Eusebios av Caesarea

2. -, -i .--. 'a--., .:..
r_-.-- - '
l:]S:,rS:'iff :,':::-r::::: ::a;I--i -.-,:-:..::__- l-.: Ill;...-:,,::_:-l:
:tuilti. rä: h:r .'fl.::::i i.:^ G_-. Dc: .::-:: .:*r.ri:lr:;r-.:r
med tanke på att han lbr'r-:: ii:aisnings sl,lit anrog n-ränaiskoqe-
stait med vår narur 1nr1:,0i. 'år iorts:rfta framstarlning blir da r?ör
fullstandig orn vi börjar hans historia rned det allra viktigaste.
Kristendomens höga ålder och gudomlighet skall uppvisas for
alla som antar atr den är ny oclr besynnerlie o.h ,tt den har
framträtt först i går och inte tidigare.
zlnga ord är nog för att skildra l{risti urspnmg, väse,, hc;ghet
ocir natur. Därför säger Guds ande i proferioma: vem kai be-
skria* ha*s skikt ges 53:8 r.x-g. Iirgen annan än Sonen har känt Fa-
dern, inre heller har någ.n känt sonen på rätt säft utom Fadern
som har fött honom (Matt 1i:27). 3ljuset som fams löre världen.
den förnuftiga och väsentliga Msheten och det levande Guds

3. BokI 23
Ord som var hos Fadern i begynnelsen, det kunde ingen utorll
Fadern fatta klart (I(oi 1:15t). I{an är Guds första och enda av-
komling, före skapelsen av allt slnligt och osimligt, högste be-
fälhavare för himlens andliga och odödliga härskara, det stora
rådsslutets budbärare (fes e:6 L)öf, Faderns fordolda viljas tjänare.
Han är jämte Fadern alltings skapare, världsalltets andre upp-
hovsman efter Fadern, Guds sanne och enfödde Son, alia ska-
pade väsens llerre och Gud och konung som av Fadern motta-
git herravdldet och riket jämte gudom, makt och ära. Enligt
Skriftens djupa läror om hans gudomfanns Ordet i begnmelsen,
och Ordet fattns ltos Gud, och Ordet uar Gud. Allt har bliuit till ge-
notn det, och atnn det bleu ingerzting till gc,t t,t,l1.
+Så lär också den store Mose, den äldste av profeterna, när
han med Guds Andes hjalp beskriver hur världen korn till och
ordnandes. Han lär att världens skapare och a]ltets grunclare
överlåtit skapandet av de lägre vareiserna åt ingen annan än just
Krisrus, sitt gudomliga och förstfödda Ord. Han rådgjorde med
honom vid människans skapelse: Låt oss gdra mrinniskan till ztår
aabild, till att ailra lss lik 0 u.o, i:zo), 5f)enna utsaga bekräftar
också en annan profet när han lovsjunger Gud: Han talade och
det blea till, han befall'le, och de skapades (Ps 32(33):e rxr1. Han för
fram Fadern och skaparen, allhärskaren soin med en kunglig
vink befaller. Den andre efter honom är det gudomliga Ordet
som inte är någon annan än den som förkunnas av oss sorn den
som urför Faderns befallningar.
6Från världens skapelse har alla som utmärkt sig for
räfffärdighet och gudsfir:ktan skådat och känt honom med hjär-
tats rena ögon och ägnat honom rillbörl,ig vördnad som Guds
son. Bland dem har vi Guds store tjd.nare Mose och före honom
Abraham och hans barn och sedan alla som visade sig som rätt-
fardiga profeter. TOch han själv försummade inte dl.rkan av
Fadern och blev allas lärare i kunskapen om Fadern.
Det berättas att llerren Gud visade sig som en vanlig män-
niska för Abraham som satt under terebinten i Mamre 1t Mo,

