Översikt ålandsfrågan

Övergripande hur det såg ut under tidsperioden 1917-1922


Översikt av händelserna 1917-1922 [bilden]

Sidan 1


Tiden före 1917! 5
Ålands representation i ﬁnska politiken.! 5

Ålandsfrågans uppkomst! 5

Första världskriget [28.7.1914 - 11.11.1918]! 5

Hur Åland påverkades av 1:a världskriget! 5
17.2.1914 Ny svensk Ministär Hjalmar Hammarsköld! 5

1917! 6
Februarirevolutionen 1917! 6

30.3.1917 Ny svensk Ministär Carl Swartz! 6

20.7.1917 Ålandsrörelsens första möte (ÅR)! 6

3.10.1917 Ryska soldater skjuter ålänning! 6
19.10.1917 Ny svensk Ministär Nils Edén! 7

27.11.1917 Självständighetssenaten Finlands 1:a ”regering”! 7

6.12.1917 förklarade Finlands riksdag landet självständigt.! 8

December 1917 Julius Sundblom ”Finland fritt och Åland svenskt”! 8

1918! 8
4.1.1918 [3] Sverige hade den 4 januari erkänt Finlands självständighet! 8
27.1.1918 Ålandsrörelses resa till Sverige med namninsamlingen (ÅR)! 8

28.1.1918 Ålänningarna informerar om ”situationen” på Åland till svenska pressen.! 8

28.1.1918 Finska inbördeskriget! 8

2.2.1918 Sveriges konung vill att lösning skall nås i samförstund! 9

13.2.1918 Krigsrubriken i svensk dagspress! 9
17.2.1918-19.2.1918 Godbyslaget! 9

20.2.1918 Sverige skickar krigsfartyg till Åland! 9

21.2.1918 fredsfördrag i Mariehamn! 9

23.2.1918 Åland under svenskt skydd! 10

24.2.1918 Nystadskåren avväpnas! 10
25.2.1918 Svenska styrkor landstiger i Eckerö! 10

5.3.1918 Tyska styrkor anländer till Åland! 10

7.3.1918 två tyska bataljoner landstiger på Åland! 10

15.3.1918 ryska soldaterna borta från Åland! 10

1.3.1918 -1.4.1918 Bildandet av Ålandskommittén i Helsingfors (ÅK)! 10
10.5.1918 Sundblom besökte Palmstierna i Stockholm för första gången (ÅR)! 10

11.5-31.5.1918 efter besöket hos Palmstierna (ÅR)! 11

14.5.1918 Grunden till Ålands självstyrelselagar (ÅK)! 11

Sidan 2


15.5.1918, skickar Finland de första militära trupperna till Åland.! 11

27.5.1918 Regeringen Paasikivi I! 11

8.6.1918 Konstituerades ett ”illegalt” landsting på Åland (ÅR)! 12

13.6.1918 Ålands län bildas! 12
Juni 1918 William Isaksson utses (ÅK)! 12

1.9.1918-30.9.1918 Tyska soldaterna ersätts av ﬁnska! 12

9.10.1918-11.11.1918 Hertigdömmet Åland! 13

11.11.1918 avslutas 1:a Världskriget! 13

1.11.1918-30.11.1918 Skrivelse från Landstinget (ÅR)! 13
December 1918 Not från Sveriges Regering om folkomröstning! 13

27.11.1918 installeras Finlands 3:e regering! 13

12.12.1918 installeras Riksföreståndare Mannerheim! 14

21.12.1918 Promoira 2 till Statsrådet (ÅK)! 14

30.12.1918 Befästningsanläggningar på Åland skall förstöras! 14

1919! 14
1.1.1919 1.3.1919 resan till Versailles (ÅR)! 14

14.1.1919 Ny kommitté tillsatt av statsrådet (ÅK)! 14

18.1.1919-26.1.1919 Versailles fredskonferens! 15

11.2.1919 Tidningen Ålandsposten (ÅK)! 15

Mars 1919 Ålandsrörelsen publicerar ett manifest (ÅR)! 15
Mars 1919 Ålandskommittén vädjar om nåd för delegationen (ÅK)! 15

14.3.1919 Folkomröstnings not från svenska regeringen (ÅK)! 15


10.5.1919 Möte med Utrikesministeriet (ÅK)! 16

Maj 1919 andra åsikter om Ålandsfrågan (ÅK)! 16
1.6.1919-25.6.1919 Folkomröstning på Åland! 16

11.6.1919 Finland avvisar Sveriges begäran om folkomröstning! 17

19.6.1919 Sverige svarar! 17

27.6.1919 installeras Finlands första president! 17

Juli 1919 Promemoria till Utrikesministern (ÅK)! 17

27.9.1919 Clemenceau tal om Åland! 18

2.10.1919 Ålandskommittén möter Finlands President Stålhberg (ÅK)! 18

22.10.1919 Tulenheimo kommittén får åländsk representation (ÅK)! 18

3.12.1919 Statsrådet utarbetar förslag för självstyrelse för Åland (ÅK)! 18

1920! 19
Sidan 3


2.2.1920 presenterades en självstyrelselag för Finlands riksdag! 19

10.3.1920 Installeras ny svensk Regering (Ministär)! 19

6.5.1920 Antagandet av självstyrelselagen i Finlands Riksdag (ÅK)! 19

4.6.1920 Möte i Mariehamn om självstyrelselagen! 19
5.6.1920 Häktas Julius Sundblom och Carl Björkman! 19

12.6.1920 Juristkommissionen om Ålandsfrågan! 19

Hösten 1920 - Englands agerande för att lösa Ålandsfrågan (ÅK)! 20

Rapportörskommission utsedd av Nationernas Förbund! 20

November 1920 Hembygdsrättens tillkomst! 20

2.12.1920 Mötet med rapportörerna! 21

1921! 21


16.4.1921 Rapportörkommessions utlåtande (sid)! 22
24.6.1921 Beslutet från Nationernas förbund! 22

Ålandskommitténs kommentar, den fjärde parten (ÅK)! 23

Ålandsrörelsens kommentar (ÅR)! 23


20.10.1921Överenskommelse om Ålands Neutralitet! 23
9.12.1921 Garantilagen godkänd av Finlands riksdag! 24

1922! 24
7.6.1922 det icke ofﬁciella landstingets sista sammanträde! 24

9.6.1922 Ålands självstyrelse är ett faktum! 24

Sidan 4


Tiden före 1917
Ålands representation i finska politiken.
Den som hade klart mest politisk erfarenhet av deltagarna i både Ålandsrörelsen och
Ålandskommittén sammantaget var Julius Sundblom.
Efter representationsreformen 1906 kom Julius Sundblom att bli en av Svenska folkpartiets
förgrundsgestalter och vid lantdagsvalet samma år röstades han in på ett finlandssvenskt mandat.
Julius satt i den finska Lantdagen fram till 1918.

1) Inför den åländska deputationens resa till Fredskonferensen 1919 lämnade Sundblom den 28
december 1918 in ett sjukintyg för sex veckor till lantdagen.

Ålandsfrågans uppkomst
Ålandsfrågan uppkom genom traktatsvidriga ryska befästningar på Åland under första
världskriget. Befästningarna vållade oro i Sverige och framkallade en interpellation i riksdagen.
Riksdagen samlade sig den 17 maj 1916 om ett uttalande att Ålandsfrågan måste lösas genom att
de svenska kraven efterföljs. Med 1917 års händelser – Tsarrysslands kollaps och Finlands
självständighetsdeklaration – ställdes Ålandsfrågan på sin spets.

