Olika författares kännetecken

1. FÖRFATTARSTILAR II
Från Balzac till Ellis

2. Honoré de Balzac
• Balzac älskar långa beskrivningar
med liknelser, metaforer och
värderande adjektiv/adverb – både
av personer och miljöer. De
beskrivande orden är ofta negativa
• Balzac var realist och han lade
därför stor betoning på att överdriva
det fula, som i en karikatyr.
• I Balzacs berättelser är människor
nästan alltid giriga, och de
människor som är idealister går
under eller omvänds.
• Ett vanligt motiv är hur den unge
idealisten kommer till storstaden –
och antingen blir korrumperad eller
förstörd

3. PAPPA GORIOT
Detta första rum utandas en odör för vilket det inte
finns något ord i språket och som man måste kalla
pensionatslukt. Det luktar instängt, mögligt och
unket; man fryser därinne, luften känns fuktig och
tränger igenom kläderna; det luktar av all den mat
som ätits där, det stinker disk, utskänkningsställe
och fattighus. Man skulle kanske kunna beskriva
denna luft, om man uppfann en metod att beräkna
mängden av de äckliga molekyler med vilka unga
och gamla inackorderingars katarrala och sui
generis utdunstningar blandar upp den.

4. PAPPA GORIOT
Snart visar sig änkan, prydd med sin tyllmössa under vilken
några illa påsatta löslockar hänger ner, och hasar omkring i
sina nerkippade tofflor. Hennes något åldrade, plussiga ansikte
med en näsa mitt i som ser ut som en papegojnäbb, hennes
små feta händer, hennes kropp välnärd som en råtta som
frossat på kyrkljus, hennes överdimensionerade och dallrande
barm passar bra i detta rum där olyckan sipprar fram ur
väggarna och beräkningen ligger på lur och vars kväva
stinkande luft fru Vaquer andas in utan att äcklas. Hennes
ansikte, friskt som den första höstfrosten, hennes ögon
omgivna av rynkor – dessa ögon vars uttryck växlar från
dansösens professionella leende till bankkassörens sura
misstro – kort sagt hela hennes person förklarar pensionatet,
liksom pensionatet förklarar henne själv. En straffkoloni kan
inte existera utan sin uppsyningsman, man kan inte tänka sig
dem var för sig. Detta kortvuxna fruntimmers blekfethet är
resultatet av det liv hon lever, precis som tyfus är följden av
sjukhusets smittsamma utdunstningar.

5. Ernest
Hemingway
Hårdkokt prosa
Tuffa miljöer och hårda
levnadsförhållanden beskrivs som
vardagliga och enkla, gärna med lite ironi.
Isbergsteknik
Ingen beskrivning eller mycket lite av
karaktärernas inre liv. Denna står att finna i
dialogerna (mellan raderna) och i hur de
agerar istället.

6. Döden
Hemingways berättelser
berör nästan alltid död på ett
eller annat sätt i sina
berättelse. Det kan vara
döden i krig, i tjurfäktning,
jägaren som dödar sitt byte.
Hemingways gestalter är ofta
bekanta med döden –
matadorer, gerillasoldater,
smugglare, boxare, läkare,
soldater.

7. SOLEN HAR SIN GÅNG
- Nu är det bäst jag går.
- Varför det?
- Ville bara träffa dig.
Förbannat dum idé. Vill
du klä på dig och följa
med ner? Han står här
med bilen ute på gatan.
- Greven?
- Just han. Och en
chaufför i livré. Tänker
skjutsa mig och bjuda
på frukost i Bois de
Boulonge. Matkorgar.
Alltihop från Zellis. Ett
dussin flaskor Mumm.
Kan det inte fresta dig?
- Jag måste arbeta i
morron bitti, sa jag. Jag
ligger för långt efter för
att hinna ikapp och bli till
någon glädje.
- .
- Jag kan inte.
- All right. Ska jag framföra någon vänlig
hälsning?
- Vad du vill. Absolut.
- God natt, älskling.
- Var inte sentimental.
- Du gör mig sjuk.
Vi kysstes god natt och Brett darrade.
- Det är bäst jag går, sa hon. God natt, älskling.
- Du behöver inte gå.
- Jo.

