2. 1
1 Introduktion och syfte
Varför lokaliseras en relativt stor del av produktionen till utvecklingsländer?
Ekonomisk teori har sedan lång tid försökt förklara var produktion lokaliseras.
Teorin om lokalisering utgår vanligtvis från perfekt konkurrens, frihandel och fri
rörlighet av produktionsfaktorer. Inom den ekonomiska geografin erbjuds
modeller som bättre kan hantera verklighetens förutsättningar, som ofta skiljer sig
från dessa antaganden. Ett grundantagande i de flesta geografimodeller är dock att
fri rörlighet för produktionsfaktorer råder mellan länder/regioner. Verkligheten
överensstämmer inte med detta antagande. Mellan utvecklade länder och
utvecklingsländer finns till exempel betydande skillnader i kapitalrestriktioner.1
De flesta utvecklade länder stödjer företag som etablerar verksamhet utomlands,
medan de flesta utvecklingsländer istället upprättar hinder mot fri kapitalrörlighet
och etablering av produktion utomlands.(Kokko 2006, sid. 24 och UNCTAD
2006, sid. 201-206) Vad innebär dessa asymmetriska kapitalrestriktioner mellan
utvecklade länder och utvecklingsländer för lokaliseringen av företags
produktion? Syftet med föreliggande uppsats är att komplettera teoribildningen
inom ekonomisk geografi med denna asymmetri.
Omlokalisering av produktion förklaras ofta med att företag söker lägre
lönekostnader. Tillgång till stora och växande marknader har dock visat sig vara
ett viktigare motiv för företags lokaliseringsbeslut.(ITPS 2004, sid. 67-68 och
UNCTAD 2006, sid. 158) Ytterliggare motiv till varför produktion omlokaliseras
är sökandet efter naturresurser som till exempel olja och mineraler.2
Var produktion lokaliseras är av ekonomiskt intresse, eftersom en värdnation för
utländska direktinvesteringar (FDI) erhåller flera fördelar. Då företag interagerar
med en ny marknad gynnas inhemska underleverantörer och distributörer. Genom
den ökade konkurrensen skapas till exempel ”spillover”-effekter till inhemska
1
Utvecklade länder avser medlemmar av OECD undantaget Mexico, Sydkorea och Turkiet men
inklusive Andorra, Cypern, Estland, Israel, Lettland, Liechtenstein, Litauen, Malta, Monaco, San
Marino och Slovenien. Definitionen av utvecklade länder följer UNCTAD 2006.
2
År 2005 utgjorde denna sektors investeringar cirka 18 procent av de totala utländska
direktinvesteringarna, i jämförelse med investeringar i tillverkningssektorn som utgjorde cirka 30
procent.(UNCTAD 2006, sid. 8)
3. 2
företag och dessutom stimuleras sysselsättningen.(UNCTAD 2006, sid. 183)
Många länder försöker attrahera FDI för att dra nytta av dessa fördelar.
Hemlandet för FDI förlorar dock inhemsk produktion, där framförallt
utvecklingsländer riskerar att drabbas relativt hårdare än utvecklade länder.
För att undvika kapitalflykt, och därmed behålla inhemsk produktion, använder
sig flertalet utvecklingsländer därför av kapitalrestriktioner mot utflödande FDI.
De flesta av de utvecklade länderna har idag liberaliserats eller öppnats, vilket
även gäller vissa utvecklingsländer, men många utvecklingsländer använder
emellertid fortfarande restriktioner mot utflöden av FDI.3
(UNCTAD 2006, sid.
204-205) Många utvecklingsländer, som använder sig av kapitalrestriktioner mot
utflödande FDI, är så pass fattiga att utgående kapitalflöden troligen skulle vara
minimala även i frånvaro av restriktioner.4
Det finns dock utvecklingsländer som
har betydande utflöden av kapital trots restriktioner mot utflöden. Bland dessa
återfinnes länder som till exempel Brasilien, Indien, Kina, Mexico och
Turkiet.5
(UNCTAD 2006, sid. 145 och IMF 2005) Kapitalflödena kan
direktkontrolleras av myndigheter genom kapitalkvoter, eller regleras genom att
särskilda licenser säljs till de företag som investerar utomlands. Dessutom kan
omfattande administrationskostnader, så kallade ”red tape”-barriärer, utgöra
hinder för företag som investerar internationellt.(UNCTAD 2006, sid. 204)
Bland de utvecklade länderna finns alltså en relativt mer liberal inställning till
utflödande FDI, bland annat i form av en ekonomisk politik som syftar till att
stimulera företag att investera utomlands. Nästan alla OECD-länder erbjuder till
exempel information, finansiering och särskilda försäkringar till de företag som
investerar internationellt.6
(Kokko 2006, sid. 24) Anledningen är att företagen i
utvecklade länder, till skillnad mot i utvecklingsländer, förväntas bli mer effektiva
och därmed mer konkurrenskraftiga.(UNCTAD 2006, sid. 203) Enligt
”Investment Development Path”-teorin uppstår det ett positivt nettoutflöde av
3
Taiwan och Korea är exempel på utvecklingsländer som har liberaliserats.
