Min trettonde berättelse. Alla mina berättelser handlar om transpersoner och deras liv, förhoppningar och möjligheter. Det är berättelser som är i fiktiv form, men platser och händelser kan ha verklighetsbakgrund, likaså med personerna i mina berättelser. Publicerad i april 2010

1. 1
Födelsedagspresenten
av
EvaBirgitta
ag vaknade av att min mor satt på min sängkant och ömt smekte bort en hårtes som lagt
sig över min ena kind. Samtidigt med att jag yrvaket fångade hennes blick tog hon till
orda
- Det är dags att stiga upp nu. Vi har mycket vi skall hinna med innan ditt tåg går.
Jag bara nickade till svar men låg ändå kvar i sängen och njöt av min mors beröring som
fortsatte trots hennes ord om att vi måste sätta fart. Jag tror också att hon kände lite av
stundens allvar. Vi skulle inte ses förrän om en vecka och det var nog det längsta vi någon
gång varit från varandra. Det tillhörde säkert inte vanligheterna att en snart 16-årig grabb som
jag tillät sin mor att bli så här närgången, men under det senaste halvåret hade vi snarare
kommit varandra närmare än vuxit ifrån varandra.
Resan jag skall göra är till min kusin som bor i Sundsvall. Hon flyttade dit i början av året och
det här skulle bli mitt första efterlängtade besök hos henne. Så här lång tid hade vi aldrig varit
ifrån varandra. Under hela vår uppväxt så bodde vi ihop här i Stockholm tillsammans med
våra ensamstående mödrar. Våra mammor är nämligen tvillingsystrar och kom ner hit till
”Stan” efter att de slutat skolan. Om det egentligen var den påstådda bristen på arbete som
fick dem att bryta upp eller om det helt enkelt var ”det stora äventyret” som lockade har jag
aldrig fått klart för mig, men tillsammans så hyrde de bägge systrarna gemensamt en lägenhet
i Skärholmen. Arbete hade de fått som försäljare på varsin konkurrent. Min moster Greta
arbetade på Åhlens och min mamma Gerda på Domus i Skärholmens Centrum. Eftersom de
var lika som bär så blev det ofta många lustiga situationer både med kunder och
arbetskamrater när de mötte den ena eller den andre i sina respektive miljöer.
Deras aptit på livet utanför jobbet var stor och de sökte sig gärna in till stan och alla klubbar
där. Ofta så gjorde de sina räder i ensamt majestät då olika arbetstider hindrade gemensamma
utflykter. På det viset hamnade Greta en kväll på krogen Engelen i Gamla Stan och blev
alldeles förälskad i en engelsman som tagit engagemang som solist i deras husband. Det ville
sig inte bättre än att de hamnade i sänghalmen i hans närbelägna lya och då kärleken tycktes
vara ömsesidig även påföljande morgon utväxlades både namn och andra nödvändiga
uppgifter. Då Engelen var ett av deras favoritställen var det inte helt oväntat att min mor sökte
sig dit några dagar senare och när Brian, som han hette, genast stötte på min mor hamnade de
snart på samma ställe som systern dagarna innan. Både Brian och mor var ovetandes om den
J

2. 2
komplicerade situationen och uppenbarligen så trodde Brian att han än en gång lyckas förföra
den vackra svenska flickan vid namn Greta.
När sanningen uppenbarade sig ytterligare några dagar senare så skrattade parterna gott åt
missförståndet och Brian njöt våldsamt över sina erövringar. Lite mindre glatt blev det en tid
senare när båda systrarna visade sig vara gravida, men Brian, som nu avslutat sin sejour för
säsongen, krånglade ingenting utan erkände utan omsvep sitt faderskap. Med en knapp veckas
mellanrum så föddes först Tilda och sedan jag, Tore. Så visst kallar vi varandra kusiner, men
vi kunde lika gärna kalla oss för syskon, visserligen halvsyskon, men ändå.
Brian återkom för en ny sejour strax efter att vi fötts och han tom flyttade in hos oss. Hur
trevlig och charmig han än var så fungerade inte det hela och alla tre inblandade bestämde att
det räckte med en uppsättning gemensamma barn och de skiljdes åt i fullt samförstånd. Han
har dock regelbundet haft kontakt med oss fast vi har aldrig träffats efter denna första tid. Han
har också alltid skött sina förpliktelser mot oss och i takt med hans stigande popularitet
hemma i England så har också de reglerade utbetalningarna kryddats med väl så tilltagna
checkar. Den senaste bonuschecken gjorde det möjligt för Greta att köpa tillbaka
föräldrahemmet i Sundsvall och flytta upp dit med Tilda. Den flytten hade skett direkt efter
nyårshelgen och saknaden efter min kamrat var stor. Visserligen hade vi, strax efter vår
födelse, flyttat till större lägenhet i Vårby Gård, förresten samma vi bor i ännu, men så stor
var den inte att vi kunde få varsitt rum. Istället så har vi delat rum sedan vi flyttade ur våra
mödrars sängkammare och det är nu mer än 15 år sedan.
Med en varsam klapp på kinden reste mor på sig och lämnade mig ensam. Innan hon stängde
dörren bakom sig konstaterade hon enkelt
- Jag har lagt fram kläder åt dig att ha och resväskan är också packad. Jag la ner lite
saker i den som du helst inte skall se innan din födelsedag. Greta är informerad, så låt
henne ta hand om väskan när du kommer fram.
Jag mumlade fram ett svar samtidigt som jag drog undan täcket och styrde stegen mot
badrummet för min obligatoriska morgondusch. Jag var nog extra noga denna morgon och
utnyttjade de flesta av de väldoftande och fuktighetsbevarande tillbehören som stod prydligt
uppradade på hyllan i duschen. Jag hade under mina uppväxtår gjort mig väl bekant med allt
vad kvinnor ansåg sig behöva och hade aldrig haft några problem att nyttja deras flaskor
istället för att propsa på att ha en egen uppsättning. Detta hade förenklat tillvaron betydligt
och fått många tacksamma kommentarer från både mor och moster. Även mitt sätt att svepa
om mig handduken och packa in mitt långa hår, likt en turban, i en handduk hade jag tillägnat
mig efter år av iakttagelser och spridda kommentarer. Jag var heller inte ovan att använda
klädesplagg som tillhört någon av de andra tre i vår lite udda ”familj” även om det mestadels
handlade om helt könsneutrala persedlar som tröjor och jeans. Även min acceptans av färger
var säkert rikare än en kille i genomsnitt och jag var därför inte det minsta tveksam när jag
satte på mig de utlagda sloggi underkläderna, rosafärgad t-tröja med holkärm och ett par jeans
som Tilda uppenbarligen glömt kvar.

3. 3
Innan jag drog mig in till köket och den väntande frukosten så löste jag upp turbanen och
återvände ut till badrummet för att blåsa igenom håret med hårfönen som ständigt hängde där,
redo för bruk. Med säkra drag drog jag borsten genom håret och formade fram en enkel och
praktisk frisyr för min förestående resa. Nöjd med resultatet anslöt jag till min mor och mötte
hennes gillande blick samtidigt som jag tog för mig av ett dignande frukostbord.
Vi småpratade en del under måltiden och det enda ämne som var aktuellt var min förestående
resa och min födelsedag som låg bara några dagar bort. I morgon fyllde Tilda år och jag några
dagar senare, men vi brukade alltid fira oss vid ett och samma tillfälle. Ett både praktiskt och
ekonomiskt arrangemang som ingen av oss hade något att invända emot. Det här året så var
det Tildas dag som blivit utvald och bland alla andra nymodigheter som vi fått foga in oss i
var att detta var den första födelsedag som mor inte kunde närvara på eftersom hennes arbete
passat på att lägga en stor konferens samtidigt. Jag hade dock blivit vederbörligen uppvaktad
av mor under gårdagen och det var därför med viss förvåning jag noterat att det uppenbarligen
fanns ytterligare något att hämta i den resväska som nu stod ute i hallen. Presenterna till Tilda
hade jag själv varit med och valt så de behövde ju hon inte gömma för mig.
Vi hjälpte gemensamt till att duka av efter frukosten och ställa i ordning lägenheten. Även
mor skulle lämna den tillsammans med mig och återkomma först om ett par dagar innan hon
sedan skulle ansluta till oss i Sundsvall för sin sommarsemester. Med gemensamma krafter
förflyttade vi oss ner till centrum och tunnelbanan och hade nu ytterligare en halvtimme på
oss innan vi definitivt måste gå åt varsitt håll. Det blev inte en strid ström av förmanande ord
utan snarare en förhoppning att sommaren i stort och min/vår födelsedag i synnerhet skulle bli
något att se fram emot. Vi pratade också gärna om min återförening med Tilda och Greta och
hur deras liv hade utvecklats efter uppbrottet från oss.
Vid centralen skildes vi åt och jag drog iväg med min packning och sökte upp plattformen där
mitt tåg skulle gå. Turligt nog stod det redan inne och jag kunde i lugn och ro söka upp min
plats och bo in mig innan alla mina medpassagerare embarkerade tåget. Sakta men säkert
fylldes tåget av glada och uppsluppna passagerare. Av ålder och packning att döma så var det
fler än jag som släpptes ut på grönbete från storstaden. Många ensamresenärer i min ålder och
i likhet med mig så var de säkert på väg till sina släktingar, någonstans i Sverige. Bredvid mig
slog sig en tjej i 17-18-årsåldern ner och efter ett första glatt hej så satt vi tysta och ägnade oss
åt oss själva.
Sakta rullade tåget ut från Centralen och när vi lämnade Arlanda bakom oss och tåget
verkligen tog fart upp mot Uppsalaslätten började behovet att kommunicera med varandra att
komma. Mycket riktigt så skulle även hon till släktingar. Det var till farmor och farfar, en bit
utanför Hudiksvall, som var hennes resmål. Hon var en glad och öppen person att prata med
och snart så var det som om vi alltid känt varandra. Strax efter uppehållet i Uppsala var vi
riktigt uppe i farten med vårt konverserande……
- Jag ser verkligen fram mot mina veckor hos farmor och farfar, men min kille var inte
glad att jag åkte. Vi har träffats alldeles nyligen och det här kom nog alldeles för
tidigt. Har du något sällskap?
- Nej! Har väl dejtat några gånger men det har aldrig blivit något fast.

4. 4
- Var inte ledsen för det, ensam är oftast starkare. Killar kan vara en pina ibland. Dom
blir gärna så påflugna. Jag gillar mer när dom är mjuka och gosiga. Men Kenneth är
bättre när vi är ensamma, då kan han bli så där riktigt öm och omtänksam. Är någon
av hans kompisar i närheten så blir han som en tupp i hönsgården och tydligt måste
markera sitt revir. Då måste han liksom visa vem som bestämmer och han kan bli
riktig nedlåtande och fräck mot mig. Hans kompisar verkar gilla hans arroganta sätt
och den här växlingen oroar faktiskt mig.
- Har du inte försökt prata med honom om det?
- Både och. Han gör gällande att han alltid är lika mot mig, oavsett när vi träffas. Han
ser inte själv hur han förändras och det känns inte bra.
- Har någon av hans kompisar flickvänner?
- Ja, ett par, och dom säger sig inte ha märkt något särskilt så jag börjar undra om det är
mig det är fel på. Jag gillar Kenneth jättemycket, men samtidigt så vill jag vara säker
på vem han egentligen är. Vi kan ha riktigt mysiga stunder där han får smeka mig
nästan var och hur som helst, men när han försöker göra det när hans kompisar är med
så blir jag stel som en pinne och bara känner olustkänslor. Dessutom så blir han
betydligt mer hårdhänt. Riktig klämmer mig på brösten eller nyper mig i baken. Nej,
jag känner mig väldig kluven. Hur har dina dejter varit?
- Jag har nog aldrig kommit någon så in på livet, svarade jag lite undanglidande. Lite
kyssar och smekningar utanpå kläderna har det blivit ibland, men något intimare har
jag aldrig varit med om. Men visst har det pirrat till ibland och jag hoppats på en
fortsättning, men vi har nästan aldrig varit ensamma utan det har skett i någon mörk
vrå någonstans.
- Känner igen det där: Kenneth är min första också som jag blivit intim med. Ta ett gott
råd och jäkta inte ihjäl dig. Tids nog så står du där också och vet egentligen inte hur
det gått till. Så var det för mig. Jag kan inte tvärsäkert säga när Kenneth och jag blev
ihop. Plötsligt var det bara så.
Konversationen tystnade för ett tag och vi kunde ägna oss åt medhavd litteratur. Hon gjorde
en djupdykning ner i högen av modetidningar och jag försökte tränga mig in i Harry Potters
mystiska värld. Jag har följt hela hans äventyr och köpt böckerna så fort de kommit ut på
svenska. Den senaste boken hade jag dessutom köpt på engelska och det var den jag nu
försökte ta mig igenom. Jag tyckte det skulle vara en bra förberedelse inför den sista boken
som jag tänkte köpa direkt vid utgivningen som då endast finns i engelsk version. Den
kommer ju att släppas nu i sommar och både Tilda och jag tänkte köa för varsitt exemplar
dagen då den släpps. Datumet, 21 juli, är noga inritat i almanackan.
Trots att jag läst boken på svenska så går det långsamt att ta sig igenom sidorna och det blev
inte mer än styvt ett kapitel innan jag måste lägga ifrån mig boken. Min medpassagerare log
mot mig och när jag förklarat mitt syfte så nickade hon gillande och fortsatte
- Spännande. Jag har sett några filmer, men aldrig läst någon bok. Jag tycker han är för
söt, inte Harry Potter utan den där andre, vad heter han nu igen…
- Du menar Ron Weasley?
- Ja just det! Honom gillar jag.

5. 5
Vi fortsatte att diskutera Harry Potter och hans äventyr en stund innan vi åter kände behovet
av att fördjupa oss i medhavd litteratur. När jag inte fångade upp min bok direkt så visade hon
med handen att jag gärna fick bläddra i hennes tidningar. Jag tackade artigt och bläddrade lite
i högen innan jag valde ut senaste numret av Vecko-Revyn, en tidning som ibland letat sig
hem även till oss. Jag satt och bläddrade lite förstulet i tidningen och tänkte just fördjupa mig
i ett av reportagen när jag fick en lätt armbåge i sidan och tittade upp
- Kolla här vilken söt sommarklänning. Den skulle jag gärna vilja ha. Tror du den skulle
passa? Den är ju inte dyr heller, bara 129 på H&M.
- Mm, den var snygg. Passar nog dig jättebra. Säkert skön att ha till stranden.
- Inte bara till stranden. Jag skulle kunna tänka mig den även om jag tar en sväng på
stan.
- Visst, men den ser rätt tunn ut. Då tycker jag den där ser bättre ut för stan, svarade jag
och pekade på en smårutig klänning. Den var fortfarande väldigt enkel och hade smala
axelband, men verkade mer tät i tyget.
- Det har du rätt i. Så långt tänkte inte jag. Den här blusen då?
- Tjusig! Bäst gör den sig nog om du har ett enkelt linne under. Kenneth föredrar nog
dock om du har den utan vare sig behå eller linne
- Det tror jag också, fnittrade mitt ressällskap lite förläget.
Under nästan en timme höll vi på att gå igenom alla tidningarnas modesidor och penetrerade
alla olika nödvändiga plagg som tidningarna pläderade för att läsaren skulle förse sig med. Jag
hade obekymrat deltagit och gett mina synpunkter. Jag var långt ifrån ovan med denna typ av
diskussion och jag var därför väl hemmastad i aktuellt dammode. Det var först när högtalaren
förkunnade att vi närmade oss Söderhamn som vi lade ifrån oss tidningarna och började
studera livet utanför tågets fönster. Det visade sig att hon bott här ett tag och pekade nu ut
olika byggnader och platser för mig. Även efter Söderhamn fortsatte guidningen och när vi
passerade Trönö kunde hon tom peka ut huset hon bott i som liten. Eftersom Hudiksvall var
nästa stopp så började hon så sakteliga att plocka ihop sina saker och göra sig redo för
avstigning. Vi fortsatte vårt småpratande och när tåget rullade in mot stationen så hjälpte jag
henne artigt med att förflytta hennes bagage till en av utgångarna. Jag hamnade före henne i
ledet när tåget väl stannade och det blev betydligt enklare att även jag hoppade av med de
väskor jag höll i handen. Väl nere på perrongen så omfamnade hon mig lätt och gav mig en
kindpuss samtidigt som hon sa
- Tack för hjälpen och trevligt ressällskap. Hoppas att du får en riktigt trevlig sommar
och att du hittar en riktig snygging i Sundsvall. Kanske ses vi i förresten. Inte omöjligt
att vi åker upp dit någon gång och shoppar loss. Jag lovar att lämna något kvar till dig
att fynda också, trots att vi verkar ha samma smak.
- Tack detsamma, svarade jag lätt överraskad av både hennes ord och fysiska närvaro.
Det blev dags för mig att hoppa ombord och vi vinkade glatt mot varandra samtidigt som
hennes farfar nådde fram till henne. Även han fick en kram av henne, men den var av en helt
annan dignitet än den hon gav mig. Han fick en riktig hård björnkram medan min känts mer
lätt och kamratlig. Samtidigt ekade hennes avskedsord genom mitt huvud och jag kände hur

6. 6
jag rodnade djupt när jag insåg att hon uppfattat mig som sin like. I hennes ögon var jag en
tjej och med henne hade hon delat med sig av sina innersta tankar. Lätt skakad över
upptäckten, men samtidigt på något sätt underligt tillfreds med insikten återvände jag till min
plats. Någon ny passagerare hade inte intagit hennes plats så jag fick slå mig ner och fortsätta
min resa utan nytt ressällskap.
Istället för att på nytt fördjupa mig i Harry Potter och hans vänner så ägnade jag mer
uppmärksamhet åt landskapet utanför. Jag började ju närma mig de trakter där mina
morföräldrar bott och sedan Tilda flyttat upp hit hade jag försökt tagit reda på så mycket jag
kunde om dem och trakten häromkring. De hade båda jobbat i Aluminiumfabriken och man
tvistar väl fortfarande om det var det arbetet som tog deras liv, men min mors entydiga
uppfattning är att cancern som ändade båda deras liv berodde på det ohälsosamma arbetet.
Indirekt så hade också deras arbete med systrarnas flytt till Stockholm att göra, då mormor
och morfar absolut inte ville att någon av dem började jobba i fabriken. Hela sista sträckan in
mot Sundsvall kantades också av en hel rad företag med förorenande verksamhet. Numer var
de antingen stängda eller infört mer miljö- och människovänliga processer så mina
morföräldrars för tidiga död tillsammans med alla andra, både sjuka och döda, hade säkert
påskyndat utvecklingen, om än till ett mycket högt pris. Jag hade bara svaga minnen av Axel
och Helga. Vi var bara 3-4 år när de dog med knappt ett års mellanrum.
Huset som Tilda nu bodde i låg på sluttningen upp mot Södra Berget och hade väl lite
karaktären av en bruksvilla som var ganska vanlig förr. Ursprungligen hade huset också varit
avsett för två familjer, men redan när Axel och Helga köpt det var det omändrat till ett
enfamiljshus. Det innebar att det fanns gott om plats även om rummen var ganska små. Huset
låg direkt mot gatan och bakom huset, i sluttning ner mot staden, låg en skyddad trädgård,
både från insyn och de kraftiga vindar som ofta svepte från nordväst och ut mot
Sundsvallsbukten.
Tankarna på huset fick mig också att börja fundera på hur min kommande återförening med
Tilda och Greta skulle gestalta sig. Det började helt klart pirra i magen inför mötet. Det var
nästan exakt ett halvår som vi varit ifrån varandra och även om det bitvis varit skönt att få rå
om sig själv så var saknaden också stor. Jag började också fundera på hur jag skulle bo. I
lägenheten hade ju Tilda och jag delat rum och det hade fungerat hur bra som helst. I början
så var det ju helt okontroversiellt, men när vi båda kom upp i tonåren och började utvecklas
olika så märkte vi på kamrater och andra att det var ett mycket ovanligt arrangemang, ens
syskon emellan. Vi båda kunde dock hantera detta och fann ingen anledning till att vi skulle
hitta större lägenhet. Vi ville ogärna byta skola innan vi gick ut högstadiet och i närheten
fanns det få större lägenheter än den fyra vi nu hade.
Jag saknade också alla nattliga samtal Tilda och jag haft när vi kommit hem efter olika fester
och sådant. Vi var ingalunda så bundna av varandra att vi absolut måste göra allt tillsammans.
De flesta gångerna så var vi nog skilda åt på de tillställningar vi ändå besökte, men när vi
båda återförenades i vårt gemensamma sovrum så blev det ofta flera timmars genomgång av
kvällens händelser och vi sparade inte på detaljerna. Även till vardags så var vi öppna mot
varandra. Problem och glädje delade vi på och speciellt Tildas tjejkompisar var ofta förvånade

7. 7
hur väl insatt jag var i Tildas innersta tankar och känslor. Ofta kunde vi båda, redan i förväg,
känna av att något var på gång och därmed också var förberedda på det som komma skulle.
När tåget passerade Aluminiumfabriken med sina karakteristiska skorstenar var det dags att
sluta fundera. Nu skulle jag strax vara framme och tids nog skulle mina undringar få sina svar.
Jag plockade raskt ihop mina pinaler och sökte mig mot en av utgångarna. Ivrigt spanade jag
ut genom dörrens fönster för att se vem som kom och mötte mig. Jag hade ingen svårighet att
upptäcka Tilda bland alla andra mötande. Såvitt jag kunde se så var hon identiskt klädd som
mig och det både förbryllade och fascinerade mig. Hur visste hon? Var detta planlagt?
Tilda hade av samma anledning inga svårigheter att upptäcka mig bland alla avstigande och
det dröjde bara tusendelar av en sekund efter att jag kommit ned på perrongen innan jag hade
en överlycklig Tilda hängande runt halsen på mig. Saknaden hade uppenbarligen varit lika
stor för henne och jag besvarade både glatt och villigt hennes ömhetsbetygelser. I ögonvrån
såg jag att Greta närmade sig med ett brett leende på läpparna och efter att vi också klarat av
hälsningsproceduren konstaterade hon
- Välkommen till Sundsvall. Så är då äntligen mina ”tvillingar” återförenade. Hur har
resan varit förresten?
Jag tackade för välkomnandet och gjorde en starkt förkortad reseskildring med att kort
konstatera
- Tack, alldeles utmärkt. Jättekul att vara här.
Min kommentar fick omedelbart en respons när Tilda hårt kramade min hand som hon genast
fattat tag i. Hon släppte bara taget för att greppa en av mina väskor och stack sedan sin arm
under min i en kamratlig armkrok. Ingen utomstående kunde egentligen få ett annat intryck än
att det var ett tvillingpar som återförenats.
rots den korta sträckan fram till huset så väntade deras nyinköpta bil på oss vid
stationen. Det var ju ändå lite packning att ta hand om och backarna kan vara riktigt
jobbiga upp längs bergsidan, påpekade både Tilda och Greta lätt ursäktande. Det gick
dock enkelt och smärtfritt med bil och snart så fanns allt mitt bagage innanför husets väggar.
Allt förresten. Min stora resväska var försvunnen, så den hade uppenbarligen Greta redan tagit
hand om för att minska risken att jag för tidigt skulle ta del av väskans påstådda hemligheter.
Tilda tog mig med på en vandring runt i huset och naturligt nog började vi i källaren med dess
ekonomiutrymmen. I ett av rummen berättade Tilda att hon fått löfte om att hon skulle kunna
få inreda det som ett eget ”vardagsrum”. Det hade ett stort fönster ut mot gården och låg så till
att vi kunde ha kompisar där utan att det störde upp i huset. Dessutom fanns det en liten hall
utanför med dörr ut mot gården så vi behövde inte ens ta in ev gäster via huvudingången. En
toalett fanns också i hallen och jag kunde riktigt se hur exalterad Tilda var över denna
möjlighet till fredad tillvaro.
Resten av källaren hastade vi snabbt över även om tvättstugan fick en lite noggrannare
besiktning. Entrévåningen innehöll naturligtvis ett kök med en stor matplats. Intill fanns sedan
ett gammeldags skafferi och ett litet arbetsrum. Nästan hälften av ytan blev sedan kvar till
T

8. 8
vardagsrummet som hade fin utsikt ner mot centrum. Via hallen gick vi sedan upp till
övervåningen som innehöll ett badrum, tre sovrum och en liten men möblerbar hall. I det
första sovrummet sov uppenbarligen Greta och i det andra fanns det visserligen en säng, men
ingen resväska i sikte. I det största av de tre rummen syntes det klart och tydligt att Tilda
residerade. Ett riktigt läckert inrett rum som hade allt vad en tonårstjej önskade sig. Jag såg
dock bara till en säng och började lite smått inse faktum att vi skulle bo åtskilda när Tilda med
ett leende på läpparna gick fram till garderoben vid sidan om hennes säng. Istället för att
öppna dörren så drog hon i en spak vid sidan om och hela framsidan frigjordes och en säng
fälldes ut, precis i vinkel mot Tildas säng. Jag måste både ha sett häpen och samtidigt
överlycklig ut för Tilda kommenterade snabbt
- Du blev allt bra orolig, eller hur?
- Jag! Nej, inte jag inte, svarade jag fast Tilda trodde mig absolut inte utan svarade
istället
- Jag har saknat dig mycket och längtat att du skulle komma. Jag tror och hoppas att vi
kommer att få en jättekul sommar ihop. Vi har massor att uppleva.
- Det tror jag säkert. Jag har saknat dig också.
Tilda drog mig sedan tillbaka ner till Greta som dukat upp en enklare lunch. Det var en skön
dag så vi försåg oss av det som bjöds och förflyttade oss ut i trädgården. Greta hade lite mer
bråttom än vi för hon skulle tillbaka till jobbet efter en förlängd lunch. Hon hade fortsatt sin
karriär inom affärsvärlden och jobbade nu som avdelningschef på IKEA norr om stan. Efter
att hon sagt hejdå och samtidigt meddelat att hon jobbade sent ikväll så sträckte vi ut oss på
gräset. Tilda tog genast till orda
- Blev du överraskad när du såg mig? Jag menar att jag var lika klädd som du?
- Lite, men jag borde ha varit förberedd. Du hittar alltid på något tok.
- Jag! Det var Gerda som föreslog det, och jag tyckte det skulle vara en kul grej.
- Jag blev lite fundersam, men brydde mig inte så mycket att hon valt ut kläder åt mig.
- Det som överraskade mig mest var att du är så fin i håret. Inte för att det såg ovårdat ut
tidigare, men det här var något nytt. Jättefint och frisyren klär dig verkligen. Jag får
nog skärpa till mig lite extra märker jag.
- Tack! Svarade jag lätt rodnande. Sedan i vintras har mor kört hårt med mig. Antingen
klippning eller ordentlig omvårdnad.
- Bra att du valde ”omvårdnad”. Jag kan inte tänka mig dig kortklippt. Hjälpte hon dig
också? Frågade Tilda samtidigt som hon fluffade till mitt hår med ena handen
- Både ja och nej. Det började med…….
…..Jag satt i vardagsrummet tidigt en fredagskväll framför TVn när mor kom ut från
badrummet endast iförd morgonrock och med håret upprullat på papiljotter. Hon satte sig
bredvid mig i soffan och gjorde inga försök att skyla sig när badrocken gled isär. Istället
tittade hon stint på mig men sade inget. Till slut blev jag rätt besvärad över hennes blickar och
undrade vad det var som bekymrade henne. ”Ditt hår” var hennes korta svar men innan jag
hann formulera min replik klädde hon sina synpunkter i ord och inga visor. Jag fick mer än
gärna ha långt hår, men då skulle det också vara välskött och vårdat. Att jag tvättade det ofta

9. 9
var inte tillräckligt. Håret måste tuktas och formas, då mådde det bäst, enligt mor och så när
som på tvättningen så drog jag sällan ens en kam genom håret enligt henne. Bara rufsade till
det lite när det torkat och då fick det aldrig något liv.
Jag lyssnade tyst till hennes föreläsning om hur viktigt det var att jag skötte min långa man
och hur dåliga killar i gemen var att vårda sitt hår. Annat var det med tjejer som redan som
små fick lära sig att frisera sig själva. Lite skyllde hon på sig själv att hon inte tidigare tagit
upp ämnet, men nu tyckte hon att det var mer än dags att jag gjorde något. Valde jag att ha
kvar mitt långa hår så var det mitt val, men då ville hon se en omedelbar förbättring. Var jag
inte beredd på att ta itu med det så fanns bara klippning till en mer lättskött längd som det
enda återstående alternativet. Jag var mer än välkommen att be henne om hjälp om jag så
önskade.
Inom mig kände jag att hon hade helt rätt i sina synpunkter och det var väl endast min egen
oförmåga, och till viss del även brist på självförtroende, som gjort att jag inte självmant gjort
något. Jag tittade bara därför mot henne och nickade att jag både förstått och hållit med. Hon
klappade ömt om mig innan hon gick in till sig för att fortsätta sin förvandling inför kvällens
äventyr. Hon och någon väninna skulle ut på stan och spana in vad det manliga släktet hade
att erbjuda vid den här årstiden. Hon brukade alltid tillägga att hon inte visste när hon skulle
komma hem men att vi definitivt skulle ses till frukosten morgonen därpå. Själv visste jag att
hon sällan stannade borta hela natten och inte heller tog med någon hem. Tvärtom så kom hon
nästan alltid strax innan 2 på natten och det innebar att hon tagit första bästa t-bana efter att
danshaket stängt. Hon var alltid på glatt humör dagen efter, men jag kunde känna av ett stänk
av besvikelse att inte ”den rätta” funnits där på kvällen.
Knappt två timmar senare kom mor ut ur sitt rum och jag kunde inte annat än ge henne en
komplimang över hur hon såg ut. Ungdomligt, men inte för utmanande, i en kort svart
klänning med en smickrande diagonal skärning över bysten. Till det svarta strumpor och en
vit kort stickad bolero som skyddade de bara axlarna. I handen dinglade hennes högklackade
skor och det för en stund sedan papiljottförsedda huvudet var nu ersatt med en böljande frisyr
som var kammad diagonalt över ansiktet. Som vanligt var hon snyggt sminkad och hennes
smycken kompletterade perfekt allt det andra. Kort sagt var hon ett ”bombnedslag” och hade
jag inte varit hennes son så vete katten……
Uppenbarligen var hon tillfreds med mina gillande blickar för hon log med hela ansiktet när
hon mötte mig mitt på vardagsrumsgolvet. Vi gav varandra en lätt kram och önskade varandra
en trevlig kväll. Inte med ett ord hade hon gett mig några förhållningsorder utan tvärtom
berättat vad som fanns att förse mig av om/när hungern satte in. Hon litade helt enkelt på att
jag kunde sköta mig och veta mina begränsningar och jag var beredd att visa att jag var
mogen det ansvaret. Hon måste få utrymme för sitt liv och inte behöva oroas över mig när hon
gick ut för att koppla av och ha roligt.
Efter att hon än en gång vinkat farväl till mig när hon fått på sig sina högklackade stövlar och
sin kappa återgick jag till att slötitta på TV. Det var dock inget program som attraherade mig
så där så jag gick iväg till mitt rum för att hämta en DVD som jag fått låna av en kompis.
Först när jag åter var på väg ut ur rummet insåg jag att något inte var som det skulle i mitt

10. 10
trivsamt röriga rum. Jag fick stå en lång stund innan jag såg att det var den färgglada
plastbagen på min säng som var den felande länken. Jag visste mycket väl vad den innehöll så
den var inte okänd för mig, men den hörde inte hemma i mitt rum utan snarare i min mors
eller i badrummet. Den innehöll nämligen alla hennes papiljotter och jag förstod direkt piken
fast den var fin. Först tänkte jag ignorera den, men ju mer jag tvekade desto mer nyfiken blev
jag. Men hur gick det egentligen till när man använde dem. Visst hade jag sett en del, men
kunde jag klara av det själv? Hur gjorde man och var började man? Frågorna hopade sig och
jag närmade mig sakta och varligt det främmande och smått okända föremålet på min säng.
Nu såg jag att det låg fler saker där. Först en flaska med något innehåll och sedan en sliten
sida ur någon tidning. När jag tittade närmare på det så var det ett antal teckningar på ett
huvud. Varje bild var olika och snart förstod jag att det var en instruktion hur rullarna skulle
fördelas över huvudet och hur de skulle rullas. När jag sedan läste texten så förklarade den
också flaskans innehåll som tydligen fixerade frisyren på något sätt. Den skulle masseras in
efter tvätt men innan håret torkat. Föremålen visade tydligt att mor menade allvar med
samtalet tidigare och det var nu upp till mig att fatta beslutet.
Jag var dock tillräckligt ståndaktig för att återvända ut i vardagsrummet och sätta på DVD-
filmen, men när det gått en kvart och jag inte ens kunde komma ihåg filmens namn eller vad
som hittills hänt insåg jag att dragningskraften till plastbagen på min säng var större än jag
velat erkänna ens för mig själv. Jag stängde av filmen och hämtade ut bagen med tillbehör och
började studera främst tidningssidan mer noggrant. Samtidigt som jag läste så försökte jag
skapa mig en bild av var och hur respektive spole skulle placeras. Jag försökte också förstå
hur jag skulle göra för att få lagom mycket hår till varje spole och upptäckte då en speciell
kam som stack upp ur påsen.
När jag kände mig säker på att jag förstått principerna så var steget inte långt till att ta beslutet
att försöka utföra det i praktiken också. Den här kvällen var som vikt för ändamålet och jag
kunde inte annat än konstatera att mor valt en synnerligen bra kväll för sitt ultimatum. Kändes
nästan som om den var noga planerad. Istället för att bara tvätta håret beslutade jag mig för att
ta en dusch samtidigt. Lika bra att göra det ordentligt resonerade jag.
En kvart senare stod jag framför spegeln efter att försökt duka upp redskapen på bästa sätt.
Handfatet blev överfullt av pastellfärgade spolar i olika färger och storlekar och pinnarna som
de skulle förankras med låg prydlig uppradade på kanten. Jag hade även riktat in spegeln jag
alltid förundrat mig över, men nu var den ovärderlig då jag kunde se mig själv i nacken. Allt
var klappat och klart och håret väl inmasserat med den något illaluktande vätskan. Bara att
sätta igång. Snart skulle jag få se hur ett välvårdat, enligt mor min, hår skulle se ut på mitt
huvud.
Två timmar senare värkte mina armar fruktansvärt och de i teckningarna så prydliga raderna
av spolar var allt annat än raka och prydliga på mitt huvud. Lite här och var hängde lösa
hårtestar och de som lyckat hamna på en spole var allt annat än släta och fina. Tvärtom
verkade håret ligga huller om buller. En del spolar hängde nästan helt lösa, endast hållna på
plats av kamraterna runt om, medan andra satt så hårt att det nästan gjorde ont. Det hade inte
varit lätt att rulla håret i nacken och det var endast efter stenhård koncentration som jag

11. 11
lyckades få ihop rörelserna med de omvända signaler som mina ögon skickade upp till
hjärnan. Bäst gick det när jag blundade efter att ha fångat upp håret på spolen och bara lät
känseln styra.
Lika svårt hade det varit att få det tunna hårnätet på plats, men nu var i alla fall mitt hår
upprullat och klart. Bara att vänta på att det skulle torka. Jag försökte återvända till DVDn
men krafterna och koncentrationsförmågan var helt borta. Det var sängen som väntade, men
hur skulle det gå till? Håret var absolut inte torrt och jag ville inte göra allt mitt jobb ogjort
genom att slita bort spolarna och erkänna mig besegrad. Jag prövade att lägga mig ner på
kudden, men spolarna stack något fruktansvärt. Jag försökte puffa till kudden och lägga den
under nacken, men den sjönk bara ihop och trycket återkom. Då plötsligt såg jag ytterligare en
sak som mor lämnat. En konstig kuddliknande sak som var lite trådrulleformad. Den var
betydligt fastare än min vanliga kudde och när jag prövade att ha den under nacken så gick det
genast mycket bättre. Nu hamnade spolarna precis på min kudde och gav huvudet lite stöd
utan att trycka. Nästa problem uppstod när jag skulle försöka få pyjamaströjan över huvudet.
Ett, som det visade sig, omöjligt uppdrag så det blev till att försöka sova halvnaken. Med alla
odds emot mig drog jag dock täcket högt upp över mig och försökte somna.
På något sätt måste jag ändå ha somnat till fram på småtimmarna, för när jag vaknade till
nästa gång sken solen in genom fönstret och jag kunde höra hur någon rörde sig ute i köket.
Strax närmade sig stegen min dörr och mors glada nuna kikade in genom dörren med en
fullastad bricka i händerna framför sig. Utan speciell inbjudan kom hon in i rummet och bar
fram brickan mot min säng. Hastigt satte jag mig upp när jag plötsligt blev varse både hur jag
var klädd och vad mitt huvud var inklätt med. Jag rodnade kraftigt, men det var inget mor
kommenterade utan hon slog sig istället obekymrat ner på sängkanten och bjöd in mig i
frukosten.
Vi småpratade om ditten och datten och jag fick även en kortare redogörelse för hennes kväll
innan det var ofrånkomligt att vi skulle komma till mig och min kväll. Efter en ytlig
besiktning av mitt verk så kunde vi båda enas om att det i alla fall var ett ärligt menat försök
från min sida att ta tag i situationen och att jag förstått hennes intention helt rätt. När vi ätit
färdigt frukosten och röjt undan efter oss föreslog mor att vi gemensamt skulle beskåda
resultatet. Med mig placerad på en stol framför spegeln i hennes rum gav vi oss i kast med att
försöka reda ut virrvarret på mitt huvud. Bitvis fick vi ta en paus och hämta oss efter de
skrattattacker vi själva åsamkade oss över hur mitt hår såg ut. Till slut var i alla fall alla spolar
avlägsnade och mor kunde börja borsta ut håret. Det gick riktigt bra och trots den minst sagt
besvärliga vägen fram mot målet så blev resultatet riktigt hyggligt enligt vårt förmenande. Jag
blev riktigt stolt när jag såg att resultatet blev så pass bra och dessutom att mitt hår verkligen
kändes skönt och behagligt.
På ett konstruktivt sätt analyserade sedan mor mitt arbete och vad som eventuellt behövde
förändras för att resultatet skulle bli mer eller mindre perfekt. Hon föreslog att jag skulle göra
en lättare klippning så att kluvna toppar togs bort och dessutom små justeringar av nivåer här
och där. Eftersom vi varken hade några planer för dagen eller andra hinder förelåg och att
dessutom mor var fena på att hantera en sax så gav jag henne tillstånd att sätta igång. Jag

12. 12
litade fullt och fast på att hon inte skulle ta tillfället i akt och ”kalhugga” mig utan bara göra
det vi kommit överens om. Trots mitt nytvättade hår skickade hon tillbaka mig in i duschen
och uppmanade mig att tvätta håret extra noga så att all läggningsvätska skulle försvinna.
Visst kändes det lite som att jag gjort allt arbete förgäves, men samtidigt så insåg jag att det
var lika bra det som nu skedde. Jag hade gjort ett ärligt försök och visste nu hur svårt det var.
Nu skulle jag få hjälp av ett proffs och med min korta men hårda erfarenhet i botten så skulle
detta bli en lärorik stund, det var jag övertygad om. När jag återvände till rummet så väntade
mor på mig. Hon hade klätt sig i en enkel klänning och log erkännande mot mig. Jag slog mig
ner på stolen framför henne och när hon löste upp turbanen drog hon in ett djupt andetag av
den friska doft som kom fram innan hon började borsta ut håret samtidigt som hon berättade
vad och hur hon gjorde.
Sektion för sektion klippte hon sedan mitt hår och även om jag tydligt kunde se att mycket
försvann var jag aldrig orolig att hon tog för mycket. När hon sedan betraktade resultatet
nickade hon bara innan hon beordrade ut mig i badrummet för att skölja ur håret. Tillbaka i
stolen så var det en repris på mitt tappra försök från igår, bara med den skillnaden att nu var
det ett proffs som skötte ruljansen. På nolltid var hela min skalp upprullad och spolarna låg
både tätt och i raka rader utan irriterande hårtestar som stack upp här och där. Snabbt och vant
svepte hon också in håret med nätet innan hon klappade mig på axeln och förkunnade att det
var klart och att jag kunde klä på mig. Jag stötte på samma problem nu med min tröja, men
det var ju i alla fall lördag så jag kompromissade snabbt med mina vanor och drog på mig en
skjorta innan jag återförenade mig med mor i vardagsrummet.
Tiden rann undan fort när vi satt där och det dröjde inte länge innan hon tyckte det var dags
att ta ut spolarna. Vi återvände in i sovrummet och med snabba vana fingrar befriade hon mig
från spolarna och borstade sedan fram en frisyr. Jag tyckte den såg riktigt bra ut och vi
diskuterade den en stund. Både mor och jag tog upp frågan om den skulle kännas alltför
feminin, men ingen av oss tyckte egentligen det. Visst var den mer fluffig än vad mina
normala varianter av ”frisyrer” var, men den kändes ändå inte feminin. På skoj tog mor och
borstade fram en annan frisyr och genast så såg vi skillnaden. Nu var det en osminkad Tilda
som uppenbarade sig i spegeln och inte Tore. Vi blev båda lite överraskade av resultatet och
när mor sedan visade hur hon borstade fram den förra frisyren så var vi båda övertygade att
det skulle vara en okej frisyr för mig.
Trots allt så hade tiden bara flugit iväg och med lika snabb takt hade hungern anlänt. Ingen av
oss kände emellertid för att ställa sig och laga mat så mor föreslog att vi åkte in till stan och åt
för att sedan fira mitt nya jag med ett biobesök. Jag hade absolut inget att invända utan vi for
iväg.
När vardagen sedan kom så visst höjdes ett och annat ögonbryn i skolan, men eftersom håret
både var klippt och friserat så blev det inget annat än positiva kommentarer. Några snuddade
vid likheten med Tilda, men det blev aldrig närmare penetrerat speciellt inte eftersom jag
aldrig kände mig obekväm i min nya frisyr utan tvärtom gillade den och hur den förbättrade
mitt utseende. I stort sett varje helg fortsatte sedan lektionerna och jag blev mer och mer
oberoende av mors hjälp. Jag fick även pröva att lägga hennes hår och det var en nervös

13. 13
historia första gången. Till min förvåning men stora glädje så upptäckte jag att det var mycket
lättare att rulla upp en annans hår och efter det så hände det mer än en gång att vi hjälpte
varandra. I veckorna nöjde jag mig med att föna håret och behärskade snart den tekniken
också på ett tillfredsställande sätt………
- ….ja, så gick det till när min frisyr blev till, avslutade jag
- Spännande! Jag kan se dig framför mig när du slet med papiljotterna. Tufft gjort av
dig. Hur kändes det förresten när du såg hur lika mig du blev?
- Riktigt spännande faktiskt. Jag mindes med välbehag våra lekar när vi var mindre. Det
var ju ofta du och jag bytte kläder med varandra och försökte lura våra mödrar, men
det lyckades vi ju dåligt med.
- Då ja, men när vi blev äldre så blev vi i alla fall bättre på att, om inte lura så i alla fall
förvirra dem. Du blev ju riktigt häftig i den där peruken och min långa klänning. Tom
jag blev ju sotis på hur du såg ut och klev omkring i de högklackade skorna. Det var ju
som om du var född i dem.
- Nu överdriver du allt.
- Gör jag! Undrar ändå om inte det tillfället väckte något inom dig. Efter det ville du
väldigt gärna låna mina kläder.
- Du lånade friskt av mig också.
- Tröjor ja, och byxor ibland, men du ville ju helst låna mina trosor och behåar. Men jag
klandrar dig inte för du blev väldigt söt i dem. Hur har det gått med det efter jag
flyttade, har du köpt egna kläder?
- Nej, svarade jag. Ibland har jag i smyg lånat av mor, men de varken passade lika bra
eller gav mig samma känsla som när jag fick låna av dig.
- Stackars dig! Har det varit väldigt frustrerande?
- Vet inte om frustrerande är rätta ordet, men visst har jag både längtat och undrat om
jag skulle få uppleva det igen. Jag har också funderat på varför det känns så skönt och
hur det skulle vara att löpa linan ända ut.
- Ända ut? Vad menar du?
- Vi höll ju bara på innanför husets väggar. Visserligen visade vi oss ibland för våra
mödrar, men vi gick ju aldrig ut eller så. Ibland undrar jag hur det skulle vara.
- Jag försökte ett antal gånger, men du ville inte.
- Vågade inte är snarare det rätta ordet.
- Men nu är du redo?
- Vet inte, men visst är jag nyfiken. Det här med håret komplicerade det hela också.
Plötsligt insåg jag hur lika vi egentligen var.
- Låt oss prova hur lika vi är! Vi kilar upp på rummet och fixar till oss.
- Nu!
- Visst, har du någon bättre idé?
Hand i hand travade vi upp till vårt rum och Tilda började genast rota runt i sin garderob och
sina byrålådor. Strax hade hon hittat en lämplig uppsättning kläder och utan minsta tvekan
skalade jag av mig mina paltor och började ta på mig de delikata och underbart smidiga
plaggen. Jag blev dessutom själv förvånad över hur enkelt jag fick på mig behån och tacksamt

14. 14
tog jag emot de inlägg som Tilda under tiden letat fram och överlämnade till mig. Hon hade
dessutom klätt av sig och nu var vi båda två endast klädda i behå och trosor. Det skulle ju
göras riktigt så nu vidtog sminkningen. Jag hade aldrig blivit riktigt van med alla olika saker
så jag överlät med varm hand åt Tilda att sminka mig och fixa till mitt hår. Utan tvekan satte
hon fart och när jag var klar sa hon åt mig att inte titta i spegeln utan istället välja ut det jag
ville ha på mig medan hon fixade till sig själv. Jag behövde inte rota länge i garderoben innan
jag hittade mina favoriter. En tunn kortärmad blus och en lätt sommarkjol med mycket vidd i.
Skor hittade jag också i ett par sandaletter med öppen tå. Nöjd med mitt val slog jag mig ner
på sängkanten och knäppte händerna i knät på mig medan jag följde Tildas förvandling. Hon
log gillande mot mig och slutförde sminkningen och övergick till att välja ut sina kläder. Hon
valde också en kjol men tog ett enkelt vitt linne till. Trots allt så hade hon ju inget att dölja
utan verkligen kunde visa upp det hon hade. När vi båda kände oss klara ställde vi upp
framför spegeln. Jag kunde knappt tro mina ögon. Två häftiga brudar stod framför mig och
som kille skulle jag haft svårt att välja vem jag skulle stöta på först. Tilda såg mitt minspel
och konstaterade lugnt
- Vad var det jag sa!
Vi stod kvar en lång stund innan Tilda tyckte att vi skulle dra oss ut i trädgården igen. Det var
ju trots allt sommar och skönt väder ute. Jag hade inget att invända och snart låg vi igen på
rygg och bara pratade. Tilda passade samtidigt på att måla sina tånaglar och när de var läckert
rödfärgade så fortsatte hon helt enkelt med mina. Det var något helt nytt för mig, men jag
kunde inte låta bli att notera hur läckert det såg ut när jag åter kunde stoppa in fötterna i
sandaletterna och prova. Jag var så nöjd med resultatet att jag omedelbart bad Tilda att hon
skulle försköna mina händer också och utan att spilla någon tid började hon fila och bearbeta
mina naglar. Lite stönande lät hon undslippa ibland över deras kondition, men efter idogt
kämpande så var de nu vackert skulpterade. Tydligen ett svettigt uppdrag för Tilda svepte av
sig sitt linne och lät kjolen följa samma väg. Jag kände mig också varm och följde hennes
exempel innan det blev omöjligt när lacket lagts på.
Efter tre lager lack var hon nöjd och varnade mig noga för att göra något ovarsamt den
närmaste timmen. Alla lager måste nu härda igenom ordentligt och det tog sin rundliga tid.
Men efter det så hade jag också vackra hållbara naglar för lång tid framåt. Jag var på väg att
säga något att så lång tid kunde det ändå inte bli tal om, det här var ju bara ”på lek”, men efter
det slit och gediget arbete hon gjort så ville jag inte förstöra något med en oförsiktig
kommentar. Hon var säkert medveten om detta alldeles själv och just nu så kändes det alldeles
förträffligt att ligga här och dingla med benen och se på mina välmanikyrerade händer.
ftermiddagen gled över i kväll, men vi höll oss kvar ute och låg där på gräsmattan och
försökte prata ikapp oss för det halvår som försvunnit ur våra liv. Främst var det Tilda
som berättade om allt nytt hon upplevt och hur skolan och kamraterna varit. Några
kompisar hade hon fått, men lite svårt hade det varit att komma så här sista terminen på
högstadiet. Hon hoppades att det skulle bli lättare till hösten när hon började på gymnasiet för
då kom man ju från flera skolor och dessutom splittrades upp på alla olika linjer. Givetvis var
hon också nyfiken hur det var på vår gamla skola och vilka som fortfarande kilade stadigt. Jag
E

15. 15
kunde redogöra rätt bra för hur landet låg och ge henne lite ”insideinformation” från hennes
tidigare tjejkompisar eftersom jag fortfarande accepterades i deras gäng trots att Tilda inte
längre ingick i den.
Någon timme senare var det dock dags att åter få på sig lite mer kläder. Solen stod visserligen
fortfarande högt på himlen men det kändes ändå betydligt svalare. Tilda konstaterade också
att det snart var dags för Greta att komma hem och jag tyckte då att det kanske var dags för
oss att avsluta den här trevliga eftermiddagen och att jag skulle återta Tores skepnad. Tilda
höll inte med utan tyckte att jag lika gärna kunde vara klädd som jag var när hon kom hem.
Jag var förstås tveksam till det hela, men Tildas avslappnade attityd fick mig att ändra mig
och drog på mig kjolen och blusen innan jag stack fötterna i sandaletterna. Lite obekväm
kände jag mig dock men när vi tillsammans hade plockat ihop ute i trädgården och påbörjat
förberedelserna för en enkel kvällsmåltid när Greta väl kommit hem började jag känna mig
mer tillfreds. Det skulle tom bli lite spännande att se och höra hennes reaktion så det pirrade
till lite extra i magen när jag hörde att hon klev in genom ytterdörren.
Reaktionen uteblev heller inte, men jag blev nog ändå överraskad hur bra hon tog min
uppenbarelse. Efter att den första överraskningen lagt sig började hon syna mig närmare i
sömmarna och tyckte att jag såg söt och fin ut. Mer blev egentligen inte sagt utan hon satte sig
tacksamt vid det dukade bordet i köket och lät sig väl smaka av det vi dukat upp med. Vi
småpratade mest om Gretas dag, men lite här och där inflikades frågor om vår första dag som
återförenade. Det kändes helt okej att sitta där i kjol och blus och prata med de båda och när
vi dukade av och flyttade in i vardagsrummet så kröp jag upp i soffan på samma sätt som
Tilda och bredde ut kjolen över mina ben.
Kvällen rusade snabbt iväg och jag upptäckte plötsligt att det blivit en ny dag och att det
faktiskt nu var Tildas 16-årsdag. Jag reste mig därför upp och gick fram till henne och bad
henne ställa sig upp så att jag kunde ge henne en riktigt härlig födelsedagskram. Glatt och
villigt ställde hon sig upp och vi kramade om varandra länge och väl. När vi slutligen skiljde
oss åt så stod Greta i dörröppningen och smålog.
- Egentligen så skulle jag väl ha väntat med detta till i morgon bitti, men eftersom vi
ändå är uppe och det faktiskt inte är många minuter innan du föddes så kanske det är
lika spännande att ta det nu. Varsågod mitt älskade barn på din 16-årsdag.
Greta överlämnade en liten hög med paket till en överlycklig Tilda. Hon kände och klämde
lite på paketen innan hon valde ut det största och öppnade det. Fram ur paketet tog hon ut en
lätt sommarklänning och om jag inte såg helt fel så var det exakt den jag och mitt resesällskap
diskuterat under resan upp hit. Den såg än tjusigare och underbar ut än den sett ut i tidningen
och Tilda strålade av lycka. Dock var den i en annan färg och samtidigt som Tilda höll upp
den mot kroppen och ögonprovade den så tittade hon upp mot mig. Uppenbarligen såg hon
min beundrande min för skrattande kommenterade hon
- Du behöver inte se så avundsjuk ut. Om du är riktigt snäll så kanske du får låna den
någon gång.

16. 16
Trots att det var sagt med humor så rodnade jag djupt över hur perfekt och avslöjande hennes
kommentar var. Det var ren och skär avundsjuka i min blick och jag kunde inte riktigt förstå
min reaktion. Jag var ju kille, försökte jag intala mig, trots att mitt yttre just nu talade ett annat
språk.
Tilda fortsatte att packa upp och paketen som alla var ”mjuka”. Hon fick några linnen, ett
vackert set med trosor och behå, lite smycken och sedan ett presentkort på ny baddräkt/bikini.
Själv bidrog jag och min mor med ytterligare några paket och de innehöll ett sminketui med
tillbehör, en enkel sommarblus och ett halsband som jag faktiskt själv valt ut. Tilda såg
jättenöjd ut över presenterna och både Greta och jag deltog flitigt i en närmare besiktning av
presenterna. Tilda ville dessutom självklart prova klänningen och utan omsvep så drog hon av
sig kläderna. Allesammans, för hon ville gärna testa även det behå/trosa-set hon fått. Greta
tittade hastigt undrande mot henne där hon stod spritt språngande naken och fingrade med
behån och sedan mot mig, men då ingen av oss verkade tycka att det var något konstigt att
Tilda stod naken framför mig avvaktade hon lugnt hennes påklädning. Intresserat, men inte
påträngande följde vi hennes provande.
En stolt Tilda visade glatt upp sig och vi två åskådare kunde inte annat än tycka att hon såg
riktigt sommarfräsch ut. Verkligen något att ta fram sköna sommardagar. I all sin enkelhet så
passade den både för lite finare tillfällen likväl som den fungerade för en dag på stranden.
Kort sagt ett plagg som nog inte skulle bli hängande i garderoben. Hennes linnen provades
också och även de var så där läckert somriga att jag än en gång slängde längtansfulla blickar
mot allt det vackra som omgav mig. Jag försjönk i mina egna tankar och märkte inte att Tilda
och Greta utbytte blickar och att Greta än en gång försvann ut ur rummet. Det var först när
hon än en gång stod i dörröppningen med ytterligare en omgång paket som jag reagerade. Jag
steg åt sidan så att hon skulle kunna ge Tilda paketen, men hon vände sig istället till mig
- Gerda och jag brukar ju uppvakta bägge våra barn samtidigt även om det skiljer några
dagar mellan er och nu när Tilda fått sina presenter så är det väl inte mer än rätt att du
också får dina presenter. Så varsågod! Presenterna är från oss båda.
Lite förvånad tog jag emot de utsträckta paketen och drog mig tillbaka till soffan för att sätta
mig ner. Prydligt rättade jag till kjolen och satte mig ned. Till skillnad från Tilda så började
jag med ett av de mindre paketen och blev lätt överraskad över innehållet. Det var en
uppsättning flaskor med olika hårvårdsprodukter som schampo och balsam. Inget ovanligt
egentligen men jag noterade snabbt att det inte var några neutrala oparfymerade produkter
utan helt klart och tydligt damvarianter av nämnda produkter. Jag tackade artigt för presenten
men undrade när misstaget skulle uppdagas att det blivit någon förväxling och att jag öppnat
Tildas present. Men jag höll god min och gav mig i kast med nästa present i högen.
Ur paketet plockade jag fram ett par beiga shorts som genast föll mig i smaken. Jag hade
försökt att hitta ett par shorts, men inte hittat några jag gillade. Dom här såg jättefina ut och
jag undrade hur jag kunde ha missat dom i mitt letande eftersom jag kunde se att de kom från
H&M. Nästa paket innehöll två randiga ärmlösa tröjor. Även dessa gillade jag skarpt och
noterade med intresse deras förhållandevis smala axelpartier. Jag fortsatte med nästa och
plötsligt blev jag alldeles tom i huvudet och undrade vad som stod på. Ur paketet plockade jag

17. 17
nämligen en bländvit spetsbehå av läckraste slag. Häpet tog jag försiktigt upp behån och
tittade förvånat på Greta och Tilda. Greta tog till orda
- Egentligen så vet jag inte hur det hela startade, men vid några samtal jag hade med
Gerda framkom att du visat stort intresse för hennes kläder och provat dom vid flera
tillfällen. Att du och Tilda bytt kläder med varandra långt upp i åren tog vi lätt på
eftersom vi noterat hur nära ni står varandra trots skillnad i kön. Med den nya
kunskapen om ditt intresse för kvinnokläder i kombination med ditt accepterande av
hårda direktiv hur du skulle sköta ditt hår började Gerda mer ana än förstå att du
kanske hade en stark önskan att se dig själv som tjej. Jag vet att Gerda försökte prata
lite med dig om det, men du svarade bara undvikande och då förstod hon att hon måste
hitta på ett sätt att få dig att öppna upp. Det var då hon kom på idén att vi skulle ge dig
lite egna kläder så att du i alla fall slapp att låna av Tilda om du nu ville fortsätta att
pröva hur det känns att vara klädd som tjej. Eftersom du faktiskt saknar vissa attribut
som ofta känns rätt viktiga för en tonårstjej så fick Gerda leta ett bra tag innan hon
hittade den här behån på KappAhl. Du känner säkert att den är tyngre än den du har på
dig, och det beror på att kupan till hälften är fylld av en olja som gör att en vanlig tjej
får en fyllning som förstorar samtidigt som den känns och reagerar precis på samma
sätt som hennes egna bröst. För dig så hoppas vi att det skall ge dig en bättre och
naturligare känsla av egna bröst än en vanlig behå utfylld med något. Prova så får du
se om det stämmer!
Häpet hade jag lyssnat till Greta, men hon behövde inte be mig två gånger innan jag var i färd
med att följa hennes uppmaning. Sedan var det hennes tur att häpna för helt utan problem
knäppte jag behån runt min kropp och rättade till behåbanden. Stolt rättade jag till behån lite
och kupade sedan händerna lätt under brösten och liksom vägde dem i mina händer.
- Minsann. Det där var inte första gången, såg riktigt proffsigt ut. Men jag såg något
annat intressant också. Något som gör mig både osäker samtidigt som jag blir mer
övertygad. Men innan jag berättar mer så kan du väl fortsätta öppna dina paket.
Nu var det inte längre frågan om att ta det försiktigt och värdigt. Nu gällde det att snabbt stilla
min nyfikenhet över innehållet i de resterande paketen. Första paketet innehöll ett identiskt
lika sminkset som Tildas. Mor måste ha återvänt och köpt ytterligare ett för jag var helt säker
på att jag bara sett ett köpas in. Jag förstod nu också varför mor varit så noga med att höra min
åsikt vilket sminkset vi skulle välja av det utbud som fanns. Med nästan darrande händer av
spänning slet jag upp nästa paket och fann en hel palett av pastellfärgade trosor av skilda
modeller och material. Från enkla sloggi till vackert spetsprydda varianter. I mitt smått
exalterade tillstånd hann jag knappt njuta av allt det vackra innan jag tog itu med det sista
paketet.
Så fort jag öppnat paketet så att jag kunde se en flik av innehållet stannade jag upp och tittade
på både Tilda och Greta. Var det verkligen sant det jag såg. Med ett brett leende nickade
Greta sitt ”Ja” och det kändes nästan som jag skulle svimma när jag slutligen tog mig samman
och vecklade ut en identisk klänning med Tildas fast i en annan färg. Tilda lät undslippa sig
ett förtjust utrop och samtidigt greppade vi tag i våra klänningar och började trä på oss dem.