8. SOLEN HAR SIN GÅNG
På morgonen var det klart solsken och man spolade
gatorna i stan och vi åt alla frukost på ett café.
Bayonne är en trevlig stad. Den ser ut som en
mycket ren spansk stad och den ligger vid en stor
flod. Fast det var så tidigt på stan så var det väldigt
varmt på bron över floden. Vi gick ut på bron och
gjorde sedan en promenad genom stan

9. Sylvia Plath
Det inre berättande – tankar och
känslor
Kläder och accessoarer
Poesi – bildspråk och ofullständiga
meningar
Jag-berättande
Känslan av galenskap och
ensamhet står mot längtan efter det
lyxiga ”sex and the city”-livet
Kontrast mellan normala berättande
passager och poetiska
drömliknande passager.

10. GLASKUPAN
Jag slank in i självbetjäningshissen och tryckte på knappen till min
våning. Dörrarna slöt sig som ett ljudlöst dragspel. Sedan kändes det
konstigt i öronen, och jag upptäckte plötsligt en stor kinesisk kvinna
med suddiga ögon som dumt stirrade mig rakt i ansiktet. Det var bara
jag själv, naturligtvis. Jag blev förfärad över att se hur rynkig och utsliten
jag såg ut.
Det fanns inte en själ i korridoren. Jag öppnade dörren till mitt rum. Det
var fyllt med rök. Först trodde jag att röken hade tagit form ur ingenting
som någon sorts straffdom, men så kom jag ihåg att det var Doreens
rök och tryckte på knappen som öppnade fönsterventilen. Fönstren var
konstruerade så att man inte kunde öppna dem och luta sig ut, och av
någon anledning gjorde detta mig rasande.
Genom att stå till vänster om fönstret och lägga kinden mot träpanelen,
kunde jag se ända bort till FN-huset som balanserade i mörkret, som en
kuslig grön vaxkaka från Mars. Jag kunde se de röda och vita ljusen
som rörde sig längs med körbanan och ljusen på broarna som jag inte
visste namnet på.
Tystnaden deprimerade mig. Det var inte tystnadens tystnad. Det var
min egen tystnad.

11. GLASKUPAN
Ansiktet i spegeln såg ut som en sjuk indian.
Jag släppte ner puderdosan i väskan och tittade ut
genom tågfönstret. Som en kolossal skräphög susade
Connecticuts sumpmarker och upplagsplatser förbi,
lösryckta brottstycken utan sammanhang med
varandra.
Vilken soppa världen var!
Jag tittade ner på min ovana kjol och blus.
Kjolen var grön och helskuren och myllrade av
pyttesmå svarta, vita och blå isfläckar, och den
stod ut som en lampskärm. Istället för ärmar hade
den vita broderade blusen volanger på axeln, slaka
som vingarna på en ny ängel.

12. Franz Kafka
Grundkänsla av skuld och skam
Mardrömsstämning
Absurda situationer skildras med
vardaglig realism
Torrt nästintill byråkratiskt språk
Tredje person och allvetande
berättare
Sex är aldrig förknippat med kärlek
utan bara förnedring
Kärlek ofta förknippat till moder
eller syster (om det finns).

13. FÖRVANDLINGEN
När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han
sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt. Han låg på rygg –
den var hård som pansar – och när han lyfte en aning på huvudet fick han
se sin välvda bruna mage, randad av bågformiga hårda valkar; täcket som
nätt och jämnt låg kvar ovanpå honom var på väg att glida ner helt och
hållet. Hans många ben, ynkligt tunna i jämförelse med hur stor han var i
övrigt, flimrade hjälplöst framför ögonen på honom.
”Vad har hänt med mig?” tänkte han. Det var ingen dröm. Hans rum, ett
helt vanligt rum för en människa, om än en aning litet, låg lugnt och stilla
kvar mellan de fyra väggarna som var så välbekanta för honom. Ovanför
bordet, på vilket en samling tygprover låg uppackade och utspridda –
Samsa var handelsresande – hängde den bild han nyligen klippt ut ur en
illustrerad tidskrift och försett med en vacker, förgylld ram. Den föreställde
en dam, som satt uppsträckt i pälsmössa och pälsboa, och som mot
betraktaren höll upp en tung pälsmuff i vilken hela underarmen försvann.
Gregor vände därefter blicken mot fönstret, det trista vädret – man hörde
regndropparna smattra mot fönsterblecket – gjorde honom riktigt dyster till
sinnes