4
I denna studie saknar dessa länder relevans. Följaktligen utesluts därför dessa ur begreppet
utvecklingsländer.
5
Brasilien hade till exempel under år 2005 ett utflöde av FDI, värderat till cirka 2,5 miljarder
dollar.(UNCTAD 2006, sid. 300) Under samma år kan det även konstateras att Brasilien använde
sig av en kvot för utflödande FDI, uppmätt till 5 miljoner dollar per år och företag.(IMF 2005)
6
Kokko (2006) benämner dessa försäkringar som ”Political Risk Insurance”, vilka är försäkringar
mot politiska risker i värdlandet som kan innebära förluster för investeraren.
4. 3
FDI, först då ett land nått en viss nivå av utveckling/BNP per capita.7
(Dunning
2000, sid. 160) Denna teori skulle kunna förklara varför utvecklingsländer inte
stimulerar inhemska företag att investera internationellt i samma utsträckning som
utvecklade länder. Teorin menar att länder genomgår fem stadier av utveckling. I
första och andra stadiet ökar nettoinflödet av FDI, och i tredje stadiet vänder
trenden mot ett positivt utflöde. I fjärde och femte stadiet har länderna positiva
nettoutflöden.(UNCTAD 2006, sid. 144) Vidare konstateras att utvecklingsländer
ännu inte nått det stadiet där stöd till utflödande FDI är möjligt eller önskvärt.
Stödet är inte möjligt eller önskvärt i tidigare stadier, eftersom dessa länders
företag ofta befinner sig i ett tidigt skede av utveckling och följaktligen inte är
mogna för internationell konkurrens.(UNCTAD 2006, sid. 202-203)
För att uppnå syftet med denna uppsats analyseras dessa observerade
asymmetriska kapitalrestriktioner inom ramen för en standardmodell från den nya
ekonomiska geografin. Modellen kallas ”Footloose Capital”-modellen (FC-
modellen), och ger till skillnad från många andra geografimodeller en analytisk
lösning.(Martin och Rogers 1995) I modellens ursprungsformulering antas kapital
röra sig fritt mellan två regioner, utan restriktioner. Grundmodellens utgångspunkt
är vidare antagandet om två lika stora regioner, men i det följande antas en
storleksmässig asymmetri. Den större regionen representerar utvecklade länder
som stimulerar/subventionerar företag som omlokaliserar produktion, medan den
mindre företräder utvecklingsländer som istället upprättar restriktioner. Utan
subventioner eller restriktioner kommer företag att lokalisera från den mindre
regionen till den större allteftersom handelsfriheten tilltar, för att utnyttja
stordriftsfördelar i produktionen och för att undvika handelskostnader förknippade
med export. Vid en tillräckligt hög nivå av handelsfrihet kommer därför all
produktion att lokaliseras till den större regionen. Då subventioner och
restriktioner introduceras gäller inte längre denna slutsats. I uppsatsen visas att
produktionen istället omlokaliseras från den större regionen till den mindre.
7
Även data mellan utvecklade länder och utvecklingsländer tycks bekräfta de skilda flödena
mellan regionerna. Data visar att de utvecklade länderna hade ett nettoutflöde på 104 miljarder
dollar, medan utvecklingsländerna hade ett nettoinflöde på 241 miljarder dollar under år 2005. Att
nettoutflöde och nettoinflöde skiljer sig åt beror på att totala utflödet skiljer sig från totala inflödet,
vilket i sin tur beror på skillnader i datarapportering och insamlingsmetoder mellan
länder.(UNCTAD 2006 sid. 268-269) Det finns dock enstaka utvecklingsländer som uppvisar ett
positivt nettoutflöde till exempel Taiwan.(UNCTAD 2006, sid. 144)
5. 4
Omlokaliseringen sker vid en nivå av handelsfrihet där den större regionens
ekonomiska styrka uppvägs av subventioner och restriktioner. Ju högre nivå av
subventioner och restriktioner, desto lägre nivå av handelsfrihet krävs för att en
omlokalisering av produktion till den mindre regionen ska ske.
Tidigare har kapitalrestriktioner inom ramen för ekonomisk geografi behandlats
indirekt av Baldwin et al. (2003, sid. 286-292), där två storleksmässigt
symmetriska regioner antas. Vidare antas att handelskostnaderna är asymmetriska
mellan regionerna, och en kapitalkostnad introduceras som enbart gäller
kapitalflytt från den ena regionen till den andra. I denna uppsats skiljer sig alltså
modellen på främst tre områden. För det första är regionerna asymmetriska till
storleken. För det andra är handelskostnaderna mellan regionerna symmetriska.
För det tredje är kapitalrestriktionerna asymmetriska mellan regionerna, vilket
stämmer väl överens med de förutsättningar som råder mellan utvecklade länder
och utvecklingsländer.