Första världskriget [28.7.1914 - 11.11.1918]
Första världskriget var en världsomspännande militär konflikt centrerad i Europa som började
den 28 juli 1914 och varade till den 11 november 1918. Denna konflikt engagerade alla av världens
stormakter,[5] samlade i två motsatta allianser. De allierade (centrerad kring Ententen;
Storbritannien, Frankrike och Ryssland) och Centralmakterna (ursprungligen centrerad kring
trippelalliansen; Tyskland, Österrike-Ungern och Italien).[6] Mer än 70 miljoner soldater, däribland
60 miljoner européer, mobiliserades i ett av de största krigen i historien.[7][8] Mer än nio miljoner
soldater dödades, vilket främst beror på stora tekniska framsteg i eldkraft utan motsvarande inom
rörlighet. Det var den sjätte dödligaste konflikten i världshistorien och banade därefter väg för
olika politiska förändringar såsom revolutioner i de berörda länderna.[9]

Hur Åland påverkades av 1:a världskriget
Första världskriget innebar stora förändringar för det åländska samhället. Efter krigets utbrott fick
Ryssland Parisfredens signatärmakter Frankrike och Englands tillstånd att bryta mot
Ålandsservitutet. Åland blev en del av den befästningslinje som skulle skydda Sankt Petersburg.
De första trupperna anlände på långfredagen 1915 och bestod av 300 kustartillerister och
Mariehamns Västerhamn blev en bas för ryska och brittiska ubåtar.

17.2.1914 Ny svensk Ministär Hjalmar Hammarsköld
Hjalmar Hammarsköld Ministären [17.2.1914-30.3.1917]

Sidan 5


1917

Februarirevolutionen 1917
Den upplevdes på Åland ungefär på samma sätt som på fastlandet, stort jubel i de ryska
soldaternas kaserner och glädje också bland civilbefolkningen.

Den 18 mars demonstrerade soldaterna i Mariehamn

Den 19 mars hölls ett stort medborgarmöte i Mariehamns rådhus med tal av Julius Sundblom.

Den 20 mars föreslog garnisonens chef, överste G. Davidoff att ett speciellt organ kallat
den Åländska garnisonens deputerades råd skulle bildas för att sprida upplysning om
revolutionens syften.

Garnisonsrådet tog på sig uppgiften att upprätthålla disciplinen. Den urholkades när soldaterna
efter revolutionen tog sig allehanda dittills förbjudna friheter.

Garnisonens officerare fick finna sig i att bli behandlade som soldater och några särskilt illa
omtyckta officerare misshandlades av soldaterna. Det gick dock tämligen lugnt till på Åland och
den enda allvarliga incidenten var då lotsen Johan Österman i Flaka blev illa misshandlad av två
matroser då han vägrade låna ut sin häst. Under sommaren lämnade Davidoff garnisonsrådet och
soldaternas ställning stärktes ytterligare. Under hösten förekom inbrott i källare och stölder av får,
potatis och äpplen. Även i Pålsböle andelshandel gjordes inbrott. Många av ålänningarna
beväpnade sig för att avskräcka soldaterna vilket fungerade i de flesta fall.

30.3.1917 Ny svensk Ministär Carl Swartz
Carl Swartz Minstären [ 30.3.1917-19.10.1917 ]

20.7.1917 Ålandsrörelsens första möte (ÅR)
Den 20 juli 1917 samlades representanter från Ålands alla landsortskommuner på Ålands
folkhögskola i Finström på initiativ av Carl Björkman och Johannes Eriksson för en hemlig
överläggning. Julius Sundblom deltog i mötet som representant för Mariehamns stadsfullmäktige.
På mötet beslöt man att Åland skulle begära återförening med det gamla moderlandet Sverige. En
deputation bestående av Julius Sundblom, Carl Björkman, Johannes Eriksson och Gösta Lindeman
valdes för att framställa mötets hemliga budskap till de den svenska kungen och regeringen.

3.10.1917 Ryska soldater skjuter ålänning
Den 3 oktober 1917 blev dock tullvaktmästaren Elis Eriksson i Ytternäs skjuten av ryska soldater
som han tidigare samma kväll hade kört bort från sin trädgård, när de höll på att plundra hans
potatisland. I oktober började Ålandsgarnisonen radikaliseras på allvar som resultat av agitation
från fastlandet.

Sidan 6


Garnisonsrådet omorganiserades till ett soldatråd och efter mönster från fastlandet tillsattes inom
detta ett topporgan den så kallade Revolutionära verkställande kommittén. Kommittén ansåg att
spriten var orsaken till den allt mer utbredda anarkin bland soldater, matroser och officerare och
samarbetade med den åländska ordningsmakten för att ställa spritsmugglare inför rätta. I
garnisonen etablerades soldatkommittéersom skulle ha till uppgift att upprätthålla ordningen men
istället utbröt fejder om bytet mellan smugglarna och bevakningsmanskapet.Storstrejken i
november gick tämligen spårlöst förbi Åland även om ett par husundersökningar genomfördes
efter mönstret på fastlandet.

19.10.1917 Ny svensk Ministär Nils Edén
Nils Edén 19.10.1917 - 10.3.1920

27.11.1917 Självständighetssenaten Finlands 1:a ”regering”
27.11.1917-18.5.1918

Självständightssenaten (finska: itsenäisyyssenaatti) eller Pehr Evind Svinhufvuds första senat var
den borgerliga regering i Finland som satt mellan den 27 november 1917 och den 18 maj 1918 och
som proklamerade Finlands självständighet.

Efter att Kerenskij upplöst den finländska lantdagen och utlyst nyval hösten 1917 vann de
borgerliga en seger. Socialdemokraternas hållning inför valen var oklar – å ena sidan förklarades
valen olagliga och man höll fast vid den gamla lantdagen, å andra sidan deltog man i valen.
Valkampanjen och valpropagandans överdrifter satte sinnena i svallning. Valet uppfattades som
betydelsefullt, därför ökade valdeltagandet från 55,5 procent 1916 till 69,2 procent.

Valresultatet blev en besvikelse för socialdemokraterna. Deras mandatantal hade vuxit stadigt
sedan valen 1907. I valen 1916 hade de uppnått absolut majoritet. Nu utgick Agrarförbundet som
segrare. Socialdemokraterna förlorade sin absoluta majoritet, minskade från 103 mandat till 92.

I november 1917 bildade Pehr Evind Svinhufvud borgerlig regering. Den 4 december kom ett
förslag om oberoende republik. Förslaget godkändes den 6 december av lantdagen. Därefter sökte
man få utlandets erkännande. Efter Sveriges erkännande skrev Stockholms-Tidningen: ”Med
glädje hälsa vi, svenskar och finnar i förening, vad nu skett såsom inledningen till en ny epok i
Nordens framtid.”[1] Den 6 januari 1918 sände Walter Ahlström till Finlands senat meddelandet
att Sverige erkänt Finlands självständighet samt att han utnämnts till Sveriges generalkonsul i
Finland. När den Allryska centrala exekutivkommittén bekräftat självständigheten skedde
Sveriges erkännande omedelbart.

Självständighetssenaten skingrades sedan de röda i inledningen av finska inbördeskriget tagit
makten i Helsingfors den 29 januari 1918. De röda leddes av Finlands folkkommissariat och
kontrollerade södra Finland medan det borgerliga vita Finland kom att ledas av Vasasenaten. Efter
tyskarnas landstigning i södra Finland upprättades Helsingforssenaten av andra medlemmar ur
självständighetssenaten.

Sidan 7


6.12.1917 förklarade Finlands riksdag landet självständigt.

December 1917 Julius Sundblom ”Finland fritt och Åland svenskt”

Före avfärden till Sverige hade Julius Sundblom i december 1917 som redaktör för Tidningen
Åland formulerat Ålandsrörelsens devis "Finland fritt och Åland svenskt". Efter Finlands
självständighet och det Finska inbördeskrigets utbrott tvingas Julius Sundblom att gå under jorden
och kunde inte återvända till Åland förrän vid Valborg samma år.

