop
uttryckte till exempel politikerna att de ville träffa fler familjer och ungdomar. Så här står det
i det efterföljande protokollet:
”Medborgarna på mötet var övervägande äldre personer varför ledamöterna anser att fler
möten behövs där familjer och ungdomar kan komma fram med sina åsikter”.
På just denna workshop ställde faktiskt en politiker frågan direkt till de församlade vad det
142

143. var för trender som just de som var äldre såg i sitt bostadsområde. På så sätt positionerade han
dem och deras åsikter som direkt relevanta för medborgarutskottet. Många av deltagarna
positionerade sig som aktiva i PRO (Pensionärernas riksorganisation) och några av dem
efterlyste en större blandning av åldrar i området, just utifrån en position som pensionär. Men
då deras åsikter höll på att ta över workshopen och dess innehöll, uttalade
utskottshandläggaren att kommunen var tvungen ”att även satsa på barnfamiljerna”.
Positionen som medelålders tydliggjordes även då äldrevård diskuterades. Äldreomsorg var
en vanligt förekommande punkt på medborgarutskottens agenda. Detta borde ha engagerat
pensionärerna och gjort deras deltagande meningsfullt, men det var främst de medelålders
som diskuterade frågan. Samtalen om äldrevård bäddades in i en storyline om ”hur vill jag att
det ska bli på äldre dagar”. På en workshop ställdes till och med frågan direkt: ”hur vill ni ha
det när ni blir pensionärer?”. På ett möte tog utskottshandläggaren upp frågan ”vad händer när
vi blir äldre?”. Det var alltså utifrån en position som medelålders, inte äldre, som frågor om
äldreomsorg diskuterades. I en LUP ägnades ett helt stycke åt boende som ville att det skulle
bli enklare att bo kvar i området när de blev gamla. Stycket står under rubriken ”Tankar om
framtiden”. Äldreomsorg blev relevant i en storyline om framtiden, och då medelålders
funderar på framtiden kommer frågor om äldrevård upp på agendan.
I en annan LUP står det att en del boende efterlyste äldrebostäder för att kunna bo kvar i
området som gamla. Intressant här är att en av de gånger invånarna faktiskt ville ha
nybyggnation, handlade det om att kunna åldras på samma ställe som de levt sina liv på. Detta
kan också kopplas till positionen som etablerad i sitt område. Viljan att stanna kvar i sitt
bostadsområde handlar om att de boende inte vill lämna det område de känner och är
respekterade i. Ytterligare ett exempel på äldrefrågor från en medelålders position är det
särskilda fokus på hälsosamt åldrande som Avdelningen för hållbar utveckling arbetade med.
Äldrevård diskuterades också ibland utifrån en position som anhörig. Så här säger till exempel
en tjänsteman när hon funderar över sig själv som medborgare:
R Som medmänniska har jag nu framför mig en anhörig som har varit sjuk. En släkting
till mig som då behövde akut massa insatser, en äldre person, där jag och min syster går
in aktivt och försöker hitta lösningar. Och där vi också tar på oss vissa delar som man
annars kan få som en kommunal service, men som vi vill ställa upp med för vi har
möjligheten.
Ett utskottsmöte hölls på ett nyöppnat serviceboende för äldre. Enhetschefen presenterade
hemmet och det gjordes en rundvandring för utskottets politiker och tjänstemän. När ett
informationsmöte för allmänheten angående serviceboendet diskuterades, förväntades
målgruppen inte vara de gamla utan ”yngre äldre och barn och barnbarn till äldre”, som det
står i det efterföljande protokollet. På grund av denna positionering av medelålders och
anhöriga är det inte konstigt att de äldre själva sällan aktivt deltog i diskussionerna om
äldreomsorgen. Oftast var de tysta åskådare då medborgarutskotten träffade boende och
organiserade aktiviteter ute i bostadsområdena.
I enkäten (se bilaga 3) skulle de boende ta ställning till påståendet ”Jag tycker att området är
bra för äldre”. Det står inte för mig som är äldre. Det samma gäller barn: ”Jag tycker att
området är bra för barn”. Det fanns även ett påstående om ungdomar i enkäten: ”Jag tycker
att det finns möjligheter för ungdomar att aktivera sig i området”. Men ingenstans ställs vi
inför påståenden om ifall området är bra för de medelålders. På så sätt menar jag att det är de
medelålders som tilltalas, att det är de medelålders som kommunens tjänstemän utgick från då
143

144. de utformade enkäten.
Även när aktiviteter för ungdomar och barn diskuterades, gjordes detta från en position som
medelålders och/eller förälder. Som jag tidigare har diskuterat var det som förälder man var
orolig för sina barn och deras skolgång och det var som föräldrar man ville att ungdomarna
skulle aktiveras i området så de inte åkte ner till stan och hängde. Till skillnad från
pensionärerna var dock barn och ungdomar en grupp som medborgarutskotten aktivt försökte
nå genom att bland annat besöka skolor och fritidsgårdar.
En informant ger en bra sammanfattning på positionen som medelålders:
I Vilka frågor tror du mest engagerar invånarna i Helsingborgs kommun överlag? Har du
funderat över det?
R Det är äldrevård, barn, alltså skola
Äldrevård, barn- och ungdomsfrågor engagerade deltagarna, men främst utifrån en position
som medelålders. Det var de medelålders vars engagemang gjordes meningsfullt i storylines
om framtiden, aktivt engagemang, att vilja etablera sig i sitt område och känna sig stolt över
det.
Medborgaren söker trygghet
En väldokumenterad trend i senmoderniteten är den otrygghet och osäkerhet som breder ut sig
i kölvattnet av en ökad individualisering, avtraditionalisering och globalisering (Giddens
1991; Beck 1998a; 1998b; Bauman 1999; 2002). Vår sociala ställning, våra arbeten,
marknadsvärdet av våra färdigheter, våra partnerskap, våra närmiljöer och de nätverk av
vänner vi kan lita på, är alla mer instabila och sårbara (Bauman 2002: 97). Beck (1998a)
menar att en central frågeställning idag blir hur vi ska hantera risksamhällets otrygghet, vars
orsaker ligger bortom vårt inflytande. En del av medborgarutskottens praktiker kan förstås
utifrån en sådan frågeställning.
En ökad individualism medför att vi förlorar den trygghet och förutsägbarhet som den
moderna kulturen tillhandahöll (Bauman 1999). Människor utelämnas åt sina egna
färdigheter, som Bauman (2002: 21) menar är otillräckliga för att få grepp om det nuvarande
tillståndet, och än mer för att greppa framtiden. Becks (1998a) idé om risksamhället utgår
ifrån en liknande analys. Individualiseringen leder till en frigivning ur historiskt
förutbestämda sociala former och bindningar i form av traditionella makt- och
försörjningskontexter (ibid. 208). Det leder också till en förlorad traditionell trygghet. Vi vet
inte längre hur vi ska handla och vilka normer som ska vara vägledande. Traditionella
institutionella former för att hantera rädsla och otrygghet, som familj, äktenskap, könsroller
och klassmedvetenhet, har förlorat i betydelse i det senmoderna samhället (Beck 1998a: 213).
Det framstår inte längre som möjligt att begränsa riskerna till vissa grupper och regioner
(Beck 1998a: 22). Riskerna har globaliserats och överskrider produktionens, reproduktionens
och nationalstatens gränser. På så vis skapas idag övernationella och klassoberoende globala
hot (ibid.). Den nya teknologin, miljöproblem, kärnkraft och biomedicin är exempel på dessa
nya hotbilder som uppkommer i det senmoderna samhället. Då nationalstaten förlorar i
betydelse eroderas även de sociala trygghetsnäten som i mångt och mycket varit
nationalstatliga, vilket i sin tur också innebär en ökad otrygghet (Beck 1998b: 33).
144

145. Giddens (1991: 41) skriver att risker handlar om framtiden i relation till nutida praktiker.
Riskerna blir mer påtagliga då individuella livsmöjligheter allt mer förbinds med den globala
kapitalistiska och oförutsägbara ekonomin (ibid.). Globalisering står för processer som
betraktas som självgående, spontana, oberäkneliga och som ingen kan rå över (Bauman 2002:
46). När makten flyr från politiken in i den globala marknadsekonomin ligger också vår
tillvaro och framtid i större utsträckning utanför vår egen kontroll. Att globaliseringen ökar
innebär således att otryggheten och risksamhället breder ut sig.
Giddens (1991: 92) menar att den trygghet som individen kan uppnå genom att klamra sig fast
vid etablerade mönster är bräcklig. Det vittnar om en rädsla för framtiden istället för försök att
hantera den. Vi vet inte vad framtiden kan föra med sig och än mindre hur vi ska få den att
leverera det som vi vill att den ska leverera (Bauman 2002: 110). Dagens förnuftiga beslut
kan visa sig vara dyrbara misstag imorgon. Den ökade valfriheten leder oss således mot en
ökad osäkerhet, eftersom ingen kan garantera att våra val genererar förväntade resultat. I ett
sådant resonemang blir instrumentell rationalitet ett slöseri av tid eftersom vi inte kan veta
någonting om medlens relativa effektivitet. Idén om likgiltighet som något rationellt kan
förstås utifrån en sådan argumentation (se Muhlberger 2006). Den växande insikten om ökade
risker i framtiden går hand i hand med en växande oförmåga att förebygga dem och minska
deras genomslagskraft, och tillbakadragande från de traditionella politiska arenorna kan
förstås som en konsekvens av en sådan insikt (Bauman 2002: 59).
Detta var emellertid ingen utgångspunkt som medborgarutskotten accepterade, tvärtom.
Sökandet efter trygghet var något som förväntades motivera till och göra medborgerligt
deltagande meningsfullt. Medborgarutskottens aktiviteter innebar praktiker för att hantera
framtiden. Viljan att kunna förutsäga framtiden, göra den mindre osäker, handlar om att
försöka skapa trygghet i en allt mer flexibel och föränderlig värld (Giddens 1991).
Att söka efter trygghet är en del av det som motiverar människor att reflexivt konstruera sina
självbiografier (Giddens 1991). Det är endast utifrån det grundläggande trygghetssystemet,
basen för upplevelsen av ontologisk trygghet, som individen upplever självet i relation till en
värld av personer och objekt, en upplevelse som är kognitivt organiserad genom
grundläggande tillit (Giddens 1991: 59). Motivation bör således analyseras utifrån drag i de
grundläggande trygghetssystemen (ibid. 81). Trygghetsfrågornas frekvens i
medborgarutskottens praktiker kan förstås i ljuset av ett sådant resonemang.
Det tydligaste exemplet på risksamhället i Helsingborg utgjordes av ett gasmoln som
kemifabriken Kemira släppte ut när en av deras tankar imploderade på grund av ett fallerande
kylsystem. Detta är ett typexempel på de risker som ökar i det senmoderna samhället. Ingen
skadades av utsläppet, men det medförde stor oro och genererade flera informationsmöten.
Både kommunen och Kemira hanterade incidenten genom att snabbt spärra av ett område runt
tanken. De gick också kontinuerligt och systematiskt ut med information till medborgarna.
Ett annat exempel i samma genre är planerna på en transportled för farligt gods. Leden skulle
dras genom ett av medborgarutskottens områden och gav därför upphov till flera diskussioner
i de aktiviteter som anordnades. Sökande efter trygghet och säkerhet var således ofta något
som motiverade medborgarna att delta i medborgarutskottens praktiker.
Trygghetsfrågorna knöts i medborgarutskottens aktiviteter dock oftast till vardagslivets
praktiker, och förekom vanligen i samband med en position som stolt, att bo i ett säkert, lugnt
145

146. och tryggt bostadsområde. Problem med gatubelysning, skräpighet, mörka passager och viljan
att få närpoliser till sitt område uttalades ofta i intersektionen av storylines om att kunna vara
stolt över sin kommundel, samt att känna sig trygg i denna. Till exempel påtalades på ett möte
att områdets busskur var gammal, mörk och dragig. Trygghetsfrågorna artikulerades också i
en storyline om närområdet, den fysiska miljön i vilken medborgarna rörde sig i. En
tjänsteman svarar på frågan vad som engagerar helsingborgarna:
R Trygghetsfrågorna ska jag säga också. De är ju någonting som på bredden också
engagerar folk. Trygghetsfrågorna är ju av social karaktär, men de har också ett mycket
påtagligt fysiskt inslag.
I Mmm
R För det handlar om att göra miljöer som är trygga att röra sig i.
Det trygga hemmet blir en meningsgivande metafor i dagens samhälle, hemmet är det ställe
där människor kan stänga ute den existentiella otrygghet som är karaktäristisk för det
senmoderna tillståndet (Bauman 2002: 114). Bilden av det trygga hemmet gör gatan, det som
ligger utanför hemmet, till en farofylld terräng (ibid.). Den yttre miljön och de som rör sig
där, kommer att betraktas som farligt och ett hot, medan det bakom de symboliska
spetsgardinerna är möjligt att upprätthålla sina egna normer.
Deltagarna i medborgarutskottens aktiviteter gav uttryck för en vilja att leva i lugn och ro,
utan kriminalitet, våld och missbruk nära inpå. På de workshopar som jag observerade tog
deltagarna och det ökade våldet upp till diskussion när de ombads fundera över sina farhågor
för framtiden. När invånarna i en allt mer otrygg tillvaro ombads fundera över hur de ville att
framtiden skulle te sig, kom trygghetsfrågorna alltså genast upp på dagordningen. En
medborgare diskuterar det förmodat ökande våldet:
R Det är en viktig del tycker jag, att inte våldet kommer hit i för stor utsträckning, eller
inte alls om jag får säga.
I Ni är förskonade från streetracing och våld och allt?
R Ja, det är vi än så länge som väl är. En del inbrott, speciellt i bilar, och tidigare för
många många många år sedan så fanns det ju en tullare här och det var nog inte så dumt
det heller, för det är lätt att ta in saker via hamnen här. Ibland är det lite suspekta saker.
Jag har ringt ett par gånger till polisen och tullen. Ibland kommer de och ibland har de
inte tid.
I Mmm
R Tidigare visste man vem som hade båtarna i hamnen och det var också lite trygghet för
då var man mer uppmärksam på om det var något som inte stämde, det är inte jag idag
på samma sätt.
Detta intervjuutdrag utgör ett exempel på hur trygghetsfrågorna kopplas ihop med en position
som etablerad i området, och en vilja att bevara småskaligheten. Gemenskapen i
bostadsområdena var viktig, att de boende kände varandra. En annan medborgare uttrycker
samma sak på följande vis:
R Jag litar på dem som bor i mitt närområde, där jag känner mig trygg, mina närmsta
grannar litar jag på, det gör jag, för vi har en väldigt bra grannsämja.
Medborgarna positionerades av politiker och tjänstemän som intresserade av
trygghetsfrågorna. ”Hur är det med poliser här?”, frågade till exempel en politiker deltagarna
på en workshop. I enkäten (se bilaga 3) handlade många av påståendena som invånarna skulle
ta ställning till om trygghet och säkerhet:
146