4. 24 Kyrkohistoria
ta,tffl. Abraham foll strax ner och fastän han såg en människa
med sina ögon tillbad han honom som Gud och bönföll honom
som Herren. Abraham tillstod att han visste vem det var när han
sadet Henv, d.u som dömer hela jorden, skall du inte göra uad' som är
rätt? G Mos 18:25). 8lnget förnuft skulle medge att Guds den
allsmäktiges ofödda och oföränderliga väsen förvandlar sig till
människogestalt eller bedrar dem som ser det i en skapad
varelses skepnad, och inte heller har Skriften förfalskat det.
Vem kan då kallas Gud och llerre som dömer hela jorden och
äller en rdtt dom, annåt än hans preexistenta Ord som visar sig
i miinsklig gestalt? Det är ju inte tillåtet att kalla en sådan varelse
för alltets upphov. Om honom sägs det i psaimen: Han sände sin
ord ocb helad.e dem och rycker dem ur deras firdiiru (Ps 106(107):20 Lloo.
eMose talar tydligt om honom som Elerren näst efter Fadern i
orden: Herren fuit regna eld oclt nauelfrån Herren öaer Sodom ocb
Gomorra(tMos 1e:24). också när han visade sig förJakob i miinnis-
kogestalt kallas han Gud av den gudomliga skriften när han
säger tillJakob d.in non n skall inte liingre uara Jakob utan Israel,
ty du har kämpat med' Gud. Jakob kallade platsm »Gud's ansikte»,
,rtyrr, sade han, »jag såg Gud ansikte mot ansikte, och iind"å skonades
mitt liu (1 Mos 32:28,30).
loMan bör inte heller anta att uppenbarelserna i Skriften
kommit genom underordnade dnglar och Guds tjä'nare. När nå-
gon av dessa visar sig för människor säger Skriften utan omsvep
att det inte är Gud eller lferren utan änglar som talar. Det är
lätt att bevisa genom många vituresbörd i Skriften.
rrOckså Moses efterrädareJosua kallar honom för beftilha-
varen över Herrens här, de himmelska änglarnas och ärkeäng-
larnas och de överjordiska makternas ledare, den som är Fa-
derns makt och visdom(t Kor 1:24) och är betrodd med den andra
platsen i väldet och styret av världsalltet, fastdn han endast har
skådat honom i mdnsklig gestalt. l2Det står sktivet: Medan Josua
uar uid Jeriko, hände sig an han, rnedan han lyfte up7 sina ögon, fck
se cnrnd.n stå. diirfrantfir sigmed ea draget närd i sin hand. Då gick

5. Bok I
Josua fram till honom ocb frågade honom: »Tillhör' du os§ eller uåra
oaiinner?>> Han ruarade: ,Jag ar beftlhaunren öuer Herrens här, ach
jag har just nu kommit hit.» Då flll Josua ned till jorden på sitt cn-
sikte och sade till honom: >rtlen'e, uad befaller du din tjänare?» Och
Herrens beftlhauare sade till Josua: »Drag skorva au dina fiitter; ty
platsen där du står rir helig, (Jos 5:13I1).
13Av dessa ord kan man förstå att den mannen inte var någon
annar dn den som talade med Mose. Skriften säger nämligen:
Nrir då Herren såg an Mose gick bort fiir an se, ropade &rd till bo-
nom ar busken och sade; >rMose, Mose.r, Han x;arade: »Vad. rir det?»
Då sade han: >rTtad inte hit. Dra. dina skor aa dina fitte4 ty platsen
drir du står rir helig mark., Ocb han sade aidare till bonorn: ,»jag rir
dinfaders Gu$ Abrahams &td och Isoks Gud och Jakobs Gudrr lzMo'
3:4ff).
laFöre vdrldens skapelse levde och fanns ett väsen, som bi-
stod Fadern och alltings Gud vid skapelsen av aIIa levande va-
relser. Han kallas Guds Ord och äshet, Förutom de andra
bevisen kan man höra avVisheten själv ur hennes egen mun, när
hon genom Salomo uttalar hemlighetsfulla ord om sig:
Jag uisheten, rir granne rned klokheterz
hos migfinns kunskap och omdöme.
Genorn mig regerar kztngar
och skipar hrirskare ratt,
genlm mig härskar fwrstar ocb stormän,
a.lla sor'I. sryr riittfardigt.
15Och hon tillägger:
Herren skapade mig sonr det fiirsta,
som begrznelsen aa sitt aerk, fiir lange sedan.
I urtiden forrnades jag,
i begnnelsen, innan jorden fanns.
Innan djupen bku tillJiiddes jag,
innan köllor sprang upp med aatten)
innan bergenfitt sin grund,
25