1918

4.1.1918 [3] Sverige hade den 4 januari erkänt Finlands självständighet

27.1.1918 Ålandsrörelses resa till Sverige med namninsamlingen (ÅR)
Avresan försenades dock och deputationen anlände till Stockholm först den 27 januari 1918. Med
sig hade deputationen en namninsamling till stöd för kravet på återförening med Sverige
undertecknat av 7 097 ålänningar skrivit under på namnlistan fanns det totalt 7 135 som skrivit
under listan. Denna lista överlämnades till Svenska kungen 2.2.1918

28.1.1918 Ålänningarna informerar om ”situationen” på Åland till svenska pressen.
Deputationen som var i Sverige ”informerade” den svenska pressen om situationen på Åland som
sedan resulterade i krigsrubriken den 13 februari.

-Kenneth Gustavsson ”Ålandsöarna en säkerhetsrisk” sid 23

28.1.1918 Finska inbördeskriget
När Finska inbördeskriget inleddes den 28 januari 1918 genom att de röda övertog makten i södra
Finland sökte sig många borgerliga bort från området. I Nystad samlades en grupp på 600 man
bestående av Åbo skyddskår, Åbos högre borgarskap, bondpojkar och andra som av patriotisk iver
anslutigt sig. Kåren hade samlat in pengar och köpt in en kulspruta och 120 gevär som
transporterades till Nystad. Under första veckan i februari organiserades gruppen till ett
truppförband med det ofﬁciella namnet Sydvästra Finlands Skyddskår men som oftast
kallas Nystadskåren. Kåren hade för avsikt att ansluta sig till de vita styrkorna iÖsterbotten men
beslutade sig för att först bege sig över isen till Åland. Nystadskåren intog de ryska
artilleribatterierna på Saggö och Boxö.

Efter uppgifter om övergrepp mot civilbefolkningen på Åland, och en begäran från åländsk
lokalbefolkning, beslutade den svenska regeringen att skicka Ålandsexpeditionen 1918 till Åland.

Sidan 8


2.2.1918 Sveriges konung vill att lösning skall nås i samförstund
Sverige hade den 4 januari erkänt Finlands självständighet och i svaret till deputationen den 2
februari förklarade den svenska kungen Oscar den II att en lösning på frågan skulle nås i
samförstånd med Finland. - wikipedia

Detta kom i förlängningen att bidra till den svenska interventionen på Åland.

13.2.1918 Krigsrubriken i svensk dagspress
Ålänningarna lyckades få fram en överdrivet negativ bild av läget på Åland, samtidigt som öppet
begärde ett svenskt ingripande. Den 13 februari hade Stockholms Dagbladet stora rubriker på
första sidan

" ”Skräckvälde på Åland. Den värnlösa åländska befolkningen utsatt för fruktansvärd
" förföljelse av de ryska soldathoparna. Rykten om blodbad i Mariehamn”

Liknande rubriker och innehåll i Aftonbladet och Svenska Dagbladet.
Detta gjorde att svenska regeringen följande natt bestämde att sända en första
räddningsexpedition.


17.2.1918-19.2.1918 Godbyslaget
Efter att även ett rött garde anlänt till Åland på isbrytaren Murana kulminerade striderna mellan
de röda och de vita i Godbyslaget den 17 och 19 februari. De röda understöddes även av
artillerield från Sålis batteri. Slaget kan sägas ha slutat oavgjort.

20.2.1918 Sverige skickar krigsfartyg till Åland
För att utföra nödvändig kontroll och bevakning under Ålands evakuering samt för att skydda
Ålands befolkning mot övergrepp anslöt sig den 20 februari pansarskeppen HMS Sverige och
HMS Oscar II till HMSThor i Eckerö. Efter att regering och riksdag snabbehandlat en lag som tillät
att värnpliktiga sattes in utomlands den 23 februari, överfördes den 25 februari ett detachement
bestående av en bataljon av Kungl. Göta Lifgarde om tre kompanier förstärkt med ett
kulsprutekompani av Vaxholms Kustartillerikår samt en reducerad fälttelegrafavdelning, under
befäl av överstelöjtnant G. Roos med kanonbåten HMS Svensksund tillsammans med några
inhyrda fartyg.[1]

21.2.1918 fredsfördrag i Mariehamn
Svenskarna medlade mellan de stridande parterna och den 21 februari slöts i Mariehamn ett
fredsfördrag mellan Revolutionära verkställande kommittén för ryska garnisonen på Åland
och Sydvästra Finlands Skyddskår.

Sidan 9


23.2.1918 Åland under svenskt skydd
Den 23 februari landsteg en svensk expeditionskår på Åland. Den svenska militära närvaron
innebar att Åland tillfälligt ställdes under svenskt beskydd. Kåren lyckades genom medling
förhindra krigshandlingar mellan kvardröjande ryska soldater och vita härskaror.

24.2.1918 Nystadskåren avväpnas
Enligt avtalet 21.2.1918 skulle Åland utrymmas av både de ryska och de ﬁnska trupperna.
Nystadskåren avväpnades och lämnade Åland den 24 februari för vidare transport till norra
Finland.

25.2.1918 Svenska styrkor landstiger i Eckerö
Den 25 februari förstärktes den svenska militära närvaron då en bataljon om tre kompanier Göta
Livgarde förstärkt med ett kulsprutekompani ur Vaxholms Kustartillerikår landsteg i Eckerö. De
svenska trupperna besköts av ryska batterier och utrymningen av de ryska soldaterna gick
långsamt.

5.3.1918 Tyska styrkor anländer till Åland
Sedan den vita regeringen anhållit om hjälp från Tyskland anlände den 5 mars slagskeppen SMS
Westfalen och SMS Rheinland till Åland. Ombord hade de två bataljoner ur den
tyska Östersjödivisionen.

7.3.1918 två tyska bataljoner landstiger på Åland
Efter förhandlingar med svenskarna landsteg de två tyska bataljonerna på Åland den 7 mars.

15.3.1918 ryska soldaterna borta från Åland
Uppgiften att avhysa de ryska soldaterna (som förutom ryssar även bestod av polacker, ukrainare,
ester och letter) övertogs av de tyska trupperna och den 15 mars var Åland utrymt. Även de
svenska trupperna började då lämna Åland och de sista svenska soldaterna lämnade Åland i
mitten av maj. De tyska soldaterna ersattes i början av september 1918 av reguljära ﬁnska soldater
som fanns kvar på Åland tills slutet av januari 1922.

1.3.1918 -1.4.1918 Bildandet av Ålandskommittén i Helsingfors (ÅK)
Ålandskommittén i Helsingfors, en sammanställning av några därstädes bosatta personer med
nära relationer till Åland och intresserade av ålandsfrågans lösning i sådan riktning, att Finlands
suveränitet över Åland i varje fall skulle bevaras, men att vissa företrädesrättigheter och garantier
skulle beviljas Ålands inbyggare, bildades våren 1918 på initiativ av herrar Bertel Jung, Lars Sonck
och Björn Cederhvarf.

10.5.1918 Sundblom besökte Palmstierna i Stockholm för första gången (ÅR)
Sundblom besökte Palmstierna i Stockholm för första gången fredagen den 10 maj 1918.

Sidan 10


Vid sitt besök hos Palmstierna underströk Palmstierna för Sundblom vikten av att en dylik
organisation typ landstinget (termen "kommunalförbund" användes") skulle bildas för att driva
ålänningarnas politiska strävanden. Enligt Palmstierna hade Sundblom visat sig vara beslutsam att
följa de linjer som Palmstierna utskissade. Men dessa planer var redan tidigare på gång hos
Björkman, Eriksson m.fl. redan innan Sundblom ett par veckor innan hade återkommit från
Helsingfors.
Erik Palmstiernas dagböcker, utgivna på Tidens förlag i slutet av 1950-talet.

