Utdrag av Ann Heberleins "Den banala godheten", kapitel 2, sidorna 17-21

1. 17
den banala godheten
Den banala godheten
Sveriges väg från ett välfungerande, tryggt samhälle
till ett land som kämpar med ökad oro, otrygghet och allt
större revor i välfärdssystemet stavas misslyckad integra-
tion. I decennier har den svenska integrationspolitiken präglats
av naivitet och styrts av principer baserade på omhändertagande,
offerideologi, relativism och godtrogenhet, snarare än på krav,
förnuft och rättvisa. Den som sökt sig till Sverige, undan krig,
förtryck, förföljelse eller fattigdom har omedelbart informerats
om sina rättigheter. Utan krav på motprestation har vederbörande
erbjudits bostad, bidrag och utbildning. Det svenska samhället
har nästan slagit knut på sig själv i sin iver att tillgodose och möta
de nya svenskarnas krav och behov. Sverige ställer upp med tolkar
och hemspråksundervisning, ser till att blanketter och broschyrer
översätts till diverse språk, ordnar med specialkost och bönerum
i skolan, understödjer religiösa grupper och kulturföreningar
med generösa ekonomiska bidrag, accepterar barnäktenskap och
månggifte, inför speciella badtider för kvinnor, tvingar arbets-
givare att acceptera slöjor, bara för att nämna något. Det är fullt
möjligt att leva ett helt liv i Sverige utan att lära sig tala svenska
och utan att anpassa sig en millimeter till svenska värderingar.
Konsekvensen har blivit segregation och att parallella samhällen
växer fram.
Jag menar att den svenska integrationspolitiken alltför länge
styrts av en banal godhet, en naiv välvilja om man så vill – en
önskan om att vara ”god” och ”göra gott” utan att reflektera över
konsekvenserna av sina handlingar och beslut. Alltför många
beslut har fattats utifrån känslomässiga bevekelsegrunder. Ra-

2. 18
ann heberlein
tionalitet och förnuftsargument har avfärdats som ”omänskliga”.
Är det rimligt att låta moraliska och politiska beslut fattas på
känslomässig grund? Hur avgör man om en handling är moraliskt
rätt eller fel?
När vi bedömer det moraliska värdet av en handling kan vi
utgå antingen ifrån den handlandes intention eller handlingens
konsekvenser. Eftersom det är ytterst svårt att avgöra någons
intention föreslår jag att vi värderar handlingens konsekvenser,
snarare än den handlandes intention. Vi måste också fundera
över vilka konsekvenser, de omedelbara eller de på lång sikt, de
direkta eller indirekta, vi ska bedöma? Vidare måste vi fråga oss
vem som innesluts i vårt moraliska övervägande – konsekvenser
för vem? För mig? För min familj? För alla i mitt land? För alla
människor i hela världen? I bedömningen av det moraliska värdet
av en handling – är den god eller ond, rätt eller fel – måste vi så-
ledes använda vårt förnuft snarare än lita på våra känslomässiga
reaktioner.
Moral är nämligen inte främst en fråga om känslor. Att reflek-
tera över etiska dilemman och moraliska problem kräver förnuft.
Vi behöver argumentera, snarare än känna. Det överspänt käns-
lomässiga tonläget i den svenska politiska och offentliga debatten
oroar mig. Diskussionen tycks inte längre handla om vem som har
rätt respektive fel – det vill säga vem som anför de rimligaste och
mest övertygande argumenten, vilka förslag som leder till bäst
konsekvenser för flest antal människor. Nej, diskussionen hamnar
allt oftare i påståenden angående enskilda opinionsbildares och
politikers karaktär och moraliska vandel – man avfärdar helt
enkelt sin meningsmotståndare som ”ond”. Det är inte ett rimligt,
respektfullt eller fruktbart sätt att föra diskussioner och försöka
lösa gemensamma problem på. Att kalla den med avvikande åsikt
”ond” är ett effektivt sätt att döda debatten. Vem vill vara ond?
Samtidigt påstår en del debattörer att ”god” blivit ett skällsord
i vissa kretsar. Med exempel som ”godhetsapostel” och ”god-
hetssignalering” hävdar flera debattörer att det frodas ett god-
hetsförakt. Det är, skulle jag vilja säga, en halmgubbe. Det som
upprör människor är inte godhet, utan hyckleri och skenhelighet,