18. 18
Vi blev smått fnittriga av förtjusning över det vi såg och föll varandra i armarna innan vi
sträckte på oss och medan vi hade svårt att slita ögonen från varandra fortsatte Greta
- Nu är jag inte längre ett dugg tveksam till att Gerda dragit de rätta slutsatserna. När jag
ser er oförställda glädje så inser jag att vi har se fram emot en spännande sommar. Hur
den kommer att utveckla sig är skrivet i stjärnorna, men att det är två tonårsdöttrar
som jag och Gerda har att ta hand om råder det ingen större tvekan om. Riktigt hur
detta skall gå till vet jag inte just nu. Det får vi väl fundera lite extra på under helgen.
Jag tycker att vi i alla fall skall avsluta det här kalaset nu och gå och lägga oss. Det har
blivit rätt sent och jag är i alla fall trött även om det har varit några underbara timmar
med många överraskningar.
- Verkligen, svarade både jag och Tilda i munnen på varandra. Lika enstämmigt ställde
vi dock en sista fråga till Greta
- Du sa att det var något annat intressant som du skulle berätta om
- Visst ja! Ni kommer säkert att upptäcka det själva snart också så jag kan väl bara
tillägga att det är nog tur att kvällen utvecklat sig på det sättet den gjort. I annat fall så
hade vi haft ett problem att lösa men nu så har det istället blivit en riktigt bra och
naturlig möjlighet.
- Vad menar du?
- Jag säger inget mer nu. Ni får räkna ut resten själva. Jo, en sak till dig Tore……Vi kan
förresten inte kalla dig Tore om du skall fortsätta klä dig så här. Ni får hitta på något
lämpligt…. Jo, jag skulle bara vilja säga att Tilda visste inget om innehållet i dina
presenter, så därför kom din klädsel i eftermiddags som en stor överraskning för mig.
Ni gick så att säga händelserna i förväg och det är jag egentligen väldigt glad för. Det
blev betydligt enklare för mig att ge dig presenterna när jag såg hur naturlig och ledig
du var i Tildas kläder. En underlig men samtidigt mycket tydlig känsla att det vi
gjorde var ovanligt men rätt for igenom mig. Nej flickor! Vi kommer att ha all tid i
världen att fortsätta diskutera och prata om detta i morgon. Nu säger vi inget mer utan
sover på saken. God natt med er och ett stort grattis på födelsedagen!
Greta gav oss varsin präktig kram innan hon vände på klacken och gick upp till sitt rum. Vi
samlade bara ihop våra saker och följde strax efter henne under tystnad. Uppe på rummet
började vi klä av oss när Tilda kom på något och genast började rota i en av sina byrålådor.
Fram kom ett vackert nattlinne med tillhörande trosor som hon överräckte till mig. Tacksamt
tog jag emot det och knäppte upp min behå och lade ifrån mig den på stolen. När jag åter
rätade på ryggen såg jag rätt in i Tildas häpna min.
- Nu förstår jag vad mamma menade. Titta i spegeln så får du se!
Jag gjorde som Tilda sa och ställde mig halvnaken framför spegeln. Först reagerade jag inte,
men sedan såg jag tydliga märken efter behån jag haft under dagen. Ingen av oss hade tänkt
på att solen kunde vara så effektiv i den lätta sommarbrisen. Jag hade två vackra trianglar på
bröstet och ett brett vitt band runt om. Bandet hölls uppe av två knivskarpa band över mina
axlar och sammantaget var det ingen som helst tvekan vilket klädesplagg som varit placerat
över min bröstkorg. När jag skalade av mig mina trosor gjordes samma upptäckt och

19. 19
skärningarna över låret var betydligt djärvare än de normala för mig en sommar. Även höjden
var annorlunda och naveln befann sig nu mer mittemellan den nedre linjen och bandet över
bröstet. Annars brukade min solbränna sluta strax nedanför naveln. När sedan Tilda, lika
naken, slöt upp bredvid mig kunde vi även här se likheten oss emellan. Vi bägge blev
dessutom varse om en illusion. Trianglarna på min bringa gav mig faktiskt bröst, små men
ändå tydligt markerade. De var ju långt ifrån lika prominenta som Tildas, men bara illusionen
gjorde mig överlycklig och jag bestämde mig på stående fot att det här resultatet av
solbrännan skulle underhållas och inte arbetas bort.
Samtidigt hörde vi att badrummet blivit ledigt och men när jag tänkte dra på mig mitt
nattlinne hindrade Tilda mig. Istället tassade vi nakna ut för att göra vår kvällstoalett. Tilda
inledde med att smörja in mig med en fet väldoftande kräm. För en tjej var det viktigt att hålla
huden len och mjuk, inte minst efter en dag i solen. Nu hjälpte hon mig med ryggen och jag
skulle snart få återgälda det.
Det tog en stund att smörja in oss, men sedan när vi smekte på oss våra nattlinnen kändes
verkligen skillnaden. Huden kändes len och smidig och när resten av bestyren också var
avklarade drog vi oss tillbaka in i sovrummet. Något småprat hann vi aldrig med utan vi
somnade nog i samma ögonblick som huvudet nådde kudden.
Vi båda vaknade av att Sundsvalls kvinnliga enkvinnskör sjöng ”Ja må dom leva” för oss och
när vi gnuggat gruset ur ögonen så såg vi Greta stående på tröskeln med en stor bricka i
famnen. Ljuset från fönstret i hallen lyste rakt bakifrån och gjorde hennes redan tunna negligé
fullständigt osynlig. Hennes vackra linjer visades knivskarpt upp och ingen detalj förblev
dold. Tilda satte sig upp och fnittrade till
- Mamma!
- Äsch, det gör väl inget, det är ju bara vi flickor här. Vi har inga hemligheter för
varandra. Nå hur har natten varit. Sovit gott?
- Jätteskönt. Men varför kommer du så tidigt? Vi firade ju oss i natt!
- Tidigt! Vet damerna vad klockan är? Hon är faktiskt över 11 och jag tänkte i alla fall
hinna med en sväng på stan. Det är en hel del jag tänkte hinna med på min lediga dag
och med tanke på vissa händelser igår och inatt så kanske det är fler som behöver ut
och göra lite inköp.
Plötsligt snurrade det till i huvudet på mig och jag blev alldeles tom: Greta visade på en
konsekvens som jag visserligen inte var omedveten om men som jag inte ägnat många tankar
åt. Mitt beslut och konsekvensen av allt var ju inte att bara Greta och Tilda skulle se mig som
tjej. Jag skulle bli tvungen att visa mig som tjej inför alla andra också. Sakta men säkert
började tveksamheten komma över mig som om allt sprungit iväg för fort. Men samtidigt
fanns det en gryende känsla att det jag hittills upplevt bara var toppen av ett isberg och att det
fanns så mycket mer att utforska om jag bara slappnade av och inte gjorde saken mer
komplicerad än den var. Jag intalade mig att det ändå bara handlade om att välja en annan
sorts kläder.

20. 20
Vi satte oss tillrätta för att kunna njuta av frukosten och medan vi åt ställde Greta ytterligare
en fråga
- Har ni pratat något om vad vi skall döpa dig till? Tore känns inte helt okej om jag får
ha något att anföra.
- Nej, vi hann aldrig fundera på det innan vi somnade, men jag tycker att något som
ändå stämmer överens gentemot Tilda. Vad finns det för namn?
Vi provade några olika innan Greta hittade fram till Tove, som vi alla gillade. Med den
detaljen avklarad och frukosten uppäten satte vi fart med att komma iväg ut på stan. Kläderna
var inte ett svårt val, utan givetvis så ville vi båda visa upp oss i våra nya klänningar. Under
frukosten hade också Greta stuckit åt mig ett kuvert som halkat vid sidan om i hastigheten och
det var ytterligare en upprepning av presenterna till Tilda. Även jag fick ett presentkort på en
baddräkt/bikini, så jag skulle inte behöva stå vid sidan om när Tilda plaskade runt i vattnet.
et tog ändå nästan en timme innan tre damer vandrade ner mot Sundsvalls centrum
för att inventera alla klädaffärer. En härlig sommardag som denna var det givetvis
fullt av folk och det tog några kvarter innan jag vande mig och insåg att ingen hade
ens en susning om att den ena av de två, snudd på identiska, tjejerna var kille. Visserligen var
det många som tittade på oss, men blickarna for mellan mig och Tilda så jag insåg att jag, i
andras ögon, var som vilken tjej som helst. Styrkt av den känslan började jag slappna av och
när vi passerade alla som satt och njöt i solen vid Vängåvan var det en stolt trio de kunde
beskåda. Vi passerade över torget och dök sedan in i första bästa butik. Greta hade under
promenaden ner till stan informerat mig om att jag hade betydligt fler kläder att välja på än de
jag just nu bar på mig. Mor hade tydligen shoppat runt rätt rejält, och min resväska innehöll
mestadels tjejkläder. Överst hade några av mina killkläder legat, utifallatt, resten var ett bra
basutbud för en tonårstjej. Det vi kanske mest skulle koncentrera oss på var skor som i princip
saknades helt i garderoben och som givetvis också var betydligt svårare att köpa på chans.
Utbudet av skor var så oändligt mycket större för en tjej än för en kille. Det var inte bara olika
modeller och färger utan även klackhöjder att välja mellan. Jag fick tipset att hålla mig till de
lågklackade, men ändå titta på något finare par som jag kunde nå högre höjder med. Envetet
betade vi av samtliga skoaffärer och det fanns flera par som jag gillat, men inte kunnat
bestämma mig för. Istället tog vi en paus i sökandet efter skort och ägnade oss åt avdelningen
baddräkt/bikini. Egentligen var problemet lika där som med skor. Vilket utbud! Men på något
sätt blev det ändå enkelt, för Greta hade letat upp några av sina tidigare klasskamrater när hon
återvände hit upp och med några hade det stämt direkt och de umgicks ganska regelbundet.
En av dem var innehavare av en liten men välsorterad underklädesaffär och till henne styrdes
nu stegen efter vår inledande genomgång av utbudet. Det var också från den affären som
presentkortet kom så vi var mycket nyfikna om hennes sortiment svarade upp mot
förväntningarna.
Utan minsta tvekan fanns det saker att välja på för oss. Om vi trott att modellerna skulle vara
”tantiga” så trodde vi helt fel. Lika att de skulle vara dyrare. Visserligen fanns det riktigt dyra
varianter, men hon hade också ett brett sortiment, för unga flickor som oss, som höll väl så
konkurrenskraftiga priser mot kedjeföretagen. Visst blev det något dyrare, men lade man till
D

21. 21
personlig betjäning och mycket trevligt bemötande så var det värt kronorna. Vi provade en
mängd olika modeller innan vi slutligen visade upp varsin baddräkt och bikini för slutligt
avgörande. Greta hade lika svårt som vi att avgöra vilket val vi skulle göra så efter lite
summeringar hit och dit sammantaget med en icke obetydlig rabatt om samtliga sex plagg
(Greta hade också passat på att prova) inhandlades så slog Greta till. Jag kände mig extra nöjd
med mina val, för bägge hade inlägg vid bysten så att jag fick en fin och prydlig front
samtidigt som inga lösa inlägg plötsligt kunde få eget liv och hamna på sned eller tom halka
utanför. Mitt val av modell hade inte väckt någon onaturlig uppmärksamhet utan Gretas
väninna hade kort och koncist konstaterat att det tog längre tid för vissa att få sina behag och
att hon uppmärksammat just detta problem med ett ganska vidlyftigt sortiment. Något som
visat sig helt rätt gjort, för hon sålde väldigt bra av just de modeller jag valt. Jag var inte på
något vis ensam att ha små behag, intygade hon.
Efter detta lyckliga köpäventyr, som även stärkt min självkänsla åtskilliga grader, var det dags
att bestämma oss för ett skoval. Jag hade redan gjort mitt val och drog iväg de båda andra till
en affär mitt på Storgatan och fram till de bägge modeller jag ville göra till mitt val. Ett par
låga och ett par höga. Båda valen föll väl i smaken och strax var vi ute på gatan igen och
funderade på fortsättningen. Det var inte så långt kvar tills stängningsdags och var det något
mer vi ville göra för stunden så var det tid att göra det. Vi funderade snabbt, men kunde inte
komma på något. Vi ville nog båda komma hem och ha lite lugn och ro också samt mysa lite
på Tildas födelsedag. Greta nickade instämmande så vi styrde kosan hemåt.
Efter bara några tiotal meter stannade dock Greta upp och sken till som en sol. Lite ofint
vände hon sig till Tilda och viskade något i hennes öra vilket fick Tilda att skina upp, ivrigt
nickande. Jag var på väg att surna till lite när Greta drog med mig fram till skyltfönstret vi
stannat upp framför.
- Förlåt att jag viskade till Tilda, men jag ville bara kolla en sak. Har du funderat något
på örhängen. Vill du göra hål i öronen eller hur tänker du?
- Jag vet inte. Visst har jag funderat, men….
- Klart du vill. Vi pratade om det igår ju.
- Visst, men hålen då. Syns inte dom sen?
- Äsch, vem bryr sig idag. Dessutom så tror jag dom läker ihop alldeles själv om man
inte har något i dom. Dom blir i alla fall mindre och nästan osynliga. Det har jag själv
märkt.
- Men då så. Vill du så går vi in här och väljer ut något. Det blir en extra present från
Tilda och mig.
En halvtimme senare var vi åter på väg hemåt och jag skyndade riktigt på stegen för jag ville
komma hem och titta mig i spegeln än en gång. Snabbt och praktiskt taget smärtfritt hade det
gått och det som tog tid var att välja ut några örhängen att sätta i hålen. Dessutom köpte jag
själv några enkla modeller att växla med, även om jag blev tillrådd att ha de som satt i nu ett
bra tag framåt så att hålen fick läkas i lugn och ro. Jag han knappt innanför dörren innan jag
parkerade mig framför spegeln och beundrade de fina pärlorna i mina örsnibbar.

22. 22
Tillsammans ordnade vi till en enkel men trevlig födelsedagsmiddag och är det sommar så
skall den utnyttjas så i trädgården dukades allt det läckra upp. Dagen till ära så korkade tom
Greta upp en flaska vitt vin och när hon såg våra förtjusta miner inför en tidigare förbjuden
frukt retades hon lite med mig
- Sakta i backarna unga dam, ni är inte fyllda 16 än.
Jag låtsades se purken och besviken ut medan Tilda sträckte på sig extra mycket och klappade
mig lätt på huvudet för att visa att hon minsann inte bara var äldst utan även förståndigast.
När glasen fylldes på så var det två stolta tonåringar som tog varsitt och en stolt
mamma/moster som höjde sitt och utbringade en skål för födelsedagsbarnen. Vi läppjade
försiktigt på den ädla varan och riktigt kände oss oerhört vuxna. Åtminstone för mig var detta
absolut första gång jag överhuvudtaget smakade på någon alkohol och om inte Tilda skaffat
sig andra vanor under halvåret här uppe så var det premiär även för henne. Sedan gjorde vi
slag i saken och började göra heder av anrättningen på bordet.
Mitt under måltiden ringde telefonen och turligt nog slapp vi springa in utan kunde besvara
samtalet ute i trädgården. Jag förstod genast att det var mor, och samtidigt som jag väldigt
gärna prata med henne så blev jag samtidigt osäker på vad jag skulle säga. Visst visste jag att
hon stått bakom det mesta kring mina presenter, men hur skulle jag förklara hur jag kände och
att hennes son nu satt vackert pyntad i en läcker sommarklänning. Medan jag funderade
lyssnade jag med ett halvt öra vad hon och Greta bubblade om och även om jag bara hörde
halva samtalet så kunde jag gissa mig till att Greta bekräftade att allt gått som det skulle och
att presenterna tagits emot på avsett sätt. Innan hon räckte luren till mig så avslutade hon sin
del av samtalet med
- ….ha det så bra själv syrran, men nu måste jag lämna över luren till din otåliga dotter
Tove. Kram på dig!
Med lätt skakande hand tog jag emot luren och lyckades endast få fram ett kort och koncist
- Hej mor, tack för presenterna!
Mor var dock mer pratsam och var givetvis nyfiken, trots Gretas försäkran, på att höra mina
egna kommentarer. Det kändes till en början konstigt att sitta och kommentera alla presenter
för det hörde säkert inte till vanligheterna att en kille beskrev den omtumlande känslan att
öppna ett paket och den innehöll en läcker spetsprydd behå som dessutom var inköpt för
honom att bruka. Men vinet kanske gjort sitt till för att få mig avslappnad, för strax var jag
involverad i en intensiv dialog med mor om alla vackra och intima klädesplagg jag fått och
även hur dagen utvecklat sig med besöket på stan med alla dess inköp. Jag höll på att glömma
en detalj, men när Tilda ivrigt drog sig själv i örsnibbarna fattade jag vinken och berättade för
mor även den detaljen. Hon blev märkbart imponerad över min dag och uttryckte sitt gillande
att jag vara så glad för presenterna. Hon var dock ledsen att hon inte kunde vara med just nu
och få krama om mig, men att det snart skulle bli tid för det. Halvt om halvt hade hon blivit
lovad att hon nog kunde ta sin efterlängtade semester någon dag tidigare som kompensation
för hennes nedlagda arbete inför den här konferensen som hittills varit mycket lyckad och

23. 23
uppskattad av företagets kunder. Hennes VD hade flera gånger offentligt framhållit henne
som kvinnan bakom konferensen och att framgången var hennes förtjänst. Jag blev glad å
hennes vägnar och svarade att jag längtade redan efter att få träffa henne och visa upp mitt
nya jag.
Efter ytterligare hälsningsord fram och åter så ville mor också dela några ord med Tilda och
även om jag förstod att Tilda fick motta sina gratulationer så verkade jag åter stå i centrum för
konversationen. Samtalet blev dock inte så långvarigt utan vi kunde återgå till middagen, men
ingen av oss kände att samtalet stört måltiden utan tyckte att den varit ett passande inslag som
på visst sätt lät mor vara med på ett hörn. Efter att vi avslutat måltiden satt vi lugnt och
avslappnat kvar och lät maten sjunka in. Vi fortsatte att dricka av vinet och njuta av det
vackra vädret. Greta undrade lite över våra planer både för kvällen och också morgondagen,
men vi hade inga bestämda planer intygade Tilda som jag lät föra vår talan. Hon visste ju så
mycket mer vad som stod till buds än min, än så länge, begränsade erfarenhet av utbudet i
Sundsvall en sommarlördag som denna. Greta undrade då om vi kunde tänka oss att följa med
henne ner på stan än en gång då det skulle vara en sommarkonsert i Vängåvan som hon gärna
ville lyssna på. Det var inget tvång, men hon tyckte det skulle vara kul att göra något
gemensamt. För morgondagen så ville hon själv väldigt gärna dra sig mot vattnet och pröva
sina nya badkläder om vädret var så fint som det varit idag. Inte heller inför det förslaget hade
vi något att invända utan instämde glatt att vi var med på noterna.
Utan någon större brådska tömde vi vinflaskan på sina sista droppar och när de också slunkit
ner i våra strupar dukade vi av och bar in allt i köket. Greta erbjöd sig att röja upp om Tilda
och jag tog hand om min packning som fortfarande stod ouppackad. Hon tyckte också att vi
kunde byta till något annat än dessa klänningar. Vi behövde inte slita ut dem redan första
dagen. Kvällarna kunde dessutom fortfarande bli lite kyliga så vi borde nog ha lite mer på
axlarna än bara tunna axelband
- Ja Mamma! Svarade vi unisont och föll samtidigt i skratt alla tre.
Det var spännande att ta itu med min packning, för jag hade ju faktiskt ingen aning om vad
den innehöll. Greta hade ju lagt beslag på den direkt vid min ankomst och sedan hade ju
händelserna kommit på rad och jag hade inte ens haft en sekund över till att ägna min
packning några tankar. Väskan hämtade vi i Gretas rum och bar in den till oss och öppnade
upp den på min säng. Som Greta indikerat så innehöll den många tjejkläder och några få
killkläder vilka omedelbart sorterades undan och lades längst in i garderoben. Övriga
persedlar ägnade vi större uppmärksamhet åt och det blev många glada utrop och de byrålådor
och plats i garderoben som ställts i ordning för mig fylldes snabbt. Just nu hade jag ingen
möjlighet att prova igenom allt, men så här långt hade jag inte haft några synpunkter på mors
val. Jag undrade bara vilket sparbössa som krossats för att möjliggöra allt detta.
Vår uppmärksamhet var också inriktad på att se ut något lämpligt för kvällens begivenhet. Det
var ändå en lite högtidligare kväll, vårt födelsedagsfirande, och vi ville gärna klä upp oss.
Tyvärr så hittade vi inget som vi fastnade för direkt som lämpat till kvällen, men sista ordet
var inte sagt ännu. Tilda drog iväg med mig in till Gretas rum och snart hade hon hittat en
klänning som hon sträckte fram mot mig

24. 24
- Prova den här, jag tror du kommer att gilla den.
Jag tog emot klänningen och vi återvände tillbaka till vårt rum. Samtidigt som jag skalade av
mig min sommarklänning plockade Tilda fram något som hon tänkte testa. Min lånade
klänning gled på mig utan problem och med lite assistans från Tilda slöts det figurformade
skalet om min kropp när dragkedjan drogs upp i ryggen. Jag slätade ut klänningen över mina
höfter och gick fram till spegeln för att syna mig närmare. Jag blev inte missnöjd med det jag
såg. Klänningen var enkel till sitt snitt men formade sig snyggt mot min kropp. Den hade en
djup och rak urringning i såväl rygg som på frampartiet och en rak snäv kjol som slutade strax
över knäet. En mycket sofistikerad ung kvinna stod framför mig och det blev inte mindre
tydligt när Tilda slöt upp bakom mig och började jobba med mitt hår. Snabbt flätade hon ihop
det till en knut i nacken som lyfte fram mitt halsparti på ett mycket tilltalande sätt.
Tilda själv hade hittat en enfärgad sommarkjol och en halvt transparant blus med diskret
blommönster och små puffärmar. Kreationen klädde henne alldeles utmärkt och när vi sedan
satte på oss våra högklackade sandaletter blev vi riktigt tjusiga. Greta tittade in precis när vi
stod framför spegeln och kråmade oss och uttryckte sitt gillande.
- Kul att du hittade något i min garderob. Den passar dig mycket bättre än vad den
någonsin gjort på mig. Fortsätt att kråma er någon minut så är jag strax färdig också.
Det blev inte så mycket mer av kråmandet utan Tilda satte mig istället vid sminkbordet för att
bättra på makeupen som blivit lite sliten efter en hel dag i solen. Snart så hade hon dock fixat
till det och inte bara reparerat utan också förädlat min makeup. Jag var överväldigad över hur
snabbt och enkelt Tilda förändrat mig och jag lovade mig själv att försöka lära av henne. Jag
brann av iver att kunna sminka mig själv och kunna leka fram olika stilar så som hon nyss
gjort. Under våren hade jag också, förhoppningsvis i hemlighet, studerat många av mina
klasskamraters sätt att sminka sig och det var främst ögonen jag fascinerats av. Visst fanns det
skräckexempel när det var alltför mycket smink inblandat, men några av mina klasskamrater
(inklusive Tilda), behärskade uppenbarligen tekniken och skapade vackra uttrycksfulla ögon.
Det ville jag lära mig.
När Greta anslöt sig till oss så bar hon på en lätt jacka som hon räckte till mig
- Ta den här utifall att det blir lite kyligt mot kvällen.
Jag tackade och tog emot och sedan travade vi åter ner mot stan. Tidigare idag hade jag
knappt reflekterat över sträckan, men nu var det en helt annan sak. Både Tilda och Greta
travade lätt iväg på sina styltor, och jag hakade på. Strax så började det dock ta emot och jag
fick lugna ner på det redan ganska lugna tempot. Först uppmärksammade de inte att jag
halkade efter utan fortsatte att prata och brydde sig föga om mig. I en korsning upptäckte de
dock att jag var en bit bakom och samtidigt som de förstod var, bokstavligt, skon klämde så
kunde de inte annat än le åt mig. Med förhoppningen att jag snart skulle få slå mig ner på en
bänk och vila mina ömmande fötter, vader och anklar kämpade jag tappert vidare.
Lite tur hade vi också att det ännu inte var fullsatt utan att det fanns gott om lediga platser. Vi
valde ut de bästa av tillgängliga platser och slog oss ner. Fötterna värkte som aldrig förr och

25. 25
jag ville inget annat än sparka av mig skorna. Tilda viskade dock att jag skulle härda ut. Tog
jag av mig dem nu så skulle jag aldrig få på mig dem denna kväll och det alternativet var än
sämre. Istället kilade hon iväg till en närbelägen hamburgerrestaurang och köpte dricka till
oss. Det var inte alls fel att få i oss lite läskande vätska men hon hade ytterligare en avsikt
med inköpet. När drickan var slut höll hon diskret bägaren mot mina vrister och jag riktigt
kände hur kylan från isbitarna gjorde underverk med att lindra smärtan. Jag log tacksamt mot
henne och placerade min bägare mot den andra foten.
En av Sundsvalls många amatörorkestrar stod för musiken och efter en stund så glömde jag
helt bort mina fotbekymmer och istället njöt av den välkomponerade konserten. Företrädesvis
spelades musik med sommaranknytning, och det som gjorde konserten än mer minnesvärd var
konferenciers guidning mellan låtarna. På skickligt sätt förde hon konserten framåt och fick
allt att framstå som om de olika musikstyckena hörde ihop med varandra, trots skillnad i både
tid och kompositör. Detta i kombination med en riktigt härlig sommarkväll gjorde upplevelsen
än starkare. Tänk om den fortsatta sommaren blev så här!
Trots vilan så kände jag mig inte helt okej för en längre promenad även om det verkade som
om fötterna börjat acceptera den annorlunda belastningen. I den takt vi gick kändes det riktigt
bra så en liten sväng längs Selångersån blev det innan vi passerade utanför Kasinot. Ett stort
antal människor var i rörelse runt den gamla byggnaden som nu inhyste Sveriges första
kasino, men vi ägnade den inte någon större uppmärksamhet. Vår ålder tillät heller inget
besök, så varför trakta efter något man ändå inte kan få. Istället gick vi vidare mot berget och
klättringen upp längs bergssidan. Strax innan backarna började såg vi Konditori Pallas och
Greta tyckte vi kunde slinka in där och unna oss en tårtbit. Eftersom det var hon som bjöd så
hade vi ingen större anledning att protestera.
Det var många ungdomar på konditoriet och Tilda kände igen några som också vinkade
tillbaka till henne. Vi hamnade dock en bit från dem så det blev inget mer än den korta
igenkännande gesten. Kanske var det också hämmande för ytterligare kontakter att det var en
vuxen med oss, även om jag tyckte att Greta såg väl så ungdomlig ut. Inte som en sextonåring
men definitivt inte heller som en 37-åring. Någonstans mittemellan skulle jag gissat om jag
inte vetat bättre. Vi tisslade och tasslade dock som om vi alla var tonåringar och det kändes
hur avslappnat som helst att sitta där som tjej och inte ens bekymra mig om att jag gick under
falsk flagga så att säga.
Vi satt länge och väl med våra koppar och diskuterade allt mellan himmel och jord innan vi
bestämde oss för att inleda sista etappen hem. När det började luta uppför började åter fötterna
protestera och istället för att kämpa emot så tog jag helt enkelt av mig skorna och gick
barfota. Det var hur skönt som helst och dessutom uppenbarligen smittsamt för strax efteråt
gick ytterligare två personer barfota med skorna käckt dinglade i ena handen. Även om vi nu
kommit in på villagator så var det ingalunda folktomt. Från trädgårdar och hus hördes sorlet
från både radio, TV och egna fester. Flera var också ute och promenerade och vi fick ständigt
väja ut i gatan för att kunna passera. Folk log hjärtligt mot oss och flera kommenterade glatt
vårt val av fotbeklädnad.

26. 26
Även Gretas grannar stötte vi på och jag blev vederbörligen presenterad för familjen. De
verkade glada och trevliga och de ställde en del nyfikna frågor till mig. De noterade likheten
mellan mig och Tilda och blev förvånade då de fick veta hur lite det skilde mellan oss. Att
Tilda dessutom fyllde år idag blev signalen för dem att på stående fot bjuda in oss i trädgården
för en stunds samvaro. Att kvällen var sen brydde sig ingen om en sådan här härlig
lördagskväll och vi följde glatt med dem in på gården. Huset var ursprungligen en exakt kopia
av Gretas, men sedan hade huset haft olika levnadsöden. Det här huset var tillbyggt in mot
gården för att få mer plats för de tre barnen. De hade nu sina egna rum och pappan kunde fritt
husera i källaren med sin stora hobby motorcyklar. Under den korta promenaden in mot
trädgården passerade vi åtminstone 3 exemplar varav en var med sidovagn. När han såg våra
blickar erbjöd han sig på stående fot att ta med oss ut på en tur någon lämplig dag. Vi varken
tackade ja eller avböjde utan fortsatte in i den välansade trädgården. Det märktes att
trädgården var i bättre skick här än hos Greta och hon suckade lite avundsjukt på alla
prunkande rabatter. Även om hon kanske aldrig kunde hålla den här ordningen i trädgården,
så ville hon väldigt gärna göra något. Alla grannar, inklusive den här familjen, hade dock rått
henne att avvakta ett tag och se vad som kom upp innan hon bestämde sig för något. Nu var
det kanske dags att börja fundera, och det syntes att Greta ivrigt samlade på sig idéer.
När vi slog oss ner så kom också två av barnen ut. De var bara 4 och 6 år gamla och höll sig
blygt kring mammas ben. Det äldsta barnet, en flicka på 12 år, var hemma hos en kompis och
skulle snart komma hem. Vi hann inte växla många ord med varandra innan Olle, pappan i
huset, kom ut med en stor bricka fylld av ostar, kex och frukter. Ebba, den äldsta flickan kom
samtidigt hem och fick genast ett uppdrag att hämta läsk och cider åt alla. När glasen strax var
fyllda höjde Olle sitt glas och framförde sina gratulationer till oss båda och hälsade samtidigt
också Greta och Tilda välkommen till kvarteret. Även om de bott här i nästan ett halvår så
hade inte så många ord bytts mellan dem och Olle tyckte att detta var ett alldeles utmärkt
tillfälle att lära känna varandra lite mer. Liselott, Olles fru, höll med och Greta tackade för all
vänlighet och uttryckte sitt gillande över hur väl hon och Tilda blivit mottagna. Det var stor
skillnad mot Vårby Gård, och jag kunde inte annat än instämma, trots att jag bara varit här en
hel dag än så länge.
Vi fortsatte att prata om likheter/olikheter med Stockholm och det visade sig att också Liselott
och Olle bott ett tag i Stockholm, men redan innan barn nr 1 kom till världen hade de sökt sig
hit och via ett antal olika lägenheter hamnat här på gatan för 5 år sedan. De trivdes jättebra
och det var bara att knacka på om det var något. De mindre barnen, Albin som var 4 och
Olivia som till hösten skulle börja i skolan, släppte snart sin blygsel och var de mest ivriga
utfrågarna. De undrade bl.a hur det var att vara tvillingar och hur vi än försökte förklara hur
det låg till så ansåg de i alla fall att eftersom vi tidigare idag haft lika kläder på oss och såg
lika ut så måste vi vara tvillingar. Vi hette ju dessutom nästan lika. Skrattande gav vi upp våra
försök att förklara och diskussionen fortsatte vidare längs andra spår.
Albin hade under frågorna sakta men säkert flyttat sig närmare Tilda och mig och stod nu och
hängde bakom min stol. Plötsligt så klättrade han upp i mitt knä och slog sig tillrätta. Lite
valhänt höll jag tag i honom men kände mig osäker på fortsättningen. Jag mötte Liselotts
blick som bara lyste av ömhet och förtroende och lät därför Albin vara kvar i knäet. Vi

27. 27
fortsatte att prata och omedvetet började jag smeka Albins huvud och efter att han skruvat på
sig lite och hittat en skön ställning dröjde det inte länge innan jag hörde en lätt suck och
märkte hur hans ena arm slappnade av och föll ner. Albin hade somnat. Stolt men ändå lite
fundersam vad jag skulle göra sökte jag Liselotts blick. Hon log brett och svarade enkelt
- Han gillar dig! Om det är okej för dig så kanske du vill följa med mig in och lägga
honom. Annars tar jag honom.
- Jag följer med dig. Synd att väcka honom.
Försiktigt reste jag mig och vi travade iväg in i huset. Jag såg genast likheten med Tildas hus
och utbyggnaden hade skickligt sammanfogats med det gamla huset. Albin hade sitt rum i den
nya delen och med köket som närmaste granne. Hans rum var stort och luftigt och leksakerna
låg så där hemtrevligt spridda över stora delar av golvet. Jag tassade därför försiktigt över
golvet och försökte undvika att trampa på både legobitar och mjukisdjur. Lyckligt och väl
framme vid sängen började Liselott försiktigt att ta av honom byxor och tröja och lirkade på
pyjamasen. Jag kunde sedan lägga ner honom i sängen och steg åt sidan så att Liselott kunde
bädda om honom. Tillsammans stod vi sida vid sida och tittade på honom några sekunder
innan Liselott fattade tag i min hand med orden
- Du har bra hand med barn. Tack för hjälpen och hoppas att det inte blev för besvärligt
för dig.
- Inte alls. Visst blev jag först förvånad, men sedan var det bara mysigt.
- Jag såg det. Jag kan intyga att det är mysigt med barn. Jobbigt men jättemysigt. Har du
några småsyskon?
- Nej! Både Tilda och jag är enda barnet, men vi har växt upp tillsammans.
- Det syns nästan. Ni är så samspelta och lyhörda för varandra. Kanske ni har månat om
varandra mer än om ni faktiskt varit systrar.
Jag hoppade till lite när hon nämnde ordet ”systrar”. Det kändes så ovant att höra men ändå så
härligt. Jag sken nog i alla fall upp när jag svarade
- Kanske det. Har inte tänkt på det på det sättet, men bättre syster än Tilda kan jag i alla
fall inte tänka mig.
Vi fortsatte att prat lite till innan Liselott konstaterade att han nu sov djupt och inte skulle
vakna. Fortfarande med min hand i sin smög vi oss ut ur rummet och ut till de andra som
fortsatt att samtala utan att ens bry sig att vi varit borta några minuter. Både Olivia och Ebba
började gäspa tydligt och Olle beordrade dem vänligt men bestämt att dra sig in och gå till
sängs och de lydde utan konstigheter. Vi andra fortsatte att göra heder åt frukten och ostarna
och det blev långt in på småtimmarna innan vi tog oss samman och tog genvägen genom hålet
i häcken över till oss. Ett hål som redan funnits på Greta och Gerdas tid i huset och då bodde
det en jämnårig kille där nu Olle och Liselott huserade. Det hade varit många tillfällen då
hålet utnyttjats för att snabbt och obemärkt ta sig mellan husen. Så om bara väggar kunde
tala….

28. 28
igg som en lärka stod Greta än en gång över oss och försökte få liv i oss. Det var
visserligen inte alltför tidigt, men eftersom vi planerade att dra oss till ett bad så gällde
det att passa på medan solen lyste och det fortfarande fanns några platser kvar att breda
ut filtarna på. Greta hade redan sett ut målet och det var ute på Alnön. Hon gillade det bättre
än att åka till Fläsian för där hade man E4an tätt inpå och dessutom vattnet mot norr och solen
i ryggen en stor del av dagen. Bättre då med Alnöns söderläge och lugnare miljö. Det fanns
minst tre badplatser att välja på. Vi skyndade på vår morgontoalett och åt lite frukost innan vi
stuvade in allt i bilen och drog iväg. Egentligen så kunde vi från övervåningen se de tilltänkta
stränderna, men vägen dit var betydligt längre och krokigare så det tog sin rundliga tid att nå
fram. Lyckligtvis kunde vi konstatera att det fanns gott om plats och vi bredde ut oss och
gjorde alla förberedelser för en dag i solen. Alla tre valde vi bikini som förstaval och så
sträckte vi ut oss på filtarna och njöt av solens värme. En efter en slumrade vi också till
eftersom de två senaste nätternas uppesittande ackumulerat ett visst sömnbehov. Ett välbekant
plingande från en glassbil som ivrigt försökte locka till sig kunder förde oss tillbaka ur
drömmarnas värld men istället för att ge efter för glassbilens locktoner drog vi oss ner i
vattnet för välbehövlig svalka.
Svalka fick vi också, för vattnet var inte alls lika inbjudande som de yttre omständigheterna
gjorde sken av. Det behövdes ytterligare ett antal soldagar innan temperaturen skulle komma
upp i riktigt behagliga tal, men skam den som ger sig. Vi plaskade pliktskyldigast omkring lite
och noterade att det inte var många andra som gjorde oss sällskap. De flesta andra som var i
vattnet var föräldrar som gick omkring i vattenbrynet och höll uppsikt på sina telningar. Några
halvstora grabbar plaskade runt en bit bort men sedan var det ödsligt i vattnet. På stranden
däremot trängdes fler och fler och alla försökte få fatt på så många solstrålar som det var
möjligt. Smått huttrandes återvände vi till filtarna och svepte in oss i handdukarna. Det dröjde
dock inte länge innan solen åter värmt upp oss och självmant fick oss att än en gång exponera
våra kroppar.
Medan vi snurrade runt, likt köttet på grillgallret, kunde vi se att det fanns ett antal ögon som
ivrigt spanade in våra sololjeglänsande kroppar och när som helst var beredda att både bildlig
och bokstavligt var redo att sätta tänderna i det gyllenbruna köttet. Det var ett gäng
tonårsgrabbar som oblygt placerat sig på perfekt fluktavstånd och som inte gjorde någon
hemlighet att det var vi tre som var deras huvudrätt denna dag. Vi kunde också höra en del
kommentarer kring oss och våra kroppar och jag kunde inte annat än le åt hur illa ställt det var
med deras iakttagelseförmåga. Samtidigt så blev jag också till viss del smickrad över deras
omdömen och sög åt mig orden som ett läskpapper. Jag kunde dock förstå Tildas stigande
irritation för deras nedvärderande kvinnosyn lyste lika starkt som solens strålar. Vi slapp dock
irritera oss på dem någon längre stund för en av grabbarna fick plötsligt för sig att han måste
hem och med en tupp mindre så blev de kvarvarande två inte alls lika tuffa och språksamma
som när de var tre.
Vi passade också på att äta av vår medförda matsäck innan vi än en gång sträckte ut oss. Nu
somnade vi dock inte utan låg och småpratade om både stort och smått. Lite då och då for min
blick upp mot en av grabbarna, men varje gång den snuddade vid hans vek han förläget undan
blicken. Vi fortsatte att njuta av solen och när vi än en gång, trots det svala vattnet, kände oss
P

29. 29
tvungna att svalka av oss så följde ett antal ögon oss intresserat. Vattnet kändes inte riktigt
lika svalt den här gången och vi stannade kvar lite längre än gången innan. Det var nu också
fler som badade och därför lade jag inte märke till att killen som aldrig vågade möta min blick
plötsligt var precis intill mig ute i vattnet. Tilda och Greta hade gett sig uppåt medan jag valt
att simma ytterligare en stund. Först blev jag nästan lite skrämd av hans närvaro men jag
valde att försöka hålla mig avvaktande och inte visa min rädsla. Det var därför ganska
naturligt att det var han som tog initiativet
- Hej!
- Hej! Svarade jag lite avmätt.
- Jag förstår om du är sur på mig och mina kompisar. Det var väl inte så där jättekul att
höra deras ordbajseri. Jag förstår inte vad det tog åt dom. Jag vill i alla fall be dig och
din syster om ursäkt.
- Tack för det, men varför stoppade du dom inte om det är som du säger?
Det blev tyst en stund och jag trodde att jag gett en direkt dräpande replik när han
eftertänksamt fortsatte
- Du tror mig säkert inte, men jag ville säga åt honom, men jag vågade helt enkelt inte.
Han är egentligen ingen bra kompis, men det är ännu värre att stå på sig och visa en
egen vilja.
- Schyst av dig i alla fall att be om ursäkt. Det hedrar dig
- Tack! Jag har inte sett dig här förut. Bor du här?
- Nej, jag bara hälsar på min kusin.
- Kusin! Så det är inte din syster! Ni är ju lika som bär. Nästan i alla fall. Fast……
- Fast vadå? Svarade jag och blev plötsligt osäker vad det var han försökte säga. Hade
han sett något som han nu tänkte avslöja och sedan håna mig. Samtidigt så verkade
han ganska snäll så med viss oro men med stor nyfikenhet väntade jag på hans
eventuella svar
- Jo…, det är så….Jag vet inte hur jag skall säga det, men jag tycker du är sötare än din
syster…, förlåt kusin.
Jag kände hur jag rodnade inför det högst oväntade avslöjandet. Jag befann mig nu i samma
situation som han varit i nyss och visste inte alls hur jag skulle formulera mitt svar.
- Tack, snällt sagt av dig.
- Jag försöker vara bara ärlig. Jag heter förresten Henrik. Vad heter du?
Jag dröjde medvetet lite med svaret för jag kände mig helt klart osäker på vart det här samtalet
skulle leda, men återigen så upplevde jag att killen intill mig varit uppriktig mot mig så var
det inte mer än rätt att jag också svarade så uppriktigt jag kunde
- Tove heter jag
- Hej Tove! Och din kusin hette Tilda. Ni gör tydligen allt för att vara lika. Tredje tjejen
då! Det måste väl ändå vara en syster till en av er?
- Nej! Fnittrade jag. Det är Tildas mamma!

30. 30
- Du skämtar. Hon kan inte vara mamma till en av er. Nej du skämtar med mig.
- Jag är helt allvarlig och dessutom börjar jag bli kall. Jag måste gå upp nu.
- Jag får väl tro dig då, men jag lovar att vi trodde ni tre var, om inte jämnåriga så ändå
ganska nära i ålder. Gissa om han kommer att bli störd över att ha stött på en brud som
kunde varit hans mamma.
- Själv då? Är det kanske henne du var mest intresserad av?
Nu var det Henrik som rodnade men samtidigt som vi sakta närmade oss stranden fann han
sig själv och svarade
- Lite kanske, men efter att ha tittat mer noggrant på er så var det dig jag gillar mest.
- Jag märkte det, men du undvek mina blickar.
- Mm, och det har jag inget svar på varför jag gjorde det.
Vi var nu uppe ur vattnet och gick sakta upp mot våra filtar. När jag kom till min filt så sa han
bara ”hejdå” och fortsatte upp till sin kamrat som nu låg och läste ur en medhavd serietidning.
Tilda och Greta tittade förvånat upp mot mig och medan jag svepte om mig en handduk och
kröp ihop för att behålla värmen kom första kommentaren
- Tänk att man inte kan lämna dig ensam en sekund innan första killen är framme och
flörtar med dig, fnittrade Tilda glatt samtidigt som jag rodnade
- Kanske dags att du och jag tar ett samtal när vi kommer hem, fortsatte Greta. Du vet
det där med blommor och bin.
- Äsch lägg av. Han ville bara prata.
Jag svarade lite låtsat irriterat men ändå med en underton av allvar. Riktigt hur jag skulle
förhålla mig till det som hänt visste jag inte. Det här var något jag inte var förberedd på.
Konstiga signaler for runt inom mig och jag var inte alls säker på vart tankarna skulle leda
fram till eller vilka konsekvenser det skulle få. Greta kände instinktivt att det var något som
bubblade inom mig och kröp därför närmare mig och började sakta massera min rygg och
mina axlar. Tilda tittade oroligt på mig, men då jag genast log tillbaka och smekte hennes
kind blev hon lugn och lät mig bearbeta det som surrade inom mig i lugn och ro. Greta var
dock mindre benägen att vänta utan ville gärna att jag började berätta.
- Gör dig ingen brådska, men jag tror det är bra om du försöker dela dina tankar med
oss. Kanske inte alltid som att det känns lättare att prata om det, men jag garanterar att
efteråt så känns det bättre.
- Jag tror dig. Jag vet bara inte var jag skall börja eller ens vad det är som händer. Det
bara snurrar runt inom mig av både tankar och känslor och just nu så känns det som
om ingenting hänger ihop eller har betydelse samtidigt som jag tror att allt faktiskt
hänger ihop.
- Jag kan ana vad som sker inom dig och du skall veta att vi alla tre är beredda att stötta
dig. Trots att det är svårt. Försök ta tag i någon tråd och ge oss en bild av vad det är
som snurrar inom dig.
- Skall försöka, svarade jag med ett litet skevt leende och drog samtidigt av mig
handduken och istället satte mig i skräddarställning framför de båda…

31. 31
- Egentligen så har jag väl alltid känt mig annorlunda. Åtminstone så långt tillbaka jag
kan minnas. I början så hade jag självklart inget att jämföra med och även om jag såg
att min kropp var annorlunda än både Tildas och era så tänkte jag inte så mycket på
det. Inte heller var det något konstigt att jag och Tilda bytte kläder med varandra titt
som tätt utan det var bara en naturlig del i min uppväxt. Det var väl egentligen först
när vi började skolan och vi plötsligt blev uppdelade som jag fick mer att undra över.
Flickor för sig och killar för sig. Det var först då som jag började inse på allvar att jag
var annorlunda. Jag förstod inte uppdelningen. Det fanns ju tjejer som mer ville vara
med pojkarna och det fanns några, inklusive mig, som hellre höll sig till flickorna. På
något sätt så accepterade jag dock uppdelningen utan större väsen. Jag och Tilda fanns
ju för varandra all annan tid, så det här var ju bara ett konstigt undantag.
Inte heller när vi kom upp i tonåren bekymrade jag mig särskilt mycket över att jag
fortfarande helst umgicks med flickor och att jag inte alls hade något emot att Tilda
och jag lekte flicklekar och att hon gärna fick experimentera på mig alla nya sätt att
sminka sig och prova olika klädkombinationer. Jag tyckte bara att det kändes skönt
och avslappnat de här stunderna men någonstans då började jag nog känna att det här
inte var helt naturligt för en kille. Jag ville dock inte ställa frågan på sin spets, för
risken var då kanske överhängande att allt fått ett abrupt slut och det ville jag absolut
inte att det skulle hända.
Jag kan väl heller inte säga att jag försökte forska i varför jag var som jag var utan
ryckte i stort sett på axlarna åt det hela. Allt fick plötsligt en helt annan dimension när
du och Tilda försvann upp hit till Sundsvall. Halva mitt liv försvann och inte bara
vilken halva som helst utan nu insåg jag, trots att jag alltid klätt mig som kille i skolan
och andra sammanhang, att den kvinnliga delen av mig var mer betydelsefull än jag
någonsin trott eller anat. Jag deppade väl inte ihop precis, men fick heller inte någon
”lindring” av mina bekymmer när jag lite då och då provade mors kläder istället för
Tildas. Det var liksom inte ”rätt” i mer än en mening, hur ärtigt och ungdomligt både
mor och du klär er.
Egentligen vet jag inte om mor ändå hittade rätt tråd att dra i när hon började tjata om
mitt hår och ställde sitt ultimatum. Jag fick i alla fall ett skäl till att utveckla lite mer
av min feminina sida och även om jag självklart insåg att jag också, rent
utseendemässigt, fick ett femininare utseende så var jag nu beredd att ta det steget.
Förvånansvärt så uteblev reaktionerna nästan helt. Visst fick jag kommentarer, men
kanske lyste ändå min egen känsla igenom att det här var jag. Så här ville jag se ut och
vara.
Det kändes därför helt underbart när Tilda och jag åter träffades och vi omedelbart
kunde knyta an till hur vi varit med varandra. Det var precis som vanligt och jag kunde
få utlopp för min vilja att också vara tjej. Fortfarande så hade jag ingen tanke att jag

32. 32
var annat än en kille, visserligen en kille som lika gärna kunde vara klädd som tjej
men som ändå var kille i själ och hjärta. Inte ens när jag fick alla tjejkläder i present
höjde jag på ögonbrynet. Tvärtom blev jag oerhört lycklig, för nu skulle jag inte
behöva låna mors kläder längre när jag väl kom hem. Nu hade jag mina egna att
använda när jag så ville.
De första tankarna att något ändå drastiskt förändrats kom faktiskt först när vi drog oss
ner på stan. Först var det mer som en kul grej att gå ut och shoppa, något jag aldrig
gjort tidigare, men när jag upptäckte att de vi mötte faktiskt tog mig för en tjej så
började tankarna fara och flyga. Likadant igår med grannarna. Jag blev ärligt förvånad
att de inte såg igenom mitt skal och insåg att jag faktiskt är kille. Även om jag, med er
hjälp, iklätt mig rollen som tjej så har jag ändå, tycker jag själv, varit mig själv. Jag
har inte förställt min röst eller gjort något annat utan det är ändå jag som finns
härunder. Ändå så uppfattar alla mig som tjej.
Missförstå mig nu inte och tro inte att jag ångrar något. Tvärtom så är det här som en
ljuv dröm för mig att få uppleva allt detta. Samtidigt så kommer det in andra känslor
också. Jag har hittills sett det här som lite av en ”kul grej”, men jag märker ju nu att
jag själv håller på att förändras och att detta blir allvarligare än jag trott det skulle
kunna bli. Kanske väldigt naivt av mig att tro något annat när jag beter mig så som jag
gör, för hur skall man kunna förklara att jag riktigt njöt av att se hur vårt solande hade
lämnat spår som bara normalt syns på tjejer och samtidigt på allvar mena att det jag
gör ändå bara är ”på kul”. Samma med hålen i öronen. Jag kan rada upp massor av
saker som jag nu inser säger emot mig själv och när sedan alla jag möter också bara
ser en tjej så börjar det snurra till det riktigt för mig.
Idag inser jag att Liselott pratade till mig på ett sätt som hon säkert inte skulle gjort om
det varit Tore som Albin somnat hos. Jag kan inte riktigt säga var skillnaden ligger,
men det pirrade till i mig redan när hon sa det, men jag förstod inte riktigt varför. Allt
detta är saker som jag fortfarande noterat som en del av ”grejen” att jag klätt mig som
tjej, men det som hänt idag har fått hjärnan att snurra ytterligare några varv.
Först var det grabbarnas oblyga kommentarer kring oss som märkligt nog inte fick mig
att skämmas som kille. Istället förargades jag över hur nedvärderande de såg på ”oss”
kvinnor. Jag betonar medvetet ”oss” för så vitt jag vet var detta första gången som jag
kom på mig att inte bara ”klä ut mig” utan även identifiera mig som tjej. Då var det
nära att jag nästan svimmade när jag insåg vad jag tänkt. Än värre blev det faktiskt när
Henrik bad om ursäkt ute i vattnet. Inte för själva ursäkten utan för det han sa sedan.
- Vad var det han sa som var så omvälvande? Frågade Tilda
- Egentligen inget märkvärdigt i sig, men det spädde ändå på mina funderingar en hel
del. Han bad som sagt om ursäkt och började sedan glida in på oss. Han var helt enkelt
nyfiken och jag förhöll mig avvaktande. Plötsligt så sa han att han tyckte jag var söt

33. 33
och gärna ville veta mer om mig. Nu fanns det inte längre någon osäkerhet, nu var det
allvar. När tom en jämnårig kille stötte på mig så ogenerat insåg jag att Tore inte fanns
synlig längre. Det var istället tjejen Tove alla såg och det kanske jag också kunnat
hantera på något sätt om inte nästa reaktion kommit som ett brev på posten.
Hans kommentar att jag var söt och dessutom om vi kunde ses någon gång fick mig att
darra. Först trodde jag att jag varit i för länge och darrade av köld, men sen insåg jag
att jag gillade tanken att han både tyckte att jag var söt och att han ville träffa mig mer.
Nu tror jag inte att jag är så intresserad av just honom. Hans kompisars kommentarer
och hans uteblivna protest hänger som ett svart moln över huvudet på mig, men hans
tankar om mig väckte något inom mig. Jag gillade helt enkelt att höra en kille säga så
om mig.
Jag tystnade och lät mina ord sjunka in. Kände mig också ganska tom inombords och behövde
lite tid för återhämtning. Både Greta och Tilda satt stilla och betraktade mig, men det var inga
konstiga blickar utan ömma och varma. Tystnaden var inte på något sätt besvärande utan mer
att den visade på respekt för mina synpunkter. Ingen viftade bort dem som floskler eller
hjärnspöken, utan jag fick känslan av att de fullt och fast fått en inblick i mitt just nu
turbulenta själsliv. Till slut tog dock Greta till orda
- Jag tycker att vi inte rotar mer i det här just nu. Istället tar vi oss ett dopp till och åker
sedan hem. I alla fall jag tycker att det räcker med sol för idag och jag tycker mig se
att damerna också fått tillräckligt. Jag tänker dessutom byta om till baddräkt så om
ingen annan har något bättre förslag så trippar jag iväg till omklädningsrummen där
borta.
Vi vaknade till liv bägge två och letade snabbt upp våra baddräkter och följde Greta i hälarna.
Först vid ingången till byggnaden insåg jag att än en gång var en gräns på väg att passeras
mellan manligt och kvinnligt. Hur vanligt var det att killar i min ålder obekymrat steg in
genom denna dörr? Att de gärna smög upp på baksidan och kikade in mellan de gistna
plankorna var en sak, men att gå in med avsikt att bli betraktad som en jämlike var något
annat. Tom mycket annorlunda än att prova kläder i en provhytt. Lite spänd blev jag över vad
som skulle möta mig innanför dörren med det magiska ordet ”Damer”, men i trygg
förvissning att jag tydligen ändå upplevdes som en trovärdig kvinnogestalt följde jag efter de
båda in.
Först var det lite svårt att se, för kontrasten mot det strålande solskenet utanför var högst
påtagligt. När ögonen vant sig så såg jag bara några mammor med sina halvstora barn som
höll på att byta om. De bara nickade vänligt mot oss och vi styrde stegen mot en för stunden
tom del av det stora rummet. Med ryggarna diskret vända mot de övriga spillde Greta ingen
tid utan knäppte loss sin bikinibehå och masserade samtidigt sina bröst så fort de blivit
befriade från sitt hölje. Byxorna följde strax efter och nu kunde jag tydligt se hur mycket
solen tagit på hennes kropp. Samtidigt utförde Tilda samma ritual och på henne var spåren än
tydligare. Nyfiket tittade de båda på varandra för att sedan vända sig mot mig för att se på min
kropp. Jag försökte utföra rörelserna lika elegant och naturligt som de gjort och fann till min

34. 34
förvåning att mina händer mer eller mindre automatiskt masserade huden där behån suttit. Jag
kunde också se på deras miner att jag också minsann också fått färg. Vi förlängde dock inte
inspektionen ytterligare utan drog istället på oss våra baddräkter och rättade till allt som borde
rättas till innan vi, återigen med en nick mot de övriga, steg ut i det bländande solskenet.
Efter att vi nödtorftigt hängt våra bikinis på torkning och gjort en sista justering av
baddräkterna gick vi ner till vattnet. Det kändes stor skillnad nu och vattnet var riktigt
behagligt. Det var också fler som var i nu och vi måste passera flera grupper av badande innan
vi kunde nå fritt vatten och sträcka ut oss. Greta lockade med oss på en liten simtur och vi
följde lydigt efter som små andungar efter sin mamma. Det var också skönt att få rensa
huvudet från mina grubblerier och släppa loss lite fysiska krafter också som ackumulerats.
Smått utmattade men med en behaglig känsla inombords avslutade vi badandet och drog oss
upp till våra filtar för en kort andhämtningspaus. Jag såg direkt en diskret liten lapp som låg
vid min bikini och när jag vecklade ut den så kunde jag läsa Henriks namn, adress och
telefonnummer samt en kommentar som fick mig att rodna. De båda andra log mot mig men
visade inget intresse av att få ta del av budskapet. Jag tittade mig runt för att hitta Henrik, men
platsen där de legat var tom och han syntes inte till någon annanstans.
Vi sträckte ut oss en stund för att hämta andan och låta solen torka oss lite innan vi samlade
ihop våra kläder och än en gång försvann bort till omklädningsrummet. Det var nu mer livligt
därinne och mer eller mindre oklädda flickor och kvinnor stökade runt därinne. Vi hade vissa
svårigheter att hitta en liten bit bänk att hålla till vid men några som precis blivit klara
tecknade åt oss att vi var välkomna att överta deras plats. Jag blev lite nervös inför det som
skulle komma, men Greta viskade försynt till mig att göra lika som de gjorde. Utan ytterligare
kommentarer så hängde de upp sina kläder så att behån hamnade överst. Därefter hasade de
ner baddräkten till midjan och torkade sig ordentligt torra innan behån elegant och smidigt
dolde brösten med sina lager av tyll och spets. Linnet följde raskt därefter och sedan var det
kjolens tur. Med den väl på plats lirkades baddräkten av från kroppen och fast vi nu var helt
nakna under så var vi ändå klädda. Finurligt! Att sedan få på trosorna efter ytterligare en
torkning var en barnlek, likaså att rätta till hår och allt annat innan vi kände oss redo att
upplåta våra platser till andra väntande.
Resan hem gick sedan på nolltid och det var med en härligt euforisk känsla i kroppen som jag
hängde upp såväl bikini som baddräkt och kunde konstatera att det faktiskt var jag som hade
använt dem på en alldeles vanlig badstrand. Mycket nöjd med konstaterandet drog jag mig in
för att ta mig en dusch. Jag var tydligen först i kön så jag hade bara att dra av mig mina kläder
och trippa in i badrummet. Först nu kunde jag själv se min kropp och det var minst sagt
tydliga märken där bikinin suttit. T.o.m. en blind kunde nu se vilken typ av badkläder som
suttit på min kropp. Underligt nog så var det en känsla av välbehag som for genom mig och
ännu skönare blev det när jag löste upp mitt hår som varit innesluten i Tildas vackra flätning
sedan igår kväll och lät det varma vattnet skölja över mig. Noggrant tvättade jag såväl hår
som kropp och väldoften från de olika produkterna jag använt följde med mig ut i rummet där
Tilda stod redo i all sin nakenhet att överta min plats i duschen.