11.5-31.5.1918 efter besöket hos Palmstierna (ÅR)
Efter att de svenska trupperna lämnat Åland och Ålands län grundats fanns återigen en skepsis till
vad som är den bästa lösningen för Åland. I Sverige förespråkar bl.a. sjöförsvarsministern Erik
Palmstierna att Sverige ska ingripa militärt för att få Finland att avstå Åland. Efter ett besök hos
Erik Palmstierna i Stockholm beslutar Julius Sundblom att sätta upp ett åländskt landsting för att
representera Åland

14.5.1918 Grunden till Ålands självstyrelselagar (ÅK)
Programmet för kommitténs verksamhet har under hela tiden för dess tillvaro i huvudsak grundat
sig på principerna i det utkast till självstyrelse för Åland, som uppgjorts av Bertel Jung och efter att
hava granskats och undertecknats av herrar Björn Cederhvarf, L.W. Fagerlund, Reinhold
Hausen, Bertel Jung, Lars Sonck och Artur Tollet den 14 maj 1918 överräcktes åt dåvarande
biträdande civilchefen, Jurisdoktor Alexander Frei (Bilaga I).

15.5.1918, skickar Finland de första militära trupperna till Åland.
Den 15 maj anlände de första finländska trupperna till Åland.
Kenneth Gustavsson Ålands Öarna en säkerhetsrisk - sid 22

27.5.1918 Regeringen Paasikivi I
[27.5.1918-27.11.1918]
Regeringen Paasikivi I eller J.K. Paasikivis senat var det självständiga Finlands andra regering
och den sista finländska regeringen som kallades Senaten för Finland. År 1918 överlät Paasikivis
senat till lantdagen en proposition som innehöll en monarkistisk konstitution främst utarbetad av
R.A. Wrede. Helst ville monarkisterna välja en av Vilhelm II:s söner till kung men då detta var
omöjligt valde lantdagen kejsarens svåger Friedrich Karl. Någon kung kom aldrig till Finland i och
med Tysklands nederlag i första världskriget som också resulterade i senatens avgång.[1]

Juho Kusti Paasikivis senat regerade från 27 maj 1918 till 27 november 1918. I senaten ingick
ursprungligen Finska partiet, Ungfinska partiet, Agrarförbundet och Svenska folkpartiet. Chefen
för militieexpeditionen var partipolitiskt obunden. Två av Finska partiets senatorer och Svenska
folkpartiets Alexander Frey avgick den 29 juni 1918. I augusti 1918 lämnade Agrarförbundet
regeringen i protest mot Paasikivis strävanden att få en kung till Finland. Regeringschefen var

Sidan 11


formellt viceordförande för senaten. Statschefen, Finlands riksföreståndare Pehr Evind
Svinhufvud, var formellt ordförande för senaten men innehade inte längre uppdraget som
regeringschef efter att ha tillträtt som statschef. Före hans tillträde som riksföreståndare hade
Finland ingen statschef och därför var självständighetssenatens ordförande regeringschef under de
första månaderna av självständigheten.[2][3]

8.6.1918 Konstituerades ett ”illegalt” landsting på Åland (ÅR)
Den 8;nde juni samma år konstituerades ett illegalt landsting bestående av kommunrepresentanter
från samtliga kommuner på Åland. Till ordförande valdes vice häradshövdingen Carl Björkman .
31

Tanken på en samlande åländsk politisk organisation, inledningsvis ibland benämnd landsting,
ibland under annan beteckning, omnämns på flera olika håll redan från början av mars 1918 och
utvecklas närmare under april då Björkman också skickar en rundskrivelse till de åländska
kommunfullmäktige med inbjudan att utse representanter till landstinget under bildning.
Landstingets första och konstituerande sammanträde var lördagen den 8 juni, 1918 på
folkhögskolan i Finström. Björkman väljs till ordförande och säger bland annat att landstinget
avser "utgöra ett uttryck för den åländska folkviljan" Lasse Karlsson

13.6.1918 Ålands län bildas
Från finländsk sida var man inte beredd att tillmötesgå ålänningarnas krav på återförening med
Sverige utan man ville behålla Åland genom att ge ögruppen en viss grad av självstyre inom
Finlands gränser. En inofficiell Ålands-kommitté bildades för att hitta en kompromisslösning i
Ålandsfrågan. Det första steget blev att avskilja Åland från Åbo och Björneborgs län och därmed
överföra en del av beslutsrätten till Åland och lägga grunden för självstyret. Den 13 juni 1918
beslutade Finlands senat avskilja Åland från Åbo och Björneborgs län och därmed skapades
Ålands län. Hjalmar von Bondsdorff blev Ålands t.f. landshövding. Militärguvenör.

Juni 1918 William Isaksson utses (ÅK)
Då dr Tollet av diverse skäl icke ansåg sig kunna mottaga befattningen, erbjöds densamma åt
magister Eric v. Rettig och då även han avböjde anbudet, utnämndes hovrättsrådet William
Isaksson i Juni 1918 till landshövding i Ålands län, styrt av på orten bosatt landshövding, hade
härmed uppfyllts.
(Kristian Karlsson Ålandsfrågan - En Studie ur ett mediaperspektiv, sid 14)

1.9.1918-30.9.1918 Tyska soldaterna ersätts av finska
De tyska soldaterna ersattes i början av september 1918 av reguljära finska soldater som fanns kvar
på Åland tills slutet av januari 1922.

Sidan 12


9.10.1918-11.11.1918 Hertigdömmet Åland
Efter inbördeskriget beslöt Finlands riksdag den 9 oktober 1918 att med stöd av 1772 års
regeringsform att välja Fredrik Karl av Hessen till kung av Finland. Den nya monarken skulle få
kunganamnet Väinö I och föreslogs även bli hertig av Åland . Tysklands nederlag i kriget förändrade
dock situationen och Fredrik Karl avsade sig tronen i december 1918, redan innan han hade tillträtt
sitt ämbete. Istället blev Finland genom 1919 års regeringsform en republik.

11.11.1918 avslutas 1:a Världskriget

1.11.1918-30.11.1918 Skrivelse från Landstinget (ÅR)
I november 1918 riktade sig landstinget i en skrivelse till Förenta staterna, Storbritannien,
Frankrike och Italiens regeringar att ”det åländska folkets enhälligt uppburna strävan
måtte bliva vid fredskonferensen beaktad”.31

December 1918 Not från Sveriges Regering om folkomröstning

I december 1918 kräver Sveriges regering att en åländsk folkomröstning ska hållas, i vilken frågan
om nationell tillhörighet ska avgöras. Den finska regeringen avfärdar kravet, eftersom den
finländska ståndpunkten är att Åland är en del av Finland. Samtidigt ordnades dock en
folkomröstning i Repola öster om den finska gränsen. Efter att befolkningen röstade för att tillhöra
Finland ockuperades området av den finska armen. Efter Fredsfördraget i Dorpat 1920 drog sig de
finska trupperna tillbaka från Repola och det angränsande Porajärvi i östkarelen. Finska soldater
fanns dock kvar på Åland fram till 1922.