Uppsatsen är disponerad enligt följande. I första avsnittet introduceras FC-
modellen utan varken restriktioner eller subventioner. Avsnittet är rent deskriptivt
och följer i stort Baldwins (2003, sid. 68-89) analys. Här presenteras den
lokalisering av produktion som uppstår i ekonomisk jämvikt. I nästa avsnitt inför
jag restriktioner i kombination med subventioner och en ny lokaliseringsjämvikt
karaktäriseras. Avslutningsvis presenteras slutsatser samt förslag till vidare
forskning.
2 Grundläggande kring FC-modellen
2.1 Antaganden
FC-modellen bygger på antagandet om två symmetriska regioner vad gäller
konsumenters preferenser, företags teknologi och öppenhet inför handel.
Regionerna benämns som Nord (N) och Syd (S). I regionerna finns två
produktionsfaktorer, kapital (K) och arbetskraft (L). Nord antas vara den större
6. 5
regionen, både med avseende på kapital och arbetskraft. Det finns dock lika
mycket kapital per arbetare i de båda regionerna. Alltså gäller: / /N N S SK L K L= .
I de två regionerna finns två sektorer, industri (M) och jordbruk (A). Inom
jordbruket råder perfekt konkurrens, konstant skalavkastning och produktion av
homogena varor. Produktionen av jordbruksvaror kräver enbart arbetskraft, och
för att kunna producera en enhet krävs Aa enheter arbetskraft. Inom jordbruket är
alltså kostnadsfunktionen för en enhet: Awa , där w är priset på arbetskraft.
Arbetets marginalproduktivitet är lika med priset på arbetskraft, vilket i sin tur är
lika med priset på jordbruksvaror i perfekt konkurrens. Detta pris normaliseras till
1.
Inom industrin används däremot både kapital och arbetskraft. Sektorn präglas av
monopolistisk konkurrens, tilltagande skalavkastning och produktion av
differentierade varor. Varje industriföretag, som producerar en differentierad vara,
behöver en enhet kapital och Ma enheter arbetskraft per produktionsenhet. Inom
industrin antas därför de fasta kostnaderna enbart bero av insatsen kapital, medan
de rörliga kostnaderna beror av arbetskraft. Kostnadsfunktionen (TC) för ett
industriföretag i båda regionerna blir således:
,MTC wa x= Π + (1)
där antalet produktionsenheter betecknas som x och avkastningen till kapital
benämns med Π . Arbetskraften är mobil mellan sektorerna men immobil mellan
regionerna. Kapitalet är däremot mobilt mellan regionerna, och eftersom kapital
ägs av arbetskraften återförs dess avkastning till dess ägare i den ursprungliga
regionen.
Jordbruksvaror handlas fritt mellan regionerna, de beläggs alltså ej med några
handelskostnader. Däremot beläggs industrivaror med handelskostnader, vilka har
karaktären av så kallade ”isbergskostnader”.8
Dessa kostnader kan bestå av
8
Med isbergskostnader menas att delar av varan ”smälter” under varans transport.(Samuelson
1954)
7. 6
skatter, tullar och transportkostnader. Det innebär att om en vara ska anlända till
den andra regionen så måste 1τ > enheter transporteras.
Konsumenterna i Nord och Syd har följande preferenser:
1
,M AU C Cµ µ−
= (2)
där (0,1)µ ∈ , och CA representerar konsumtion av jordbruksvaror. CM är ett
konsumtionsindex bestående av industrivaror och definieras enligt:
1 1
1
,
Wn
M i
i
C c
σ
σ σ
σ
− −
=
≡ (3)
där W N Sn n n= + är det totala antalet variationer av industrivaror som produceras i
Nord och Syd, ci betecknar konsumtionen av variant i och parametern 1σ >
representerar den konstanta substitutionselasticiteten mellan de olika
industrivarianterna.9
Wn är konstant, eftersom det totala utbudet av kapital, WK ,
är konstant. Då ett industriföretag använder en enhet kapital för att producera en
variant är andelen företag, kapital och varianter i Nord: N
N
W
n
S
n
= .
Eftersom sparandet antas vara lika med noll är regionernas totala utgifter, WE ,
lika med de totala inkomsterna från de olika produktionsfaktorerna:
.W W W WE L K= + Π (4)
Nord har relativt mer av de båda produktionsfaktorerna, vilket innebär att både
inkomster och utgifter är större än i Syd. Därav betraktas Nord som
större/ekonomiskt starkare än Syd.
9
Preferenserna visar att ett ökat antal varianter ger en ökad nytta för konsumenten.(Dixit och
Stiglitz 1977)
8. 7
2.2 Ekonomisk jämvikt
Konsumenterna spenderar andelen
av sina inkomster på industrivaror. För en
enskild region gäller därmed följande efterfrågefunktion för variant i inom
industrin:
1
1
,W
j i
i n
k
k
E P
c
P
σ
σ
µ −
−
=
= (5)
där j = N , S, och priset för en enskild variant betecknas Pi.