147. Jag känner mig trygg när jag rör mig i området på kvällstid.
Jag känner mig trygg när jag rör mig i området på dagtid.
Jag känner mig säker i trafiken när jag går i området.
Jag känner mig säker i trafiken när jag cyklar i området.
Jag känner mig säker i trafiken när jag kör bil i området.
Trygghetsvandringar förekom ofta i medborgarutskottens regi. På en trygghetsvandring deltog
politiker, tjänstemän från olika förvaltningar såsom Tekniska förvaltningen och
Parkförvaltningen, polisen, företrädare för Brottsförebyggande rådet (BRÅ) och boende.
Tillsammans promenerade de en i förväg bestämd sträcka för att identifiera bostadsområdets
osäkra och otrygga miljöer (se kapitel tre). Positionen som trygghetssökande gjordes på detta
vis relevant i utskottens aktiviteter. Att företrädare för BRÅ deltog på trygghetsvandringarna
tyder på en positionering av trygghetsfrågorna som viktiga från kommunens sida. Och när
företrädare för BRÅ talade till deltagarna på trygghetsvandringarna, talade de till en till en
trygghetssökande publik.
Belysningsproblematiken var en ständigt återkommande fråga under dessa vandringar. Det
behövdes mer ljus, det var för mörkt och osäkert, lamporna fungerade inte, yviga buskage
skymde belysningen och så vidare. Dessa uttalanden gjordes från en position som
trygghetssökande. Den känsla av osäkerhet som mörkret medförde skulle undvikas.
Den oskyddade och sårbara fotgängaren/cyklisten mot bilisterna utgjorde en vanligt
förekommande storyline under trygghetsvandringarna. Till exempel uttalade boende vid flera
tillfällen en önskan om fler övergångsställen och cykelvägar i området. När bilism
diskuterades, var det oftast då deltagarna ansåg att det kördes för fort i deras område, vilket
medförde buller och avgaser. Ett påstående som medborgarna skulle ta ställning till i enkäten
var ifall de stördes av buller och luftföroreningar i sitt område. Vid de få tillfällen
medborgarna själva positionerade sig som bilister, var det nästan uteslutande i en storyline om
att vilja ha fler parkeringsplatser. Ett av påståendena i enkäten tog också upp möjligheten till
parkering i bostadsområdet.
Att som medborgare vilja leva i trygga och lugna miljöer kan också knytas till en position
som medelålders eller pensionär. Ibland samverkade positionen som äldre med positionen
som oskyddad fotgängare. Uttalanden om att känna sig trygg som äldre yttrades ofta i en
storyline om ungdomar som körde moped på gångstigar och cykelbanor. ”Det är med livet
som insats man går där” sa till exempel en medborgare på en trygghetsvandring angående
mopedkörning på cykelstigen. Även uttalande om ungdomar som högljudda, uttalades från
liknande positioner. Detta var särskilt tydligt i de centrala stadsdelarna, där medelålders och
äldre medborgare ofta klagade på buller och stök från nattklubbar och ungdomar som festade
på gatorna.
Trygghetsfrågorna hade helt klart en central ställning i medborgarutskottens praktiker. Även
en del ungdomar positionerade sig som trygghetssökande. På ett möte med ungdomar på en
fritidsgård i ett bostadsområde kom belysningsfrågan upp till diskussion. Ungdomarna ville
att kommunen skulle se över belysningen eftersom den var bristfällig, dels på vägen till
fritidsgården och dels på fotbollsplanen. Ungdomarna uttalade också att de ville känna sig
allmänt trygga i området. Ytterligare ett exempel är från en intervju med en ung kille, som
säger så här om vad som borde engagera helsingborgarna mer: ”Ja, det är tryggheten och
säkerheten”.
147

148. Uttalanden mot nybyggnation i bostadsområdena artikulerades också ibland från en position
som trygghetssökande. Sådana yttranden bäddades ofta in i en storyline om att bevara
småskaligheten i kommundelen. Deltagare knöt i dessa sammanhang också nybyggnation till
ökad trafik i bostadsområdet. Ökad trafik och buller var något som man som
trygghetssökande ville undvika.
Trafik var alltså ett vanligt förekommande problem som invånarna tog upp på
medborgarutskottens möten. Önskemål om fartbegränsningar förekom i nästan samtliga
bostadsområden jag besökte tillsammans med medborgarutskotten. Att få ner hastigheten i sitt
bostadsområde och öka trafiksäkerheten kunde både kopplas till en position som
trygghetssökande, fotgängare, en vilja att bevara bykaraktären och utifrån positionen som
förälder.
Som diskuterats i tidigare avsnitt kopplades trygghet bland annat till en föräldraposition.
Framför allt lyfte man fram frågor om barnens säkerhet vid transport till och från skolan.
Föräldrar var ofta bekymrade över trafiken, dels i sitt bostadsområde och dels utanför barnens
skola. Medborgarna uttryckte en önskan om reducerad hastighet vid skolan och fler vägbulor i
sina bostadsområden. Det påtalades vid ett möte att kommunens sopbil körde för fort i
området, på de gator där barnen lekte. På ett annat möte kom det fram att bilisterna inte
respekterade begränsningen på 30 km/h i bostadsområdet. Detta påpekades som ett problem
främst på grund av barnen som lekte och rörde sig på kvarterets gator.
Medborgaren som skattebetalare
Den sista medborgarpositionen handlar om medborgaren som skattebetalare. I
medborgarutskottens praktiker förekom det uttalanden i vilka invånarna hävdade sina sociala
rättigheter med hänvisning till denna position. Medborgaren som skattebetalare är inte helt
enkel att knyta till de storylines som jag utvecklade i kapitel sju. Att betala skatt kan kopplas
till en storyline om det aktiva engagemanget och till en kollektiv dimension som medlem i en
kommun. Positionen som skattebetalare knyts i min mening med större fördel till teorier om
välfärdsamhällets uppgång och nedmontering i senmoderniteten. Att jag ändå väljer att ta med
en diskussion om denna position här handlar om att den var påtaglig på fältet, och därför
menar jag att en rättvis beskrivning av medborgarutskottens praktiker inte kan bortse från den.
Välfärdsamhällets historia präglas av stora förändringar (Roche 1992). Välfärdsamhället har
varit knutet till en idé om full sysselsättning eftersom dess sociala program till stor del
finansieras av skatt på medborgarnas lönearbete (ibid. 41). Men den nya ekonomin är inte lika
beroende av arbetskraft som tidigare, och arbetslösheten ökar som följd (ibid. 46). En ökad
arbetslöshet hotar de skattesystem som traditionellt sörjt för att finansiera medborgarnas
sociala rättigheter (Roche 1992: 46).
Att betala skatt blir centralt i en storyline om välfärd. När arbetslöshet har lett till en minskad
ekonomisk bas för välfärdsamhället och därmed inskränkningar i sociala rättigheter,
tydliggörs att medborgarnas främsta skyldighet är att betala skatt om de ska kunna kräva
rättigheter till kommunal service (Roche 1992: 20). En invånare reagerade till exempel på
följande vis då en fråga om medborgarnas skyldigheter ställdes: ”Förutom att betala skatt?”.
Medborgarnas inställning till den offentliga sektorn är nära förbunden med synen på skatten i
förhållande till den service de får (Johansson et al. 2001: 92). Invånare i Helsingborg använde
148

149. sig ibland av medborgarbegreppet för att kräva sin rätt till social välfärd och kommunala
åtgärder i sitt bostadsområde. I dessa sammanhang betonades positionen som skattebetalare.
Så här säger en politiker:
I Är det svårt att säga hur en typisk medborgare är?
R Ibland kan man ju tänka så här att det här ska kommunen fixa, som att det är
kommunen som ska ta hand om mig och mitt liv, det har jag betalt skatt för.
I detta utdrag beskriver politikern skattebetalning som en handling genom vilken invånare kan
bli medborgare i relation till kommunen. Denna position baseras i en storyline om
välfärdsamhället som en institution för sociala rättigheter, och som medborgare bidrar till
genom att betala skatt.
Då medborgarutskottens praktiker bland annat betonade en storyline om det osjälviska
engagemanget, gjorde en hänvisning till att man bidrog, utifrån en position som
skattebetalare, att ens önskemål om välfungerande service, kunde anses som mer
medborgerliga. För invånarna i Helsingborg blev det faktum att de betalade skatt något som
kunde legitimera de krav de sedan ställde på kommunen. En invånare kommenterar till
exempel Helsingborgs kulturhus Dunkers på följande vis:
R Och Dunkers, mmm, mindre vacker men OK, väl fungerande hus kanske
I Mmm
R Borde kanske bli lite bättre, dra lite mer folk för det kostar ju faktiskt skattebetalarna
väldigt mycket också, Dunkers.
Medborgare används ofta används synonymt med samhällsmedlem (Stubbergaard 2000: 25).
Att betala skatt ses som en form av medlemsavgift i ett större kollektiv. Ovanstående
intervjuutdrag visar ett medlemskap som medförde rättigheter till exempelvis en väl
fungerande kulturinstitution. Detta medlemskap medförde också skyldigheter. Som medlem
skulle man inte bara tänka på sig själv utan också på att vara medmänniska till, och solidarisk
med, andra medlemmar. Medborgarutskottens republikanska klangbotten genljuder i sådana
resonemang. Att betala skatt blir i detta sammanhang den akt som knyter individen till
kollektivet och etablerar ett ömsesidigt och medborgerligt förhållande av rättigheter och
skyldigheter mellan invånare och kommun (se även Roche 1992: 20). En invånare uttrycker
det på följande vis:
R Medborgare är att jag är bland alla andra som bor och lever framför allt i Helsingborgs
kommun.
I Mmm
R Och att jag inte bara är själv utan att det finns ju andra också.
I Så det finns en kollektiv dimension av medborgarbegreppet, att man är en bland andra?
R Ja, det är man ju. Vi betalar alla skatt och bidrar på något sätt.
Att som invånare betala skatt förstods i Helsingborg som en handling som också innebar att
individen lämnade en instrumentell sfär bakom sig för att istället träda in i en sfär av aktivt
engagemang för hela kollektivets bästa. I medborgarutskottens praktiker, som betonade en
storyline om det aktiva engagemanget, innebar denna skyldighet att delta i utskottens
aktiviteter. Så här säger en tjänsteman:
R Vi bidrar med skatt, en slags avgift, vi betalar en avgift för detta i form av skatter, det
gör oss till medborgare, alltså vi är medlemmar i någonting som heter Helsingborg
I Mmm
149

150. R Och det ger oss också rättigheter att ha synpunkter, men det ger oss också skyldigheter
självklart.
I Skyldigheter att?
R Skyldigheter att lämna ifrån oss kunskaper och erfarenheter, skyldigheter att delta i
bygget av god folkhälsa och goda livsmiljöer i Helsingborg.
(…)
I Betala skatt och bo i staden, det är då viktigt för medborgarbegreppet?
R Ja, det tycker jag, att man bor inom stadens gränser och betalar sina avgifter, jag har rätt
att ställa krav och jag har också skyldigheter att dela med mig av mina kunskaper och
vara aktiv i det som händer i Helsingborg.
Dessa intervjuutdrag påminner om hur Castles & Davidson (2000: 104) beskriver den aktive
medborgaren, som en person som uppfyller sina skyldigheter gentemot gemenskapen genom
att ha ett arbete, betala skatt och följa lagar snarare än att ställa krav på staten. Även
invånarna i Helsingborg gjorde denna koppling mellan att betala skatt och delta aktivt i
kommunens göromål:
R Vart tar pengarna vägen? En politiker sa till mig när jag var inne i Rådhuset, då var jag
inte där för ekonomin i sig, men det var väldigt intressant att höra på.
I Mmm
R Jag skulle egentligen i ett annat ärende och prata med någon annan. Men då var det en
som presenterade sig och frågade vad jag gjorde där och om jag verkligen var
intresserad av ekonomi, för att det är så tungt trist och tråkigt egentligen. – Ja det är det
ju, men det är egentligen något som vi alla borde vara intresserade av eftersom vi alla
betalar till det.
En position som skattebetalare exkluderar de arbetslösa. De arbetslösa, eller snarare de som
inte betalar skatt, blir välfärdsamhällets icke-medborgare, eftersom de inte bidrar till
välfärden. I moderna samhällen har heltidsanställningen i praktiken blivit ett huvudkriterium
för medborgarskap eftersom sociala rättigheter antas vila på ett ekonomiskt bidrag till
gemenskapen (Turner 1994: 158). Att arbetslösa inte bidrar med skattepengar innebär att de
mister kopplingen till kommunen och de rättigheter och skyldigheter ett medlemskap i denna
medför. Att inte betala en medlemsavgift, i form av skatt, betyder att de arbetslösa kommer att
stå utanför samhället och således avstå från att engagera sig. Att vara arbetslös innebär en
känsla av att vara socialt överflödig och ekonomiskt irrelevant (Hemerijick 2001).
Bauman (1999: 197) beskriver en ovisshetens politiska ekonomi, där alla är utbytbara och
potentiellt överflödiga. En sådan osäkerhet får konsekvenser för medborgerligt engagemang.
Medborgarnas position på arbetsmarknaden påverkar deras syn på det politiska systemet och
får således negativa konsekvenser för deltagande (Lindvall 2006: 143).
Välfärdsamhället växte fram i en tid då full sysselsättning ansågs möjlig. I en senmodern epok
av ökad otrygghet på arbetsmarknaden och minskade statliga finanser urholkas välfärden och
medborgarnas sociala rättigheter. Så kallat trottoarpolitiskt engagemang blir då en konsekvens
av att medborgare inte anser att stat och kommun uppfyller sina skyldigheter mot dem som
skattebetalare.
I detta kapitel har jag fortsatt att besvara avhandlingens tredje och sista frågeställning om
vilka medborgarpositioner deltagande kommuninvånare använde. Positioner som var tydliga i
medborgarutskottens praktiker var som förälder, medelålders, trygghetssökande och
skattebetalare.
150

151. Det finns mer att säga om hur kommuninvånare blev medborgare i den diskursiva kamp om
medborgarskapets betydelse som utspelade sig i Helsingborg. Jag skulle kunna fortsätta med
avsnitt om medborgare som sociala, som engagerade, som miljömedvetna, som konsumenter,
som kulturintresserade, som vårdtagare, som kollektivtrafikresenärer, som cyklister, som
fotgängare, som bilister, som busschaufförer, som kallbadare, som tålmodiga och som
hundägare. Många av dessa medborgarpositioner har jag snuddat vid i föregående kapitel
eftersom det ofta finns flera beröringspunkter och dialektiska samband i sociala sammanhang.
151

152. Kapitel 10.
Slutsatser och utblick
Sammanfattning
Det görs en rad försök till demokratisk förnyelse ute i kommunerna (SOU 1998; Montin
2002; Nilsson 2005; Bengtsson 2008). I denna avhandling har det varit min ambition att
analysera ett sådant försök; medborgarutskotten i Helsingborg. Under mina år i Helsingborg
har jag gått från att vara helt främmande i de kommunala korridorerna till att få en god bild av
vad som försiggick i medborgarutskottens aktiviteter, vad som låg bakom dess samtalsfokus
och vilka medborgarpositioner som kom till uttryck i deras kommunikativa praktiker.
De frågeställningar avhandlingen behandlar var 1) vad ligger bakom samtalets betoning i
medborgarutskottens deltagardemokratiska aktiviteter? 2) Hur positioneras kommuninvånare
som medborgare då medborgarutskottens tjänstemän och politiker fokuserar på samtalet som
kommunikationsform? 3) Genom vilka medborgarpositioner skapar deltagare mening med sitt
deltagande? I avhandlingen kommer jag fram till 1) att deliberativa idéer och en
kommunikativ medborgarsyn ligger bakom samtalets betoning i medborgarutskottens
aktiviteter. 2) Då medborgarutskottens politiker och tjänstemän positionerar
kommuninvånarna som medborgare använde de sig av fyra storylines som fokuserade på
framtiden, aktivt engagemang, osjälviskt deltagande och närområdet. 3) De
medborgarpositioner deltagande kommuninvånare använde för att skapa mening med sitt
deltagande var som etablerade i bostadsområdet, samhörighetskännande, stolta,
historieintresserade, föräldrar, medelålders, trygghetssökande och skattebetalare.
Meningen med medborgarutskotten
Avhandlingens syfte är att få en ökad förståelse för medborgarutskotten, varför de
etablerades, dess praktiker, samt en ökad förståelse för kommuninvånarnas deltagande i
utskottens aktiviteter. Intresset för partipolitiken minskar och medborgarnas deltagande söker
sig nya vägar. Det är en utveckling som utmanar den rådande deltagandestrukturen och för
med sig en legitimitetsförlust för den nuvarande demokratiordningen (Nilsson 2005). Det
medborgerliga tillbakadragandet från den representativa demokratiska arenan var den
övergripande problemsituationen som medborgarutskotten etablerades för att hantera.
Mot bakgrund av senmoderna idéer om livspolitik (Giddens 1991) och subpolitik (Beck 1995)
blir problemet med medborgarutskotten att de arbetade inom den traditionella politikens
område, ett område som allt mer förlorar medborgarnas anseende. Utskotten var en del av
kommunen, det vill säga en av de traditionella institutioner som anses ha förlorat i betydelse i
senmoderniteten. Utskottens uppkomst kan förstås mot bakgrund av ett antagande om den
representativa demokratins legitimitetsbrist, och som en konsekvens av detta förlorade
anseende. Medborgarutskottens praktiker var således ett försök att återupprätta den
representativa demokratins legitimitet, och medborgarnas deltagande i utskottens aktiviteter
skulle förstärka de parlamentariska institutionerna.
Det fanns ett missnöje med det medborgerliga deltagandet inom den kommunala
organisationen. Montin (2006: 163) skriver att man ofta från politiskt håll kan höra att det är
bra att folk engagerar sig men inte i den här frågan och på det här sättet. I medborgarutskotten
152