27.11.1918 installeras Finlands 3:e regering
Regeringen Ingman [27.11.1918 - 17.4.1919]

Regeringen Ingman I var det självständiga Finlands tredje regering och den första som kallades
Statsrådet i stället för den tidigare benämningen Senaten för Finland. Ministären regerade från 27
november 1918 till 17 april 1919. De finländska regeringsledamöterna hade tidigare kallats
senatorer men från och med 1918 började de kallas ministrar. I Lauri Ingmans ministär var
utrikesministern och krigsministern opolitiska fackministrar. I regeringen ingick ursprungligen
Finska partiet, Ungfinska partiet och Svenska folkpartiet. De två förstnämnda partierna splittrades
på grund av tvisten om Finlands statsskick. Den monarkistiska minoriteten inom Ungfinska partiet
gick samman med huvuddelen av medlemmarna i det konservativa Finska partiet för att grunda
Samlingspartiet den 8 december 1918. Anhängarna av republiken bland Finska partiets
medlemmar gick över till den liberala sidan som lade ner Ungfinska partiet och grundade
Framstegspartiet ävenledes den 8 december 1918. Kyrko- och undervisningsminister Mikael
Soininen hörde till de republikanska medlemmar av Finska partiet som var med om att grunda

Sidan 13


Framstegspartiet.[1] Pehr Evind Svinhufvud, som var statschef i egenskap av riksföreståndare
fram till 12 december 1918, hörde däremot till de monarkistiska medlemmar av Ungﬁnska partiet
som gick över till Samlingspartiet även om han inte var någon övertygad rojalist utan stödde
monarkin i första hand av strategiska skäl.[2]

12.12.1918 installeras Riksföreståndare Mannerheim
Riksföreståndare Carl Gustaf Emil Mannerheim 26 juli 1919

21.12.1918 Promoira 2 till Statsrådet (ÅK)
I kommittén inträdde under hösten 1918 såsom nya medlemmar herr Otto Andersson, Ragnar
Numelin och Jim Östling. Kommittén ägnade under denna tid sin uppmärksamhet på uppfyllande
av de övriga i promemorian gjorda förslagen.
Då från regeringens sida i sådant avseende inga åtgärder vidtogs, utan sommaren och hösten
1918 vad ålandsfrågan beträffar helt och hållet upptogs av konferenser emellan delegerade från
Finland, Sverige och Tyskland angående Ålandsbefästningarnas demolering, medan Ålandsfrågan
i övrigt ﬁck vila beslöt kommittén i syfte att påskynda saken att till statsrådet inlämna en längre
skrivelse, daterad den 21 december 1918 och undertecknad samma kommittémedlemmar som
undertecknat promemorian i maj 1918. (Bilaga 2)

30.12.1918 Befästningsanläggningar på Åland skall förstöras
Den 30 december 1918 enades Sverige, Finland och Tyskland om att förstöra
befästningsanläggningar från den ryska tiden.

1919
1.1.1919 1.3.1919 resan till Versailles (ÅR)
I januari 1919 reser en tremannadeputation bestående av Erikson, Sundblom och Johan Jansson till
fredsförhandlingarna i Versailles för att framställa ålänningarnas sak. Vid hemkomsten till Åland i
mars 1919 publicerar delegaterna ett manifest som förespråkar förening med Sverige.

14.1.1919 Ny kommitté tillsatt av statsrådet (ÅK)
Den enda vinst av kommitténs bemödande, som vid denna tid kunde antecknas, var att statsrådet
den 14 januari 1919 tillsatte en kommitté bestående av hovrättsrådet A. Juselius, medicinalrådet
L.W. Fagerholm, arkitekten B. Jung, sjökaptenen Johan Wennström (sedermera ersatt med
sjökapten G.S. Gustafsson), jordbrukaren Fridolf Sundberg och bonden Johannes Holmberg för
uppgörande av förslag till nödigbefunna administrativa åtgärder, vilka vore ägnade att befrämja
befolkningens i Ålands län ekonomiska framskridande och stödja dess kulturella strävanden.
Resultat av denna kommittés verksamhet framgår av förteckningen (bilaga III, över de betänkande
den kommittén avgav under tiden 9 februari 1919 - 25 september 1921.

Sidan 14


18.1.1919-26.1.1919 Versailles fredskonferens
Versaillesfreden var det fredsavtal som slöts efter första världskriget mellan västmakterna
(Ententen) och Tyskland, och som undertecknades den 28 juni 1919 i Versailles, exakt fem år efter
skotten i Sarajevo. Krigshandlingarna mellan Tyskland och ententen hade upphört 11 november
1918, i samband med att vapenvila undertecknats. Under sex månader efter detta skedde
förhandlingar på den segrande sidan, och därefter inbjöds Tyskland och tvingades skriva på det
färdigskrivna fredsavtalet utan förhandlingar.

11.2.1919 Tidningen Ålandsposten (ÅK)
I avsikt att lämna befolkningen på Åland tillfälle att lära känna Ålandsfrågan också från en annan
sida , än den som framfördes av tidningen Åland och för att verka för en allsidig upplysning i
Ålands livsfråga och därmed för Ålands välgång, skred kommittén i januari 1919 till åtgärder för
utgivande tillsvidare av en tidning avsedd att spridas på Åland.
Av praktiska skäl beslöts att utgiva tidningen i Helsingfors och skulle den under namn av
Ålandsposten utkomma en gång i veckan. I redaktionen inträdde herrar Otto Andersson (ansv.
utgivare), Björn Cederhvarf, Lars Sonck och Jim Östling, varjämte redaktören i “Åbo underrättelser”
Elias Lodenius utlovade sin medverkan.

Mars 1919 Ålandsrörelsen publicerar ett manifest (ÅR)
Vid hemkomsten till Åland i mars 1919 publicerar delegaterna från Versailles resan i Januari ett
manifest som förespråkar förening med Sverige.

Mars 1919 Ålandskommittén vädjar om nåd för delegationen (ÅK)
Då justitiekanslern i mars 1919 befallt anställande av undersökning med anledning av den s.k.
Ålandsdelegationens (Sundblom, Eriksson och Jansson) resa till London och Paris och fråga kunde
uppstå om dessa personers fällande till straff, förfäktade kommittén såväl genom Ålandsposten
som på annat sätt åsikten, att delegationens resa icke borde få straffrättsliga följder.
Riksföreståndaren bestämde också sedermera, att undersökningen emot delegationens
medlemmar bör av nåd genast avbrytas och vidare åtgärder mot de skyldiga icke företagas.

14.3.1919 Folkomröstnings not från svenska regeringen (ÅK)
I slutet av år 1918 hade till Finlands regering ingått en not från Sveriges regering med uppmaning
att låta Ålandsfrågan avgöras genom en folkomröstning på Åland. Kommittén tillåt sig med
anledning härav och i förhoppning att så snart som möjligt komma till samförstånd med Sverige i
Ålandsfrågan utan att därvid visa någon undfallenhet i fråga om Finlands rätt, men dock så vitt
möjligt tillgodose svenska intressen, hos statsrådet framhålla såsom sin uppfattning, att kravet på
folkomröstning borde tillbakavisas, men att åtgärder omedelbart vidtagas för att tillförsäkra Åland
självstyrelse, trygga dess nationalitetsfråga samt bereda dess befolkning lindring i den militära
tjänstgöringsplikten. Denna skrivelse (Bilaga IV) inlämnades den 14 mars 1919.

Sidan 15


Regeringen Kaarlo Castrén [17.4.1919-15.8.1919]

Regeringen Kaarlo Castrén var Republiken Finlands fjärde regering bestående av
Framstegspartiet, Agrarförbundet och Svenska folkpartiet. Regeringen var en minoritetsregering.
Krigsministern, inrikesministern och till en början även utrikesministern var opolitiska. Ministären
regerade från 17 april 1919 till 15 augusti 1919. Regeringen kom till stånd efter lantdagsvalet 1919.
Agrarförbundet hade segrat i valet och fått 42 mandat.[1] Kaarlo Castréns ministär gav lantdagen
ett förslag om ett republikanskt styrelseskick. Som följd av 1919 års regeringsform kom den
nyvalda lantdagen att heta Finlands riksdag.[2] Statsminister Castrén stödde Gustaf Mannerheim i
presidentvalet 1919. Valets segrare president Ståhlberg vägrade att godkänna Mannerheims
stränga villkor för att fortsätta som överbefälhavare, något som påskyndade regeringens avgång.
[3]

10.5.1919 Möte med Utrikesministeriet (ÅK)

Då den Ingmanska regeringen i medlet av april samma år avgick i samband med den nyvalda
riksdagens sammanträde och en ny regering med Kaarlo Castrén såsom statsminister bildades,
ansåg kommittén det vara skäl att åter vända sig till regeringen med en skrivelse, däri önskemålen
om självstyrelse för Åland m.m. skulle återupprepas.
I sådant syfte besökte kommitténs ordförande jämte några dess ledamöter utrikesministeriet den
10 maj och mottogs av professor Erisch såsom representant för utrikesministern.
Skrivelsen (bilaga V) genomgicks och ställde sig professor Erich synnerligen förstående för de i
skrivelsen framförda synpunkterna.