14. PROCESSEN
"'Så enkelt ni tror att allting är!' sa inspektören
samtidigt till K., 'så vi skulle ge saken ett försonande
slut, menar ni? Nej, nej, det går verkligen inte för sig.
Varmed jag å andra sidan ingalunda vill ha sagt att
ni bör förtvivla. Nej, varför skulle ni det? Ni är
häktad, ingenting mer. Det var vad jag hade att
meddela er, det har jag gjort och jag har också sett
hur ni tog det. Därmed är det nog för idag och vi kan
ta adjö av varandra, visserligen bara tills vidare. Nu
tänker ni väl gå till banken?' 'Till banken?' frågade
K., 'jag trodde jag var häktad.'"

15. Karen Blixen
Modern sagoberättare
Romantiskt bildspråk
Det exotiska
Landsbygden
Kärleken
Underfundig humor
Skriver ofta i tredje person
med allvetande berättare

16. En klar månskensnatt 1863 seglade en dau med last från Lamu till
Sansibar längs kusten på omkring en mils avstånd.
Den bar fullrigg och seglen svällde sakta för monsunen. Lasten var
elfenben och noshörningshorn som är högt skattade som afrodisiaka
och för vars skull det kommer uppköpare till Sansibar ända från Kina.
Men dessutom hade skutan en hemlig och farlig last som skulle
komma att sätta starka krafter i rörelse och om vars existens de
sovande länderna som den gled förbi inte hade en aning.
Det var någonting förvirrande i denna stilla fridfulla natt med dess
djupa tystnad, det var som om något betydelsefullt hade hänt världen,
som om dess själ genom någon magisk kraft hade vänts ut och in.
Den friska monsunen kom från fjärran trakter och drev fram vågorna
på deras ändlösa vandring i det klara månskenet. Månglittret på
böljorna var gnistrande starkt som om allt ljus i hela världen hade
sugits upp av havet för att sedan återspeglas i rymden. Vågorna såg
så fasta och blanka ut att man gott hade kunnat tro att man skulle
kunna vandra på dem ända bort till den silverblänkande horisonten för
att där sjunka ner i en gungande bottenlös rymd av silver och åter
silver – lysande silver, matt svartnat silver, överallt silver som
återspeglades i silver, en skälvande blänkande massa som sjönk och
steg, lätt som luft.
DRÖMMARE

17. Sorgens åker
Det vida, böljande danska landskapet låg stilla och
svalt, förunderligt klarvaket i den tidiga
morgonstunden före soluppgången. Det fanns inte
en sky på den pärlbleka himlen, inte en skugga
längs de disiga höjdsträckningarna, skogarna och
fälten. Dimman var på väg att lätta från ängar och
dalsänkor, luften var kylig, gräs och löv blöta av
dagg. Osett av människors ögon och ostört av deras
verksamhet vilade landskapet i sig självt och
andades ett tidlöst liv, som människors språk inte
har ord för.

18. Charles Bukowski
Vill visa sin del av verkligheten – drinkarnas
och lodisarnas verklighet.
Grov humor
Mycket sex och snusk – ingår i verkligheten
Avsky för byråkrati och omänsklighet i
samhällsmaskineriet.
Hån mot rika
Kärlek för vänliga fattiga människor
Livet är en pestig stinkande plats – men
man kan ändå ha kul om man lever för
dagen.
Henry Chinaski – Bukowskis alter ego (en
slags överklass lodis)
Skriver nästan alltid i jag-form

19. Bukowski - skrivteknik
Använde sig av beatförfattarnas
teknik – att låta språket stundtals
flyta på utan att avgränsa i
meningar (satsradningar).
Markerar volym och liknande med
versaler.
Mycket dialoger.
Talspråk
Inga avancerade handlingsförlopp
utan små vardagliga berättelser,
mycket om sex och alkohol, men
också om dråpliga och sorgliga
situationer.