153. förväntades kommuninvånarna delta i aktiviteter, dela med sig av sina kunskaper och
legitimera demokratin, men de skulle inte klaga eller ifrågasätta för mycket.
Positioneringen av medborgaren som kommunikativ vittnar om en förändring av
medborgardiskursen. Detta får i sin tur konsekvenser för de möjligheter som individen har att
bilda en uppfattning om sig själv och andra som medborgare, och att positionera sig i
medborgarutskottens aktiviteter. De medborgarpositioner som har diskuterats i avhandlingen
fungerade både möjliggörande och exkluderande. Genom dessa positioner blev deltagandet
meningsfullt för en del kommuninvånare i Helsingborg samtidigt som de utestängde andra
från deltagande i medborgarutskottens aktiviteter.
Hur skapades mening i medborgarutskottens kommunikativa praktiker? Genom att politiker
och tjänstemän betonade storylines om framtiden, närmiljön samt aktivt och osjälviskt
deltagande kom etablerade, samhörighetskännande, stolta, historieintresserade, föräldrar,
medelålders, trygghetssökande och skattebetalare att utgöra meningsfulla positioner att
konstruera sitt medborgarskap kring.
I denna avhandling har jag hävdat att en instrumentell eller kommunikativ medborgarsyn inte
räcker till för att förklara medborgarnas förändrade deltagande i senmoderniteten. Med ett
fokus på identiteter och identifikationsprocesser presenterade jag en idé om en expressiv syn
på medborgerligt deltagande. Genom att analysera hur politiker och tjänstemän positionerade
kommuninvånarna som medborgare, och sedan studera hur deltagarna själva skapade mening
sig och sitt engagemang, kunde jag närma mig en förståelse för hur kommuninvånarna valde
att delta i utskottens aktiviteter.
Deliberation och inflytande i den kommunala deltagardemokratin
När invånarnas engagemang åter skulle orienteras till den kommunala arenan inspirerades
medborgarutskotten av deliberativa idéer och en kommunikativ medborgarsyn. På så sätt
positionerade de sig mot en föregående liberal instrumentell syn på medborgerligt deltagande,
vilket antogs ligga bakom invånarnas tillbakadragande från den kommunala arenan. Det var
på grund av denna deliberativa inspiration som samtalet fick en sådan framskjuten plats i
medborgarutskottens praktiker. Om vi utgår från medborgarutskottens verksamhet som ett
försök att omsätta deliberativa ideal i praktiken, är frågan vilka den deliberativa demokratins
förutsättningar, möjligheter och villkor i denna kommunala deltagardemokrati, var.
Som jag diskuterade i kapitel fem är politikers och tjänstemäns tolkning av begreppet
deliberation annorlunda från de ursprungliga teorierna. I kommunens språkbruk verkar
begreppet omfatta dialog och samtal om gemensamma intressen i allmänhet, medan
konsensus och inflytande inte ges lika stor betydelse. Trots denna mer allmänrepublikanska
tolkning, kan det vara intressant att kort jämföra medborgarutskotten med deliberativa ideal
för att undersöka deliberationens förutsättningar, möjligheter och villkor i Helsingborg.
Deliberativ teori handlar om hur kollektivt beslutsfattande bör gå till för att besluten ska
kunna anses vara legitima, om procedurer för deliberationer och hur resultatet av dessa ska
implementeras. En deliberationsprocess är rättvis först då alla parter kan höras och framföra
sin mening på lika villkor, och när diskussionen har pågått så länge att en enighet uppstått,
som alla deltagarna kan ansluta sig till, av för varandra godtagbara skäl (se kapitel fem).
153

154. Den inramning medborgarutskotten gav sina aktiviteter var inte alltid tillfredställande utifrån
dessa deliberativa ideal (se Svensson 2008a). Den parlamentariska kontexten försvårade
framför allt medborgarnas inflytande och genomförandet av resultaten av
medborgarutskottens aktiviteter. Som jag diskuterade i kapitel tre genomsyrades
medborgarutskottens verksamhet av en syn på medborgarens funktion i en representativ
demokrati som kunskaps- och erfarenhetsförmedlande. Förmedling som skulle ske i samtal
med varandra. Det var inte meningen att de förtroendevaldas mandat att fatta beslut skulle
läggas i händerna på diskuterande kommuninvånare i medborgarutskottens aktiviteter.
Medborgare skulle komma och dela med sig av sina idéer och erfarenheter och sedan var det
upp till politikerna att fatta beslut i facknämnderna.
Den kunskaps- och erfarenhetsförmedlande värderingen var även tydlig i kommunens egen
verksamhet. Jag deltog på flera möten på Medborgarkansliet som varade hela eftermiddagar,
eftersom alla utskottshandläggare och samordnare gavs obegränsat med tid att dela med sig av
kunskaper från sitt utskottsarbete och samtala om sina erfarenheter med varandra. När jag
sedan kom tillbaka efter juluppehållet 2004 hade kansliet bytt namn och inriktning.
Medborgarkansliet blev Avdelningen för hållbar utveckling, och medborgardialogen blev en
del av det långsiktiga arbetet för hållbar utveckling i kommunen tillsammans med andra
prioriterade områden. På de halvdagsmöten som ägde rum varannan vecka, hade denna
organisationsförändring inte diskuterats en enda gång vid de tillfällen jag närvarade. Det blir
därför tydligt, även i kommunens egen organisation, att kunskaps- och erfarenhetsförmedling
inte är samma sak som inflytande.
Förutsättningen för deliberation, i medborgarutskottens tappning, var att deltagande
kommuninvånare accepterade sin roll som kunskapsförmedlare och villigt delade med sig av
sina erfarenheter i samtal med andra. Men som jag har diskuterat i del två var det svårt och
stundtals motsägelsefullt för medborgarutskotten att motivera sådant deltagande. De
begränsade möjligheterna till inflytande i medborgarutskottens aktiviteter, och deltagarnas
funktion som främst kunskapsförmedlande, tydliggjordes inte alltid för deltagarna.
Även om inte något direkt inflytande bereddes deltagarna i medborgskottens aktiviteter (se
även Nilsson 2005: 170), var det meningen att politikerna skulle föra medborgarnas talan i
facknämnderna, där den beslutsfattande makten var placerad. Men även här blev det problem.
Det var svårt för politikerna att hantera sina olika roller, framför allt rollen att som
medborgarutskottspolitiker föra vidare åsikter och kunskaper från utskottens aktiviteter.
Medborgarutskottets förtroendevalda var fritidspolitiker som hade arbete vid sidan av sina
kommunala uppdrag, och de var inte heller de mest inflytelserika medlemmarna i
facknämnderna. Detta samtidigt som många representanter från de gamla sektorerna kände sig
trampade på tårna av medborgarutskottens tvärsektoriella design. Det var därför svårt,
tidskrävande och känsligt för medborgarutskottspolitikerna att föra medborgarnas talan i
facknämnderna.
Kunde då medborgarna tillsammans förändra något genom de kunskaper och åsikter
medborgarutskottens aktiviteter resulterade i? Genom att studera medborgarutskottens design
blir det uppenbart att kommunen inte hade ägnat implementeringsdelen av den deliberativa
processen någon större uppmärksamhet. Det fanns inga procedurer på plats för att garantera
att resultaten av medborgarutskottens aktiviteter skulle genomföras. De lokala
utvecklingsprogrammen (LUP), som skulle ligga till grund för beslut i facknämnderna, visade
sig vara ganska outnyttjade (Benson Consulting 2006). LUP:en blev ännu en kommunal plan
som inte hade någon betydelsefull inverkan på beslutsfattandet.
154

155. I de aktiviteter som medborgarutskotten anordnade hade ofta inte medborgarna samma
kunskap och verbala förmåga som politiker och tjänstemän. Det var också politikerna som
skulle fungera som samtalsunderlättare vid workshopar, öppna möten och återkopplingar.
Men eftersom de var osäkra på sin roll och visste att de skulle få det svårt att föra vidare
åsikter och kunskaper till facknämnden, gjorde de inte alltid ett bra arbete. De hade inte heller
någon utbildning som samtalsunderlättare. Att använda sig av politikerna i rollen som
samtalsunderlättare förstärkte snarare hierarkin med de beslutsfattande politikerna i toppen.
Det var en fördel att vara vältalig och kunna prata inför folk för att delta i
medborgarutskottens aktiviteter. Frågan är om inte aktiviteterna från början lockade de starka
grupperna i bostadsområdena. Som jag diskuterade i kapitel tre var representativiteten ett
problem i Helsingborg. Medborgarutskotten underlättade inte heller systematiskt deltagande
för de svagare medborgargrupperna.
Det går således att hävda att möjligheterna för deliberativ demokrati i den kommunala
deltagardemokratin inte är särskilt lysande eftersom det medborgerliga inflytandet kan bli
starkt begränsat i en representativ demokratisk kontext. Medborgarutskottens aktiviteter kan
snarare beskrivas som deliberativt uppklädda traditionella offentliga utfrågningar och
informationsmöten. För att ytterligare närma sig deliberativa ideal skulle medborgarutskotten
behöva ha alla viktiga kommunalråd och förvaltningschefer med sig, införstådda och överens
om deliberationens betydelse och förtjänster för att resultaten av utskottens aktiviteter bättre
skulle komma till användning. De skulle behöva ha oberoende och utbildade
samtalsunderlättare med på sina aktiviteter. Eventuellt skulle de även behöva kompensera
deltagare finansiellt för att locka svagare grupper i områdena att delta, eller enbart vända sig
till ett slumpmässigt, men representativt, urval i bostadsområdet (för en utförligare diskussion
se Svensson 2008a).
Trots den allmänrepublikanska och svagare betydelsen av deliberation i Helsingborg, är det
ändå min uppfattning att flera tjänstemän och politiker hade goda intentioner, och att de
verkligen trodde på dialogen som ett sätt att både öka medborgarnas delaktighet och förstärka
den representativa demokratin. Det finns också några exempel från Helsingborg där
byaföreningar har startats upp, utskott för att få ett bibliotek eller en idrottshall till området
har bildats som en direkt konsekvens av medborgarutskottens aktiviteter. I några aktiviteter
möttes även boendegrupper som stod emot varandra, samtalade i deliberativ demokratisk
anda, och verkade komma ganska bra överens till slut. Det finns även ett exempel på en
person som gick med i ett politiskt parti. Utifrån en diskussion om den deliberativa
demokratins möjligheter i en kommunal deltagardemokrati, är dessa exempel positiva, men
ganska lätträknade.
Vad säger detta om den deliberativa demokratins villkor i en kommunal deltagardemokrati?
Trots att det ibland händer konkreta saker när människor samlas och samtalar med varandra,
identiteter skapas och underhålls vilket kan föra med sig ytterligare engagemang och socialt
kapital, är det svårt att genomföra deliberativ demokrati i en representativ demokratisk
inramning. Framför allt är kravet på representativitet och inflytande två stötestenar som
ständigt återkommer i ett parlamentariskt sammanhang. I en representativ demokrati är det
per definition viktigt med ett representativt deltagande, men frågan är hur detta ska uppnås.
Den andra kritiska frågan för deliberativ demokrati i en parlamentarisk inramning, är vad det
blir för skillnad mellan medborgare och politiker, om samtalande medborgare också förväntas
vara med och fatta beslut (se Svensson 2008c). Det är ingen hemlighet att deliberativ
155

156. demokrati är inspirerad av den grekiska direktdemokratiska agoran (se Fishkin 1991; 1995;
Friedman 2006). Innebär det då att man inom deliberativ demokrati på sikt ser ett samhälle
utan politiker? Eller är det inte meningen att deliberativ demokrati ska verka inom en den
representativa demokratin över huvud taget, vilket kan uttydas mellan raderna hos till
exempel Dryzek (2000)? Tydligt är att demokratisatsningar kräver genomtänka principer,
något som ofta inte varit fallet (se Gilljam & Jodal 2006: 207). Tvärtom anser Gilljam &
Jodal (2006: 225) att de kommunala demokratisatsningarna måste bedömas som misslyckade.
Expressiv rationalitet, inflytande och representativ demokrati i senmoderniteten
I mina egna tankar återkommer jag allt oftare till mer normativa frågor om vilka möjligheter
till inflytande deltagande kommuninvånare borde ges i den kommunala deltagardemokratin.
Expressiv rationalitet är en bra utgångspunkt för att analysera, och skapa en ökad förståelse
för, hur medborgare konstruerade mening med sitt deltagande. Men hur intressant är det i
längden för kommuninvånare att ägna sig åt identitetsförhandling om det inte i slutänden ger
möjlighet till att påverka beslut? Å andra sidan: hur mycket inflytande borde en representativ
demokratisk organisation lägga i händerna på deltagare som inte utgör ett representativt urval
för det bostadsområde vars framtid de samlats för att föra en dialog om? Till sist, vems är
ansvaret för att de representativa demokratiska traditionerna hålls livfulla? Ligger det hos
medborgarna att engagera sig, eller ska det parlamentariska systemet anpassa sig efter mer
livs- och subpolitiska engagemang för att åter bli en relevant arena för medborgaren att
uttrycka åsikter och konstruera identiteter?
Förespråkare för republikanska perspektiv skulle vända sig mot individ- och
identitetsfokuseringen i den expressiva medborgarsynen. Vi får inte glömma bort helheten,
skulle förespråkare för republikanism säga. Demokrati handlar om att fatta beslut på en
kollektiv nivå, som gäller fler än enbart sig själv, och därför bör medborgare ställa sig över
sitt individuella identitetsbyggande för att värna om något som i grunden är viktigt för
samhället i stort.
Motståndare till detta normativa argument skulle peka på den expressiva medborgarsynen
som mer relevant i den senmoderna förståelsen av samhället och det medborgerliga
deltagandet, något som parlamentariska institutioner måste anpassa sig till idag. Frågan blir då
var ansvaret ligger? Hos de representativa demokratiska institutionerna som måste anpassa
sig, eller hos invånarna som måste ställa sig över sina egna identiteter och livsberättelser och
istället engagera sig för kollektivets bästa?
Ett sätt att närma sig dessa frågor och samtidigt ta hänsyn till frågan om det inflytande som
deltagande medborgare borde ges, är att placera identitetsförhandling och beslutsfattande i två
olika sfärer. Invånarnas identitetsunderhåll och livsberättande skulle i sådana fall höra hemma
i det civila samhället, fullt av sub- och livspolitiska möjligheter att uttrycka åsikter, konstruera
identiteter och positionera sig. De representativa institutionerna tillhör en annan sfär, det
parlamentariska systemet, ett system som utgår från andra målsättningar och premisser. Den
representativa demokratin handlar om att fatta beslut som berör många människor och därför
kan inte denna sfär fungera utifrån samma mekanismer som då invånare ägnar sig åt att
positionera sig och underhålla sin livshistoria.
Därför är det viktigt att klargöra dessa sfärers olika funktioner och möjligheter. Det finns inte
någon möjlighet till legitimt beslutsfattande i en livspolitisk sfär i det civila samhället, till
156