Maj 1919 andra åsikter om Ålandsfrågan (ÅK)

För denna sin ståndpunkt hade kommittén också stod i samma uppfattning om lyckligaste sättet
för Ålandsfrågans lösning småningom vunnit anklang i allt vidare kretsar. Redan i slutet av maj
1918 hade Ernst W. Wendt i egenskap av föreståndare för militärguvenörens kansli på Åland i en
promemoria till dåvarande senaten utvecklat samma idé och inom svenska folkpartiets ledande
kretsar omfattades också självstyrelse-tanken, ehuru man där var benägen att alltför mycket
sammanföra frågan om Ålands självstyrelse åt de övriga svenska Finland, vilket gjorde att
folkpartiets ledning icke med tillräcklig auktoritet kunde vinna gehör i Ålandsfrågan hos
vederbörande. Inom regeringskretsar hade uppfattningen småningom vänt sig i denna riktning,
om också majoritet i densamma icke vunnits därför.

1.6.1919-25.6.1919 Folkomröstning på Åland
Under 1919 anordnades dock på Åland en folkomröstning, där 9 735 av Ålands 10 196
röstberättigade män och kvinnor uttalat sig för återförening med Sverige.

Sidan 16


Foto Lasse Karlsson

11.6.1919 Finland avvisar Sveriges begäran om folkomröstning
Den ﬁnländska senaten avvisar den 11 juni 1919 Sveriges begäran om folkomröstning.

19.6.1919 Sverige svarar
Den 19 juni svarar Sveriges regering - med hänvisning till den nationella självbestämmanderätten
att ålänningarna själva måste tillåtas välja. Den svenska ståndpunkten blir att frågan ska avgöras i
samband med fredskonferensen i Versailles.

27.6.1919 installeras Finlands första president
President Kaarlo Juho Ståhlberg 27.6.1919 - 1.3.1925

Juli 1919 Promemoria till Utrikesministern (ÅK)
Finlands ofﬁciella representanter i Paris, London och Stockholm voro även tilltalade av förslaget.
Med representanter för de svenska studentavdelningarna och med medlemmar av riksdagen var
kommittén i tillfälle att debattera sitt förslag och vann även på dessa håll understöd för detsamma.
Kommittén beslöt därför i juli 1919 att till utrikesministern inlämna den femte promemorian i
frågan (bilaga VI) i hopp om att sålunda hålla förslaget vid liv och icke låta det glömmas bort.

Sidan 17


Regeringen Vennola I [15.8.1919-15.3.1920]

Regeringen Vennola I var det självständiga Finlands femte regering bestående av Framstegspartiet
och Agrarförbundet. Regeringen var en minoritetsregering. Krigsministern var opolitisk.
Ministären regerade från 15 augusti 1919 till 15 mars 1920.

J.H. Vennola regerade under ekonomiskt svåra tider och centerkoalitionen föll på frågan om
vägﬁnansiering. Både Vennolas första ministär och den senare regeringen Vennola II råkade
dessutom i politiska svårigheter med sina lagförslag till amnestilagar.[1] Justitieminister Henrik
Kahelin avgick den 30 januari 1920 med anledning av den amnestilag som stadfästes av president
Kaarlo Juho Ståhlberg och som Kahelin själv tyckte var alltför generös.[2]

27.9.1919 Clemenceau tal om Åland
Den 27:nde september 1919 höll Frankrikes konseljpresident Clemenceau ett tal i
deputardekammaren där han uttalade förhoppningar att fredskongressen skulle
åstadkomma Ålands återförening med Sverige

2.10.1919 Ålandskommittén möter Finlands President Stålhberg (ÅK)
Att frågan genom detta tillvägagångssätt fördes framåt framgår av att kommitténs ordförande den
2 oktober 1919 kallades till Republikens President för att framlägga kommitténs uppfattning.
Ordförande hade härvid tillfälle att till Presidenten överlämna avskrifter av kommitténs inlagor till
senaten och statsrådet samt att muntligen redogöra för huru kommittén tänkte sig självstyrelsen
och garantierna till språk och nationalitet.

22.10.1919 Tulenheimo kommittén får åländsk representation (ÅK)
Den påföljande 22 oktober förstärkte statsrådet den s.k. Tulenheimo kommittén, tillsatt för att
utarbetande av förslag till självförvaltning av högre samfund, med herrar Ernst Estlander, Johannes
Holmberg, A. Kolanen och Arthur Tollet för att uppgöra förslag till proposition om självstyrelse för
Åland att föreläggas riksdagen. Kommittén hade sålunda efter 1,5 års bemödanden lyckats få sin
röst hörd.
Statskommittén arbetade snabbt.

3.12.1919 Statsrådet utarbetar förslag för självstyrelse för Åland (ÅK)
Redan den 3 december 1919 kunde den till statsrådet överlämna sitt förslag till lag om självstyrelse
för Åland. Statsrådet utarbetade sedermera propositionen i huvudsaklig överensstämmelse med
kommitténs förslag, om ock vissa ändringar vidtagits. Då frågan kom under behandling i
riksdagen blev den en storpolitisk fråga. Åsikterna bland partierna bröto sig skarpt mot varandra
och det såg tidstal mörkt ut för en lycklig utgång.

Sidan 18


1920

2.2.1920 presenterades en självstyrelselag för Finlands riksdag

10.3.1920 Installeras ny svensk Regering (Ministär)
Hjalmar Branting [ 10.3.1920-27.10.1920 ]

Regeringen Erich [15.3.1920-9.4.1921]
Regeringen Erich var Republiken Finlands sjätte regering bestående av Samlingspartiet,
Framstegspartiet, Agrarförbundet och Svenska folkpartiet. Regeringen var en majoritetsregering.
Krigsministern var opolitisk. Ministären regerade från 15 mars 1920 till 9 april 1921.

6.5.1920 Antagandet av självstyrelselagen i Finlands Riksdag (ÅK)
Emellertid slutade behandlingen i riksdagen med antagande av en självstyrelselag för Åland, som
i stort sett motsvarade de önskemål kommittén uppställt, om ock lagen i vissa avseenden kunnat
utfalla bättre. Lagen stadfästes av Republikens President den 6 maj 1920.

4.6.1920 Möte i Mariehamn om självstyrelselagen

Den 4:de juni sammankallade Finlands regering ett möte i Mariehamn dit samtliga ledamöter i de
åländska kommunerna var kallade. I ett längre anförande uppmanade Finlands statsminister
Rafael Erich ålänningarna att ge upp tanken på återknytning med Sverige och istället börja
tillämpa självstyrelselagen. Julius Sundblom som av de åländska mötesdeltagarna givits
förtroendet att framföra deras sak till de finländska regeringsrepresentanterna deklarerade att
ålänningarna inte var beredda att ge upp kravet på återknytning med Sverige och inte heller
tänkte praktisera självstyrelselagen.
Kristian Karlsson Ålandsfrågan - En Studie ur ett mediaperspektiv, sid 14

5.6.1920 Häktas Julius Sundblom och Carl Björkman
5 juni 1920 bortfördes redaktör Julius Sundblom och vice häradshövding Carl Björkman till
Finland där de av Åbo hovrätt åtalades för förberedande av högförräderi.
Då Eriksson befinner sig i Stockholm kan endast Björkman och Sundblom häktas. Efter fem veckor
i häktet släpps de åtalade fria tills vidare, men domen den 2 september blir fällande.
(Kristian Karlsson Ålandsfrågan - En Studie ur ett mediaperspektiv, sid 14)

12.6.1920 Juristkommissionen om Ålandsfrågan
Juristkommissionen: Tillsatt av Nationernas Förbund i London den 12 juli 1920.
Uppdrag: Utred: - Är Ålandsfrågan en intern finländsk angelägenhet?, eller, med andra ord -
Tillhör Åland Finland?