20. POSTVERKET
Det enda man gjorde var att sätta sig med en bunt brev, titta på
en stadsdelskarta och räkna ut vilken väg man skulle gå. Det var
lätt. Alla chaufförerna tog mycket mer tid på sig än vad som
behövdes för att räkna ut sina rutter och jag spelade med. Jag
gick ut när alla andra gick ut och kom tillbaka när alla andra kom
tillbaka.
Sen tog man en tur till. Man hade tid att sitta på Kaféer, läsa
tidningar, må bra. Man hade till och med tid att äta lunch. När jag
ville ha en ledig dag tog jag mig det. På en av mina turer fanns en
stor ung tjej som fick ett expressbrev varenda kväll. Hon sydde
sexiga klänningar och nattlinnen och bar dem också. Man
störtade uppför hennes branta trappa vid 11-tiden på kvällen,
ringde på och lämnade hennes expressbrev. Hon flämtade lite,
ungefär som ”OOOOOOOOOOOOOhhhhhhhhHHHHH!”, och hon
stod alldeles intill en, och man fick inte gå förrän hon läst färdigt,
och sen sa hon, ”OOOOOOooooooh, gonatt,tack så HEMSKT
mycket!”
”Visst, fröken”, sa man och knallade iväg med en stake som en
tjur.

21. POSTVERKET
Äntligen fick jag en ledig dag, och vet ni
vad jag gjorde? Jag steg upp tidigt innan
Joyce kommit hem och gick till
snabbköpet för att handla, och kanske
var jag galen. Jag gick tvärsigenom
stället och i stället för att köpa en fin röd
stek eller en bit stekkyckling så vet ni
vad jag gjorde? Jag fick ormögon och
gick bort till den orientaliska avdelningen
och började fylla min korg med bläckfisk,
havsspindlar, sniglar, sjögräs och sånt.
När Joyce kom hem den kvällen hade jag
allt färdigt på bordet. Kokt sjögräs med
lite havsspindel i, och en hög små
gyllene, smörstekta sniglar.
Jag tog ut henne i köket och visade
henne det dukade bordet.
”Vad i helvete är det där för skit?”
frågade hon.
”Sniglar.”
”Sniglar?”
”Ja. Vet du inte att orientalerna har levt
gott i hundratals år på sånt här? Låt oss
hedra dem och hedra oss själva. Dom är
stekta i smör.
Joyce kom och satte sig till bords.
Jag började stoppa in sniglar i munnen.
”Fan vad goda dom är! PRÖVA EN!”
Joyce satte gaffeln i en och stoppade
den i munnen medan hon satt och tittade
på det som låg kvar på hennes tallrik.
Jag körde in en stor munfull
välsmakande sjögräs.