6. 26 Kyrkohistoria
innan h iijdema fanns fiiddes j ag.
När han spände app bimlen aar jag där,
när ban sette sdkra källor under bimlen,
aar jag rued.
Jag uar drir niir han gladde sig aar dag
jag gladdu strindigt infiir honom,
nrir han gladdu öaer ntt ha fullbordat atirlden
(Ords 8: I 2, 1 5, 1 6,2Tft, L§..)
l6Helt kort har jag nu visat att det gudomliga Ordet fanns till
förut och visade sig för nägra, men inre för alla. tzDet följande
vill forklara varför Ordet inte förkunnades för alla folk och
människor förrdn nu. Mdnniskorna kunde inte på den tiden ta
emot Kristi allvisa och fullkomliga lära. l8Redan från början,
efter det första sälla livet, föraktade den forsta människan Guds
bud och sjönkned i detta dodliga och förgängliga liv. Hon bpte
ut det forna gudomliga överflödet mot marken som var förban-
nad. Den första människans avkomlingar uppfyllde hela vår
jord och visade sig ännu värre, utom en eller wå. De hdngav sig
åt ett djuriskt ler.nadssätt och ett liv som inte kan kallas liv. leDe
tänkte varken på stad eller stat, på konst eller vetenskap. De
kande varken lagar eller förordningar och inte heller dygd och
filosofi ens till narnnet. De drog omkring i ödemarken, råa och
vilda. Genom uppsåtlig ondska förstörde de det förstånd som de
hade av naturen jämte människosjälens frön av förnuft och
mildhet. De hdngav sig helt åt alla slags gudlöshet. De skändade
och dödade varandra, de blev människoätare. De gav sig i strid
mot gudar, och jänarnas kamp är välkänd. De ville göra jorden
till en fästning mot himlen.; I sitt förvända sinnes vanveft rus-
tade de sig till krig mot själve allhärskaren.
z0Gud, som övervakar alla, hemsökte på grund av deras sätt
att leva med övervdmningar och brand liksom i en urskog ut-
bredd över hela världen. Han ryckte bort dem genom långvarig
hungersnöd och pest, genom krig och åsknedslag. Det var som