3. 19
den banala godheten
förment goda åsikter utan verklighetsförankring, påstått goda
handlingar som i själva verket ger dåliga konsekvenser för alla
inblandade. Att, som flera religiösa samfund gjorde i samband
med julen 2016, gå ut i ett upprop, det så kallade ”Juluppropet”,
för en återgång till tidigare migrationspolitik9
kan te sig gott vid
en ytlig blick – men om vi funderar över vilka konsekvenserna
blir för Sverige vid ett sådant scenario kan vi omöjligen betrakta
det som en god handling. Konsekvenserna av att återgå till en
generösare invandringspolitik ter sig förödande – för landets
ekonomi och för integrationen.
Sverige förmår inte ta hand om alla de som kommit till vårt
land under 2015 och 2016. Det saknas bostäder och sysselsättning.
Vård, skola och omsorg har drabbats av undanträngningseffekter.
Situationen på landets flyktingboenden är på vissa håll under all
kritik – rapporter om förföljelse av kristna, förtryck och våldtäkter
av kvinnor, misshandel och till och med mord leder10
till slutsat-
sen att Sverige inte förmår erbjuda ett värdigt mottagande – inte
ens ett tryggt mottagande, vilket måste anses vara ett minimik-
rav. Givet den situation vårt land och vårt flyktingmottagande
befinner sig i är det inte ett uttryck för godhet att ställa krav på
återgång till en invandringspolitik som redan fått i det närmaste
oöverblickbara konsekvenser. Det är ett uttryck för ansvarslöshet.
Filosofen Hannah Arendt myntade 1963 begreppet den banala
ondskan i boken med samma namn.11
Efter att ha bevakat rätte-
gången mot nazistkoryfén Adolf Eichmann i Jerusalem för New
York Times räkning presenterade Arendt sina slutsatser angående
ondska och ondskans bevekelsegrunder i nämnda bok. Hennes
resonemang går ut på att det inte alltid finns onda motiv bakom
onda handlingar. Påfallande ofta är drivkraften bakom onda
handlingar ytterst banal. Med Eichmann som exempel argu-
menterar hon för vikten av reflektion – varje individ har ett eget
ansvar för att reflektera över vilka konsekvenser deras handlingar
9 Juluppropet.se
10 Se till exempel ”Maria berättar om övergreppen på asylboendet”expressen.se 20161130,
”Hot och våld på asylboenden fördubblas”, svt.se 20160125, ”Kristna lever under hot på
asylboenden” aftonbladet.se 20160129
11 Arendt 1964

4. 20
ann heberlein
och yttranden får. Eichmann var inte ond, skriver Arendt, han
var ”blott en fantasilös byråkrat”. Trots detta – eller kanske på
grund av det – gjorde han sig skyldig till fasansfulla brott mot
mänskligheten.12
Enligt Arendts teori om ondska är det alltså inte den hand-
landes intention som avgör om en handling kan definieras som
ond – nej det är handlingens konsekvenser som avgör dess mo-
raliska värde. En handling som utförs av triviala skäl – lydnad,
bristande reflektion, karriärskäl – som ger onda konsekvenser
är ond. Den handlandes avsikt är alltså inte avgörande. Det som
är väsentligt är handlingens konsekvenser. Jag delar Arendts
inställning. Eftersom det är mycket svårt, kanske omöjligt, att
avgöra individens intention med sin handling men relativt enkelt
att se vilka konsekvenser handlingen får menar jag att det är det
rimliga sättet att bedöma om en handling, inställning eller attityd
är rätt eller fel, god eller ond.
Med utgångspunkt i Arendts resonemang angående den banala
ondskan menar jag att vi idag ser åtskilliga exempel på det feno-
men som jag vill benämna den banala godheten. Utan en tanke på
vilka konsekvenserna blir agerar både politiker, opinionsbildare
och kyrkliga dignitärer under täckmantel av godhet på ett totalt
ansvarslöst sätt. Att i ett läge som det Sverige befinner sig i nu
kräva en återgång till en generösare flyktingpolitik är ett tydligt
exempel på banal godhet. Intentionen är att ge människor dräg-
ligare livsvillkor – men konsekvenserna av att återinföra tidigare
regler skulle bli totalt förödande. Var ska dessa människor bo? Hur
ska de försörja sig? Hur ska Sverige finansiera en sådan ”godhet”?
Välgörenhet i form av att skänka pengar till hitresta tiggare är
ett annat exempel på banal godhet. Avsikten må vara att hjälpa
– men risken är att resultatet snarare stjälper både tiggaren och
dennes anhöriga. Martin Valfridsson, som på regeringens upp-
drag utredde frågan om utsatta eu-migranter i Sverige, landade i
den entydiga slutsatsen att vi inte bör ge pengar till tiggare.13
Att
understödja den här verksamheten låser fast människor i utanför-
12 Arendt 1964, 160
13 SOU 2016:6

5. 21
den banala godheten
skap och passivitet. Barnen som lämnats hemma i Rumänien eller
Bulgarien går inte i skola. Detta är naturligtvis förkastligt. Det
bästa sättet att komma ut ur ur fattigdom är utbildning. Vidare
får understödjandet av tiggande EU-medborgare problematiska
konsekvenser för samhället i stort. EU-medborgarna som tigger
här förstör, smutsar ner och förorenar på skolgårdar och lekplatser.
De har vid flera tillfällen ockuperat privat mark och tagit sig in
i tomma hus. Att ge pengar till tiggaren utanför ICA ger alltså
betydligt fler dåliga än goda konsekvenser.
Ett ytterst tragiskt exempel på banal godhet är kriminologen
Jerzy Sarneckis uttalande i anslutning till den våg av våldtäkter
som drabbat Malmö. Under 2016 har trettiotre överfallsvåldtäkter
begåtts i Malmö. Åtta av dessa har drabbat barn. Polisen kommer
ingen vart med utredningarna och har därför vidtagit ”desperata
åtgärder”, det vill säga gått ut med signalement på en misstänkt.
Den misstänkte våldtäktsmannen som alltså överfallit barn be-
skrivs av den våldtagna flickan som ”19-26 år gammal, 165-170
cm lång, med stora ögon, hängande ögonlock, skäggstubb, stor
näsa, ljusbrun hy och mörkt krulligt hår.” Sarnecki är kritisk till
att polisen släpper ett sådant signalement – det ”riskerar att öka
spänningar i samhället”. Här är alltså oron för en ökad rasism
skäl till att förtiga signalement som skulle kunna leda till att en
våldtäktsman blir gripen.14
Det är ett orimligt resonemang – och
definitivt inte exempel på någon annan godhet än den banala
godheten.
14 sydsvenskan.se 20161214