22. POSTVERKET
Hon tuggade på snigeln.
”Stekt i gyllene smör!”
Jag plockade åt mig några med handen
och langade in dom i munnen.
”Seklerna står på vår sida baby. Vi kan
inte misslyckas!”
Hon lyckades svälja sin snigel till slut.
Sen betraktade hon närmare de andra
som hon hade på sin tallrik.
”Dom har små arselhål allihop! Det är
läskigt! Läskigt!”
”Vad är det som är så läskigt med
arselhål, gullet?”
Hon höll en servett mot munnen. Reste
sig och rusade ut i badrummet. Hon
började spy. Jag hojtade från köket:
”VAD ÄR DET FÖR FEL MED ARSELHÅL,
BABY? DU HAR ETT ARSELHÅL, JAG
HAR ETT ARSELHÅL! OM DU GÅR TILL
AFFÄREN OCH KÖPER EN BIT OXFILÉ,
SÅ HAR DEN HAFT ETT ARSELHÅL!
ARSELHÅL ÖVERSVÄMMAR JORDEN!
TRÄD HAR ARSELHÅL, PÅ SÄTT OCH
VIS FAST MAN INTE KAN HITTA DOM,
DOM BARA SLÄPPER SINA LÖV. DITT
ARSELHÅL, MITT ARSELHÅL, VÄRLDEN
ÄR FULL AV MILJARDER ARSELHÅL.
PRESIDENTEN HAR ETT ARSELHÅL,
KILLEN SOM TVÄTTAR BILAR HAR ETT
ARSELHÅL, DOMAREN OCH
MÖRDAREN HAR ARSELHÅL…..TILL
OCH MED PURPURNÅLEN HAR ETT
ARSELHÅL!”
”Lägg av! LÄGG AV!”
Hon spydde igen. Småstadsbrud. Jag
öppnade sakeflaskan och tog ett järn. (Ur
Postverket)

23. James Joyce
Medvetandeström – att skildra den
ström av tankar, känslor, drifter som
passerar genom medvetandets olika
skikt. Joyce nyttjar tre skikt men tillför
även myten som en fjärde nivå.
Mytmetoden – myterna uttrycker
djupa undermedvetna sanningar för
oss människor och kan ge struktur och
innehåll åt den moderna människans
planlösa irrande.
Språk – konsekvensen av Joyce mål
med skrivandet blir att han bryter
sönder meningar i fragment eller
stapplar satser och ord på varandra till
långa sjok av text.

24. ULYSSES
Med dunkande hjärta stötte han upp
dörren till Burtons restaurang. Lukten
stockade hans skälvande andedräkt:
skarpt köttspad, grönsaksvatten.
Djuren utfodras.
Män, män, män.
Uppflugna på höga barstolar, med
hattarna på nacken, ropande vid
borden på mera bröd gratis,
drickande, glupande i sig tallriksvis av
vattnig mat, rullande med ögonen,
torkande dränkta mustascher. En blek
talggul yngling gned sitt dricksglas
kniv gaffel och sked med servetten. Ny
uppsättning mikrober. En man med ett
barns såsfläckiga servett om halsen
öste gurglande sin soppa genom
strupen. En man spottade på sin
tallrik: halvtuggad röra: inga tänder att
tuggtuggtugga med. En bit fårbog från
grillen. Kastar i sig maten. Sorgsna
fylloögon. Har tagit för sig för mycket.
Manslukter. Spottblandad sågspån,
sötaktig varm cigarretrök, frän piprök,
utspillt öl, ölstinkande manspiss,
ståndet och jäst.
Han fick kväljningar.
Får inte ner en bit här. En som vässar
kniv och gaffel för att äta högen
framför sig, en gammal petar
gaddarna. Lätt uppstötning, mätt,
idisslar. Före och efter. Bordsbön
efteråt. Se på den ena tavlan så på den
andra. Skyfflar opp steksås med blöta
brödtuggor. Slicka hellre tallriken!
Laga mig ut härifrån.

25. ULYSSES
Han såg sig omkring på ätarna vis
stolar och bord, drog samman näsborrarna.
Två öl här.
En biff med kål.
[---]
Ut. Jag avskyr matsnuskare.
Han gick baklänges mot dörren. Få
nånting lätt på Davy Byrnes. Stilla den värsta.
Så jag klarar. Åt god frukost.
Rostbiff och potatismos här.
En öl.
Var och en sitt, med händer och
tänder. Klunk. Tugg. Klunk. Sluk.
Han kom ut i friskare luft och vände
tillbaka mot Grafton Street. Äta eller ätas.
Döda! Döda!