Vinstmaximering ger det optimala priset på industrivaror:
,
1
MP wa
σ
σ
=
−
(6)
samt
,
1
MP wa
σ
τ
σ
∗
=
−
(7)
där P är priset på hemmamarknaden och P∗
priset på exportmarknaden.10
När
1w = och
1
Ma
σ
σ
−
= ges företagens optimala prissättning enligt: 1P = och
P τ∗
= .11
Inom industrisektorn antar man nollvinster eftersom fritt inträde råder.
Avkastningen på kapital ska dock vara lika med värdet av företagets totala
försäljning, x , dividerat med substitutionselasticiteten. Det innebär att det enda
10
(6) och (7) erhålls genom att utgå ifrån vinstfunktionen, ( ( ))i i i i i M i iPc P c wa c cπ τ∗ ∗ ∗
= + − Π + + .
Vinstfunktionen differentieras med avseende på iP och iP∗ , därefter sätts funktionerna till noll.
Slutligen substitueras substitutionselasticiteten, ( / )( / )i i i iP c c Pσ = − ∂ ∂ ( / )( / )i i i iP c c P∗ ∗ ∗ ∗
= − ∂ ∂ , in.
Denna prissättning kallas för ”mill-pricing”.
11 1
Ma
σ
σ
−
= är en vanligt förekommande normalisering i FC-modellen och påverkar inte
resultaten som följer.
9. 8
ekonomiska överskottet som skapas är det som precis täcker kapitalkostnaden.
Överskottet kallas även ”operating profit”:12
.j
j
x
σ
Π = (8)
Den totala kapitalavkastningen i regionerna skrivs enligt:13
.W
W
W
E
K
µ
σ
Π = (9)
Genom att substituera (9) i (4) ges de två regionernas totala utgifter:
.W
W
L
E
σ
σ µ
=
−
(10)
Då jj E WE S E= , är utgifterna i region j:
,j
W
j E
L
E S
σ
σ µ
=
−
(11)
där jES representerar andelen av de båda regionernas totala utgifter som region j
står för. Används de optimala priserna, 1P = och P τ∗
= , i efterfrågefunktionen,
(5), ges kapitalavkastningen och ”operating profit” i respektive region:14
12
(8) härleds genom att tillämpa ”mill-pricing” i vinstfunktionen i fotnot 10 för ett representativt
industriföretag i region j, och 1w = , 1
Ma
σ
σ
−
= samt att utbudet är lika med efterfrågan: x c c τ∗
= + .
13
(9) erhålls genom att totala mängden varor (utbudet), W Wx K , ska vara lika med de totala
inkomster som spenderas på industrivaror (efterfrågan), WEµ . Detta ger: /W W Wx E Kµ= . Då xw
substitueras in i total ”operating profit”, /W Wx σΠ = , ges: /W W WE Kµ σΠ = .
14
Optimala priserna substitueras in i efterfrågefunktionen. I jämvikt gäller att N N Sx c c τ∗
= + och
S S Nx c c τ∗
= + . Antalet produktionsenheter representerar utbudet och konsumtionen representerar
efterfrågan. Produktionskvantiteten dividerat med substitutionselasticiteten är ”operating profit”.
10. 9
1
,N N S
N
N S N S
x E E
n n n n
µ φµ
σ σ φ φ
Π = = +
+ +
(12)
samt
1
,S N S
S
N S N S
x E E
n n n n
φµ µ
σ σ φ φ
Π = = +
+ +
(13)
där 1
[0,1]σ
τ φ−
≡ ∈ . 0φ = innebär oändligt höga handelskostnader, medan 1φ =
innebär frihandel.
Substitueras (11) in i (12) och (13) ges:
(1 )
,
(1 ) (1 )
N NE E
N W
N N N N
S S
L
S S S S
φµ
σ µ φ φ
−
Π = +
− + − + −
(14)
samt
(1 )
.
(1 ) (1 )
N NE E
S W
N N N N
S S
L
S S S S
φµ
σ µ φ φ
−
Π = +
− + − + −
(15)
Eftersom andelen av de totala utgifterna som Nord står för representeras av
N
N
E
W
E
S
E
= , är följaktligen Syds andel 1 NES− . Då varje företag producerar en
variant med en enhet kapital betecknas andelen företag, andelen varianter samt
andelen kapital i Nord: N
N
W
n
S
n
= . Andelen företag, varianter och kapital i Syd är
därmed 1 NS− .
Vid fri kapitalrörlighet och då produktion av industrivaror äger rum i båda
regionerna gäller, i jämvikt, att kapitalet i Nord erhåller samma avkastning som i
Syd, N SΠ = Π .
Nords fördelning av produktion i jämvikt, givet (14) och (15), är således:
11. 10
1 1 1
.
2 1 2NN ES S
φ
φ
+
= + −
−
(16)
Andelen kapital i Nord beror alltså på Nords andel utgifter samt handelsfriheten.
Av (16) följer att då
1
2NES > så gäller
1
2
NS > för 1φ ≠ . Den större regionen har
alltså relativt mer kapital.
Deriveras (16) med avseende på NES ges:
1
1.