157. skillnad från i den representativa demokratins institutioner (se Svensson 2008c). Den
representativa demokratiska sfärens beslutsfattande kan å andra sidan betraktas med
skepticism om inte medborgarna finner det relevant och meningsfullt att delta i dess praktiker.
Trumfkortet parlamentariska institutioner har på hand är det legitima kollektiva
beslutsfattandet. Idag är det enbart representativa demokratiska institutioner som har mandat
att fatta beslut på en kollektiv nivå. På så sätt har dessa olika sfärer kvaliteter som båda
behöver men ingen har var och en för sig: livaktigt deltagande och beslutsfattande
möjligheter. Det är viktigt att behålla åtskillnaden mellan sfärerna, men samtidigt betona
deras vikt och nödvändighet för varandra, och att öppna för fler beröringspunkter dem
emellan.
Utifrån ett sådant perspektiv bör den representativa demokratin värna om medborgerliga
samtal, och möjligheter att uttrycka och konstruera identiteter som är viktiga för invånarna i
deras reflexiva strävan att underhålla en sammanhängande bild av sig själva, sin livshistoria
och sitt engagemang. Samtidigt bör invånarna värna om det demokratiska systemet i det
senmoderna samhället. Ett sätt att göra detta är genom att delta i den civila sfären, delta i
livspolitik och medborgerliga samtal, och bygga upp allianser, uttrycka identiteter och sin
livshistoria. Men också att, då möjlighet ges, ladda upp detta engagemang till den
representativa sfären, där beslut kan fattas av ett kollektiv och för ett kollektiv. Detta skulle
med andra ord kunna beskrivas som en senmodern republikanism.
Dahlgren (2008) talar om ”civic talk”, som han skiljer från deliberation. Han skriver att
förespråkare för deliberativ demokrati riskerar missa det potentiellt politiska i vardagliga
uttalanden och dess betydelse för demokratin (ibid.). Att studera vardaglig verbal interaktion
är viktigt, inte minst för att förstå hur det politiska kan uppstå i dessa samtal. Civic talk skulle
i min indelning hamna i en livspolitisk civil sfär, medan deliberation hör hemma i den
representativa demokratin. Civic talk drivs av en expressiv rationalitet, men har potential på
en parlamentarisk arena att ta en republikansk vändning mot ett större kollektiv.
I detta resonemang blir Mouffes (1993; 1996; 2005) distinktion mellan politik och det
politiska relevant och applicerbart. Hon menar att det politiska är en dimension av samhällets
antagonistiska natur, medan politik handlar om de praktiker, institutioner och diskurser som
försöker reglera den mänskliga samexistensen. Politik kan förstås som den institutionaliserade
representativa demokratin, medan det politiska kan uppstå var som helst i det sociokulturella
och livspolitiska landskapet, fullt av konflikter och identitetsförhandlingar.
Kohn (2000) talar i sin tur om olika faser som är belysande för denna diskussion. Demokrati
skapar möjligheter för grupper och individer att ägna sig åt livs- och subpolitiska aktiviteter,
men också tillfällen att diskutera med myndigheter. Kohn (2000) placerar deliberativ
demokrati i en andra fas, av diskussion med myndigheter. Applicerat på föregående argument
skulle den livspolitiska sfären tillhöra en första fas där det politiska formuleras i former av
civic talk, för att sedan kanske laddas upp i en representativ sfär med möjlighet till
beslutsfattande, det vill säga en andra fas av politiskt engagemang. Det är övergången mellan
den första och andra fasen, steget från expressiv identitetsförhandling till kollektivt
beslutsfattande, som blir speciellt intressant och nödvändigt i ett resonemang om en
senmodern republikanism.
Medborgarutskotten i Helsingborg var ett försök att överbrygga gränserna mellan den
livspolitiska och den representativa sfären, att locka tillbaka medborgerligt deltagande från
det civila samhället till de representativa demokratiska arenorna. Medborgarutskotten
157

158. tillhörde således en deltagardemokratisk sfär, det vill säga en distinkt arena i kontaktytan
mellan staten och samhället (se Cornwall & Coelho 2007). Denna gränsyta är kanske den
viktigaste i vår tid (Rogers 2007). Men den är både suddig och komplex eftersom den utgör
ett speciellt sociologiskt samboende mellan ett mångfaldigt samhälle och en stat, som är en
särskild priviligerad social institution på grund av sin politiska räckvidd och beslutsmakt
(ibid.). Denna otydliga åtskillnad mellan staten och det civila samhället som den
deltagardemokratiska sfären ofta medför, kan bli problematisk om deltagarnas funktion och
möjligheter till inflytande inte klargörs från början. I Helsingborg tydliggjordes till exempel
inte alltid medborgarnas begränsade möjlighet till inflytande, vilket medförde att deltagarna
kunde känna sig svikna av den representativa demokratin då deras åsikter inte hörsammades i
den utsträckning de förväntade sig.
Medborgare vill se konkreta resultat av sitt engagemang (Mahmud 2007; Cornwall & Coelho
2007). Kanske bör den kommunala deltagardemokratin erbjuda möjligheter för medborgare
att få ett inflytande på besluten som rör deras närområde (se även Svensson 2008a). Inom den
deliberativa demokratiteorin menar forskare att om samtal ska lyckas måste den
representativa demokratin ge deltagarna faktiskt inflytande (se Becker & Ohlin 2006; von
Lieres & Kahane 2007). En deltagardemokratisk sfär skulle kunna vara en plats för
senmoderna medborgare att knyta sitt engagemang till den representativa demokratin, och
vice versa, en plats för representativa demokratiska institutioner att erbjuda medborgarna
inflytande och ett deltagande i den beslutsfattande processen. Men som skeptiker har påpekat
kvarstår representativiteten som ett problem i deltagardemokratiska visioner (Gilljam 2003;
Montin 2006: 164). Hur kan vi garantera att en deltagardemokratisk sfär utgör ett
representativt underlag för hela medborgarskaran och inte ytterligare en arena för de starka
grupperna i samhället att göra sig hörda på? Dessutom, som jag pekade på i föregående
avsnitt, hur ska vi skilja på medborgarnas och politikerns olika roller om båda förväntas vara
med och fatta beslut, och av vem ska vi sedan i så fall utkräva ansvar?
Jag har inget svar på dessa frågeställningar, men jag anser ändå att argument om bristande
representativitet, och att det enbart är förtroendevalda politiker som har mandat att fatta
beslut, inte ska ligga till grund för att avfärda hela tanken med en deltagardemokratisk arena.
Den offentliga sfären är idag under attack av en nyliberal diskurs om New Public
Management. När ett allmänt tillbakadragande från gemensamma rum motiveras med
argument om effektivitet och minskade kostnader, då hotas inte bara det kollektiva
beslutsfattandet, utan också vår möjlighet att offentligt uttrycka åsikter, utforska positioner,
konstruera identiteter och underhålla livsberättelser i samtal med andra. Implicit i tanken om
expressiv rationalitet ligger idén om en offentlighet, där det ges möjlighet för medborgare att
tillsammans med andra förhandla positioner och ge näring åt berättelserna om oss själva. En
nedskärning av den offentliga arenan innebär inte enbart försämrade möjligheter för en bred,
offentlig och livlig demokratisk debatt inom de parlamentariska institutionerna, utifrån en
expressiv medborgarsyn är den offentliga arenan nödvändig för att ge oss möjlighet att
uttrycka oss i sociala sammanhang. Att leva tillsammans handlar inte om att vara effektiv och
kosta lite pengar.
158

159. Summary
Communication, Citizenship and Participatory Democracy: A Study of Civic Committees in
Helsingborg.
This is a study of civic communication in a municipal setting. In 2002 the Municipal Council
in the south Swedish municipality of Helsingborg decided to renew its organization with five
Civic Committees, covering different geographical parts of the municipality, beginning in
2003. The Civic Committees were an initiative to improve and transform representative
democracy by recognizing the value of conversation, of stimulating citizen participation
between elections and of promoting a comprehensive view on issues within the municipality
The Civic Committees organized different kinds of activities in the neighbourhoods of
Helsingborg. Neighbourhood walks, workshops for the future and meetings with specific
interest organizations (Islamic groups, youth centres, neighbourhood associations et cetera)
are examples of activities that were organized. Public meetings, open for inhabitants in the
neighbourhoods, were the most common activity during the period in which I followed the
committees. The alleged purpose of these meetings was to create a constructive and respectful
dialogue between politicians and citizens. Problematic issues and concerns for the future
development of the neighbourhood were to be defined and discussed. These conversations
together with a survey, sent out in the neighbourhood, formed the basis of a local
development program. The inhabitants were also encouraged to actively participate, both
independently and together with different municipal organizations.
My study of Civic Committees started in February 2004. The main part of the empirical data
gathering took place during 2005 when I especially followed two committees in different
parts of Helsingborg. My studies are ethnographic in character, partly because the research
project was sponsored by the Municipality, and partly because I had no background in
municipal or organizational research. Like early anthropologists arriving at unknown and
exotic islands, I found myself in the municipal corridors asking myself the question what was
going on and why. The research is thus both empirically driven as well as theoretically
inspired. Citizenship and identity became focal points early on.
The aim of this study is to better understand the Civic Committee, their establishment and
their practices, as well as citizens’ motivations for participating in the activities organized in
Helsingborg. I am particularly interested in understanding the increasing importance of
dialogue in the Civic Committee practices.
The study explores how inhabitants, politicians and municipal officials constructed meaning
with their participation and how they understood themselves and others as citizens. The civic
communication in Helsingborg is at the heart of the study, and the research questions deal
with the construction of citizenship in the Civic Committees communicative practices. First,
why was dialogue in such a prominent position? Second, how did politicians and municipal
officials position inhabitants as citizens in their activities? And finally, through which
positions did participants understand their participation?
Why were the Civic Committees established? In Sweden, in late modernity, electoral
participation has diminished from over 90 percent in 1976 to 80 percent in the latest national
elections in 2006. When it comes to faith in politicians and confidence in political parties, the
citizens are becoming increasingly sceptical (Petersson et al. 1989; Olsson 2006). This
159

160. decreasing participation in elections and membership dropout in political parties have
launched a debate about a growing civic apathy towards traditional politics. The civic retreat
from formal politics is often discussed as being a legitimacy crisis for representative
democracy. The struggle to get more citizens engaged in traditional politics has thus begun
(Van Gunsteren 1998). Different forums where inhabitants are expected to engage civically in
politics are created. Deliberative ideals of free and unrestrained discussion have often
underpinned the creation of these forums.
Deliberative democracy contributes above all with a theory of legitimate collective decision-
making (Cohen 1989). In order for a decision to be legitimate, it has to be discussed among
all those who will be affected by the decision (Elster 1998). These discussions should be free
from coercion, deception, strategizing and manipulation. Individual and collective positions
are subject to change in deliberations, since self-interests should be put aside and people
should be willing to be convinced by the better argument (Jodal 2003). Persuasion through
reason is a central feature of deliberative democracy (Forst 2001). When applied within a
representative democratic setting, deliberation tends to be equated to open and free dialogue
between equals.
In Helsingborg it was within the Civic Committees that this dialogue was intended to take
place. When I observed and interviewed municipal officials and politicians in Helsingborg,
getting participants to talk was of prime importance to them. A civic dialogue should also
contribute to an increasing engagement concerning municipal politics in the neighbourhoods
(Strategidokumentet 2003). In order to achieve all this, the Civic Committees positioned the
citizens as rationally communicative, rather than instrumentally selfish.
Instrumental rationality refers to agents choosing from a range of different actions, and
picking the one they believe most appropriate for achieving the ends they desire (Mueller
1989). Hence, rationality becomes an instrument for reaching pre-defined goals. Often
implied in instrumental rationality is that the ends the agent wants to realize are motivated by
self-interest (Hindess 1988; Downs 1957; Mueller 1989). In the 1990’s, Swedish
municipalities were influenced by such ideas (Montin 2002). The inhabitants of the city were
positioned as citizens when consuming municipal welfare, claiming their right to welfare
programs.
In Helsingborg, the idea of pavement politics illustrates the instrumental way in which
inhabitants claimed their rights as citizens. Politicians often used the term referring to
inhabitants complaining about broken lampposts, badly lit alleyways and sidewalks that were
not broad enough for wheelchairs et cetera. The rise of the welfare state was based on
comprehensive social programs. For the inhabitants this meant that in relation to the
municipality, they became consumers of municipal welfare, clients, seeing themselves as
having rights to certain welfare programs (Montin 2002). Pavement politics, such as
demanding better public transport in the neighbourhood, complaining about the refuse
collection and traffic as well as demanding a better management of the local park, are
examples of the instrumental relationship between the inhabitants and the municipality.
However if we consider the utilitarian argument of cost and benefits, it would make more
sense not to engage at all, the so called free-rider problem. A citizen will receive the same
rights and protection by the state regardless if he or she participates in political activities or
not (Olson 1965). Muhlberger (2006) refers to this as rational apathy. And herein lies a
problem. Instrumental rationality may explain civic apathy rationally, but it fails to provide a
160

161. sufficient account of current political engagement. Even though voting is declining, still 80
percent of the electorate participated in the last Swedish national elections. And even though
party membership is declining, people evidently bother to take part in other non-
parliamentary political activities such as signing petitions, participating in manifestations and
starting and joining new organizations.
The instrumental rational focus on self-interest has been attacked from many different
directions. In democratic theory there has been an increasing interest in Habermas ideas of
deliberation and the transformation of interest through political discourse (Mansbridge 1990).
Since 1989, we have seen that capitalism, self-interest and democracy are not easily converted
into civic engagement. In late modernity, with its decline in voting and party membership,
deliberative theory thus becomes attractive to parliamentary institutions. The deliberative and
habermasian world of free and equal individuals communicating with each other is also more
appealing than instrumental and calculating individuals, mainly motivated by pre-established
self-interest. As a resulult dialogue was underlined the Civic Committee practices.
Deliberative Democracy is inspired by Habermas (Dryzek 2000; Jodal 2003). Deliberative
democracy calls into question the idea of instrumental rationality, i.e. that decision-making is
about aggregation and reconciliation of pre-established individual self-interest (Dryzek 2000;
Stokes 2005). Instead of conceiving politics as a battle between pre-established interests,
deliberative theoreticians assume that democratic participation changes individuals, making
them more public spirited and attentive to the interests of others (Dryzek 2000). Preferences
are expected to be transformed in the process of deliberation, while in more instrumental
theories there is an assumption of invariance.
In accounts of communicative rationality, the underlying assumption is that citizens have a
communicative attitude of wanting to talk to and understand each other. Thus, civic
withdrawal becomes difficult to explain in this tradition. If citizens were to be rationally
communicative, there should not be a problem with civic disinterest in the first place.
Studying motivation in this particular context brings back the relevance of instrumental
rationality and self-interest for understanding civic political participation. Self-interest may
indeed explain a lot of civic political behaviour (see Matsusaka 1995). But while instrumental
rationality easily could explain civic apathy, it is more difficult to understand civic
engagement referring to instrumental rational self-interested agents. On the other hand,
communicative rationality fails to fully grasp the nature of the apathetic attitude towards
representative democratic institutions in late modernity.
Even though deliberating citizens rarely meet the theorists’ strict standards of communicative
rationality, these citizens do speak together, produce meanings, identities, community, and
public will in a way that theories yet have to capture (McAfee 2000). I thus argue that we
need new analytical tools in order to understand civic participation in municipal deliberative
practices. My suggestion is to introduce identity and processes of identification in order to
study how people become motivated to participate in the activities organized by the Civic
Committees. A focus on identity and identification also resonates well with theories of late
modernity and their understanding of changing patterns of civic political practices (Dahlgren
& Olsson 2003). Connecting identity and expressing preferences as a way to understand
political participation also fits into the general late modern understanding of changing
political practices. When citizens speak together, they produce meanings, identities,
community and public will, they express preferences.
161

162. A focus on identity and processes of identification concern expressing, maintaining and
redefining discourses in order to make participation and deliberation meaningful and relevant
for the individual citizen. This is neither communicative nor instrumental rationality. Instead
this would rather be expressive rationality. People are motivated by a will to express, perform,
create and recreate identities and their meanings. Furthermore this will explain participation
whether citizens are motivated by pre-established self-interests or not, and whether these will
change during the deliberation or not. Civic apathy can be understood as lack of meaningful
possibilities to perform, express and maintain identities, or simply a lack of relevant identities
for making participation meaningful. Civic engagement is then motivated by meaningful and
possible ways/loci for expressing, maintaining and performing relevant identities.
A common example from the Civic Committee meeting was parents being concerned for their
children’s safety while going back and forth to school. This could be understood as a selfish
act for your family. However it could also be understood as an act for the common good of all
the children in the neighbourhood. But more importantly, what was really going on here, in
my opinion, was that the mothers and fathers were positioning themselves as concerned
parents, and this position made their participation in the public meeting relevant. They were
showing to themselves, and to the rest of the participants, that they were the kind of parents
who cared for their children.
For my ethnographic purposes, trying to understand inhabitants’ motivations for participating
in municipal practices, expressive rationality prove to be a satisfactory model with its focus
on expressing, performing and maintaining identities. Expressive rationality is especially
relevant in late modernity, where civic engagement has changed along the lines of increasing
reflexivity and individualization.
So how did municipal officials and politicians position participants as citizens in the Civic
Committees practices? Attracted to deliberative ideals of dialogue, the Civic Committees
aimed at reorienting civic political engagement back towards the parliamentary municipal
institutions. The Civic Committees wanted to position inhabitants as rationally
communicative, rather than as instrumental consumers of municipal welfare services. Thus a
discursive struggle between the two different conceptions of citizenship was at play in
Helsingborg.
In the activities organized by the Civic Committees, the politicians and the municipal officials
emphasized issues concerning the future, everyday life, active participation and unselfish
engagement. By using these storylines, both parties strived to abandon pavement politics and
instead raise the inhabitants’ horizons to issues of a broader and a more visionary character
and to facilitate a constructive dialogue with a deliberative character.
How did inhabitants understand themselves as citizens in this positioning? Prominent
positions that made participation meaningful in the Civic Committee practices were being an
established resident, with a sense of belonging to, and being proud of the neighbourhood,
interested in its history, parent, middle aged, seeking security and paying taxes.
162

