Ann Heberlein essä om assimilation

1. Sverige är bäst i världen på integration – i alla fall enligt EU-finansierade Mipex,
Migrant Integration Policy Index. Jag måste erkänna att påståendet att Sverige är
världsmästare på integration förvånade mig. Mitt intryck är snarast att
integrationen fungerar uselt i vårt land. Rapporter om kaotiska
utanförskapsområden, ständiga debattartiklar om ”ökande rasism”, förekomsten av
separatistiska organisationer, det stora antalet IS-sympatisörer och vittnesmål om
hedersetik leder tanken i den riktningen. Trots detta hävdar alltså Mipex att
Sverige är bäst på integration av de trettioåtta länder som de analyserat. Hur kan
det komma sig? Som vanligt är det en fråga om perspektiv. Ingen annanstans är det
bättre att vara invandrare än här. Sverige är bäst på att erbjuda utbildning för
nyanlända, har bäst arbetsmarknad för invandrare, är bäst på att upplysa om
nyanländas rättigheter, mycket bra på familjeåterförening (plats fem av
trettioåtta), utmärkt på antidiskriminering (också femte plats) och erbjuder
invandrare samma tillgång till socialförsäkringssystemet som infödda svenskar:
”Nearly all non-EU immigrants are guaranteed in law and practice the same rights
as SE citizens in economic, social, family and democratic life” (Sweden, Mipex, s
3).
I Sverige blir nyanlända inte diskriminerade. Ingen blir utestängd eller förnekad
sina rättigheter till vård, utbildning, stöd från socialtjänst och andra institutioner
med hänvisning till sitt ursprung. Invandrare har, som Mipex sammanfattar det,
samma demokratiska, ekonomiska och sociala rättigheter som infödda svenskar.
Invandrare är inte utanför, utan innanför. Det i debatten ofta förekommande
”utanförskapet” lyser med sin frånvaro i Mipex uttömmande analys av Sveriges
integrerande åtgärder. Inte heller nämns några rasistiska strukturer – tvärtom
betonas att svensk arbetsmarknad inte diskriminerar invandrare (Sweden, Mipex, s
6).
Det läggs verkligen ner enormt mycket tid, kraft, energi och pengar på integration i
vårt land. De flesta tycks överens om att en avgörande faktor, ja kanske den allra
viktigaste, för integration är arbete: den som kommer i arbete blir fortare en del
av det svenska samhället. Därför har regeringen satsat stort på så kallade
”snabbspår”. Snabbspåren ska korta etableringstiden för nyanlända och få dem i
arbete på rekordfart, enligt arbetsmarknadsminister Ylva Johansson som lanserade
idén i början av 2015. Fjorton snabbspår för ett tjugotal olika yrken – bland annat
lärare, läkare, socionomer, kockar, ekonomer, jurister och ingenjörer – skapades
snabbt. Enligt arbetsförmedlingens senaste siffror är 2400 personer i snabbspår,
vilket innebär fyra procent av de 58 000 nyanlända som är inskrivna i
arbetsförmedlingens etableringsuppdrag. Dessvärre är resultatet av denna
vällovliga satsning magert. Ytterst få av de inskrivna har fått hjälp till arbete
genom snabbspåren. Ett exempel är snabbspåret för slaktare och styckare: Inte en
enda av de ca hundra personer som är inskrivna här har kommit ut i arbetslivet
trots att livsmedelsbranschen skriker efter människor med deras kompetens. Marie
Söderqvist, VD på Livsmedelsföretagen, berättar om svårigheter som handlar om
att potentiella slaktare vägrar att hantera griskött (SvD 20160915 ”Fiasko för
snabbspår: Noll av hundra slaktare i jobb).

2. Ett annat nedslående exempel på snabbspårens klena effekt är resultaten från
snabbspåret för läkare. Den 22 oktober genomfördes det första teoretiska
delprovet vid Umeå universitet som fått i uppdrag av Socialstyrelsen att testa
personer med utländsk läkarlegitimation. Endast sexton procent av de som skrev
provet blev godkända, vilket innebär att resterande åttiofyra procent inte ges
möjlighet att genomföra nästa prov som ska utföras i december. Nio av de
femtioåtta som skrev provet uppfyller alltså kraven för att fortsätta sin väg mot
svensk läkarlegitimation (pressmeddelande, Umeå Universitet 20161102).