1N
N
E
S
S
φ
φ
∂ +
= >
∂ −
(17)
Att (17) är större än 1 innebär att när andelen utgifter i Nord ökar så ökar andelen
företag i Nord mer än proportionellt, för (0,1)φ ∈ . Denna effekt kallas för
hemmamarknadseffekten.(Krugman 1980)
Om (17) deriveras med avseende på φ ges:
2
2
0,
( 1)N
N
E
S
Sφ φ
∂
= >
∂ ∂ −
(18)
för 1φ ≠ . Detta visar att en ökad handelsfrihet förstärker
hemmamarknadseffekten. Med andra ord förstärks lokaliseringen av produktion
till den ekonomiskt större regionen när handeln liberaliseras.(Baldwin 2000, sid.
35)
3 Introducering av restriktioner samt subventioner
I modifieringen av FC-modellen representerar Syd utvecklingsländer och Nord,
som är relativt ekonomiskt större, utvecklade länder. Syds kapitalrestriktioner för
lokalisering av inhemsk produktion till Nord definieras enligt följande. I jämvikt
12. 11
är sydföretagens avkastningen på hemmamarknaden, SΠ , lika med avkastningen
för sydföretag som investerar i Nord, N N SkΠ − Π . Alltså gäller:
,S N N SkΠ = Π − Π (19)
där [0,1)Sk ∈ . Den totala kostnaden som uppstår till följd av Syds restriktioner,
för ett representativt sydföretag som investerar i Nord, representeras av termen
N Sk−Π . Kostnaden är följaktligen proportionell mot avkastningen som erhålls i
Nord i frånvaro av restriktioner. När Sk antar värdet 0 innebär det att inga
kostnader läggs på sydföretag som önskar flytta. Fri rörlighet råder alltså. När Sk
går mot 1 innebär det att kostnaderna närmar sig 100 procent av intäkten som
erhålls i Nord i frånvaro av kapitalrestriktioner. Kostnaderna kan vara direkt
skapade av myndigheter som sätter kvoter för hur mycket kapital som får lämna
landet. Som redan nämnts är även försäljning av licenser för att verka
internationellt förekommande. Det kan också handla om kostnader till följd av
omständig administration, så kallade ”red tape”-barriärer.
Nords subventioner för lokalisering av inhemsk produktion till Syd definieras
enligt följande. I jämvikt ska nordföretagens avkastning på hemmamarknaden,
NΠ , vara lika med avkastningen som nordföretag erhåller då de investerar i Syd,
S S NkΠ − Π . Alltså gäller:
,N S S NkΠ = Π − Π (20)
där ( ,0]Nk ∈ −∞ . Termen S Nk−Π representerar det stöd ett nordföretag erhåller
då det lokaliserar till Syd och är proportionell mot avkastningen som erhålls i Syd
i frånvaro av subventioner. När Nk går mot minus oändligheten innebär det att
oändligt mycket stöd ges. När Nk är 0 ges inget stöd överhuvudtaget. Stödet kan,
som redan nämnts, till exempel bestå av att myndigheter bistår med information,
finansiering och erbjudanden om olika slags försäkringar.
13. 12
Genom att förenkla (19) och (20) ges:
1
,
(1 )
N
S Sk
Π
=
Π −
(21)
samt
(1 ).N
N
S
k
Π
= −
Π
(22)
Kombineras (21) och (22) ges:
1
.
1
N N
S S
k
k
α
Π −
= ± ≡
Π −
(23)
Den negativa roten ger lokaliseringsutfall som inte är definierade i
parameterrummet (0,1)NS ∈ och utesluts härmed. Således gäller att [1, )α ∈ ∞
representerar relationen mellan subventioner och restriktioner. När α stiger,
innebär det att utvecklade länders subventioner stiger (genom minskande Nk )
och/eller att utvecklingsländernas restriktioner stiger (genom ökande Sk ).
Givet (23) gäller i jämvikt:
.N SαΠ = Π (24)
Nords fördelning av produktion i jämvikt, givet (14) och (15), ges av:
2
(1 ) ( )
.
( 1)( ( 1)(1 ))
N
N
E
N
E
S
S
S
φ φ φ α
φ φ α α φ
∗
− + −
=
− − + − +
(25)
Genom att derivera (25) med avseende på α ges:
0,NS
α
∗
∂
<
∂
(26)
14. 13
vilket visar att när Syds restriktioner och/eller Nords subventioner ökar, minskar
andelen företag i Nord. Anledningen är att det blir mer kostsamt för sydföretag att
lokalisera produktion till Nord när Syds restriktioner ökar, samt mer lönsamt för
nordföretag att lokalisera produktion till Syd då Nords subventioner ökar.
I det följande demonstreras hur lokalisering av företag förändras när handeln
liberaliseras, givet olika nivåer av subventioner/restriktioner. Andelen
inkomster/utgifter ( )NES i Nord, som antas vara den större regionen, sätts till
0.8.15
Om varken Nord eller Syd använder sig av subventioner/restriktioner
kommer företag att lokalisera till den större regionen allteftersom handeln
liberaliseras, vilket illustreras av 1α = , i Figur 1. Detta beror på att sydföretag
vill undvika höga handelskostnader och utnyttja den tilltagande skalavkastningen
i Nord.