163. Referenser
Agar, Michael H. (1986). Speaking of Ethnography. Qualitative research methods
series. 2. Beverly Hills: Sage
Alvesson, Mats & Deetz, Stanley (2000). Kritisk samhällsvetenskaplig metod. Lund:
Studentlitteratur
Antaki, Charles & Widdicombe, Sue (1998). ”Identity as an Achievement and as a Tool”. I
Antaki, Charles & Widdicombe, Sue (red). Identities In Talk. London: Sage
Bakardjieva, Maria (2007). Subactivism: Lifeworld and Politics in the Age of the Internet.
Paper presented at Young Citizens and ICT’s: an international symposium in Malmö.
April 19-21. 2007. LearnIT
Barbalet, J. M. (1988). Citizenship. Rights Struggle and Class Inequality. Milton Keynes:
Open University Press
Barnes, Marian (2007). “Whose Spaces? Contestation and Negotiations in Health and
Community Regeneration For a in the UK”. I Cornwall, Andrea & Schattan P. Coehlo,
Vera (red). Spaces for Change? The Politics of Citizen Participation in New
Democratic Arenas. Vol. 4 of Claiming Citizenship. London: Zed Books
Bauman, Zygmunt (1999). På spaning efter politiken. Göteborg: Daidaolos
Bauman, Zygmunt (2002). Det individualiserade samhället. Göteborg: Daidaolos
Beck, Ulrich (1995). Att uppfinna det politiska; Bidrag till en teori om reflexiv modernisering.
Göteborg: Daidalos
Beck, Ulrich (1998a). Risksamhället. På väg mot en annan modernitet. Göteborg: Daidalos
Beck, Ulrich (1998b). Vad innebär globaliseringen? Missuppfattningar och möjliga politiska
svar. Göteborg: Daidalos
Becker, Gary (1976). The Economic Approach to Human Behavior. Chicago: the University
of Chicago Press.
Becker, Howard (1963). Outsiders: Studies in the Sociology of Deviance. New York: Basic
Books.
Becker, Ted & Ohlin, Thomas (2006). The Improbable Dream: Measuring the Power of
Internet Deliberations in Setting Public Agendas and Influencing Public Planning and
Policies. Journal of Public Deliberation. Vol. 2. Issue 1. article 2
Beiner, Ronald (1995). “Why Citizenship Constitutes a Theoretical Problem in the Last
Decade of the twentieth Century”. I Beiner, Ronald (red). Theorizing Citizenship.
Albany: State University of New York Press
Benhabib, Seyla (1996). “Toward a deliberative Model of Democratic Legitimacy”. I
Benhabib, Seyla (red). Democracy and Difference of the Political. Princeton: Princeton
University Press
Bengtsson, Åsa (2008). Politiskt deltagande. Lund: Studentlitteratur
Bennett, Lance W. & Entman, Robert, M. (2001). “Mediated Politics: An Introduction”. I
Bennett, Lance W. & Entman, Robert M. (red). Mediated Politics: Communication in
the Future of Democracy. Cambridge: Cambridge University Press
Bennett, Lance W. (2007). ”Civic Learning in Changing Democracies: Challenges for
Citizenship and Civic Education”. I Dahlgren, Peter (red). Young Citizens and New
Media. Learning for Democracy. New York: Routledge
Bennich-Björkman, Li (2002). ”Den globala medborgaren: postkollektivistisk och
postideologisk”. I Amnå, Erik & Ilshammar Lars (red). Den gränslösa medborgaren.
En antologi om en möjlig dialog. Stockholm: Agora
Benson Consulting (2006). Medborgarutskott. Arbete med tvärsektoriella frågor.
Malmö: Benson Consulting
Bentivegna, Sara (2006). Rethinking Politics in the World of ICTs. European Journal of
163

164. Communication. Vol. 21. No. 3. Sid. 295-309. London: Sage Publications
Berger, Peter L. & Luckmann, Thomas (1966). The Social Construction of Reality: A
Treatise in the Sociology of Knowledge. Harmondsworth: Penguin books
Blichner, L. (2000). “The Anonymous Hand of Public Reason: Interparliamentary Discourse
and the Quest for Legitimacy”. I Eriksen, E. O. and Fossum, J. E. (red). Democracy in
the European Union. Integration through Deliberation? London: Routledge
Bogason, Peter (2000). “Medborgarnas roll i nya maktsystem”. I Neergaard, Anders &
Stubbergaard Ylva (red). Politiskt inflytande. Lund: Studentlitteratur.
Boggs, Carl (2000). The End of Politics. Corporate Power and the Decline of the Public
Sphere. New York: Guilford Press
Brennan, Geoffrey & Lomasky, Loren E. (1993). Democracy and Decision: The Pure Theory
of Electoral Preference. Cambridge: Cambridge University Press
Bäck, Hanna & Teorell, Jan & Westholm, Anders (2006). “Medborgarna och
deltagandeparadoxen. Att förklara olika former av politiskt deltagande”. I
Esaiasson, Peter & Westholm Anders (red). Deltagandets medkanismer. Det
politiska engagemangets orsaker och konsekvenser. Malmö: Liber
Carey, James W. (1992). Communication As Culture. Essays on Media and Society.
New York: Routledge
Carey, James W. & Quirk, John J. (1992). “The History of the Future”. I Carey, James
W. Communication As Culture. Essays on Media and Society. New York:
Routledge
Cairns, Alan C. (2002). “Citizenship and Indian Peoples: The Ambiguous Legacy of Internal
Colonialism”. I Isin, Engin F. & Turner, Bryan S. (red). Handbook of Citizenship
Studies. London: Sage
Camauër, Leonor (2000). Feminism, Citizenship and the Media. An Ethnographic Study
of Identity Processes Within Four Women's Associations. Stockholm: Institutionen
för journalistik, medier och kommunikation – JMK
Carter, April & Stokes Geoffrey (1998). “Introduction: Liberal Democracy and its Critics”. I
Carter, April & Stokes Geoffrey (red). Liberal Democracy and its Critics. Cambridge:
Polity Press
Carvahlo, Anabela (2007). Communicating Global Responsibility? Discourses on Climate
Change and Citizenship. International Journal of Media and Cultural Politics. Vol. 3.
No. 2. Bristol: Intellect
Castells, Manuel (1999). The Information Age. London: Blackwell
Castles, Stephen & Davidson Alistair (2000). Citizenship and Migration: Globalization and
the Politics of Belonging. London: MacMillian Press
Clark, Eric & Petersson, Bo (2003). “Boundary Dynamics and the Construction of Identities”.
I Petersson, Bo & Clark, Eric (red). Identity Dynamics and the Construction of
Boundaries. Lund: Nordic Academic Press
Clarke, Debra M. (2007). Audiences, Citizens and Publics: Divergent Conceptualizations.
International Journal of Media and Cultural Politics. Vol. 3. No. 2. Bristol: Intellect
Cohen, Joshua (1989). “Deliberation and Democratic Legitimacy”. I Hamlin, Alan & Pettit,
Philip (red). The Good Polity. Normative Analysis of the State. Oxford: Basil Blackwell
Ltd
Cohen, Joshua (1996). “Procedure and Substance in Deliberative Democracy”. I Benhabib,
Seyla (red). Democracy and Difference of the Political. Princeton: Princeton University
Press
Connolly, William E. (1991). Identity/Difference. Democratic Negotiations of Political
Paradox. Minneapolis: University of Minnesota Press
Cornwall, Andrea & Coelho, Vera Shattan P. (2007). Spaces for Change? The Politics of
164

165. Citizen Participation in New Democratic Arenas. Vol. 4 Claiming Citizenship. London:
Zed Books
Crosby, Ned & Nethercut, Doug (2005). “Citizen Juries: Creating a Trustworthy Voice of the
People”. I Gastil, John & Levine, Peter (red). The Deliberative Democracy Handbook.
Strategies for Effective Civic Engagement in the 21st Century. San Farnsisco: Jossey-
Bass
Curtin, Deane (2002). ”Ecological Citizenship”. I Isin, Engin F. & Turner, Bryan S. (red).
Handbook of Citizenship Studies. London: Sage
Dagger, Richard (2002). ”Republican Citizenship”. I Isin, Engin F. & Turner, Bryan S. (red).
Handbook of Citizenship Studies. London: Sage
Dahlgren, Peter (2000). “Media, Citizenship and Civic Culture”. I Currant, James &
Gurevitch, Michael (red). Mass Media and Society. 3:e upplagan. London: Arnold
Dahlgren, Peter (2001). “The Public Sphere and the Net: Structure, Space and
Communication”. I Bennett, Lance W. & Entman, Robert M. (red). Mediated Politics:
Communication in the Future of Democracy. Cambridge: Cambridge University Press
Dahlgren, Peter (2003). “Reconfiguring Civic Culture in the New Media Milieu”. I Corner,
John & Pels, Dick (red). Media and Political Style: Essays on Representation and Civic
Culture. London: Sage Publications Ltd
Dahlgren, Peter (2006). “Civic Identity and Net Activism: the Frame of Radical Democracy”.
I L. Dahlberg and E Siapera (red). Radical Democracy and the Internet. London:
Palgrave MacMillan
Dahlgren, Peter (2008). Media and Political Engagement: Citizens,
Communication, and Democracy. New York: Cambridge University Press
Dahlgren, Peter & Olsson, Tobias (2003). ”Unga medborgare, IKT och lärande – ett
idédokument”. Paper presented at the 16th Nordic conference in media research. August
2003. Kristiansand, Norway
Davies, Bronwyn & Harré, Rom (1990). Positioning: The discursive production of selves.
Journal for the Theory of Social Behaviour. Vol. 20. Sid. 43-63
Davies, Bronwyn & Harré, Rom (1999). ”Positioning and Personhood”. I Harré, Rom &
Langenhove, Luk van (red). Positioning Theory: Moral Contexts of Intentional Action.
Oxford: Blackwell Publishers Ltd
Day, Dennis (1998). “Being Ascribed, and Resisting Membership of an Ethnic Group”. I
Antaki, Charles & Widdicombe, Sue (red). Identities In Talk. London: Sage
Delanty, Gerard (2002). ”Communitarianism and Citizenship”. I Isin, Engin F. & Turner,
Bryan S. (red). Handbook of Citizenship Studies. London: Sage
Downs, Anthony (1957). An Economic Theory of Democracy. New York: Harper & Row
Dryzek, John S. (2000). Deliberative Democracy and Beyond; Liberals, Critics,
Contestations. Oxford: Oxford University Press
Dryzek, John S. & Niemeyer Simon (2006). Reconciling Pluralism and Consensus as
Political Ideals. American Journal of Political Science. Vol. 50. Issue 3. Juli 2006
Dunleavy, Patrick (1992). Democracy, Bureaucracy and Public Choice: Economic
Explanations in Political Science. 2:a upplagan. Englewood Cliffs: Prentice Hall
Edwards, Derek (1998). “The Relevant Thing about Her”. I Antaki, Charles & Widdicombe
Sue (red). Identities in Talk. London: Sage
Ehn, Billy & Klein, Barbro (1994). Från erfarenhet till text om kulturvetenskaplig reflexivitet.
Stockholm: Carlssons Bokförlag
Ehnmark, Anders (2002). ”Ingen slav och Herre vorden”. I Amnå, Erik & Ilshammar Lars
(red). Den gränslösa medborgaren. En antologi om en möjlig dialog. Stockholm: Agora
Einarsson, Jan (2004). Språksociologi. Lund: Studentlitteratur
Eklund, Björn (2006). ”Kommuner som samhälleliga idébärare”. I Jonsson, Leif (red).
165

166. Kommunledning och samhällsutveckling. Lund: Studentlitteratur
Eliasoph, Nina (1998). Avoiding Politics: How Americans Produce Apathy in Everday Life.
Cambridge: Cambridge University Press
Elliott, Anthony (2001). Concepts of the Self. Cambridge: Polity Press
Elster, Jon (1992). “Arguing and Bargaining in the Federal Convention and the Assemblée
Constituante”. I Malnes, I R & Underdal, A. (red). Rationality and Institutions. Oslo:
Universitetsforlaget
Elster, Jon (1998). Deliberative Democracy. Cambridge: Cambridge University Press
Engelstad, Fredrik (2006). Vad är Makt? Stockholm: Natur och Kultur
Eriksen, Erik Oddvar & Weigård, Jarle (1999). Habermas politiska teori. Lund:
Studentlitteratur
Eriksen, Thomas Hylland & Nielsen, Finn Sievert (2004). Till världens ände och
tillbaka. Socialantropologins historia. Lund: Studentlitteratur
Esaiasson, Peter & Westholm Anders (2006). Deltagandets mekanismer. Det politiska
engagemangets orsaker och konsekvenser. Malmö: Liber
Esaiasson, Peter (2006). ”Vardagsmissnöjet och visionen om en deltagande demokrati”.
I Esaiasson, Peter & Westholm Anders (red). Deltagandets mekanismer. Det
politiska engagemangets orsaker och konsekvenser. Malmö: Liber
Evans-Pritchard, Edward E. (1937). Witchcraft, Oracles and Magic among the Azande.
London: Oxford University Press
Fay, Brian (1996). Contemporary Philosophy of Social Science. Oxford: Blackwell
Publishing
Fishkin, James S. (1991). Democracy and Deliberation: New Directions for Democratic
Reform. New Haven: Yale University Press
Fishkin, James S. (1995). The Voice of the People; Public Opinion and Democracy. New
Haven: Yale University Press
Fishkin, James S. & Farrar, Cynthia (2005). “Deliberative Polling: From Experiment to
Community Resource”. I Gastil, John & Levine, Peter (red). The Deliberative
Democracy Handbook. Strategies for effective Civic Engagement in the 21st Century.
San Fransisco: Jossey-Bass
Forst, Rainer (2001). The Rule of Reasons. Three Models of Deliberative Democracy. Ratio
Juris. Vol. 14. Issue 4. December 2001. Sid. 345-378
Fraser, Nancy (1994). ”Rethinking the Public Sphere: A Contribution to the Critique of
Actual Existing Democracy”. I Calhoun, Craig (red). Habermas and the Public Sphere.
Cambridge: MIT Press
Friedman, Will (2006). Deliberative Democracy and the Problem of Scope. Journal of Public
Deliberation. Vol. 2. Issue 1. Article 1
Fukuyama, Francis (1992). The End of History and the Last Man. New York: Maxwell
Macmillan International
Gaventa, John (2007). “Foreword”. I Cornwall, Andrea & Schattan P. Coehlo, Vera (red).
Spaces for Change? The Politics of Citizen Participation in New Democratic Arenas.
Vol. 4 Claiming Citizenship. London: Zed Books
Gastil, John & Levine, Peter (2005). “A Nation That (Sometimes) Likes to Talk: A Brief
History of Public Deliberation in the United States”. I Gastil, John & Levine, Peter
(red). The Deliberative Democracy Handbook. Strategies for effective Civic
Engagement in the 21st Century. San Farnsisco: Jossey-Bass
Geertz, Clifford (1973). The Interpretations of Cultures. The 2000 edition. New York: Basic
Books
Giddens, Anthony (1984). The Constitution of Society. Cambridge: Polity Press
Giddens, Anthony (1991). Modernity and Self-Identity: Self and Society in the Late Modern
166