35. 35
Själv satte jag mig tillrätta framför spegeln och utan vidare funderingar plockade fram min
påse med papiljotter. Vant och ledigt som om jag aldrig gjort något annat rullade jag upp mitt
hår och när Tilda en stund senare kom ut ur duschen lade jag sista handen vid mitt verk.
- Kors i taket. Vad skådar mitt norra öga. Har du hunnit rullat upp ditt hår på den här
korta tiden. Och så perfekt det är gjort. Du kan verkligen det här, precis som ryktet
gjort gällande. Skulle syster min kunna tänka sig att göra likadant med mitt hår?
- Visst. Sätt dig du. Jag skall bara göra mig lite mer anständig.
Att bli lite mer anständig tog inte lång tid. Jag nöjde mig med rena trosor och en bländvit behå
innan jag tog plats bakom Tilda och började kamma ut hennes hår.
- Hur vill du ha ditt hår? Vill du ha böljande lockar, eller som jag tänkt mig en
traditionell pagefrisyr?
- Vet faktiskt inte, men om inte du har något emot det så skulle jag vilja vara så lik dig
som möjligt. Har jag fått en tvillingsyrra helt plötsligt så skall det väl också synas.
- Okej, då blir det så.
Även om det egentligen var ett ganska enkelt uppdrag att rulla upp hennes hår så var jag ändå
lite spänd inför uppgiften. Jag var inte så van att lägga upp på andra även om jag gjort det
några gånger på mor. Nu kändes det mer spännande och utmanande. Medan jag höll på
passerade Greta oss på väg till badrummet och stannade nyfiket upp inför scenen framför
henne.
- Kors då har det blivit frisersalong här också. Så fint du gör dessutom. Du är ju ett
riktigt proffs faktiskt. Får man vara så ofin och fråga om du kan göra mig fin också?
- Fråga kan man alltid, svarade jag och sken upp som en sol
- Och vad blir svaret, frågade Greta med glimten i ögat
- Självklart gör jag det. Gå och duscha du så hinner jag göra klar Tilda.
Jag fortsatte att jobba på och Tilda tittade storögt hur flinkt mina händer jobbade och var
mäkta imponerad när jag slutligen draperade hårnätet kring hennes huvud. När hon skulle ge
mig en kram som tack höll det på att sluta illa för våra papiljotter krokade i varandra och det
blev i princip helt omöjligt att kroka loss oss. Precis då kom Greta ut och ställde sig
skrattande och tittade på oss.
- Är ni inte nöjda med att vara som tvillingar. Måste ni dessutom vara siamesiska
tvillingar?
Samtidigt så bad hon oss vara stilla och sekunder senare var vi separerade efter en snabb och
lyckosam operation av husets tillförordnade kirurg. Dock hade ingreppet inte behövt
inkludera några kirurgiska ingrepp utan vi hade klarat oss helskinnade från äventyret. Tilda
försvann skrattande för att klä på sig och Greta satte sig tillrätta på stolen framför mig. Även
hon fick frågan hur hon ville ha sin frisyr och hon valde en mer böljande frisyr. Jag plockade
därför ihop alla små spolar och satte igång. Det här uppdraget tog lite längre tid att utföra och
Tilda kom och ställde sig bredvid mig för att riktigt kunna se hur jag gjorde. Samtidigt som
jag jobbade frågade hon.

36. 36
- Vad kan jag göra för dig när du gjort allt det här?
- Du skulle tex kunna lägga en tjusig makeup på mig och samtidigt visa hur du gör.
- Det gör jag gärna! Inget annat?
- Inte vad jag kommer på nu, men jag tycker det här är kul så jag gör det gärna utan att
ni behöver känna er skyldiga mig en gentjänst. Kul att kunna bidra med något. Ni har
väl förresten gjort mer för mig dom här dagarna. Jag kan knappt fatta att allt som hänt
faktiskt hänt.
- Det har hänt och du ser mer tillfreds nu. Har du hunnit ikapp dig själv kanske? frågade
Greta.
- Kanske. Känns i alla fall bättre.
Samtidigt så fäste jag sista spolen på Gretas huvud och fixade till hårnätet. Hon vände och
vred på huvudet och menade på att hon aldrig sett sitt hår så snyggt upprullat. Ett riktigt
mästerverk intygade hon och väntade med spänning på att se det färdiga resultatet när håret
torkat. På väg in till sitt rum bad hon oss två att gå ner i köket och oss börja med middagen.
Vi skulle ha stekt panerad rödspätta med alla tillbehör. Hungriga efter dagens alla händelser
behövde hon inte be oss två gånger utan vi drog på oss varsin klänning och skyndade sedan
ner i köket. Tilda tog kommandot och ledde arbetet på ett skickligt sätt. Hon fördelade arbetet
mellan oss och när Greta strax anslöt sig till oss fick hon sina arbetsuppgifter tilldelade.
Ljuvliga dofter spred sig snart i köket och det spädde på våra hungerkänslor ytterligare.
Väntan skulle dock inte bli alltför långvarig innan vi kunde ta ut maten i trädgården och slå
oss ner i den gamla syrenbersån som funnits redan på den tiden när Gerda och Greta bodde
här som barn.
i lät oss väl smaka av maten och njöt gott i den sköna sommarkvällen. Vårt samtal
handlade inte alls om dagens händelse vid badplatsen utan vi lät den saken bero.
Däremot så pratade vi desto mer om mitt minst sagt nyvaknade intresse för hår och
den kunskap jag fått på så kort tid. De var förvånade och samtidigt imponerade över hur lätt
jag gav mig i kast med uppgiften. Alla tre var vi spända på att se resultatet och lite otåligt
kollade vi av om håret var tillräckligt torrt. Vi visste dock att resultatet i hög grad var
beroende på hur torrt vi tillät håret att bli så därför avvaktade vi ännu en stund. Alla tre var vi
också överens om att vi nog var osedvanligt ”vackra” denna afton med våra papiljottförsedda
skallar.
Under vår väntan var det nästan ofrånkomligt att ändå komma tillbaka till eftermiddagens
händelser. Greta var den som tog upp tråden
- Jag tror jag förstår en del av hur du känner dig. Om jag tolkar dig rätt så har du aldrig
haft några svårigheter att prova andra sorters kläder. Jag vet ju själv hur jag och Gerda
lånade friskt av både mamma och pappa och inte blev det några rubriker för att vi kom
till skolan i en herrskjorta eller att någon av pappas kavajer hängde på våra axlar när vi
gick på fest. Det var ju coolt bara. Vi försökte ju också uppfostra er så att ni själva
både vågade och kunde ta egna beslut, något som ni båda också har varit duktiga på
under åren. Dina och Tildas ohämmade ombyteslekar ansåg vi vara ett exempel på
denna uppfostran. Vi såg inga konstigheter i detta utan tyckte att ni skötte det hela på
V

37. 37
ett alldeles utmärkt sätt.
Jag tror, som du själv var inne på, istället att den här ”leken” tog en helt annan
vändning när en jämnårig kille inte bara tog dig för den tjej du utgav dig för att vara,
utan att han dessutom oblygt stötte på dig. Hans sätt mot dig ställde väl egentligen en
fråga på sin spets och det är den frågan du inte känner dig riktigt beredd att svara på,
ens inför dig själv.
Jag tittade häpet på Greta och nickade bara att jag höll med samtidigt som jag vek undan
blicken. Hon hade träffat så mitt i prick att jag inte ens vågade erkänna att frågan fanns där.
Jag hann dock inte fullfölja min tankegång innan Tilda frågade
- Vilken fråga är det ni pratar om?
- Skall du eller jag ta frågan? undrade Greta.
- Jag tar den, svarade jag och vände mig till Tilda. Samtidigt sträckte hon ut sin hand
och tog tag i min och jag fortsatte. Den svåra frågan är vem jag försöker lura. Jag har
sett det här som en ”lek”, men andra ser på mig som en fullt normal och vanlig tjej.
Vem har rätt?
- Måste det egentligen finnas ett svar, undrade Tilda. Kan man inte bara få vara en
människa. Måste alla sättas in i ett fack?
- Du har helt rätt i att man borde få vara så som man är, men samtidigt så är hela
systemet ”uppbyggt” på att det finns ”män” och ”kvinnor”. Inte alltid det lättaste att
bryta mot sådana rigida uppfattningar, kommenterade Greta.
- Men Tove är ju så naturlig och så och dessutom har ju alla sagt, i alla tider dessutom,
att vi är så lika. Då, om det är sant, så är inte jag heller någon tjej alltså?
- Din retorik är kanske en smula färgad av din närhet till Tove, men visst kan man på
sitt sätt tycka så. Tyvärr så vet vi väldigt lite om hur folk reagerar. Jag kan ju också se,
inte minst efter den här dagen, hur lika ni båda är och agerar och det gör ju att alla inte
har den minsta anledning att ifrågasätta er könstillhörighet. Den frågan finns inte ens
på dagordningen utan det som orsakar fler diskussioner är huruvida ni är tvillingar
eller ej. Så långt är nog allt ”frid och fröjd” men vad händer egentligen när någon
upptäcker det rätta förhållandet. Hur går tongångarna då, hur förändras omgivningens
förhållande till Tove och oss andra?
Nu tycker jag inte vi skall överdriva för mycket och oroa oss mer än nödvändigt, men
visst är det bra att vi funderar kring dessa frågor. Viktigare, åtminstone för stunden, är
nog ändå att du Tove känner vårt stöd och att du vågar fortsätta utforska dina okända
sidor. Den här sidan kan ytligt sett kännas väldigt konstig, men hur många underliga
intressen finns det inte som andra människor regelbundet sysselsätter sig med och som
vi knappt höjer ögonbrynet åt. Då tycker åtminstone jag att det känns betydligt mer
näraliggande att man vill se, känna och uppleva sig som den andra halvan av
mänskligheten.
Se det inte som om ämnet är slutdiskuterat, för det är det med all säkerhet inte, men

38. 38
just nu är jag mer nyfiken på att se vad som döljer sig under alla dessa spolar. Vad
säger frisörskan själv. Är det inte dags att syna resultatet?
- Gärna för mig. Skönt ändå att få prata av sig, svarade jag och log mot de båda.
Helst hade jag velat krama om de bägge för att de var så förstående och härliga, men med
erfarenheten från ett tidigare kramkalas lät jag bli, men noterade att jag var skyldiga dem
några härliga kramar. Istället för att försvinna in i huset skyndade jag efter en spegel och mina
redskap och medan den nyutnämnda spegelhållaren Tilda satte sig tillrätta började jag plocka
ur spolarna ur Gretas hår. Med stigande intresse studerade hon mitt arbete och jag riktigt såg
hur spänningen ökade för varje spole som avlägsnades. När jag sedan borstade ut håret var det
som om solen fått en konkurrent. Med ett leende som kunde smälta vad som helst studerade
hon noga resultatet och uttryckte sitt gillande. Även Tilda tyckte att resultatet blev över
förväntan och började otåligt skruva på sig för att få möjlighet att abdikera som spegelhållare
och istället syna sin nya frisyr.
Greta lät sig motvilligt slita sig från platsen framför spegeln men gav till slut efter för Tildas
önskan. De skiftade plats och jag fick ett nytt huvud framför mig. Samma procedur
upprepades och jag blev inte heller den här gången besviken på reaktionen. Båda två var
helnöjda med resultatet och hade inte jag harklat mig och talat om att det fanns ytterligare ett
huvud att befria från papiljotter så hade de säkert stått där fortfarande och tittat in i spegeln.
Nu återvände de till verkligheten och utbytte några snabba blickar innan det blev bestämt att
Tilda skulle ta hand om mig.
Det tog en stund eftersom Tilda inte var så van, men jag lät henne hålla på och satt bara och
njöt av att bli ompysslad. När det blev dags att kamma ut frisyren bad hon om lite råd och
snart så kunde jag också studera frisyren. Precis som vi önskat så blev vi än mer lika varandra
nu när vi hade lika frisyrer. Jag visade dock på några sätt att kamma håret på som skulle göra
oss ganska så olika. Greta häpnade över hur olika vi då blev och funderade på om hennes
frisyr också gick att variera. Jag visade på några varianter och så höll vi på och lekte oss fram
till fler kombinationer.
Resten av kvällen satt vi ute i trädgården och pratade. Greta var inte ett dugg sämre än vi på
att låta tankarna få fritt spelrum och vi blandade allvarliga tankar med mycket humor och
fnittret var aldrig långt borta. Självklart så kom vi ofta in på allt som hänt på bara dessa få
dagar men även hur livet gestaltat sig för oss alla efter ”skilsmässan” tidigare i år diskuterades
livligt.
- Jag ångrar inte för en sekund att jag följde med mamma hit upp. Visst trivdes jag i
Vårby, men det här känns så mycket bättre. Det svåraste var att bryta upp från dig och
Gerda och det var många nätter då jag kröp upp i mammas säng för att det var så tomt
och ensamt i rummet. Nu har jag vant mig, men det kändes så himla skönt när du kom
och vi kunde vara tillsammans igen
- Även om jag inte gick in till mor så saknade jag dig också. Däremot så var jag ändå
lite fundersam hur det skulle bli när jag kom hit. Var du samma Tilda eller var det en
ny och främmande tjej jag skulle möta. Skulle vi hitta tillbaka till vårt gamla sätt att

39. 39
umgås och vara tillsammans eller hur skulle det bli. Jag var också rädd för att du
kanske inte ville ha mig i ditt rum längre.
- Vi diskuterade också det några gånger. Även jag undrade om du förändrats och kanske
inte längre ville bo i samma rum som en tonårstjej. Jag har ju ändå inrett det betydligt
mer tjejigt än vad det var möjligt i Vårby och du kanske skulle slå bakut. Jag ville
dock göra ett försök för vi hade det väldigt mysigt tillsammans. Jag insåg samtidigt att
det kunde vara förenat med andra problem. Misstänker att det inte är så vanligt att två
kusiner av skilda kön delar rum och att mina tjejkompisar skulle reagera konstigt.
Visserligen har dom inte varit så ofta här, men det kanske blir annat på sommaren när
man är mindre uppbunden. Jag var i alla fall villig att pröva och jag ångrar inte en
sekund att du bor i mitt rum.
- Vi diskuterade det som sagt, inflikade Greta, och jag stödde helt Tildas beslut även om
jag måste erkänna att jag nog tyckte att ni borde börja klara er själva och sova var för
sig. När sedan Gerda började prata om hur du visat intresse för hennes kläder och
planerade att hjälpa dig på traven så blev läget ett helt annat. Jag ville dock inte berätta
något för Tilda, utan jag lät saken bero.
- Så det var därför som du plötsligt blev så hjälpsam. Tyckte det gick alldeles för lätt ett
tag, log Tilda och klappade Greta på axeln
- Lätt och lätt. Det var bara att inse sig besegrad och låta er pröva. Ni skall förresten
aldrig tro att jag inte litade på er på något sätt. Jag har väl aldrig någonsin sett två
personer som haft sådan respekt och omtanke för varandra som ni två. En aspekt var
också den som Tilda nämnde. Vad skulle kompisar säga, men var det några som skulle
klara ut även den situationen så är det ni två.
Men Tore, förlåt Tove. Jag är nyfiken att höra hur du känner dig. Inte bara det där
vanliga ”det är väl okej” utan mer ingående. Hur har de här dagarna varit för dig? Är
det bara vi som styrt dig eller känner du att din vilja också fått råda? Hur uppfattade du
alla presenterna? Var det fult av Gerda och mig att påverka dig på detta minst sagt
okonventionella sätt? Jag är intresserad av att höra dig berätta, men jag har också
respekt för om du säger att du inte vill eller kan.
- Visst kan jag berätta, inga problem med det, men det kanske inte blir lika enkelt som
att ställa frågorna. Jag vet inte heller riktigt hur jag skall börja för fortfarande så surrar
en massa intryck åt olika håll. För att ändå lugna er, om ni nu behöver lugnas, så kan
jag väl först som sist säga att dessa dagar varit några av de underbaraste i mitt liv.
Bara så att ni vet om jag trasslar till min berättelse någonstans och den blir lite svårt att
följa.
Visst blev jag mycket överraskad över presenterna, men jag vill inte kalla att det var
”fult” gjort av er. Istället så funderade jag mer på hur ni kunde veta om att jag innerst
inne bar på den här önskan. Visst kände ni till att Tilda och jag swappade kläder med
varandra, men att det också betydde att det var en dold dröm hos mig att få känna mig
som tjej borde ni inte känna till. Dessutom var det ju inte förrän Tilda och du flyttade
från oss som jag själv började förstå sammanhanget. Jag saknade Tilda mycket, men

40. 40
även hennes kläder insåg jag. Under våren har den här känslan förstärkts och det är
många gånger som jag snurrat runt i butiker och varuhus och tittat på tjejkläder men
aldrig vågat köpa några. Dels har jag inte haft pengar, men sedan har det också varit
ett praktiskt problem var jag skulle gjort av kläderna. Mor har stenkoll på allt i
lägenheten så där skulle det inte gått. Jag har istället drömt att jag var tjej och allt vad
jag skulle vara med om då och vilka kläder jag skulle kunna ha vid olika tillfällen.
Egentligen borde jag väl ha misstänkt något när mor så envist tjatade om mitt hår, men
jag var så glad för att äntligen kunna känna mig lite som tjej så jag tackade och tog
emot. Lite undrade jag också när mor plockade fram kläder för mig inför resan upp hit
och när hon var så väldigt angelägen att inte visa mig packningen. Men jag brydde
mig inte så mycket och ställde inga frågor. Det var ju återigen kluvna känslor
inblandade. Jag gillade det jag såg i spegeln, men vad var det som höll på att hända?
Jag var lite nervös för att vi skulle möta någon på väg in till centralen, men inom mig
så stortrivdes jag. Jag var visserligen väldigt neutralt klädd, men det var tjejkläder mor
klätt mig i och jag accepterade glatt men ändå överraskad när andra människor tog
mig för en tjej.
Väl här så dröjde det heller inte länge innan jag och Tilda var som vanligt med
varandra och resten vet ni ju. Det jag däremot inte har en aning om är vart det här skall
leda till eller får för konsekvenser. Jag vet bara att jag stortrivs och verkligen gillar det
som hänt mig. Jag vet heller inte om den här känslan kommer att bestå eller om jag
plötsligt tycker att det är nog och Tore kommer tillbaka. Jag önskar att jag visste, men
just nu har jag inget svar. En hel del hänger det ju på er också. Hur mycket vill ni
tillåta och hur påverkar det här er när jag är Tove. Kanske har vi redan gjort det
omöjligt för Tore att komma tillbaka, men som jag sa så saknar jag inte honom just nu.
Visst tyckte jag att ni var justa mot mig som ensam kille i lägenheten, men redan nu
känner i alla fall jag en ännu starkare samhörighet med er. Ni kanske inte tänker på det
själva, men jag tycker att ni pratar till mig på ett annat sätt. Ni var absolut inte
otrevliga förut, men nu är ni mycket mer intresserade på något sätt. Ni tar på mig mer
och det känns så härligt med all den här beröringen.
- Du har nog rätt i det där. Vi tjejer rör mycket mer vid varandra, och åtminstone jag har
trott att, speciellt tonåriga grabbar, hatat när deras mödrar blivit för närgångna.
Tydligen så skall man inte dra några förhastade slutsatser om någonting och det har ju
inte minst ni två bevisat för oss ett antal gånger. Jag förstår också att du inte kan veta
något om framtiden och det tycker jag att du också kan ta med ro. Känn dig istället fri
att vara dig själv med den tryggheten att vi alla tre finns för dig. Säkert kommer det
dagar då allt inte är rosenrött utan att vardagen kan kännas både grå och trist. Kanske
är det istället så att det är just sådana dagar som kan ge dig svaret på flera frågor som
du varken kan eller ens vill försöka besvara just nu. Låt tiden ha sin gång, men känn
dig alltid fri att ta upp frågor som känns viktiga, samtidigt som vi lovar att också ställa
frågor till dig när det känns nödvändigt.

41. 41
åndagsmorgonen kom och även om det var nu sommarlovet började på allvar så
hade jag vaknat till och hört när Greta tassade runt för att göra sig i ordning innan
hon gav sig iväg till arbetet. Jag kunde inte somna om utan gick istället ner i bara
nattlinnet och satte mig på en stol mittemot Greta vid frukostbordet. Jag tackade ja till en
kopp te och medan jag läppjade på drycken tittade vi tyst på varandra. Greta log och sträckte
sig fram sin ena hand och förde undan en hårtes på samma sätt som mor gjort några dagar
tidigare och samma ilning av välbehag for genom min kropp. Jag log tillbaka och vi bara satt
där och sa inte många ord. När Greta var klar och lämnade bordet blev jag sittande tills hon
några minuter senare kom förbi och gav mig en puss på kinden. Hon önskade mig en trevlig
dag och jag önskade henne detsamma innan hon försvann ut genom dörren. Lite villrådig
travade jag runt i huset och försökte samla mina tankar som på nytt surrade i huvudet.
En del tankar sa åt mig att genast sluta upp med de här fånerierna och genast se till att Tore
kom tillbaka, andra manade på mig att det här var mitt rätta jag och att jag måste fortsätta som
Tove. Jag ville väldigt gärna lyssna på de röster som ropade Toves namn, men rösterna som
höll på Tore gjorde allt för att skapa oreda inom mig. Efter någon timmes fruktlösa försök att
reda ut tankarna drog jag mig upp till Tildas och mitt rum. Först tänkte jag dra täcket över mig
och sova en stund till, men sedan ändrade jag mig och istället började klä på mig. Utan att
egentligen tänka på det så hade jag satt på mig behå och trosor och letat upp en enkel topp till
sommarkjolen jag använt igår. Jag satte mig sedan ner vid Tildas sminkbord och plockade lite
bland allt där innan jag bestämde mig för lite olika kulörer och påbörjade sminkningen. Lite
osäkert kändes det fortfarande men samtidigt var det både spännande och kul att pröva på
egen hand. Blev det alldeles fel så fick jag väl be Tilda göra om det så småningom. Svåraste
valet stod färgen på läppstiftet för, men slutligen så bestämde jag mig för en blekrosa nyans.
Lite mer hemtam kände jag mig sedan när jag borstade ut håret även om jag nu kunde tillåta
mig att experimentera lite mer. Jag försökte också få till den där flätan som Tilda gjort på mig
häromdagen utan större framgång när jag hörde en röst bakom mig samtidigt som Tilda blev
synlig i spegeln
- Du skall göra så här istället!
Med vana fingrar styrde hon mina rörelser och även om resultatet blev långt ifrån lika vackert
som när hon gjort det på mig så blev jag ändå nöjd. Nöjd var däremot inte min lärarinna utan
hänsynslöst löste hon upp håret igen och manade på mig att göra ett nytt försök. Efter tredje
försöket nickade hon gillande och godkände mitt arbete. Samtidigt frågade hon
- Har du suttit här länge?
- En stund. Vet inte så noga.
- Jag vaknade för en stund sedan och såg dig. Kunde inte låta bli att se på dig och se hur
naturligt kvinnligt du satt här och gjorde dig fin. Jag tycker att du lyckats jättebra. Inte
för mycket och inte för lite. Jag är riktigt stolt över hur snabbt du lär dig.
- Även om jag inte målat mig själv mycket, så har jag sett hur du gjort. Jag har också
legat som du gjorde nyss och studerat dig.
- Det har jag märkt och ibland så har jag undrat varför du gjorde det. Nu förstår jag.
M

42. 42
- Jag kan inte heller riktigt förstå varför, men det kändes inte fel att betrakta dig.
- Så kände inte heller jag det. Det var aldrig obehagligt att känna dina ögon. Lite grann
fantiserade jag väl att du var min kille och att du betraktade din flickvän. Blev du
förresten nöjd med vad du såg?
- Jag lärde mig uppenbarligen en hel del genom att se på dig så visst var jag nöjd.
- Nu menade jag inte sminkningen utan det andra!
- Jaså, det! Oh ja! Det gjorde jag verkligen. Du har en fin kropp. En sån man avundas
dig.
- När du säger så så ger du mig känslan att du redan då såg på mig med en tjejs ögon,
men samtidigt så säger du att de här tankarna kommit först nu?
- Jag förstår din synpunkt och jag vet inte säkert, men det var nog med en tjejs ögon jag
såg dig, fast då varken kände eller förstod jag det.
- Även om vi inte skall tänka så, men kände du aldrig lust till mig?
- Nej, inte vad jag kan minnas. Trots att jag sett dig, och du mig, naken många gånger så
har jag aldrig tänkt på dig på det sättet. Skillnad har det varit med andra tjejer i
klassen.
- Anna tex
- Jasså, du har märkt det!
- Vem kunde undgå dom blickarna. Men var inte ängslig. Tror faktiskt inte Anna tog
illa upp. Tvärtom så var hon nog intresserad också.
- Det visade hon aldrig!
- Tydligen vet du i alla fall inte allt om hur det är att vara tjej. Vi kan se och höra en
massa men för den skull behöver vi inte avslöja allt vi vet . Kan vara bra att tex hålla
en alltför överhettad kille lite lågt och inte späda på hans ego. Sånt gör vi ofta.
- Jaså, det gör ni! Är det mer jag borde känna till?
- Massor, men jag kan väl inte avslöja allt på en gång. Tids nog så kommer du nog att
lära dig ett och annat knep alldeles på egen hand. Du skall veta att en tjej kanske
betraktas som tillhörande det svaga könet, men i verkligheten så är det tvärtom, fast
det vet inte killarna. Det är vi, kära syster, som är det starkare könet. Det är vi som kan
få killar att bokstavligt krypa framför våra fötter, men det krävs en hel del list och
framförallt att vi alltid låter dom tro att de är de som beslutar. Sedan är det lätt, för tror
dom bara det så vet du att du segrat. Då kan du manipulera precis dit du vill ha dom.
Vi fortsatte diskussionen en stund till och var gott och väl halvvägs genom frukosten när vi
övergick till att lägga fast planerna för dagen. Vädret var strålande så något annat än ett dopp i
havet vore otänkbart. Tilda föreslog att vi skulle ta cyklarna och trampa ner till Fläsian, trots
vissa nackdelar. Det var dock närmare dit och eftersom vi inte längre hade tillgång till bil med
chaufför så var beslutet egentligen inte så svårt. Det tog heller inte lång stund för oss att fixa
till lite färdkost och sedan att försvinna upp till vårt rum för att klä på oss och samla ihop det
vi ansåg oss behöva för en tur till stranden.
Uppenbarligen borde vi haft en bil, för mängden prylar vi ansåg nödvändiga tenderade mer att
likna ett mindre berg, så vi insåg genast det nödvändiga att sortera bort CD-spelare med
tillhörande skivor, en stor trave olästa böcker och diverse mer eller mindre nödvändiga kläder.

43. 43
Kanske skulle vi slippa halv snöstorm. Det var ju ändå sommar. Det enda läsbara blev ett
antal tjejtidningar som Tilda absolut insisterade på att de var bra att ha. Inte minst borde jag
läsa dem för att hålla mig ajour med tjejers sätt att tänka och vara. Jag föll för det argumentet
och packen delades upp i två högar så att vi fördelade bördorna.
Vi nådde lyckligt och väl Fläsian och även om vi absolut inte var först på plan så kunde vi
ändå se ut en lämplig plats att slå oss ner. Vi försökte hitta en plats så långt från E4an som
möjligt och hittade också en liten plätt på den lilla halvö som vek ut sig i Sundsvallsbukten.
Där låg vi bra och hade bra uppsikt över området. Det gällde ju att spana in om det kom några
tjusiga killar, som Tilda uttryckte det.
Några sådana syntes inte till men efter ett tag så dök några tjejer från Tildas klass upp och
lade sig en bra bit från oss. Tilda vinkade dock ivrigt och efter en stund uppmärksammade de
henne och kom emot oss. Ett ivrigt kramande blev resultatet när de nådde oss och efter
vederbörlig presentation så var jag nu du och syster även med Viktoria och Sara som de båda
hette. De å sin sida hade svårt att acceptera att jag var Tildas kusin. Tvillingsyster var det enda
rimliga och även om detta också, till vissa delar var sant, så tänkte vi inte inveckla oss i denna
snåriga förklaring. När presentationen var avklarad så synade Viktoria och Sara snabbt av
platsen och såg att det fanns gott om plats för två till. Tilda nickade accepterande och jag hade
föga att invända även om jag återigen fått fjärilar i magen.
Medan de två gick iväg för att hämta sina saker fick jag en snabb resumé vilka två som skulle
dela vårt läger den här dagen. Sara var av finsk härkomst och bodde hos sin farmor här.
Hennes föräldrar bodde i Vasa och det var deras uttryckliga önskemål att hon skulle gå i
svensk skola. Trots att Vasa är en av de starkare svenskbygderna i Finland så blåste
förändringens vindar även där. Tilda och Sara hade funnit varandra omgående. Kanske var det
ändå den likartade bakgrunden som nyligen inflyttade till området som fört dem samman.
Sara var dessutom en väldigt just och frispråkig dam som sa det hon tyckte. Dessutom gjorde
hon det på skönt sjungande finlandssvenska som ibland fick den allvarligaste kommentaren
att nästan låta komisk. Det faktumet kunde irritera Sara än mer och då var det bäst att man
passade sig.
Viktoria däremot var infödd Sundsvallsbo sedan generationer. Hon bodde i Skönsmon, inte
långt från oss, och var också en gladlynt tjej. Dock led hon av en icke obetydlig rondör som
hon, trots idogt kämpande, inte blev av med. Det var dessutom många i klassen som ständigt
påpekade detta för henne och det gjorde henne inte gladare. Sara och Tilda hade inte haft
några sådana synpunkter utan istället sett henne med andra ögon. Enligt Tilda var det ingen
som var så duktig som hon på dans och rytmik. Hon överglänste alla när det gällde sådana
övningar och dessutom mer än gärna gick ut och dansade. Tyvärr så var det ofta så att hon
själv fick bjuda upp eller skaka loss ensam i utkanten av dansgolvet, för de tilltänkta
kavaljererna såg bara hennes kroppshydda och inte hennes otroliga taktkänsla.
När de väl slagit ner sina bopålar så var de givetvis nyfikna på mig och jag fick dra mitt livs
historia i kortfattad form. Jag höll mig, helt och hållet, till sanningen utom det lilla
förbiseendet att jag istället för tjejen Tove egentligen var killen Tore. Givetvis så tyckte de att
det både var spännande och ovanligt att två kusiner växt upp så tätt inpå varandra, men det var

44. 44
vi ju vid det här laget rätt vana vid att höra så vi spann inte vidare på den tråden. Istället gled
samtalet över på sommarens tilltänkta glada fröjder och det som först och främst nämndes var
hur skönt det var att sommaren äntligen var här. Jag fick höra en hel del om vårens alla
besvärligheter och hur töntiga lärarna kunde vara även här uppe. Några lärare omhuldades
dock ivrigt och den gemensamma nämnaren var att de var entusiaster som verkligen gillade
sina ämnen och hade förmågan att förmedla sitt intresse till eleverna. Ämnet som sådant
spelade mindre roll utan det var hängivenheten som gjorde deras lektioner så intressanta.
Skolan var dock bara ett ämne som flyktigast ägnades en tanke åt. Viktigare blev istället det
senaste skvallret om vad som hänt sedan skolans slut. En del oväntade parbildningar hade
skymtats på stan och det var givetvis ett hett och kärt ämne. Med samma inlevelse
diskuterades också ett rykte att en av klassens tjejer var med barn. Några närmare detaljer
visste ingen, men att det var något som ständigt skulle föras på tal, tills det antingen
bekräftades eller dementerades stod helt klart.
Vi det här laget så var vi väl så varma i kläderna, även om just kläder var av det minimala
slaget på våra kroppar, och vi alla kände för ett dopp. Dessutom påpekade Sara att det kommit
några riktigt trevliga exemplar av det manliga könet som just nu höll på och latjade med en
boll i strandkanten. Kanske skulle det vara läge för en liten demonstration av vad som fanns
för alternativ till att sparka omkring en stackars boll som hon så härligt framställde saken. Jag
var på väg att dra på munnen men kom snabbt på Tildas varning och eftersom jag dessutom
inte helt och hållet såg det härliga i att paradera framför ett gäng testeronstinna tonårsgrabbar
så höll jag mig avvaktande. Tilda och Viktoria verkade dock gilla förslaget så snart befann jag
mig i mitten av gänget som till synes planlöst råkade passera grabbarna på 1,5 meters avstånd
på väg ner i vattnet. Att dessutom Sara ogenerat rättade till sin bikini just innan hon steg ut i
vattnet såg också ut som något helt oplanerat, men plötsligt skiftade grabbarnas intresse från
en enda rund sak till två andra. Fortfarande utan en endaste min av att vi noterat det faktum att
vi nu var under konstant bevakning fattade alla tag i varandras händer och på ett led trippade
ut i vattnet.
Vi behövde inte vänta på resultatet av vår annonskampanj. Tre hugade spekulanter släntrade
obekymrat ut efter oss och även om de höll sig på behörigt avstånd så var målet föga dolt. De
iakttog oss konstant och minsta rörelse vi gjorde noterades. Av någon outgrundlig anledning
så råkade sedan deras medhavda boll hamna precis mitt bland oss och när Sara lite frestande
vägrade lämna ifrån sig bollen utan skickligt kastade den till mig när hennes uppvaktande
gentleman gjorde ett valhänt försök att återta bollen var leken i full gång. Trots vår
överlägsenhet i antal så var de som bålgetingar på oss. Vi fick ta emot ganska hårda törnar
men det som kändes mest påfrestande var alla händer som plötsligt var precis överallt. De
stannade sällan någon längre stund men mycket snart så fick jag helt klart för mig att den här
närkontakten av tredje graden hade ett enda syfte, känna så mycket bar hud som möjligt och
gärna försöka hitta ytterligare några, om än täckta, platser att vila händerna på.
Det verkade dock som om de övriga tre hade mindre emot denna behandling så jag föll till
föga och försökte slappna av så mycket det någonsin gick. Dock var jag ständigt uppmärksam
mot alltför flitigt uppvaktande. Ville ju ogärna att täckelsen skulle falla i en mer bokstavlig

45. 45
betydelse. Därför fick jag ständigt rätta till behåbanden som hade en speciell förmåga att
halka ner och tom låsa mina armar, men det verkade vara ett gemensamt problem för oss fyra.
Leken mattades av så småningom ett mer stillsamt badande inleddes. Eftersom jag
uppenbarligen var den ende nykomlingen i detta tillfälliga gäng så var jag givetvis ett högvilt.
Jag försökte, så gott det gick, att hålla en låg profil, men det var ett hopplöst företag.
Visserligen kom Tilda genast till min undsättning, men det blev ändå en hel del att förklara.
Uppenbarligen klarade jag korsförhöret med betyget godkänt och intresset för de andra ökade
i takt med att frågorna avtog. Snart var jag lika intressant som någon av de andra och ingen
var mer viktig än någon annan.
När vi drog oss upp ur vattnet ville gärna killarna följa med och dela filt med oss, men
framförallt Sara var bestämd och menade att de haft sitt roliga och att vi nu ville vara själva.
Lite ovilligt lommade dock killarna iväg och vi kunde sträcka ut oss på filtarna. Givetvis
kommenterades killarna flitigt men ingen framhölls mer än någon annan och snart var de
glömda och samtalet gled över mot andra intressanta frågor som var av intresse för
tonårstjejer. Jag kände mig absolut inte utanför som då jag under årens lopp fått stor
erfarenhet av vad kvinnor pratade om och deras sätt att diskutera så det här var inget nytt.
Däremot så hade jag vid fler tillfällen känt mig, av naturliga orsaker, lite utanför när väl så
intima kvinnospörsmål diskuterats vid vårt köksbord. Nu var situationen annorlunda och jag
var mer förstående inför frågorna. När därför samtalet åter gled in på den blivande
tonårsmamman och hennes situation så kom det att handla mycket om sex, samlevnad och hur
man bäst skyddade sig. Både Sara och Viktoria berättade att de haft samlag och tog P-piller
medan Tilda och jag lite generat erkände att vi varken gjort det ena eller tagit det andra.
- Var inte så ledsna för det, kommenterade Sara med sin sjungande finlandssvenska, jag
för min del är inte speciellt stolt över min förlorade oskuld. Nu är det gjort, men jag
hade lika gärna haft det ogjort. Det var inte alls så rosenskimrande och härligt som
novellerna ofta framställer det, fortsatte hon och nickade mot högen av tidningar som
låg spridda runt om oss.
- Jag är mest bitter över det sätt det skedde på, inflikade Viktoria. Faktiskt så var det
riktigt uselt gjort och jag kommer aldrig att förlåta den killen. Aldrig!
- Vad var det som hände? frågade jag.
- För min del så är det helt nyligen det skedde, inledde Sara. Det var på en av festerna
innan vi slutade på högstadiet. Vi hade fått lov att var i en sommarstuga och där
samlades ett gäng. Vi var lika många killar som tjejer och det hela började väldigt
trevligt. Vi lagade vår mat och redan då så började paren bildas. Vi trängdes i det
trånga köket och det var faktiskt riktigt mysigt med den här närkontakten. Vi slickade
av varandras fingrar och vänslades i största allmänhet.
Efter maten så blev det dans och jag vill faktiskt inte säga att vi var påverkade men lite
kändes nog vinet som vi druckit till maten. Inga större mängder drack i alla fall jag
men jag kände mig avslappnad och så. Lite vinglig kände jag mig så de högklackade
skorna åkte av och jag tassade runt barfota i min lätta sommarklänning. Min kavaljer

46. 46
höll sig troget vid min sida och jag kan inte ens påstå att heller han var speciellt
påverkad. Mer påverkade var vi nog istället av stundens frihet och det kändes därför
inte speciellt konstigt när han började smeka mig över brösten. Tvärtom så blev jag
nog väldigt smickrad över hans uppmärksamhet och jag svarade med att utforska
honom. Det var inte speciellt svårt att lista ut att han började bli ordentligt upphetsad
så när han tog mig i handen och drog med mig ut ur huset och ner till bastun vid
vattnet så var jag helt med på noterna.
Väl inne i bastun återupptog vi vår petting och för min del hade det gärna fått stanna
vid det, men nu var det som att försöka stoppa en stridsvagn. Utan större åthävor, men
heller inte burdust, såg han till att min klänning åkte av och att jag hamnade på rygg
på en av lavarna. Jag blev först lite orolig, men han fortsatte att smeka mig och det
började kännas riktigt bra. Även om jag inte planerat det så började jag ändå så smått
att acceptera att han skulle bli den som tog min oskuld. Det var tom så att det började
spira en viss förväntning inom mig att det skulle ske. Trygg kände jag mig eftersom
jag haft p-piller sedan länge. Jag ville inte fråga om han hade kondom, för det skulle ju
direkt tas som ett ja från min sida och riktigt där var jag ännu inte.
Uppenbarligen var dock han redo för plötsligt upphörde de varsamma, sköna
smekningarna och han reste på sig ur sin halvsittande ställning över mig för att få fram
sin penis. Allt gick sedan oerhört fort. Han brydde sig inte ens om att ta av sig byxorna
eller låta mig ta av mig trosorna, som jag faktiskt var beredd att göra bara jag kunnat
komma åt, utan han bara lirkade mina stringtrosor åt sidan och sedan bara körde in sin
lem i mig. Trots att jag ändå var lite uppe i varv och jag kände hur jag började bli våt
så gjorde det så fruktansvärt ont när han utan känsla stötte in den i mig. Ni kan inte
ana hur ont det gjorde men han bad inte ens om ursäkt utan stötte vidare ett par tre
gånger innan han stannade upp i en konvulsion och började pumpa in sin säd i mig.
Nästan än värre blev det när han utmattad lade sig bredvid mig på laven och nöjt
stoppade undan sin numer slaka kompis och sedan knappt tittade på mig utan istället
började prata om hur kul han skulle ha på sommarlovet och allt som han och hans
familj skulle göra. Där låg jag och fortfarande hade ont efter hans omilda behandling
och det enda han kunde tänka på var sitt sommarlov. Det är möjligt att jag hade för
stora förväntningar på mitt första samlag, men så här hade jag i alla fall inte tänkt mig
det. Så från min sida är det enkla rådet att håll på er tjejer, ingen mening att hasta iväg
och ta första bästa chansen för att bli av med oskulden. Ni kan, tyvärr, bli av med en
vacker illusion också.
- Jag känner nog likadant, fortsatte Viktoria, men jag blev mer kränkt än hade ett fysiskt
obehag av mitt samlag. Vi känner varandra, och det var också på en fest som det
hände. Nästan så fort jag kom innanför dörren började han stöta på mig och, tyvärr, så
är det inte ofta som det händer. Jag har blivit van vid att få vara panelhöna och det är
kanske därför hans uppvaktning fick mig att släppa alla hämningar. Jag njöt av hans
beröringar när vi dansade och jag gillade starkt när han smekte mig på brösten. Efter

47. 47
några timmar var jag ordentligt upptänd och hade inget emot när han drog iväg mig till
ett rum i huset. Av rädsla för upptäckt behöll vi kläderna på men han låg på mig och
hade sina händer innanför min tröja. Jag hade knäppt upp behån och tyckte det var
jätteskönt när han masserade mina bara bröst. När han sedan hasade ner sina jeans så
lirkade jag bara av mig trosorna och var mer än villig att låta honom ta mig.
Jag tycker faktiskt att det var riktigt skönt när han kom in i mig och även om det gick
fort så var det njutbart även för mig. Han hade heller ingen större brådska ut ur mig
utan vi låg en stund och kelades innan vi hörde någon i korridoren utanför. Vi rättade
till våra kläder och lämnade rummet. Jag hade ju lite mer att rätta till så jag hamnade
några meter bakom honom och kunde därför se hur han, direkt när han kom ut i
gillestugan där festen pågick, gick fram till sitt killgäng och mötte dom med ett brett
leende och dessutom gick laget runt och gjorde en high-five. Det snurrade bara till i
huvudet på mig och plötsligt blev jag illamående och var tvungen att fly in på toaletten
för att spy. Samtidigt så kände jag hur hans sperma rann ner i mina trosor och jag
kände mig så förnedrad och utnyttjad.
Jag lämnade omedelbart festen och sedan dess har jag hatat både honom och hans
gäng. Han har försökt prata med mig någon gång, men jag har bara stirrat honom rakt i
ögonen och gått förbi utan att säga något. Så jag håller med Sara. Stå på er. Ni hinner
bli av med era oskulder ni också, men se till att det är ni som håller i taktpinnen. Låt
inte killen ta kommandot utan gör det i er takt. Jag drömmer inte mardrömmar om
detta, men den kille som skall få komma in i mig måste verkligen visa att det är mig
han är intresserad av, inte bara min slida.
Alla hade vi glansiga ögon efter speciellt Viktorias berättelse. Ingen sade något utan lät
berättelserna sjunka in under tystnad. Viktoria låg dock alldeles intill mig så jag sträckte ut
min hand och smekte hennes kind. Hon fattade tag i den och höll den hårt, samtidigt som hon
tittade in i mina ögon och gav mig ett tacksamt leende. Hon släppte sedan inte min hand utan
kramade den fortsatt hårt i säkert flera minuter innan Sara åter bröt tystnaden
- Nej flickor. Jag behöver svalka av mig efter den här biktningen. Någon som följer
med?
Mer än så behövde ingen av oss för att följa Saras exempel, men det var ett mer dämpat och
stillsamt gäng som drog sig ner. Killarna som badat med oss förra gången vädrade morgonluft
och började putsa sin tuppkammar för att än en gång visa upp sig och sina färdigheter, men
den här gången fick de sprätta för sig själva. Ingen av oss föll för deras locktoner utan istället
simmade iväg runt den lilla udden och försvann bort från dem. Inte heller när vi återvände gav
vi dem någon chans att beblanda sig med oss. Lite orättvist kanske, men vi kände ett behov av
att visa solidaritet med Sara och Viktoria och då fick dessa killar, oskyldigt, stå som
syndabockar. Däremot var vi inte längre deprimerade efter deras berättelser utan med glatt
humör tog vi oss an allt vi hade med oss i matsäck när vi återvänt till filtarna.

48. 48
Resten av måndagen flöt iväg snabbt det blev dags för oss att dra oss hemåt om vi skulle
kunna ha middagen klar tills Greta kom hem. Både Sara och Viktoria gjorde oss sällskap och
på vägen kunde vi avlämna Viktoria vid hennes hus. Efter ett mindre kramkalas där vi lovade
varandra att ses även i morgon, oavsett vädret, så trampade vi vidare och nådde strax vårt hus.
Sara vinkade bara åt oss och trampade vidare in mot staden medan vi ledde in cyklarna på
gården samtidigt som grannen intill tittade ut genom ett fönster och hälsade glatt på oss.
Med gemensamma krafter, fast jag skall villigt erkänna att Tilda är bra mycket flinkare när
det gäller matlagning, hade vi i alla fall middagen klar när Greta kom hem. Hon hoppade
snabbt in i duschen och kom sedan ut till oss i syrenbersån. Till min förvåning var hennes hår
helt orört, trots duschen, och när hon såg min min förklarade hon.
- Jag satte på mig en duschmössa så jag inte skulle förstöra min frisyr. Du må tro att jag
fick beröm idag. Både kunder och arbetskamrater kommenterade min frisyr. Några
frågade vilken frissa jag gick till och jag kunde ju inte annat än berätta att det var mitt
syskonbarn som var konstnären bakom verket. Lustigt nog så antog också samtliga att
du är tjej, men de blev verkligen imponerade och verkade smått avundsjuka. Kanske
skulle du öppna en salong?
- Vet inte! Det är roligt att hålla på med mitt och ert hår, men jag vet inte om jag vill
pyssla med det på heltid. Tror det är ganska jobbigt.
- Det är det säkert. Det var bara en förflugen tanke, men nu är jag hungrig. Luktar
jättegott och ser läckert ut. Verkligen skönt att få sätta sig till dukat bord.
Tisdagen blev måndagen lik och vi fyra tjejer började nu känna varandra riktigt bra. Våra
diskussioner tog aldrig slut och alla upptänkliga ämnen passerade revy såväl när vi låg på
filtarna som ute i vattnet. Inga killar störde heller vår dag utan det var tjejsnack från morgon
till kväll. Först när vi började planera morgondagens äventyr så slog det mig att mor skulle
komma då. Jag tvingades konstatera att åtminstone jag ville stanna hemma för att ta emot
henne och Tilda ställde sig solidariskt vid min sida. Både Sara och Viktoria blev visserligen
lite besvikna, men förstod mig och mitt beslut. Sara uttryckte också att hon längtade efter sina
föräldrar, men att det skulle dröja ytterligare någon vecka innan de skulle komma hit.
Visserligen hade hon alla möjligheter i världen att själv ta sig över, men hon ville inte lämna
sin farmor ensam och dessutom så hade hon fler kompisar här än hemma i Vasa. Så hon
misströstade inte.
Däremot så började jag istället bli lite orolig inför morgondagen. Hur skulle mor ta emot mig?
Skulle hon gapskratta åt sin ”dotter” eller börja gråta. Visserligen hade hon gett mig en massa
tjejkläder men ändå. Kläder förresten, vad skulle jag ha på mig? Tilda såg min bekymrade
min och anade säkert vad den berodde på för hon slog armarna om mig och lovade att det
skulle gå bra. Hon skulle stå vid min sida och hjälpa mig. Hon påstod vidare att jag verkligen
hade anpassat mig suveränt och hon själv hade svårt att se Tore ibland. Visserligen kunde det
bli en överraskning i sig för Gerda, men det var något jag inte skulle oroa mig för. Istället så
skulle jag vara precis som jag varit dessa dagar och låta min mor se mig precis så här. Tilda
var övertygad om att hon skulle gilla det hon såg.

49. 49
ur gärna jag än ville lita på Tilda så var det många nervösa timmar innan det var
dags att ta promenaden ner till stationen för att möta mor. Jag vet inte hur många
kreationer jag provade innan jag bestämde mig för en av sommarklänningarna vi
hittat. Den var gulrutig med markerat liv och böljande kjol. Det gulrutiga tyget var sytt på
diagonalen i kjolen och var riktigt ärtig mot min mycket brunbrända kropp. Helst skulle väl
den bäras behålös, men då jag inte var utrustad på samma sätt som Tilda så fick jag krypa till
korset och fortfarande ha en behå, men vi hade hittat en som man kunde byta ut axelbanden
mot genomskinliga sådana och då fick jag nästan samma känsla. Ett par lätta sandaletter med
ganska låg klack fick bli mitt slutliga skoval.
Sminkningen tog lång tid. Hur jag än försökte så blev det inte så som jag tänkt så till slut var
jag tvungen att krypa till korset och be Tilda om hjälp. Hon lyssnade in mina önskemål om en
lätt men ändå fullt synlig sminkning och vips så fanns den där. Mest nöjd blev jag med
ögonen som blev precis så där läckert inramade men ändå inte såg ut som om jag var på väg
till största kvällsfesten. Mina naglar, såväl på händer som fötter, hade fått sig sin duvning
kvällen innan och lyste nu vackert röda och färgen matchade nu perfekt läppstiftets glans. Till
kreationen hade jag också hittat passande smycken och jag kunde inte låta bli att leka med de
dinglande stora ringarna jag hade i mina öron. Det gav en vällustkänsla i hela kroppen när de
slog mot min kind och när jag såg mig i spegeln så var jag mer än nöjd med hur jag såg ut.
Precis så här såg en välklädd och självsäker tonårstjej ut så det fanns inget konstigt med den
bilden. Ändå var det just den bilden som återigen förvandlade mina knän till geléklumpar och
jag fick lov att sätta mig.
Som vanligt fanns Tilda där för att stötta mig och efter att för hundrade gången försäkrat mig
att det skulle gå bra steg vi ut i verkligheten och tog promenaden ner för backarna och mot
stationen. Vi kom fram nästan samtidigt med att tåget påannonserades och jag såg med
blandade känslor fram mot de närmaste minuterna. Det var ingen svårighet att upptäcka mor
bland de avstigande trots att perrongen fylldes av alla. All nervositet flög plötsligt bort och jag
ville bara nå mor så fort det gick och försökte därför bana min väg genom trängseln fram till
henne. Det kändes nästan som om det bildades en gata fram mot henne av alla människor som
vek undan och strax stod jag mitt framför mor. Vi tittade på varandra under några tusendelar
av en sekund innan jag slängde mig i hennes öppna famn och både kramade och blev kramad.
Det verkade som om vi hade varit åtskilda ett helt liv och på något sätt kändes det precis just
så.
Perrongen avfolkades snabbt och plötsligt stod vi tre där alldeles ensamma och tittade på
varandra med blossande kinder. Jag var lycklig att se mor och hon strålade av lycka att se mig
också. Tilda fick också sin beskärda del av uppmärksamheten, men oupphörligt återvände
hennes blickar till mig och med ett brett leende och lätt skakning på huvudet försökte hon klä
sina känslor i ord
- Men så fin du är! Och vilken söt klänning du hittat. Du är jättesöt i den och den är så
fin mot din brunbrända kropp.
- Tack! Vi hittade den på Cubus, svarade jag samtidigt som jag rodnade när mor rättade
till axelbandet på min klänning som halkat ner.
H

50. 50
- Det har tydligen varit tillfälle för sol och bad ser jag. Ni är så vackert bruna bägge två.
Men så glad jag är att se er. Även om det bara är några dagar sedan vi skildes så känns
det som evigheter sedan. Mycket har ju hänt dessa dagar också och jag är så nyfiken
att höra allt ni har att berätta. Mina ögon berättar en hel del för mig, och det jag ser är
verkligen spännande. Visst har jag förstått av Gretas samtal att du för dig väl, men att
jag skulle bli mött av två så vackert klädda unga damer hade jag inte föreställt mig. Ni
verkligen utstrålar mogen kvinnlighet och det gör mig varm inombords. Men vi ska
väl inte stå här hela dagen och prata. Nu vill jag hem till mitt barndomshem. Hjälper ni
mig med väskorna?
Mor behövde inte be två gånger utan vi delade upp bördorna och började dra väskorna bakom
oss. Det var så praktiskt med dessa hjulväskor och även om det lät en del när vi drog dem så
underlättade det till en hel del i uppförsbackarna. Mor höll mig hela tiden i handen och jag lät
henne villigt hålla den. Som Tore hade jag säkert försökt gjort mig fri, men nu log jag bara
mot mor och försökte hålla mig än närmare henne. Tilda gick på mors andra sida och såg
också ut att trivas. Vår lilla ovanliga familj var nu åter samlad och det mesta var som vanligt.
Det första vi gjorde var att ta med mor på en tur i huset. Vi förresten! Det var snarare hon som
visade huset för oss och berätta livligt om allt som skett i huset när hon bodde här som barn.
Vi lyssnade intresserat och riktigt såg framför oss hur Greta och Gerda huserat runt i huset på
motsvarande sätt som vi nu gjorde. När vi kom till vårt rum så kom ett leende över mors
läppar och hon började berätta
- I det här rummet bodde Greta och jag också. Det var vårt flickrum ända tills vi flyttade
ner till Stockholm. Jättekul att ni bor här nu. Känns helt rätt för mig. Hoppas bara att
inte Tore, förlåt Tove, kommit och rört till det för dig. Du började väl bli van att ha
eget rum?
- Van och van. Visst var det skönt på ett sätt att ha eget rum, men det kändes ändå tomt.
Jag hade själv bestämt att Tore skulle bo inne hos mig, ifall han själv ville det förstås,
och så blev det. Sedan att Tore knappast hann in i rummet innan Tove gjorde entré har
i och för sig inte ändrat på något men känns ändå väldigt bra. Jag blir bara lite rädd att
vi styr för mycket och inte låter Tore bestämma själv.
- Var inte ängslig för det, svarade jag. Även om jag själv undrar och funderar vad det
bär hän så tvekar jag ändå inte. Det här är det underbaraste jag någonsin upplevt.
Känns verkligen som jag är Tove och jag gillar henne och det hon gör.
- Låter jättebra! Jag har också funderat på samma sätt som du Tilda och eftersom jag
satte bollen i rullning så har jag haft än mer grubblerier om det var rätt att göra så här.
Självklart så är det ditt liv vi pratar om och du skall alltid känna att det är du som
bestämmer över hur du vill leva ditt liv, men jag blev i alla fall glatt överraskad över
din kvinnlighet när du mötte mig. Hade jag inte vetat….
Mor avslutade aldrig meningen innan jag kröp in i hennes öppna famn och gav henne en mjuk
men innerlig kram. Hon besvarade min kram och smekte mig lätt över huvudet. Jag kände
också hur hon snyftade till och torkade bort en tår ur ögat något som jag själv också gjorde.
När hon sedan frigjorde sig från mitt grepp fluffade hon till mitt hår lite innan hon fortsatte

51. 51
- Det är lite otäckt det här. Du vet att jag alltid älskat dig för den du är och så är det nu
också. Du får absolut inte tro att jag inte uppskattar Tore när jag säger det här, för det
gör jag verkligen, men när jag står framför Tove så går det inte att förundras över hur
stilig och bekväm du verkar vara i den här rollen. Tro mig när jag säger att jag gillar
dig som Tore, men du är en fantastisk härlig varelse i Toves skepnad också. Som mor
är jag omåttligt stolt över dig. Tänk att kunna befinna sig i bägge världarna. Det måste
vara en härlig känsla?
- Jag håller med dig, inflikade Tilda. Även om vi provat varandras kläder många gånger
så blev det annorlunda den här gången. Tore försvann på något sätt och det känns helt
naturligt för mig att säga Tove nu. Undrar om det inte har något med håret att göra.
Jag tycker i alla fall att jag märker största skillnaden där.
- Det har du rätt i. Tänkte faktiskt inte på det. Ni är förresten så tjusiga i håret bägge två.
Har ni varit hos frissan?
- Nej….
- Ja, det har vi, avbröt Tilda. Frissan gjorde ett hembesök här och om inte jag tar fel så
är hon beredd att komma tillbaka hit. Skall jag boka in dig nästa gång?
- Ojdå, är det sådan service här! Du menar väl inte att det är Tove som åstadkommit
detta?
- Jo, det är precis det jag menar, och vänta bara tills mamma kommer hem så får du se
henne.
- Det var det värsta. Hur beställer man tid?
- Ja, om du tar en dusch så kan jag väl se om det finns en tid ledig efteråt.
- Härligt! Jag känner mig verkligen i behov av en dusch. Vilket rum skall jag bo i?
När mor kom ut från duschen hade jag dukat upp allt i hennes rum och var redo för att fixa till
hennes hår. Jag var både spänd och förväntansfull att få visa att jag utvecklat mig. Jag var
däremot inte beredd på mors entré. Helt naken kom hon ut från duschen. Att det inte handlade
om ett misstag utan en medveten handling visade hon när hon obekymrat slog sig ner på
stolen framför mig och inte gjorde några försök att skyla sig. Först blev jag mycket
överraskad och blev stående bakom stolen, oförmögen att göra något. Strax återfick jag dock
min handlingsförmåga. Trots att jag alldeles nyligen sett Greta naken så var det liksom inte
samma sak att nu se sin mor i den klädseln. Jag kunde genast konstatera att mor var en mycket
vacker kvinna och att de båda systrarna verkligen var både vackra och välformade. Jag ville
dock inte stirra alltför mycket utan tog mig an verket att lägga mors hår. Medvetet frågade jag
inte hur hon ville ha det utan nu tog jag chansen att själv få välja hennes frisyr och se om jag
skulle lyckas med det jag hade i tankarna. Jag hade nämligen sett en frisyr i en av tidningarna
vi bläddrade i igår och nu ville jag se om jag kunde återskapa den.
Lite längre tid än normalt tog det, för jag måste hela tiden se frisyren framför mig och
överföra det till hur spolarna skulle rullas och vilken spole jag skulle använda. Sedan var det
heller inte helt lätt att låta bli att se på mors vackra kropp och hur självsäkert och oblygt hon
satt där framför mig. När jag sedan knöt hårnätet runt min skapelse tittade hon på mig genom
spegeln och kommenterade

52. 52
- Du har verkligen utvecklats. Jag såg hur flyhänt och säkert du arbetade . Men en liten
undran bara – när jag går till frissan så brukar hon fråga hur jag vill ha det. Det gjorde
inte du. Vet du så väl hur jag vill ha det?
- Det var helt medvetet. Jag vet inte hur du vill ha det, bara att jag vet hur jag vill att du
skall ha det. Vi får väl se om både du och jag blir nöjda. Jag hoppas kunna ge dig en
frisyr jag såg i en tidning i går.
- Spännande! Var det därför du liksom försvann bort ibland?
- Ja, jag måste återkalla frisyren i mitt minne och omforma minnet till praktisk
verklighet. Det var svårare än jag trott så just nu vet jag faktiskt inte om jag lyckats.
- Skickligt. Det skall bli spännande att se fortsättningen. Oavsett resultatet så har du
gjort ett bra arbete. Det känns bra så här långt.
Under tiden vi pratade hade mor rest sig upp och började plocka bland sina kläder. Medan vi
fortsatte att prata så klädde mor på sig inför mina ögon och jag förundrades över hur
självsäkert hon hanterade min närvaro. Jag blev också involverad i påklädningen då hon bad
mig om hjälp med att dra upp dragkedjan i ryggen på sin vackra sommarklänning.
Tillsammans gick vi sedan ner till Tilda som höll på att förbereda maten och som nu skulle få
lite assistans.
Strax innan Greta skulle anlända tog jag med mor upp till hennes rum för att slutföra mitt
uppdrag med hennes hår. Med spänd förväntan började jag ta ut spolarna ur håret och redan
nu kunde jag se att jag tänkt rätt och att lockarna föll så som jag önskade. När jag sedan
började borsta ut håret mötte jag mors blick i spegeln och hon sken i kapp med solen. Stolt
konstaterade jag att den tänkta frisyren som sett så vacker ut i tidningen också passade mors
ansikte väldigt bra och av döma av mors miner så gillade hon det hon såg. Precis som jag
rättade till de sista hårstråna hörde vi hur Greta kom hem och vi gjorde oss redo att gå ner.
Först fick jag dock en jättekram av mor och en kyss på kinden som tack.
Ännu mer uppskattning fick jag indirekt då Greta fick syn på sin tvillingsyster och fullkomligt
tappade hakan. Strax återfick hon dock tillbaka alla sina förmågor och kramade hjärtligt om
henne samtidigt som hon ivrigt uttryckte sitt gillande hur systern såg ut. Hon kastade också en
uppskattande blick åt mig som faktiskt fick mig att rodna. När alla hälsningsprocedurer var
avklarade följde vi den numer vanliga rutinen och försåg oss av maten och klev ut i
trädgården.
En kortare repris av dagens händelser blev till en del av anrättningen och sedan fortsatte vi av
bara farten och pratade om allt som hänt från att Greta och Tilda flyttade upp hit och tills mor
gjorde sällskapet komplett igen. Plötsligt kom mor på något och ursäktade sig innan hon
försvann in i huset. Efter en kort stund kom hon tillbaka och hade en liten kasse med sig.
Lugnt satte hon sig tillrätta och ordnade till klänningen innan hon tog till orda
- Visserligen har vi ju firat era födelsedagar redan, men jag tyckte att jag också ville
vara med om lite firande så jag kunde inte motstå frestelsen att inhandla dessa två
paket. Grattis på födelsedagen säger jag till våra gemensamma döttrar och samtidigt
önskar jag er en härlig sommar.