Antag nu att Syd introducerar en kostnad på utflödande kapital som uppgår till 25
procent av den avkastning som ett sydföretag hade erhållit i Nord utan
restriktioner, alltså 0.25Sk = . Antag dessutom att Nord ger stöd till utflödande
kapital till en nivå av 10 procent av avkastningen som nordföretagen skulle
erhålla i Syd utan subventioner, alltså 0.1Nk = − . Med dessa kombinationer ges:
1.21α = . Även vid denna relation kommer företag att lokalisera till Nord, men
detta sker inte förrän då en högre grad av frihandel infinner sig (för högre φ ).
Detta beror på att Nords ekonomiska styrka fortfarande överväger fördelen av att
producera i Syd, trots Syds kostnad på utflödande kapital och Nords subvention,
men styrkeförhållandet är nu mindre mellan regionerna än tidigare. Med andra ord
är sydföretagens incitament för att flytta relativt sett lägre, eftersom de nu beläggs
med restriktioner. Dessutom är nordföretagens incitament att stanna kvar i Nord
lägre, eftersom de erhåller subventioner för att flytta till Syd.
Antag att Syd istället höjer kostnaden till 35 procent medan Nord behåller
befintligt stöd. Den nya relationen blir därmed 1.30α = . Med de nya
15
De kvalitativa resultaten som följer gäller för alla 0.5NES > .
15. 14
subventionerna/restriktionerna kan en omlokalisering av kapital observeras vid
handelsfriheten φ∗
. Vid denna nivå av frihandel och subventioner/restriktioner är
företag från både Nord och Syd indifferenta mellan vilken region de kan tänka sig
att lokalisera sin produktion till. I detta läge är Nords ekonomiska styrka i paritet
med Syds relativa styrka. Subventionerna/restriktionerna har med andra ord
neutraliserat incitamenten att lokalisera till Nord. Vid högre handelsfrihet än φ∗
lokaliserar företag till Syd. Med rådande subventioner/restriktioner och en
tilltagande handelsfrihet finns således drivkrafter för företag att lokalisera till Syd
och istället exportera till Nord.
Figur 1 Andelen industri i Nord för olika nivåer av frihandel
Deriveras (25) med avseende på φ , ges φ∗
enligt:16
2 2
2
(2 1) (1 )( 1)
,
(1 ) 1
N N N
N
E E E
E
S S S
S
α α
φ
α
∗
− − − −
=
+ −
(27)
16
När φ∗
löses för ges ett maximum och ett minimum. Eftersom ett maximum sökes utesluts
minimumlösningen. Se Appendix A.1 för tillvägagångssätt.
16. 15
där 0
φ
α
∗
∂
<
∂
, då 0.5NES > . Detta innebär att när regionerna höjer subventioner
och/eller restriktioner så infinner sig omlokaliseringen, där produktion flyttar från
Nord till Syd, vid en lägre nivå av handelsfrihet (vid lägre φ ). Anledningen är att
när α ökar så blir det relativt mer lönsamt att lokalisera till, eller behålla
produktion i, Syd. Det krävs därför en mindre långtgående handelsliberalisering
för att Syd ska bli relativt mer attraktivt att investera i. I Figur 2 illustreras detta
med att den kritiska nivån för omlokalisering faller från 1φ∗
till 2φ∗
när α ökar.
Figur 2 Omlokalisering sker vid lägre nivåer av handelsfrihet när subventioner och/eller
restriktioner ökar
Det kan också visas att 0
NES
φ∗
∂
>
∂
. Det innebär att då Nords ekonomiska styrka
ökar så ökar också den kritiska nivån av handelskostnader där kapitalflöden
vänder mot Syd. Anledningen är att de ökade produktionsfördelarna med den
tilltagande skalavkastningen i Nord gör att subventionernas/restriktionernas
effekter avtar. I Figur 3 illustreras detta av att kurvan skiftar uppåt när Nords
ekonomiska styrka ökar; den kritiska nivån ökar från 1φ∗
till 2φ∗
.