Sidan 19


Medlemmar: Juridiska fakultetens i Paris doyen, professor F. Larnaude. Nederländska statsrådet,
professor A. Struycken. Juridiska rådgivaren i schweiziska politiska departementet, professor Max
Huber. ␣ Utredningstid: 3 aug-5 sep 1920. ␣ Plats: Paris universitet. ␣ Underlag: Skriftliga och
muntliga inlagor av Finland, Sverige och Åland. För Åland framträder Johannes Eriksson och
August Karlsson. ␣ Utlåtande: Den 5 september i Paris.
1) Lasse Karlsson - Frilansjournalist artikel publicerad i Ålandstidningen

Hösten 1920 - Englands agerande för att lösa Ålandsfrågan (ÅK)
Kommittén hade således vunnit det mål densamma uppställt för sig att genom beviljande av
självstyrelse bana vägen för en lycklig lösning av ålandsfrågan. Men genom det långa dröjsmålet
med utarbetande av förslag till lag om självstyrelse, de många fel som begåtts, samt genom den
brist på förutseende, varmed Ålandsfrågan invecklats allt mer och mer. Åland s.k. landsting
vägrade att godtaga självstyrelsen; regeringen ansåg sig på grund av vissa handlingar från de
ledande ålänningarnas sida böra skrida till mera resoluta åtgärder och lät häkta Ålandsrörelsens
egentliga ledare, herrar Sundblom och Björkman; Nationernas Förbund upptog, efter det att
fredskonferensen i Paris 1919 haft Ålandsfrågan under behandling, men avböjt att avgöra
densamma, på Englands tillskyndan i juli 1920 officiellt frågan till handläggning; allt händelser,
varigenom den slutliga lösningen uppskjöts.

Rapportörskommission utsedd av Nationernas Förbund
Under denna tid sammanträde kommittén då och då för att hålla sig underkunnig om frågans
olika skeden. Som bekant - beslöt Nationernas Förbund - efter att hava inhämtat utlåtande av en
juristkommission, att hänskjuta Ålandsfrågan till behandling av en rapportörkommision, som i
sådan avsikt ägde att i Stockholm, Helsingfors och på Åland närmare studera densamma.
(Ålandskommitténs rapport)

Louis De Geer d.y. [ 27.10.1920-23.2.1921 ]

November 1920 Hembygdsrättens tillkomst
Då möjligheten förelåg, att rapportörerna under sin vistelse i Helsingfors även ville höra
kommittén, började kommittén bereda sig att inför dem kunna belägga sin ståndpunkt i frågan och
därigenom kunna bidraga till en lösning av denna i av kommitténs antydd riktning. Efter att hava
dryftat saken vid flera sammanträden enades kommittén om att för sin del framställa följande
förslag:
”Självstyrelsen borde kompletteras med en bestämmelse därom att politisk rösträtt i landskapet
skulle tillkomma endast sådana personer, vilka antingen genom födelse eller långvarig vistelse i
landskapet kunna betraktas såsom ålänningar i egentlig bemärkelse. Likaså borde rättighet att
besitta fastighet i landskapet tillkomma endast personer, så kvalificierade som ovan namnes, eller

Sidan 20


också borde Ålands landsting tillförsäkras rätt att genom expropriationsförfarande skydda sig
emot möjligheten av att åländsk jord övergår i främmande händer.”

2.12.1920 Mötet med rapportörerna
Ordförande Tollet uppgjorde sedermera förslag till den skrivelse (bilaga VIII) , vilken i fransk
översättning skulle överlämnas åt rapportkommissionen. Därutöver utarbetades en kort
presentation (bilaga IX) av kommitténs medlemmar samt en redogörelse över kommitténs
program och verksamhet (bilaga X) för att i tysk och engelsk översättning tillställas rapportörerna.
Kommittén anmodades också sedermera att den 2 december 1920 kl.11.00 f.m. infinna sig i
Societetshuset till en konferens med rapportörkommissionen. Kommittén representerades vid
tillfället av ordföranden Tollet samt ledamöterna Andersson, Cederhvarf, Fagerlund, Hausen, Sonck
och Östling. Förutom rapportörerna Beyens, Calonder, och Elkus närvaro deras sekreterare Nielsen
och Willmore. Såsom ordförande fungerade dr Calonder. Sammanträdet varade närmare två
timmar. Efter det hr Tollets uppläst kommitténs tidigare refererade förslag på franska språket,
begynnte rapportörerna framställa frågor, vilka besvarades av kommitténs ledamöter. Samtalet
fördes på engelska och tyska språken.
Kommittén fick det bestämda intrycket av sammankomsten att rapportörena med största intresse
och synnerlig sakkännedom ägnat sig åt den svåra frågan och buru såväl de frågor, som
framställdes, som den uppmärksamhet, varmed svaren åhördes, vittnesbörd om att rapportörerna
på allt sätt försökte att finna utgångspunkten för en lycklig lösning av Ålandsfrågan.
I vilken riktning förslaget till lösningen skulle komma att gå var omöjlig att med ledning av
diskussionen vid sammankomsten kunna förutsäga. Det syntes dock kommittén som de
synpunkter, vilka framlades i kommitténs förslag, tilldrogo sig rapportörernas synnerliga
uppmärksamhet. Att observera är att kommitténs inlämnade skriftliga förslag icke av kommittén
före sammanträdet delgivits vederbörande finländska myndigheter och att ej heller någon
anhållan att få del av densamma hos kommittén framställts.

Under rapportörernas vistelse i Helsingfors togs från kommitténs sida initiativ till en rout i
Stenmans konstsalong, där en utställning av finländska målares tavlor med motiv från Åland
arrangerats och där föredrag berörande Åland hölls.
På rapportörernas resa till Åland och under deras uppehåll därstades var doktor Numelin i
egenskap av tjänsteman vid utrikesministeriet dem följaktig och blev därigenom i tillfälle att
såsom sakkunnig i Ålandsfrågan och såsom initierad i Åländska förhållanden lämna
rapportörerna av dem äskade upplysningar. Över sin resa till Åland avgav dr Numelin en
berättelse till kommittén (bilaga XI).