53. 53
Vi tog emot paketen och försökte sedan koordinera vårt öppnande så att vi samtidigt skulle ta
del av innehållet. Med ett gemensamt utrop och glada miner plockade vi upp varsitt set med
örhängen, armband och ett halsband. Enda skillnaden var att mitt set hade en blå grundton och
Tildas grön. Mor fick sedan omedelbart två par tonårsarmar runt sin hals innan vi ivrigt
pladdrande tog av oss våra nuvarande smycken för att ersätta dem med dessa. Vi fick båda lite
assistans och jag fick extra assistans för att ersätta mina örhängen med de nya. Hålen var ju
inte läkta på långa vägar och det gällde att göra bytet så försiktigt det nu var möjligt. Jag
väntade otåligt på att mor skulle få örhängena på plats och jag kunde göra Tilda sällskap
framför spegeln och beundra våra smycken.
Samtidigt som vi ivrigt studerade smyckenas effekt på vårt yttre kunde vi se våra mödrar
stolta stå snett bakom oss och lite diskret iaktta oss. De var riktigt belåtna miner på oss alla
fyra och när vi sett oss mätta, åtminstone för stunden, på grannlåten så överföll vi mor med en
väl tilltagen dos av kramar. Det kunde inte råda den minsta tveksamhet att presenterna
uppskattades av både mig och Tilda och blev på något sätt ännu ett bevis för hur väl jag funnit
mig tillrätta i min kvinnliga skepnad. Det kändes så rätt att få vara en del av deras kvinnlighet.
Ingen av de tre hade någonsin hållit mig utanför deras sfär på grund av mitt kön, men ändå så
kändes det som nu hände som något jättestort för mig. Kanske var det så att det framförallt jag
som förändrat mig och nu, klädd som en kvinna, verkligen kunde tillgodogöra mig av allt som
fanns så där lagom osynligt för den oinvigde.
Oavsett hur det förhöll sig så var jag väldigt tillfreds med min nuvarande situation och
uppenbarligen märktes det väl så tydligt för mor smög upp bredvid mig och gav mig en klapp
på kinden
- Du verkligen strålar av lycka! Jättekul att se hur bra du uppenbarligen mår och trivs
ihop med framförallt Tilda. Hon är verkligen en toppentjej! Inte bara för det sätt hon
hjälpt dig på utan i största allmänhet. Jag är säker på att du betyder mycket för henne
också även om du kanske just nu uppfattar att det mest är hon som hjälper dig. Även
om det kanske är så idag så kan saker förändras och det är du som plötsligt är den
starkare av er. Bra om du har detta i tankarna så kanske du slipper både dåligt samvete
för att du nu kanske tycker att du oftast står som mottagare men även för att du lättare
kan vara observant på när pendeln svänger och det är Tilda som behöver ditt stöd.
Även om du nu får en väldigt unik insyn i hur det är att vara kvinna så glöm inte att
det inte är kläderna som gör en till kvinna. Det handlar om så mycket annat också som
är svårare för dig att få en insikt i, och ju mer du inser att allt kanske inte är så enkelt
att förstå desto mer lyhörd blir du för de humörsvängningar som vi kvinnor ofta
hamnar i. Ofta vet vi inte ens själva att humöret svängt, utan plötsligt så är alla så
aggressiva och avoga mot oss, inte att det är vi som plötsligt blivit olidliga att vara
tillsammans med.
Jag blev lite förvånad över mors uppriktiga men samtidigt också intressanta synpunkter. Hon
hade träffat mitt i prick när det gällde mina första dagar som kvinna. Jag började få lite dåligt
samvete för att allt bara kretsade runt mig och att jag inte kunde ge så mycket tillbaka. Jag

54. 54
blev dock lite lugnare till sinnet efter mors föreläsning och lovade mig själv att vara
uppmärksam på, i första hand Tilda men även på mor och Greta. Jag skulle inte bli den som
svek deras förtroende utan verkligen skulle visa att jag, med beaktande av de skillnader mor
så riktigt påvisat, ändå var en kvinna de kunde vara stolta över. Jag blev avbruten i mina
tankar av att mor än en gång tog till orda
- Det kom ett brev hem till oss innan jag åkte som är till er två. Uppenbarligen har vi
glömt bort att meddela er far att ni har flyttat för brevet är adresserat till er båda på vår
gamla adress. Men kvitt samma. Nu får ni det i alla fall och ni får väl försöka ena er
om vem som skall öppna brevet.
Tilda och jag låtsades att bråka om vem som skulle få den stora äran och som den yngre av
oss två så var det jag som överlät åt min kusin och storasyster att öppna brevet.
Dear kids!
First of all I have to apologize that I can’t be with you on your Birthdays. I’m truly sorry
for that and wish that I got a chance to show you a better side of your father than I’ve done
the past years. I often think about my two kids in Sweden but always the reality come
between my thoughts and my wish to be a better father. But for now, no more excuses.
I know it’s a big day for both of you. To be sixteen is a major step, at least here in Britain
and all the information which reach me says that you two are very mature and well
establish in your society. I have no doubts to believe that when I compare the information
with my knowledge of your mothers. They also are a very good example of people who can
handle difficult situations as they become mothers in very young year and the father
almost run away from them. I still hope that you have some feelings for me and I can
guarantee that my feelings for my two kids in Sweden are growing every day. Maybe I’ve
grown up a bit and feel that I hopefully can hold a standard a father should.
I haven’t discuss this with your mothers, but I, here and now, invite you both to come to
London and visit me. You can of course choice which time suit you best, but let me know
in advance so I can book and send you your tickets. All expenses are on me so don’t worry
about that.
I really hope that we can see each other soon and in the meanwhile I hope that you can find
anything to buy for the money I enclose in this letter. My knowledge what you two need
and wish to do on your birthday are limited so therefore I make it the easy way with a
check. Another apologizes for that, but I hope to make it up with you when we meet,
hopefully soon, in London.
Yours sincerely
Brian

55. 55
Vi läste brevet om och om igen för att riktigt förstå texten innan vi vågade tro på att det som
vi läst också verkligen var rätt. Vi lät även våra mammor läsa brevet och under tiden fiskade
vi upp de två checkarna som låg där. Tilda var den första att reagera
- Kolla. Pappa har skickat 1.000 kronor till mig. Jag tror jag svimmar.
- Samma här! Och sedan kanske vi får åka och hälsa på honom i London, vilken
present, fortsatte jag
Mor ville gärna se checken så hon tog den samtidigt som hon bekräftande att vi läst brevet
helt rätt. Hon tystnade emellertid tvärt när hon såg beloppet och jag undrade vad som hänt
- Är det något som inte stämmer?
- Stämmer gör det alldeles säkert, men det är inte 1000 kronor ni fått vardera utan 1000
Euro, dvs. det är snarare 9000 kr ni fått. Jag tror jag deltar i ert ”svimmande”
- Låt mig få se på checken, svarade Greta och tog Tildas. Efter en kort besiktning
fortsatte hon. Ni har fel alla tre. Det är varken kronor eller Euro han skickat utan Pund.
Om inte jag tar fel så står den någonstans vid 13 gånger svenska pengar så det är ännu
mer ni fått. Fortsätt svimma ni så sticker jag iväg och löser in checkarna och låtsas
som om det regnar när ni väl kvicknar till.
- Lustigkurre där. Brian har visserligen alltid skött sig exemplariskt och så, men det här
tar nog priset. Vilken present ni fått tjejer!
- Och sedan en resa till London dessutom! Borde väl egentligen varit mer rättvist om
han bjudit oss istället!
- Nä, nä, det är vi som fått inbjudan, svarade jag och Tilda i mun på varandra och
spelade gärna med i den skämtsamma dialogen.
Vi fortsatte att käfta en stund med varandra medan checkarna vandrade fram och tillbaka för
att försöka avslöja om det var något villkor som vi inte sett först, men givetvis så hittade vi
inget utan de såg hur äkta och verkliga ut som helst. Vi övergick istället till att fundera kring
inbjudan och när det skulle vara lämpligt att vi kunde åka. Vi kom efter mycket diskuterande
fram till att den bästa tiden för oss var mot slutet av sommaren men givetvis så var vi beredda
att anpassa oss efter eventuella önskemål från Brian.
Brevet från Brian skapade också andra frågor. Visst hade vi sett bilder och så på far, men vi
visste egentligen väldigt lite om honom. Tidigare hade vi inte funderat så mycket vem han
var, men nu blev vi plötsligt mycket mer intresserade och bad våra mödrar att berätta allt om
honom. Nu kunde inte heller de bidra med så mycket, för frånsett de månatliga bidragen som
strömmade in och den tid vi alla fem bott tillsammans under spädbarnstiden så hade kontakten
varit mycket blygsam under åren. Det var ändå inte med någon oro som våra mödrar så
spontant gav sitt samtycke till inbjudan då de alltid ansett att Brian visserligen kunde vara rätt
slarvig, men han hade hittills alltid skött sina affärer snyggt och var en som de tyckte man
kunde lita på. Vi såg därför ingen anledning till att fundera mer utan Tilda skyndade iväg för
att hämta papper och penna och författa ett svar till far.

56. 56
Dear father!
Many, many thanks for your letter. We are both very happy that
you wrote to us and send us congratulations on our birthdays.
Your gift to us was enormous and we don’t know how we can
thank you enough. Both for the money and your invitation to
come to London and visit you. We have already had a discussion
with our mothers and they think it’s OK for us to join you. We
would love to come and see you in beginning of august if that’s
not a problem for you.
Once again many thanks and love to hear from you soon
Your kids in Sweden
Tilda and Tore
Med spänning skrev vi dit adressen på kuvertet och stoppade i brevet. Under tiden hade Greta
letat upp några frimärken och efter att de klistrats på kuvertet tittade Tilda och jag med
tindrande ögon på både brevet och våra mödrar. De nickade stillsamt sitt ”ja”, samtidigt som
de ställde sig intill varandra och såg nöjda ut. Lite glansiga ögon hade vi kunnat upptäcka om
vi varit mer observanta, men nu fanns det bara en sak i huvudet och det var att snabbast
möjligt få iväg brevet. Hade vi lite tur så var inte brevlådan vid stationen tömd ännu, så vi
slängde oss på våra cyklar och for ner för backen i vådlig fart.
Brevet hamnade i brevlådan och vi kramade om varandra inför fortsättningen. Tänk så
spännande att få komma till London med alla sina affärer och shoppinggator. Gissa om vi
skulle ha något att berätta om efter sommaren. Exalterade över vad som fanns i vår framtid
började vi ta oss tillbaka hemåt. Precis som vi svängde ut från stationen svepte en postbil in
och vi stannade upp för att konstatera om vi prickat in tömningen så precist. Det verkade så
för strax var brevlådan tömd och vi vinkade faktiskt åt brevbäraren när han åkte förbi och han
log glatt, men lite förvånat, tillbaka mot oss innan han försvann ur vår åsyn. Nu var brevet
iväg!
Vi glömde väl inte bort brevet, men de närmaste dagarna blev fulla av aktiviteter så vi fick
mycket annat att tänka på. Vi ville ju så gärna visa mor allt det som var nytt för oss, men ändå
så välbekant för henne. Stackars Greta fick slita på jobbet medan vi mest badade och hade det
skönt. För mig var det inte längre konstigt att bada i baddräkt eller bikini så det var nästan
som en reflex när jag skiftade från behå till bikiniöverdelen men för mor var det första gången
hon såg mig med bar överkropp och hennes reaktion uteblev inte
- Så solbränd du är! Nu ser man verkligen att solen tagit. Men…..,
- Du menar hur jag skall förklara det vita när jag är Tore.

57. 57
- Nej…., jo… ja, funderar inte du på det?
- Både ja och nej! Jag blev lite orolig första gången jag såg märkena, men när jag såg
hur märkena hjälpte mig att se ut som andra tjejer så var det plötsligt helt OK och
sedan har jag inte brytt mig. Borde jag ha det?
- Vet faktiskt inte. Det viktiga är väl inte vad jag tycker utan hur du känner det. Vi skall
väl heller inte överdriva eventuella problem. Finns ju alltid solarium om det skulle bli
nödvändigt. Jag håller dessutom med dig. Du ser faktiskt väldigt kvinnlig ut. Små
bröst visserligen, men inte alls ovanligt i din ålder. Jag tror mina inte var stort mycket
större i din ålder. De var mer som två myggbett brukade Greta reta mig, fast hennes
var ungefär likadana.
- Mina har blivit så här stora bara under det senaste året, inflikade Tilda, så jag tycker
heller inte att du behöver känna att du är sen i utvecklingen.
- När du har behå eller bikini på dig så syns det inte alls. Jättebra med de där nya
inläggen. Känns naturligt också, påstod mor samtidigt som hon med lätt hand rörde
vid mina bröst.
- Känns bra för mig också, fast…..
- Fast vadå?
- ….fast jag vet förstås inte hur det verkligen känns att ha bröst.
- Nej, det kan du ju inte veta……
Samtidigt som mor tänkte säga något dök plötsligt Sara och Viktoria upp från ingenstans. Vi
presenterade mor för dem och sedan var diskussionen i full gång, fast nu var det inte min
avsaknad av mjuka liljekullar utan andra ämnen som fördes på tal. Efter en del allmänna
uppdateringar vad som hänt sedan vi senast sågs (det var ju faktiskt för hela tre dagar sedan)
kom Viktoria in på den kommande midsommarhelgen. Viktoria hade halvt om halvt blivit
lovad att hon skulle få vara ute i föräldrarnas stuga nära Bergeforsen och även få ta med sig
några kompisar och nu undrade hon om jag och Tilda ville följa med förutom Sara som redan
tackat ja.
Mor lyssnade intresserat, men lade sig inte i diskussionen, utan lät Viktoria berätta hur hon
tänkt sig det hela. Vi skulle åka ut dit redan på morgonen, för det var ett lokalt
midsommarfirande i närmsta byn som hon tyckte var så trevligt. Lite dans runt stången och
lite glada upptåg. Sedan skulle vi dra oss tillbaka till stugan för att äta lite god mat och göra
oss i ordning för den andra stora händelsen den kvällen, dansen i Bergeforsparken. Det skulle
vara flera kända artister och en av dem var Darin som stod högt på listan över Viktorias
idoler.
Efter dansen så skulle vi cykla tillbaka till stugan och sova där, hur mycket sova det nu kunde
bli på midsommaraftonen. Det skulle inte bli några fler än vi, det hade hon varken tillstånd till
eller ens lust själv och hon tänkte heller inte sprida att vi skulle bo där till några andra, dvs om
vi både fick och ställde upp på hennes villkor att det bara var vi fyra som skulle vara i stugan,
inga andra.
Tilda och jag tittade på varandra och sedan på mor som bara ryckte på axlarna.

58. 58
- Om ni vill så tycker jag det känns OK. Jag tycker att ni är tillräckligt stora och mogna
att ta ett eget ansvar. Jag tycker också att du Viktoria har satt ribban högt och bra. Det
gillar jag. Trots det så kan det ändå hända saker så om ni får sällskap, på ett eller annat
sätt, tillbaka till stugan så vill jag att ni ringer till någon av oss. Vad säger du Viktoria
om det? Har du något förslag vem som skulle vara bra att ringa till?
- Det är helt OK om vi får ringa. Jag har själv tänkt på det och funderat kring det.
Mamma och pappa är inte att tänka på. Vi har ingen bil så där kan vi inte få någon
assistans. Får vi ringa till er så tycker jag att det skulle kännas skönt.
- Klart ni får. Då är det upp till er tjejer om ni vill tacka ja eller inte. Greta och jag klarar
oss själva så bry er inte om oss. Kanske förresten att vi också hamnar ute i
Bergeforsen, för om jag inte läst annonserna fel så är det inte bara Darin som skulle
komma. Var det inte hela Diggeloo-gänget som skulle vara där också?
- Jag tror det, svarade Viktoria glatt. Nå vad tycker ni?
- Klart vi kommer, kom det utan tvekan från oss båda.
Efter detta konstaterande tog diskussionen en ny riktning och nu handlade det uteslutande om
allt vi skulle ha med oss och tänka på inför helgen. Det var massor av idéer och synpunkter
som vi förde fram och mor drog sig helt undan den diskussionen och ägnade sig åt en
medhavd bok istället. Först när hon lade den ifrån sig och undrade om hon fick något sällskap
ner i vattnet avbröt vi vår planering och följde hennes exempel.
Efter badet återtog vi våra platser och fortsatte planeringen. Även om det egentligen inte var
så förskräckligt mycket att planera så var det ändå för ett vällovligt syfte. Halva nöjet är
planeringen sägs det och vi tänkte inte sumpa chansen att ha roligt för hela slanten. Mor log åt
oss emellanåt och tänkte säkert tillbaka på sin ungdom för lite då och då försvann hon in i sig
själv och fick ett belåtet leende på läpparna.
i gjorde dock en del praktiska övningar också. Inte minst så gällde det att hitta en
lämplig klädsel för kvällen och efter att vi löst in våra checkar och placerat
merparten av dem i ett par lämpliga fonder som Greta fått tipset om hade vi ändå ett
ordentligt kapital att spendera. Affärerna kunde därför se fram emot ännu en runda av ivriga
konsumenter, nu med den skillnaden att det var fyra tonårstjejer som var på inköpshumör.
Våra förståndiga mödrar tyckte att vi borde skaffa oss en ny uppsättning underkläder och vi
var inte sena att efterfölja deras förslag. Mor och Greta hade letat upp en butik som också
sålde bröstproteser för kvinnor som av en eller annan anledning saknade det ena eller det
andra bröstet och dit ställdes nu våra steg. Utan några speciella förberedelser bad vi att få se
på proteserna och efter noggrann provning så fann ett par vårt gillande. De var dock inte
speciellt stora men med tanke på min egen kroppshydda och den jämförelse jag kunde göra
med Tildas vackra liljekullar fick mig att inse att de nog var snudd på perfekta. Dessutom så
kunde de fästas direkt mot kroppen, så när vi senare provade ut ett par lämpliga behåar så
kändes det som det var med eget material jag fyllde ut kuporna med. Den belåtna min jag
tydligen hade i mitt ansikte, trots det extra hålet på mitt konto, gick heller ingen förbi. Nu
hade produkten fått ytterligare ett användningsområde - kompensation för en underutvecklad
byst på en tonåring.
V

59. 59
Med ytterligare stärkt självkänsla gav vi oss vidare ut på stan på vår inköpsrunda. I en liten
affär hittade vi varsin söt vit sommarklänning. Bägge lämnade axlarna bara så när som på de
smala axelbanden, men sedan skilde de sig åt. Min hade en utsvängd kjol i flera tunna lager
som böljade så fint när jag gick medan Tilda valde ett kort figursytt ”fodral” som gjorde
hennes kropp full rättvisa. Min var mer ”förlåtande” och kändes mer trygg än ett tight fodral,
hur intressant det än skulle vara att få tillbringa en kväll i en sådan dress. Som läget var så
kunde ju dessutom jag och Tilda byta med varandra om vi så önskade.
Skor var nästa naturliga steg under vår ekiperingsrunda och nu var det bara höga klackar som
gällde. Vi hittade också vad vi sökte och även om det blev helt identiska skor så bekymrade vi
oss inte för den saken. Resten skulle ju ändå skilja oss åt. I bara farten hittade vi också varsin
läcker handväska som skulle passa våra respektive klänningar väl. Nu kände vi oss väl rustade
för en midsommarhelg men våra mödrar hade lite mer i åtanke. Vi skulle ju sova också och
med mina nya förutsättningar så kunde jag gott ha ett lite mer ”avslöjande” nattlinne. Det var
inte enbart för män kvinnor gjorde sig vackra utan även för att visa upp sina företräden för
andra kvinnor. Efter lite letande hittade vi ett sexigt litet nattlinne som uppfyllde våra krav
och jag var mer än nöjd med inköpet.
Jag vet inte om det enbart var av omtanke om oss eller om det också fanns andra skäl, men
Gerda erbjöd sig att skjutsa ut allt vi behövde till stugan i förväg. Hon och Viktoria åkte
därför iväg med allt på morgonen. Vi hade reviderat vår plan lite och fått allas tillstånd att
övernatta även natten mot midsommaraftonen så när Viktoria kom tillbaka gjorde vi oss redo
för den ganska långa cykelturen ut till stugan. Med lätt packning och lika lätt klädsel, jag hade
bara ett par shorts och ett tunt linne utanpå bikinin, samt den obligatoriska cykelhjälmen
trampade vi iväg. Greta hade lovat att hon skulle stå för lite vätsketillförsel när vi passerade
IKEA och när vi kom dit tog vi tacksamt mot såväl saft som tilltugg i personalens lunchrum.
Vår otålighet gjorde dock att vi inte stannade särskilt länge utan fortsatte så snart vi fått
påfyllning av vätska och även hunnit pudra näsan en gång. När vi tog oss vidare mot Timrå
stod solen som högst på himlen och vår redan lätta klädsel kändes som mer anpassad för en
vinterdag. Av med shorts och linne och fortsatt färd i bikini blev den naturliga konsekvensen
och även om ett antal huvuden vändes när vi trampade genom Timrå så störde det inte oss i
alla fall. En stund senare nådde vi fram till platsen för morgondagens händelser och vi kunde
redan nu se hur förberedelserna var i full gång. Bredvid parken fanns en liten bassäng vid
Indalsälven och hit förlade vi dagens andra rast och svalkade av oss i det lite svala vattnet.
Efter den rasten var det inte lång bit kvar och vi kom fram till stugan vid god vigör. Viktoria
tog oss genast med på en kortare rundvandring runt i stugan. Det var en riktigt trevlig liten
stuga med två sovrum om två sängar vardera samt en storstuga som säkert var mer än hälften
av hela stugan. Den var utrustad med en härlig soffa att krypa upp i framför värmekaminen
och det fanns gott om golvyta innan köket tog vid. Viktoria undrade lite hur vi ville sova och
först så kändes det mest naturligt att jag och Tilda tog det ena rummet och Sara och Viktoria
det andra, men när Viktoria undrade om vi inte kunde ta ut madrasserna hit och sova
tillsammans på golvet i storstugan var alla genast med på noterna. Efter en mindre

60. 60
ommöblering kunde vi få till en riktigt mysig hörna för madrasserna utan att det tog bort
möjligheten att krypa upp i soffan och mysa.
När stugan var i det skick vi önskade drog vi oss ut på tomten och lapade en del sol. Det fanns
hus runt om oss, men stugan låg mycket insynsskyddad så både Sara och Viktoria valde att
sola topless, vilket jag av naturliga skäl avstod från och Tilda följde mitt exempel. Om det var
av solidaritet eller om hon också läst de varnande signalerna om den mindre goda
kombinationen mellan sol och ökad risk för bröstsjukdomar vet jag inte men jag var ändå
tacksam för hennes beslut. Någon diskussion om vårt val blev det dock aldrig utan fokus var
nu istället helt och hållet på morgondagen. Allt som vi planerat diskuterades än en gång
medan vi förberedde den här kvällens mat. Flera av deras klasskamrater hade tydligen också
sett ut Bergeforsparken som sitt mål för midsommaraftonen, och en del tyckte de att det skulle
vara riktigt trevligt att träffas, andra tänkte de försöka undvika så långt det var möjligt. Själv
hade jag ingen åsikt i ämnet, men tänkte ändå tillbaka på killgänget vi tidigare stött på. Det
ryste till lite i min kropp och jag hade faktiskt svårt att förklara min reaktion. Det hade ju varit
blandade känslor i samband med den kontakten och jag visste inte riktigt vad min kropp
svarat på.
Enda sättet att kunna konstatera att det började lida mot kväll var egentligen att se på klockan,
för alla andra signaler berättade något annat. Det var ljust, varmt och skönt och på alla sätt
och vis en härlig dag. Efter en promenad genom det lilla stugområdet ner till den lilla
badplatsen för ett svalkande kvällsdopp kurade vi ihop oss framför värmekaminen. Trots den
sköna kvällen så var det ändå skönt och mysigt att känna värmen och höra hur det sprakade
inne i kaminen. Lågornas dansade mot glasrutorna fascinerade oss också och vi satt faktiskt
helt tysta och bara tittade in i elden.
När kvällen, trots ljuset, började övergå mot natt var det ändå dags att tänka på morgondagen.
Sara var den första att trippa iväg till duschen och kom tillbaka i sin födelsedagskostym, dvs
helt naken. Obekymrat ställde hon sig framför oss och torkade sitt hår.
- Har damerna någon idé om lämplig frisyr till morgondagen? Skulle vara kul att pröva
något annat än det vanliga, men det är väl försent nu!
- Behöver det inte vara, vi har ju en alldeles utmärkt frisörska med oss! Inflikade Tilda
och puffade på mig.
- Utmärkt och utmärkt. Jag fick ändå inte med mig något att frisera er med. Jag tänkte
inte på det i hastigheten. Ledsen men….
- Inga men! Jag plockade ner sakerna. Tror att det skall räcka till oss alla fyra.
Triumferande hämtade Tilda fram en stor påse med alla mina saker och med undrande blickar
tittade Sara och Viktoria på redskapen som om de vore från medeltiden. Sara verkade dock
inte helt främmande inför att låta mig ta sig an hennes hår och satte sig i skräddarställning
framför mig. Jag fick jobba på bra för att hinna undan tills nästa tjej stod nyduschad och klar
för hårläggning. En smula svettigt blev det så när det var dags för mig att duscha passade jag
på att rulla upp mitt hår inne i badrummet och valde att komma ut med mitt nyinköpta
nattlinne draperat runt min kropp. En busvissling mötte mig och min uppenbarelse och jag
rodnade kraftigt samtidigt som jag log åt konstaterandet att total nakenhet inte alltid skall

61. 61
förknippas med ett sexigt uttryck. Viss form av skylande emballage kan uppenbarligen vara
nog så upphetsande.
Med tanke på morgondagen som kunde bli hur sen som helst valde vi att uppsöka våra
madrasser för att få lite vila innan morgondagen. Det tittade nyfiket på mig när jag rullade
ihop en filt på tvären och lade den närmast nedanför våra kuddar. Först när jag lade mig
tillrätta och såg till att min nacke fick stöd av filten och därmed lät huvudet bara få ett lätt stöd
av kudden insåg de finessen. Vi behövde ju inte leka fakirer bara för att vi ville bli fina.
Däremot så tog det ändå en bra stund innan vi kom till ro för fyra tonårstjejer kan ju inte bara
lägga sig ner och somna. Alldeles oavsett att vi pratat om det mesta under hela det senaste
dygnet så fanns det ändå saker som måste avhandlas.
Pratet tog ny och nästan intensivare fart när vi så sakteliga vaknade till liv morgonen därpå.
Alla var spända på att se resultatet men vi beslutade oss för att avvakta tills frukosten var
avklarad och det verkligen var dags att göra oss i ordning för etapp 1 av midsommarens
firande. Det blev lite rörigt ett tag men snart så hade alla morgonbestyr, inklusive frukost,
klarats av och de stod på kö för att låta mig ta hand om allt. Jag var emellertid på ett litet
annat humör så jag beordrade fram ytterligare en stol och ställde Tilda bakom den. Sara och
Viktoria fattade vinken och slog sig snabbt ner framför oss och snart var de helt avspolade så
att säga. Vi skiftade platser och nu fick de ta bort våra spolar. Att kamma ut frisyrerna ville
jag dock gärna göra själv. Inte för att jag inte trodde på deras förmåga att klara det, utan för att
jag tyckte det var så härligt att få sätta mina händer i deras ljuvliga hår och få skapa något.
Dessutom så hade jag en vision av hur de skulle se ut nu på dagen och hur jag sedan skulle
ändra frisyren till kvällen, men det berättade jag inte för dem än.
När alla var färdigkammade fick jag många lovord och tacksamma kramar innan vi började
klä på oss våra dagkreationer. De var av lite enklare slag och lite mer oömma eftersom det
handlade om dans kring stången och matsäck på gräsmattan. Framförallt skorna var
lågklackade och jag själv hade valt ett par ballerinaskor med öppen tå. Jag ville absolut inte
missa chansen att visa upp mina vackert färgade tånaglar. Även om jag hade fullt upp med att
göra mig själv i ordning så kunde jag inte undgå att notera hur de övriga successivt
förvandlades. Speciellt försökte jag notera hur de sminkade sig för där tyckte jag att jag var
ljusår från deras teknik och känsla för kombinationer.
När alla var klara trippade vi ut från stugan och gick ner mot ängen mitt i byn. På vägen dit
anslöt det folk i princip vid varje hus vi passerade och alla hälsade glatt på oss och tyckte det
var kul att Viktoria fick med sig sina kompisar också. Det kändes verkligen speciellt att gå där
och känna gemenskapen med mina tre kamrater och alla andra. Alla vi mötte tyckte vi var så
söta i våra klänningar och verkligen såg så där sommarfräscha som bara flickor kan göra. Vi
tyckte givetvis om alla komplimanger vi fick, men speciellt jag sög åt mig allt som en svamp.
Vi hade en härlig eftermiddag där vi verkligen slappnade av och hade roligt. Inga leker eller
aktiviteter var för barnsliga utan vi var med om allt som erbjöds. Det blev både ”Små
grodorna” och ”Packa pappas kappsäck” tillsammans med alla andra i byn. Lätt utmattade
men ändå euforiska över en mycket lyckad samvaro drog vi oss tillbaka till stugan för en
stunds avkoppling och en bit mat innan vi skulle göra oss i ordning för kvällens aktivitet som

62. 62
vi alla såg fram emot. Om vi under eftermiddagen tillåtit oss att plocka fram flickan inom oss
så var det underförstått att det nu var fyra unga damer som skulle fira återstoden av
midsommarhelgen.
Under glada tillrop skedde också förvandlingen och vi log brett och glatt åt varandra
allteftersom det flickaktiga ersattes, i våra ögon, av en mer mogen kvinnas uttryck. Trängsel
framför spegeln i badrummet var stor och alla beundrade såväl sig själva som de andra. Det
enda kvarvarande flickaktiga var det ständiga fnittret som låg som nästan överröstade stereon
som dunkade ut de senaste populära låtarna. Mitt i allt det glada blev plötsligt Viktoria
allvarlig och bad oss om uppmärksamhet. Samtidigt som hon vred ner volymen på stereon
satte vi oss i soffan och vände våra blickar mot henne.
- Jag vill absolut inte förstöra den härliga stämning som vi har här och nu, men jag
måste bara prata om några saker. Ni vet att jag har fått tillstånd att vara här med er
under den förutsättningen att det också bara är vi fyra här. Samtidigt så har vi alla
också lovat att det är här vi skall sova och jag tänker hålla dessa löften. Jag hoppas att
vi kommer att få en jätterolig kväll tillsammans och att vi kommer att få dansa mycket
och höra på bra musik, men jag vill att vi redan nu tar varandra i hand på att allt roligt
vi kommer att göra gör vi på festplatsen. När vi bestämmer oss för att gå tillbaka hit så
gör vi det tillsammans och endast vi fyra. Inget sällskap, inte ens en bit på vägen.
Kommer det fram att vi är ensamma i stugan så tror inte jag att vi mäktar med att hålla
eventuella objudna gäster på avstånd och det får bara inte hända. Vad var och en hittar
på under kvällen tycker jag är var och ens ensak, men givetvis så uppskattar
åtminstone jag om vi kan hålla ihop även om vi är ifrån varandra till och från. Jag vet
inte om jag låter för mycket som en moraltant, men jag vill ändå ha det här sagt och
hoppas att ni tar lika allvarligt på våra löften som jag gör.
Viktoria behövde inte tveka om våra åsikter för utan tvekan så reste vi på oss och samlades i
en grupp på golvet. Som om vi vore ett idrottslag slog vi armarna om varandra och kände den
gemensamma styrkan av enighet. Precis som Viktoria önskat bekräftade vi hennes tankar och
lovade dessutom att ingen skulle lämnas utanför under kvällen. Blev det inte så trevligt som vi
hoppades så skulle vi hellre bryta upp än att stanna kvar och sedan ångra oss vårt dåliga
omdöme.
Även om det inte sades direkt ut så märkte jag att de andra tre hade en annan oro inom sig
som jag inte riktigt hade. Det här med att vara klädd som tjej var för mig, ännu så länge, mer
en förändring av mitt yttre, och jag kunde tydligt känna att det fanns mycket mer att både
förstå och lära sig om hur det verkligen var att leva som kvinna. Som kille hade jag oftast bara
mig själv att bry mig om när jag var på fest. Visst försökte jag vara trevlig mot alla och lämna
mitt bidrag till att festen blev trevlig, men jag kan inte påminna mig att jag någon gång känt
mig orolig för att något skulle hända mig och min person under festen. Nu däremot så kände
jag en stigande oro hos de tre andra och insåg att för en tjej så var det inte lika okomplicerat
som för en kille. Hon hade inte bara sig själv att ta hänsyn till utan måste i betydligt högre
grad vara uppmärksam på sin omgivning. Blev hon för trevlig och uppsluppen så kunde det
klart misstolkas, insåg jag, och leda till konsekvenser som hon inte var mäktig att hantera.

63. 63
Som kille hade jag i alla fall aldrig råkat ut för att en tjej klängt sig på mig och dragit med
mig, ofrivilligt, till något mörkt hörn för att göra saker med mig. Helt oerfaren var jag väl inte
på att vänslas med det andra könet, men jag hoppades att de gånger det hänt att jag verkligen
inte varit för påstridig utan att det skett under fullt samförstånd. Det gällde verkligen för mig
att vara uppmärksam och inte låta saker och ting hända som jag inte gillade, men ändå inte
låta det gå ut över min önskan att ha en rolig kväll. Tilda, uppmärksam som vanligt, såg att
jag funderade på något och när det blev dags att lägga sista lagret av nagellack så ledde Tilda
ut mig på tomten och vi satte oss tillrätta en bit från huset för att hjälpa varandra.
- Du såg plötsligt fundersam ut därinne. Är det något särskilt?
Jag berättade mina tankar och Tilda lyssnade intresserat innan gav mig en lätt klapp innan hon
fortsatte
- Verkar som om min lillasyster blivit vuxen. Välkommen in i verkligheten. Skämt
åsido. Du har helt rätt i din iakttagelse. Det är annorlunda att vara tjej och vi måste
tänka på mycket mer, men det blir, tyvärr, kanske också en slags vana som gör att vi
inte alltid tänker på det. Viktorias lilla föreläsning fick oss dock att tänka på det och
jag tycker det var bra att hon tog upp det. Blir annars så lätt att man glömmer bort sina
löften under förevändningen att ”det är säkert inte så farligt” och så gör man saker
man sedan inte har full koll på. Jag skall absolut inte avskräcka dig, men killar kan
vara rätt påstridiga skall du veta, så ge dom inte ens lillfingret om du kan undvika.
Tyvärr så kanske inte ens killarna är sig själva en sådan här kväll. Grupptryck och
inverkan av alkohol kan göra den lugnaste person helt annorlunda så var uppmärksam.
Även där tycker jag Viktoria hade rätt. Vi skall ha roligt och det tillsammans.
Tillsammans så kan vi hjälpa varandra om det händer något oförutsett och det är
betydligt lättare att hantera ett killgäng om man är flera tjejer. Du kommer att se att
tjejer också har makt och kan få den tuffaste killen att krypa framför en om du så vill
men använd det vapnet med försiktighet för det kan också slå över. Kela gärna med
dom, men sätt gränser annars är det lätt att du plötsligt ligger där med trosorna
nedanför knäskålarna och det tror jag inte du har som mål för kvällen.
- Nej, verkligen inte. Det är något jag inte drömmer om
- Men glöm inte att ha roligt. Alla killar är inte våldtäktsmän utan det finns jätteschysta
killar också. Jag känner förresten en. Tore heter han, men just nu så är inte han här
utan en ursnygg tjej som heter Tove. Hon kommer att göra succé ikväll, det är jag
säker på och storasyster skall göra allt vad hon kan för att inget skall hända henne.
Lyssna på mig och de andra. Vi har det här med oss, på både gott och ont, och kan
förhoppningsvis hantera det även denna kväll.
Medan vi satt och väntade på att allt nagellack skulle torka ordentligt anslöt sig Sara och
Viktoria till oss. Även de gick med spretande fingrar så vi låg jämsides i våra förberedelser.
Det bubblade av förväntan inom oss och en mer positiv nervositet spreds inom mig efter den
lite allvarligare diskussionen tidigare. Efter ytterligare lite trängsel framför spegeln i
badrummet med en sista finjustering av kvällens sminkning beslutade vi oss för att det som
kunde göras nu också var gjort och att vi var redo att ta oss an kvällen.

64. 64
n granne till Viktoria vinkade glatt emot oss när vi vandrade iväg och vi blev stående
några minuter och pratade med henne. När vi berättade om vårt mål för kvällen erbjöd
hon sig genast att skjutsa oss dit och tacksamt tog vi emot hennes erbjudande. Även
om det bara var några kilometer till parken så hade vi väl inte de mest lämpliga
fotbeklädnaderna för den typen av aktivitet. Hem däremot skulle nog inte vara några problem.
Vi var säkert inte de enda som då valde att gå barfota. Snabbt och enkelt körde hon oss ända
fram till entrén och innan vi skildes så önskade hon oss än en gång en trevlig kväll och var det
något så fick vi mer än gärna ringa. De skulle ändå bara vara de två ute i stugan och inte göra
något särskilt. Vi tackade för omtanken och vinkade farväl innan vi passerade in på området.
Det var mycket folk i rörelse och den omgivande campingplatsen var uppenbarligen helt
fullbokad av festglada människor. För att vara en campingplats så tyckte vi att andelen
festklädda kvinnor var osedvanligt hög och det ringlade sig en smärre kö utanför
servicebyggnadens damavdelning.
Trots att vi nyss gjort oss vackra så blev det ändå ett besök inne på damrummet så fort som vi
kommit in i parkbyggnaden. Det kunde ju möjligen vara så att ett hårstrå hamnat fel och
läpparna behövde säkert få ett nytt färglager. Stämningen var hög därinne av förväntansfulla
tjejer men vi hade inga svårigheter att hitta en plats framför spegeln och utföra våra
justeringar innan vi drog oss ut bland alla andra. Målet var uppenbarligen att spana in om det
fanns några snyggingar men även att visa upp sig och tala om att vi fanns till och gärna ville
dansa. Lite då och då stannade vi upp och de tre andra gjorde små diskreta gester åt olika håll.
I början hängde jag inte riktigt med, för jag tittade fortfarande mest på alla elegant klädda
tjejer och njöt av hur vackra de var, innan jag fattade galoppen och förstod att de var våra
”konkurrenter” ikväll och att det nu handlade om att putsa sina egna fjädrar så att” tupparna”
runt omkring såg oss och inga andra.
Även om jag var fullständigt med på detta och förstod att det var så spelet fungerade så blev
det ändå en känsla av nakenhet när jag insåg att jag faktiskt nu bytt roll och var på den
”jagades” sida. Jag blev också överraskad att tjejerna, trots att vi skulle vara de som
”jagades”, valde och vrakade mellan olika ”tuppar” på ett sätt jag inte riktigt räknat med. Det
var alla slags kommentarer och värderingar som egentligen inte skilde sig stort från det sätt ett
killgäng kommenterade tjejerna på. Jag bidrog inte med så många kommentarer men lyssnade
intresserat för att ändå kunna följa i deras spår och inte uppträda alltför avvikande. Jag
räknade med att risken för mig var betydligt mindre om jag följde med strömmen och gjorde
så som det förväntades av mig än om jag stack ut och höll mig för mig själv.
Under tiden vi drev omkring i lokalen så stötte vi också på ett antal killar som morsade glatt
på oss. Några gånger så stannade vi också till och delade några ord med dem. Som enda
”nykomling” så blev jag ofta presenterad och ibland kändes det lite besvärande att bli
”besiktigad” rakt upp och ner av hungriga killars ögon. För varje gång det inträffade så blev
jag dock mer van och kunde snart koppla av och inte bry mig om alla blickar utan tom njuta
lite grann av uppmärksamheten. Ett av gängen vi träffade var tydligen mycket bekanta med
åtminstone Sara och Viktoria för där utbröt stora kramkalaset där inte heller jag slapp undan.
Killarna var mycket artiga och trevliga, men nog kändes det som om de kramade mig extra
hårt och höll tag i mig längre än de andra, eller var det bara inbillning….
E

65. 65
Även några tjejgäng stötte vi på och nu märktes det tydligt att det fanns ett mått av konkurrens
mellan oss. Alla var hur hjärtliga och kramiga som helst, men det kändes tydligt i luften att
under ytan så fanns tydliga skiljelinjer. Här gällde det att ”segra eller dö”.
När förpostfäktningarna var avklarade och musiken väl startade så var det lite trevande
inledning. Vi var dock riktigt i stämning, så var det inga killar som bjöd upp oss så bjöd vi
upp oss själva och ställde oss, väl synliga, på dansgolvet i en egen grupp och släppte loss.
Marknadsföringsgreppet lyckades nästan omedelbart för till nästa dans så var vi alla
uppbjudna och skakade loss ute på golvet med varsin kavaljer. Jag var helt nöjd med dessa
snabba rytmer och även om jag höll mig nära min kavaljer så hade vi ändå inte den där direkta
närkontakten utan mer lät ögonen läsa av varandras kroppar. Dock smög sig hans hand in i
min under uppehållet mellan låtarna och jag lät honom hållas. Så mycket prat blev det heller
inte utan mer det vanliga var vi kom ifrån och så.
Allteftersom kvällen led så fylldes lokalen på och det blev riktigt trångt på dansgolvet. Allt
oftare lyckades jag heller inte hålla mig i närheten av de andra utan vi försvann åt olika håll i
folkhavet. Först blev jag lite nervös, men när livet ändå fortsatte så slappnade jag av och tillät
mig själv att njuta av situationen att jag uppenbarligen klarade mig på egen hand i min
kvinnoroll. Dock samlades vi alltid mellan danserna på en utsedd plats och även om det
nästan aldrig blev alla fyra som träffades så höll vi ändå kontakten med varandra. Några
gånger så bröt vi också dansen för att gå ut och få lite frisk luft eller göra en ny räd till
damrummet för att bättra på makeupen och få skvallra lite.
Ju längre kvällen led desto lugnare blev tempot på musiken och plötsligt så var det andra
tongångar där inte shake var det naturliga valet. Jag var absolut inte främmande för dessa
dansarter, för under vår uppväxt så hade våra dansanta mödrar lärt både mig och Tilda en del
olika dansstilar. Av naturliga skäl så hade jag givetvis fått ikläda mig kavaljersrollen men jag
var inte helt oerfaren i den andra rollen eftersom våra mödrar ofta fick ta på sig den förande
rollen för att lära ut alla steg och vändningar. Det var ändå lite pirrigt när killen tog tag i mig
och förde in min kropp tätt mot hans. Jag lade min hand på hans axel samtidigt som jag kände
hur hans högerhand landade på min rygg och med ett stabilt tryck höll mig kvar tätt intill
honom. Utan tvekan så lade han också sin kind intill min och doften av hans rakvatten gick
rakt in i mina näsborrar.
Jag minns inte så mycket av dansen mer än att jag verkligen fick koncentrera mig för att inte
bli den som tog över och började föra. Några felsteg blev det, men jag tror att jag klarade av
uppgiften med i alla fall betyget godkänt. Det verkade faktiskt så också, för under den korta
pausen så kramade han min hand hårt och när jag besvarade tryckningen lite för att kolla in
vad som hände så tyckte jag mig tom se att han rodnade. Under den fortsatta dansen så råkade
jag hamna intill Tilda som sken upp som den vackraste sol när hon såg mig. Efter dansen så
sökte vi kontakt med varandra och hon ville ivrigt höra min berättelse. Just då blev det paus
och i likhet med alla andra så sökte vi oss mot något av förfriskningsställena för att inköpa
varsin läsk. Tillsammans drog vi alla fyra oss ut på planen bakom och njöt av den vackra och
ljusa sommarkvällen.

66. 66
Precis när vi hittat ett ledigt bord att inta vår dryck vid, såg vi våra mödrar komma mot oss. Vi
vinkade glatt mot dem och att döma av det kramkalas som utbröt var det minst tio år sedan vi
sågs. De synade oss noga och tyckte att vi var jättesöta och vi kunde återgälda komplimangen
med att även de var läckert klädda. Vi pratade lite om det ena och det andra innan de tyckte
att vi gott kunde få vara oss själva, men jag undrar om det inte mer handlade om att de åter
ville söka kontakten med de två gentlemen som diskret stod en bit på avstånd och följde våra
förehavanden med intresse.
När det var dags för nästa sejour på dansgolvet var det nästan enbart tryckare på menyn och
killarna som bjöd upp försatte inte chansen att hålla oss nära inpå sig. För det mesta kändes
det helt OK att vara så nära varandra, men några ville jag helst inte ens vara i närheten av. En
kille var så dragen, vilket jag oturligt nog upptäckte för sent, att han definitivt inte längre
kunde hålla styr på sig. Hans händer for överallt på mig och det var inte några finkänsliga och
ömsinta eskapader de gav sig ut på utan hårt och burdust. Innan ens första låten var avslutad
lämnade jag honom sonika mitt på golvet och gick min väg. Några vakter hade uppenbarligen
sett en del av hans framfart och frågade mig hur jag mådde. Jag svarade att jag var OK, men
att han inte längre borde få vara kvar bland publiken. Vakterna nickade mot mig och lovade
att han inte längre skulle besvära mig eller någon annan. En stund senare såg jag också hur de
ledde ut honom från dansgolvet.
Trevligare var det då med de killar som verkligen satte dansandet i första rummet och sedan
också ansträngde sig för att ha en vettig konversation. Då kunde det bli dubbelt trevligt och
lättsamt ute på dansgolvet. Om sedan även de gjorde sina försök att få känna lite bar hud så
var dessa försök mycket lättare att acceptera och även gav mig en hel del stimulans. När
smekningarna utfördes med finess och känsla så genomfors jag av en rysning i hela kroppen.
Av ren reflex så kröp jag ofta ännu närmare killen och givetvis så blev tolkningen, via flera
olika kroppsdelar hos honom, att jag var med på noterna och vågade sig ytterligare ett steg
vidare. Det var med tudelade känslor som jag tydligt kände hur en viss kroppsdel hos honom
vädrade morgonluft och trots att varningssignalerna började ringa inom mig så ville jag
samtidigt låta den, än så länge, oskyldiga leken ha sin gång. Jag tyckte helt enkelt att det
kändes skönt att vila i trygga starka armar och att han uppenbarligen också såg en attraktiv
kvinna i mig gjorde inte min upplevelse mindre njutbar.
En av mina danspartner var helt olik de flesta andra. Jag hade sett honom närma mig ett flertal
gånger men i sista stund hade han vikit undan eller så hade någon annan bjudit upp mig precis
som han verkade fatta mod att komma ända fram. Nu hade han i alla fall lyckats med att vara
först framme och ivrigt förde han ut mig på dansgolvet. Utan att säga ett ord började vi dansa
och jag tyckte att han var väl så duktig som någon annan och hade inget emot att dansa under
tystnad. Någon doft av aftershave kändes inte utan istället spred sig en svag doft av svett upp
mot mina näsborrar, men inte heller det störde speciellt. Vem var inte svettig efter dessa
timmar i denna bastu? Tvärtom fick jag istället någon slags beskyddar instinkt för honom och
blev lite smått intresserad av vem han var. Jag försökte inleda med några standardfraser, men
de korthuggna, men absolut inte otrevliga, svaren gav inte mycket till öppning av fortsatt
samtal. Strax tog första låten också slut och vi blev stående på golvet med våra händer
sammanflätade.

67. 67
När musiken åter startade så flög något i mig och istället för att möta hans vänsterhand så
placerade jag bägge mina armar runt hans hals. Jag kände hur han hajade till och hur hans
vänsterarm hade svårt att hitta sin plats i tillvaron. Först så landade den intill hans andra hand
som tryggt vilade precis över ryggbandet på min behå, men snart så började den sakta men
säkert glida ner längs min rygg mot min stuss där den stannade upp. Jag gjorde inga försök att
avbryta hans trevande utforskning utan lät honom hållas och fortsättningen lät inte vänta på
sig. Varligt förflyttade han sin hand vidare nedåt och strax så kunde jag tydligt känna hur hela
handen vilade mot min bakre del. Han ökade också sakta trycket som gjorde att vi kom allt
närmare varandra och det fanns inte den minsta tvekan om i vilket tillstånd en av hans
kroppsdelar befann sig i.
Även om jag medvetet försatt mig i denna situation så kände jag mig aldrig nervös. Istället
verkade det som om killen nog var ganska ovan inför den här situationen. Han gjorde heller
inga ytterligare försök att föra kelandet till en annan nivå utan nöjde sig med att sakta smeka
min bak under återstoden av dansen. Så fort som musiken slutade tog han raskt bort sin hand
och när vi skulle tacka varandra för dansen var han röd som en pion i ansiktet och förmådde
knappt få fram sitt tack. Jag ville inte lägga mer börda på hans axlar utan nöjde mig med att
lagom hårt hålla kvar hans hand i min när vi letade oss bort från dansgolvet. Med ett mycket
glatt leende lämnade han mig vid bordet innan han försvann ur min åsyn.
Jag såg honom sedan några gånger och han uppträdde lika blygt hela tiden. Stod verkligen
inte på sig utan lät andra killar armbåga sig fram och bjuda upp ”hans” dam precis framför
honom. En gång nobbade jag faktiskt en kille för att ge honom en extra chans, men när jag
blev ”ledig” hade han redan försvunnit iväg. Jag behövde dock inte vara utan danspartner,
utan en annan kille drog med mig ut på dansgolvet. Det var först någon timme senare som jag
och min blyge vän åter fördes samman. Från scenen ropades det ut att det snart var dags för
ett artistuppträdande och att tiden fram till dess så var det damernas dans. Först var jag inte
alls med på noterna att det nu var jag som var den som skulle välja min partner utan såg lite
vilsen ut innan Sara klingande förkunnade att nu var stunden inne för oss att visa vem vi
gillade.
Vem var det jag skulle gilla, undrade jag lite för mig själv. Jag hade självklart haft synpunkter
på mina olika kavaljerer, men var någon bättre eller sämre? Skulle jag förresten hitta någon av
dem och hur gjorde jag då? Måste det förresten vara någon jag redan dansat med? Samtidigt
som jag funderade på svaren så såg jag hur min blyge kavaljer stod i främsta ledet mitt emot
oss och förväntansfullt inväntade någon som ville bjuda upp honom. Jag bestämde mig genast
och styrde mina steg mot honom. Det var knivigare än jag trott att nå fram genom folkhavet,
men plötsligt stod vi ändå mitt emot varandra och lite blygt neg jag och undrade om jag fick
en dans med honom.
Strålkastarna som var riktade mot scenen fick en klar konkurrent och hans hand smög sig
genast in i min. Vi inledde dansandet i traditionell stil, men redan efter några takter så släppte
vi båda taget och kröp närmare varandra. Fortfarande var han väldigt fåordig, men det
framkom i alla fall att han bodde här på campingen med sin far och mor och att de annars
bodde en bra bit inåt landet. Främst var det nog han som gillade att dansa men någonstans i

68. 68
vimlet fanns hans föräldrar. Lite mer talför blev han i pausen och det visade sig att han var
riktigt humoristisk och hade bra distans till sig själv. Vi pratade livligt om kvällen och den här
tillställningen och båda tyckte att den hittills varit okej, men egentligen inte så mycket mer.
När dansen åter startade så pratade vi så mycket att vi nästan missade att musiken tystnade,
men med ett litet förläget skratt insåg vi misstaget och stannade upp. Samtidigt så
förkunnades det att uppträdandet nu skulle börja på en annan scen och alla skyndade dit för att
få bra platser. Oskar, som min kavaljer presenterat sig som, undrade om han fick göra mig
sällskap dit och jag hade inga skäl till att neka honom. När vi mötte de andra vid vår avtalade
mötespunkt så hade även Sara en kille i släptåg och både Tilda och Viktoria tittade lite
avundsjukt men samtidigt också undrande på oss. När jag presenterade Oskar för de andra så
inkluderade jag i förbigående därför hans tillfälliga bostadsort och hans resesällskap och
genast blev åtminstone Viktoria mer lättad. Sara presenterade också sin Fredrik men hans
bakgrund blev åtminstone för mig okänd än så länge.
Musiken började höras från den närbelägna scenen så vi drog oss snabbt dit och sökte hitta en
bra plats att se allt från. Oskar var ganska lång så artigt placerade han sig bakom mig och slog
sina armar om mig. Tilda noterade omedelbart detta och log menande mot mig och jag kunde
bara le tillbaka samtidigt som jag blev lite fundersam på vad som egentligen höll på att hända.
Några längre funderingar hann jag emellertid inte med innan det verkligen satte fart på scenen
och vi blev fullt upptagna med att uppleva allt som skedde där framme. Det var verkligen en
fartfylld show med massor av härliga låtar. Vi levde oss verkligen med i allt och ofta blev det
rena allsången när de allra mest kända låtarna framfördes. Hela tiden stod Oskar tryggt bakom
mig och även om han hade hur många chanser som helst att låta sina händer ge sig ut på egna
strövtåg längs min kropp så var de hela tiden placerade runt min midja och höll mig i ett
stillsamt men varmt och skönt grepp.
Någon gång vände jag mig halvt om för att bekräfta min närvaro och söka ögonkontakt efter
någon bra låt eller härlig kommentar från artisterna och alltid möttes jag av en varm blick som
gjorde mig glad. När showen var slut efter några obligatoriska extranummer drog vi oss mot
ett av serveringstälten och hittade också ett bord att slå oss ner vid. Killarna uppträdde som
riktiga gentlemen och undrade om de kunde fixa något att dricka åt oss. Efter utförd
beställning försvann de iväg och direkt utsattes både jag och Sara för en korseld av frågor.
Ingen hade egentligen något att erinra mot vårt respektive sällskap utan var mer nyfikna i
största allmänhet. Om de blev något klokare efter våra svar är väl tveksamt, men några fler
frågor hanns inte med då killarna återvände med famnarna fulla av dricka och annat tilltugg.
Vi kunde inte annat än tacka dem för allt de köpt med sig och alla våra försök att få bidra till
kostnaden viftades bort enstämmigt. Medan vi satt och stillade vår hunger så passerade ett par
vårt bord och glatt vinkade åt Oskar som lika glatt återgäldade hälsningen. När de var utom
hörhåll så konstaterade han lugnt att det var hans föräldrar som passerat. Vi blev lite
förvånade att de inte stannat upp, men tyckte samtidigt att de nog gjort alldeles rätt och visat
Oskar stor hänsyn och respekt. När vi ätit färdigt och vi tjejer hunnit med ett besök på
damrummet var vi åter redo att ta dansgolvet i besittning. Vi sex blev sedan ett gäng för resten

69. 69
av kvällen och även om jag och Oskar dansade några danser så bjöd han flitigt upp även de
andra så vi höll våra bägge kavaljer fullt sysselsatta.
När kvällens sista dans annonserades så ville jag dock dela den med Oskar och eftersom Tilda
redan blivit uppbjuden var det inget dramatiskt beslut. Vi dansade tätt ihopslingrade alla tre
danserna och blev också stående kvar på dansgolvet efteråt. Det var nu vi hade chansen att
säga det vi ville ha sagt utan inblandning från de övriga. Jag tackade honom glatt för kvällen
och berättade ärligt att det varit en upplevelse för mig och att han varit en god dansör och
trevlig att lära känna. Dessutom gav jag honom en puss på kinden innan vi hand i hand sakta
drog oss bort från dansgolvet.
Vi återförenades med de andra och bestämde oss för att gå ner till Indalsälven och sätta oss en
stund. Även om musiken från dansbanan tystnat så strömmade en salig blandning av toner
emot oss från radioapparater och CD-spelare runt om på campingen. Vi brydde oss dock inte
så mycket om skvalet utan slog oss ner och lät oss drömma bort en stund medan Indalsälvens
mörka vatten stilla flöt förbi. Det oundvikliga uppbrottet kom så sakteliga och ingen av oss
berörde ämnet utan föredrog istället att njuta av att kvällen blivit så trevlig och gemytlig. Inga
löften hade avlevererats och heller inga adresser utbytts, men det hade varit en kväll med
mycket gemenskap och trevliga upplevelser som vi alla säkert skulle minnas under lång tid.
Utan större sentimentalitet reste vi på oss och vid utgången tog ytterligare ett farväl innan vi
gick våra skilda vägar.
Vi fyra damer travade raskt iväg och även om det var en bit att gå så var kvällen ljus och
härlig och mycket att prata om så plötsligt stod vi utanför Viktorias stuga. Det lyste
fortfarande i flera andra stugor och även hos Viktorias närmaste granne. Dock släktes ljuset
strax efter vår ankomst, så vi drog den enkla slutsatsen att de nu konstaterat att vi lyckligt och
väl var tillbaka och själva kunde slå sig till ro. Själva försökte vi också göra samma sak, men
det dröjde säkert ytterligare en timme innan kvällen penetrerats ännu en gång och gliringar, i
vänskaplig anda, utdelats till Sara och mig för våra ”erövringar”.
idsommardagen hann bli eftermiddag innan vi sakta men säkert åter började vakna
till liv. Såväl sänggåendet som uppvaknandet nu var synnerligen påfrestande för
mig. Orsaken stod inte att finna i gårdagens händelser utan snarare i ett ohämmat
accepterande av mig i min kvinnoroll. Ingen av mina kamrater gjorde nämligen några försök
att dölja något utan direkt när vi kommit hem åkte i princip alla kläder av i all hast och både
Sara och Viktoria kröp ner endast iförda sina stringtrosor. Själv valde jag mitt mer modesta
nattlinne och Tilda följde mitt exempel. Nu på morgonen så spankulerade de obekymrat
omkring i samma klädsel och gjorde det än mer svårt för mig att hålla ögonen i styr. Tilda dök
då upp som räddaren i nöden då hon föreslog att vi skulle dra oss ner till badet för ett dopp.
Förslaget gillades enhälligt och med betydligt mer täckande persedlar drog vi oss ner för ett
uppfriskande dopp.
När vi återkom till stugan satt både Greta och Gerda på trappan. De såg båda väldigt lyckliga
ut och utan att fråga så förstod vi att även deras kväll varit till belåtenhet. Hur den utfallit i
detalj skulle vi säkert få reda på i sinom tid, liksom de skulle få en beskrivning av vår kväll.
För stunden nöjde vi oss med att göra en snabb resumé och sedan återgå till nutiden. De
M