26. ULYSSES
”Solen lyser för dig sa han den dagen vi låg i ljungen på Howthberget han
hade grå tweedkostym och halmhatt den dagen jag fick honom att fria ja först
gav jag honom en bit kumminkaka med munnen och det var skottår som nu ja
för 16 år sen Gud efter den långa kyssen miste jag andan nästan ja han sa att
jag var en bergets blomma ja så är vi alla blommor en kvinnas kropp ja det var
ett sant ord han sa för en gångs skull och solen lyser för dig i dag ja därför
tyckte jag om honom för att jag såg att han förstod eller kände vad en kvinna
är och jag visste att jag alltid kunde få honom dit jag ville och jag gav honom
all den njutning jag kunde och eggade upp honom tills han bad mig att säga ja
och först ville jag inte svara utan såg ut över havet
[---]
Å de hemska skyfallen Å och havet havet rött som eld ibland och de strålande
solnedgångarna och fikonträden i Alamedas trädgårdar ja och alla de
underliga små gatorna och skära och blå och gula hus och rosenträdgårdarna
och jasminerna och pelargonierna och kaktusarna och Gibraltar som flicka där
var jag bergets Blomma ja när jag stack rosen i håret som de andalusiska
flickorna brukade” (Ur Ulysses)

27. Virginia Wolf
Medvetandeström – att skildra den
ström av tankar, känslor, drifter som
passerar genom medvetandets olika
skikt. Även Wolf nyttjar tre skikt men
tillför också även myten som en fjärde
nivå.
Symbolspråk – Wolf använder ett rikt
bildspråk där bilderna blir till viktiga
symboler. Hon målar upp de olika
individernas inre landskap men låter
dem samtidigt i symbolperspektiv
överlappa varandra.
Poetisk ton – Wolf använder ett
mycket mer poetiskt och vackert språk
än Joyce

28. MOT FYREN
”Mrs Ramsay som hade suttit makligt bakåtlutad med ena armen
kring pojken rätade på sig, vände sig till hälften och tycktes resa sig
med en kraftansträngning, och samtidigt var det som om hon hade
sprutat en kaskad av energi, en pelare av skum upp i luften, och hon
fick på en gång ett besjälat och levande uttryck som om hennes
livsenergi hade smält samman i en flamma som lyste och brann (fast
hon satt där lugnt och stilla och åter stickade på strumpan), och i
denna ljuvliga fruktbarhet, denna källa och kaskad av liv dök hanens
ödesdigra sterilitet ner som en metallnäbb, torr och ofruktsam. Han
behövde medkänsla. Han var misslyckad, sade han. Mrs Ramsay
blixtrade med stickorna. Professor Ramsay upprepade utan att ta
ögonen från hennes ansikte att han var misslyckad. Hon kastade
orden tillbaka till honom. ”Charles Tansley…”, sade hon. Men det
räckte inte. Det var medkänsla han behövde. Först och främst ville
han bli övertygad om sitt geni, och sedan värmd och tröstad och
upptagen i livets krets, återfå förmågan att förnimma med sina
sinnen, se sin sterilitet förvandlas till fruktbarhet och alla rummen i
huset fyllda av liv – salongen, bakom salongen köket, ovanför köket
sovrummen och bortom dessa barnens rum. De måste inredas, de
måste fyllas med liv.

29. MOT FYREN
Med blixtrande stickor, rakryggad och full av tillförsiktigt,
skapade hon salongen och köket, fyllde dem med ett varmt
skimmer, bjöd honom att känna sig hemma där, gå ut och
in, trivas. Hon skrattade, hon stickade. James som stod
styv och stel mellan hennes knän kände hela hennes
styrka slå upp i låga för att sugas upp och släckas av
metallnäbben, hanens hårda kroksabel, som obarmhärtigt
högg och högg i sitt begär efter medkänsla.
[---]
James som stod där styv och stel mellan hennes knän
kände henne växa upp till ett fruktträd, skärt av blom,
prunkande med blad och vajande grenar i vilka
metallnäbben, faderns, den egoistiske mannens kroksabel,
högg och stack i sitt krav på medkänsla.” (Ur Mot fyren)

30. JACK KEROUAC
Språket ska flyta som vatten
eller musik (jazz). Detta
åstadkoms genom stor mängd
ord, upprepningar och
framförallt genom få punkter
och kommatecken.
Kerouac vill skildra själva
livsnerven som den finns hos
unga människor. Livet ska
skildras som antingen intensivt
euforiskt underbart eller som
melankoliskt (djupt sorgligt).
Tänk på färgerna rött och blått!