Resultatet visar tydligt att det är betydligt mer komplicerat att översätta och
använda kompetens förvärvade i andra länder till svenska förhållanden än vad vi
tycks föreställa oss.
Ytterligare ett bekymmersamt exempel på hur Sveriges integrerande insatser
fungerar är resultatet från en granskning av SFI-utbildningar i Sverige. SCB fick i
uppdrag av DN att undersöka relationen mellan deltagande i SFI-utbildning, alltså
att lära sig behärska svenska i skrift och tal, och möjligheten att få arbete. Föga
förvånande visade studien att den som klarar av SFI-studierna har lättare att få
arbete – sextiofem procent av dem som fullföljt hela SFI har en månadsinkomst
över 13000, alternativt studerar på Komvux, högskola, universitet eller
folkhögskola. Dessvärre är det blott trettiotre procent som tar sig igenom hela SFI-
utbildningen (DN 20160515 ”Lättare få arbete för den som klarat SFI”).
Två ekonomiskt mycket krävande integrerande insatser – SFI-utbildningen kostade
2015 2,6 miljarder kronor (siris.se) och regeringen avsatte inte mindre än 260
miljoner kronor för snabbspåren i sin budget för 2016 (SKL 20160107) – ger alltså
klen utdelning. Hur kan då MIPEX påstå att Sverige är bäst på integration i
utbildnings och arbetsmarknadsfrågor? Det kan de eftersom de inte mäter de
integrerande åtgärdernas effekt för samhället, i det här fallet Sverige. Den effekt
MIPEX mäter är i hur hög utsträckning dessa integrationsåtgärder når subjekten för
studien, alltså migranterna. Därför kan SFI betraktas som en lyckad satsning enligt
MIPEX trots att så få fullföljer – alla nyanlända med uppehållstillstånd erbjuds ju
faktiskt utbildning i svenska. Att effekten för det svenska samhället inte kan
betraktas som god, och att väldigt liten utdelning ges för varje satsad skattekrona
bekymrar inte MIPEX. Låt mig sammanfatta läget: Sverige är bäst i världen på att
erbjuda nyanlända möjligheter till utbildning och arbetsmarknad – men de
nyanlända är inte bäst i världen på att använda sig av dessa möjligheter. Sverige är
således bättre på integration än de som ska integreras.
Integration innebär, i korthet, att invandrare, liksom deras barn, blir en del av det
nya landet. Det förstås i allmänhet som ett samarbete mellan de som ska
integreras och samhället de ska integreras i. Integration är alltså en ömsesidig
process. En avgörande fråga är om man betraktar integration ur ett individuellt
eller ett kollektivt perspektiv. Om man anser att det är individen som ska
integreras innebär processen att den invandrade blir en del av det nya samhället
utan hänsyn till kulturella skillnader eller grupptillhörighet. Tänker man sig i stället
att det är ett kollektiv, det vill säga etniska grupper, som ska integreras leder det
ofta till att gruppen behåller sitt eget språk, sin egen kultur och sin egen religion

3. (The age of migration, s 264). De lever alltså som öar av minoritetskultur i
majoritetssamhället, och individerna blir aldrig fullt ut identifierade med det nya
landet: de blir inte ”svenskar”. De fortsätter att vara ”somalier”, eller kanske
”somalisvenskar”.
Sverige har, egentligen utan någon som helst diskussion, bestämt sig för den senare
förståelsen av integration. Hemspråksundervisning, ekonomiskt stöd till
kulturföreningar och religiösa grupper, olika typer av åtgärder för att underlätta
religiöst utövande som specialkost och bönerum i skolor och på sjukhus, statligt
subventionerade religiöst motiverade omskärelser av småpojkar i den offentliga
vården, acceptansen för olika typer av separatistiska lösningar, exempelvis skilda
badtider för män och kvinnor, religiösa skolor och en i grunden kulturrelativistisk
hållning möjliggör för invandrare att fortsätta att leva som hemma, fast i Sverige.
Mycket riktigt står det också, sedan 2010, inskrivet i regeringsformen som är en av
våra fyra grundlagar, att olika minoriteter ska ges möjlighet att utöva sin kultur:
”Samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att
behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas.”