70. 70
undrade om de skulle ta med några saker när de ändå var här och tacksamt stuvade vi in det vi
inte längre behövde. Vi städade av och återställde stugan i ursprungligt skick innan vi strax
grenslade våra cyklar och trampade iväg mot Sundsvall.
Trötta men ändå glada anlände vi tillbaka hem några timmar senare och när vi samlades för
att laga till middagen så var vi otåligt nyfikna på att höra våra mödrars berättelse. Mycket
riktigt så hade de träffat två killar som de sedan delat aftonen med. Lite smått rodnande, men
ärligt och uppriktigt så berättade de också att det även blivit en fortsättning. En av killarna
hade en sommarstuga ute på Åstön och dit hade kosan ställts. Det hade inte förekommit så
många preludier, utan ganska omgående hade de hamnat i varsin säng och det var primärt inte
för att sova. De erkände utan omsvep att de verkligen fattat tycke för dessa bägge herrar, men
om det skulle bli en fortsättning eller inte stod skrivet i stjärnorna. Vi förstod dock att det var
ganska ”allvarligt” för det var väldigt sällsynt att våra mödrar så här öppet deklarerade sitt
kärleksliv för oss. Spontant fick jag känslan att det var lättare för dem att öppna sig när nu
även jag kunde identifiera mig med en kvinnas upplevelse av det motsatta könet för givetvis
så hade det inte undgått deras falkögon att jag skaffat mig sällskap under kvällen. De kunde
också konstatera att jag uppenbarligen skött det hela på ett förtjänstfullt sätt och kunde ge mig
feedback på mitt agerande.
Även om vi alla var trötta efter allt firande så satt vi uppe länge och pratade och jag kunde
inte minnas att vi någonsin suttit så här öppet och diskuterat våra själsliv så som vi gjorde nu.
Lite då och då kom det intima reflektioner kring deras gårdagskväll som nästan fick mig att
rodna, men den kvarvarande känslan blev att de ville dela med sig av sina upplevelser med
oss och att vi också själva skulle ha nytta av detta erfarenhetsutbyte. När Tilda och jag senare
fick tillfälle att prata om detta på egen hand så trodde vi båda att det nog var ganska ovanligt
med att mammor så öppet deklarerade sitt sexliv med sina tonårsdöttrar, men nu var inte den
här familjen heller någon vanlig familj.
Veckorna rann iväg och samtidigt som jag allt mer fann mig tillrätta som tjej så fördjupades
också intresset för det motsatta könet hos våra mödrar. Tilda och jag fick allt oftare sköta oss
själva medan de tillbringade mycket av sin lediga tid med Joakim och Petter. Efter några
veckor började de känna sig mer säkra på varandra och därför kom det inte som en
överraskning när Gerda och Greta undrade om det var OK att de bjöd hem killarna kommande
lördag. Givetvis så hade vi inget att invända även om jag fick några fjärilar i magen inför
mötet. Visserligen hade mor varit noga med att berätta om mig och så långt var allt väl. Visst
hade ögonbrynen höjts ett par grader och huvuden skakats en del men kombinationen av mors
obändiga vilja och försvar för sin enfödde gjorde säkert sitt till att de bägge friarna fann det
nödvändigt att acceptera situationen eller hitta andra damer att fria till.
Tilda och jag hade bestämt att vi verkligen skulle anstränga oss för att bli så lika varandra som
möjligt. Vi ville försöka förvirra bilden så mycket för Joakim och Petter och inte få dem att se
på mig som något av ett ”missfoster” utan en person som mycket väl kunde föra sig i den
värld jag just nu valt att befinna mig i. Vi lyckades också över förväntan, för när vi prydligt
stod intill varandra och inväntade deras ankomst så kunde knappt ens Greta och Gerda skilja
oss åt. Jag vet inte vilka förväntningar Joakim och Petter haft inför mötet, men att de

71. 71
säkerligen fått anledning att ompröva sina tidigare värderingar stod helt klart så fort de kom
innanför dörren. Den absolut första kommentaren var egentligen ingen kommentar utan mer
deras sätt att reagera. De båda ställde sig innanför dörren och bara tittade på oss. Deras blickar
svepte över våra kroppar och sedan vände de sig stumma mot varandra för att än en gång syna
oss från topp till tå. Med ett skevt leende vände sig sedan Petter till Greta och undrade
stillsamt
- Skämtar ni med oss eller vad handlar det här om?
- Vad menar du, frågade Greta med äkta oro i rösten.
- Jo, ni har ju tydligt och klart varsin dotter. Ingen av dom här kan i alla fall vara en
kille, eller…..
- Ja, vad säger ni, inflikade mor lättsamt. Ni var ju så bombsäkra innan att ni skulle
kunna se vem som var vem, så varsågoda. Upp till bevis.
Än en gång blev vi synade och med ett brett leende på läpparna stod vi tåligt kvar och lät oss
besiktigas. Till slut var det Petter som tog till orda.
- Jag ger i alla fall upp. Jag ser bara två vackra tonåriga tjejer. Förlåt mig, men jag har
uppenbarligen inte presenterat mig. Petter heter jag och jag försöker få ihop det med
Greta, vems mor nu det är.
- Och jag får väl också presentera mig och det är jag som är Joakim, eller Jocke som
alla säger och jag gillar Gerda. Jag ber också om ursäkt om vi uppträtt ohyfsat eller så.
Det har inte varit vår avsikt.
- Det är okej, svarade vi i mun på varandra. Vi var förberedda på att ni skulle vara
nyfikna så vi har medvetet jobbat på vara likheter, så vi är allt medskyldiga till er
förvirring.
- Ett gott skratt förlänger alltid livet, svarade Petter. Men, nu får ni inte hålla oss på
sträckbänken längre. Vem är egentligen vem?
- Sakta i backarna, bröt mor in. Jag tycker inte vi skall ha så bråttom. Istället tycker jag
att ni verkligen borde lära känna dessa två personer lite bättre innan ni får veta.
Eftersom det uppenbarligen inte är självklart för er vem som är vem, och skall jag vara
ärlig så fick jag faktiskt själv titta två gånger innan jag såg vem som var mitt barn.
Min tanke är att ni faktiskt får lära känna dom för hur dom är och inte efter vilket kön
de har. Det är inte omöjligt att ni själva kommer fram till rätt slutsats ganska snart,
men det tycker jag spelar mindre roll. Vågar ni alla vara med i den leken.
Vi tittade på varandra och nickade sedan vårt ja och som en bekräftelse tog jag och Tilda och
gav de bägge varsin välkomstkram innan vi ledde in dem i vardagsrummet där middagen stod
framdukad. Vi hade ingen bordsplacering men såg till att Joakim och Petter placerades i
mitten. Jag fick Petter bredvid mig så jag kunde hålla bra koll på vad mor och Joakim
sysslade med tvärs över bordet.
Lindrigt sagt kan man säga att middagen blev en succé. Killarna var verkligen trevliga och
underhöll oss på ett naturligt och härligt sätt. Den lilla lek som mor initierat satte säkert också
sin prägel på middagen, för lite då och då märkte vi hur de försökte få någon av oss att
försäga sig, men hittills hade alla dessa försök varit fruktlösa. Vi försökte också förvilla dem

72. 72
genom att sprida lite dimridåer även om vi alltid var noga med att inte ljuga för dem. Det var
riktigt kul att leka på detta viset och om de inte höll masken väldigt bra så var det fortfarande
oklart vem som var vem av oss.
Vi ställde också våra frågor till dem och på så sätt lära känna våra mödrars kavaljerer, för var
det något som stod helt klart så var det att de, parvis, var mycket förälskade i varandra. Det
var nästan så att jag och Tilda rodnade när vi såg hur ogenerat de visade varandra sin kärlek
så snacka om att det bara är tonåringar som behöver uppfostras och visa hänsyn inför andra.
Nu tog vi inte speciellt illa upp utan gladde oss å deras vägnar. Ju längre kvällen led desto
mindre aktiva blev också grabbarna att försöka lista ut vem som var egentligen var kille av
mig och Tilda. Istället så märktes det tydligt att de nog tyckte att vi var ganska så vanliga
tonåringar, trots allt. Det blev därför mer intressant att diskutera med oss om våra värderingar
och ståndpunkter än att, till vilket pris som helst, avslöja vem av oss som seglade under falsk
flagg. Under kvällen så hann vi passera de flesta dagsaktuella frågor och även om vi hade vitt
skilda åsikter så kunde vi alla lyssna till argumenten och föra en sansad diskussion. Just den
tydliga respekten för allas rätt till sina åsikter gjorde att vi verkligen kom varandra nära.
Närheten oss emellan och acceptansen av att vår lilla familj nu uppenbarligen utvidgats blev
än tydligare när mor, medan vi tre fixade till en nattmacka, frågade oss om vi hade några
invändningar till att killarna stannade kvar över natten. Tilda och jag fnittrade till lite förläget,
men gav genast vårt klartecken. Lite spännande var dock det hela och vi visste inte riktigt hur
vi skulle uppträda, men mor lugnade oss med att säga att vi skulle vara precis som vanligt.
Inga speciella åtgärder skulle vidtagas, utan det var lika viktigt att vi trivdes och kunde vara
oss själva som att mor och Gerda trivdes ihop med killarna. Allt hängde ihop och fungerade
inte helheten så var det nog ingen idé att fortsätta att träffas. Just nu kändes det jättebra,
förklarade mor, men det var nu som förhållandet verkligen skulle prövas. Som stämningen
varit under kvällen fanns det dock ingen anledning att tro något annat än att det skulle komma
att fungera.
Glada för att vi blivit tillfrågade återvände vi ut till det andra med vår snabbt
hopkomponerade måltid. Ingen behövde trugas utan med god aptit försåg alla sig av det som
bjöds och mellan tuggorna fortsatte vi vårt samkväm. När faten var länsade och de två paren
alltmer började falla tillbaka i ett mer privat samkväm tecknade Tilda diskret till mig att det
var nog dags att lämna de förälskade åt sig själva. Som förevändning tömde vi bordet och när
sedan köket var återställt smög vi tyst upp till vårt rum. Vi hann emellertid inte mer än få på
oss våra nattlinnen och hade just slutfört våra nattbestyr i badrummet när vi stötte ihop med
dem i hallen. Våra mödrar ville givetvis säga god natt och gav oss rejäla björnkramar och
grabbarna ville inte vara sämre utan gav oss också varsin rejäl tryckare. Det kändes faktiskt
inte alls konstigt att stå där, praktiskt taget naken, och krama om ett par, nästan, vilt
främmande karlar. De hade på något konstigt sätt redan tagit plats i våra liv och det var bara
med glada känslor vi slutligen trippade in till oss och stängde dörren.
Det var dock svårt att somna utan vi låg länge och väl och pratade om kvällen. När sedan ett
rytmiskt dunkande uppblandat med ovanliga läten hördes från de intilliggande rummen log vi

73. 73
brett och gladde oss unisont åt våra mödrars lyckostunder innan slutligen John Blund tog oss i
sin famn.
Strålande vackert väder mötte oss dagen därpå och eftersom Tilda och jag var de enda som,
ännu så länge, visat några livstecken, så blev det en frukost i det gröna för oss båda. Vår
klädsel var också väl anpassad till det vackra vädret, vilket i all enkelhet betydde att vi bara
hade våra bikinis på oss med varsitt enkelt linne i beredskap om solen mot förmodan skulle gå
i moln. En bra bit efter 12-slaget märkte vi hur resten av huset började röra på sig och den ena
nunan efter den andra visade sig från rummen på övervåningen. Vi stannade dock kvar ute
och i spridda skurar anslöt sig de fyra till oss. En smula komiska såg de ut för de var allihop
iförda morgonrockar och grabbarna hade fått låna några äldre varianter från våra mödrar som
inte passade dem speciellt bra, vare sig i storlek eller modell. Jag och Tilda hade svårt att hålla
oss för skratt och det smittade av sig på de andra som inte heller hade några svårigheter att se
det komiska. Joakim såg ytterligare en dimension i det hela och med ett leende på läpparna
sade
- Vi tänkte att vi i alla fall skulle pröva, men jag tror nog att det räcker med en
transvestit i den här familjen. Jag kan i alla fall inte konkurrera med er två skönheter.
Hans ord fick mig att darra till och varma känslor spred sig genom hela kroppen. Jag kände
mig verkligen accepterad som tjej. Frågan var väl snarare hur jag skulle kunna profilera mig
som Tore efter den här sommaren. Jag hann emellertid inte fördjupa mig mer i detta innan
Gerda skrattande fortsatte där Joakim slutat
- Jaså, vi är redan förbrukade. En natt och sedan jagar ni lammkött. Det är tacken det.
Men jag tycker nog att du är rätt söt i den där rosa morgonrocken. Skall vi gå upp och
välja ut något raffigt att ha till?
- Som sagt, med all respekt, så överlåter jag åt de med bättre förutsättningar att hålla på
med detta. Däremot så får jag andra tankar när jag ser de unga damernas klädsel. Skall
vi inte dra oss ut till min stuga allihop och bada och ha det skönt i eftermiddag?
- Gärna för min del, svarade Greta. Vad säger ni tjejer?
- Vi har inget annat för oss så det är helt OK.
En febril aktivitet utbröt och det tog inte lång stund för oss att göra oss i ordning, och då hade
såväl de fyra turturduvorna utfordrats och en ansenlig mängd mat plockats med för att stilla en
annan sorts hunger än den som lyste ur vissas ögon. Färden företogs i två bilar och hjulen
rullade iväg mot Åstön, en ö några mil utanför Sundsvall. Joakim hade gjort lumpen här ute
på skjutfältet och fastnat för naturen och ön. När det sedan blev ett hus till salu alldeles intill
så hade han lagt ett bud och till sin stora förvåning också rott hem affären. Det låg alldeles
nere vid vattnet mitt i en samling hus vid sundet mot Tynderö. Huset var en gammal
fiskarbostad och hade delvis renoverats, men var ändå så där charmigt primitivt som ett
sommarhus skulle vara. Mindre charmigt hade det säkert varit för de som bodde här året om,
men det bekymrade vi oss inte speciellt för nu. Istället hade vi bråttom att få in sakerna och
efter en kortare rundvandring i huset längtade vi alla till vattnet.

74. 74
Tilda och jag hade ett klart försprång, för vi hade bara dragit på oss enkla sommarklänningar
över bikinin och sekunderna senare var vi på väg ut i vattnet. De övriga dröjde lite längre men
kom förvånansvärt snabbt efter oss. När man såg hur de stojade runt i vattnet så kunde man
faktiskt på allvar fundera vilka av oss som var tonåringar. Men man har inte roligare än man
gör sig så vi gav oss in i leken och stojade på efter hela vår förmåga. Killarna gav inte våra
mödrar en lugn stund men de verkade absolut inte ha något emot denna uppvaktning. Vi blev
heller inte skonade även om de var betydligt mer försiktiga gentemot oss.
Tilda och jag var också de första upp ur vattnet och kunde sträcka ut oss i gräset och se på hur
de andra fortsatte att busa runt i vattnet. Till slut verkade även deras krafter tryta och de kom
upp och frustande slog sig ner runt oss båda. När de hämtat andan började vi åter konversera
och nu fick vi en fylligare beskrivning av både platsen och huset. Joakim hade också en båt
nere vid vattnet och han erbjöd sig att ta med oss ut på en tur om vi hade lust. Alla verkade
vara med på noterna så flytvästar plockades fram och båten gjordes i ordning innan vi kastade
loss och gled ut på fjärden.
Öppet hav låg precis utanför så där var det ingen större mening att åka, utan vi höll oss nära
kusten och rundade Åstön. När vi passerade skjutfältet så blev ett fint litet kapell synligt på en
bergsknalle. Det var det forna fiskeläget Skeppshamn vi passerade och även om det fanns
flera gamla byggnader intill kapellet så var det mest tråkiga baracker och fula plåtskjul som
syntes mest. Vi kunde dock lätt tänka bort dem och istället förstå varför Joakim fastnat för det
här stället och dess lite karga skönhet. När vi kom till sydspetsen av Åstön så styrde Joakim
rätt västerut över yttre delarna av Sundsvallsbukten och tog sikte på Alnön. Trots den vackra
dagen blev det lite gropigt och vi fick hålla i oss ordentligt när han drog på över till andra
sidan. I ett lite lugnare tempo färdades vi norrut längs Alnön och såg hur vägen slingrade sig
vid vattnet.
Det var en ganska livlig båttrafik och det blev många tillfällen att vinka till mötande båtar.
Alla verkade glada även om det lite här och där slarvades med flytvästarna något som Joakim
verkligen skakade huvudet åt. Indalsälven hade ju sitt utlopp just här och strömmarna var
mycket kraftiga så trillade man överbord så flöt man snabbt iväg ut på Bottenhavet. Vi hade
ingen större lust att bli upplockade nere i Ålands skärgård så vi satt stilla i båten och istället
njöt av de vackra omgivningarna. En bit upp smalnade fjärden av och vi styrde över mot
Tynderölandet och följde den kusten åt sydost. Strax var vi åter utanför Åstön och fick nu se
ön från andra hållet. Joakim gick in i hamnen vid Sandhamn och vi tog en liten promenad upp
till Kapellet som tyvärr var låst men vi fick ändå en liten uppfattning om hur skärgårdslivet
kunde tett sig på den tiden.
Efter en kortare promenad på landbacken där Joakim berättade om hur ett annat liv kunde
gestaltat sig här när han gjorde lumpen återvände vi till båten för den sista biten tillbaka till
stugan. Sjön suger och vi var nu mer än hungriga och satte omedelbart fart med att fixa till
maten. Under middagen diskuterades den närmsta framtiden och efter diverse turer hit och dit
så blev det klart att Petter och Greta stannade kvar här ute då båda hade semester och mor
följde med oss tillbaka in till stan tillsammans med Joakim som måste upp och jobba i

75. 75
morgon. Visst var vi välkomna att stanna vi också, men vi såg att vårt beslut att förflytta oss
in till stan mottogs med stor tacksamhet.
Vi tog farväl av varandra som om vi minst skulle fara jorden runt och resan tillbaka skedde i
stort sett under tystnad. Alla var vi trötta efter helgens alla händelser och det var skönt att få
sjunka in i egna tankar. Joakim körde hem oss och såg till att allt vi förde med oss tillbaka
kom in i huset innan han sade hejdå och gjorde sig beredd att åkan sin väg efter att han visat
sina ömhetsbetygelser för mor. Vi två andra ville dock inte släppa honom så lättvindigt utan
blockerade utgången och gav honom varsin kram med tillhörande kindpuss innan han fick gå.
Jag tror stackaren rodnade en smula av behandlingen men mor stod bara någon meter bort och
log med hela kroppen.
Morgonen därpå vaknade jag i vanlig tid medan Tilda snusade på och verkade inte vakna till
än på ett tag. För att låta henne ostört sova vidare svepte jag om mig min morgonrock och
drog mig ut i trädgården. Med en kopp choklad och några smörgåsar med mig slog jag mig
ner och började bläddra i Sundsvalls Tidning. Någon vidare koncentration kunde jag dock inte
uppbringa, utan mina tankar kom ständigt åter till helgens händelser
- Får jag slå mig ner eller stör jag
Jag ryckte till för jag hade inte hört att mor kommit ut och utan att invänta mitt svar slog hon
sig ner och lade sin hand i mitt knä.
- Vad tänker du på, min älskling?
- Massor, men var inte orolig. Det är bara trevliga tankar och små funderingar. Det är så
härligt att se hur glad du är, jag menar, du är ju för det mesta glad men….
- Jag förstår vad du vill säga och jag blir också glad över att du gläder dig å mina
vägnar, men hur känns det för dig?
- Svårt att säga. Jag tycker verkligen både Petter och Joakim är jättetrevliga och så och
det har, tycker jag, verkligen fungerat mellan oss den här helgen. Samtidigt så undrar
jag hur det blir när Tore kommer tillbaka. Hur blir det då? Kommer Tore och han
kunna bli kompisar på det sätt killar kan bli eller kommer bilden av Tove alltid att
finnas där?
- Svår fråga. Jag är inte ens säker på att det funnits något bra svar ens om du endast mött
Joakim som Tore. Det är helt enkelt inte förutsägbart hur två personer kommer att
fungera tillsammans när de blir hopförda på det här sättet. Joakim och jag förenas av
en annan typ av känsla som ingen av oss kan begära att du skall ha eller ens få bara för
att vi tycker om varandra. Ni två måste, oavsett du är Tove eller Tore, istället lära
känna varandra som vilka två människor som helst. Ta ett arbete eller skolan som
exempel. Där möter du ständigt andra människor som du av olika anledningar skall
fungera ihop med utan att du själv valt det. Ibland fungerar det bra, ibland dåligt. Jag
tycker som du att det fungerade väldigt fint mellan oss alla i helgen och det är jag
uppriktigt glad för. Du är mitt barn och ingen kärlek i världen får komma emellan dig
och mig. I alla händelser inte just nu. Det är viktiga år för dig de närmaste åren och jag
vill verkligen stå vid din sida. Samtidigt så kan jag heller inte förneka att jag hittat en

76. 76
kille jag gillar att var tillsammans med och det här är frågor som jag försöker hitta
svaren på.
- Klart du skall tänka på dig, mor. Jag klarar mig säkert….
- Tack! Du gör mig så glad och jag hoppas verkligen att allt går i lås för oss allihopa.
- Jag med. Det har verkligen märkts hur förälskad du gått och blivit. Tilda och jag har
nästan blivit generade några gånger som ni vänslats
- Det menar du, svarade mor och rodnade. Har det märkts så väl?
- Jodå, det har det, men var inte orolig. Samtidigt så har vi glatt oss och verkligen sett
hur ni båda vaknat till liv.
- Ja, håller det hela vägen så tror jag att vi verkligen hittat två bra killar. Du vet ju att jag
har haft mina små försök under åren, men inget har känts så här. Det pirrar till på långt
fler ställen än det gjort tidigare. Det är väl bara med din far det känts någotsånär lika
och det är ju en del år sedan.
- Jag tror dig. Även om jag bara kommer ihåg en del väldigt svagt så har jag inget
minne av att du varit så här öppen och tydlig.
- Du har blivit äldre du också och även om det självklart är så att det i första hand måste
stämma mellan mig och Joakim så är det inte alls oväsentligt hur ni fungerar ihop.
Dessutom så har du också mognat, med ålderns rätt, och det är lättare att resonera med
dig om sådana här svåra saker. Det känns jätteskönt och tryggt för mig att sitta så här
och kunna föra ett konstruktivt resonemang med mitt barn om så här personliga saker.
- Tycker jag också. Det känns precis som när jag och Tilda pratar med varandra.
- Ja, ni två är underbara. Inte bara mot varandra utan mot oss alla. Joakim är full av
beundran för er två och inte minst dig. Han vet förresten att det är du som är Tore.
- Det gör han!
- Ja, i går natt så ställde han en direkt fråga om det var du och jag svarade att det var så.
Jag fick aldrig riktigt klart för mig hur han kommit fram till det, men nu vet han i alla
fall och jag tror även Petter har räknat ut det.
- Så hela gårdagen visste han?
- Ja, och kunde du märka någon skillnad i hur han var?
- Nej. Jag gick själv och undrade hur länge vi skulle hålla leken vid liv. Det var skojigt i
lördags, men ju längre gårdagen led desto svårare blev det att fortsätta.
- Kul att du känner det så. Samtidigt så tror jag faktiskt det var nyttigt för killarna att vi
gjorde så. De fick lära känna dig som person och inte bara sätta en etikett på dig.
- Men, blir det inte samma sak fast tvärtom när jag skall visa mig som Tore?
- Tror inte det. Du kanske inte har tänkt på det, men din personlighet har egentligen inte
förändrats enligt min mening. Du är samma omtänksamma och mjuka person du alltid
har varit. Din personlighet har däremot kanske kommit mer till sin rätt när du visar
upp den i Toves gestalt, men den har alltid funnits där. Jag tror att Joakim ännu bättre
kommer att förstå hur Tore är nu när han fått uppleva Tove.
Jag kunde inte annat än luta mig mot mor och ge henne en jättekram för hennes ord. Samtidigt
som jag torkade bort en tår som trängt fram i ögonvrån samlade jag mig för att försöka hitta
svar på några andra frågor jag funderat på

77. 77
- Förlåt att jag frågar men din semester är snart slut. Har du funderat något hur du skall
göra i fortsättningen?
- Du behöver inte be om ursäkt. Tvärtom är det berättigade frågor du ställer. Visst har
jag funderat och återigen funderat. Jag vill verkligen tro att det kan bli en fortsättning
mellan oss två, men samtidigt så kan jag inte bara flytta ihop med honom på vinst och
förlust. Även om man inte skall tänka så så måste jag ändå veta att jag kan stå på egna
ben om det inte håller. Greta har det lite lättare som redan har ett jobb häruppe.
- Vill du flytta tillbaka hit?
- Först så var jag mycket tveksam. Det var jättekul att komma upp hit och se hur bra ni
tre trivdes här och hur du utvecklats, men jag kände ändå att jag hade mitt nere i
Stockholm. Men redan innan jag träffade Joakim började det svänga och om du
kommer ihåg den där dagen då jag inte hängde med och badade så passade jag istället
på att besöka Arbetsförmedlingen bara för att se om det fanns några jobb lediga
häruppe.
- Hittade du något?
- Ett par stycken faktiskt. Ett var väldigt likt mitt nuvarande jobb så jag tog kontakt med
dom. Skall faktiskt på en intervju senare i veckan så det här hade jag tänkt prata med
dig alldeles oavsett det här med Joakim.
- Jättekul.
- Du menar det? Hur skulle du tycka om att flytta upp hit.
- Inga problem! Snarare så har väl jag gått och funderat på hur jag skulle kunna få dig
att flytta upp hit. Jag har ingen aning om skolor och sånt här, men jag har funnit mig
verkligen tillrätta här. Inte minst har jag konstaterat att jag saknat Tilda mer än jag
trott under våren och det har varit så mysigt att komma hit upp till henne.
- Ja, ni är verkligen kompisar i sin allra bästa mening. Visst har jag och Greta alltid stått
varandra nära, och jag delar samma längtan efter henne, men ni två….
- Det är inte bara det, utan jag har fått andra kompisar också.
- Du tänker på Sara och Viktoria?
- Främst dom men det är andra också.
- Kul! Ni fyra verkade ha en trevlig midsommar tillsammans. Har du tänkt berätta för
dom om Tore?
- Dom vet redan.
- Jaså, berättade du eller hade dom märkt något?
- Vet inte exakt hur Sara kom på det, för det var tydligen Sara som börjat undra under
midsommarhelgen och när vi träffades hemma hos henne några dagar senare för att
åka och bada så blev vi ensamma en stund och då frågade hon. Givetvis så sa jag hur
det stod till.
- Hur tog hon det?
- Suveränt bra. Blev nästan bara ett ”Jaha” och sedan inget mer. Jag berättade samma
sak för Viktoria och även om hon rodnade lite så var det heller inget problem för
henne vad det verkade. Bästa beviset för det tyckte jag kom en stund senare när vi alla
gick in på damernas omklädningsrum på badplatsen och lika ogenerat som vanligt
bytte om tillsammans.

78. 78
- Ja, ni håller ju ihop som ler och långhalm så även där verkar du ha knutit rejäla
vänskapsband. Om jag tolkar dig rätt så skulle du inte heller ha något emot att flytta
upp hit och börja i skolan här istället.
- Som jag känner det just nu så är det snarast nästan ett måste. Jag vill inte bo långt från
Tilda även om jag inser att vi inte kan bo i samma rum livet ut. Just nu vill jag dock
inte ändra på det.
- Även om allt går så som vi vill så blir kanske det även ett måste första tiden. Joakim
har bara en liten tvåa så den räcker inte långt.
Vi pratade vidare en stund och satte oss än närmare varandra. Det kändes skönt att luta mig
mot mors bröst och hon smekte mig ömt på ryggen. I den ställningen satt vi när Tilda
gäspande kom ut och anslöt sig till oss. Lite fundersam blev hon när hon såg oss och även
mina lätt glansiga ögon, men vi bägge försäkrade att allt var OK. Mor berättade då om vårt
samtal och Tilda blev eld och lågor och kramade om oss bägge och betedde sig som om hon
vunnit högsta vinsten. Vi fortsatte att prata om alla de möjligheter som öppnades och vi lät
fantasin skena iväg ända tills mor återförde oss till verkligheten med att konstatera att hon
först måste hitta ett arbete för att allt det vi önskade skulle kunna realiseras. Vi lät dock inte
nedslås av ett så enkelt konstaterande utan menade på att det skulle säkert ordna sig. Hon hade
ju en intervju redan fixad så det var väl inga problem.
Nu visade det sig att mor inte fick jobbet, men hon hängde inte läpp för det, för det verkade
inte så bra som hon tyckt från början. Men hon var inte den som gav upp så lätt utan istället
ökade hon sina ansträngningar och fick en hel del tips som hon följde upp. Ett tips ledde till
ett företag som sysslade med utbildning och den som skötte i princip allt runt kring de olika
utbildningarna skulle snart gå i pension och behövde en ersättare. De hade just påbörjat jobbet
med att rekrytera en person när mor dök upp. Det blev ”kärlek vid första ögonkastet” från
bägge parter och rekryteringen avbröts innan den ens börjat och mor fick jobbet. Dessutom
fick hon en hyfsat stor löneökning jämfört med sin nuvarande lön så det mesta var frid och
fröjd.
Samtidigt så började vi vår planering inför resan till London. Vi hade mailat varandra flera
gånger och alla datum var nu fastlagda och häromdagen kom också ett brev med alla
nödvändiga biljetter. Passen var också i ordning så nu återstod bara några få dagar innan det
stora äventyret. Även om jag verkligen såg fram emot resan så var jag ändå lite återhållsam i
min glädje. Ett annat stort äventyr närmade sig nämligen sitt slut, för det fanns ingen annan
möjlighet än att det var Tore som skulle åka iväg. Alla biljetter, pass och inte minst Brian
förväntade sig att en kille vid namn Tore skulle företa resan. I det längsta undvek jag dock att
växla om till Tore och det var inte förrän dagen innan som jag letade upp några kläder och
började återställa mitt yttre, så långt det nu gick, till mitt forna jag.
Jag lyckades väl sisådär och tyckte framförallt att kläderna kändes konstiga. Kalsongerna satt
så illa och kändes som rena vinterkläder jämfört med de smidiga och välsittande trosorna jag
vant mig vid. Det kändes också naket att inte ha någon behå runt min bringa och även om t-
tröjan jag valt var den som jag hade haft på resan upp hit så var det inte alls samma känsla.
Det var också med sorg i hjärtat som jag började ta bort nagellacket men jag behöll mina

79. 79
långa naglar. Efter att ha plockat ur örhängena ur öronen bättrade jag på ögonbrynen med lite
smink för att de skulle se lite mer buskiga ut och slutligen kammade jag till håret och fäste
upp det i en hästsvans. Nu var jag återställd, men jag kände mig mer utklädd nu än jag
någonsin gjort tidigare under sommaren. Tilda såg min lite uppgivna min och försökte trösta
mig och försökte få mig att se fram emot allt roligt vi skulle ha i London. För hennes och min
egen skull så försökte jag se på tiden som Tove som ett avslutat kapitel och nu blicka framåt.
Mor och Greta gjorde också allt för att stärka mig och gav mig komplimanger för hur jag såg
ut, trots att jag själv tyckte jag såg ut som en utklädd tjej. Sara och Viktoria, som kommit för
att säga hejdå till oss, hade vissa svårigheter att hålla sig för skratt, men kamratskapet höll
även för denna påfrestning och vi fick alla lyckönskningar med oss från dem inför vår resa.
ista natten hemma sov jag i pyjamas och även om den var i mjukaste bomull så kändes
den som rena tagelskjortan jämfört med de skira nattlinnen jag sovit i sedan jag kom
till Sundsvall. Det blev därför ingen vidare nattsömn, även om en hel del kunde
tillskrivas den resfeber som också infunnit sig. Tidigt på morgonen tog vi oss ut till Midlanda
för att ta morgonplanet ner till Arlanda och sedan vidare mot London. Vid incheckningen fick
vi reda på att vi inte behövde hantera annat än vårt handbagage på Arlanda. Väskorna var nu
märkta till London så vi behövde inte bekymra oss mer.
Efter alla avskedsprocedurer gick vi mot säkerhetskontrollen och efter ytterligare en omgång
kramar försvann vi från deras åsyn och vi kände verkligen att ett nytt äventyr börjat. Lätt
exalterade över vår nyvunna frihet traskade vi runt i terminalen i väntan på att gaten skulle
öppnas och vi skulle få gå ombord på planet. Vi båda kände av nervositeten och ett visst
behov gjorde sig påmint. Vi insåg det lämpliga att klara av det redan nu och styrde därför
stegen mot toaletterna. Precis som jag var på väg att stega in i damrummet stoppade Tilda mig
och diskret pekade på dörren intill. Med en suck styrde jag stegen dit och vi försvann in på
varsitt håll.
Lite otåligt väntade jag sedan utanför och undrade varför Tilda tog så lång tid på sig att bli
färdig, men för fridens skull sa jag inget utan log glatt mot henne när hon kom ut och såg så
där nyponfräsch ut. Samtidigt ropades vårt flyg ut och vi fogade in oss i kön till planet. Resan
ner till Arlanda gick både snabbt och enkelt och snart gick vi från terminal 4 över till terminal
5 via Sky City. Väl uppe i Sky City ryckte Tilda i mig och drog iväg mig mot toaletterna. Jag
kände inget behov av ett toalettbesök igen, men Tilda insisterade och drog envist i mig. Väl
framme så skickade hon inte in mig på herrarnas utan efter en snabb blick in på damtoaletten
drog hon in mig och fram till båset som var uppmärkt med en skötrumssymbol. Väl där inne
uppmanade hon mig att strippa samtidigt som hon öppnade sin väska och började plocka upp
diverse saker på skötbordet.
Med förvåning i blicken gjorde jag som jag blivit tillsagd samtidigt som jag såg hur Tilda
plockade fram alla mina vanliga kläder och tillbehör. När jag kom lite mer till sans och insåg
vad som var på gång blev jag både upprymd av glädje men också orolig inför fortsättningen.
Tilda såg uppenbarligen min tveksamhet för hon fortsatte
- Du måste skynda dig annars missar vi planet
S

80. 80
- Men, vi har ju pratat om det här och det största problemet var ju mitt namn på biljetten
och i passet. Det här kommer ju inte att fungera.
- Jodå. Efter att jag såg din bedrövade min och din eländiga gestalt när du bytte tillbaka
till Tore så satte jag igång lite efterforskningar. Det var inte alls svårt att hitta
information på nätet utan jag hittade ett antal berättelser om hur transvestiter ofta reste
som tjejer, trots att både biljett och pass visade något annat. Om jag förstod saken rätt
så var det viktigaste att uppgifterna i pass och biljett överensstämde. Resten verkade
det som om man inte brydde sig.
- Menar du det?
- Ja, jag står inte här och ljuger, men se så, skynda dig nu annars hinner vi inte.
Tilda behövde inte upprepa sig utan med ett brett leende på läpparna skiftade jag i rekordfart
om till Toves gestalt och ett välbefinnande for igenom min kropp när såväl proteser som behå
formade min kropp. Även om jag vid det här laget var lika duktig som Tilda på sminkning så
fick hon utföra det mesta medan jag lackade mina naglar. Med mina fingrar spretande
avslutade vi uppdraget att åter ge liv till Tove och Tilda tog sig an all packning för att undvika
olyckor med mina nylackade naglar.
Det var med en skön känsla jag steg ut i Sky City igen och hörde klappret från bägge våra
högklackade skor mot stengolvet. Sänkte jag blicken något så var det en ljuvlig syn som mötte
mig med den fladdrande sommarkjolen mot mina brunbrända bara ben och det knallröda
nagellacket på mina tår. Att folk vände sig om när vi skred fram genom terminalen brydde vi
oss inte om. Det var, numer, vanligt förekommande var vi än dök upp för återigen såg vi ut
som enäggstvillingar och vem som njöt mest behöver väl knappast ifrågasättas. Någon ny
incheckning behövde vi inte göra, utan vi kunde gå direkt till säkerhetskontrollen.
Med lite spagetti i benen gick jag före Tilda och givetvis så pep den där eländiga
metalldetektorn. En uniformsklädd kvinna i 30-årsåldern log leende mot mig och bad mig
sträcka ut armarna. Med en annan typ av detektor avsökte hon min kropp och bad mig också
vända mig om för att göra samma sökning även på ryggen. Allt föreföll dock helt OK för hon
tackade för sig och önskade mig en trevlig resa. När Tilda också måste kontrolleras en extra
gång hoppade hon liksom till och var tvungen att vända sig om för att konstatera att vi
verkligen var två. Med ett brett leende utförde hon sin undersökning som även denna utföll till
belåtenhet innan hon önskade oss båda en trevlig resa. Vi neg lätt och tackade henne innan vi
skred vidare in i avgångshallen.
Det fanns så mycket spännande att se på innanför spärrarna. Många eleganta butiker och även
om vi genast såg att prisnivån inte var den rätta för våra plånböcker så var det helt OK att titta
och njuta. Efter en stund tröttnade vi dock, inte minst för att vi konstaterade att allt inte var
guld av det som glimmade. Sortimentet i butikerna var inte alls så märkvärdigt som det såg ut
vid första anblicken och vi kunde dessutom konstatera att massor av saker som de storstilat
annonserade som årets erbjudande var klart dyrare än vad vi kunde köpa samma saker ute på
stan för. Vi drog oss därför bort mot vår gate för att samla oss inför resan över till London.
Med våra pass och boardingkorten instuckna i passen slog vi oss ner en bit från utgånget till
planet. Genom de gigantiska fönstren kunde vi se ut på plattan och följa hur planet ställdes i

81. 81
ordning inför färden. Små bilar for fram och tillbaka och vi kunde inte förstå hur allt hängde
ihop och hur man kunde veta att allt var gjort och klart när planet väl backade ut och rullade
iväg till startbanan. Men uppenbarligen var det någon som höll i trådarna, för bilarna
minskade i antal och plötsligt ropade en röst ut att det nu var dags att stiga ombord. Först så
ville man att alla familjer med barn skulle komma fram, samt de som skulle resa med
businessclass och de hade raderna fram till nr 8 på sina biljetter.
Först reagerade vi inte, men sedan föll min blick på boardingkortet och med tydliga siffror
stod siffran 4 för vilken rad vi skulle sitta på. Jag visade ivrigt min upptäckt för Tilda som
konstaterade detsamma och med ett leende på läpparna tog vi upp vårt handbagage och
stegade fram till gaten. Kvinnan som tog emot våra pass och boardingkort var precis på väg
att säga något att det inte riktigt var vår tur att stiga på när också hennes blick föll på
radnumret. Genast ändrade hon sig och hälsade oss välkomna efter en summarisk blick i
passen. Än en gång neg vi lätt och fick ett varmt leende i retur innan vi fortsatte ner mot
planet. Samma sak upprepades när vi togs emot av kabinpersonalen som först pekade åt oss
att fortsätta längre bak men när vi envisades med att vilja ta de bägge platserna på rad 4 i
besittning kastade de ett snabbt öga på våra kort och blev genast mycket mer samarbetsvilliga.
Vårt handbagage tog de hand om och de önskade oss välkomna ombord och berättade snabbt
att vi skulle få närmare detaljer om resan så snart alla var ombord.
Det var också riktigt roligt att studera alla som kom ombord efter oss. Många av dem hajade
till och vi insåg att det säkert var av dubbel anledning. Dels var det säkert inte ofta man såg,
ytligt betraktat, två enäggstvillingar, och säkert än mindre vanligt att de satt i första klass och
var så unga som vi ändå var. Vi försökte dock leva upp till vår nyvunna status och se så där
världsvana ut, som vi absolut inte var, och njuta av situationen. Samtidigt så flög våra tankar
snabbt i förväg till vår far där borta i London och undrade hur fortsättningen skulle bli. Det
här var något ingen av oss observerat tidigare när biljetterna kom och med tanke på den ytterst
generösa födelsedagspresenten så började vi förstå att pengar tydligen inte saknades för
honom.
Våra tankar avbröts med att dörren till planet stängdes och det var dags att rulla mot
startbanan. Vi hade vår egen flygvärdinna här framme och hon gick runt till alla sina
passagerare och hörde sig för att allt var som det skulle. De som ville fick också ett lättare
tilltugg för att ha något att tugga på om tryckförändringen blev för jobbig när vi steg upp
genom atmosfären. Även om vi inte trodde att det skulle bli något problem tog vi tacksamt
emot godiset. Det gällde ju att få valuta för pengarna, även om det inte var vi som betalade.
Så fort vi kommit upp till vår marschhöjd blev vi informerade att det först skulle bli ett glas
champagne innan maten och att det sedan skulle serveras en trerätters meny som vi kunde läsa
om på det blad vi fått oss tilldelade. Innan vi hann ta del av innehållet kom vår flygvärdinna
fram till oss och satte sig på huk för att lättare kunna prata. Vi blev lätt oroliga att det nu var
något galet och lyssnade därför spänt på vad hon skulle säga
- Om jag förstår saken rätt så är ni båda16 år, eller hur? Tyvärr så kan vi inte servera er
någon champagne och inte heller något vin till maten. Jag har tyvärr inte så mycket

82. 82
annat att erbjuda än läsk, men istället för den uteblivna champagnen och vinet skall jag
prata med pursern om vi inte kan kompensera er på något annat sätt. Är det OK?
Vi nickade glatt vårt accepterande av hennes erbjudande trots att vi varken visste vad hon
tänkte kompensera oss med eller vem den där ”pursern” var för någon. Istället var vi närmast
glada för att det inte varit något allvarligare och intag av alkohol hade ändå inte funnits med
bland våra förväntningar. Medan de andra passagerarna fick sin champagne ägnade vi oss åt
att bläddra i tidningar vi fått och se ner över Sverige som låg som en kartbok nedanför oss. Då
geografi var ett av våra bättre ämnen kunde vi identifiera ett antal platser även om det var
ganska svårt om inte staden låg intill något riktigt typiskt, som en sjö eller så. Innan middagen
serverades hade vi redan nått ut över Nordsjön och även om det nu bara var blått hav under
oss fanns mycket att se. Båtar syntes överallt och av döma av vågskummet efter dem så såg
det ut som om de åkte kors och tvärs över havet. Även några oljeplattformar såg vi innan vi
blev upptagna av maten som serverades.
Vi fick också tillfälle till att träna på vår mer än ringrostiga engelska då damen på andra sidan
gången ofta vände sig mot oss och avfyrade ett batteri med frågor till ”those lovely young
ladies” som hon oupphörligt upprepade. Hon var dock mycket trevlig för övrigt så vi log och
försökte besvara alla hennes frågor på bästa sätt. Mot slutet av resan tyckte vi att det kändes
riktigt lätt att finna orden och även om uttalet fortfarande var under all kritik så hade vi ändå
vågat besvara hennes frågor och hon såg mer än nöjd ut med svaren. En stund innan
landningen kom flygvärdinnan åter till oss och än en gång hukade sig ner.
- Jag är än en gång ledsen att ni inte kunde få allt som egentligen ingår i biljetten, men
vi har våra regler om alkohol. Som en liten kompensation hoppas att vi att ni skall
tycka att det här är OK. Jag har blandat lite med färgerna så är det något ni inte gillar
så säg bara till.
Vi tackade och tog samtidigt emot varsin liten påse. Innan vi hunnit titta på innehållet reste
hon sig och vände sig till en annan passagerare som påkallade hennes uppmärksamhet. Istället
fick vi själva botanisera i påsen och vi riktigt hajade till över deras innehåll. Upp ur påsen
plockade vi varsitt läppstift, matchande nagellack, en ask med olika ögonskuggor samt en
mascara. Allt från välkända märken som vi knappt ens vågat titta på ute i butikerna pga deras
höga pris. När vi tittade närmare på färgerna så gillade vi också hennes val utan några som
helst invändningar och när hon nästa gång passerade oss framförde vi våra tack med de
bredaste leende vi kunde prestera. Hon log glatt tillbaka och förklarade att nöjet var helt på
hennes sida. Det hade varit så trevligt ha med oss att göra och hon hoppades vi skulle få en
trevlig vistelse i London som nu närmade sig i snabb takt.
är vi väl landat i London och taxat fram till vår gate så öppnades dörren och en
prydligt klädd engelska klev ombord och efter några snabba ord med vår
flygvärdinna stegade hon fram till oss
- Hi ladies! I’m Caroline and I’m here to take you to our VIP-lounge. Please follow me.
N

83. 83
Vi hade inte förstått hälften av vad hon sagt men ändå insett att hon skulle ta med oss
någonstans. Vi blev givetvis oroliga att mitt försök att resa som Tove nu avslöjats och att vi
diskret skulle föras iväg för att snarast möjligt utsättas för ett förhör av tredje graden och
eftersom bevisen var så uppenbarliga att jag seglat under falsk flagg och Tilda var medskyldig
till detta så skulle vi snart hamna bakom lås och bom i någon mörk fängelsehåla. Trots dessa
framtidsutsikter så log vi mot flygvärdinnan när hon överlämnade vårt handbagage till oss och
önskade oss välkomna åter.
Genom ändlösa gångar fördes vi förbi både den ena och den andra låsta dörren tills vi kom in
i en stor öppen lokal med sober inredning. Det luktade gott och fräscht och dämpad musik
hördes ur högtalarna. Inte ett ljud hördes från de människor som satt tillbakalutade i djupa
skinnfåtöljer då det dämpades ordentligt av den tjocka heltäckande mattan. Det var i alla fall
trevliga lokaler, konstaterade vi, som de förde oss till innan förhöret. Samtidigt som vi tittade
oss omkring reste sig en man upp en bit bort och närmade sig med lite tveksamma steg. Vår
ledsagare gick honom till mötes och när de åter kom inom hörhåll för oss hörde vi henne säga.
- Mister Langdon, here is the two passenger you are waiting for. All your luggage’s are
on its way here so just make you feel like at home until it arrived. If there is anything
you miss, don’t hesitate to ask the people in the reception for help. Nice to meet you
all and have a nice day.
Innan vi hann reagera så vände hon på klacken och lämnade oss. Först då insåg vi att vi nu,
för första gången i vårt medvetna liv, stod framför vår far och samtidigt förstod att vi inte alls
blivit ivägförda någonstans pga mitt klädbyte. Tvärtom så hade vi behandlats som speciellt
viktiga personer och alla dessa fakta snurrade runt i våra huvuden och inte riktigt hjälpte oss
att hantera situationen på allra bästa sätt. Vi såg också på fars min att han såg lite undrande ut
men sedan sprack ett leende upp och han tilltalade oss
- Oh Jag trodde jag var far till en son och en dotter, men det jag ser framför mig är två
vackra unga flickor. Vem är vem och varför? Undrade han samtidigt som han log med
hela ansiktet.
- Vad du ser är vad du får! svarade vi båda spontant och i mun på varandra, och
eftersom vi stod på varsin sida om honom, tog vi ett steg framåt och gav honom en
kyss på vardera kinden. Han såg lite tagen ut men hans leende avslöjade att han inte
ogillade vårt tilltag. Som storasyster tog Tilda ledningen och förklarade
- Jag är Tilda, och min mor heter Greta, så det betyder att jag är flicka av födsel och
ohejdad vana... ...
- .... Och jag är Tore, och min mor heter Gerda och det betyder att jag är man och det
gör mig till transvestiten i denna familj. När jag är klädd så här jag lyssnar till namnet
Tove.
- Oh intressant. Du ser mycket bra ut, liksom din kusin och jag kan också se likheterna
med era mödrar. Nu kan jag återigen förstå varför jag blev kär för ett antal år sedan.
Och jag är verkligen stolt över att vara far till två så härliga personer och som tydligen
är mycket självständiga. Men ursäkta mig, jag är så tagen av bilden av er två, att jag

84. 84
tror att jag inte ens har välkomnat er på ett riktigt sätt. Jag är ju i alla fall far till er
båda.
Han tog först ett steg tillbaka, tittade på var och en av oss från topp till tå innan han först tog
mig i sin famn och gav mig en kram jag kommer att minnas resten av mitt liv. Det var en
trevlig kram med mycket känslor i och jag kunde även ana en liten tår i ögat. Mina ögon var
våta och jag vände mig bort för att torka bort tårarna utan att skada min makeup och lät Brian
krama Tilda utan att ha mig stirrande på dem. Efteråt tog han oss båda under armarna och
harklade sig
- Det är verkligen trevligt att ha er här. Jag är glad att ni accepterade min inbjudan så vi
får en chans att lära känna varandra. Jag känner att det gått alldeles för lång tid innan
detta möte blivit av, men jag hoppas och tror att det inte är för sent för oss att hitta
fram till någon form av relation mellan far och barn. Ursäkta! Ni är inga barn längre
men mitt senaste minne av er två är när ni var små knattar och kröp runt mina fötter.
Mycket vatten har passerat under broarna sedan dess och jag är nyfiken att höra er
historia ....
- .... Och vi din ... ..
- .... Så varför tar vi inte ert bagage, som jag förmodar kommer just nu, och gör oss redo
att lämna det här stället.
- Har vi tillräckligt med tid så jag kan besöka damrummet, frågade Tilda
- Naturligtvis, och ursäkta min dålig stil. Jag borde ha frågat. Ni har all tid i världen. Jag
väntar här.
Jag följde med Tilda och vi vandrade iväg i den riktningen skyltarna visade. Vi var verkligen i
behov av att uträtta våra behov så utan ett ord ockuperade vi varsitt bås och lättade på trycket.
Spänningen inom oss gick samma väg och när vi var klara och mötte varandra framför de
enorma och imponerande speglarna bara fnittrade vi och hade svårt att kontrollera oss själva.
Efter några sekunder kunde vi tala igen och i några få ord sammanfatta vad som hänt de
senaste minuterna. Vi konstaterade det overkliga att vi faktiskt var på en VIP-lounge och inte,
som vi fruktade, i en dov och fuktig fängelsehåla djupt nere i källaren. Visst hade vi vetat att
vår far blivit en välkänd person här i England men inte så känd. Vi bättrade snabbt på vår
makeup och gick sedan ut till vår gemensamma far som lugnt stod och väntade på oss. Än en
gång hälsade han oss med en kram och så började han leda oss ut ur väntrummet samtidigt
som han fortsatte
- Jag var rädd att det var en saga och att ni skulle försvinna igen och låta mig stå här i
min dröm, men såvitt jag kan se är det ingen dröm utan ren och skär verklighet. Mina
barn är här och jag är stolt far till två unga vackra damer, åtminstone är det vad mina
ögon säger mig just nu. Ta inte detta på fel sätt, men du är fortfarande skyldig mig en
förklaring till hur Tore blev Tove. Jag har inget emot och har inga problem med detta,
jag är faktiskt ganska van att se folk byta sitt synliga kön från tid till annan. I min
bransch så är det inget problem, men jag är fortfarande ”curious” eller "nyfiken" som
jag tror att det heter på svenska.