167. Age. Cambridge: Polity Press
Giddens, Anthony (1996). In Defense of Sociology: Essays, Interpretations & Rejoinders.
Cambridge: Polity Press
Giddens, Anthony (1998). The Third Way: The Renewal of Social Democracy. Cambridge:
Polity Press
Gilljam, Mikael (2003). ”Deltagardemokrati med förhinder”. I Gilljam M. & Hermansson J.
(red). Demokratins mekanismer. Malmö: Liber
Gilljam, Mikael & Jodal, Ola (2006). ” Kommunala demokratisatsningar – vägen till en
mer vital demokrati?”. I Esaiasson, Peter & Westholm Anders (red). Deltagandets
mekanismer. Det politiska engagemangets orsaker och konsekvenser. Malmö:
Liber
van Gunsteren, Herman R. (1998). A Theory of Citizenship: Organizing Plurality in
Contemporary Democracies. Oxford: Westview Press
Goffman, Erving (1959). The Representation of Self in Everyday Life. London: Penguin
Books
Gutmann, A. & Thompson D. (1996). Democracy and Disagreement. Cambridge: Harvard
University Press
Habermas, Jürgen (1980). “Modernity–An Incomplete Project”. I Leitch, Vincent B. (red).
The Norton Anthology of Theory and Criticism.
Habermas, Jürgen (1984). Borgerlig offentlighet. Lund: Arkiv
Habermas, Jürgen (1995). Diskurs, rätt och demokrati; Politisk-filosofiska texter i urval av
Erik Oddvar Eriksen och Anders Molander. Göteborg: Daidalos
Habermas, Jürgen (1996). Kommunikativt handlande; Texter om språk rationalitet och
samhälle. 2:a upplagan. Göteborg: Daidalos
Hammersley, M. & Atkinson, P. (1995). Ethnography. Principles in Practice. 2:a upplagan.
London: Routledge
Harré, Rom & Langenhove, Luk van (1999). Positioning Theory: Moral Contexts of
Intentional Action. Oxford: Blackwell Publishers Ltd
Harré, Rom & Moghaddam, Fathali (2003). The Self and Others: Positioning Individuals and
Groups in Personal, Political, and Cultural Contexts. Westport: Praeger Publishers
Harré, Rom & Slocum, Nikki (2003). “Disputes as Complex Social Events: On the uses of
Positioning Theory”. I Harré, Rom & Moghaddam, Fathali (red). The Self and Others:
Positioning Individuals and Groups in Personal, Political, and Cultural Contexts.
Westport: Praeger Publishers
He, Baogang & Leib, Ethan (2006). The Search for Deliberative Democracy in China: New
York: Palgrave
Held, David (1996). Models of Democracy. 2: a upplagan. Cambridge: Polity Press
Hemereijck, Anton (2001). “Prospects for Effective Social Citizenship in an Age of Structural
Inactivity”. I Crouch, Colin & Eder, Klaus & Tambini, Damian (red). Citizenship,
Markets and the State. New York: Oxford University Press
Hendriks, Carolyn M. (2005). ”Consensus Conferences and Planning Cells: Lay Citizen
Deliberations”. I Gastil, John & Levine, Peter (red). The Deliberative Democracy
Handbook. Strategies for effective Civic Engagement in the 21st Century. San Farnsisco:
Jossey-Bass
Hermes, Joke (2006). Citizenship in the Age of the Internet. European Journal of
Communication. Vol. 21. No 3. Sid. 295-309. London: Sage Publications
Hindess, Barry (1988). Choice, Rationality and Social Theory. London: Unwin Hyman
Hoffman, John (2004). Citizenship Beyond the State. London: Sage Publications
Hofstede, Geert (1991). Organisationer och kulturer; om interkulturell förståelse. Lund:
Studentlitteratur
167

168. Hutchison, David (1999). Media Policy. An Introduction. Oxford: Blackwell Publishers
Isin, Engin F. (2002a). “Citizenship after Orientalism”. I Isin, Engin F. & Turner, Bryan S.
(red). Handbook of Citizenship Studies. London: Sage
Isin, Engin F. (2002b). “City, Democracy and Citizenship: Historical Images, Contemporary
Practices”. I Isin, Engin F. & Turner, Bryan S. (red). Handbook of Citizenship Studies.
London: Sage
Isin, Engin F. & Wood, Patricia (1999). Citizenship & Identity. London: Sage
Isin, Engin F. & Turner, Bryan S. (2002). Handbook of Citizenship Studies. London: Sage
Janoski, Thomas & Gran, Brian (2002). ”Political Citizenship: Foundations of Rights”. I Isin,
Engin F. & Turner, Bryan S. (red). Handbook of Citizenship Studies. London: Sage
Jodal, Ola (2003). “Fem frågetecken för den deliberativa teorin”. I Gilljam M. & Hermansson
J. (red). Demokratins mekanismer. Malmö: Liber
Johansson, Anna (2005). Narrativ teori och metod. Lund: Studentlitteratur
Johansson, Folke & Nilsson, Lennart & Strömberg Lars (2001). Kommunal demokrati under
fyra decennier. Malmö: Liber
Jonsson, Leif (2006). ”Samhällsutveckling och kommunledning”. I Jonsson, Leif (red),
Kommunledning och samhällsutveckling. Lund: Studentlitteratur
Joppke Christian (2002). ”Multicultural Citizenship”. I Isin, Engin F. & Turner, Bryan S.
(red). Handbook of Citizenship Studies. London: Sage
Kanra, Bora (2004). Deliberating Across Difference: Bringing Social Learning into the
Theory and Practice of Deliberative Democracy in the case of Turkey. Thesis (PhD).
Australian National University
Karlsson, Christer (2003). ”Den deliberativa drömmen och politisk praktik; samtalsdemokrati
eller elitdiskussion?”. I Gilljam M. & Hermansson J. (red). Demokratins mekanismer.
Malmö: Liber
Kivisto, Peter & Faist, Thomas (2007). Citizenship. Discourse, Theory and Transnational
Prospects. Key Themes in Sociology. Malden: Blackwell Publishing
Kohn, Margaret (2000). Language, power, and Persuasion: towards a critique of deliberative
democracy. Constellations. Vol. 7. No. 3. Sid. 408-429
Kommunstyrelsens protokoll 02.12 2002-11-20
Kvale. Steinar (1997). Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur
Kymlicka, Will (1995). Multicultural Citizenship. Oxford: Oxford University Press
Kymlicka, Will & Norman Wayne (1995). “Return of the Citizen: A Survey of Recent Work
on Citizenship Theory”. I Beiner, Ronald (red). Theorizing Citizenship. Albany: State
University of New York Press
Leet Martin (1998). “Jürgen Habermas and Deliberative Democracy”. I Carter, April &
Stokes Geoffrey (red). Liberal Democracy and its Critics. Cambridge: Polity Press
von Lieres, Bettina (2007). “Citizen Participation in South Africa: Land Struggles and
HIV/AIDS Activism”. I Cornwall, Andrea & Schattan P. Coehlo, Vera (red). Spaces for
Change? The Politics of Citizen Participation in New Democratic Arenas. Vol. 4
Claiming Citizenship. London: Zed Books
von Lieres, Bettina & Kahane, David (2007). “Inclusion and Representation in Democratic
Deliberations: Lessons from Canada’s Romanov Commission”. I Cornwall, Andrea &
Schattan P. Coehlo, Vera (red). Spaces for Change? The Politics of Citizen
Participation in New Democratic Arenas. Vol. 4 Claiming Citizenship. London: Zed
Books
Lindvall, Johannes (2006). ”Från otrygghet till utanförskap”. I Esaiasson, Peter &
Westholm Anders (red). Deltagandets medkanismer. Det politiska engagemangets
orsaker och konsekvenser. Malmö: Liber
Linklater, Andrew (2002). ”Cosmopoplitan Citizenship”. I Isin, Engin F. & Turner, Bryan S.
168

169. (red). Handbook of Citizenship Studies. London: Sage
Lister, Ruth (2002). ”Sexual Citizenship”. I Isin, Engin F. & Turner, Bryan S. (red).
Handbook of Citizenship Studies. London: Sage
Lundquist, Lennart (1998). Demokratins väktare. Lund: Studentlitteratur
van Maanen, John (1995). “An End to Innocence: The Ethnography of Ethnography”. I van
Maanen, John (red). Representation in Ethnography. London: Sage Publications Ltd
Mahmud, Simeen (2007). “Spaces for Participation in Health Systems in Rural Bangladesh:
The Experience of Stakeholder Community Groups. I Cornwall, Andrea & Schattan P.
Coehlo, Vera (red). Spaces for Change? The Politics of Citizen Participation in New
Democratic Arenas. Vol. 4 Claiming Citizenship. London: Zed Books
Malinowski, Bronislaw (1922). Argonauts of the Western Pacific. An Account of Native
Enterprise and Adventure in the Archipelagoes of Melanesian New Guinea.
London: Routledge
Mansbridge, Jane (1990). Beyond Self-Interest. Chicago: University of Chicago Press
Mansbridge, Jane & Hartz-Karp, Jeanette & Amengual, Matthew & Gastil, John (2006).
Norms of Deliberation: An Inductive Study. Journal of Public Deliberation. Vol. 2. Issue
1. Article 7
March, James G. & Simon, Herbert A. (1958). Organizations. New York: Wiley
Marshall, T. H. (1950). Citizenship and Social Class. London: Pluto
Matsusaka, John G. (1995). “The Economic Approach to Democracy”. I Tomasi, Mariano &
Ierulli, Kathryn (red). The New Economic of Human Behaviour. Cambridge: Cambridge
University press
McAfee, Noelle (2000). Habermas, Kristeva and Citizenship. Ithaca: Cornell University Press
McGuigan, Jim (2005). The Cultural Public Sphere. European Journal of Cultural Studies.
Vol. 8. No. 4. Sid. 427-443. London: Sage
McKinlay, Andy & Dunnett, Sue (1998). “How Fun-owners Accomplish Being Deadly
Average”. I Antaki, Charles & Widdicombe Sue (red). Identities in Talk. London: Sage
McLean, Iain (1987). Public Choice: An introduction. Oxford: Blackwell
McQuail, Denis & Siune, Karen (1998). Media Policy. Convergence, Concentration and
Commerce. London: Sage
Mead, Margaret (1928). Coming of Age in Samoa. A Psychological Study of Primitive
Youth for Western Civilization. New York: Morrow
Meyer, Thomas (2002). Media Democracy: How the media Colonize politics. Cambridge:
Polity Press
Miller, Toby (2002). “Cultural Citizenship”. I Isin, Engin F. & Turner, Bryan S. (red).
Handbook of Citizenship Studies. London: Sage
Moghaddam, Fathali M. (1999). “Reflexive Positioning: Culture and Private Discourse”. I
Harré, Rom & Langenhove, Luk van (red). Positioning Theory: Moral Contexts of
Intentional Action. Oxford: Blackwell Publishers Ltd
Moghaddam, Fathali M. (2002). The Individual and Society; A Cultural Integration. New
York: Worth Publishers
Moghaddam, Fathali & Hanley, Elizabeth & Harré, Rom (2003). “Sustaining Intergroup
Harmony: An Analysis of the Kissinger Papers Through Positioning Theory”. I Harré,
Rom & Moghaddam, Fathali (red). The Self and Others: Positioning Individuals and
Groups in Personal, Political, and Cultural Contexts. Westport: Praeger Publishers
Montin, Stig (2002). Moderna kommuner. Malmö: Liber
Montin, Stig (2006). ”Från servicedemokrati mot ett medskaparsamhälle”. I Jonsson, Leif
(red). Kommunledning och samhällsutveckling. Lund: Studentlitteratur
Mouffe, Chantal (1993). The Return of the Political. London: Verso
Mouffe, Chantal (1996). “Democracy, Power and the Political”. I Benhabib, Seyla (red).
169

170. Democracy and Difference of the Political. Princeton: Princeton University Press
Mouffe, Chantal (2005). On the Political. London: Routledge
Mueller, Dennis (1989). ”Democracy: The public Choice Approach”. I Brennan, Geoffrey &
Lomasky Loren E (red). Politics and Process: New Essays in Democratic Thought.
Cambridge: Cambridge University Press
Muhlberger, Peter (2005). Democratic Deliberation and Political Identity: Enhancing
Citizenship. Artikel presenterad vid det 28:e årliga mötet för International Society of
Political Psychology. Toronto. Canada. Juli 2005
Muhlberger, Peter (2006). Lessons from the Virtual Agora Project: The Effects of Agency,
Identity, Information, and Deliberation on Political Knowledge. Journal of Public
Deliberation. Vol. 2. Issue 1. Article 13
Neergaard, Anders & Stubbergaard,Ylva (2000). “Politiskt deltagande under förändring”. I
Neergaard, Anders & Stubbergaard Ylva (red). Politiskt inflytande. Lund:
Studentlitteratur
Niemeyer, Simon (2004). Deliberation in the Wilderness: Displacing Symbolic Politics.
Environmental Politics. Vol. 13. Issue 2. Summer 2004. Sid. 347-372
Nilsson, Björn (1989). I ord och handling; Aspekter på samtal. Lund: Studentlitteratur
Nilsson, Björn & Waldemarson, Anna-Karin (1990). Kommunikation; Samspel mellan
människor. Lund: Studentlitteratur
Nilsson, Tom (2005). Till vilken nytta? Om det lokala politiska deltagandets karaktär,
komplexitet och konsekvenser. Lund Political Studies 139. Lunds universitet:
Statsvetenskapliga institutionen
Nord, Lars & Strömbäck, Jesper (2004). Medierna och demokratin. Lund: Studentlitteratur
Nord, Lars (2008). Medier utan politik. En studie av de svenska riksdagspartiernas syn på
press radio och TV. Stockholm: Santérus Förlag
Olson, Mancur jr (1965). The Logic of Collective Action; Public Goods and the Theory of
Groups. Cambridge: Harvard University Press
Olsson, Anders R. (2006). “När medborgarna tystnar”. I Djörke et al. (red). Med- eller
Motborgare? Nåt jävla inflytande ska man väl ha i en demokrati. Sundsvall: Offentliga
Rummet
Olsson, Tobias (2002). ”Politiskt deltagande i den digitala tidsåldern”. I Dahlgren, Peter (red).
Internet, Medier och Kommunikation. Lund: Studentlitteratur
Oyserman Daphna & Coon, Heather M. & Kemmelmeier, Markus (2002). Rethinking
Individualism and Collectivism: Evaluation of Theoretical Assumptions and Meta-
Analyses. Psychological Bulletin. Vol. 128. No. 1. Sid. 3-72
Pateman, Carole (1970). Participation and Democratic Theory. Cambridge: Cambridge
University Press
Petersson, Bo (2003). “Combating Uncertainty, Combating the Global: Scapegoating,
Xenophobia and the National-Local Nexus”. I Petersson, Bo & Clark, Eric (red).
Identity Dynamics and the Construction of Boundaries. Lund: Nordic Academic Press
Petersson, Olof & Westholm, Anders & Blomberg. Göran (1989). Medborgarnas Makt.
Stockholm: Carlsson Bokförlag
Petersson, Olof (1991). Makt. En sammanfattning av maktutredningen. Stockholm: Allmänna
förlaget
Pocock, J. G. A. (1995). “The Ideal of Citizenship Since Classical Times”. I Beiner, Ronald
(red). Theorizing Citizenship. Albany: State University of New York Press
Portis, Edward B. (1986). Citizenship & Personal Identity. Polity. Vol. 18. No. 3. Sid.
457-472
Potter, Jonathan & Wetherell, Margaret (2004). Discourse and Social Psychology: Beyond
Attitudes and Behaviour. Först publicerad 1987. London: Sage
170