1921
Oscar von Sydow [ 23.2.1921-13.10.1921 ]

Regeringen Vennola II [9.4.1921-2.6.1922]
Sidan 21


Regeringen Vennola II var det självständiga Finlands sjunde regering bestående av
Framstegspartiet och Agrarförbundet. Regeringen var en centerpolitisk minoritetsregering med en
partipolitiskt obunden krigsminister. Ministären regerade från 9 april 1921 till 2 juni 1922.
Regeringsperiodens mest dramatiska händelse var mordet på Heikki Ritavuori. Inrikesminister
Ritavuori sköts vid dörren till sitt hem i Tölö den 14 februari 1922.[1]

Tiderna var ekonomiskt svåra som under regeringen Vennola I. Vennolas andra ministär föll ändå
på utrikespolitiken, på ett misstroendevotum mot utrikesminister Rudolf Holsti och dennes
randstatspolitik.[2] Vennola skulle själv ha varit beredd att fortsätta som statsminister då
misstroendeförklaringen inte gällde hela regeringen. I vilket fall som helst föll regeringen; både
Holsti och president Kaarlo Juho Ståhlberg uppfattade dessutom Vennolas villighet att fortsätta
som statsminister men med en utrikespolitisk kursändring som ett svek. Den gamla linjen var
ändå omöjlig då den motsattes av både högern och vänstern.[3]

16.4.1921 Rapportörkommessions utlåtande (sid)
Folkförbundsrådet omfattade juristkommis- sionens ståndpunkt. Då rådet sålunda ansåg sig vara
kompetent att behandla den sakliga sidan av problemet, tillsattes ett nytt organ, den s. k.
rapportörkommissionen för att närmare utreda frågan om Ålandsöarnas statstillhörighet.
Rapportörkommissionen avgav 16.4.1921 sin rapport. Denna utmynnade i slutsatsen att Fin- lands
suveränitet över Ålandsöarna var ostridig. Finland borde dock tillerkänna ålänningarna förstärkta
garantier för bevarandet av öarnas nationella karaktär. Dessa garantiers iakttagande borde
underställas internationell kontroll. Redan tidigare hade Finland medgivit ålänningarna en
vittgående självstyrelse (L 6.5. 1920) .3
Rapportörkommissionen bör ses som ett po- litiskt och icke juridiskt expertorgan. Detta för- klarar
den motsägelse yttrandet innehåller, då där å ena sidan fastställes Finlands suveränitet över
Ålandsöarna såsom ostridig, å andra sidan föreslås att Finland skall avstå från en del av sin
suveränitet över öarna. Sistnämnda förslag, som motiverades av att man därigenom kunde
åstadkomma en avspänning i de politiska rela- tionerna mellan Sverige och Finland och i för-
hållandet ålänningar—"fastlänningar", stred nämligen mot bestämmelsen i Nationernas För-
bunds pakt, att folkförbundsrådet ej var be- hörigt att uttala sig om frågor som föll inom en
suverän stats inre maktsfär.
Efter rapportörkommissionens för Finland trots allt gynnsamma yttrande motsatte sig Fin- land ej
mera att folkförbundsrådet tog ställ- ning till Ålandskonﬂikten utan förklarade sig tvärtom berett
att underkasta sig rådets beslut. Sverige intog samma position, ehuru med en reservation för
möjligen inträffande nya yttre förhållanden i fråga om Ålandsöarna.

24.6.1921 Beslutet från Nationernas förbund

Den brittiska regeringen uppmanade Nationernas förbund att behandla Ålandsfrågan. En
internationell juristkommission (rapportörskommissionen) kom fram till att
demilitariseringsavtalet från 1856 fortfarande gällde och att Nationernas förbund var behörigt att
besluta i frågan. Ålandsfrågans lösning kom att bli en kompromiss där ingen av de tre parterna i
Sidan 22


konflikten, Finland, Sverige och Åland blev helt lottlösa.

Ålandskommitténs kommentar, den fjärde parten (ÅK)
I Juni 1921 kom så underrättelsen om Nationernas Förbund beslut i Ålandsfrågan. Detta gick i den
av rapportörkommissionen föreslagna riktningen, nämligen bevarande av Finlands suveränitet
och införande i sjävstyrelselagen av kompletterande bestämmelser om sättet för utnämning av
landshövding i landskapet, om svenska språket som undervisningsspråk, om rätt att förvärva
kommunal och politisk rösträtt i landskapet, om landskapets hushållning, om rätt att besitta
fastighet samt om rätt till expropriation.

Kommittén hade tillfredsställelsen att i beslutet finna i huvudsak de synpunkter tillgodosedda,
vilka ingick i det förslag kommittén överlämnat till rapportörernas beaktande. En betänklig
avvikelse från kommitténs förslag angående rätt att besitta jord på Åland förefanns dock
Nationernas Förbunds beslut nämligen att denna rätt gjordes beroende av laga bo och hemvist
inom landskapet och icke såsom kommittén föreslagit av samma villkor som äro nödiga för
vinnande av politisk rösträtt. Denna avvikelse har redan nu hunnit giva anledning för Ålands
landsting att betona möjligheten av en ny hänvändning till Nationernas Förbund.

Ålandsrörelsens kommentar (ÅR)
Den 24:de juni 1921 beslutades att Åland skulle tillhöra Finland men att Finland skulle garantera
Åland sitt svenska språk och kultur. Eftersom ålänningarna nu definitivt hade förlorat kampen om
återknytning med Sverige så beslöt man den 23:dje februari 1922 i det
30 Sundblom Julius, 1917, särtryck :Ålandsfrågan. Finland fritt. Åland svenskt., Mariehamn, Ålands
Tidningstryckeri AB. 31 Dreijer, 1947. Sid 20.
14 illegala landstinget att anta självstyrelselagen trotts att man ansåg att det fanns ett flertal brister
i den.

Hjalmar Branting [ 13.10.1921-19.4.1923 ]

20.10.1921Överenskommelse om Ålands Neutralitet
1856 års konvention ersattes den 20 oktober 1921 av en internationell överenskommelse om Åland
neutralitet, som undertecknades av Sverige, Finland, Estland, Lettland, Polen, Tyskland, Danmark,
Storbritannien, Frankrike och Italien. I konventionen lovade Finland att inte befästa öarna eller
uppföra militära anläggningar. En demilitariserad zon upprättades. I krigstid skulle denna zon
vara neutral och som skydd mineras av Finland. Vid en konflikt skulle Nationernas förbunds råd
besluta om åtgärder och meddela förbundets medlemmar. Finland fick dock försvara Åland vid ett
plötsligt anfall. Sovjetunionen protesterade mot överenskommelsen, och betonade i att
Sovjetunionen inte erkände konventionens bestämmelser. Konventionen trädde ändå i kraft den 6

Sidan 23


april 1922. Sveriges statsminister Hjalmar Branting protesterade men förklarade att Sverige inte
skulle agera militärt i frågan. WP

9.12.1921 Garantilagen godkänd av Finlands riksdag
Den 9 december 1921 antog Finlands riksdag för sin del denna s.k. garantilag, som utfärdades
officiellt den 11 augusti 1922 och den 13 januari 1922 utfärdade Republiken Finlands President
förordning om val av representanter Ålands första landsting och om tiden för landstingets första
sammanträde. Vilken bestämdes till den 8 juni 1922. I samband med Ålandsfrågans avfärdande
från dagordningen utfärdades den 30 december 1921 en amnestilag därom, att åtal mot personer,
vilka varit verksamma för Ålands avskiljande från Finland eller underlåtit att infinna sig till
uppbåd på Åland, skall förfalla.
Härmed hade också uppfyllts ett av de önskemål kommittén framlagt i sitt till regeringen riktade
program i december 1918.

1922

7.6.1922 det icke officiella landstingets sista sammanträde
32 Dreijer, 1947. Sid 20- 30.
Den 7:nde juni 1922 sammanträdde det illegala landstinget för sista gången

9.6.1922 Ålands självstyrelse är ett faktum
Den 9:nde juni installerades det första officiella landstinget och hade sitt första plenum, och
därmed var Ålands självstyre ett faktum.


Källor:
Wikipedia
Kristian Karlsson Ålandsfrågan - En Studie ur ett mediaperspektiv (Karlstads Universitet)
Kenneth Gustavsson - Ålandsöarna en säkerhetsrisk (PQR)
Kerstin Laitinen - Ålandskommittén och Självstyrelsen (Åländsk odling 1998)
Arthur Tollet - Ålandskommitténs i Helsingfors
1) Lasse Karlsson - Frilansjournalist

Sammanställt av Mats Adamczak

Sidan 24

Översikt ålandsfrågan

Recommended

Recommended

More Related Content

More from Mats Adamczak

More from Mats Adamczak (20)

Översikt ålandsfrågan