85. 85
- Jag lovar. Du får alla svar som jag kan ge dig. Kanske du kan ge mig någon kunskap
också i delar som jag inte förstår.
Mannen med vårt bagage visade oss den korta vägen till en liten ingång. Utanför stod en svart
limousin väntande och föraren kom omedelbart till vår hjälp och öppnade bakdörren för oss.
Med en stödjande hand hjälpte han oss båda in och vi fick genast lite bekymmer var vi skulle
sitta i det rymliga utrymmet. Slutligen tog vi plats vid fönstret på varsin sida och det fanns
ändå gott om utrymme för vår far om han ville sitta mellan oss. Han gjorde så och bara
sekunder senare var bilen lastad och vi kunde köra iväg. På väg in till London guidade han oss
och berättade om omgivningarna som vi åkte igenom.
ven om vi visste väldigt lite om London så kunde vi se att landskapet förändrades från
förort till mer stadsliknande område. Vi kunde känna igen stilen på gator och
byggnader från alla filmer och tv-serier vi hade sett genom åren. På avstånd såg vi en
stor arena och pappa berättade att det var Stamford Bridge, platsen för hans favoritlag Chelsea
och om vi var intresserade så kunde han gärna ta med oss dit. Premier League skulle snart
börja och Chelsea var ett av favoritlagen i år till totalsegern. Vi kunde varken säga ja eller nej,
men sa att vi var intresserade att se och uppleva olika saker under vår vistelse. Uppenbarligen
var han nöjd med vårt svar, eftersom han klappade våra knän på ett vänligt sätt och log mot
oss.
Tydligen kom vi närmare vårt mål och hans guidning blev mer detaljerad. Vi var nu i
Kensington och på gatan där han bodde, men han sa till föraren att ta en liten omväg så att han
kunde visa oss trakten. Det var bara några kvarter från Kensington Gardens och inte så många
kvarter från Notting Hill som vi hört talas om från den berömda filmen med samma namn. Vi
kunde tydligt se att detta var ett välsituerat område och återigen slog det oss att vår pappa
tydligen hade en väl så god inkomst.
Vi noterade att bilen nu återvänt till gatan där pappa bodde och när limousinen stannade var
jag redo att öppna dörren men pappa stoppade mig och sa till oss att vänta. Ögonblicket
senare öppnade föraren dörren och med hjälp av hans hand lyckades jag ta ett graciöst steg ut
och rätta till några rynkor på min klänning. Sekunden senare gjorde Tilda detsamma och med
nyfikna ögon och fascination i blicken tittade vi oss omkring. När pappa anslöt sig till oss lade
han händerna på våra axlar och pekade ut huset där han bodde. Han förde oss lätt fram till
entrén och lämnade föraren bakom oss med vårt bagage.
Hallen vi kom in i var enorm och mer som en stor hotellfoajé än en privat lägenhetsingång. Vi
försökte ta in allt det vi såg men det var för mycket att bearbeta så vi hade bara att acceptera
och njuta. I slutet av hallen fanns ett litet skrivbord där en fint klädd man runt trettio hälsade
oss välkomna och skyndade fram till hissen och öppnade den för oss. Vi tackade honom med
ett leende och på vår väg upp förklarade pappa att han ägde "the penthouse". Vi visste inte
exakt vad det innebar, men nickade instämmande och hoppades att allt annat som vi inte
förstod skulle få sitt svar i sinom tid.
Hissen stannade och dörren öppnades. I stället för att komma till en ny hall klev vi direkt in i
lägenheten och vi hörde små steg snabbt komma springande emot oss. Runt ett hörn kom en
Ä

86. 86
flicka på ca 4-5 år och bara stannade till en kort sekund när hon fick syn på oss innan hon gav
vår far en kram och satte sig tillrätta i hans starka armar. I samma ögonblick kom en kvinna
runt hörnet och välkomnade oss med ett stort leende. Vi kunde dock inte undgå hennes
frågande blick men Brian bara presenterade oss för henne som Tove och Tilda och sa till
henne att allt skulle förklaras senare. Han introducerade också oss för sin hustru Margret och
hans yngsta dotter Melissa. Hon vinkade till oss innan hon gav sin far en kram och blygt
vände bort huvudet
Under tiden gav Margret oss båda en välkomstkram och berättade att detta var ett stort
ögonblick för både henne och Brian. Breven till våra födelsedagar hade skickats iväg, mer
som en skyldighet än ett hopp om att få ett svar, och vår snabba respons hade glatt dem båda
mycket. Hon hade känt till oss i flera år och många gånger försökt övertala honom att göra sig
mer synlig för oss. Denna gång hade han följt hennes råd, och nu vi var här. Utan att fråga tog
hon med oss på en liten tur runt lägenheten och medan Brian ursäktade sig och sa att han
skulle se till att vårt bagage kom upp, släppte han Melissa och lämnade oss. Melissa skyndade
fram till sin mor och tog hennes hand, men hennes ögon lämnade inte oss för ett ögonblick.
Det första Margret visade oss var vardagsrummet som var ungefär lika stort som hela
lägenheten i Stockholm. Hela väggen mot väst var praktiskt taget ett enda fönster från golv till
tak och det var en fantastisk utsikt över de andra byggnaderna. Hon öppnade ett fönster och
bad oss att stiga ut. Vi kom ut på ett trädäck och hon berättade att parken framför oss var
Holland Park och att vi kunde se ett litet hörn av Kensington Garden. Vi tog inte till oss detta
för vi konstaterade precis att det i andra hörnet av terrassen fanns en liten men ändå riktig
swimmingpool. Våra hakor föll ner till knäna och Melissa sa sina första ord
- Jag gillar att simma. Jag kan simma från ena sidan till den andra.
- Kan du? svarade Tilda och fortsatte. Jag hoppas att du kan visa oss det en dag.
- Mamma sa att vi kunde ta ett bad senare. Vill ni bada med mig?
- Jag tror att de kommer vilja det, Melissa, men för tillfället så går vi bara runt och visar
dem hur vi bor. Kanske kan du visa ditt rum medan jag hjälper din pappa?
- Oh ja! Kom med mig.
Hennes blyghet blåste bort och hon tog min hand och drog in mig följt av både Tilda och
Margret. Inne på sitt rum visade hon oss alla sina dockor och mjukdjur och deras respektive
namn. Hon visade oss hur vi skulle leka med dem och på en minut var vi djupt inne i en lek
där många av dem kom med flyg från Sverige och precis landat här ute på hennes veranda. Ett
par minuter senare märkte vi att Brian stod bakom Margret i dörren och medan han smekte
hennes mage med händerna log de båda glatt åt oss på golvet.
- Jag ser att ni kommer väldigt bra med överens med varandra. Jag hoppas att ni inte
misstycker att jag avbryter er, men jag har en fråga om logi, inledde Margret.
- Nej, inte alls. Vi har bara lite kul med Melissa.
- Hon är så härlig, svarade jag och gav henne en liten kram som hon gärna återgäldade.
- Var snälla och kom med mig då så kan jag visa er.
Vi gick längs en lång korridor och vid bortre ändan stannade hon och visade oss ett par rum

87. 87
- Först hade vi inga andra tankar än ni borde ha två separata rum, men nu när jag träffat
er är jag tvungen att fråga. Antingen kan ni ha dessa två mindre sovrum eller kan ni
sova tillsammans i det där rummet som både är större och som också har en direkt
tillgång till uteplatsen och poolen. Valet är ert.
- Inga problem alls. Vi sover gärna i samma rum. Det har vi gjort hittills i hela våra liv
så det är inga problem alls.
- Ni menar att ni bott i samma rum hela tiden?
- Alltid och oavsett hur vi varit klädda.
- Ni är ett fantastiskt par. Ingen kommer att tro mig, men jag förstår att ni talar sanning.
Jag säger till Brian att han kan sätta in era väskor här. Gör er hemmastadda under
tiden. Jag går och förbereder något att äta. Är det OK med några smörgåsar och en
kopp te? Om ni inte har något emot att vi tar det lite enkelt nu på eftermiddagen och
sedan äter middag i kväll.
- Det låter bra för oss.
- Bra. Det finns en telefon inne i ert rum om ni vill ringa era mammor och säga att ni
kommit fram. Använd den när ni vill.
Hon väntade inte på vårt svar, utan vände sig om och lämnade oss. Melissa tvekade en stund
innan hon bestämde sig för att stanna hos oss. Hon såg lite förvirrad ut när vi plockade upp
telefonen och började prata svenska. Vi sa till båda våra mödrar att allt var OK och att vi nu
var säkert på plats i London. Vi berättade också att Tore fortfarande var i Stockholm och att
Tove hade tagit hans plats. Vi kunde nästan höra hur de skakade på huvudet men de blev
glada att när vi berättade vad som hänt hittills. Även om samtalet var gratis för oss så ville vi
inte tänja på gränsen för deras gästfrihet så vi sa bara vad som var nödvändigt innan vi la på
och sedan passade på att börja packa upp våra saker. Vår nya syster Melissa var mycket
hjälpsam och visade oss gärna var vi kunde förvara våra saker.
Vi hade kommit till vår underkläder när Margret kom och berättade att teet var redo ute på
terrassen. Melissa tog täten och använde vår utgång till uteplatsen och drog iväg med oss till
bordet. ”The afternoon tea” var inte "bara några smörgåsar" utan praktiskt taget en hel måltid.
Kanske hade Brian kommit tillbaka till England med vissa influenser från Sverige eftersom,
vad vi kunde se, inte saknades något från det vi var brukade ha på våra bord. Så vi gjorde
heder av det som presenterades och en stund senare och massor av småprat mellan oss var det
bara smulor kvar.
- Åh, ni var verkligen hungriga, sa pappa, jag måste nog prata med era mödrar om hur
de sköter sig. Det ser ut som det var er första måltid någonsin.
- Brian! Kom det från Margret. Retas inte med dem. Det är bättre att unga flickor äter
ordentligt än att de försöker svälta sig själva. Jag är glad och stolt över er och den aptit
ni visar. Även Melissa var hungrig.
- Mamma! Kan jag ta ett bad nu? Och jag vill ha Tove och Tilda med mig.
Margret såg lite oroligt mot oss, men vi sa till henne att det är var inga problem för oss om vi
inte hade något annat som skulle göras. Margret svarade att det inte fanns något förrän på
kvällen så det var helt upp till oss att avgöra. Det kunde även vara bra att ta ett avslappnande

88. 88
bad och kanske en liten tupplur här ute efteråt. Trots att det var en kort resa tar det på
krafterna och dagen var inte över än. Melissa sprang iväg så fort hon kunde medan Tilda och
jag stannade och hjälpte Margret att rensa bordet och ta allting tillbaka till köket. Hon var
mycket tacksam och visade oss var allting hade sin plats och även visade oss var vi kunde
hitta andra saker. Hon talade om för oss att vi gärna fick rota i hennes skåp om vi var
hungriga eller så.
Hon berättade också att de normalt åt frukost och lunch tillsammans. Brian jobbat ofta
hemifrån men eftersom han hade en liten Studio i källaren i huset så kom han alltid upp för att
äta lunch. Även om hon tyckte om att laga mat så åt de ofta middagen på restaurang. Minst 3-
4 gånger i veckan åt de säkert utanför hemmet. Hon frågade om vi var intresserade av
matlagning och vi berättade att vi nog skulle kunna fixa till en middag men det var ett område
som vi kunde öka vårt kunnande på en hel del. Generöst ställde hon sitt kök stod till vårt
förfogande om vi ville testa våra kunskaper någon dag.
Samtidigt kom Melissa springande (kunde hon någonsin gå?) och var redo för sitt bad. Hon
såg argt på oss när hon såg att vi inte var färdiga och hennes besvikna blick fick oss att
ursäkta oss själva och snabbt trippa till vårt rum för att byta om. Vi valde våra mest
anständiga bikinis och med en handduk virade runt kroppen anslöt vi till de andra tre. Melissa
väntade otåligt då hon inte tilläts att bada ensam. Både Brian och Margret tittade upp och
nyfikenheten i deras blickar var svår att dölja. Jag låtsades inte förstå anledningen till
nyfikenheten utan på samma gång som Melissa fick sitt OK att hoppa i poolen så löste jag upp
min handduk och lät den droppa ned på en av solstolarna. Deras ögon följde mig när jag så
värdigt det gick klev ner längs stegen i poolen och anslöt mig till Melissa.
et var inga problem att simma med Melissa. Hon klarade sig mycket bra och hon
visade oss allt hon kunde göra. Hon kunde dyka, simma och hoppa så Margret måste
be henne att ta det lite lugnt. Hon försökte åtminstone att lyssna men ett par minuter
senare var det ungefär samma intensiva lek igen. Med ett skratt reste Margret på sig och
försvann men kom strax tillbaka i en mycket vacker och mer avslöjande bikini än våra. Hon
log mot oss och sa åt Brian att passa på och ta ett bad med alla sina damer. Han tvekade bara
för ett ögonblick innan han också försvann. Han tog lite längre tid att bli klar, men vi kunde se
att det var en stolt man som förenade sig med oss.
Det blev lite trångt i poolen, men det kändes verkligen som att vi alla var en familj och därför
var det inga problem att vara så nära varandra. Melissa var som ett plåster på mig och Tilda
och när hon klängde på oss lyckades hon ofta få våra behåband att halka ner på våra armar.
Det blev uppenbart för alla att detta inte var första gången för mig i bikini och samtidigt stod
det klart för mig att bytet vi gjort på Arlanda var ett korrekt val och att denna situation hade
varit utesluten för mig i bara badbyxor. Jag kunde se att Tilda också hade kommit till samma
slutsats och såg så lycklig ut. Jag vet inte orsaken, men både Margret och Brian, för att inte
tala om Melissa, verkade också vara väldigt glada. Det hände ofta att de tre bara passerade oss
och samtidigt gav oss en liten kram eller bara en vänlig smekning någonstans på kroppen.
När Margret förklarar för Melissa att det var dags att gå upp accepterade hon det utan
protester. De båda satte sig tillrätta vid solstolarna och lät solen torka dem medan Brian
D

89. 89
visade oss några saker i poolen. Den hade en inbyggd jetstråle vilket gjorde den till en mycket
större pool. Du kunde lätt ändra hastigheten så att strömmen fick samma hastighet som du
simmade och på det viset få dig att simma på samma ställe hela tiden. Han lät oss försöka och
jag kan intyga att det var precis lika som om du hade simmat i en stor pool. Utan vår
kännedom ändrade Brian hastigheten gradvis så att vi båda måste simma snabbare och
snabbare tills vi inte orkade mer utan vi gled bakåt i poolen. Margret märkte det hela och
förklarar med ett leende på läpparna
- Du är en stygg pojke, Brian. Se på dina döttrar! De är helt utmattade. Du måste kunna
kontrollera dig själv och uppträda som den mogna man du anser dig vara.
- Det gör inget, svarade vi flämtande, men han kommer att vara tvungen att se upp. Vi
kommer att minnas detta och redo att ge igen så fort tillfället ges. Samtidigt gav vi
honom en hjärtlig kram när vi passerade honom på vår väg upp.
Brian tog tillfället i akt att motionera lite själv nu när han var ensam i poolen. Han såg
verkligen atletisk ut när han simmade med kraftiga tag för att för att hålla jämn takt med
farten han satt upp på jetströmmen. Margret såg på honom och sedan viskade till oss
- Den farten är för snabb för honom. Han vill imponera på er båda. Ert besök betyder
mycket för honom. Förresten. Ni ser fantastisk fina ut båda två. Jag kunde inte slita
blicken från er. Ni är verkligen den sanna bilden vi fått av hur unga och eleganta
kvinnor från Sverige sägs vara. Han är en lycklig man som har så fina barn.
Vi båda rodnade och hon bara log och kramade våra händer. Vi kunde se att hon var lycklig
och att vårt besök fått en mycket bra början. Brian höll just på att avsluta sitt motionspass och
han försökte dölja hur ansträngande det varit när han passerade oss och sträckte ut sig i en av
solstolarna. Margret blinkade till oss och vände sig sedan om och gav honom en blöt puss mitt
på munnen
- Du är verkligen min hjälte? Nice workout! Gör det varje morgon och denna lilla mage
kommer snart att försvinna. Jag tycker att våra svenska släktingar har gott inflytande
på dig.
Han svarade inte utan slog sina starka armar runt Margret och tvingade ner henne mot honom.
Hon kämpade inte emot utan uppmuntrade honom istället mer då hon villigt lät sin kropp
slingra sig runt hans. De vänslades lite och visade varandra ömhet, men var noga med att inte
överdriva. Vi försökte ge dem lite privatliv genom att vända oss mot Melissa och började
prata med henne. Hon gav inte hennes föräldrar en enda blick så antingen var hon van med
deras beteende eller så var hon mer intresserad av oss.
Vi fick några timmar med massor av avkoppling blandat med lite småprat Det var ett bra sätt
att lära känna varandra och diskutera gemensamma saker liksom mer personliga känslor. De
var intresserade av att höra oss berätta om våra liv och vi om deras. Kvällen kom och det var
nödvändigt att tänka på middag. Vi var lite osäkra på vilken typ av kläder som förväntades så
när vi frågade bad Margret att få se vad för kläder vi hade och hjälpa oss med vårt val. Vi tog
tacksamt emot hennes hjälp och fann att det var lika bra att ta en dusch innan Margret skulle

90. 90
ansluta till oss. Brian berättade att han och Melissa ville ta ytterligare ett dopp innan de skulle
byta om. Melissa behövde inte höra det två gånger och var redan på väg ner i poolen innan vi
ens fått en chans att ta oss samman och gå in.
När vi kom till vårt rum insåg vi att vi hade vårt eget badrum med både dusch och badkar. Det
fanns också ett inbyggt sminkbord med stora speglar och bra belysning. Det var en dröm för
två tonåringar intresserade av makeup. Utan någon tvekan lät Tilda sin bikini falla och
ockuperade duschen och jag fick vänta på min tur. Under tiden valde jag ut mina underkläder
och gjorde en koll om det fanns något hårstrå som inte borde finnas på min kropp så när Tilda
var redo bytte vi plats med varandra. Efter min dusch torkade jag mig och gick ut i vårt rum.
Vi båda var bara klädda i behå och trosor när vi hörde en knackning på dörren
- Hej! Är det OK att jag kommer in?
- Det är OK, välkommen in
Margret gjorde sin entré och hon var klädd i en lätt morgonrock som visade mer än den dolde.
Under hade hon också bara behå och trosor, men vi gissade att de inte var köpta på H&M,
eftersom de såg riktigt lyxiga ut och hade en perfekt passform. Hon gjorde också en koll på
oss och gav oss komplimanger för våra figurer innan vi tillsammans började utforska vår
garderob. Hon var mycket imponerad över vad hon såg och även om det var billiga märken så
gillade hon vår stil och smak. Med hennes hjälp valde vi ut de kläder vi hade använt på
midsommaraftonen och hon gjorde sig ingen brådska ut när valet var klart utan assisterade oss
tills vi var klara.
- Jag är tvungen att säga detta. Jag kan inte tro att du är en kille. Om jag inte visste
bättre så skulle jag säga att du är en typisk kvinnlig tonåring. Din hållning, din stil och
allt som det man ser berättar samma sak. Du måste ha gjort detta under en mycket lång
tid?
- Ja, det har jag. Jag har varit klädd som en flicka sedan mitten av juni. Det blir väl
ungefär två månader.
- Två månader! Du skojar. Det måste vara mer. Du kan inte bli en sådan mogen kvinna
på bara två månader.
- Det har du rätt i, men tänk på att hon har bott i en helt kvinnlig miljö i hela sitt liv.
Även om hon aldrig visade några tecken på att hon ville klä sig som en kvinna så tror
åtminstone jag att det har påverkat henne, inflikade Tilda
- Du kan ha rätt. Förresten tycker jag att ni är riktigt rara personer båda två och jag
älskar er båda. Jag tror att vi kommer att ha riktigt trevligt tillsammans. Jag antar att ni
gillar shopping och det gör jag också, så se upp London. Jag gillar er smak på kläder
så om inte ni misstycker så slår vi gärna följe in till mig så ni får hjälpa mig att välja ut
min klänning för kvällen.
Vi gjorde som hon bad och tillsammans gick vi över hallen och in i hennes omklädningsrum.
Det var större än vårt sovrum hemma och hennes kläder hängde i perfekta rader. En vägg var
reserverad för hennes skor och hon visade med handen att det var okej att prova dem om vi
ville.

91. 91
- Jag tror vi har samma storlek så om det finns något, förutom underkläder, som ni vill
låna så varsågoda.
Vi tackade henne och samtidigt som vi letade efter något åt henne studerade vi alla hennes
kläder för att ha en aning om vad vi eventuellt kunde låna. Det var som att vara i en
godisbutik och vi hade stora problem att hitta ett bra val bland alla möjligheter. Hon bara stod
där medan vi sökte igenom hennes kläder. Kanske var hon intresserad av att se vad vi kom
fram till jämfört med vad hon själv skulle ha valt.
Vi hittade till slut en klänning som vi trodde skulle vara precis rätt. Det var en åtsittande tub-
klänning med bara axlar så när vi sträckte ut den till henne tog hon först inte emot den utan lät
helt sonika sin morgonrock falla till golvet och sedan följde hennes behå samma väg innan
hon tog klänningen och lät den glida ner längs hennes vackra kropp. Hon vände sig mot mig
och bad om hjälp att dra upp dragkedjan. Medan hon såg på sig själv i spegeln och rättade till
klänningen lite hade Tilda hittat det enda rätta valet av skor och räckte över ett par 4'' stilett
sandaler till henne. Hon bekräftade valet och sedan hade vi en kort diskussion om smycken
innan hon sist av allt lät sin favoritparfym fullborda klädseln.
Vi gick tillsammans ut i matsalen där Brian och Melissa väntade. Vid vår entré reste Brian sig
och visslade gillande. Han tog sin hustru i armarna och gav henne en djup kyss och även om
hon var fyra tum längre denna stund var hon ändå tvungen att stå på tå för att nå upp till
honom. Sedan tittade han på oss och vi kunde se att han gillade vad han såg. Också Melissa
var söt i sin klänning och vi gav henne massor av komplimanger. Innan vi lämnade huset gav
Brian oss en liten drink och än en gång hälsade oss välkomna till London och hoppades att vi
skulle ha en trevlig tid tillsammans. Om resten av vår vistelse bara blev en bråkdel av allt som
hittills hänt så skulle han bli mer än nöjd.
Vi tackade honom och Margret för deras gästfrihet och enades om att det hade varit en bra
start. Vi sa alla "skål" och när våra glas var tömda gjorde vi damer en sista kontroll av våra
makeuper och tog hissen ner till lobbyn. Föraren väntade och med hans hjälp var vi snart på
väg. Vi fick höra att vi skulle till en restaurang nära floden Themsen. Limousinen kunde inte
åka hela vägen fram så vi fick gå en bit. Chauffören släppte av oss och vi började gå längs
floden.
Det var en varm och trevlig kväll och vi njöt av varje steg vi tog. Vi trodde att vi drömde och
kunde inte förstå att vi verkligen gick i London med vår far och hans familj. Jag var tvungen
att nypa mig i armen och när jag insåg att jag fortfarande var i London tog jag några steg fram
till honom och lade min arm i hans. Tilda ville inte missa tillfället heller, och tog hans andra
arm. Margret såg allt och log mot oss samtidigt som hon tog Melissas hand.
Restaurangen välkomnade oss och innan vi satte oss till bords meddelade Margret Brian att vi
måste pudra våra näsor. Hon tog täten och ögonblicket senare stod vi alla framför spegeln och
lade på ytterligare ett lager läppstift på läpparna och korrigerade vissa hårstrån som hade blåst
undan i vinden. Med ett brett leende sa hon att Brian måste vara den lyckligaste människan på
jorden för tillfället och det är nu han har sin chans att visa världen hur lycklig han är. Känn er
fria att göra era egna val i kväll. Titta inte på priserna, var bara glada och trevliga så är Brian

92. 92
också lycklig. Med dessa ord i våra öron gick vi tillbaka till honom och Melissa och en
servitör tog oss ner till vårt bord.
Vi försökte följa Margrets råd att inte titta på priserna, men vi lyckades inte. De var enorma.
Men med hjälp av de andra komponerade vi ihop en god måltid. Jag vet inte hur många rätter
vi åt, men det tog ett tag. Men inga problem! Allt smakade väldigt bra och vi kunde bara njuta
av att vara där. Det var en väldigt mysig restaurang med stillsam levande musik från en
enmans orkester som spelade allt från U2 till Mozart. Och vårt samtal under middagen var så
enkelt och utan prestige så varför skulle vi inte trivas.
Ett av många ämnen under middagen var vad vi förväntade oss av detta besök. Brian
berättade att han försökt göra sig fri, men han hade inte lyckats till 100%. Under
morgondagen måste han arbeta, men det var i hans studio i samma byggnad så han skulle
finnas i närheten. Det var förberedelser inför en spelning uppe i Birmingham på lördag och
även en ny platta som var på gång. Han skulle bli väldigt glad om vi ville följa med honom till
Birmingham och vi var inte sena att tacka ja. Margret å sin sida berättade att hon också hade
tagit semester från sitt jobb som Art Director. Hon arbetade på det kontoret som hjälpte Brian
med hans PR. Det var där de träffades och förälskade sig i varandra för några år sedan. Nu
fanns det ett antal personer som bara sysslade med Brians verksamhet och hon var inte längre
ansvarig för den delen.
Margret hann inte avsluta sin berättelse innan Melissa instämde och berättade att hon vill visa
oss sitt dagis. Naturligtvis gillade vi hennes idé och hon log nöjt tillbaka mot oss. Vi hade inte
något att tillägga, då vi inte visste så mycket om London, men berättade för dem att vi gärna
ville se några av de mer berömda platserna och shoppa och så. Men mest av allt vill vi vara
med dem och ta igen allt vi tappat under alla år som gått. Vi hade ingen avsikt att låta vår far
fortfarande vara okänd för oss och han verkade vara redo att möta den utmaningen.
Några timmar och många skratt senare kände vi oss redo att avsluta middagen. Medan vi
damer gick och pudrade våra näsor ringde Brian till vår chaufför och bestämde var han skulle
hämta oss. Vi tyckte alla att det skulle vara skönt att ta en promenad i den härliga
sommarnatten längs Themsen innan vi åkte hemåt. Det var mycket folk ute och de antingen
flanerade runt eller bara stod och småpratade längs promenadvägen. Precis när vi nådde den
utsedda platsen svängde vår limo in vid kanten och föraren klev ur och hjälpte oss in i bilen.
På vägen hem tog han en omväg över West End och alla teatrar där. Det var spännande att se
folklivet utanför och vi verkligen kände hur privilegierade vi var att få vara en del av allt
detta. Vi kom tryggt hem och eftersom det hade varit en lång dag sa vi alla god natt till
varandra och gick till våra rum. Ingen av oss behövde en vaggvisa för att somna för mindre än
en minut efter att vi lagt oss tillrätta sov vi sött.
m jag tänker börja motionera regelbundet så är det lika bra att starta omedelbart,
tänkte jag, så när jag vaknade nästa morgon satte jag på mig min bikini och gick ut
på altanen för att ta ett bad. Jag blev lite förvånad när jag såg att min far redan var i
poolen och med starka och effektiva armtag simmade mot jetströmmen. Genast noterar han
min närvaro och utan att avsluta sitt pass uppmanade han mig att hoppa i och simma med
honom. Jag gjorde det och försökte hitta en rytm i takt med far. Efter några halvdana simtag
O

93. 93
hittade jag rätt tempo och vi kunde ganska lätt simma tillsammans, sida vid sida. Jag vet inte
hur länge, men plötsligt gav han upp och när jag gjorde samma sak stannade han jetströmmen
och vi bara lät det varma vattnet mjuka upp våra muskler.
- Du är en god simmare, inledde pappa
- Tack, men jag tror inte jag är så bra, men jag gillar att simma.
- Det är ett bra sätt att träna. Jag ska försöka göra det varje morgon, året runt.
- Det är fantastiskt hur mycket jetströmmen betyder. Jag trodde inte det var möjligt att
kunna simma så här i en så pass liten bassäng.
- Ja, gör det skillnad. På tal om skillnader. Du förvånade mig mycket när jag träffade
dig igår, och jag måste säga dig att du uppför dig verkligen helt naturligt. Jag har
försökt att se om du skulle falla ur din kvinnliga roll någon gång, men jag har inte sett
det. Jag är verkligen imponerad och du ska veta att du inte är den första transvestit jag
har sett eller mött.
- Tack! Jag vet egentligen inte hur jag gör. Jag försöker bara att agera normalt och göra
så som Tilda gör.
- Hon är en bra lärare, ingen tvekan om det. Ni två är som genetiska tvillingar. Men jag
tror att du betyder mycket för henne också.
- Jag hoppas du har rätt.
- Jag hörde från Margret att du började att klä sig som kvinna i sommar
- Ja, det är sant, men Tilda och jag har lekt mycket med kläder under vår barndom så jag
var inte obekant med kvinnliga kläder.
- Vem har inte det! Jag gjorde likadant med min systers kläder men det var ingen
sensation för mig.
- Jag kan inte säga att det var en sensation för mig heller. Mer som en bekräftelse på att
jag också kunde bära samma kläder som min bästa vän Tilda och hon kunde bära
mina.
- Vad hände som kom att ändra allting?
- Jag är inte säker. Min mamma säger att hon inte heller förstår vad som hände men hon
kom fram till att jag saknade möjligheterna att byta kläder med Tilda mer än jag ville
erkänna så hon och Greta beslutade att hjälpa mig lite på traven. De gav mig tjej
kläder till min födelsedag.
- Och du hade inte något att invända?
- Till min egen förvåning så hade jag inte det. Först kunde jag inte tro att kläderna var
avsedda för mig, utan jag bara väntade att Greta skulle säga att det var ett misstag och
allt var Tilda's. Men någon sådan kommentar kom aldrig och på något sätt så kändes
det hela väldigt bra inom mig.
- Det låter för mig som att det är mer bakom detta än att bara byta kläder. Vad tror du?
- Den frågan har jag också funderat över. Jag och Tilda har diskuterat det mycket, men
hittills har vi inte kommit till något bra svar. Men jag håller med om att det är mer
bakom än bara byta kläder. Jag har, som du kan se, antagit en totalt kvinnlig livsstil,
men inuti mig så räknar jag fortfarande mig som en man.
- Ja, det var en bra beskrivning. Har du någon mer fundering?

94. 94
- En idé som vi diskuterar ofta är att eftersom vårt samhälle är skilt i två segment,
manliga och kvinnliga, är det svårt för en person som jag att vara något mellan dessa
två delar. Jag är tvungen att välja något av dem och skall jag accepteras så måste jag
vara övertygande i min roll. Om samhället skulle vara mer förlåtande för andra
beteenden antar jag att skulle kunna bära kvinnliga kläder även som man. Sedan skulle
jag också vilja leka mer med mitt hår och mina färdigheter med smink har verkligen
förbättrats under de senaste veckorna.
- Du är perfekt enligt min åsikt. Intressanta tankar du har. Har du varit klädd som en
man sedan du började gå i kvinnokläder?
- Bara en gång! Det var på vägen hit. Vi kunde inte se någon annan möjlighet för mig
än att vara man, så det var därför jag påbörjade resan som Tore, men Tilda hade andra
planer och när vi kom till Arlanda sa hon åt mig att byta tillbaka igen. Jag hade också
tänkt på det en eller två gånger eftersom vissa märken på min kropp inte borde finnas
på en kille.
- Jag har noterat det du just säger. Dom gör dig mycket feminin så jag kan förstå din
fundering. Vill du fortsätta som kvinna?
- Jag gillar verkligen att vara Tove, men jag kan inte fatta något beslut ännu. Jag måste
veta mer om mina inre känslor. Jag är också intresserad att veta hur mina släktingar
tänker och reagerar och det innefattar även dig.
- Bra tänkt, men så här långt oroar det mig inte. Jag tror att det viktigaste är ditt
välbefinnande. Men det hedrar dig att du också tänker på oss. Nu hör jag att någon rör
på sig därinne. Kanske är det dags för oss att avsluta det här samtalet nu. Men tack för
samtalet och jag är säker på att vi kommer tillbaka till det senare, men oroa dig inte.
Varken jag eller Margret misstycker att du klär dig som kvinna. Det är ditt val och vi
stöder dig fullt ut.
- Tack!
Jag gav pappa en stor puss på kinden och jag kunde se att han rodnade. Vi klev ur poolen och
samtidigt kom Margret ut och berättade att frukosten var klar. Jag bytte om snabbt och anslöt
till de andra på terrassen. Under frukosten frågade pappa oss om vi var intresserade av att se
hans studio och naturligtvis ville gärna göra det. Så vi avslutade frukost utan stress och sedan
gjorde oss redo för resan ner till källaren.
Ett par personer var redan där, och efter en kort presentation lät pappa Jimmy, en ung kille
som var en av ljudteknikerna, att guida oss genom studion medan pappa pratade med några
andra killar. Jimmy visade oss studion och vi var förvånade över att den inte var större.
Jimmy förklara att de sällan har något behov av större, eftersom det oftast bara var ett fåtal
där inne samtidigt. De bandade varje instrument för sig och sedan mixades allt ihop. Om bara
en minut så skulle vi få se hur det fungerade eftersom de var beredda att spela in ett gitarrsolo.
Vi följde med honom ut i kontrollrummet och pappa hälsade oss välkomna och berättade
praktiskt taget detsamma som Jimmy just gjort. När allt var förberett för en inspelning tog vi
plats i bakgrunden och följde intresserat inspelningen och genom högtalarna kunde vi höra
både gitarren ensam och hur den blandades med tidigare inspelningar. De var inte nöjda med
något så ännu en inspelning gjordes. Ett par inspelningar senare kunde vi melodin och började

95. 95
nynna svagt där vi stod. Det var en ganska enkel melodi, men den hade en hel del känsla i sig
det och vi fann den riktigt trevlig. Efter ungefär en timme tog de en paus och både Jimmy och
pappa frågade vad vi tyckte om melodin och hantverket att göra en sång.
- Det är fantastiskt hur mycket arbete som ligger bakom. Jag trodde att det bara var att
skriva en låt och sedan spela in den.
- Ja, det kan man tro. Sedan skall ni veta att vi kan ändra mycket under och efter
inspelningen, så att det kan låta helt annorlunda. Jag håller med, det är magi.
- Så ni gillar låten? frågade pappa
- Väldigt mycket! Den har en fin rytm och det var lätt att falla in och sjunga med.
- Jag kunde höra det och det var mycket stimulerande att höra era röster i bakgrunden.
Det lät bra i mina öron.
- Jag gillade det också, sa Jimmy. Har ni någonsin hört er själva och era röster?
- Nej, svarade vi båda.
- Just nu finns det inget på gång. Varför hoppar inte ni två inte in i studion så kan jag
göra en snabb inspelning?
- Ja! Det är en fantastisk idé, Jimmy. Gör det!
Efter lite fnissande och viss tvekan accepterade vi hans erbjudande. Han följde oss in i studion
och ordnade med hörlurar och mikrofoner för oss båda. Han lämnade sedan oss och sekunden
senare hörde vi honom genom hörlurarna. Han förklarade vad han tänkte göra och att vi bara
skulle känna oss fria att sjunga ut. Vi klarade våra strupar och när musiken började gjorde vi
bara vad vi tidigare hade gjort i kontrollrummet. Låten klingade ut och vi gjorde oss redo att
ansluta sig till dem i kontrollrummet när pappa bad oss att göra det en gång till. Han sa att vi
inte skulle vara rädda för att skada mikrofonerna utan slappna av bara sjunga ut så högt vi
ville. Vi tittade på varandra och med ett leende tecknade vi OK och gjorde oss redo.
Ett par minuter senare anslöt vi oss till pappa och han gav oss båda en kram. Han berättade att
han var imponerad över våra röster och att det lät riktigt bra. Jimmy rullade bandet tillbaka till
start och för första gången lät han oss höra våra röster. Om vi kunnat skulle vi ha försvunnit
från jordens yta i samma ögonblick eftersom vi båda tyckte att det lät hemskt och vi kunde
inte känna igen oss själva. Men ingen reagerade på samma sätt utan i stället för att kasta ut oss
kom fler personer in i rummet och började lyssna på uppspelningen under tystnad.
När den kom till slutet gjorde Jimmy en snabb omstart och lade nu våra röster tillsammans
med tidigare inspelningar. Det lät helt annorlunda och nu kunde även vi två njuta av det.
Musiken slutade och till vår förvåning började alla applådera. Våra ansikten gick i rött men
pappa bara struntade i det och berättade att vi hade gjort ett bra jobb och tillsammans med de
andra förberedde nästa fas i inspelningen.
Vi stannade till lunch men avböjde erbjudandet från några av de andra att ansluta sig till dem
för en måltid. Istället tog pappa oss upp till lägenheten till en väntande Melissa och hennes
mamma. Efter en lätt måltid frågade Melissa om vi ville leka med henne i eftermiddag.
Hennes ögon var så bedjande att vi inte kunde säga nej och pappa berättade att det var helt
OK. Så fyra damer i familjen förberedde sig för en solig eftermiddag och gick ut. Melissa tog
täten och vi gick till Kensington Gardens och Hyde Park. Vi strosade runt och lekte mycket.

96. 96
Hon hade med sig en liten boll och vi vet inte hur många olika lekar hon visade oss. I många
av lekarna användes ord som vi inte kände till sedan tidigare så det var en bra lärdom för oss
att tänka och agera på ett främmande språk.
Ett par glassar vardera under eftermiddagen var en annan sak som passade oss alla som
förfriskningar innan vi vände hemåt. Det hade varit en trevlig eftermiddag och vi kunde se att
Margret var nöjd med att vi och Melissa så lätt kunde umgås. Vi å vår sida njöt av både
Melissa's och Margrets sällskap och vi hade en massa tjejsnack. Margret ställde en del frågor,
men vi tyckte aldrig att hon var för nyfiken. Istället tyckte vi att hennes frågor var mycket
relevanta och hon betonade också att hon ville lära sig mer om oss och om Sverige. Så vi
gjorde vårt bästa för att ge henne alla svar och i gengäld fick vi en massa information om både
henne, Melissa och vår far.
Jag kände mig väldigt bekväm i min roll i deras sällskap och var mycket nöjd med att varken
Margret eller Melissa hade några problem med mig klädd som kvinna. Det kom därför inte
som en överraskning när Margret frågade oss om vi ville följa med och lämna Melissa på
hennes dagis i morgon. Hon var där tre dagar i veckan och även om Margret hade semester
just nu så ville Melissa träffa sina vänner. I själva verket hade hon frågat Margret i morse om
hennes två storasystrar kunde följa henne så hon kunde visa oss sitt dagis. Melissa kramade
oss både hårt när vi berättade för henne att vi skulle följa med henne.
Under förberedelserna inför middagen upptäckte Margret att en del saker saknades och
frågade mig om jag kunde springa ner till affären i nästa kvarter och köpa det som behövdes.
Jag hade sett var den låg på vår promenad tidigare så jag kunde inte se några problem.
Melissa ville följa med och Margret hade inga invändningar så hand i hand tog vi vår
inköpslista och gick iväg.
Det var mycket bra att Melissa var med mig eftersom hon var väl hemmastadd i affären och
guidade mig genom alla dess gångar. På nolltid hade vi hittat allt vi ville ha och ställde oss i
kön till kassan. Melissa pratade ständigt och en annan dam i kön log mot mig och sade att det
var en väldigt gulligt barn jag hade. Jag hade ingen chans att säga att det faktiskt var min
syster innan det var vår tur att betala vårt inköp och gav damen ett vänligt leende innan vi
traskade iväg. Minst två tum längre och med en stolt och rak rygg lämnade jag affären med
Melissa fortfarande i min hand.
Väl hemma igen så hjälpte vi Tilda och Margret att färdigställa middagen tills pappa kom
hem. Hans fyra kvinnor stod på led för att hälsa honom välkommen, och han såg mycket nöjd
ut och gav oss alla varsin kram. Hans hustru fick också en djup kyss och vi började nu få in
vanan att, lite diskret, titta bort och ge dem lite privatliv. Vid middagen var det en kaskad av
frågor som diskuterades och att alla var nöjda med dagen var en underdrift. Pappa berättade
för Margret om vår sångdebut på morgonen och sa att det inte var uteslutet att de skulle
använda vårt bidrag i den slutliga versionen. Vi kunde faktiskt inte avgöra om han skämtade
eller inte men rodnade ändå lite och visste inte vad vi skulle säga.
Innan det var läggdags för Melissa tog vi ett bad i poolen och sedan, på hennes begäran,
hjälpte vi henne att få sig sin pyjamas och läsa en saga för henne. Efter att vi avslutat

97. 97
berättelsen kysste hon oss båda och bara vände på huvudet och somnade med sin nalle tätt i
sin famn. Vi släckte lampan och gick ut till Margret och Brian i vardagsrummet. De satt och
gosade tillsammans i soffan och bara log emot oss när vi kom och satte oss på var sin sida om
dem.
- Ni är för härliga ni två! Tack för att ni bryr er om Melissa så mycket och tar hand om
henne. Jag hoppas ni inte misstycker. Säg bara till om hon binder upp er för mycket.
- Inga problem. Hon är så söt och det är så trevligt att ha en lillasyster att ta hand om.
- Och hon är väldigt glad för att ha er som syskon ....
- .... och för mig att vara er far. Det är så trevligt att ha en stor familj.
- Jag håller med. Även om jag antar att jag borde vara någon slags mamma för er, så
känns det mer som om ni är mina väninnor. Jag hoppas att ni inte har något emot att en
gammal tant som jag kallar er för mina väninnor.
- Inte alls. Det är istället en stor ära för oss att vara dina väninnor.
- Förresten, har ni några önskemål för morgondagen. Vi följer Melissa och sedan är vi
fria till sent på eftermiddagen. Det är ert val.
Vi diskuterade olika möjligheter, men kom inte till något resultat. Det enda vi visste var att vi
inte skulle göra något som Melissa kunde tänka sig att delta i. Det kunde vi göra när hon var
med oss. Pappa berättade också att allt var klart för Birmingham på lördag. Hotellet var bokat
och vi skulle resa upp dit med tåg. Det tog bara 1,5 timme och skulle vara en trevlig resa.
- Förresten, har ni flickor några festklänningar med er?
- Festklänningar?
- Ja! Det blir en liten mottagning efter spelningen och den brukar vara ganska formell så
jag tror att det skulle vara bra för er att ha några fina klänningar.
- Kanske kan vi låna någon av dina? frågade jag Margret
- Klart ni kan, men jag tror att ni skulle känna er mer bekväma i en klänning som är er
egen. Jag föreslår att vi, efter att vi lämnat Melissa, gör det som troligen är en kvinnas
bästa hobby - shopping. Vad säger ni?
- Åh det skulle vara trevligt. Jag har sett några fina klänningar på H&M och jag har hört
att de har en butik här i London.
- Det har de, men jag tänkte mig att vi inte börjar där i alla fall.
- Det var bara ett förslag. Jag antar att det finns andra butiker som har klänningar som
passar oss.
- Jag är säker på att Margret kan hjälpa er att hitta något passande. By the way ... ..
Vi fortsatte att prata om allt och ingenting i nästan 3 timmar innan vi alla tyckte det var dags
att försöka sova lite och gick iväg till våra sovrum.
elissa var full av energi nästa morgon och ganska så otålig innan det var dags att
gå iväg. Hon sprang iväg och vi var tvungna att ta stora kliv för att hänga med i
hennes takt. Bara några kvarter bort, nära Holland Park, låg hennes dagis. Den
hade en liten trädgård och det sprang runt ett antal barn på insidan av staketet. En dam i 50-
årsåldern kom emot oss och hälsade oss välkomna. Melissa gav henne en kram och
omedelbart berättade att vi var hennes två svenska systrar. Damen tittade på oss och
M

98. 98
presenterade sig själv. Vi hörde knappt hennes namn innan Melissa drog oss vidare för att
visa oss lokalerna och lämnade Margret ensam med kvinnan.
Det var en trevlig och mysig lokal med gott om plats för barnen att leka, både inom och
utanför byggnaden. Melissa visade oss allt och även toaletterna som var mindre än vanliga. Vi
kopplade genast ihop upplevelserna från vår egen barndom och våra förskolor hemma och
berättade för Melissa lite om hur vi haft det. Hon hade lite svårt att förstå att vi också hade
gått på dagis men accepterade det ändå till slut. Det var lite sorgligt att lämna henne men vi
hade ett fullt schema för dagen så vi kramade om henne och lovade att vi skulle vara här och
hämta henne på eftermiddagen.
Utanför på gatan stoppade Margret en taxi och efter att ha väntat på att föraren skulle öppna
dörrarna, vilket han gjorde utan att lämna sin förarstol, satte vi oss tillrätta och körde iväg in
mot centrum. Vi passerade Harrods stora varuhus och Margret berättade att de hade ett enormt
utbud av festklänningar, men hon hade en speciell butik i tanke. Om vi inte hittade något där
så kunde vi återvända till Harrods och göra en räd bland deras klänningar. Vi tänkte, tyst för
oss själva, att det var en bra idé att Margret valde något annat än Harrods då vi hade hört att
Harrods var en mycket exklusiv affär. På vår väg till Margrets utsedda butik reste vi genom
centrala London och hon pekade ut flera kända byggnader och platser. Om inget annat hände
var planen att vi skulle ta en tur i morgon och ta Melissa med oss eftersom hon var ledig från
dagis då.
Taxin stannade på en liten gata, men vi kunde inte se några affärer alls. Men det verkade som
Margret var nöjd med adressen eftersom hon överlämnade en bunt sedlar till honom och
vägrade att acceptera någon växel. Han tackade oss och i samma stund, öppnade dörren från
förarplatsen. Han lämnade oss och vi tittade något förvirrat på Margret innan hon tog täten
och lugnt gick över gatan. I samma ögonblick upptäckte vi en liten skylt på väggen och
Margret tvekade inte utan gick genom dörren och in i en gränd. En ganska stor innegård
öppnades och i hörnet såg vi något som liknade en affär. Margret klev in och väl inne
välkomnades vi av en dam i 35-årsåldern. Tydligen kände Margret och damen varandra
eftersom de kramade om varandra innan Margret presenterade oss. Redan när vi mötte hennes
blick förstod vi att hon redan hade börjat bilda sig en uppfattning om våra mått och storlekar
innan hon sträckte fram sin hand och presenterade sig.
- Mitt namn är Isabelle och jag är ägare till denna butik. Jag hörde av Margret att ni är i
behov av festklänningar. Har ni tänkt er något särskilt?
Vi såg oss omkring för att se om det fanns några klänningar som vi kunde se på men kunde
inte se några. Istället var rummet inrett mycket sofistikerat i en klart kvinnlig stil. Spetsar
överallt och en soffa och två stolar runt ett stort bord. På bordet var det en hel del tidningar
utlagda men ingenstans kunde vi se några klänningar att titta på.
- Jag vet inte. Har ni något att visa oss?
- Självklart. Sätt er ner så ska jag visa er.

99. 99
Vi tog plats runt bordet och Isabelle började bläddra igenom tidningarna och när hon hittade
något som vi reagerade på lät hon den ligga uppslagen och började med en annan tidning. Ett
par minuter senare hade vi en hel rad olika plagg att titta på och hon började vägleda oss
igenom dem. Minuten senare var vi alla engagerade i en intressant diskussion vad vi ville bära
och varför. En efter en av klänningarna på bilderna sorterades bort och när det var bara ett
fåtal kvar gick hon bort och tog med sig en bunt med tyger och även en annan kvinna i hennes
egen ålder.
- Det här är Dorothy och hon hjälper till nu när vi närmar att hitta något lämpligt för
denna lördag. Förresten, ni är tvillingar, inte sant?
Vi tittade på Margret och hon nickade lite som ett tecken på att det var vårt val att berätta vad
vi ville. Efter en blick mellan mig och Tilda svarade vi.
- I själva verket - ja!
Även om vi kunde ha sagt henne sanningen förstod vi av uttrycket i Margrets ansikte att vi
gjort ett enkelt och bra val på Isabelles fråga. Isabelle såg nöjd ut och fortsatte.
- Ibland vill tvillingar se ut som en kopia av varandra, men om jag förstår er rätt så är
det inte vad ni vill?
- Korrekt. Vi gillar att vara egna individer men ändå med något som kopplar ihop oss.
- Det är bra. Jag vet exakt vad ni menar.
Hon började visa oss vilken modell hon hade i åtanke och tyget hon hade för avsikt att
använda. Det var en axelbandslös modell med formsytt midjeparti och sedan en vid kjol i
många lager. Den hade en känsla av femtiotal, men skillnaden var alla olika lager i kjolen. På
femtiotalet var det bara ett lager, men istället en vid och spetsprydd underkjol. Nu var tanken
att ha ett enfärgat lager underst och sedan minst två lager ovanpå i ett tunt mönstrat material
som samspelade så att du bara kunde ana var ett lager började och det andra slutade. Hennes
tanke var att vi kunde ha olika grundfärger underst och sedan de yttre lagren lika. Hon tyckte
det skulle se fantastiskt ut på våra unga kroppar och Margret höll med.
Vi hade heller inga invändningar så hon meddelade oss att de behövde ta våra mått. Hon
visade oss till två provrum och bad oss ta av allt utom behå och trosor. Vi följde hennes
uppmaning och det dröjde inte länge innan Isabelle kunde börja ta alla nödvändiga mått. Mitt
behå band föll ner medan hon höll på och intresserat noterade hon min solbränna och de spår
den lämnat efter sig. Omedelbart kontrollerade hon med Dorothy och hon bekräftade att även
Tilda hade samma ränder. När allt var klart sa hon till oss att klä på oss igen och sedan ansluta
till dem.
Under tiden hade Margret gjort sitt val av klänning och Isabelle gav henne en nick och
berättade att det var ett utmärkt val och kompletterade våra klänningar på ett bra sätt. Sedan
vände sig Isabelle till oss och berättade
- Ni har verkligen en fin solbränna båda två, men jag tror inte att vi ska markera den så
tydligt. Jag har två idéer om hur vi kan lösa den utmaningen. Första är en enkel bolero,

100. 100
men jag antar att det kommer att bli för varmt och dessutom så döljer vi också era
verkligt fina axlar. Min andra tanke är att vi gör två band med fina spetsar i matchande
färg. Dessutom kan dessa band även täcka ett behåband om ni föredrar att ha sådana
på er. Vad tycker ni?
- Det andra alternativet låter bra för mig.
- Mig med.
- OK! Jag tror att jag har allt som behövs. Skulle det vara OK för er att komma hit på
fredag för en provning? Jag tror inte att vi behöver mer än en provning. Ni har så fina
figurer, båda två, så jag kan inte se några problem. Blir klockan ett bra?
- Det blir bra. Har du något förslag på underkläder och skor? frågade Margret.
- Visst! En fin uppsättning av behå och trosor i antingen vitt eller ljust rosa skulle vara
det bästa. Kanske en behå och topp i ett stycke. Jag skulle också föreslå strumpor och
strumpebandshållare. Det blir så mycket snyggare än strumpbyxor. Sandaler
naturligtvis med hög klack och öppen tå. Jag kan ge er prover på grundfärgerna, så ni
kan välja rätt. Om ni inte hittar rätt färg så välj vitt, men inte rent vitt. Det samma med
handväskorna.
- Tack Isabelle och Dorothy. Vi ses på fredag.
Vi lämnade dem och Margret tog oss på en kort promenad till en restaurang inte långt bort.
När vi satt och väntade på maten började vi prata med Margret med en bekymrad stämma
- Margret. Vi är tvungna att fråga. Dessa klänningar kommer att kosta oss en
förmögenhet. Vi har inte råd med det
- Jag förstår det men för er far blir det mycket trevligt när han ser oss och han blir mer
än villig att betala räkningen. Det är så livet är när man både har pengar och vackra
kvinnor att spendera dem på. Han kommer inte att protestera. Tro mig. Detta är vad
han förväntar sig och jag är inte den som klagar. Och vi är inte klara ännu. Nu är vi
tvungna att hitta rätt underkläder. Men först mat. Jag är utsvulten.
En timme senare var vi på väg igen och nu tog Margret oss till Harrods. Hon visste flera
mindre butiker för underkläder, men hon tyckte att Harrods sortiment borde vara mer än nog
för oss att välja bland. Hon hade rätt. Mer omfattande varuhus kan du inte hitta i Sverige.
Endast underklädesavdelningen var större än alla varuhus i Sundsvall enligt vårt förmenande.
Men Margret var inte den som backade för det utan förde oss till en del där hon trodde att vi
kunde hitta det vi letade efter. Med en experts ögon sorterade hon ut några val för oss att
prova och skickade oss till provrummen. Vi lyckades få en av de större så vi kunde prova
tillsammans och lättare kunde få ett utlåtande.
Medan vi provade de första hörde vi Margret i rummet bredvid så vi kunde prata med
varandra under provningen. Vi hade ett litet problem med strumpebandshållarna som var en
ny bekantskap för både mig och Tilda så vi fick be Margret om hjälp. Utan tvekan kom hon in
i vår hytt i en riktigt förförisk kombination. Hon visade oss hur hon hade gjort med hennes
strumpeband och vi upprepade det med våra. Under tiden frågade hon oss vad vi tyckte om
hennes kreation och vi kunde bara bekräfta att den var helt underbar. Hon log brett och
kommenterade sedan våra kreationer.

101. 101
- Jag vet inte om jag kan låta er se ut så där. När en kille ser er i dom kommer han att bli
fullständigt galen. Jag tror att det vore bättre om jag går ut och plockar upp några
riktigt rejäla behåar och trosor i bomull till er.
- Du skulle bara våga! log vi tillbaka.
Trots vår tillfredsställelse så provade vi ytterligare ett antal kombinationer och till slut kunde
vi välja ut två uppsättningar vardera. Varje uppsättning visade vi för varandra och försökte
göra noggranna kommentarer om dem. Vi hittade också en korsettbehå som kanske inte skulle
vara den bästa för klänningarna, men fortfarande väldigt användbar enligt Margret. Hon
tyckte också att vi skulle leta reda på några nattlinnen för detta tillfälle och vi hade inga
invändningar.
Skoavdelningen var också en upplevelse nu vi kände oss fria att prova. Vi ville inte missa
någon möjlighet att testa och vi kunde se oss dansa runt i alla skor vi provade. Vi hade det
riktigt trevligt, alla tre, och njöt av varje sekund. Jag tror att även Harrods var ganska nöjda
med vårt besök och den samling av kreditkortskvitton vi lämnat bakom oss. Vi var i sjunde
himlen och var ivriga att komma hem och visa Brian allt vad vi hade köpt.
- Nej, nej flickor! Aldrig visa vad du köpt för en man. Hans stund kommer när du klär
upp dig för honom och det är då du ska visa honom din uppskattning. Det är också den
tidpunkt då ni upptäcker att det är kvinnan som har fullständig kontroll över mannen.
Trogen hennes uppmaning smög vi bara in och stoppade undan våra inköp. Det var sent på
eftermiddagen och Margret hade lite bråttom att få maten klar så hon frågade om vi kunde ta
en promenad och hämta hem Melissa. Vi hade naturligtvis inte några invändningar utan gick
iväg. Vi fick också en lista på saker att handla i affären. Till vår tillfredsställelse hade vi inga
problem att hitta tillbaka till Melissa's dagis och mottagandet vi fick var enastående. Hon var
så upphetsad och glad över vår ankomst och ville berätta allt för oss i en mening så det var
nästan omöjligt för oss att hänga med vad hon försökte berätta.
Samma kvinna som vi träffade i morse stod ett par meter bakom och såg på oss med en
moderlig blick. När Melissa lugnade ner sig lite blev det möjligt för henne att inleda en
konversation
- Hon gillar verkligen er. Vi har knappt hört något annat från henne i dag än om hennes
svenska systrar. Har ni haft en trevlig dag på stan?
- Oh, ja! Väldigt trevligt..
- Jag antar att ni kommer att få en härlig dag i morgon också. Melissa har ritat ner allt
hon vill visa er på den här teckningen. Jag tror att hon fick med dem alla här så det är
bara för er att promenera längs den blå linjen och ni kommer att se allt som är värt att
se i London. Jag tror att hon kommer att göra en karriär som guide någon dag.
Vi tittade på hennes teckning och det var verkligen en massa olika ställen i London utritade på
den. Såvitt vi kunde se hade hon även har lagt dem i god inbördes ordning och linjen vi skulle
följa mellan dem var mycket tydlig och smart ritad. Melissa var verkligen stolt över sin
teckning och vi la försiktigt ner den i vår kasse. Hand i hand lämnade vi dagiset och gick

102. 102
direkt till livsmedelsbutiken. Återigen tog Melissa täten och på nolltid var vi hemma igen. Vi
försökte erbjuda Margret vår hjälp med middagen men hon tyckte att den bästa hjälp hon
kunde få var om vi kunde ta ett bad med Melissa och sedan få på henne några rena kläder.
Middagen skulle vara klar på mindre än en timme.
Hon behövde inte be oss två gånger och Tilda tog hand om Melissa medan jag bytte om till
bikini. Minuter senare hoppade vi båda i poolen och börja busa runt innan Tilda anslöt sig.
Några minuter senare dök Brian upp, men den här gången följde han inte vårt exempel utan
hämtade istället en kamera och tog massor av bilder på sina barn i poolen. Tiden rann snabbt
iväg och nu var det min tur att ta hand om Melissa. Efter att ha placerat henne i duschen hann
jag rota i hennes garderob och välja ut en fin uppsättning kläder. Tydligen hade jag gjort ett
bra val eftersom både Melissa och senare Margret var helt nöjda med mitt val. Tilda kom och
bytte av mig så jag kunde gå och ta min dusch innan middagen.
Melissa tog täten nästa dag och berättade för oss vart vi skulle gå. Hon guidade oss genom
London Eye, över Millennium Bridge, Westminster Abbey, Parlamentet, Trafalgar Square,
Piccadilly Circus, Buckingham Palace, The Tower, Madame Tussauds och många andra
kända platser. Hon hade god kännedom om många av platserna och det var intressant att höra
ett barns version varför dessa platser var så intressanta. Så vi fick en härlig dag i stan med
massor av motion. Hennes energi sinade aldrig och hon var en bra värdinna. Hon
introducerade oss också till en brittisk specialitet, fish and chips, och det typiska
eftermiddagste’et i ett mycket trevligt café nära Trafalgar Square. Det enda hon behövde hjälp
med var när vi tog tunnelbanan mellan vissa attraktioner. Hon kände till de olika linjerna, och
många av stationerna, men kunde inte alltid hitta vägen genom alla tunnlar som band samman
de olika linjerna, men vem gör det.
Det var fyra glada men trötta tjejer som kom hem sent på eftermiddagen och Margret hade
ingen inspiration alls vilken mat hon skulle göra till i kväll. Tilda och jag bytte några ögonkast
med varandra och föreslog att vi kunde fixa middagen. Margret tog oss genast på ordet och
visade oss att hennes kök var vårt. Vi gjorde en snabb koll i kylen vad som fanns och strax
hade vi klart för oss vad vi skulle bjuda på. En förvånad Brian anlände en timme senare och
fann sin fru och yngsta dotter simmades runt i poolen och ändå var det en välbekant doft av
mat från köket. Nyfiken som bara den gick han in igen och fann oss båda stå vid spisen och
förberedde dagens middag. Om det skedde medvetet eller om det bara satt i förlängda märgen
vet vi inte, men han kom upp bakom oss, slog sina armar runt om Tilda först och sedan mig
och kysste våra nakna halsar innan han tog en närmare titt på spisen och inandades lukten.
Uppenbarligen nöjd med doften gav han oss en vänlig klapp i baken och utan ett ord lämnade
oss.
En stund senare meddelade vi att maten var klar och tre hungriga och förväntansfulla
medlemmar av denna familj tog plats vid bordet. Vi var också nervösa om vår matlagning
skulle accepteras. Vi hade ingen anledning att oroa oss för alla åt med god aptit och snart var
vår spaghetti BOLOGNAISE bara ett minne blott. Tacksamheten mot oss visade inga gränser
och vi kände oss nästan generade över uppmärksamheten. Samtidigt var vi glada att vi tog

103. 103
tillfället i akt och hjälpte Margret. Det var bara ett litet bidrag från vår sida och något som vi
ville göra.
Vi tog också hand om det tråkiga arbetet med att diska upp efter middagen och medan vi
gjorde det ringde telefonen. Brian tog det först men lämnade över telefonen till Margret. Hon
gick undan och vi fortsatte med vårt arbete och det tog minst 15 minuter efter att vi var klara
innan Margret anslöt sig till oss på uteplatsen.
- Jag är ledsen men jag måste jobba i morgon. En kund har bytt alla tidigare planer och
kommer att göra en kampanj på ett helt annat sätt än vad vi hade beslutat och
deadlinen är redan passerad Jag är så ledsen. Jag hade andra planer för oss. Jag trodde
att vi skulle kunna besöka London Zoo i morgon, men det är bara att glömma nu.
- Men T & T, som Melissa hade börjat kalla oss, och jag kan gå ihop. Jag kan uppföra
mig.
- Älskling, jag vet att du kan uppföra dig, men det är för mycket begärt att Tove och
Tilda ska vara din barnflicka.
- Men jag vill åka till zoo med T & T.
- Vi har inget emot att ta med Melissa dit.
- Är det säkert?
- Ja! Sa vi båda i mun på varandra.
- Ja, då får det väl bli så! avgjorde Brian
- Ni är .... Jag kan inte säga hur mycket jag uppskattar detta. En sten faller från mitt
hjärta.
argret hade redan hunnit iväg när vi vaknade nästa morgon. Brian var kvar hemma
men han hade bråttom så vi tog över. Jag gjorde i ordning frukosten medan Tilda
gick in till Melissa och väckte henne. Allt kring dagens händelser hade planerats i
går så det var bara att följa schemat. Vi hade tittat på kartor och de har gett oss goda råd var vi
kunde äta och vad vi kunde göra om vädret förändrades. Prognosen hade lovat en trevlig och
varm dag, men det kunde hända att ett åskväder passerade under eftermiddagen.
Innan vi lämnade smög vi in till Brian i studion och sa att vi var färdiga att ge oss iväg. Han
gav oss alla varsin kram och önskade att vi skulle få en trevlig dag. Utanför gick vi till
busshållplatsen och vi behövde inte vänta länge innan en typisk tvåvånings London buss
anlände. Naturligtvis ville Melissa sitta på övervåningen och längst fram och vi hade inget att
invända. Därifrån hade vi en fin utsikt och Tilda och jag kunde lätt följa vägen på kartan. Två
byten senare stod vi utanför London Zoo och tre ivriga flickor gick till entrén och betalade
avgiften. Väl inne var Melissa tvungen att gå på toaletten och vi tog chansen att lätta på
trycket alla tre.
Inte ett enda djur missade vi under vår dag i djurparken. Vi strosade runt i ett långsamt tempo
och bara njöt. När vi var trötta på att promenera i solen försökte vi hitta en plats i skuggan och
tog en paus. Ofta tog vi en läsk eller en glass och hela tiden med Melissas härliga tjattrande
och frågor som ställdes till oss. Hon testade verkligen våra kunskaper i engelska och vi
började tom att tänka på engelska.
M

104. 104
Timmarna gick snabbt och vi trivdes jättebra med hennes sällskap och tydligen gällde samma
sak för henne, eftersom hon allt som oftast gav oss kramar. När vi tyckte att vi hade sett allt i
djurparken tog vi en promenad genom Regents Park och kom till en sjö med massor av båtar
som sakta gled omkring. Det såg så mysigt ut så vi kunde inte låta bli utan hyrde en egen båt
och spenderade en timme på sjön. Melissa satt i fören och sken ikapp med solen.
Det var sedan dags att återvända hem och bara minuter efter att vi anlänt hem, slog åskvädret
till med full kraft över London. Den tidigare så klarblå himmeln var nu mörkaste svart och
temperaturen höll på att sjunka snabbt. Men på sitt sätt var det mysigt att sitta inne och se
regnet slå mot fönstren och höra åskan dundra och se alla blixtar runt om oss. Melissa blev
dock lite rädd så hon kröp upp mellan oss i soffan och höll hårt i våra händer. Som vanligt
med åskväder så gick det fort över men det var fortfarande lite kyligt så vi bestämde oss för
att stanna inne.
Tydligen skulle inte Margret komma hem i tid för att hinna förbereda middagen, så vi gjorde
ånyo en koll i köket vad som var möjligt att tillaga. Både vädret och den veckodag det var,
torsdag, ledde oss snabbt till slutsatsen att vi borde göra ärtsoppa och pannkakor. Vi kunde
inte hitta någon ärtsoppa så en svampsoppa var det närmaste vi kunde få till. Under tiden jag
gjorde soppan förberedde Melissa och Tilda pannkakssmeten. De verkade ha kul tillsammans
och till Melissas glädje lät Tilda henne göra det mesta.
Att säga att middagen var en succé är en underdrift. Brian blev helt till sig och började berätta
att ärtsoppa och pannkaka var en av hans favoriträtter när han bodde i Stockholm. Först var
han mot soppa med senap i, men hans svenska kompisar övertalade honom att prova och då
blev han såld på rätten. Det var också en mycket billig måltid för en fattig musiker så det blev
ofta han åt det. Men nu för tiden så hade varken han eller Margret tid att göra denna måltid så
det var flera år sedan han ätit den senast. Den blev inte mindre uppmärksammad när Melissa
berättade att hon hade gjort smeten och även gräddat en del av pannkakorna. Margret hann
tyvärr inte kom hem så hon kunde se lyckan i Melissas ögon, men vi hade tagit massor av
bilder på husets nya kock som hon kunde visa sin mor.
På fredag morgon erbjöd vi oss att följa Melissa till hennes dagis och Margret tog tacksamt
emot erbjudandet. Vi hade inga problem med att lämna henne och ganska snart var vi tillbaka
i lägenheten. Däremot tog vi en annan väg hem så vi lärde känna omgivningarna lite bättre.
Det var verkligen ett trevligt och lugnt område och vi såg många fina byggnader och några
tjusiga butiker. Åskvädret från dagen innan var nu historia, men det luktade fräscht från allt
regn och luften kändes fri från föroreningar. Tillbaka i lägenheten tog vi ett par lediga timmar
i poolen med Margret innan vi var tvungna att göra oss redo för återbesöket i Isabelles affär.
Vi hade förberett oss med en ny och nätt uppsättning underkläder som liknade de vi avsåg att
använda i morgon. Utanpå tog vi bara enkla men trevliga klänningar och la de utvalda skorna,
handväskan och ett par enkla strumpor i en kasse. När vi anlände till Isabelle's shop mötte hon
oss och gav oss alla en välkomnande kram. Det som skiljde sig från vårt första besök var att i
rummet fanns det nu tre provdockor klädda i helt underbara kreationer. Våra hakor bara föll i
backen och både Margret och Isabelle tittade på oss på ett moderligt sätt. Isabelle gav oss ett
tecken att det var okej för oss att ta en närmare titt och med viss tvekan tog vi några steg

105. 105
framåt och börjar ta en närmare titt på klänningarna som uppenbarligen var de vi skulle bära i
morgon.
Det fullkomligt lyste ung kvinnlighet kring klänningarna och samtidigt så både liknade de
varandra men också var helt olika. De kompletterade också Margrets klänning så det var
ingen tvekan om att vi var tillsammans, men ändå ingen som konkurrerade med någon annan.
Margrets klänning var naturligtvis lite mer mogen och hade färre spetsar, men den var klart
häftig. Under tiden vi njöt och kände på klänningarna bad Isabelle om lite hjälp och två
flickor kom fram för att hjälpa oss. Vi gick till samma omklädningsrum som tidigare och efter
en del förberedelser var jag redo att prova klänningen.
Uttrycket, passar som hand i handsken, var en underdrift. Klänningen föll ner över min kropp
som en andra hud och jag kunde knappt känna klänningen men när jag såg mig själv i spegeln
kunde jag inte annat än vara tillfreds. Klänningen accentuerade min kropp och gav mig en
riktigt trevlig kvinnlig figur. Kjolen slutade strax ovanför knäna, men hade inte en rak linje
undertill utan var avskuren diagonalt. De högklackade sandaletterna gav också vaderna en
mycket trevlig form och jag strålade av lycka mot min påkläderska. Jag kunde knappast tro att
det var jag i spegeln, men min assistent förde mig tillbaka till verkligheten när hon bad mig att
kliva ut utanför omklädningsrummet och ta en kort promenad i rummet så att hon kunde se
hur klänningen följde mina rörelser.
Strax var det tre damer som spatserade runt och visade upp sina klänningar. Att vi verkligen
njöt kunde lätt läsas i våra ansikten och personalen var överlyckliga och deltog i vår glädje. Så
vitt jag kunde se fanns det inget behov av justeringar på någon av oss men Isabelle och hennes
personal diskuterade något. Det var något med Margrets klänning och de bad henne att ta av
den och fick en lyxig morgonrock som skydd medan de gjorde någon justering. Tilda och jag
ville inte ta av oss våra klänningar men vår assistent bad oss att ta av dom och med en lätt
suck insåg vi att vår drömtillvaro, åtminstone för tillfället, var slut och vi bytte om till vår
vanliga "tråkiga" utstyrsel.
De gjorde justeringen mycket snabbt och efter ytterligare provning var alla nöjda och Margret
kunde byta om till sitt vanliga jag. Efter lite småprat var vi redo att gå men till vår förvåning
fick vi inte med oss klänningarna utan i stället tog de hand om våra skor och väskor. Vi ville
inte göra oss dumma och fråga utan följde deras begäran och tackade sedan Isabelle och
hennes personal med en rejäl omgång av kramar. Tillbaka ute på gatan förklarade Margret för
oss att skor och klänningar skulle anlända till hotellet i Birmingham så vi slapp ha problem att
transportera dem och hålla dem snygga.
Vi hade inget annat inbokat för resten av dagen innan det var dags att hämta Melissa så
Margret föreslog att vi bara strosade runt i inne i city. Vi fick också veta att Melissa inte
skulle följa med till Birmingham utan skulle stanna hos Margrets mor under helgen. Hon
bodde nära dem, i Notting Hill, och vi skulle passera henne på väg till Euston-stationen nästa
morgon. Vi tyckte det var tråkigt att inte ha Melissa med oss, men förstod samtidigt att hon
skulle ha roligare med mormor än att vara med oss på konserten och festen efteråt.