171. Putnam, Robert D. (2000). Bowling Alone: The Collapse and Revival of American
Community. New York: Simon & Schuster
Rahn, Wendy M. & Rudolph Thomas J. (2001). “National Identities and the Future of
Democracy”. I Bennett, Lance W. & Entman, Robert M. (red). Mediated Politics:
Communication in the Future of Democracy. Cambridge: Cambridge University Press
Rasmussen, Claire & Brown, Michael (2002). ”Radical Democratic Citizenship: Amidst
Political Theory and Geography”. I Isin, Engin F. & Turner, Bryan S. (red). Handbook
of Citizenship Studies. London: Sage
Regeringens proposition 2001/02:80 (2001). Demokrati för det nya seklet. Stockholm: Fritzes
offentliga publikationer
Regeringens skrivelse 2003/ 04:110 (2003). Demokratipolitik. Stockholm: Riksdagstryck
Reglementet för Helsingborgs stads geografiska medborgarutskott. Fastställt av
kommunfullmäktige 2002-12-11
Robertsson, Alexa & Petersson, Bo (2003). Identitetsstudier i Praktiken. Malmö: Liber
Roche, Maurice (1992). Rethinking Citizenship. Welfare, Ideology and Change in Modern
Society. Cambridge: Polity Press
Roche, Maurice (2002). ”Social Citizenship: Grounds of Social Change”. I Isin, Engin F. &
Turner, Bryan S. (red). Handbook of Citizenship Studies. London: Sage
Rogers, Dennis (2007). “Subverting the Spaces of Invitation? Local Politics and Participatory
Budgeting in Post-crisis Buenos Aires”. I Cornwall, Andrea & Schattan P. Coehlo, Vera
(red). Spaces for Change? The Politics of Citizen Participation in New Democratic
Arenas. Vol. 4 Claiming Citizenship. London: Zed Books
Rydin, Ingegerd (2003). ”Introduction”. I Rydin, Ingegerd (red). Media Fascinations:
Perspectives on Young People’s Meaning Making. Göteborg: Nordicom
Sassen, Saskia (2002). “Towards Post-National and Denationalized Citizenship”. I Isin, Engin
F. & Turner, Bryan S. (red). Handbook of Citizenship Studies. London: Sage
Schuck, Peter H. (2002). ”Liberal Citizenship”. I Isin, Engin F. & Turner, Bryan S. (red).
Handbook of Citizenship Studies. London: Sage
Schwartz, Jonathan M. (1989). ”Towards a History of the Melting Pot, or Why There is
a Chicago School of Sociology but not a Detroit School”. I Harbsmeier M. &
Larsen M. (red). The Humanities between Art and Science. Intellectual
Developments 1880-1914. Köpenhamn: Akademisk Forlag
Skeggs, Beverly (1997). Att bli respektabel. Konstruktioner av klass och kön: Göteborg.
Daidalos
Silverman, David (2001). Interpreting Qualitative Data. Methods for Analysing Talk,
Text and Interaction. 2: a upplagan. London: Sage
Simonsson, Charlotte (2002). Den kommunikativa utmaningen; En studie av
kommunikationen mellan chef och medarbetare i en modern organisation. Avdelningen
för medie- och kommunikationsvetenskap. Lund Studies in Media and Communication
6. Lunds universitet: Sociologiska Institutionen
Smith, Rogers M. (2002). ”Modern Citizenship”. I Isin, Engin F. & Turner, Bryan S. (red).
Handbook of Citizenship Studies. London: Sage
Sokoloff, Harris & Steinberg, Harris M. & Pyser, Steven N. (2005). ”Deliberative City
Planning on the Philadelphia Waterfront”. I The Deliberative Democracy Handbook.
Strategies for effective Civic Engagement in the 21st Century. Gastil, John & Levine,
Peter (red). San Farnsisco: Jossey-Bass
SOU 1998: 155. Lokala demokratiexperiment – exempel och analyzer. Stockholm: Fritzes
offentliga publikationer
SOU 2000:1. En uthållig demokrati! Politik för folkstyrelse på 2000-talet.
Demokratiutredningen. Stockholm: Fritzes offentliga publikationer
171

172. SOU 2001: 48. Att vara med på riktigt. Demokratiutveckling i kommuner och landsting.
Stockholm: Fritzes offentliga publikationer
Sparks, Colin (2001). “The Internet and the Global Public Sphere”. I Bennett, Lance W. &
Entman, Robert M. (red). Mediated Politics: Communication in the Future of
Democracy. Cambridge: Cambridge University Press
Stadsrevisionens rapport Diarienr: 04:19R (2005). Granskning av medborgarutskotten i
Helsingborgs stad. Helsingborg: Revisionsrapport den 16 februari 2005
Stier, Jonas (2003). Identitet. Människans gåtfulla poträtt. Lund: Studentlitteratur
Stokes, Geoffrey (2005). Critical Theories of Deliberative Democracy and the Problem of
Citizenship. Paper delivered to the Institute for Citizenship and Globalisation seminar, 4
October 2005. Burwood: Deakin University
Strategidokumentet (2003). Medborgarutskott för demokrati och delaktighet. Helsingborg:
Antaget av kommunstyrelsens personal och organisationsutskott 2003-02-25
Street, John (1992). Politics and Popular Culture. Cambridge: Polity Press
Stubbergaard, Ylva (2000). “Politiskt deltagande relaterat till medborgarskap och
medlemskap”. I Neergaard, Anders & Stubbergaard Ylva (red). Politiskt inflytande.
Lund: Studentlitteratur
Sundin, Elisabeth (2006). ”Kommuner – mycket speciella organisationer”. I Jonsson, Leif
(red). Kommunledning och samhällsutveckling. Lund: Studentlitteratur
Svensson, Jakob (2007a). The Actively Engaged Parent as the Ideal Citizen. International
Journal of Media & Cultural Politics. Vol. 3. No. 2. Sid. 194-197. Bristol: Intellect
Svensson, Jakob (2007b). “Citizenship and Identity in Municipal Deliberative Practices. The
Actively Engaged Parent as the Ideal Citizen”. I Toldy, Teresa & Ramos, Cláudia &
Vila Maior, Paulo & Lira, Sérgio (red). Cidadania(s): Discursos e Práticas.
Citizenship(s): Discourses and Practices. Porto: Universidade Fernando Pessoa
Svensson, Jakob (2008a). It’s a Long Way from Helsingborg to Porto Alegre: A Case Study
in Deliberative Democracy in Late Modernity. Journal of Public Deliberation. Vol. 4.
No 1. Article 4. http://services.bepress.com/jpd/vol4/iss1/art4
Svensson, Jakob (2008b) under tryck. Expressive Rationality. A Different Approach for
Understanding Participation in Municipal Deliberative Practices. I Communication
Culture and Critique. London: Blackwell Publishing
Svensson, Jakob (2008c). Dialog räcker inte. Sydsvenska Dagbladet. 25 februari 2008
Sörbom, Adrienne (2002). Vart tar politiken vägen? Om individualisering, reflexivitet och
görbarhet i det politiska engagemanget. Stockholm: Almquist & Wiksell International
Tan, Sui-Lan & Moghaddam, Fathali M. (1999). ”Positioning in Intergroup Relations”. I
Harré, Rom & Langenhove, Luk van (red). Positioning Theory: Moral Contexts of
Intentional Action. Oxford: Blackwell Publishers Ltd
Taylor, Donald M. & Bougie, Evelyne & Caouette Julie (2003). “Applying Positioning
Principles to a Theory of Collective Identity”. I Harré, Rom & Moghaddam, Fathali
(red). The Self and Others: Positioning Individuals and Groups in Personal, Political,
and Cultural Contexts. Westport: Praeger Publishers
Thomsson, Heléne (2002). Reflexiva Intervjuer. Lund: Studentlitteratur
Thörn, Håkan (2002). “Nya sociala rörelser och politikens globalisering. Demokrati utanför
Parlamentet?”. I Amnå, Erik & Ilshammar Lars (red). Den gränslösa medborgaren. En
antologi om en möjlig dialog. Stockholm: Agora
Turner, Bryan S. (1993). ”Contemporary Problems in the Theory of Citizenship”. I Turner,
Bryan S. (red). Citizenship and Social Theory. London: Sage
Turner, Bryan S. (1994). ”Postmodern Culture/Modern Citizens”. I van Steenberger, Bart
(red). The Condition of Citizenship. London: Sage
Turner, Bryan S (2002). “Religion and Politics: The Elementary Forms of Citizenship”. I Isin,
172

173. Engin F. & Turner, Bryan S. (red). Handbook of Citizenship Studies. London: Sage
Turner, Bryan S. (2006). Classical Sociology and Cosmopolitanism: A Critical Defense of the
Social . Brittish Journal of Sociology. Vol. 52. No. 2. Sid. 189-209
Wahl–Jörgensen, Karin (2007). Media, Citizenship and Risk: Towards a Critique.
International Journal of Media and Cultural Politics. Vol. 3. No. 2. Bristol: Intellect
Walsh, Katherine Cramer (2004). Talking about Politics: Informal Groups and Social
Identity in American Life. Chicago: The University of Chicago Press
Wenneberg, Sören Barlebo (2001). Socialkonstruktivism. Positioner, problem och perspektiv.
Malmö: Liber
Vera-Zavala, America (2003). Democracy in the Era of Globalisation. Power and Counter-
Power with Special Reference to Participatory Budgeting in Porto Alegre. Uppsala
University: Department of Economic History. MFS-reports 2003:1
Verba, Sydney & Nie, Norman H. (1972). Participation in America. Political Democracy and
Social Equality. New York: Harper & Row, Publishers
Weick, Karl E. (1995). Sense-making in Organizations. London: Sage
Wetherell, Margaret (2003). ”Paranoia, Ambivalence, and Discursive Practices: Concepts of
Position and Positioning in Psychoanalysis and Discursive Psychoogy”. I Harré, Rom &
Moghaddam, Fathali (red). The Self and Others: Positioning Individuals and Groups in
Personal, Political, and Cultural Contexts. Westport: Praeger Publishers
Widdicombe, Sue (1998). “But You Don’t Class Yourself: The Interactional Management of
Category Membership and Non-membership”. I Antaki, Charles & Widdicombe Sue
(red). Identities in Talk. London: Sage
Wiklund Hans (2005). A Habermasian Analysis of the Deliberative Democratic Potential of
ICT-Enabled Services in Swedish Municipalities. New Media & Society. Vol. 7. No. 2.
London: Sage Publications
Williams John J. (2007). “Social Change and Community Participation: The Case of Health
Facilities Boards on the Western Cape of South Africa”. I Cornwall, Andrea & Schattan
P. Coehlo, Vera (red). Spaces for Change? The Politics of Citizen Participation in New
Democratic Arenas. Vol 4 Claiming Citizenship. London: Zed Books
Winter Jörgensen, Marianne & Phillips, Louise (1999). Diskursanalys som teori och metod.
Lund: Studentlitteratur
Young, Iris Marion (1996). “Communication and the Other: Beyond Deliberative
Democracy”. I Benhabib, Seyla (red). Democracy and Difference of the Political.
Princeton: Princeton University Press
Young, Iris Marion (1997). Intersecting Voices; Dilemmas of Gender, Political Philosophy,
and Policy. Princeton: Princeton University Press
Zimmerman, Don H. (1998). “Identity, Context and Interaction”. I Antaki, Charles &
Widdicombe Sue (red). Identities in Talk. London: Sage
173

174. BILAGA 1.
Översikt över det empiriska materialet
Förteckning över genomförda intervjuer 2005
Politiker Tid och plats Ålder, kön och härkomst
Socialdemokrat, ordförande 14 sept, på hennes arbetsplats Medelålders kvinna, svensk
Socialdemokrat, ordförande 31 maj, hemma hos henne Medelålders kvinna, svensk
Moderat, utskottspolitiker 12 okt, i ett konferensrum Medelålders man, svensk
Folkpartist, utskottspolitiker 2 juni, på mitt kontor Pensionerad man, svensk
Moderat, utskottspolitiker 24 sept, på hennes arbetsplats Medelålders kvinna, utländsk
Tjänstemän
Utskottshandläggare 2 juni, på hennes arbetsplats Medelålders kvinna, svensk
Utskottshandläggare 3 okt, på hennes arbetsplats Medelålders kvinna, svensk
Informatör 12 sept, på mitt kontor Medelålders man, svensk
Chef Avd. hållbar utveckling 21 sept, på hans arbetsplats Medelålders man, svensk
Samordnare 10 juni, i ett konferensrum Medelålders kvinna, svensk
Medborgare
Boende i välbärgad stadsdel 4 juli, i hennes hem Medelålders kvinna, svensk
Boende i välbärgad stadsdel 7 juni, på hans arbetsplats Medelålders man, svensk
Boende i medelklassområde 14 nov, hemma hos honom Pensionerad man, svensk
Boende i medelklassområde 27 sept, på café Ung kvinna, svensk
Boende i medelklassområde 5 okt, på mitt kontor Medelålders kvinna, svensk
Boende i medelklassområde 8 nov, på hennes arbetsplats Medelålders kvinna, svensk
Boende i utsatt stadsdel 5 okt, på en utegård Ung man, utländsk
Boende på landsbygden 18 okt, på en parkbänk Medelålders kvinna, svensk
Förteckning över genomförda observationer
Tjänstemannamöten Politikermöten Medborgarmöten
2004 10 st 5 st 6 st
2005 25 st 13 st 20 st
2006 2 st 3 st 2 st
Förteckning över observerade aktiviteter 2005
Utskottsmöten 7 st
Ordförandemöten 1 st
Gemensamma möten politiker och tjänstemän 5 st
Möte i Avdelningen för hållbar utveckling 13 st
Möte med områdesberedningen 7 st
Öppna möten 7 st
Öppna återkopplingsmöten 4 st
Möten med byaföreningar 2 st
Workshopar 2 st
Trygghetsvandringar 2 st
Kulturvandringar 1 st
Möten med invandrarförening 1 st
Torgmöten 1 st
Förteckning över dokument knutna till medborgarutskottens aktiviteter 2005
174

175. Rapporter, protokoll och sammanställningar 151 st
Frågeformulär och bordsvärmare 15 st
Informationsblad och LUP 12 st
Tidningsannonser 10 st
Informationskampanj 1 st
Medborgarskrivelser 9 st
Tidningsartiklar 14 st
175

176. BILAGA 2.
Intervjuguide6
Intervjuerna genomförs explorativt (se Kvale 1997: 94). Området som utforskas är
medborgarbegreppet och hur olika positioner diskursivt knyts till detta begrepp. Jag är
intresserad av hur informanterna själva bygger upp en förståelse av sig själva och andra som
medborgare eller icke-medborgare. Jag gör enskilda intervjuer. Gruppdynamik, samspel,
beteende och interaktiv positionering observerar jag i de aktiviteter jag deltar i (se Kvale
1997: 100). Gruppintervjuer undviks eftersom intervjun söker identiteter, positioner och
självbilder kopplat till livshistorier och självberättelser (se Kvale 1997: 97). Eftersom jag är
intresserad av informanternas egna historier och berättelser ges intervjudeltagarna tid och
frihet att utveckla sina historier och jag följer upp med frågor (se Kvale 1997: 122).
Jag gör enskilda kvalitativa intervjuer som är semistrukturerade. Enligt Kvale (1997: 94) är
explorativa intervjuer oftast föga strukturerade, men med ett försök till en semistruktur kan
jag fokusera intervjun runt några teman (se Thomsson 2002: 61). Dessa teman är baserade på
Dahlgrens (2003), Hofstedes (1991) och positioning theorys (Harré & van Langenhove 1999)
analytiska modeller. Eftersom dessa modeller är dynamiska, det vill säga att går in och
överlappar varandra, blir det svårt att konstruera teman där inte samma frågor ständigt
återkommer. Om jag exempelvis skulle ha teman som identiteter, värderingar och kunskaper
skulle det innebära att jag fick ställa samma frågor i de olika temablocken eftersom
värderingar, identiteter och kunskaper hör ihop. Svarar informanten på en fråga om identitet
hör det ihop med vilka värderingar och kunskaper de har. Dahlgren (2003) menar att dessa
kriterier befinner sig i en cirkel som i sin tur är i ett dynamiskt förhållande till varandra. Jag
har därför valt att lägga upp intervjuerna på så vis att jag går från ett allmänt frågande om
medborgarbegreppet för att sedan styra in diskussionen runt medborgarutskottens verksamhet.
Frågorna är dock inspirerade av och ställda med ovanstående analytiska modeller i åtanke.
Efter pilotintervjun insåg jag att frågor som direkt rör medborgarbegreppet är ”tungt” att börja
med. Intervjupersonen började definiera vad hon ansåg att ett korrekt medborgarbegrepp stod
för. Det är inte jag intresserad av. Jag börjar därför istället fråga om informantens allmänna
intressen för att sedan gå in på medborgarbegreppet. På så sätt blir medborgarskapet tydligare
kopplat till deras personliga praktiker.
Att arbeta med teman innebär inte att jag strikt kommer att hålla mig till de konkreta frågor
jag presenterar här. Detta är mer en översikt över de ämnen som ska täckas och förslag till
frågor (se Kvale 1997: 121). Frågorna fungerar mer som ett stöd om jag tappar bort mig och
om långa tystnader uppstår (se Thomsson 2002: 61). Det gäller att vara känslig för
situationen. Tystnad kan också driva intervjun vidare och tillåta intervjudeltagaren att få
rikligt med tid för reflektion (Kvale 1997: 124-125). En nick med huvudet eller ett
instämmande Mmm kan få intervjupersonen att fortsätta med sin berättelse (ibid.). För övrigt
låter jag intervjudeltagaren leda mig dit hon/han vill, så länge det rör sig inom de områden jag
vill täcka.
Jag gör reflexiva intervjuer. Thomsson (2002: 37) menar att göra reflexiva intervjuer innebär
ett angreppssätt där ingenting är självklart och där allting kan och bör ifrågasättas. Jag tolkar
detta som att jag bör vara öppen, lyhörd, inte vara fastlåst i mina tolkningar och att vara
6
Fastställd 2005 inför intervjuerna, förtydligad 2008
176