17. 16
Figur 3 Omlokaliseringen sker vid högre nivåer av frihandel när den större regionens
ekonomiska styrka ökar
0NS
φ
∗
∂
=
∂
ger vidare:17
( )
2
2 2
2 2
( 1) (1 2 ) (1 )( 1)
1 ,
( (1 ) 1)
N N N
N
S E E E
N
E
k S S S
k
S
φ φ
φ
∗
− − + − −
= +
+ −
(28)
där 0N
S
k
k
∗
∂
>
∂
. Detta förklaras med att när Syd ökar sina restriktioner så kan Nord
minska subventionerna (det vill säga ökande Nk∗
) till nordföretag för att en
omlokalisering till den mindre regionen ändå ska äga rum. Vidare gäller att
0Nk
φ
∗
∂
>
∂
, vilket innebär att när handelsfriheten ökar och rådande subventioner
erhålls, ökar incitamenten att lokalisera till Syd och exportera till den större
regionen till en lägre kostnad. Med andra ord kan Nord då minska på
subventionerna vid den högre nivån av handelsfrihet utan att företagen lokaliserar
17
När Nk∗ löses för ges ett maximum och ett minimum. Minimum utesluts. Se Appendix A.2
18. 17
till den större regionen. Om däremot Nords ekonomiska styrka stiger krävs att
Nord ökar subventionerna till företag som investerar i Syd för att en
omlokalisering ska ske, då 0
N
N
E
k
S
∗
∂
<
∂
. När Nords ekonomiska styrka ökar, så ökar
nämligen drivkrafterna till att lokalisera till Nord för att undvika handelskostnader
och utnyttja skalfördelar. Ökar Nord subventionerna kommer däremot nordföretag
möta en allt högre alternativkostnad för att behålla produktion i Nord. Med andra
ord måste därför subventionerna till nordföretag öka för att en omlokalisering till
Syd ska ske.
0NS
φ
∗
∂
=
∂
implicerar också:18
( )
2 2
2
2 2
( 1)( (1 ) 1)
1 ,
(1 2 ) (1 )( 1)
N
N N N
N E
S
E E E
k S
k
S S S
φ
φ φ
∗
− + −
= +
− + − −
(29)
där, 0S
N
k
k
∗
∂
>
∂
. Detta innebär att Syd höjer restriktionerna då Nord minskar
subventionerna. I annat fall lokaliseras produktion till Nord, eftersom
incitamenten att undvika handelskostnaden och utnyttja stordriftsfördelar i den
större regionen överstiger nyttan av Nords subventioner till omlokalisering.
Minskar Nords subventioner blir det i själva verket mindre attraktivt att lokalisera
i Syd, och för att neutralisera den effekten ökar Syd restriktionerna. Vidare kan
det visas att 0Sk
φ
∗
∂
<
∂
. Detta innebär att om frihandeln ökar, samtidigt som Syd
behåller rådande restriktioner ( Sk∗
är konstant), så ges incitament att flytta till Syd
och istället exportera till Nord. Alltså är handelskostnaden, givet rådande nivåer
av restriktioner, inte tillräckligt höga för att det ska vara lönsamt att lokalisera till
Nord. Syd kan då minska på restriktionerna utan att förlora produktion till Nord.
Om däremot Nords ekonomiska styrka ökar så är det nödvändigt att Syd ökar sina
18
När Sk∗
löses för ges ett maximum och ett minimum. Minimum utesluts. Se Appendix A.3
19. 18
restriktioner för att produktion inte ska lokaliseras till Nord, då 0
N
S
E
k
S
∗
∂
>
∂
.
Behåller Syd sina rådande restriktioner kommer Nord, i detta läge, att attrahera
mer produktion i jämvikt. För att hindra företag från att flytta till Nord måste
därför Syd höja restriktionerna så pass mycket att de skalfördelar företag erhåller
då de lokaliserar till Nord uppvägs av högre kostnader för att lokalisera till den
större regionen.
4 Slutsatser och diskussion
Ett vanligt förekommande antagande inom ekonomisk geografi är att kapital rör
sig fritt mellan regioner/länder. Verkligheten visar sig vara annorlunda. Mellan
utvecklade länder och utvecklingsländer finns till exempel betydande skillnader i
kapitalrestriktioner. I utvecklade länder är stöd eller subventioner till företag som
önskar expandera internationellt vanligt förekommande, medan utvecklingsländer
i stor utsträckning använder sig av kapitalrestriktioner för att begränsa utflödande
kapital.
Syftet med denna uppsats har varit att komplettera teoribildningen inom
ekonomisk geografi med asymmetriska kapitalrestriktioner, och på så sätt
analysera vad dessa innebär för lokaliseringen av företags produktion.
Resultaten visar att då subventioner och/eller restriktioner ökar så minskar
andelen företag i de utvecklade länderna (Nord). Detta beror på att det skapas en
alternativkostnad för nordföretag att behålla produktion i Nord och att det uppstår
direkta kostnader för företag från utvecklingsländer (Syd) att lokalisera till Nord.
Detta kan förhoppningsvis bidra med en delförklaring till varför den ekonomiska
geografins förutsägelser om fullständig agglomering till en större region, när
handelskostnaden är tillräckligt låg, inte observeras. Vidare har visats att då
subventioner och restriktioner är tillräckligt höga, givet de utvecklade ländernas
ekonomiska styrka, så omlokaliseras företags produktion från utvecklade länder
till utvecklingsländer. Det kan även påvisas att då regionernas
subventioner/restriktioner ökar så sker en omlokalisering till utvecklingsländerna
20. 19
vid allt lägre nivåer av handelsfrihet, vilket beror på att fördelarna med att
undvika höga handelskostnader och att utnyttja tilltagande skalavkastning i
produktionen neutraliseras av subventioner/restriktioner. Resultaten visar också
att när företag är indifferenta mellan vilken region som produktion ska lokaliseras
till, och handelsfriheten stiger, har utvecklade länder och utvecklingsländer
möjlighet att minska på subventioner respektive restriktioner utan att företag
upphör att lokalisera till utvecklingsländer.