106. 106
När vi promenerade runt i staden passerade vi den stora leksaksaffären, Hamleys och vi hade
fortfarande tillräckligt mycket barn inom oss för att insisterade på ett besök därinne. Till vår
förvåning fanns det en mycket stor skyltning med dockor ur Astrid Lindgrens många böcker
och vi blev väldigt stolta över vårt arv men samtidigt undrande vi varför det var så stort här
och på bästa platsen i affären. Nästan samtidigt såg vi att man firade att det var 100 år sedan
Astrid Lindgren föddes och det var lite av en chock att se att denna händelse var så mycket
större här i London än vad vi sett i Sverige. En docka föreställande Pippi Långstrump blev
snabbt vår favorit och vi kunde inte motstå frestelsen utan köpte den och bad att få den
inslagen i presentpapper.
Det vackra vädret inbjöd till fortsatt promenad och trots att det var trångt så vandrade vi upp
längs Regent Street och sedan västerut på den andra stora shoppinggatan Oxford Street. Vi
gjorde naturligtvis många stopp och handlade en del, men framför allt var det spännande att
bara vara där och känna storstadsatmosfären. Slutligen nådde vi fram till Marble Arch och vi
gick ner i tunnelbanan och tog tåget till Holland Park för att hämta Melissa. Hon var
överlycklig att se oss och hon var mycket nyfiken på allt vi handlat. Vi höll henne dock på
sträckbänken tills vi var hemma och hade ätit middag.
et blev en hektisk förmiddag. Upp tidigt och som vanligt när fem personer ska göra
sig klara samtidigt så blir det lite kaotiskt. Vi irrade runt varandra och var mer
ineffektiva än effektiva. Men på något sätt lyckades vi bli klara och på utsatt tid satt
vi i limousinen för den korta resan till Margrets mamma. Vi hade inte tid att träffa henne så
det var bara Margret och Melissa som gick in. I Melissas armar vilade hennes nya docka,
Pippi Långstrump, som redan blivit en av hennes älsklingar. Hon hade direkt tagit denna
docka till sitt hjärta och knappt hade tid för oss resten av kvällen igår. I stället har hon visat
dockan runt i hemmet och presenterat henne för alla andra dockor.
Det tog inte Margret lång tid innan hon anslöt till oss igen och limousinen kunde styra mot
Euston Station. Vi borde inte blivit förvånade, men vi gjorde stora ögon när Brian styrde oss
mot första klass vagnen och sökte upp våra platser. Vi fick massor av utrymme och direkt
kom en yngre kvinna och hjälpte oss att känna oss som hemma. Strax lämnade tåget stationen
och Tilda och jag var mer nyfikna att titta ut och se omgivningarna än det dignande
frukostbordet med bl.a scones och marmelad som kvinnan serverade oss.
Resan till Birmingham gick snabbt och vi kom fram enligt tidtabellen. Brian fixade fram en
taxi och efter en kort färd var vi framme vid hotellet, SAS Radison. En hel svit var bokad för
oss och vi installerade oss innan vi gick ner till restaurangen för en trevlig lunch. Vi tog gott
om tid på oss då vi visste att nästa ordentlig måltid inte skulle bli förrän sent på kvällen. Efter
lunch ursäktade sig Brian och sade att han var tvungen att gå och träffa sina kompisar och
repetera inför kvällen. Han gav oss var och en kyss och vi skickade med våra lyckönskningar.
Om inget speciellt hände så skulle vi inte träffa honom förrän konserten var över.
Vi hade fortfarande några timmar att spendera innan vi var tvungna att göra oss redo så
Margret tog täten och visade oss runt i Birmingham till fots. Våra tankar blev dock mer och
mer koncentrerade på kvällen och spänningen började ta sin tribut så efter ett tag bestämde vi
oss för att återvända till hotellet och ta en tupplur innan vi skulle starta. Under resan till
D

107. 107
Birmingham hade vi fått höra att vi tre var inbokade på hotellets skönhetssalong under
seneftermiddagen och det var något nytt för oss så tuppluren var nog precis det vi behövde för
att lugna ner oss.
Vi sov lite mer än en timme och efter en stund i soffan med lite eftermiddagste som room
service lämnat till oss tyckte vi att det skulle var dags att börja våra förberedelser. Tilda och
jag beslöt att ta ett varmt bad tillsammans för att spara tid och kunna hjälpa varandra. Badet
var väl rustat med allt vi behövde och snart satt vi båda i badkaret med ett härligt doftande
och avslappnande bubbelbad. Vi hade inte all tid i världen så vi slappade några minuter och
fnissade lite när vi tänkte på vår situation. Vem kunde ha förutsett detta?
Efter badet tog vi en snabb dusch innan vi, i all vår nakenhet, gick ut i vårt sovrum. I rummet
bredvid stod Margret i samma tillstånd och genom den öppna dörren log vi glatt till varandra.
Utan att tveka gick Margret mot oss och ställde sig i dörren utan att försöka skyla sig.
- Ursäkta mig om jag är framfusig, men jag måste säga att ni verkligen är ett sött par.
Mer systerliga än ni två kan inte ens riktiga tvillingar vara. Och du, Tove, för dig som
en kvinna mycket väl. Även nu, när du är naken, ser jag en kvinna framför mig. Du
har till och med bröst som ser så naturliga ut. Verkligen fantastiskt hur bra de kan göra
dessa proteser idag. Det är väl proteser, eller hur?
- Ja det är det! Bekräftade jag
- Och ränderna din solbrända kropp lämnat efter sig är så söta och gör illusionen
komplett. Ni båda har verkligen en fin solbränna. Jag önskar jag hade er hy. Jag blir
bara röd av solen och samma gäller för Melissa. Förresten, säg bara till om ni behöver
hjälp, men annars behöver ni bara klä på er underkläderna och dra på er
morgonrockarna när ni är klara. Vi ska bara ta hissen ner till skönhetssalongen.
- Men var är våra klänningar?
- De är redan i nere i skönhetssalongen. Jag fick det bekräftat när vi kom så vi ska bara
ta oss ner dit.
En dam i en rosa arbetsrock mötte oss och hälsade oss välkomna. Hon bad oss att sitta ner och
strax kom det två kosmetologer ut från ett rum och anslöt sig till oss. Den första damen
började fråga oss om våra önskemål och funderingar inför kvällen och även parade ihop varje
klänning med dess ägarinna så att de hade bilden klar inför fortsättningen. Efter ett par
minuter påstod hon att hon var fullständigt klar över hur vi ville ha det och försökte även att
verbalisera det för oss. Det lät bra så vi blev hänvisade till olika stolar och behandlingen
kunde börja. De arbetade mycket effektivt och på nolltid var vårt hår upprullat och försett
med papiljotter och de kunde fortsätta med våra naglar medan våra huvuden omslöts av varsin
torkhuv.
Steg för steg förändrades vårt utseende och den största förändringen, åtminstone för mig, var
när de började med makeupen. Först plockade hon mina ögonbryn och så som hon jobbade
undrade jag om det blev några hårstrån kvar alls. Sedan masserade hon in en väldoftande
kräm i mitt ansikte och masserade tills den var helt osynlig. Dock märkte jag genast att mitt
ansikte såg mycket fräscht ut. När hon började med mina ögon, kunde jag inte längre se vad
som hände utan jag fick ge mig till tåls och vänta. Men jag hann se paletten av färger så jag
hade en känsla av att mina ögon skulle bli spektakulära. Mina läppar tog lång tid att göra och
jag började undra om något var fel när hon plötsligt förklarade att min make up var klar.

108. 108
Rullarna satt fortfarande kvar på mitt huvud men ett par minuter senare var också de
bortplockade och hon började borsta ut mitt hår.
I spegeln kunde jag se mitt nya jag tona fram. Jag kunde se att hon hade gjort ett riktigt bra
jobb med sminket och så här långt jag var mer än nöjd. Även hennes arbete med håret var
riktigt bra. Massvis med lockar inramade ansiktet som verkade ganska liten jämfört med den
volymiösa frisyren. Jag tyckte att det passade mig väldigt bra och jag hade också lagt på
minnet hur hon hade rullat håret. Det skulle nog inte bli något problem att göra om det om jag
ville. I ögonvrån såg jag att Tilda gjorde samma erfarenhet som jag och knappt kunde känna
igen sig själv. De lät oss vara en stund så vi fick tid att studera och ta till oss våra nya jag och
gick istället iväg för att förbereda våra klänningar. Försiktigt, som om de vore gjorda av glas,
bar de fram dem. Vi fattade knappt själva att vi bara om ett par minuter, skulle ha dessa
vackra klänningar på våra egna kroppar och inte bara det. Vi skulle också gå ut ur denna
helgedom av kvinnlighet och visa upp oss för världen utanför. Jag började ana att detta inte
var en dröm utan verklighet, och jag var övertygad om att alla i rummet kunde höra hur mina
knän skallrade.
Innan vi fick på oss klänningarna hjälpte de oss med våra parfymer som de sprayade på
strategiska ställen. Sedan blev jag riktigt nervös när de tunna läckra strumporna skulle på
plats. Men min hjälpreda fixade detta galant utan att det gick en maska i dem. Samma hjälp
fick jag att sätta på skorna och sedan kom tillfället vi alla längtat efter. Som en handske
hittade klänningen mina kurvor och när dragkedjan i ryggen slöts var jag helt inbäddad i
spetsar och tunt tyg. Klänningen följde min kropp med ett mjukt men ändå bestämt grepp och
jag kunde känna hur min rygg rätades upp. Det var resultatet av både de höga klackarna och
det skickligt skräddade mittpartiet i min klänning som gjorde mitt utseende ännu mer
feminint.
Det sista som vi satte på oss var alla smycken, och i mitt fall var det ett par dinglande
örhängen med droppform och en pärla hängande under. Ett matchande halsband med en tunn
guldkedja och en lite större droppe som vilade bara centimetrar över min klyfta mellan
brösten. Runt ena handleden glänste en Bismarck-kedja och på den andra en nätt och fin
guldklocka. Allt hade Margret hittat i hennes samlingar, och vi kunde nu se hur mycket dessa
föremål gjorde för slutresultatet. En av våra assistenter hade plockat fram en kamera och
frågade om hon fick ta några bilder. Naturligtvis var vi med på noterna och med våra
handväskor fint i våra händer och de tunna sjalarna vilande på våra axlar ställde vi upp och
villigt lät oss bli fotograferade.
En limousine väntade utanför och massor av åskådare som bara råkade passera entrén höll
inne sina steg och lät oss passera. Likt kungligheter gled vi in i limousinen och sedan bar det
iväg. Det blev en kort resa över till Birmingham Symphony Hall och samma procedur i
omvänd ordning inträffade. Men den här gången hade vi en känsla av att skaran av människor
som samlats var där för att se en skymt av alla uppklädda människor som kom från när och
fjärran och eventuellt se en eller annan kändis. Vi var absolut inte de enda som var fint
klädda. De flesta av de som gick genom entrén var uppklädda. Vi tittade på dem och de tittade
på oss och alla log mot varandra.
Margret tog täten och styrde oss genom folkmassan och fann vår väg till de reserverade
platserna på första balkong. Det var fortfarande lång tid kvar innan konserten skulle börja så
vi stannade till utanför i foajén och minglade runt med de andra. Margret hittade några
släktingar till de övriga medlemmarna i bandet och hon presenterade oss för dem. Vi fick

109. 109
massor av komplimanger för våra klänningar och vi återgäldade genast komplimangen med
att säga att deras också var väldigt vackra. Det var en totalt kvinnlig miljö och jag kände mig
mycket bekväm och tillfreds att vara bland dem. De var mycket intresserade av att höra vår
historia och de gav också Margret massor av beröm för hur lätt hon accepterat Brians två
okända döttrar. Vi kunde bara hålla med och berättade att vi i henne fått en ny mamma.
Margret gladde sig åt våra kommentarer och gav oss båda en kram.
Efter ytterligare lite mingel och ett obligatoriskt besök på damrummet var vi redo att sitta ner.
Vi hade verkligen fått bra platser. De var nästan i mitten på första raden så vi hade en bra
överblick över både scen och salong. Det var ett pulserande sorl i luften och våra egna
förväntningar steg ju närmare konsertens början det gick. Några stillsamma toner började leta
sig ut i salongen och sorlet tystnade nästan omedelbart. Förspelet var ganska långt innan vår
pappa, min pappa, framträdde på scenen och hela salongen ställde sig upp och gav honom
stående applåder. Vi fick gåshud över hela kroppen och vi kunde inte ta till oss det faktum att
ovationerna var ämnade för pappa.
Såvitt vi kunde bedöma, gjorde han ett bra jobb på scenen och konserten höll på i nästan två
timmar. Publiken var mer som ett gäng tonåringar än vuxna människor och de visade hur
mycket de uppskattade hans musik. Jag vet inte hur många extra låtar han drog innan publiken
var nöjda. Vi kunde från våra platser se hur hans skjorta var blöt av svett, men också att han
trivdes där nere, för att inte tala om oss och vår stolthet. Alla tre av oss räknade honom som
vår hjälte för kvällen och var ivriga att möta honom och visa honom vår kärlek.
et tog nästan en timme innan Brian dök upp med de andra i bandet och nu fanns det
inget kvar av den svettiga mannen på scenen. Istället var det en stilig man i snygg
smoking som mötte oss. Även om det var honom vi höll som vinnare denna kväll var
det han som gjorde stora ögon när han såg oss gav oss komplimanger. Vi kunde faktiskt se
hur hans ego stärktes när han såg på oss, hans tre vackra kvinnor. Vi lämnade Symphony Hall
för att åka till den plats där middagen skulle äga rum.
Hela evenemanget var den sista i en serie av konserter under sommaren och syftet var att
samla in pengar till barn i tredje världen. Vad Brian visste hade det blivit en framgång och
denna middag markerade slutet för i år och massor av de artister som deltagit skulle vara där i
kväll tillsammans med andra kändisar från Birmingham, England och andra delar av världen.
Vår ödmjukhet gjorde att vi inte räknade in oss bland de han nämnde men vi var nyfikna på
att se om vi kunde känna igen några kända personer.
Middagen hölls på ett stort hotell och vi var bland de sista att anlända och nästan alla satt vid
sina bord. En trevlig ung dam, inte många år äldre än vi, hälsade oss välkomna och visade oss
vägen genom den stora matsalen till vårt reserverade bord. De herrar som satt där steg upp när
vi kom och log välkomnande mot oss. Min bordskavaljer, en man runt 40, log brett mot mig
och hjälpte mig villigt med stolen. Han presenterade sedan sig själv som en medlem av
stadsfullmäktige i Birmingham och att ett av hans stora engagemang var denna konsertserie.
Han hette Clarence och han visade på sin fru som satt mitt emot oss vid det stora runda
bordet. Hon vinkade vänligt mot mig och därefter introducerade mannen på min andra sidan
sig själv. Han var bara en vanlig medborgare vid namn Harold, sade han, men Clarence gjorde
direkt invändning mot presentationen och berättade att Harold hade startat detta evenemang
för några år sedan.
D

110. 110
Vi småpratade en del innan middagen serverades och de frågade om mig och mitt förhållande
till denna händelse. Ännu mer intresserade blev de när jag berättade för dem alla
omständigheter kring vår närvaro. Trots mina försök att byta samtalsämne och få lite
information från dem om Birmingham mm så slutade det alltid att vi hamnade tillbaka till
frågor om mig och Sverige. Det var därför nästan befriande när maten kom och vi fick lite
annat att prata om. Maten smakade dessutom bra och jag hade det trevlig med massor av
skratt under middagen. Jag kunde se att alla runt bordet verkade roa sig och verkligen bjöd på
sig själva.
Efter desserten började de började de duka av borden och det blev ett alldeles utmärkt tillfälle
till att besöka damrummet och Margret samlade oss kring henne och likt en hönsmamma drog
hon iväg med oss. Clarence hustru, Julia, frågade om hon kunde gå med oss och naturligtvis
hade vi inga invändningar. Vi var inte de enda som tänkt lika så vi fick vänta i kön ett par
minuter, men vi hade inga problem att vänta. Vi pratade om middagen och jämförde våra
olika samtalsämnen. Julia hade bara snappat upp en del om vår historia och var nu nyfiken på
vår bakgrund samtidigt som hon gav oss beröm för våra klänningar.
Vi kunde lätt återgälda hennes komplimanger för klänning hon bar var verkligen något utöver
det vanliga och visade upp hennes kurviga figur på ett mycket smickrande sätt. Vi pratade
hela vägen tillbaka till vårt bord och fann det mycket lätt att konversera trots det främmande
språket och att alla människor vi mötte var så förstående och hjälpsamma mot oss. Det var så
trevligt att komma tillbaka till vårt bord och notera hur alla herrar reste på sig och hjälpte oss
med våra stolar. Det kändes väldigt smickrande med denna uppmärksamhet och jag försökte
ge tillbaka och visa min uppskattning över deras beteende.
Under kaffet började en orkester spela uppe på scenen och Clarence förlorade inte en sekund
innan han frågade mig om jag ville ta en dans med honom. Jag hade inga invändningar och,
som en av de första, tog vi dansgolvet i besittning. Det var mycket lätt att följa honom och det
var uppenbarligen inte första gången han dansade men även orkesterns val av musik gjorde
det mycket lätt för oss. När vi återvände till bordet stod redan min nästa middagspartner och
bad om en dans. Han var också en mycket god dansare och en sann gentleman.
Min tredje resa till dansbanan gjorde mig lite nervös. Pappa hade just dansat med Tilda och
jag stod nu på tur på hans lista. Han frågade mig mycket artigt och när jag svarade "ja" gav
han mig sin arm och vi två vandrade bort. Utan att tveka tog han ett fast grepp om min rygg
och försiktigt förde mig intill honom. Musiken var en långsam dans och därför lade han sin
kind mot min även om jag, trots mina höga klackar, fick stå på tå för att nå upp. Han
manövrerade oss mycket skickligt runt dansgolvet och på nolltid dansade vi som om vi inte
hade gjort något annat. Jag kände mig väldigt varm inombords, och framför allt av den
anledningen att min pappa verkligen behandlade mig som en dam och visade inga tvivel eller
rädsla för att acceptera mig som sin dotter. Den känslan var mycket trevlig och när musiken
tystnade tackade jag honom för dansen med en lätt kyss på kinden. Han blev lite häpen men
log och sa att nöjet var helt och hållet på hans sida.
- Apropå det! Om jag inte har sagt det tidigare så måste jag bara säga att du och din
kusin är två fantastiska skönheter. Jag är så stolt över er båda. Enda jag beklagar är att
det tog så lång tid för mig att inse detta men nu har jag för avsikt att komma ikapp vad
jag har missat.

111. 111
- Skyll inte bara på dig själv. Det kan inte ha varit lätt för dig heller, men jag är glad att
du gav oss denna möjlighet. Vi har haft det jättebra så här långt med dig och din
familj.
- Jag hoppas det. Margret var den som fick mig att ta steget, men jag var mycket
fundersam på hur hon skulle hantera situationen med två okända tonåringar i huset
från en annan epok av mitt liv. Jag är väldigt glad att jag hade fel.
- Margret är en skatt. Hon hjälper oss mycket och vi gillar henne så mycket, för att inte
tala om Melissa.
- Just det! Jag ser att ni tycker om varandra och det är mycket lugnande för mig.
Margret har bara gott att säga om er två, och även om jag är din far så måste jag säga
detsamma. Jag kan lova att jag kommer att vara med er mer nästa vecka. Denna
konsert hade tagit mer tid i anspråk än jag trodde det skulle ta. Hoppas bara att ni
kunnat roa er själva under tiden.
- Väldigt mycket. Om du är stolt över oss, måste jag säga att vi är stolta över att ha en
sådan pappa. Vi älskar musiken och omgivningen. För att inte tala om dessa
klänningar. Det finns inga möjligheter i världen för oss att nog visa vår glädje och
tacksamhet.
- Du har redan tackat mig mer än nödvändigt. Bara bilden av er tre när ni anlände till
konserthuset var värt allt ....
- Du såg oss?
- Självklart. Jag stod en våning upp. Jag kunde inte komma ner för att träffa er, men jag
var tvungen att fånga en glimt av er. Ni gjorde min dag och konserten var bara en sak
jag måste göra innan jag kunde träffa er efteråt.
Vi fortsatte att prata under andra dansen och följde bara musiken utan att egentligen höra den.
Vi var så upptagna i vårt samtal att vi nästan missade att musiken stoppade. Lite generade
lämnade vi dansgolvet sist av alla. Vi nådde nästan inte ens fram till bordet innan en ung man
i min ålder klappade på min axel och bad om en dans. Vad jag sett fanns det inte så många
ungdomar vid middagsborden så jag blev lätt förvånad men samtidigt glad att få dansa med en
jämnårig. Några hade vi observerat, men hittills hade de varit avvaktande men nu
uppenbarligen fattat mod och ville dansa.
Tilda och jag tillbringade större delen av kvällen på dansgolvet och vi hade en fantastisk
kväll. Alla våra kavaljerer var så artiga och trevliga mot oss och de var också mycket bra
dansare. Då och då kom pappa igen och dansade med oss och det var så härligt att få vila i
hans trygga famn. Men allt har ett slut och omkring 4 på morgonen slutade musiken och vi sa
adjö till de som fortfarande var kvar och tog en taxi den korta resan över till vårt hotell. Brian
frågade om vi ville ha varsin sängfösare, men Margret gav honom en blick som gjorde att han
genast drog tillbaka sitt förslag och accepterade hennes önskan att gå rakt upp till vår svit.
Omedelbart vi kom innanför dörrarna till vår svit sparkade alla tre av oss våra högklackade
skor och njöt av friheten och den sköna känslan att gå barfota (nästan) i den långhåriga mattan
på golvet. Vi småpratade lite medan vi inledde våra förberedelser för natten. Brian sattes
genast i arbete med att, i tur och ordning, massera våra ömmande fötter. Efter en stund gav
Margret oss två en bekräftande blick innan hon tog ett fast grepp om Brians slips och börja
dra in honom i sovrummet. Dörren mellan våra två rum var fortfarande öppen när Margret
vände ryggen mot Brian och ansiktet mot oss. Likt en tränad hund drog han ner hennes

112. 112
blixtlås och hon lät klänningen falla till golvet. Med en glimt i ögonen lät hon sin behå och
trosor gå samma väg innan hon, klädd endast i strumpeband och strumpor, sakta gick fram till
dörren. Hon gav oss varsin slängkyss och log glatt mot oss innan hon stängde dörren.
Vi log mot varandra och börja klä av oss. Tilda föreslog att vi borde följa Margrets exempel
och lämna kvar våra strumpeband och strumpor på oss. Vi gjorde så och efter en snabb men
noggrann rengöring gick vi till våra sängar. Vi kunde tydligt höra en viss verksamhet från det
andra rummet och tanken på vad som skedde bara några meter ifrån oss gjorde oss något
stimulerade. Tilda tog min hand och förde mig till hennes sida av sängen och börjar röra vid
min kropp. Snart smekte vi varandra både innerligt och intensivt, men vi passerade aldrig den
osynliga gränsen där vi gjorde något som vi sedan skulle ångra eller kunna göra ogjort. Istället
försökte vi ge varandra en intim uppskattning och det fanns inga tvivel om att vi båda njöt av
ögonblicket och släppte ut våra innersta känslor. Utmattade men nöjda klädde vi av oss de
sista resterna av vår klädsel och somnade nakna tätt tillsammans.
Nästa morgon hade blivit till tidig eftermiddag innan vi vaknade upp och börja fungera igen.
Vi tog det lugnt och stillsamt medan vi lät allt som hänt igår sjunka in och få det bekräftat att
det inte bara var dröm. Våra klänningar och ömmande fotleder var det mest påtagliga bevisen
att det faktiskt hade hänt och känslan var obeskrivlig. I bara våra morgonrockar väntade vi på
att Margret och Brian skulle vakna upp och en stund senare dök de också upp. Efter lite prat
om gårdagen började vi klä på oss och packade våra få tillhörigheter. Denna gång var vi
tvungna att ta hand om klänningarna men ingen av oss bekymrade sig över detta extra bagage.
Vi tackade än en gång pappa för hans generösa bidrag till vår glamorösa kväll.
tt säga att Melissa var överlycklig att se oss igen är en underdrift. Den här gången
hade vi ingen brådska och Margrets mamma Anne hade frivilligt erbjudit sig att göra
middag till oss. Hon var en trevlig bekantskap och var lätt att prata med. Hon
berättade att Melissa knappast hade gjort någonting annat än pratat om oss och att hon hade
sett fram emot att träffa oss. Efter bara ett par minuter var det som om vi hade känt henne i
hela vårt liv och vi stod i köket och hjälpte henne med middag medan hon fortsatte sin
utfrågning. Ganska snart visste hon (nästan) allt om våra tidigare liv.
Under middagen fick hon oss att berätta om konserten och mottagning efteråt. Hon blev så
intresserad av våra klänningar att vi beslutade oss att ha en privat liten visning för henne och
Melissa. När vi hjälpt Anne med att städa undan efter middagen, trots hennes protester att hon
visst kunde fixa det själv, bytte vi om och båda var rörande överens om att klänningarna var
helt underbara. Vi stannade inte länge efter middagen men hon hoppades att vi kunde se
varandra snart och gav Melissa och oss båda kramar innan vi åkte. Alla var trötta efter den
hektiska helgen så vi bara satt och slappade en stund samt tog en simtur i poolen innan en
kopp te avslutade kvällen och John Blund tog hand om oss. Det sista vi gjorde var dock att dra
upp linjerna för den kommande veckan.
Trogen sitt löfte tog Brian ledigt och var med oss. Tidigt på måndag morgon gick han för att
hämta bilen han hade hyrt och efter frukosten började vi vår resa. Först for vi österut till
Canterbury och sedan längs kusten till Margate där vi åt lunch vid stranden och unnade oss ett
bad i Nordsjön. Vi fortsatte söderut och såg flera trevliga ställen och naturligtvis "Dovers vita
klippor" som definitivt inte var vita, men de var imponerande ändå. Vi tittade även på
kanaltunneln innan Brian ledde oss tillbaka till London på mindre vägar.
A

113. 113
Nästa dag tog han oss nordväst och första anhalten var Oxford där vi tillbringade några
timmar. Brian visade oss var han hade studerat och bott innan han blev trött på att studera och
tog ett jobb i Stockholm med ett välkänt resultat (läs två resultat). Vi körde nästan hela vägen
tillbaka till Birmingham, men stannade i en liten stad, Stratford upon Avon, där Shakespeare
levde och verkade, och om man tänkte bort alla turister (inklusive oss själva) så trodde vi att
det skulle vara en ganska trevlig stad att bo i.
Brian hade lyckats få några biljetter till en Shakespeareföreställning på kvällen och vi intog
våra platser i Swan Theater för att se en av Shakespeares mer kända verk, Romeo och Julia.
När Julia först dök upp på scenen blev vi båda misstänksamma och tog en närmare titt. Visst
var hon mycket vacker och med en klar och tydlig stämma, men .... Även om vi visste att inga
kvinnor tilläts agera på scenen på Shakespeares tid blev vi förvånade och när Brian såg vår
reaktion log han brett och bekräftade våra tankar .
Det var en pojke som spelade rollen som Julia. Det var verkligen en trevlig överraskning att se
en annan människa i samma situation som mig även om det var på scenen. I en paus berättade
Brian för oss om bakgrunden och det var inte ovanligt att pojken som spelade den kvinnliga
rollen levde sitt liv som kvinna för att bli mer van med sin roll. Efter att deras röster
förändrats i puberteten kunde de inte längre spela kvinnorollerna men ofta fortsatte de med
manliga roller men några av dem lämnade teatern och försökte, med skiftande framgång, att
leva som kvinnor.
Det var mycket intressant och pjäsen fick en annan dimension för mig och jag njöt av varje
minut och kunde lätt sätta mig in i Julias roll även om jag inte ville att mitt liv skulle gå
samma tragiska slut till mötes som i pjäsen. Det var också mycket bra att utmana mina egna
känslor och både kunna tala om detta och se andra i en liknande situation utan att bli generad.
Jag faktiskt tackade Brian för detta eftersom jag förstod att det inte var en slump att vi besökte
just denna föreställning. Brian bekräftade mina misstankar och bad om min förlåtelse. Nu var
det min tur att spela en roll och jag satte näsan i vädret och sa åt honom att glömma någon
förlåtelse från min sida. Jag kunde behålla min min i bråkdelen av en sekund innan vi båda
brast ut i ett skratt och kramade om varandra.
På onsdagen tog vi ledigt nästan hela dagen. Vädret var för bra för att sitta i en bil så vi tog en
tur till Regents Park och hade picknick bland alla andra Londonbor. Men sent på
eftermiddagen blev himlen mörkare och samtidigt med dessa mörka moln kom känslan över
oss att äventyret snart skulle ta slut och att vi inte skulle hinna se allt vi pratat om. Både Brian
och Margret frågade oss om vi inte kunde stanna en vecka till och vi hade inga invändningar,
men sade till dem att vi var tvungna att bekräfta det med våra mödrar. Brian överlämnade sin
mobiltelefon till oss och efter lite inledande prat att allt var okej etc etc kom vi fram till vår
ärende. Inte ens de kunde komma på en anledning för oss att inte stanna så minuterna senare
bekräftade vi att det var OK och Brian slösade inte någon tid utan ringde till sin agent och bad
honom att ändra vår bokning.
De pratade ett par minuter och plötsligt fick Brian ett leende i ansiktet och sa till mannen i
andra änden att han skulle fråga oss
- Charlie, min agent, frågar om ni är intresserad av att se Beatles gamla studio på Abbey
Road. Han skall dit i eftermiddag för att diskutera några saker med den nuvarande
ägaren.

114. 114
Vi tittade på varandra, men fick inte fram ett ord. Våra ansikten måste dock ha varit svar nog
eftersom Brian fortsatte
- De kommer! Vilken tid ska vi vara där?
De pratade lite mer, men vi hörde inte ett enda ord. Vi var så upprymd och både Margret och
Melissa var glada å våra vägnar, men de sa att de skulle stanna hemma och fixa i ordning
middagen. Så vi delade på oss och tog varsin taxi mot våra olika destinationer.
En stund senare befann vi oss på ytterligare en historisk plats, men nu var det modern historia.
Vi gillade Beatles musik och våra mödrar bara avgudade dem. Massor av människor stod
utanför och tog bilder på byggnaden och det berömda övergångsstället på Abbey Road. De
såg verkligen svartsjukt på oss när vi passerade dem och gick in. En dam mötte upp och bad
oss att följa henne. På vår väg genom byggnaden gav hon oss en snabb resumé. Huset som
studion låg i byggdes så tidigt som 1831. Studio blev den först 100 år senare och många
berömda inspelningar hade gjorts här både före och efter Beatles, tex Cliff Richard och Pink
Floyd, för att nämna några. En av de första att använda studion var Sir Edward Elgar som
skrivit många verk och en hel del av dem hörs fortfarande. Bland de mest spelade är "Pomp
and Circumstance" som nästan konkurrerar med "God save the Queen" som det mest spelade
stycket i England.
I slutet av hallen mötte vi Brians agent och han berättade hur glad han var att se oss på riktigt
och inte enbart höra våra röster. Först förstod vi inte någonting, men sedan klarnade det. Han
hade på något sätt hört vår inspelning och rodnade kraftigt. Vi talade om för honom att
inspelningen bara var på kul men han svarade
- Nej, nej! Det var precis vad den låten behövde. Kanske inte det största bidraget, men
fortfarande en del som jag, Brians agent, måste ta hand om. Det ser ut som de vill
använda ert ”hummande” i den slutliga versionen och det berättigar er till viss
ersättning enligt våra lagar och avtal med facket. Jag kan inte säga att ni kommer att
bli rika, men mitt förslag är att ni skriver på papperna och jag tar hand om resten.
Brian tog dokumenten från agenten och började snabbt läsa dem. Han gav dem sedan till oss
och berättade att de såg OK ut. Han blev också lite förvånad, men tyckte det var kul att både
agenten och hans tekniker gillade vårt bidrag till låten. Vi tittade igenom papperen men det
var så många svåra ord så vi valde att lita på både pappa och hans agent och undertecknade
dem. Då vi var minderåriga kontrasignerade pappa handlingarna och strax hade vi alla varsin
kopia.
Sedan fortsatte vi vår sightseeing och de visade oss alla olika studios och även huset där några
av musikerna hade bott under inspelningarna. Det nuvarande namnet fick studion 1970 och
det var i studio 2 som Beatles oftast höll till i och där tog de även en bild på oss. Kanske
skojade de, blev vi en dag lika kända och de kunde sätta upp bilden bland alla andra i sin Hall
of Fame.
Väl hemma igen berättade vi för Margret om allt och Brian verkade verkligen stolt över att
vårt nynnade skulle komma med i hans nya album. Lanseringen var planerad under de
närmaste veckorna så han sa att det var bra för honom att vi hade lämnat landet så att han
kunde få lite egen publicitet. Med oss kvar i landet skulle han bara fått spela andrafiolen,
skojade han.

115. 115
När vi satt runt middagsbordet erinrade jag mig att pappa tidigare framfört en önskan att se en
fotbollsmatch. Det fanns inte en chans att missa att Premier League skulle börja till helgen.
Alla tidningar och TV-kanaler var överfyllda med spekulationer och på varje annonstavla
fanns massor av affischer. Jag hade ingen aning om vilket lag som spelade mot vilka utan bara
tänkte att vi borde åtminstone visa lite intresse för pappas önskemål också.
- Börjar inte Premier League nu i helgen, frågade jag oskyldigt
- Jo! Och Chelsea spelar mot Birmingham på söndag. Vill ni se matchen?
- Visst! Jag har hört att det är en stor händelse och att här räknas fotbollen som den
största sporten. Blev inte England världsmästare 1966?
- Whow! Du känner till det! Det är ett av två år som räknas i Englands historia. Det
första var slaget vid Hastings år 1066 och det andra när vi fick tyskarna på fall 1966.
Det var ett hjältedåd. Du menar att du inte har något emot att följa ned mig?
- Nej, absolut inte.
- Inte jag heller, instämde Tilda i när hon förstod syftet
- Fantastiskt! Jag uppskattar verkligen detta. Ni skojar inte, eller hur?
- Nej absolut inte, sa vi i kör.
- Bra. Då är det löst. Vad säger du Margret?
- Gå ni tre. Jag stannar med Melissa. Ni behöver tid tillsammans utan oss. Jag är säker
på att matchen kan spelas utan oss.
Inget mer sades om premiären, men vi kunde se att pappa hade ett leende i hela ansiktet som
inte gick bort för resten av kvällen. Istället talade vi om morgondagen och att pappa ville ta
oss ner till kanalkusten och ta en titt på Brighton och Hastings. Området var känt som
Englands badkar och deras stränder var mycket välbesökta en sommar som denna.
Städerna var mycket trevliga och vi kunde lätt konstatera att det var turisternas tid just nu. Det
var trevligt att promenera längs stranden och känna hur den varma brisen från kanalen tog tag
i våra klänningar och lät dem fladdra i vinden. Stranden i sig var lite av en besvikelse. Den
såg så trevlig ut på avstånd, men det var inte bara sand på stranden utan små stenar som
kallades ”Pebbles”. De var som sammet men mycket svårt att gå på så vi avstod ett bad just
då. I Hastings visade Brian oss den stora piren, men tyvärr var den stängd av säkerhetsskäl.
Men vi kunde se att den var mycket imponerande och vi gjorde en donation till insamlingen
för att reparera och göra piren säker.
ör första gången sedan vi kom till England hörde vi svenska. Margret berättade att
Hastings också var känd för alla sina skolor för utlänningar som kom för att lära sig
engelska. Tanken var mycket god, men många av ungdomarna hade svårt att hantera
friheten att vara borta från sina föräldrar. Vi behövde inte fråga henne två gånger vad hon
menade för rakt framför oss satt ett gäng, både pojkar och flickor i vår ålder som inte kunde
uppföra sig och dessutom uppenbarligen var berusade.
När vi hörde att de talade svenska vände vi bara bort huvudet och gick vidare i skam för våra
landsmän. Vi hade bara gått ett par meter när Tilda stannade, tittade på mig och sedan tog
med mig tillbaka till gruppen. De observerade oss och en av dem sa på ren svenska
F

116. 116
- Va fan glor ni på! Åh ursäkta mig, jag glömde att jag inte var i Sverige. How do you
say? Don’t stare at me.
- Det duger bra med svenska, och jag måste bara säga att jag skäms å era vägnar. Ni är
en ren och skär skam och skulle ni ha någon hut i kroppen så skulle ni åtminstone
hålla er ifrån gatorna med ert drickande och hånglande. Jag gillar inte att svära, men fy
fan på er.
Jag trodde att Tilda skulle explodera eller att några av killarna skulle bli aggressiv, men de
bara satt där, uppenbarligen chockade av vad de hade hört. En av flickorna såg ut som hon
skulle stå upp och ge oss en föreläsning, men hon kunde inte ens stå på fötterna utan landade i
knäet på kompisen bredvid. Vår ilska kokade inuti oss, men vi insåg att vi inte kunde göra
något mer så vi gick tillbaka till de andra. Både pappa och Margret tröstade oss och berättade
att vi hade visat civilkurage. Kanske de, när de blev nyktra, hade kvar något minne av
händelsen och insåg att deras beteende inte var acceptabelt.
Vi försökte skaka av oss det inträffade och åter njuta av allt det andra, men det var svårt.
Melissa anade att något inte var okej med oss så hon gjorde sitt bästa för att muntra upp oss.
Hon smög hon in mellan oss och tog ett fast grepp om våra händer och tittade på oss.
- Jag gillar er bättre när ni ler. Snälla, le mot mig!
Hur kan man motstå en sådan begäran? Vi gav henne våra allra vackraste leenden och
samtidigt passerade en man med massor av ballonger. Vi stoppade honom och frågade
Melissa om hon skulle vilja ha en ballong. Hon sken upp och pekade på en ballong i form av
en papegoja och vi köpte den åt henne. Med ballongen säkrad i axelbandet till hennes
klänning och en strålande glad Melissa kunde vi lämna incidenten bakom oss med vetskapen
om att vi fick ut mer av vårt besök än de svenska ungdomarna någonsin kunde få.
Ett annat sätt att tvätta bort våra tankar var att låta vågorna göra det. Vi hittade en tom plats på
stranden och Brian väntade medan vi damer gick till ett närliggande omklädningsrum för att
byta om. Omklädningsrummet var varken stort eller välbesökt men det var rent och hade både
dusch och toalett. Vi behövde ingetdera just nu så vi bara bytte till bikini och gick tillbaka så
att också Brian kunde byta om. När han kom var vi inte sena att skynda oss ner till vattnet.
Margret stannade dock kvar och njöt av solen samtidigt som hon passade våra saker. Vi
noterade att det bildats nästan en skarp linje av utlagda handdukar ganska långt från vattnet.
Vi tyckte det såg mycket egendomligt ut men Brian förklarade att det nu var lågvatten men att
högvattenlinjen var väl känd av de flesta badande. Låg man nedanför den imaginära
vattenlinjen så riskerade man att hamna mitt i en ”översvämning” om man inte passade sig.
Han berättade också att högvattnet var på väg in så vi skulle vara försiktiga. Det hände ganska
snabbt och den plats där man nyss kunde stå med huvudet ovanför ytan kunde en minut senare
vara bråddjupt. Normalt var det inga problem med strömmar när floden kom. Det var ofta
värre innan det blev lågvatten. Vi tog hans ord på allvar och stannade intill vattenlinjen och
stimmade runt i vattnet med Melissa. Hon gjorde några försök att simma, men fick inte till det
helt. Men varje dag ... ..
När vi gick tillbaka till Margret kunde vi se att stranden blivit betydligt smalare och det hade
vi inte märkt där ute i vattnet. Vi stannade kvar på stranden en stund och lät solen torka oss

117. 117
och ge oss möjlighet att studerat detta märkliga naturfenomen. Jag var helt fascinerande av att
faktiskt kunna se hur vattenlinjen stadigt komma närmare oss.
Tillbaka i London ringde det nästan omedelbart. Tydligen var det Margrets mor och de
pratade en stund innan Margret påkallade vår uppmärksamhet och berättade att hennes mor
ville prata med oss
- ... Jag lämnar över telefonen så att du kan prata med dem själv. Vi ses.
Margret överlämnade telefonen till mig och med lite förvåning och tveksamhet tog jag den
och svarade
- Tove här
- Hej Tove! Trevligt att höra dig och tack för ditt besök häromdagen. Det var trevligt att
träffa dig och din syster/kusin eller vad det nu är.
- Nöjet är på vår sida. Det var dock alldeles för kort besök
- Det är min åsikt också. Det är anledningen till att jag ringer. Jag har hört att ni varit på
en rockkonsert och på söndag skall ni gå på fotboll. Jag tycker det därför skulle vara
lämpligt att visa lite mer av det kulturella London. Har ni några planer för lördag?
- Inte vad jag vet.
Jag tittade upp på Margret och hon förstod min blick och mitt svar och sa att det var upp till
oss att avgöra. Tilda lade huvudet mot mitt så vi båda kunde höra och inledde
- Hej Anne! Nu lyssnar jag också.
- Välkommen, Tilda. Trevligt att höra dig också. Så lite kultur är OK för er? Det är bra.
Jag är innehavare av några biljetter till Royal Albert Hall på lördag. Det är Europeiska
unionens ungdomsorkester som spelar och jag tänkte att det skulle vara trevligt att se
och höra den tillsammans med er. Innan konserten hade jag tänkt att vi kunde vara
med på en annan typ av sammankomst. Jag är medlem i en Lady klubb här i London
som har regelbundna möten och ett av dem är just nu på lördag. Vi träffas och
skvallrar över en kopp te och sedan lyssnar på en medlem som har något att berätta.
Om jag minns rätt så handlar det om juveler och smycken den här gången. Det är
ganska kul och trevligt att träffa andra. Vad tror ni?
- Åh, det skulle vara trevligt. Vi accepterar gärna din inbjudan.
- Bra. Jag ser fram emot att träffa er på lördag. Får jag tala med Margret igen?
Vi sa hej då och lämnade över telefonen till Margret. De pratade i ytterligare ett par minuter
innan hon lade på och kom över till oss.
- Det ser ut som jag kommer med också, om ni inte har något emot det. Hon hade
tydligen fyra biljetter.
- Inga problem, men Melissa då?
- Oh, Inga problem. Hon och Brian behöver en egen dag ibland. Jag antar att Melissa
kommer att linda sin far runt sitt lillfinger och verkligen njuta av tillvaron. Men jag
tror att vi behöver ut och shoppa lite innan lördag. Föreningen hon inviterade er till är,
liksom nästan allt i detta land, lite formell så jag tror att ni behöver en annan

118. 118
uppsättning kläder. Inte den typen av kläder som vi hade i Birmingham men ändå
något annat än vad jag tror att ni har i er garderob. Jag ser därför fram emot ännu en
dag med er i affärskvarteren. Jag vet exakt vart vi skall gå.
Efter viss diskussion beslutades det att vi alla borde delta i shoppingen. Även Melissa
behövde lite nya kläder och det kunde vara en trevlig och hälsosam upplevelse för Brian att
närvara och även hjälpa till att bära allting. Så nästa dag tog vi en limousin till Selfridge på
Oxford Street. Enligt Margret hade de bra modeller för tonåringar men ändå inte
masstillverkade som i andra affärer. Hon ledde oss direkt till avdelningen för klänningar och
visade oss vilken typ av klänning vi borde leta efter. Vi började söka runt och med hjälp från
de andra hade vi snart ett fång med klänningar att prova.
Efter många provningar kunde vi välja ut ett par att besluta om. Alla var klänningar där
dekolletaget var skuret i en fyrkant och med ett kroppsnära livstycke. De hade ganska breda
axelband men med olika typer av kjolar. Två av dem hade kjolar som svängde ut från midjan
och de andra två var mer fodral-typer som följde kroppen mycket noga. Enligt min mening
passade Tildas kropp bättre ihop med fodral-varianten och jag i den mer utsvängda varianten
och vid den sista provningen blev det uppenbart att det bästa valet skulle bli en av varje. Vi
kunde alltid byta mellan oss då vi hade samma storlek. Min favorit blev en gul klänning med
ett fint blommigt tryckt tyg i ett silkeslent material. Tilda valde en ljusgrön klänning, med en
diskret blomma invävt i tyget. Det gemensamma intrycket av våra utvalda kreationer blev
väldigt trevligt tyckte vi alla.
Under vårt letande hade Margret hittat lite annat som hon nu bar fram. Enligt henne var det ett
perfekt val för skola och lätt att kombinera med varandra och liknande kläder. Det var några
toppar och några riktigt fina blusar och även några kjolar. De passade oss perfekt och Brian
nickade ivrigt och tyckte också att de var ett bra val. Margret var definitivt i köptagen och
innan vi förflyttade oss till skoavdelningen hittade vi några trevliga kläder även till Melissa
och hon var mer än villig att prova och visa upp sig för oss i de olika kläderna.
Samma procedur upprepades på skoavdelningen. På vägen dit plockade Margret upp tunna
vita skinnhandskar som hon berättade var nödvändiga. Margret hjälpte oss att hitta de perfekta
tillbehören till våra klänningar men även hitta bra val inför den höst som stod för dörren.
Bland det bästa vi hittade var två olika läderstövlar med hög klack och sula av gummi. Vi
började undra om hon verkligen var medveten om att jag snart skulle återgå till att vara kille
igen. Men vi kunde inte stoppa henne och den sista avdelningen vi besökte var den för
underkläder. Nu visste vi hur det fungerade, så vi gav oss i kast med att hitta vackra men ändå
funktionella underkläder av god kvalitet så som hon uttryckte det var hennes melodi.
Det var bra att limousinen kunde hämta oss utanför Selfridge så att vi lätt kunde frakta allt
tillbaka till lägenheten. Det var fortfarande mycket tid kvar av dagen och vi frågade Melissa
om hon ville ta en promenad med oss två i en av parkerna. Ivrigt accepterade hon vårt förslag
och efter att ha bytt kläder till mer lekvänliga sådana drog vi iväg. Återigen visste hon precis
vart hon ville gå och snart var vi på en lekplats med många andra barn. Hon stack bara iväg
och började leka med andra flickor i hennes ålder och lämnade oss bland alla mammor och
några pappor som strosade runt och vakade över sina barn. Inom några minuter var vi i
samspråk med några av mammorna och den första frågan var alltid om Melissa, hennes ålder
och så vidare. Vi ställde samma fråga tillbaka och efter lite småprat blev vi tillfrågade vem av

119. 119
oss som var modern. Någon form av lättnad syntes i deras ansiktsuttryck när vi förklarade att
hon var vår lillasyster och efter det bröts isen och vi kunde prata om nästan allt.
Några frågade om vi hade pojkvänner och om vi tänkte skaffa barn någon gång. Några
berättade om sin graviditet och att de gärna ville bli gravida snart igen. Dom sa att det var det
härligaste ögonblick i en kvinnas liv, och att ögonblicket, när barnet skulle födas var en hård
och ibland smärtsamma upplevelse, men ingenting som de ville vara utan. Hela upplevelsen
från samlaget till att du insåg att du blivit gravid och sedan bära på barnet i din kropp de
kommande nio månader var bara det bästa som fanns här på jorden.
En av mödrarna hade en baby i en barnvagn och när hon vaknade och skrek på mat lämnade
hon över barnet till mig medan hon själv förberedde sig för att amma henne. Det var så skönt
att hålla i henne och till min stora förvåning så tystnade hon ganska direkt när hon kom upp i
min famn. Hon börjar leta efter ett bröst men till min stora sorg så hade jag inget att erbjuda
henne. Istället tog hennes mamma en snabb blick runt omkring sig innan hon vek undan sin
topp och behå så att båda hennes bröst blev fria för barnet att suga på. Vi överlämnade flickan
till henne och direkt började hon suga. Vi försökte att inte störa henne, men hon fortsatte att
prata med oss så det hade varit oartigt att inte titta på henne. Jag antar att vi också var ett
perfekt skydd eftersom vi satt på var sida om henne.
Ibland kom Melissa springande mot oss och bara sa något eller bad om hjälp. Varje gång
pratade hon snabbt och utan att ta ett andetag så det ibland var det svårt att förstå vad hon
sade, men vi skrattade och var glada och Melissa verkade nöjd med vårt engagemang. Barnet
var äntligen mätt och än en gång räckte hon över flickan till oss. Nu var det Tildas tur och hon
såg så nöjd ut och jag antog att hon gärna hade tagit flickan med sig om det varit ett alternativ.
Men mamman ville ha sitt barn, så när hon hade gjort sig anständig igen tackade hon oss för
hjälpen och sade att vi säkert skulle bli bra mödrar en dag, båda två. Åtminstone jag rodnade
och när hon såg reaktionen så vidhöll hon sin åsikt och upprepade än en gång sitt påstående
och gav oss lyckönskningar inför framtiden.
Strax före lunch dagen därpå kom Margrets mamma till oss. Vi var inte beredda utan
tumlande runt i poolen med Melissa. Men hon berättade att det inte var någon brådska.
Margret hade bjudit henne på lunch bara för en stund sedan och hon hade gladeligen
accepterat det och tyckte att det var en trevlig möjlighet att vara med oss lite längre. Vi bjöd
henne att hoppa i poolen, men hon var inte på humör att göra det. I stället satte hon sig i en av
stolarna och bara tittade på oss och log brett. Vi pratade så mycket vi kunde medan Melissa
gjorde sitt bästa för att hålla oss sysselsatta och stänka vatten på oss. Vi var inte ett dugg
sämre inom detta område och Anne bara skakade på huvudet åt vår leklusta. Margret anslöt
till henne vid poolkanten och båda verkade mycket nöjda med vår vattenlek.
När vi stannade upp för att hämta andan meddelade Margret att lunchen skulle serveras inom
en halvtimme. Vi noterade budskapet och alla tre gjorde oss redo att avsluta denna lekstund.
Anne erbjöd sig att ta Melissa till hennes rum och hjälpa henne så vi delade på oss. Margret
hade tipsat oss att det var helt OK om vi hade våra morgonrockar på oss över lunch. Det
skulle vara otur om det hände en olycka och våra klänningar skulle få en fläck. Även
papiljotter i håret var helt OK enligt henne. Det var ändå bara vi kvinnor där. Med hennes
kungsord klingande i huvudet tog vi en dusch och rullade upp vårt hår innan vi anslöt till de
andra.

120. 120
Efter en stadig lunch började vi hjälpa Margret med att röja av i köket men hon sa att vi borde
gå och göra oss redo istället för att hjälpa henne. Vi försökte förhandla men hon var envis att
hon kunde hantera köket helt själv så vi var bara tvungen att följa hennes önskan. Det tog oss
nästan en timme att göra oss redo, men sedan kunde vi visa upp en perfekt fasad. Även enligt
vår egen åsikt var vi nöjda med resultatet och Anne välkomnade oss med en mycket moderlig
och uppskattande blick. Hon sa att vi gjort ett alldeles utmärkt val av klänningar och att vi
verkligen var den perfekta eskorten till henne. Brian hade också kommit upp från sin studio
och gav oss också sitt godkännande.
Jag gissar att han blev lite svartsjuk när Margret visade upp sig i sin vackra dräkt och
faktumet slog honom att dessa fyra damer, klädda för fest, var på väg ut i stadens vimmel
alldeles själva utan hans skydd och charm. Men på samma gång såg han väldigt stolt över att
vi alla, i någon mening, var hans damer. Han kysste oss på kinden innan vi gick iväg och tog
hissen ner till den väntande limousinen. Efter en kort resa stannade vi utanför en ganska
oansenlig byggnad. Den hade en ganska stor entré, några steg upp, men inget annat som
skiljde det här huset från alla andra. En mässingsskylt på väggen berättade att vi stod utanför
Kensington Royal Ladies Club. Anne förklarade att de var mycket stolta över ordet "Royal",
men det var länge sedan, nästan tillbaka till forntiden, som det hade förekommit några
kungliga medlemmar i klubben. Men namnet fick man behålla och det var till stor förtret för
andra Ladies Club.
Vi gick in och möttes omedelbart av en snyggt klädd kvinna.
- Välkommen, mina damer. Jag heter Mrs Bradshaw och jag är er värdinna idag. Jag
antar att ni är fröken Tilda och fröken Tove?
- Tack, Mrs Bradshaw, och det är rätt, sa vi i kör samtidigt som vi tog hennes hand och
gjorde en nigning.
Mrs Bradshaw log glatt mot oss. Det stod helt klart att vi var väntade och efter att hon
välkomnat både Margret och Anne, vände hon sig om och plockade upp tre namnbrickor som
hon försiktigt, för att inte skada våra klänningar, fäste på en väl synlig plats. Vi var nu
officiella gäster och Anne tog över och lät Mrs Bradshaw ta hand om ett par damer som just
kom in genom den stora ekdörren. Anne visade oss runt i lokalerna och det var enormt stort.
Massor av rum med en tydligt feminin touch. Små bord och trevliga grupper av fåtöljer runt
dem, och nästan överallt satt det damer och småpratade med varandra. Vi stannade och
presenterades för några av dem, men mestadels nickade vi bara mot varandra. Anne visade
oss också var toaletterna fanns och att det var helt OK att besöka dem om vi ville fräscha upp
oss.
Vi tog det som en uppmaning och gjorde en snabb översyn av oss själva innan vi gick för att
hitta oss en plats att sitta och göra vår beställning av ”Afternoon Tea”. En ung flicka, inte
mycket äldre än vi själva, tog upp vår beställning Hon var klädd, precis så som vi sett på film,
i en svart klänning med en stärkt vitt förkläde och lika bländande vit hårprydnad. Vi hade
ingen aning om vad som fanns att få så Anne gjorde beställningen på egen hand.
Vi fick vårt te och lät oss väl smaka av vad som bjöds från den vackert dukade brickan. Det
fanns en mängd olika brödsorter, ost, marmelader och allt annat som var nödvändigt för ett
gott eftermiddagste. Vi hade inga som helst problem att fylla på vårt näringsbehov och hela
tiden kom flickan förbi och fyllde våra koppar med färskt te och även Mrs Bradshaw
passerade och frågade om allt var till vår belåtenhet. Ungefär en timme senare ringde en

121. 121
klocka diskret och alla runt omkring avslutade sitt te-drickande. Anne berättade att det var
dags för oss att göra detsamma och vi följde med strömmen in till ett stort rum i mitten av
byggnaden där själva mötet ägde rum.
Mrs Bradshaw stod längst fram och vid sin sida hade hon en kvinna i trettioårsåldern. När alla
satt sig hälsade hon oss välkomna än en gång och introducerade sedan damen som Mrs
Whitfield, en ung framåt guldsmed i grannskapet, som skulle visa sina alster. Allt tillverkades
av henne själv och om vi var intresserade utlovades en bra rabatt på det som inhandlades efter
visningen. Med de orden överlämnade hon ordet till mrs Whitfield som direkt inledde sin
presentation. Nästan omedelbart fokuserade hon sin blick på oss två och frågade om vi ville
hjälpa henne uppe på scenen och vara hennes modeller idag. Smycken ska visas på en livs
levande person för att göra sig själv rättvisa var hennes åsikt och när både Anne och Margret
uppmuntrade oss att göra det accepterade vi hennes önskan och gick upp på scenen.
Mrs Whitfield berättade att hennes namn var Lydia och sedan, snabbt, beskrev vad hon tänkte
göra och vad vi skulle göra. Vi nickade förstående och hon började sin visning med lite
allmänna ord om smycken och dess historia för att sedan visa sina arbeten. En första
uppsättning halsband, örhängen och armband placerade hon på Tilda och sedan bad Lydia
henne att gå ner till publiken för att låta dem få en närmare titt på dessa vackra objekt. Under
tiden var det min tur att få en uppsättning smycken som jag fick paradera runt i och visa upp
medan Tilda kom tillbaka och bytte till nästa uppsättning.
Jag kände aldrig något obehag att gå ner till publiken. Det rådde en avslappnad stämning och
alla var mycket vänliga och gav oss massor av komplimanger för smyckena. Även om vi alla
var uppklädda så var det ändå ingen känsla av konkurrens som det var när det fanns män med
i församlingen. Kvinnorna rörde ofta på mig, kände lite på tyget i min klänning och tog en
närmare titt på smycken men det kändes aldrig närgånget. Då och då kunde jag också få mig
en lätt klapp på kinden som en komplimang. Efteråt kom vi till slutsatsen att detta var en
händelse från en svunnen och, kanske, utdöende tid.
Gammeldags eller inte, men vi gillade att vara där och hade ingenting emot att vara i fokus för
allas uppmärksamhet. Lydia verkade också nöjd med våra insatser och tolkade att intresset
från publiken skulle göra att hon kunde räkna med en del affärer efter visningen. Det tog oss
mer än en timme att visa allt och direkt efter att Lydia slutat var hon omgiven av alla damer
som ville göra affärer. Föga överraskande kom både Anne och Margret upp och gav oss båda
en varm kram. Sedan tog de plats i kön för att prata med Lydia och vi kunde se hur de valde
mellan några av de uppsättningar vi visat tidigare. Lydia hjälpte oss av med den sista
uppsättningen och satte istället på mig ett av de jag visat tidigare och gjorde samma sak med
Tilda. Hon vände sig sedan till Anne och de diskuterade lite fram och tillbaka om de bägge
uppsättningarna. Anne nickade och sa att det var OK, och vi började ta av oss dem. Anne
stoppade oss och ville att vi behöll dem på oss. Hon hade just köpt dem och de var perfekta
till våra kläder. Vi försökte stoppa henne, inte för att vi tyckte att de var fula eller så utan att
det bara var för mycket. Hon viftade bort våra försök och skrev ut en check till Lydia.
När alla hade gjort sina affärer hade Lydias samling nästan sålts ut och hon var strålande glad
när hon kom över till oss. Än en gång tackade hon för vår hjälp och tillägnade mycket av
framgången vår insats. Hon tyckte också att Anne hade gjort ett bra val och menade på att de
passade oss perfekt. Vi hjälpte henne med att samla ihop de få kvarvarande smyckena och
innan hon packade ner allt i väskan hon hade med sig plockade hon fram en liten ask. Efter en
kort sökning fann hon vad hon letade efter och placerade två vackra ringar på våra fingrar.