31. Keroauc
Intensiva uttryck för känslor – vansinnigt
bildspråk
Meningsfragment och långa satsradningar
Slang och svordomar för förekomma i både
berättande och dialog
Alkohol, att leva fri, droger, musik, fattigdom,
utanförskap
Jag form, rak kronologi
JAZZ!!!!

32. PÅ DRIFT
Mitt livs finaste lift var just i faggorna, en lastbil med
en sex sju grabbar utsträckta på flaket, och dom
som körde, två unga ljusa farmare från Minnesota,
plockade upp varenda kotte dom såg på vägen –
dom gladaste, hyggligaste, snyggaste bondpojkar
man nånsin kunde tänka sej, båda i bomullsskjortor
och overaller, ingenting mer; med stadiga
underarmar och ärliga ansikten och breda hejsan-
leenden för allt och alla som korsade deras väg. Jag
sprng fram och sa ”Finns det plats?” Dom sa ”Visst,
hoppa opp, plats för alla.”

33. PÅ DRIFT
Jag var knappt oppe på flaket när den dånade iväg;
jag vacklade till, en av killarna högg tag i mej och jag
satte mej. Nån skickade fram en flaska med nåt
rävgift, sista skvätten i den; jag tog en ordentlig
klunk av det vilda, lyriska, regnvåta nebraskaluften.
”Whoo-pee, här kommer vi!” tjöt en kille i
baseballmössa och dom drog på i hundratie och
körde om allting på motorvägen. ”Vi har varit med
den fan sen Des Moines. Dom här killarna stannar
aldrig. Då och då måste man vråla för att få en
pisspaus, annars får man pissa ut i luften, och håll i
dej, gosse lilla, håll i dej.”

34. Brett Easton Ellis
Likhet med Honoré de
Balzac: Återanvänder sina
karaktärer i olika romaner.
Främst den unge Ellis vi
fokuserar på
American Psycho och
Glamourama

35. AMERICAN PSYCHO
Vi sitter alla tre, David Van Patten, Craig McDermott och
jag, i matsalen på Yale Club vid lunchen. Van Patten är
klädd i en rutig ullkostym med kräppad yta från Krizia, en
Brooks Brothers-skjorta, en slips från Adirondack och
skor från Cole-Haan. McDermott har på sig en klubblazer
i lamull och cashmere, flanellbyxor i kamgarn från Ralph
Lauren och skor inköpta hos Brook Brothers. Jag har på
mig en glesvävd ullkostym med ljus stor överruta,
bomullsskjorta från Luciano Barbera, slips från
Luciano Barbera, skor från Cole-Haan och receptfria
glasögon från Bausch & Lomb. Patty Winter-show i
morse handlade om nazister och jag blev oförklarligt nog
alldeles tänd av att se det. Fast jag inte precis blev
charmad av vad de gjort, fann jag dem inte heller
osympatiska, vilket, kan jag tillägga inte heller de flesta i
publiken gjorde. (Ur American Psycho)