Resultaten i denna uppsats beror givetvis på modellens speciella antaganden. Ett
antagande är att restriktioner och subventioner är exogena, de är alltså givna utan
att bestämmas inom ramen för en specifik modell. En vidareutveckling och
fördjupning av studien skulle kunna innebära att restriktioner och subventioner
endogeniseras genom att bestämmas i ett politiskt spel mellan väljare, politiskt
organiserade företag och regeringar. Andra antaganden som är betydelsefulla i
denna analys är att löner är lika mellan regionerna. I verkligheten skiljer sig
lönerna mellan utvecklade länder och utvecklingsländer. De skilda lönerna mellan
regionerna är givetvis en delförklaring till varför produktion faktiskt lokaliseras
till utvecklingsländer. Som tidigare nämnts är dock inte de låga lönenivåerna de
viktigaste motivet för omlokalisering. Det är trots allt ett starkt motiv och därför
skulle en bredare studie kunna genomföras där även asymmetriska lönesättningar
mellan regionerna tas i beaktande. Det skulle även vara intressant att låta
resultaten i denna studie testas empiriskt.
Slutligen vill jag framföra ett stort tack till min handledare Magnus Wiberg som
delat med sig av sina kunskaper och givit mig värdefulla tips under arbetets gång.
21. 20
5 Källförteckning
Baldwin, R, R Forslid, P Martin, G Ottaviano, och F Robert-Nicoud (2003)
Economic Geography and Public Policy, Princeton University Press, New Jersey.
Baldwin, R, 2000, Regulatory Protectionism, Developing Nations and a Two-Tie
World Trading System, Discussion paper No. 2574, Centre for Economic Policy
Research.
Dixit, A och J Stiglitz (1977) Monopolistic Competition and optimum product
diversity, American Economic Review, vol 67, sid. 297-308.
Dunning, J. (2000) Global Capitalism At Bay?, Routledge, London.
IMF, 2005, Annual Report on Exchange Arrangements and Exchange Restrictions
2005, International Monetary Fund, Washington D.C.
ITPS, 2004, Näringslivets Internationalisering, Institutet för tillväxtpolitiska
studier, Östersund
Kokko, A, 2006, The Home Country Effects of FDI in Developed Economies,
Working Paper No. 225, The European Institute of Japanese Studies.
Krugman, P (1980) Scale Economics, Product Differentiation and Pattern of
Trade, American Economic Review, vol 70, sid. 950-959.
Martin, P och C A Rogers (1995) Industrial Location and Public Infrastructure,
Journal of International Economics, vol 39 sid. 335-351.
Samuelson, P (1954) The transfer problem and transportation costs, II: Analysis
of effects of trade impediments, The Economic Journal, vol 64, sid. 264-289.
UNCTAD, 2006, World Investment Report, United Nations Conference on Trade
and Development, New York and Geneva
22. 21
A Appendix
A.1 Nivån av handelsfrihet där omlokalisering sker
(25) deriveras med avseende på φ och uttrycket sätts till noll. Då φ∗
löses för
erhålls ( )φ∗
+ och ( )φ∗
− . Substitueras de, var för sig, in i
2
2
NS
φ
∗
∂
∂
givet 0.5NES > och
1α ≥ ges: ( ) 0φ∗
+ > och ( ) 0φ∗
− < . Att ( ) 0φ∗
− < bevisar att det rör sig om ett
maximum. ( )φ∗
+ utesluts därmed.
A.2 Nivån av subventioner där omlokalisering sker
(25) deriveras med avseende på φ och uttrycket sätts till noll. När Nk∗
löses för
erhålls ( )Nk∗
+ och ( )Nk∗
− . Substitueras de, var för sig, in i
2
2
NS
φ
∗
∂
∂
givet 0.5NES > ,
[0,1)Sk ∈ och [0,1]φ ∈ ges: ( ) 0Nk∗
+ > och ( ) 0Nk∗
− < . Att ( ) 0Nk∗
− < bevisar att det
rör sig om ett maximum. ( )Nk∗
+ utesluts därmed.
A.3 Nivån av restriktioner där omlokalisering sker
(25) deriveras med avseende på φ och uttrycket sätts till noll. När Sk∗
löses för
erhålls ( )Sk∗
+ och ( )Sk∗
− . Substitueras de, var för sig, in i
2
2
NS
φ
∗
∂
∂
givet 0.5NES > ,
( ,0]Nk ∈ −∞ och [0,1]φ ∈ ges: ( ) 0Sk∗
+ > och ( ) 0Sk∗
− < . Att ( ) 0Sk∗
− < bevisar att
det rör sig om ett maximum. ( )Sk∗
+ utesluts därmed.