122. 122
Innan vi hade en chans att säga något frågade hon om vi kunde acceptera dessa som ersättning
för vårt mannekängande. Vi kunde inte finna ord för vår tacksamhet, så vi bara kramade om
henne och hon önskade oss all lycka i framtiden.
Sessionen på Ladies Club var nu över och de flesta av damerna hade lämnat byggnaden.
Några andra strosade runt och verkade som om de bodde här och Anne bekräftade våra
misstankar. De bodde inte här men tillbringade nästan alla sin vakna tid här. Det var deras
trygga plats och sociala nätverk efter att deras män hade dött.
Det blev dags för oss att gå vidare och den ständigt närvarande Mrs Bradshaw kom för att
säga farväl till oss.
et var fint väder ute och eftersom vi ändå hade gott om tid innan konserten skulle
börja, bestämde vi oss för att ta en promenad till Albert Hall. Enligt både Anne och
Margret var det bara några kvarter bort. I sakta mak vandrade vi längs nästan öde
gator. Detta var inte något av de mest intensiva turist områdena i London och de boende här
försökte lämna London under helgerna om de kunde så vi kunde ostört strosa omkring och
verkligen njuta av alla vackra byggnader som vi passerade
När vi kom lite närmare konserthuset blev det dock mer folk och den hektiska London
stämningen fanns återigen där. Men ändå tycktes folk trivas och såg ut att ha roligt. Vi gick in
i den imponerande byggnaden och med Margret i täten vandrade vi upp till raden där våra
platser fanns. En visst naturligt behov började göra sig påmint men vi var tvungna att infoga
oss i en lång kö för det var fler än vi som behövde lätta på sig och även försäkra oss om att
våra anleten fortfarande var perfekta. Medan vi väntade på vår tur i kön så lade vi märke till
en sak. Om vi tidigare hade varit de två yngsta damerna på Ladies Club, så var vi nu bland
folk i vår egen ålder. Det förvånade oss mycket eftersom vi inte var vana att en klassisk
konsert i Sverige skulle locka så många i vår ålder. En annan skillnad var att de, precis som
vi, också var uppklädda och vi kunde bara se ett fåtal människor i jeans och t-shirt. Flickorna
bar oftast klänningar och killen kostym eller byxor och en kavaj. Det var väldigt trevligt att se
på dem och verkligen känna att du var en av dem och inte en katt bland hermelinerna.
Flickorna i kön kanske kändes lite väl sofistikerade när jag bara såg till deras yttre utseende,
men när vi stod och trängdes med dem framför spegeln insåg jag tydligt att de var en alldeles
normal tonåring under skalet. De talade om samma saker, kläder, smink, tråkiga syskon,
oförstående föräldrar och, naturligtvis, snygga killar som just passerade. Vi gjorde vad vi
borde göra under tystnad, men med ett leende på läpparna över allt vi hade hört och anslöt oss
till de andra utanför. Första ringningen ljöd och vi gick in för att hitta våra platser som var
längst fram på första raden med en fantastisk utsikt över den imponerande Albert Hall. Runt
7,000 åskådarna kunde rymmas här och så långt vi kunde se var nästan varenda stol upptagen.
Konserten började och de gjorde ifrån sig riktigt bra. Jag kunde knappt tro att de var i min
ålder. De spelade som proffs och kunde verkligen hantera sina instrument. Både publiken och
orkestern verkade trivas och applåderna fick dem att spela två extra nummer. Även efter det
senaste extranumret var vi fortfarande inte nöjda utan försökte locka fram ännu ett verk. De
verkade dock inte ha något mer inövat utan avslutade konserten med det obligatoriska stycket
God Save the Queen. Även om vi inte är brittiska medborgare så tog vi både stycket och
framförandet direkt till våra hjärtan. Det var ett fantastiskt ögonblick när alla tusentals
åskådare släppte ut sina röster och sjöng med orkestern.
D

123. 123
Vi hade ingen brådska att lämna Albert Hall utanlät de andra lämna och tog det lugnt. Vi gick
även in på parketten för att få en känsla av den stora konsertsalen. Vi blev mäkta imponerade
över storheten och tyckte att både konserten och konsertsalen varit en fantastisk upplevelse.
Det fina sommarvädret mötte oss när vi kom ut och till vår stora förvåning väntade både
Melissa och Brian vid limousinen. Melissa hade en söt sommarklänning och Brian en stilig
kostym. Naturligtvis blev vi glada att se dem och massor av kramar delades ut. Melissa
noterade omedelbart våra nya halsband och tyckte de såg fina ut. Brian förklarade varför de
var här och han tyckte att kvällen var för härlig för att låta försvinna iväg. Han hade därför
nöjet att bjuda oss på middag på en trevlig, men för tillfället, hemlig restaurang.
Vi hamnade i Hampton Court och Brian hade reserverat ett bord på altanen i en trevlig
restaurang. Även om det var mörkt ute var det fortfarande varmt och skönt att sitta där och
njuta av en härlig augustikväll. Vi hade en underbar måltid och massor att prata om.
Naturligtvis var vi alla intresserade av att höra vad de andra hade gjort och Melissa kunde
knappt hålla sig från att berätta för oss allt vad hon och Brian hade gjort. De hade varit i stan
och shoppat en del men även gjort en båttur på Themsen. Hon var mer än nöjd och visade
med hela kroppen hur trevligt hon och hennes far hade haft denna eftermiddag.
Det var med en känsla av tomhet som vi återvände till lägenheten. Det hade varit en underbar
dag och det var lite som Askungen när hon var tvungen att återvända till sitt gamla jag. Vi
skjutsade först hem Anne och försökte än en gång tacka henne för dagen, men allt hon sa var
att nöjet var helt och hållet på hennes sida, men vi hoppades ändå att vår tacksamhet märktes.
När vi äntligen var tillbaka i lägenheten och hade sagt våra ”god natt” hade vi stora problem
att gå till sängs. Efter viss tvekan började vi klä av sig och letade upp våra nattlinnen. Vi
försökte sova, men lyckades inte. Från vardagsrummet hörde vi lugn musik så vi bestämde
oss för att se vem som var där och vi hittade pappa ensam i soffan.
Han såg oss och visade att han ville att vi skulle sitta bredvid honom i soffan. Även om vi
bara hade våra tunna nattlinnen på, tvekade vi inte ett ögonblick utan satte oss på var sida om
honom och gosade upp oss mot honom. Han hade inga invändningar utan la istället sina armar
runt oss och gav båda en lätt kyss på våra pannor samtidigt som han drog oss ännu hårdare
mot sig. I samma ögonblick dök Margret upp iklädd ett läckert nattlinne och log moderligt
mot alla tre.
- Så ni kunde inte heller sova. Vill ni ha en drink?
- Nej tack, sa vi i mun på varandra.
- Gärna, jag tror att jag och dessa två damer skulle uppskatta ett glas vitt vin.
Vi skrattade och godkände beslutet Brian hade tagit och fortsatte att krypa upp mot
pappas bröst medan Margret ordnade med vårt vin. Hon satte glasen på en bricka och
placerade sig mitt emot oss och smuttade på sitt glas innan hon fortsatte:
- Jag gillar det jag ser. Alla tre ser så nöjda ut. Jag kan se att dessa två veckor har betytt
mycket för er alla. Äntligen är ni en familj igen.
- Ja, det stämmer. Och du är en viktig del av den. Utan dig så skulle det inte ha varit
någon återförening, tillade Brian. Du är en skatt.
- Kanske, men alla har ni bidragit på ert sätt. Jag älskar er båda som ni hade varit mina
egna barn.

124. 124
- Och vi älskar dig. Du är både mamma och en storasyster för oss och vi har verkligen
haft en bra tid här tillsammans med er. Vi har fortfarande en vecka kvar, men sedan är
vi tvungna att återvända till skolan.
- Ja, det är sant men tråkigt
- Apropå återvända. Vad säger du, Tove? Känn dig fri att säga vad du tycker och
känner. Jag vet att du har tänkt mycket, fortsatte Margret.
- Ja det har jag och jag kan inte säga att jag är mycket klokare just nu. Det är många
känslor inblandade.
- Jag tror att du måste försöka att uttrycka dig. Det är inte bra att hålla allt inne.
- Jag vet det. Det är bara så många faktorer att räkna med och hur säker är jag på att
mina känslor just nu är mina verkliga känslor och inte bara vad som verkar rätt för
tillfället?
- Som jag ser det, kan du inte vara säker på skillnaden, men vem kan det? Du kan vänta
och se, men inget säger att du blir klokare om, säg ett år, än vad du är idag. Ta inte
detta som att du måste fatta ett beslut redan nu.
- Det är så komplicerat. Jag hade svårt efter att Tilda flyttade till Sundsvall, men jag
kunde inte riktigt förstå den verkliga orsaken. Jag trodde att jag bara saknade henne
men det var bara en del av orsaken. Idag förstår jag att saknade hennes kläder också.
- Men om jag förstått dig rätt hade du inte använt hennes kläder regelbundet i detta
skede?
- Rätt! Men bara att vara i den miljön verkade vara nog för mig, åtminstone för tillfället.
Vem vet vad som hänt om hon inte hade flyttat.
En annan omständighet som jag tycker är viktig är min känsla när jag äntligen åkte
upp till Sundsvall för min semester. Jag var ivrig att träffa henne och fortsätta vår
tidigare så tajta relation men jag var verkligen nervös att det inte skulle vara möjligt.
Vi är av skilda kön och uppenbarligen hade vi förändrats under de sista månaderna
tillsammans. Jag kan inte sätta fingret på skillnaderna, men det hade skett en
förändring. Jag var nu nervös för att vi inte längre skulle känna för en lika nära
relation som tidigare.
- Jag hade samma känsla och även om jag gillar Tore mycket och så vidare och själv
inte hade några problem att bo i samma rum som honom, så fick jag några
kommentarer från andra. Jag kunde också se att mer uppenbara förändringar som skett
i min kropp var mer "störande" för Tore än hans var för mig. Jag kan inte säga att du
kikade i smyg på mig, men jag kunde se att du observerade mig mer och på ett annat
sätt. På ett sätt var jag smickrad, men på ett annat sätt började jag undra. Om jag hade
vetat vad jag vet idag skulle jag säga att det var avundsjuka i din blick och inget annat.
- Jag antar att du har rätt och därför var det ett stort och viktigt steg för mig som du tog
samma ögonblick jag kom. Kanske du inte ens fattade att du tog ett beslut utan bara
spontant agerade, men jag är verkligen glad att du gjorde som du gjorde.
- Jag vet vad du pratar om, men jag kan inte påminna mig mina tankar just då. Jag har
försökt men som du sa, jag bara agerade.
- Jag är glad att du gjorde det. Samma med mig. Jag kunde inte säga varför, men det var
som en sten sjönk ner. Det var väldigt skönt att se att du ville ha mig i ditt rum och att
du, bokstavligen, öppnade din garderob för mig.

125. 125
- Jag sa nyss att jag inte visste varför, men när du stod där, klädd som du var, och såg
helt underbar ut i din nya frisyr så var det inte svårt att halka in i dom banorna.
- Och det kändes helt naturligt! Jag kan inte minnas en enda gång när jag verkligen
tvekade. Visst har jag haft både en och två tankar om mig själv klädd i kvinnokläder,
men .... Nej, jag gillade det!
- Jag tror det är en av anledningarna till att vi alla här accepterat dig så direkt. Du är så
självsäker i din roll så ingen kan egentligen föreställa sig att du är någon annan. Denna
omständigheten imponerade på mig och efter de första förvirrade timmarna, när jag
undrade vad egentligen Brian hade för familj i Sverige, har jag bara sett dig som den
kvinna du presenterar dig själv som.
Vi fortsatte att diskutera mig och mitt satt att klä mig i nästan en timme innan vi tyckte att vi
skulle avsluta diskussionen för denna gång och gå till sängs. Även om vi, som sagt, inte
hittade något svar var jag verkligen glad över samtalet vi haft. Jag kände ett starkt stöd från
alla tre av dem och det gjorde mig glad och lättad. Efter ytterligare en runda av kramar och
kyssar gick vi till våra rum för att få lite sömn. Jag behövde gå på toaletten och när jag kom
tillbaka in i rummet var min säng upptagen. Tilda sträckte ut sina armar och utan att tveka
gled jag ner under täcket och genast kände hennes varma kropp. Hon lade armarna runt mig
och viskade i mitt öra
- Jag tror att vi båda behöver vara tillsammans resten av natten.
Jag nickade och vi makade ihop oss så nära vi kunde i en tät omfamning och somnade nästan
genast.
lockan var nästan tio när vi äntligen vaknade och startade vår morgonrutin. Det
förvånade oss att vi var först vid poolen, men snart anslöt sig de andra. Brian pratade
gärna om den kommande matchen och han berättade för oss att vi skulle klä på oss
oömma kläder och att vi var tvungna att åka runt lunchtid. Spelet började klockan 13.30 men
det skulle ta lite tid att nå dit och så här i början av säsongen var det alltid lite kaotiskt och
även mycket att se och uppleva. Vi klädde oss därför enligt hans råd och anslöt efter badet till
de andra för en kombinerad frukost och lunch. När vi var redo att ge oss iväg gav han oss
varsin kasse och inuti fanns det en tröja i Chelseas färger blått och vit.
Min hade nummer 15 och namnet Malouda och Tilda fick nummer 14 och namnet Pizarro.
Brian förklarade att dessa två killar var riktigt bra och han hade massor av förväntningar på
dem denna säsong. Vi tog tröjorna på oss och även om de var i minsta storleken så var de mer
som tunikor än toppar på oss. Men vi tyckte att vi såg söta ut i dem och stolt meddelade att vi
var redo för spel.
På vägen till arenan såg vi många klädda på samma sätt som vi var och vi kunde lätt se att
våra tröjnummer var mycket vanliga. Massvis med poliser var ute och höll de blåklädda
separerade från Birminghams anhängare. Runt arenan var det än mer rörigt men limousinen
tog oss till en ingång där det inte var någon trängsel alls. Med Brian steget före visade han
vägen och snart tittade vi ut över den gigantiska arenan. Över 40,000 åskådare kunde vara här
på samma gång och hela stadion vibrerade av sång och jubel.
Brian tog oss till våra platser som var på mitten och vi hade en god utsikt över arenan. Brian
presenterade oss för några runt omkring och även om vi inte kunde komma ihåg alla deras
namn förstod vi att dessa platser var för de närmaste supportrarna till Chelsea. Han pekade
K

126. 126
även ut ägaren av klubben och några andra digniteter. Ett par minuter innan matchen skulle
börja kom båda lagen ut på gräset och när de ställde upp sig reste vi alla oss upp och sjöng vår
trohet till drottningen. Om det hade varit en mäktig upplevelse i Albert Hall så var det
ingenting jämfört med detta. Alla 41,590 åskådarna sjöng som en person och om drottningen
hade ett fönster öppet på Buckingham Palace, någon mil härifrån, kunde hon säkert höra vår
sång till henne.
Spelet började och vi försökte följa Brians kommentarer men det var så mycket att ta in runt
spelet så vi inte riktigt hängde med ordentligt. Kanske även Chelsea var lite nervösa inför sin
första hemmamatch för säsongen, eftersom en kille som hette Mikael Forsell nästan lyckades
göra mål efter några minuter för sitt Birmingham. Först trodde vi att han kom från Sverige,
men Brian berättade att han var från Finland. Hur som helst, han fick ett nytt tillfälle att visa
sina talanger och Chelseas backlinje var inte uppmärksamma nog när han gjorde mål efter 14
minuter. Man kunde nästan höra den berömda nålen falla på stadion och det var tyst ett par
minuter tills Tildas nummer 14, Pizarro, kvitterade och taket (om det funnits ett) lyftes i ett
enormt väsen. Naturligtvis blev Tilda stolt över att det var "hennes" kille som gjorde målet
och vi alla tre gjorde ”high-five”.
15 minuter senare var det min tur att få visa min stolthet eftersom Malouda gjorde mål och
Chelsea tog ledningen. Men säga det roliga som varar länge och bara några minuter efteråt
kvitterade Birmingham. Trots flera chanser var resultatet i halvtid jämt, 2-2. I pausen tog
Brian oss till en restaurang någonstans bakom läktaren och vi inmundigade en lätt måltid.
Strax innan spelet skulle börja igen kände vi alla tre ett akut behov av att gå på toaletten. På
de flesta ställen var det en nackdel att vara en flicka och leta efter en toalett. Om du hittade en
så ringlade kön i det oändliga men på det här stället var det omvänt. Tilda och jag kunde gå in
utan att vänta, medan Brian fick ställa sig i kö. Så vi hann både lätta på trycket och återvända
till våra platser medan Brian fortfarande stod i kö.
Men han hade ändå lite tur, för precis när han kom tillbaka och börja titta på spelet gjorde en
annan mittfältare, Essien, mål för Chelsea och de tog ledningen igen. Detta resultat stod sig
till slutet och det var en lycklig Brian som hyllade killarna där ute på fältet med sina vänner
på läktaren. Vi deltog i hans firande och var väldigt stolta över att båda våra "killar" hade
gjort mål och hjälpt Chelsea till sin första seger för säsongen. Vi hade ingen brådska att
komma hem och enligt de andra var det en del incidenter utanför mellan Chelsea och
Birmingham supportrar så de rekommenderade oss att bara ta det lugnt och stanna här ett tag.
Vi hade inget att invända och med Brians gästfrihet stod vi snart och slickade på varsin glass.
Brian fick strax ett samtal från vår chaufför och budskapet var att publiken nu var någon
annanstans och vi kunde återvända till Margret och Melissa. Vi lämnade den nu övergivna
arenan där de enda som fanns kvar var ett antal städare som samlade in allt skräp vi hade
lämnat bakom oss. På vår väg hem kunde vi se hur alla pubar längs vägen var fyllda av både
glada och ledsna supportrar. Båda grupperna hittade sin anledning att ta sig en öl. Vi å vår
sida ville komma hem och tillbringa resten av helgen med våra kära och inte behöva trilskas
med ett bultande huvud.
Nyheten om att Chelsea vunnit hade redan nått Margret och hon var glad för Brians skull. När
vi berättade för henne om matchen tyckte hon det var roligt och förstod vår glädje. Melissa
förstod inte riktigt vad vi pratade om, men hon lyssnade ändå på våra berättelser. Hon
berättade sedan om sin eftermiddag och hon var mer än nöjd med sin dag tillsammans med
Margret. Resten av dagen spenderade vi den mesta tiden tillsammans med Melissa och lekte

127. 127
med henne. Det var roligt att leka med hennes dockor och jag fick alltid en mycket kvinnlig
docka från henne medan Tilda kunde få både pojk- och flickdockor.
När Melissa hade gått till sängs satt vi fyra ute på altanen och njöt av kvällen. Brian var på ett
mycket gott humör efter att ha sett en sammanfattning av dagens evenemang på TV. När
ämnet Chelsea kändes slutpratat började vi prata om den kommande veckan. Brian ville
återupprepa förra veckans typ av utflykt med oss och föreslog att vi tog en tur mot Lands End.
Det var för långt för en och kanske tom två dagar, men om vi åkte på tisdagen borde vi ha gott
om tid att låta resan bli en trevlig och avkopplande avslutning på vår vistelse i Storbritannien.
Ingen av oss hade något att säga emot honom men Margret ville också hinna med en sak till
under vår sista vecka.
Hon tyckte det skulle vara en bra idé att lägga till ytterligare något besök i vissa butiker på
stan. Hon hävdade att alla fyra kvinnor i Brians familj var i behov av nya kappor till hösten
och vintern. Hon hade fått reda på att hennes favoritbutik hade försäsongs försäljning denna
vecka och det var ett tillfälle vi inte fick missa. Hon hade många fler argument att komma
med, men med Brians goda humör efter Chelseas seger var han ett lätt byte för Margrets
förhandlingar och utan att tveka sa han ja till alla hennes önskningar. Det beslutades då att vi
skulle göra inköpen i morgon och sedan på tisdag hyra en bil och styra mot Lands End.
Shoppingrundan var mycket väl förberedd. Om vi trodde att det var ett spontant infall det hon
sade i går så fick vi veta sanningen idag. Alla vi fyra flickor drog iväg på förmiddagen och
började vårt sökande på en gata väl känd för alla sina butiker för ytterkläder. Alla hade stora
skyltar som utlovade stora rabatter om du accepterade deras erbjudanden idag. Det kändes lite
underligt att vandra runt och prova på ullkappor klädd i en sommarklänning men vi gjorde
vårt bästa för att föreställa oss den långa och kalla vintern. Först var jag lite återhållsam,
eftersom min hjärna berättade att jag, en kille, inte behövde någon kvinnlig kappa, men både
Margret och Tilda sa åt mig att hänga på och snart var jag inblandad i en rasande jakt på det
rätta ytterplagget.
Som jag sa, shoppingturen var mycket välplanerad. När vi kom till slutet av gatan låg
ytterligare en butik, men vilken butik!. De hade allt som kunde räknas till ytterplagg. Från hatt
till skor. Allt! Margret var ett geni då hon sparade denna affär till den sista. Nu hade vi alla
andra i gott minne och en någorlunda bra bild av vad vi letade efter. Melissas ögon fastnade
direkt på en skyltdocka i hennes storlek med en rostbrun kappa. Det var bara för underbar och
vi enades om att hon skulle bli som en prinsessa i den. Hon bestämde sig för kappan och
dessutom alla andra tillbehör som visades på dockan.
Jag hittade också en kappa i liknande färg som passade mig väldigt bra, men som också fanns
i en mörkgrå version. Jag kunde inte bestämma mig och var tvungna att diskutera det med de
andra. Efter en lång och konstruktiv diskussion där alla argument för och emot fördes upp till
ytan bestämde jag mig för den mörkgrå. Den var kombinerbar med nästan allt annat. För att
kompensera för avsaknaden av färg visade expediten mig en scarf i andra färger och jag
behövde inte fler argument. Även en hatt provade jag och trots att den kändes väldigt
främmande för mig fick jag inspiration och gillar tanken. Tilda hade också gjort sitt val och
nu paraderade vi alla tre framför spegeln medan Margret fortfarande letade efter sin favorit.
Hon bad oss att behålla kapporna på och gå över till skoavdelningen. Vi tvekade inte ett
ögonblick och snart tittade vi på stövlar och vanliga promenadskor samt handskar. Vi var mitt
i en jättelik berg av skor när Margret förenade sig med oss. Hon hade valt en färgglad kappa
som passade henne perfekt och även matchade Melissas kappa mycket bra. Det fanns inget

128. 128
tvivel att de var mor och dotter när de stod bredvid varandra. Hon blickade över berget av
skor och stövlar vi samlat på oss och med ett magiskt öga plockade hon upp ett par och
provade på sig själv. Det var ett perfekt par stövlar för henne och vi frågade henne direkt om
hon kunde använda sina magiska ögon och välja något för oss också. Hon gjorde oss inte
besvikna, och minuterna senare hade vi två par stövlar var och ett par promenadskor. Hon
hade valt en med låg klack och en mer elegant variant med ganska hög klack. Vi stirrade bara
på varandra i full beundran för hennes förmåga att se vad vi behövde och hur perfekt hennes
val var.
Vi bar fram allt till disken och de gav oss en extra stor rabatt och till och med lovade att
leverera allt till oss. De separerade Tildas och mina saker från de andra och vi gav dem vår
hemadress i Sverige. Glada och lyckliga lämnade vi affären. Även om vi hade besökt många
affärer fanns det fortfarande gott om tid kvar innan vi skulle vara hemma så vi promenerade
runt i grannskapet och tittade i massor av skyltfönster. Vi var mer än nöjd med shopping men
då och då såg Margret något och tog med oss in. Så med händerna fulla av påsar från olika
affärer kom vi äntligen hem och började direkt göra i ordning middagen. Återigen frågade vi
om vi skulle kunna få ansvaret och Margret accepterade gladeligen vårt erbjudande och var på
väg att ta Melissa med sig för att lämna oss. Vi stoppade henne och frågade istället Melissa
om hon ville hjälpa oss och det hade hon inget emot. Margret såg mer än nöjd ut när hon
lämnade köket och bara minuterna senare hörde vi ett plask och förstod att hon hade
ockuperat poolen för en avkopplande stund.
Tidigt på morgonen anträdde vi resan. Först styrde vi västerut mot Stonehenge och dess
fortfarande fascinerande stenar. Än i dag kan forskarna inte med säkerhet säga i vilket syfte
den gjordes. När han hade varit där med sina föräldrar för länge sedan, kunde de springa runt
bland stenarna, men idag kunde man bara se dem på avstånd så Brian var lite besviken. Men
vi försökte trösta honom och berätta att de, även från distans, var mycket imponerande. Vi
åkte sedan till den gamla historiska staden Bath, där vi åt en sen men trevlig lunch. Vi tog
också en promenad genom stan och tittade på medeltida byggnader.
Resten av eftermiddagen gick åt att köra ner till Exeter där Brian hade för avsikt att hitta en
Bed & Breakfast till oss. Nästa dag skulle vi besöka Eden Project som både Brian och
Margret hade hört var värt ett besök. Bara ett par kilometer utanför Exeter hittade vi ett fint
litet hus med skylten B & B utanför. Vi vände om och hade tur. De kunde ta emot oss i två
rum. Direkt gjorde Melissa klart att hon ville sova tillsammans med oss och vi opponerade oss
inte. Så Margret och Brian tog det mindre rummet med två sängar och vi det med tre sängar i.
Efter att vi etablerat oss berättade Brian att han behövde besöka Exeter och uträtta några
ärenden och bad Melissa att följa honom. Det gjorde hon gärna och vi andra beslöt att bara
koppla av i trädgården. Vi tänkte solbada en stund och när vi nästan var avklädda hörde jag
Tilda kommentera
- Typiskt också, jag har fått min mens nu.
- Va!
- Du vet, det som varje flicka får en gång varje månad.
- Jag är väl medveten om vad det är, men det borde inte komma än på ett par dagar
- Nej ...., Men vad sa du? Är du så förtrogen med min mens att du vet när det är dags?
- Visst, vem kan missa?
- På vilket sätt? Är jag så hopplös dagarna innan?

129. 129
- Inte alls. Tvärtom du är mycket känsligare, på ett positivt sätt. Inga andra dagar får jag
så många kramar och snälla ord från dig som ett par dagar innan det börjar.
- Så du menar att alla andra gånger är jag en ganska hopplös person?
- Herregud! Vet du vad! En av nackdelarna att vara en flicka är att flickor alltid tenderar
att se allt på motsatt sätt än som det är tänkt att vara. Nej, du är inte en hopplös person
de andra dagarna, du blir bara ännu mer attraktiva dessa dagar.
- Förlåt, det var inte meningen att genera dig, men jag behöver hjälp. Jag fick inte med
mig mina saker. Kan du fråga Margret om hon har något?
- Självklart, syster min!
Jag gick över till Margret som inte höjde ett ögonbryn när jag frågade henne om hon hade en
extra Tampax. Hon sa bara "visst" och sa att hon skulle vara hos oss om bara en minut. Hon
kom strax efter mig och överlämnade en rad produkter till Tilda att välja mellan. Hon fortsatte
sedan
- Du kan behålla de andra. Jag behöver dem inte på ett tag. Ni förstår, jag är gravid!
- Vadå!
- Ja! Jag är ganska säker på det. Jag borde ha haft min mens för två veckor sedan och
ingenting har hänt ännu, berättade hon med ett leende på läpparna
- Det är ju helt underbart Men, vet Brian om det?
- För Guds skull nej, och säg det varken till honom eller Melissa. Även om jag är säker
på saken så vill jag vara ännu mer säker innan jag berättar. Det här var bara ett sådant
bra tillfälle att berätta det för er båda, så här oss kvinnor emellan. Först eftersom ni
snart återvänder hem till ert men även för att ni kommit att stå mig så nära. Jag gillar
verkligen er båda, både som väninnor men även som en extra mamma. Jag hoppas att
ni inte har något emot att jag, en gammal gumma, säger det.
- Inte alls. Vi gillar dig jättemycket och känner oss väldigt stolta om du ser oss som dina
väninnor.
- Så, om inte förr, så till nästa vår vill jag se er igen och ha två riktigt bra barnflickor
tillhands för vår nyfödda.
- Vi kommer. Det skall bli så spännande.
- Ja, inte sant? Men säg inget till Brian. Jag vet att han kommer bli glad, men det är för
tidigt att tala om det för en kille. Han skulle inte förstå hur jag kan veta det så tidigt
och bara bli alltför rädd att något skulle hända mig eller barnet. Jag väntar nog ett par
veckor till innan jag talar om det för honom.
En stund senare kom Brian och Melissa tillbaka och vi tog en promenad i grannskapet. Det
var en trevlig kväll och vi hade ingen brådska att gå till sängs utan vi bara strosade runt och
njöt av landskapet. Minst en timme senare kom vi tillbaka till vårt boende för natten och
Melissa sade godnatt till Brian och Margret och föste oss tre in på vårt rum. Med samma
hastighet klädde hon av sig, satte på sig nattlinnet och sedan bara väntade i sängen på att vi
skulle bli klara. Jag började läsa en saga för henne medan Tilda gjorde sig redo och när hon
var klar bytte vi plats. När jag återvände till dem sov Melissa tryggt i sin säng och vi svepte
våra morgonrockar omkring oss och gick ut till Margret och Brian för lite småprat och
avrundning av dagen och kvällen.

130. 130
et tog en stund att köra till Eden Project, men det var mer än värt det. Det var mycket
imponerande. Som svampar växte olika delar av anläggningen upp ur jorden i den
före detta lertäkt. Det hade varit en utmaning att använda det tidigare så fula såret i
naturen på ett bra sätt och även skapa det nya på ett resurssnålt sätt och visa upp det för
besökarna. Såvitt vi kunde se hade de lyckats. Det var en fantastisk upplevelse att gå från en
avdelning till en annan och uppleva skillnaden från fuktig tropik till normal europeisk sommar
på bara några få steg. Nästan allt var som om du faktiskt var i den delen av världen.
Det tog oss nästan hela dagen att gå igenom anläggningen och vi njöt av varje sekund. Även
om vi var trötta så ville vi se den yttersta spetsen på England så ett besök vid Lands End var
givet. När vi nådde slutet av England så parkerade Brian bilen och började genast plocka ur
våra resväskor. Vi tittade på honom med misstro i blicken men han ignorerade våra blickar
och styrde istället sina steg mot Lands Ends Hotell och gick in i lobbyn. Självklart följde vi
honom och när han blev hälsad välkommen med sitt fullständiga namn insåg vi att han
återigen hade lurat oss och bokat rum i förväg. För att förhindra en diskussion om vem som
skulle bo i vilket rum hade han redan bokat Melissa i vårt rum och hon såg väldigt stolt ut när
hon tog nyckeln och letade sig fram genom korridoren efter vårt rum.
Rummet var mycket romantiskt med en stor himmelssäng i mitten och en mindre, men också
mycket charmig, säng i ett av hörnen. Det var tydligt designat för en liten familj och nu fick
Tilda och jag vara de vuxna för natten. Utanför var det bara några steg till där England slutade
och det var en fantastisk utsikt från vårt fönster. Vi klarade snabbt av det vi behövde göra på
rummet innan vi knackade på hos Brian och Margret för att gå en runda och se
omgivningarna.
Brian berättade att hotellet var cirka 150 år gammalt. Först var det ett stationshus till
järnvägen som byggdes för att frakta iväg produkterna som tillverkades i trakten. Den hade
sin blomstringstid fram till andra världskrigets slut. Det träffades även av en bomb under
kriget och strax före invasionen på dagen D bodde amerikanska soldater här. År 1980 hade
det renoverats till sitt ursprungliga skick och återfått sin forna charm. Hotellet låg på en platå,
cirka 200 meter över havet, och vi kunde hela tiden höra vågorna slå mot land där nere. Ingen
av oss vågade gå fram till stupet utan stannade på fast mark ett par meter från. Efter att ha
stått där ett par minuter berättade Brian att han hade gjort en reservation i matsalen för ikväll
så om vi ville fräscha upp oss lite innan middagen var det dags att återvända och göra det.
Vi hade inte tagit med hela garderoben på denna resa, men en kvinna är alltid beredd att göra
sig så attraktiv som möjligt och mindre än en timme senare stod fyra damer redo, uppklädda
och välsminkade och fördes av en stolt man till matsalen. Hovmästaren tog oss till vårt bord,
precis vid fönstret med en storslagen utsikt över landskapet utanför. Middagen i sig var också
en trevlig upplevelse. Lokala råvaror var huvudtemat på menyn och vi hade inga problem att
hitta något att äta. Återigen tyckte Brian att det var OK för oss med varsitt glas vin och vi
valde ett vitt vin då maten i huvudsak bestod av fisk och skaldjur.
Även om vi fortfarande hade ett par dagar kvar innan vi var bokade på planet tillbaka till
Sverige, kändes det i luften att detta var stunden då vi kunde sammanfatta vår vistelse i
England. Under middagen pratade vi, skrattade och grät i en salig röra. Då och då var jag
tvungen att torka en tår i mitt öga över allt som hänt mig och hur naturligt de hade accepterat
mig som transvestit. Innan vi återvände till våra rum för att få lite vila inför morgondagen
dansade Brian, i god ordning, med oss alla och vi kunde se och känna att han var en stolt man,
och gärna visade upp alla sina vackra kvinnor för övriga gäster. För mig var det också ännu en
D

131. 131
erfarenhet med dubbla budskap. Först var jag mycket stolt över att dansa med min pappa, en
stilig man i sina bästa år, och jag älskade att krypa in i hans trygga famn och känna hur han
vakade över mitt sköra jag. Å andra sidan var det helt fel. Jag var en kille och en kille ska inte
ha dessa känslor. Istället ska jag vara den som tar täten och vara omgiven av alla andra unga
damer i matsalen. Detta var något, insåg jag, som jag var tvungen att hantera när jag väl
återvänt till Sverige och försöka reda ut begreppen.
Vi hade ett par hektiska dagar i London. Vi visste förstås att detta inte var slutet, men tydligen
var det början till en ny tid i förhållandet mellan medlemmarna i denna delade familjen. Trots
denna kunskap ville vi ändå ”göra rätt för oss” och sluta alla lösa trådar som vi fortfarande
trodde var öppna. Vi besökte Melissas dagis igen och deltog i deras verksamhet en hel dag.
Att säga att vi blev populära är en underdrift. Både personalen och barnen sa att de skulle
sakna oss och hoppas att vi kom tillbaka och var med dem snart igen.
Naturligtvis var vi tvungna att säga farväl till Margrets mor Anne och hon kom till oss för att
äta lunch den sista dagen. Vi satt ute på altanen och förbjöds av Margret att hjälpa till i köket.
Hon sa att det nu var hennes tur att fixa maten och inte tvärtom. Vi försökte protestera men
hon ignorerade våra protester och talade om för oss att vi skulle sitta och ha en trevlig
pratstund med Anne medan hon fixade lunchen. Vi var tvungna att acceptera vårt öde och
med Annas nyfikna frågor om våra upplevelser under dessa veckor gjorde att vi automatiskt
fick en bra och användbar sammanfattning över vår vistelse. När vi kom till den punkt när vi
först träffade Anne bad hon oss genast om förlåtelse. Vi kunde inte förstå varför så därför
fortsatte hon.
- Tydligen kommer ni inte ihåg varför, men första gången vi träffades var också första
gången någonsin som jag mötte en man utklädd till kvinna. Det var den bild jag hade i
mitt sinne - En man utklädd till kvinna! Jag var fullt medveten om att de två
ungdomarna från Sverige, oäkta barn till min dotters nuvarande make, skulle vara en
av varje kön. Margret hade dock informerat mig om att ni presenterade er som kvinnor
båda två och att du var mycket övertygande. Självklart tvivlade jag på hennes
försäkran och tog det mer som ett försök från hennes sida att vara artig mot dig och jag
var mer än säker på att jag direkt skulle kunna peka ut dig som den man du ändå var.
Hur dum kan man vara! Jag kan inte förstå att du inte märkte hur jag stirrade? Margret
talade sanning. Jag kunde inte avgöra vem som var vem och även om jag inte har
någon större erfarenhet i denna fråga så kunde jag inte tro att en man skulle kunna se
ut och agera så kvinnligt som du gjorde, Tove. Jag försökte hitta ett sätt att lösa detta
problem, men alla trick jag försökte misslyckades och det var bara en tillfällighet som
gav mig svaret vem av er som var vem.
- Ärligt talat, så vi märkte vi inget. Däremot trodde vi att du var på det klara vem som
var vem, så vi inte brydde oss aldrig om att förklara oss. Och sedan tycker vi att du är
en riktig pärla. Det är så lätt att vara med dig och du har lärt oss mycket om både smak
och uppförande. Vi uppskattar verkligen dagen vi hade tillsammans med dig.
- Jag är verkligen glad att ni säger så. Jag var lite rädd för den dagen. Jag hade ett syfte
att försöka ge er en glimt av en annan livsstil, men jag var inte säker på att ni var
mogna att ta chansen och spela med, om än bara för en dag. Men det gjorde ni. Jag
talade med Mrs Bradshaw häromdagen och hon hade bara gott att säga om er två. Ni
är mer än välkomna tillbaka till oss igen.

132. 132
Samtalet fortsatte under lunchen och efteråt hade vi en avslappnad eftermiddag ute på
verandan. Det var inte förrän sent på kvällen som Anne tyckte att det var dags att åka tillbaka
till sig. Hon gav oss var och en varm kram och sa att oavsett vilket beslut jag tog så skulle hon
stötta mig. Hon hoppades också att vi snart skulle komma tillbaka igen så vi kunde göra stan
osäker igen. Enligt henne var det aldrig något problem att ha en vacker ung man vid sin sida.
Om han var artig och belevad mot sina damer så var han mer än välkommen.
Med vissa svårigheter kunde vi äntligen stänga våra resväskor. Brian hade skickats ut till en
affär och köpt två nya resväskor och även med dem vi hade problem. Lyckligtvis hade våra
höstkläder skickats direkt till Sverige annars hade vi haft ett allvarligt problem. Alla fem
stuvades in i Limousinen och det bar iväg ut till samma terminal som när vi kom. Nästan som
kungligheter möttes vi av personalen och incheckningen gick smidigt och utan problem. Vi
fick sedan en stund tillsammans i VIP-loungen och kunde få dessa tårfyllda sista minuter i en
sluten och privat miljö. Ett par minuter innan vi måste gå till vår flyg kom en i personalen till
oss och berättade att det var dags att säga adjö och pudra våra näsor.
Förmodligen måste man rengöra mattan efter oss, eftersom det kom tårar ur allas ögon. Men
vi sa farväl och även hann fräscha upp oss lite innan vi gick igenom dessa ändlösa korridorer
fram till vårt plan. Men den här gången gick vi inte mot en okänd destination, men ändå mot
en okänd framtid, åtminstone vad mig anbelangade. Vi lämnade en varm och vänlig miljö,
som blivit en viktig del av våra liv, och reste tillbaka till andra människor som älskade och
brydde sig om oss. Det var både lätt och svårt att göra denna vandring. Massor av känslor
strömmade genom oss och vi kunde inte helt kontrollera dem.
De andra passagerarna satt redan när vi kom och tittade nyfiket på oss när två tonårsflickor
tog de två lediga platserna i första klass samtidigt som vår eskort artigt kontrollerade att allt
var okej innan hon lämnade oss och planet. Kabinpersonalen tog hand om vårt handbagage
och strax rullade vi ut från terminalen. Efter en händelselös flygning närmade vi oss Arlanda
och vi kunde tom identifiera Vårby Gård från luften. Våra känslor började flöda igen, men
ingen av oss beklagade sig över att vi hade lämnat platsen under oss för ett nytt liv i
Sundsvall. Vi hade visserligen våra rötter där, men vi intalade oss att rötterna var viktiga, men
ännu viktigare var att du hade en omgivning där du kunde andas och utvecklas i en god miljö
och vi var säkra på att både Sundsvall och London bättre skulle svara upp mot de kraven än
Vårby Gård.
Planet landade på Arlanda och därmed blev vi återbördade till svensk mark men också
omedelbart tillbaka till en annan sorts liv. Fogligt fick vi inlemma oss i kön framför
bagageutlämningen och invänta vårt omfattande bagage och själva släpa det genom
terminalen och fram till incheckningen för inrikes resor i en annan terminal. Även om det
givetvis inte hade något samband så blev det ändå en slags väckarklocka att vi haft en
underbar men ändå väsenskild tillvaro i London mot det liv vi levde här i Sverige. Visst
problem fick vi också vid incheckningen för vårt volymiösa bagage, men det löste sig när de
såg att vi faktiskt kom utrikes från och dessutom med lite andra viktregler än vad som nu
gällde.
Vi hann med att acklimatisera oss lite grann och innan vi passerade in genom
säkerhetskontrollen tog vi faktiskt också en promenad ute i det fortfarande vackra
augustivädret för att känna doften av hemlandet och sträcka på benen. Nu stimulerades väl
inte doftsinnet mest av promenaden eftersom lukten från flygfotogen låg tung över Arlanda,

133. 133
men vi kände oss ändå glada och förväntansfulla inför den sista etappen hem till våra mödrar.
Det var inte utan att den förestående återföreningen nästan kändes mer nervös än den vi haft
tre veckor tidigare. Då var det ett äventyr vi var på väg emot och som oskuldsfulla tonåringar
fanns det knappt några situationer vi inte ansåg oss kunna behärska. Nu skulle vi tillbaka till
ett liv, inte i bojor, men ändå mer inrutat än vistelsen i London varit. Dessutom fanns det flera
komponenter i framförallt mitt framtida liv som hängde i luften och sökte sin
förklaring/lösning.
Vi behövde aldrig tveka om vilka det var av de mötande som väntade på oss. Först och främst
för att det bara var ett fåtal som stod där i ankomsthallen men även för att de omedelbart
fångade in oss i ett kramkalas som mer kändes som om vi varit borta i evigheter och inte bara
i tre veckor. När dessutom återföreningen var lika efterlängtad från bägge håll så flödade
känslorna fritt en stund och det var säkert några fler ögon runt omkring oss som både gladdes
och tårades när de på distans iakttog vår återförening. När de första svallande känslorna lagt
sig och vi började återfå en viss talförmåga ställde sig båda våra mödrar någon meter ifrån oss
och fiskade upp varsin kamera. Under lama protester blev vi förevigade medan vi väntade på
vårt bagage.
åra mödrar gjorde stora ögon när vi plockade av än den ena, än den andra väskan tills
vi fyllt två hela bagagekärror. Vi fick kommentarer om allt från vilken bank vi rånat
till vilka väskor vi snott åt oss från andra resande. Nyfikenheten kring vad som fanns
i dem gick dock inte att dölja och det var ett ivrigt gäng som till slut fick in allt i bilen och
gled iväg in mot Sundsvall. Jag hamnade i baksätet tillsammans med mor och en av våra
väskor men att det blev trång om saligheten bekymrade oss inte det minsta. Istället drog mor
mig nära intill sig och smekte mig ömt samtidigt som hon tittade djupt in i mina ögon med
varm blick.
- Jag tror inte mina ögon. Jag tyckte du var en söt och härlig tjej innan du åkte, men
hem kommer det något helt annat. Framför mig ser jag nu en vacker och mogen ung
dam. Ni måste haft det underbart de här veckorna för det har verkligen hänt saker med
er. Jag kan inte riktigt ”ta” på det men det både känns och märks.
- Jo, det har vi. Det har varit jättekul att få lära känna pappa och hans familj. Dom har
varit underbara mot oss och vi har upplevt så mycket.
- Jo vi har förstått det vid våra samtal. Brian är ju en väldigt härlig person, det vet ju
både jag och Greta, men då var han ack så bohemisk.
- Jag tror att Margret håller reda på honom en hel del. Även om Brian styrde och ställde
så var det nog ändå Margret som svarade för grundjobbet. Dom har också en härlig
personlighet i Melissa. Hon fann plats i våra hjärtan direkt.
- Mysigt! Jag tycker det är jättekul att det fungerade så bra mellan er och det verkar ju
som om de också accepterade Tove utan omsvep. Pratade ni något om det här?
- Mycket! Först så ville jag ju förklara allt och så, men sedan så kom vi in på frågorna
mest hela tiden. Samtidigt som jag hela tiden fick frågor om vilket liv jag ville leva i
fortsättningen så gjorde egentligen alla allt för att jag skulle fortsätta att klä mig som
tjej. Det blev så att säga givet att jag var tjej.
- Ville du vara kille någon gång?
V

134. 134
- Nej! Inte som jag kan minnas, men hur gärna jag än klär mig som Tove så kändes det
ändå lite konstigt att Tore liksom inte finns mer. Jag vet att jag själv inte har gjort
mycket för att hämta tillbaka honom, men ändå….
- Jag kan förstå din synpunkt, och det kommer säkert som en extra börda på dina axlar,
men jag måste säga att du såg obekväm ut när du åkte iväg. Det märktes så tydligt att
du inte trivdes. Har du själv några synpunkter på det?
- Inte mer än att det stämmer det du säger. Jag var inte alls med på noterna utan
avundades Tilda alla hennes lätta och vackra kläder just då. Men sedan blev jag på
bättre humör när jag fick byta om igen.
- Ja, det var säkert ett mycket bra infall Tilda fick. Kanske vi borde ha sett detta och
meddelat Brian detta innan.
- Kanske det, men samtidigt så är det inte lätt att alltid göra ”rätt”. Nu slumpade det sig
ändå bra att Brian mycket väl visste vad en transvestit var för något, han känner några
också förutom mig, och inte hade några bekymmer med det. Melissa tror jag aldrig
anade något särskilt och Margret var hur härlig som helst. Hon var precis som du och
Greta är mot mig.
Vi tvingades avbryta vår konversation för bilen svängde in hemma hos Tilda och Greta och
det var dags att lasta ur. Nästa överraskning väntade inne på gården, för där stod Viktoria och
Sara ivrigt och väntade på vår ankomst. Givetvis blev det ett nytt kramkalas innan vi med
gemensamma krafter baxade in våra väskor till rummet. Tilda och jag hade gärna avstått från
att packa upp väskorna nu och istället ägnat oss åt att prata med de andra om vad som hänt här
hemma under veckorna, men alla fyra visade med all tydlighet att deras nyfikenhet vad som
fanns i väskorna översteg vårt behov av uppdatering. Med spelad uppgivenhet öppnade vi
därför väskorna och började plocka ur dess innehåll.
Medvetet hade vi öppnat väskorna med de lite mer vardagliga kläderna men redan då
flockades de som hungriga vargar runt väskorna och bokstavligen dreglade av förväntan och
förtjusning över innehållet. Många plagg skärskådades mer ingående och de lätta, nästan
förföriska, underplaggen vi hade på oss i Birmingham vållade både uppmärksamhet och
undrande blickar från framförallt våra mödrar. Det var nästan så att vi rodnade själva vid
tanken att vi faktiskt hade burit dessa plagg på en stor tillställning och dessutom låtit vår far se
oss endast iförda dom senare på natten.
När så väskuppsättning nr två öppnades var vi lite förberedda på reaktionerna och vi blev inte
besvikna. Ögonen rullade på de närvarande när vi försiktigt vecklade ut våra klänningar. Mor
var till och med tvungen att sätta sig ner på sängkanten och var helt stum. Talförmågan fanns
dock kvar hos Sara som på sin härliga dialekt konstaterade
- Dom där vill jag låna, men jag får väl nöja mig med att se er i dom. Kan ni inte visa
oss nu?
Vi tittade snabbt på varandra, men vi behövde inte tveka länge utan började klä av oss. Vi
förstod att vi heller inte skulle slippa undan med vanliga underkläder utan självmant letade
upp de rätta tillbehören och utan vidare krusiduller, med diverse bistånd, fick på oss hela
uppsättningen. Även om vi varken hade tid eller lust att både sminka oss och sätta upp håret

135. 135
så som vi haft då, så häpnade ändå de församlade över hur vackra vi blev. Vi fick också
tillbaka lite av känslan från tillfället i Birmingham och även hur kläderna blev till och kunde
delge dem lite av våra upplevelser. Vi letade också upp några bilder från tillfället och det blev
ännu fler kommentarer om hur vackra vi var.
Även om det fanns mycket mer att se i väskorna, så nådde inget plagg upp till samma
uppmärksamhet som våra klänningar och även ur vår synvinkel så stod de i en klass för sig.
Både Greta och Gerda smög omkring oss och nöp försiktigt i klänningarna och kände på
kvalitén. Till slut var ändå väskorna tömda och något annat som kändes tomt så var det våra
magar. Vi beklagade oss och direkt så drog våra mödrar iväg för att duka fram maten, men
förmanade oss allvarligt att vi inte fick komma ner med klänningarna på oss. De var alldeles
för fina för att ens riskera att få en fläck på sig. Vi höll med och med bistånd av våra kamrater
så hittade de snart en plats i garderoben och även underkläderna hade bytts ut mot mer
vardagsvarianter. Samtidigt så passade vi på att byta ut våra reskläder och istället plockade
fram en enkel topp och en sommarkjol.
Givetvis så stannade Sara och Viktoria kvar och deltog i vår måltid. De stillade också vår
hunger på alla nyheter här hemifrån och vi fick veta det mesta som hänt under vår frånvaro.
Mycket smått hade hänt, men egentligen inget större uppseendeväckande under rubriken
vänner och bekanta. Mer intressant blev det istället när våra mödrar skulle rapportera om sina
eskapader och där hade de minsann inte suttit på kammaren och bitit på naglarna under tiden.
Mor och Joakim hade tom varit och tittat på några olika hus, men båda hade varit mycket
bestämda med att inte göra något slutgiltigt innan jag kom hem. Men redan i morgon skulle vi
iväg och se på ett hus som de gärna ville vara med och bjuda på. Det var väl ingen större
konkurrens om huset men mäklaren hade varit lite ovillig att förlänga deras tid att lämna ett
bud, men de hade varit benhårda och han hade fått ge med sig.
Mor hade ännu inte börjat sitt nya jobb, men var nästan i daglig kontakt med dom. Under min
frånvaro så hade hon varit nere i Stockholm och jobbat en del samt börjat förbereda för flytten
upp hit. Lägenheten var uppsagd och mycket hade hon packat ner och förberett, för oavsett
eventuella husköp så var det hit allt skulle transporteras. Hittade vi inget bra boende så var det
ingen som lade hinder i vägen för oss att bo kvar här. Vi var ju mer än vana att husera
tillsammans på långt mindre yta än den som fanns i huset så där var det ingen sko som
klämde.
Mor ville också att åtminstone vi två skulle fara ner till Stockholm senare i veckan som kom
för att plocka ihop även i mitt rum och se till att sakerna kom hit upp. I praktiken hade hon
redan slutat sitt gamla jobb, för med alla outtagna övertidstimmar och intjänad semester så
kunde hon lätt få till en uppgörelse med dom att hon bara skulle komma in för den sista
officiella veckan och sätta in sin efterträdare i arbetet. Mor hade också ett löfte att vi skulle
kunna ta Joakims bil och sedan hyra ett släp för återresan upp hit. Åtminstone skulle vi då
kunna få med det viktigaste och resten fick komma senare. Tilda frågade lite försynt om hon
kunde få plats och följa med, och ingen blev gladare än jag när mor sa att hon givetvis var
välkommen med.

136. 136
Det var inte utan att jag var ganska spänd och nervös när mor och jag väntade på att Joakim
skulle komma och hämta oss. Det var ju inte var dag som man tittade på hus och dessutom
med mors tilltänkte friare och vän som också, på något sätt, skulle bli delaktig i mitt framtida
liv. Just mitt framtida liv var ytterligare en del i min nervositet. Mot allt sunt förnuft så
fortsatte jag att klä mig som tjej och det rådde inga som helst tveksamheter kring mitt
påstådda kön när jag kom ner strax innan lunch efter en skön och behaglig sovmorgon.
Fladdrande sommarkjol och ett linne i skönaste siden som läckert smekte min överkropp
lämnade få frågetecken utan istället kontrasterade fint mot min gyllenbruna kropp. I vanlig
ordning så ville inte axelbanden ligga stilla utan tätt som ofta gled de ner och blottade de
nästan knivskarpa ränderna efter flitigt solande i bara behå.
Det var väl inte bara jag som funderade på hur mitt liv skulle gestalta sig, både för stunden
och på längre sikt, men det kändes mer påtagligt för mig. Ju närmare vi kom skolstarten desto
mer nödvändigt blev det att jag måste fatta ett beslut. Mor hälsade mig dock glatt på mig och
tyckte att jag såg så härligt fräsch ut och även om jag gillade kommentaren så spädde det
egentligen ännu mer på min egen osäkerhet. Inte heller Joakims reaktion, eller rättare sagt,
uteblivna reaktion gick mig förbi och återigen slets jag mellan två världar. Det fanns
emellertid ingen tid att gräva ner sig i det just i denna stund, utan efter en vänlig
välkomstkram och några frågor om vistelsen i England for vi iväg upp mot Norra Berget.
Mäklaren väntade utanför huset och efter presentation av mig, som var den enda nya i
sällskapet, travade vi in i huset. Det var ett hus från sent 60-tal och var i ett plan men med hel
källare. Som så många andra hus här i Sundsvall så låg det i en sluttning och hade bara
grannarna skött sina trädgårdar bättre så hade vi haft fri sikt ner mot stan. Nu hindrade en
frodig grönska sådan utsikt, men huset var ändå mysigt och välplanerat. Genom sluttningen så
skapades en nästan komplett våning längst ner och den förre ägaren hade också haft sin
åldrande mor boende hos sig. De hade skapat lite som en egen lägenhet åt henne i källaren
som även innehöll ett enklare kök. Både Joakim och mor tyckte att den var som gjord för mig,
men var samtidigt mycket noga med att jag inte skulle känna mig tvungen att laga mat eller så
på egen hand om vi fastnade för det här huset, utan att det mer var en möjlighet för mig att
kunna få rå mig själv lite mer.
Huset i övrigt var rymligt och även om jag tyckte det såg fint och bra ut så pratade både mor
och Joakim vad de hade sett som behövde åtgärdas högt och ljudligt så att mäklaren mycket
väl hörde det. Jag började fatta galoppen och gled snabbt in i rollen som kverulerande
tonåring utan att för den skull överdriva mitt agerande. Jag kunde också konstatera att det
fanns flera rum att välja mellan i själva våningen, så om jag var intresserad av ett mer
konventionellt boende så fanns det säkert möjlighet till det också. Utan att för den skull
nedvärdera huset totalt fortsatte vi dock att kritiskt granska det mesta och när vi tackade
mäklaren en knapp timme senare, med löfte att vi skulle lämna ett bud senast under
morgondagen, så hade vi alla en ganska klar bild av huset. Joakim föreslog att vi skulle åka
hem till hans lägenhet och diskutera huset.
Joakim hade laddat upp med ritningar och med stöd av dessa lyfte vi fram olika synpunkter.
Nu var det en helt annan stämning och både mor och Joakim pratade sig varma över huset.

137. 137
Även jag bidrog med lite olika synpunkter som mottogs mycket positivt av de båda. Det som
båda ville åtgärda innan det blev tal om inflyttning var både kök och badrum då dessa knappt
gjorts något åt sedan huset byggdes och var i stort behov av renovering. Joakim hade dock en
plan och kunde bara priset bli i paritet med vad han räknat med så skulle det inte vara några
problem att finansiera dessa bägge kostnadskrävande projekt. Även om jag inte sett några
andra hus så tyckte jag att det verkade helt OK och jag hade inte den minsta anledning att vara
den som stod i vägen för deras dröm om ett gemensamt boende. Jag sade därför obetingat ja
till att fortsätta förhandlingarna med mäklaren och deras glädje gick det inte att ta fel på.
Vi lämnade för stunden allt planerande för att inte trissa upp förväntningarna för mycket om
det nu inte köpet skulle gå i lås, men det var med spänd förväntan som vi såg fram emot
mäklarens svar på budet som mor och Joakim tänkte lämna. Istället så blev det mer prat om
min resa och av naturliga orsaker så var Joakim mer intresserad att höra om fotbollsmatchen
än om alla mina nya kläder. Han visste mycket väl vilka personerna jag berättade om var och
han blev mycket imponerad av att jag suttit på hedersläktaren och dessutom i närheten av
ägaren. Joakim hade faktiskt sett matchen vi satellit så han kunde berätta mer om matchen än
vad jag kunde trots att jag varit där. Jag lovade att han skulle få se och känna på min tröja som
jag nu definitivt tänkte spika upp i mitt flickrum, oavsett var jag slutligen kom att bo.
Vänta! Tänkte jag verkligen det jag tänkte nyss? Mer och mer kändes det som om jag redan
fattat beslutet om min framtid och ändå kändes det än mer osäkert hur jag skulle göra. Visst
hade den här sommaren varit helt underbar på alla sätt och vis, men risken var uppenbar att
jag satt mig själv på en piedestal och inte riktigt såg verkligheten bakom alla härliga och
underbara upplevelser jag varit med om. Hur säkert visste jag tex att ett fortsatt liv som
kvinna skulle följa denna sommars fotspår? Hur kunde jag egentligen, på basis av min
nuvarande kunskap, veta att det var det här livet jag ville leva resten av mitt liv?
Samtidigt som det var precis så jag kände det i denna stund och även trodde att jag skulle
kunna fungera väl som kvinna så fanns det ändå saker som fortfarande kändes svävande för
mig. Inte minst hade jag fått fler variabler att bolla med efter besöket i England. Margrets
annonserade graviditet och Melissas underbara person hade väckt nya känslor inom mig. Jag
var inte bara en person vilken som helst, utan jag bar också på en medfödd förmåga att kunna
fortplanta mig. Ett steg i den riktning jag nu funderade på, och nästan tog för självklar, skulle
både bokstavligt och bildligt kapa av dessa band. Jag skulle inte längre kunna bli far och inte
heller kunna bli en komplett kvinna i den meningen att jag också fick förmågan att kunna bli
gravid. Även om jag inte på något sätt var ensam i någondera situationen så var det ändå ett
ställningstagande jag måste göra.
Livet var obarmhärtigt, jag måste fatta ett beslut, och helst borde jag göra det innan skolan
började nästa vecka. Oavsett vem jag rådgjorde med så kände jag att det ändå var mitt eget
beslut jag måste fatta. Det var bara jag som kunde avgöra och staka ut min framtid. Hjälp och
stöd fanns det många som ville bistå mig med, men beslutet måste vara mitt.

138. 138