7. BokI 27
om han sökte dämpa en elakartad sjukdom i själarna genom
stränga straff. 21Det var en tid då bedövande ondska fallit över
dem som ett farligt rus som omtöcknade och förmörkade nästan
alla själar. Då uppenbarade sig Guds förstfödda och forst ska-
pade vishet, det preexistenta Ordet, på grund av sin överflö-
dande människokärlek. Ibland skedcie det genom änglasyrrer for
vanligt folk, ibland visade han sig sjäh, som Guds frälsande rnakt
för en och annan av forntidens frornma. Han kom i mänsklig
gestalt, det enda sätt varpå han kunde visa sig för dem.
22När fromhetens frön lagts ned hos en rad människor upp-
stod ett helt folk på-iorden bland hebreerna, som träget ägnade
sig åt gudsfnrktan. At dem överlämnade han biide: och tecken i
sabbatens mysterium och omskärelsen genom profeten Mose.
De leddes till till andligä bilder men fick inte någon klar un*
dervisning i de djupa lärorna. 23När deras lagstiftning blev kdnd
och spridd bland alla människor som en ljuvlig doft så mildrades
sinnelaget hos de flesta folk genom lagstiftare och filosofer som
uppträdde överailt+. De bytte den råa och vilda cljuriskheten
mot rnildhet och fick djup fred med vänskap och inbördes um-
gänge med varandra. Många människor på jorden blev förbe-
redda och öppna för kunskap om Faclern. Själve läraren av
dygder, Faderns tjänare i alit gott, Guds gudomliga och him-
melska Ord, uppenbarade sig för dem i en människokropp som
inte skilde sig från vår natur på något vis till sitt väsen. Detta
skedde i början av den romerska kejsarriden. Han gjorde och led
sådant som stämde med de proferior som förutsade att han, bå-
de Gud och människa, skulle leva på jorden och utföra märkliga
gärningar och att han sLrrlle bli en lärare for alla folk i dyrkan av
hans himmelske Fader. De fömtsade hans underbara födelse,
hans nya lära och hans underverk liksom hans dödssätt och
uppståndelse från de döda och dll sist hans gudomliga upp-
tagande i hirnlen.
24Profeten Daniel såg i anden hans slutliga välde och fick en
ingivelse att beskriva den gudomliga synen på människosätt:

8. 28 Kyrkohisroria
fuIedan jag tinnu såg på. dena, bleu troner framsatto, och en soffx
uar gammar satte sig ned. Han krrid.nad uar möuit, och rt,året på bans
huaud aar s,rn ren ull, hans tron aar aa eldslågo4 wh hjulen på d.en
aar aa flammande eld.. En Jtod aa eld striirnåad.e or ?ao ;;";*.Tusyn-*,ångy fiisen u11 bais tjänare, och tio *n, jAigrr-rir"är*
slod d( till tjanst. Så satte ian sig ned. till dorns,'ocf OArirrit*öppnade (Dan 7:9-10).
25och vidare: sedan fick jag i en syn ,nz notten se hur en sorn
liknade enmönniskosoo iort *rå t i*tr^ shyor, ocb bannärurude sig
'^': f::*r ?'h P'!:frf* infiir honorn. Åt1rno, grr' raur'rJ" i*o'!.?k', och araJbrk o-ch starnmar och språk måsteijrina hooo*. Hooa3$
1r
ey euigt ualde, som intu skallias ifrån boåom, ort iooiip,skall inte fiirstiiras (vt3-14).
,
26Detta kan inte gälla någon annan dn vår Frälsare, Gud_Or_
det som i begynaelr", ,r. hos Gud och som f.rff", pfa._i_
skosonen på grund av sitt människoblivande i den ,irt .ia..r.lir
:r, p"rr_*rk har jag samlat profetord som tydli$ talar om vår
Frälsare Jesus Krisrus och i ännu ett har lrg ,rårt oorgo*"
om honom.s
3. Namnm Jesus och lfuistus aar krind.a ocb tirade au profetema.
I:_är det dags att visa att narnnetJesus liksom ,,r*rr., t<ri.*,
hölf
i ära
_av
de gamla och för Gud kära prof.r.rrr..-ö..
vördade och ärade narnnet Kristus brev först r.a", g;.;pt-år"
flr han gjorde mönsterbilder av de himmelsk ägerr, ,;;._bilder och djupsinniga avbilder enrigt Guds befalrnin"g ir-iiirodu gör a llting efier d.en fiireb iM som j ag a isade dig på b rr;r, å:; ;,r).
Han gav översreprästen
lTT, ,a Hirgt det vai möj[[t att ge det
åt en människa, och kallade honoå den Smord J fUi;rril.Den11 översteprästerliga värdighet som stod H#;;;;;il"mdnskliga värdigheter hedrade han med namnet Kristus. så väl
visste han att det namnet var gudomligt.
3Genom Guds ande kiinde h"n oclÅå namnetJesus i förväg
och satte det mycket högt. Det narnnet hade ardrig föilil,