36. AMERICAN PSYCHO
”Ja, Owen", säger jag och drar mig närmare.
"Varför ligger det en massa modebilagor överallt?" frågar han trött. "Har du hund? En
chowchow eller nåt?"
"Nej, Owen." Jag går sakta runt stolen tills jag står mittemot honom, mitt i hans synfält, och
han är så full att han inte ens får yxan i fokus, han märker inte ens något när jag lyft den högt
över huvudet. Eller när jag ändrar mig och sänker den ner till midjan, och håller i den nästan
som om den vore ett baseballträ och jag ska till att slå mot ankommande boll, som råkar vara
Owens huvud.
Owen är tyst några sekunder och säger sedan, "Ialla fall brukade jag avsky IggyPop men nu
när han är så kommersiell tycker jag mycket bättre om honom än - "
Yxan träffar honom mitt i meningen, rakt i ansiktet, så att dess tjocka blad sidledes hugger in i
hans öppna mun och han håller käft. Pauls ögon tittar på mig och rullar sedan ofrivilligt bakåt
in i huvudet, sedan tillbaka mot mig, och plötsligt försöker hans händer ta tag i skaftet, men
slagets tyngd och chocken har försvagat honom. Först kommer det inget blod, inget ljud heller
utom från tidningarna under Pauls sparkande fötter, prasslande, rivande ljud. Sakta börjar
blod rinna ur hans mungipor kort efter första hugget, och när jag drar ut yxan - och nästan
drar Owen ur stolen vid huvudet och hugger honom en gång till i ansiktet och klyver det,
medan hans armar sprattlar planlöst, sprutar blodet ut i två brunaktiga gejsrar och skvätter ner
min regnrock. Detta ackompanjeras av ett ögonblick av ett förfärligt väsande ljud som faktiskt
kommer ur huggen i Pauls skalle, ställen där ben och kött inte längre hänger ihop, och detta
följs av ett rått pruttande ljud från en del av hans hjärna, som på grund av trycket tvingar sig
ut, skär och blänkande, genom såren i hans ansikte. (Ur American Psycho)

37. Ellis – språk och stil
Rak kronologi
Gärna jag-form med inre monolog
Mycket rapp dialog
Våld och sex beskrivs ingående (blandas)
Varumärken och modern livsstil
Unga, vackra och framgångsrika människor
beskrivs
Människans inre drivkraft - materialism

38. H P
Lovecraft
Skräcken som konstform
Hopplöshet och svart ångest
Ger utrymme åt att formulera
skräcken som känsla
Frånvaro av kärlek och ömhet
(möjligen manlig vänskap)

39. Bakgrund till
berättelserna
Människans är inte den enda
varelsen som behärskat jorden.
Jorden har även varit hem åt
fasansfulla monster som för länge
sedan lämnat oss, men de kommer
att återvända när vi en dag är
utdöda. Dessa monster ruvar på
världar långt borta, men rester av
dem finns kvar hos oss.

40. Lovecrafts stil
På ytan akademiskt och objektivt beskrivande språk
(för att ge trovärdighet)
Medvetet ordval
Beskrivande ord (för skräck, ångest, rädsla)
Bildspråk
Följer ofta Oidipusmotivet (det dolda som sakta men
säkert avslöjas och måste avslöjas)
Ofta ramberättelse med jagberättare (alltså bruten
kronologi)

41. Chtulhu
Väster om Arkham höjer sig oländiga berg, och där
finns dalar med djupa skogar där ingen yxa har
huggit. Där finns mörka, smala dälder där träden
lutar sig groteskt mot marken och tunna bäckar
rinner fram utan att någonsin ha fått en glimt av
solen. På de svagare sluttningarna finns gamla,
steniga åkerfält med låga mosstäckta byggnader
som i skydd av stora häckar sedan urminnes tid
blickat ut över det gamla New Englands hemligheter;
men alla är övergivna nu; de stora
skorstensblockarna förfaller och stenväggarna
buktar sig på ett olycksbådande sätt under de låga
brutna taken. (Ur Färg bortom tid och rum)

42. Chtulhu
Jag var glad att vara ute ur det där arbetsrummet
med den egendomliga lukten och de vaga
antydningarna till vibrationer, men kunde naturligtvis
inte undvika en ohygglig känsla av skräck och fara
när ja tänkt på den plats jag befann mig på och de
krafter jag stod inför. Den vilda, ödsliga trakten, den
svarta, mystiskt skogklädda sluttningen som reste
sig så nära bakom huset, fotavtrycket på vägen, den
sjuke, orörlige viskaren i mörkret, de djävulska
cylindrarna och maskinerna och framförallt inviterna
till märklig kirurgi och ännu märkligare färder –
dessa saker, alla så nya och i en plötslig följd, vällde
över mig med en växande kraft som försvagade min
vilja och nästan undergrävde min fysiska styrka. (Ur
Viskaren i mörkret)