Denna passus tolkas ofta som en intäkt för att Sverige definieras som ett
mångkulturellt samhälle. Det är inte, menar jag, en helt rimlig tolkning. Att Sverige
är ett land som vill ge religiösa och kulturella minoriteter möjlighet att utöva sin
kultur innebär inte att dessa gruppers kulturer och religioner trumfar det svenska
samhällets krav. Att, som ett antal invandrade slaktare, vägra att tacka ja till en
praktikplats som i förlängningen kan leda till ett arbete och förmåga att försörja
sig själv med hänvisning till att man på grund av sin religiösa övertygelse inte kan
vistas i en miljö där det förekommer griskött är inte rimligt. För övrigt är det
intressant att notera att kristna barnmorskor som vill slippa att delta vid aborter
med hänvisning till sin kristna tro inte ses med lika blida ögon. ”Vårdvägran hör
inte hemma i svensk sjukvård” skriver Kristina Ljungros, förbundsordförande i
RFSU, i en debattartikel i Expressen (20150927) med anledning av barnmorskan
Ellinor Grimmarks önskan att få verka som barnmorska utan att behöva delta vid
aborter. Ljungros text är typisk för diskussionen i den här frågan: anpassa dig till
svensk abortsyn eller byt jobb, är slutsatsen.
Ellinor Grimmark stämde region Jönköpings län för diskriminering: ”Ellinor
Grimmarks rätt till samvetsfrihet och religionsfrihet har kränkts av region
Jönköpings län i samband med nekad anställning och återtagande av anställning”
menade hon i sin stämningsansökan (AB 20151112). Grimmark förlorade och arbetar
idag i Norge, där hon slipper utföra aborter (Världen idag 20160523). Grimmark
anses alltså kunna utöva sin kristna tro utan att speciella anpassningar ska ske på
hennes arbetsplats. Hon har inte, enligt domslutet, blivit diskriminerad på grund av
sin religiösa övertygelse.
I det ena fallet – de nyanlända slaktarna – anses alltså en religiös övertygelse vara
ett giltigt skäl för att slippa, inte bara vissa inslag i yrkesutövandet, utan hela
arbetsplatsen. I det fallet – barnmorskan som vill slippa att utföra aborter – tillmäts
religiös övertygelse ingen vikt. Hon beskylls för att ”vägra”, och uppmanas att, i
enlighet med svensk syn på aborträtt, anpassa sig. Religion och religiösa argument

4. hör inte hemma i yrkeslivet. Därför stöder jag inte de kristna barnmorskornas krav
på att slippa utföra aborter. Inte heller anser jag det vara rimligt att vägra arbeta
på ett slakteri som slaktar griskött med hänvisning till att grisen anses vara ett
orent djur. Det är svårt att vara barnmorska på en svensk kvinnoklinik om man är
abortmotståndare – och det är svårt att vara slaktare i Sverige om man vägrar
hantera griskött. Påståendet att Sverige är ett mångkulturellt samhälle är alltså
bara delvis sant. Det tas uppenbarligen inte lika stor hänsyn till alla religiöst
motiverade krav på det sekulära samhället.
Frågan är om Sverige verkligen är ett mångkulturellt land? Kanske är en rimligare
beteckning att Sverige allt mer tenderar till att bli ett ”bikulturellt” land, i form av
ett land med en sekulariserad, svensk majoritetskultur och en muslimskt präglad
minoritetskultur, som gör sin närvaro påmind i allt högre grad? Oavsett vad vi väljer
att kalla det har den förda integrationspolitiken fått oönskade och destruktiva
konsekvenser. Trots att Sverige, enligt Mipex, är världsledande på integration växer
det så kallade utanförskapet – de parallella samhällena, med värderingar och
praktiker som skarpt skiljer sig från majoritetskulturen, frodas. Sociologen Stephen
Castles, migrationsforskaren Hein de Haas och statsvetaren Mark Miller beskriver
fenomenet som välkänt: ”…recognition of cultural diversity has had the perverse
effect of encouraging ethnic separatism and the development of ’parallel
lives” (The age of Migration, s 293).