177. medveten om mina förväntningshorisonter. Därför försöker jag att inte att tolka svar som
självklara. De svar och påstående som intervjudeltagaren ger, ber jag att han/hon
exemplifiera.
Jag försöker göra högst en intervju om dagen och med någon dags mellanrum, dels för att
hinna transkribera intervjuerna och dels för att vara uppmärksam då intervjuerna genomförs
(se Thomsson 2002: 85-111). Tid och plats för intervjun låter jag intervjudeltagaren välja och
betonar att det är viktigt att det är en plats hon/han känner sig hemma på, och plats som vi kan
samtala ostörda, samt att vi har god tid på oss, och att de inte ska känna sig stressade. Det är
min intention att intervjun ska bli cirka en timme lång, då intervjuer ofta är utmattande för
alla inblandade. Jag försöker också att klä mig neutralt, sitta snett mitt emot min deltagare och
gärna ha ett glas vatten tillgängligt för att uppnå en ideal intervjusituation (ibid).
I det initiala kontaktskedet innan intervjusituationen har jag redan påpekat att det är
medborgarbegreppet jag är intresserad av. När jag sedan träffar deltagaren börjar jag med att
berätta lite om mig själv och mina intressen för att göra stämningen personlig och öppen.
Kanske kommenterar jag någon inredningsdetalj som ”uppvärmning” (se Thomsson 2002:
85). När det gäller politikerna och tjänstemännen har vi redan etablerat en relation, att skapa
ett inledande förtroende är således viktigare vid intervjuer med medborgare.
Innan jag tar upp min mp3spelare betonar jag att det är viktigt för mig att få spela in samtalet
och att ljudfilerna kommer att hållas inlåsta. Jag påtalar att det är okej att stänga av
bandspelaren om hon/han vill säga något som vill ska spelas in (se Thomsson 2002: 90-91).
Jag försäkrar anonymitet, men påpekar risken att personer som arbetar i kommunen, kollegor
och vänner möjligtvis kan lista ut vem som är vem. För majoriteten förblir de dock anonyma.
Jag påpekar också att avhandlingen med största sannolikhet kommer konsekvenser för
kommunen eftersom det är kommunen som finansierar forskningen och är nyfikna på
resultaten. Jag ger även intervjudeltagaren möjligheten att när som helst avbryta intervjun om
de får en känsla av obehag eller otillfredsställelse under intervjuns lopp.
För att både lätta upp stämningen och för att få deltagaren att fritt tala om sig själv börjar jag
med att be dem berätta lite om sig själva. På så sätt ta jag reda på vad de tycker är viktigt att ta
upp i deras självberättelse i relation till medborgarbegreppet. De berättelser och svar som jag
anser vara intressanta hakar jag på, ställer frågan varför, varför inte och ber dem exemplifiera.
Nedanstående frågor fungerar som ett stöd och inte som en strikt intervjuguide. Parenteserna
hänvisar till det jag hoppas kunna uttyda av frågan
Berätta lite om dig själv? (arbete, ålder, familjesituation, intressen, ursprung, utbildning,
inkomst, religion) (identitet, positioner, storylines, värderingar, kunskaper, rollmodell)
Om frågor av medborgerligt intresse (identitet och värderingar, rollmodeller, kunskaper,
diskussion, verksamheter, storylines, positioner)
Vilka frågor engagerar dig (som medborgare)?
När och hur tänker du på dessa frågor?
När och hur brukar du diskutera dessa frågor?
Vilka frågor engagerar helsingborgare mest tror du?
Vilka frågor tycker du borde engagera medborgare?
(Vilka rättigheter och skyldigheter har du som medborgare?)
177

178. Om medborgarbegreppet (identitet, värderingar, ritualer, tillit, kunskaper, rollmodeller,
storylines, positioner)
Vad tänker du på när du hör ordet medborgare?
Hur ser du på dig själv som medborgare?
När ser du dig själv medborgare?
Vid vilka tillfällen talar du om dig själv som medborgare/agerar du som medborgare?
Hur ser dessa tillfällen ut?
Finns det något tillfälle då du tänker att, det där, det är en riktig medborgare?
Vem är en typisk medborgare?
Hur bör en medborgare vara?
Vilka personer eller grupper anser du vara är bra/dåliga medborgare?
Vilka personer litar du på som medborgare
Hur ser du på de personer som protesterade mot skolnedläggningarna i höstas?
Om medborgaraktiviteter (ritualer, verksamheter, kunskaper, tillit, identitet, storylines,
positioner)
Om du blir arg över något, vill förändra något, hur försöker du göra då?
Vilka andra vägar kan man gå för att förändra något som man är missnöjd med?
Vid vilka tillfällen försöker du göra din röst hörd?
Vid vilka tillfällen struntar du i att engagera dig?
Hur skulle du vilja engagera dig som medborgare?
Hur skulle du vilja att andra medborgare engagerade sig?
I vilka lägen, och med vilka personer, har du det svårare/lättare att föra fram dina åsikter?
Om medborgarutskottets aktiviteter Innan man går dit (kunskaper, rollmodeller, identitet,
verksamhet, tillit, storylines, positioner)
Varför kommer du/man hit till medborgarutskottets aktiviteter?
Vilka tror du brukar komma till medborgarutskottens aktiviteter? – Varför?
Hur fick du reda på medborgarutskottets möte?
Känner du andra som brukar gå hit?
Under det man är där (ritual, verksamhet, identitet, rollmodell, diskussion, kunskaper, tillit,
positioner, talakter, storylines)
Hur tycker du att det talas om medborgare/hur uppfattar man medborgare i utskotten?
Hur tycker du att politikerna och tjänstemännen talar till dig?
Hur tycker du samtalet var?
Hur var det att prata med medborgarna/politikerna/tjänstemännen?
Finns det de som uppträder på ett dåligt vis tycker du på medborgarutskottens möte?
Vad var extra svårt att förstå?
Vad reagerade du extra mycket på?
Vilka frågor tycker du att man fokuserade på?
Vilka frågor borde man fokusera på?
Efter man har varit där (identitet, värderingar, diskussion, kunskaper, tillit, ritual, rollmodell,
positioner, storylines)
178

179. Hur känns det att ha deltagit i medborgarutskottens verksamhet
På vilket sätt är det viktigt för dig att delta?
Vad tycker du att man behöver veta innan man kommer till ett medborgarutskottsmöte?
Vilka kunskaper önskade du att du hade innan du kom?
Vilka av dina kunskaper fick du extra stor användning för?
Hur har du skaffat dem?
Vad i din personlighet tror du att du har extra stor användning av?
Vad kände du att du saknade?
Vad anser du att du har tillfört genom din medverkan?
Hur tycker du samtalet var?
Hur tycker du att samtalet borde ha varit?
Tycker du samtalet var en bra form för att (kommunicera med) möta medborgare?
Hur tycker du att medborgare och politiker ska (kommunicera med varandra) mötas?
Varför tror du att tjänstemän och politiker vill delta i medborgarutskottens aktiviteter?
Varför tror du att andra medborgare vill delta i medborgarutskottens aktiviteter?
Avslutning (tillit, storylines, positioner, värderingar, identitet, verksamhet)
Finns det rättigheter som det känns att du/din grupp bara har? (Föräldrar, invandrare,
boende på söder et cetera - frågas utifrån det som kommit fram tidigare i intervjun)
Finns det skyldigheter som det känns att bara du har?
Hur upplever/upplevde du medborgarutskotten, vad var bra, dåligt och vad fick du ut av det?
Kommer du att delta igen om möjlighet ges, varför, varför inte?
Hur tror du att du i framtiden kommer att agera som medborgare? Varför?
Jag har inga fler frågor är det något du vill ta upp eller fråga om innan vi avslutar?
Under intervjun förs anteckningar, dels för att markera när något mycket intressant sägs, men
också för att reflektera över yttre omständigheter som inte fångas på band som till exempel
motsägelsefullt kroppsspråk, ansiktsuttryck et cetera. Direkt efter intervjun summeras mina
intryck skriftligen, inklusive det mellanmänskliga spelet (se Kvale 1997: 121).
Intervjuerna transkriberas av mig själv. Analysprocessen och tolkningen av materialet
påbörjas redan under intervjusituationen men även vid transkriptionen. Att transkribera tar
lång tid, men det tillåter mig att komma nära mitt empiriska material.
Jag transkriberar intervjuerna ordagrant, men ger ändå utskriften en skriftspråklig karaktär
eftersom citat, berättelser och ordväxlingar används i den skrivna avhandlingen. Pauser,
suckar och skratt nämns i transkriptionen. Eftersom jag är intresserad av samtal och
positionering genom språket är det viktigt att vara ordagrann (se Kvale 1997: 156). Men jag
vill även att utskriften ska ge att allmänt intryck av intervjudeltagaren, hennes berättelser och
åsikter, och därför kan en viss redigering motiveras (ibid.). Detta är en svår balansgång. Vissa
partier som jag inte tror är av intresse kommer att summeras i utskriften. Ljudfiler bevaras på
cd och finns inlåsta att tillgå, tillsammans med transkriptionerna.
Intervjuerna analyseras dels horisontellt, intervju för intervju, men också vertikalt, tema för
tema (Thomsson 2002). När det gäller tolkningen av intervjuerna diskuteras resultat och
transkriptioner med mina handledare. Dessutom tar jag upp en del intervjuer på medie- och
kommunikationsvetenskaps forskarseminarium. Detta för att få feedback, och en känsla om
mina tolkningar är allt för ensidiga och ifall de behöver kompletteras.
179

180. Tolkningarna kommer inte att presenteras för intervjudeltagarna, men det kommer att
erbjudas en möjlighet till citatgranskning.
180

181. BILAGA 3.
Medborgarutskottens enkät till kommuninvånarna
Först några frågor om dig själv:
1. Ålder: .... Bor i:
2. Man Kvinna
Enkäten innehåller i fortsättningen påståenden som vi ber dig ta ställning till. Varje påstående
har fyra olika svarsalternativ. Välj det alternativ som ligger närmast din personliga åsikt. Om
du inte kan ta ställning eller om du inte har någon åsikt i frågan kryssar du i rutan längst till
höger. I enkäten finns även några frågor där du kan ge ytterligare kommentarer.
3. Jag trivs i mitt område
1 Stämmer helt och hållet 3 Stämmer ganska dåligt
2 Stämmer ganska bra 4 Stämmer inte alls
5 Vet ej/ingen åsikt
Det bästa med området
är: ...........................................................................................................................
Det sämsta med området
är: ...........................................................................................................................
4. Mitt område ser trevligt ut
1 Stämmer helt och hållet 3 Stämmer ganska dåligt
2 Stämmer ganska bra 4 Stämmer inte alls
5 Vet ej/ingen åsikt
Om du inte instämmer, vad är det som inte ser trevligt ut?
...........................................................................................................................
5. Jag anser att området är bra för barn
1 Stämmer helt och hållet 3 Stämmer ganska dåligt
2 Stämmer ganska bra 4 Stämmer inte alls
5 Vet ej/ingen åsikt
Om du inte instämmer, vad vill du i första hand
förbättra? .........................................................................................................................
6. Jag tycker att området är bra för ungdomar
1 Stämmer helt och hållet 3 Stämmer ganska dåligt
2 Stämmer ganska bra 4 Stämmer inte alls
5 Vet ej/ingen åsikt
Om du inte instämmer, vad vill du i första hand
förbättra ? ........................................................................................................................
7. Jag tycker att området är bra för äldre
1 Stämmer helt och hållet 3 Stämmer ganska dåligt
2 Stämmer ganska bra 4 Stämmer inte alls
5 Vet ej/ingen åsikt
181

182. Om du inte instämmer, vad vill du i första hand
förbättra ? .....................................................................................................................
8. Jag anser att det är lätt att ta sig fram i området oavsett ålder eller funktionshinder
1 Stämmer helt och hållet 3 Stämmer ganska dåligt
2 Stämmer ganska bra 4 Stämmer inte alls
5 Vet ej/ingen åsikt
Om du inte instämmer, vad vill du i första hand förbättra?
......................................................................................................................
9. Det finns tillräckligt med grönska i området
1 Stämmer helt och hållet 3 Stämmer ganska dåligt
2 Stämmer ganska bra 4 Stämmer inte alls
5 Vet ej/ingen åsikt
Om du inte instämmer, vad saknar du mest?
......................................................................................................................
10. Jag känner mig trygg i området
1 Stämmer helt och hållet 3 Stämmer ganska dåligt
2 Stämmer ganska bra 4 Stämmer inte alls
5 Vet ej/ingen åsikt
När jag känner mig otrygg gäller det särskilt dessa tider, situationer och platser:
.....................................................................................................................
11. Jag tycker att området är rent och välskött
1 Stämmer helt och hållet 3 Stämmer ganska dåligt
2 Stämmer ganska bra 4 Stämmer inte alls
5 Vet ej/ingen åsikt
Om du inte instämmer, vilket är den viktigaste
förbättringen? .....................................................................................................................
12. Jag störs inte av buller eller luftföroreningar i mitt område
1 Stämmer helt och hållet 3 Stämmer ganska dåligt
2 Stämmer ganska bra 4 Stämmer inte alls
5 Vet ej/ingen åsikt
Om du inte instämmer, vad är det största
problemet? ......................................................................................................................
13. Jag känner mig säker i trafiken i området
1 Stämmer helt och hållet 3 Stämmer ganska dåligt
2 Stämmer ganska bra 4 Stämmer inte alls
5 Vet ej/ingen åsikt
När det känns osäkert beror det främst
på: ....................................................................................................................
14. Jag tycker att det finns bra möjligheter att parkera i området
1 Stämmer helt och hållet 3 Stämmer ganska dåligt
2 Stämmer ganska bra 4 Stämmer inte alls
5 Vet ej/ingen åsikt
Om du inte instämmer, vad vill du i första hand förbättra?
182

183. ...................................................................................................................
15. Jag är nöjd med kollektivtrafiken till och från området
1 Stämmer helt och hållet 3 Stämmer ganska dåligt
2 Stämmer ganska bra 4 Stämmer inte alls
5 Vet ej/ingen åsikt
Om du inte instämmer, vad vill du i första hand förbättra?
....................................................................................................................
16. Jag tycker att det finns aktiviteter i området som bidrar till en meningsfull fritid
1 Stämmer helt och hållet 3 Stämmer ganska dåligt
2 Stämmer ganska bra 4 Stämmer inte alls
5 Vet ej/ingen åsikt
Om du inte instämmer, vad saknar du
mest? ....................................................................................................................
17. Jag har inga problem att ta del av det kultur- och fritidsutbud som finns i centrala
Helsingborg
1 Stämmer helt och hållet 3 Stämmer ganska dåligt
2 Stämmer ganska bra 4 Stämmer inte alls
5 Vet ej/ingen åsikt
När jag har problem att ta del av utbudet beror det oftast
på: ..................................................................................................................
18. I området finns platser eller lokaler för både arrangerade och spontana möten
mellan
människor
1 Stämmer helt och hållet 3 Stämmer ganska dåligt
2 Stämmer ganska bra 4 Stämmer inte alls
5 Vet ej/ingen åsikt
Om du inte instämmer vad saknar du
mest? ..................................................................................................................
19. I mitt område finns det utrymme för nya bostäder
1 Stämmer helt och hållet 3 Stämmer ganska dåligt
2 Stämmer ganska bra 4 Stämmer inte alls
5 Vet ej/ingen åsikt
Vilka platser anser du i så fall vara lämpliga?
....................................................................................................................
Vilka typer av bostäder skulle du i så fall vilja komplettera
med? ....................................................................................................................
20. Jag tycker att mitt område behöver förbättras
1 Stämmer helt och hållet 3 Stämmer ganska dåligt
2 Stämmer ganska bra 4 Stämmer inte alls
5 Vet ej/ingen åsikt
Vilken skulle den viktigaste framtida förbättringen vara ?
....................................................................................................................
Är du intresserad av att ta aktiv del i områdets utveckling?
183

184. Välkommen att kontakta utskottshandläggare X X på telefon XX eller via
e-post XX
Tack för din medverkan !
Helsingborg den goda staden med delaktighet för alla
184