Rapporten “Elvahundra” som är en kartläggning av förekomsten av diskriminering
och förtryck i hederns namn bland 1100 ungdomar och 50 föräldrar väckte
uppståndelse i veckan. Den är ännu en beklaglig bekräftelse på att alla människor i
Sverige inte åtnjuter samma frihet, att alla svenska medborgare inte sluter upp
kring grundläggande värderingar om mäns och kvinnors lika rättigheter och att tillit
till auktoriteter som polis och samhälle är en bristvara. Amineh Kakabaweh,
ordförande för ”Varken hora eller kuvad” som ligger bakom studien skriver följande
i förordet: ”Fler än hundratusen ungdomar utsätts dagligen för förtryck och det går
neråt i åldrarna. Flickors frihet och rätt att själv bestämma inskränks av föräldrar,
släktingar och omgivning. Även om hedersnormen drabbar också pojkar och killar så
är de som tydligast drabbas alltjämt flickorna, tjejerna och mödrarna. Denna
studie visar också att de vuxnas frihet är mycket begränsad” (Elvahundra, s 2).
Den svenska utvecklingen mot parallella samhällen följer samma mönster som i
andra europeiska länder som försökt sig på mångkultur. Det är nämligen just här, i
synen på manligt och kvinnligt, i attityder kring sexualitet, äktenskap,
barnuppfostran och våld mot kvinnor som värderingsskillnader mellan olika kulturer
är som mest påtagliga. I boken Is Multiculturalism Bad for Women? resonerar den
feministiska filosofen Susan Moller Okin kring just detta. Hennes tes är att
minoriteter alltför ofta ges speciella rättigheter på kvinnors, och i vissa fall, barns,
bekostnad. Jag delar hennes uppfattning, och menar att den faktiska förekomsten
av polygama äktenskap i Sverige (292 fall av bigami/polygami är enligt SvD
20160423 registrerade hos skatteverket) och den märkliga hanteringen av
minderåriga flickor som visat sig vara gifta (sydsvenskan 20160118)) när de kommer

5. som flyktingar hit är symtom på detta.
I FN:s Flyktingkonvention, artikel 2, stipuleras flyktingens ansvar att anpassa sig till
sitt nya hemland: ”Every refugee has duties to the country in which he finds
himself, which require in particular that he conform to its laws and regulations as
well as to the measures taken for the maintenance of public order”. Flyktingen
måste alltså anpassa sig till och följa de lagar och regler som är giltiga i hans nya
hemland. I Flyktingkonventionens artikel 34 beskrivs det mottagande landets
ansvar: ”The Contracting States shall, as far as possible facilitate the assimilation
and naturalization of refugees.” Ja – du läste rätt: FN använder ordet
”assimilition”(i den svenska översättningen ”införlivande med samhället”). Vad
betyder då ordet ”assimilering”? Är inte det ett rasistiskt och främlingsfientligt
signalord? Knappast. Den klassiska definitionen av assimilering innebär helt enkelt
att invandraren anammar och anpassar sig till det nya landets lagar, värderingar
och normer: ”In general, classic assimilation theory envisions immigrant/ethnic and
majority groups as roughly following ’straight-line’ convergence, becoming more
similar over time in norms, values behaviors and characteristics” (Migration Theory,
s 75).
Med stöd av FN:s flyktingkonvention, internationell migrationsforskning, den
senaste Mångfaldsbarometerns resultat och den svenska verkligheten hävdar jag
assimilering framför mångkultur. Jag tror nämligen inte, som rasisterna, att
människor kan indelas i olika raser med därtill vidhängande, essentiella
karaktärsdrag och moralisk vandel. Jag tror på varje människas frihet och förmåga
till förändring – och jag menar med bestämdhet att svenska värderingar angående
jämlikhet och rättvisa mellan könen, folkhemmets betoning av strävsamhet och
arbetsamhet, uppdelning mellan stat och religion, är bättre än kulturer som
förtrycker kvinnor och barn, värderingar som innebär att man åker snålskjuts på
andras arbete snarare än bidrar själv och att låta sitt liv styras av uråldriga
religiösa urkunder och konservativa uttolkare. Den som väljer att ta sin tillflykt till
Sverige har inte bara rättigheter, utan också en lång rad skyldigheter.
Ann Heberlein
TRYCKTA KÄLLOR
Migration Theory. Talking across Disciplines, Caroline B. Brettell & James F.
Hollfield (Routledge 2015)
The Age of Migration. International Population Movements in the Modern World,
Stephen Castles, Hein de Haas & Mark J.Miller (Palgrave Macmillan 2014)
Is Multiculturalism Bad for Women?, Susan Moller Okin (Princeton University Press
1999)