Inkludera medborgare

Editor's Notes

1. Det här är vad jag ska prata om de närmaste minuterna, nämligen digitalt berättande/storytelling som metod, och varför RAÄ arbetar med det som en viktig del av kulturarvet. Digitalt berättande har bäring både på människors känsla av delaktighet i samhället, förmåga att knyta an till varandra, både på individnivå och samhällsnivå, men också på lärande- och kunskapsprocesser. Jag ska också ta upp hur berättelser ingår som en del av en modell för kulturarvsinformation. Jag använder begreppet digitalt berättande, som är en översättning av engelskans digital storytelling. Och med det menar jag vanliga människors egna berättelser om sina eller sina släktingars och vänners liv eller om en plats som de har en relation till.
2. Digitalt berättande är helt enkelt att kombinera något som människan har hållit på med så länge hon har varit människa – berättande. Att berätta och dela historier med andra är ju dessutom en förutsättning för kulturarv, för vad är ett landskap tomt på historier? Eller ett föremål utan en berättelse? Kombinerar man detta eldgamla fenomen med ny teknik så har vi digitalt berättande där människor som annars inte skulle ha mötts kan ta del av varandras liveberättelser och erfarenheter på webben. Och de offentliga minnesinstitutionerna och andra som har det offentligas uppdrag att förvalta vår historia kan som aldrig förr lyssna på enskilda människor. De som ska förvalta kulturmiljön och ibland kanske måste besluta om förändringar kan som aldrig förr lyssna på människor! Tack vare Internet! Idag kan man kanske säga att lägerelden har flyttat ut på webben.
3. Empatibygge. Det finns forskning som visar att man effektivast bygger empati mellan grupper och människor genom att låta människor få ta del av berättelser om varandras liv och platser. Det är tillräckligt svårt att förstå varandra trots att man har samma språk, kultur, levnadsstandard och liknande livserfarenheter. Det kan ju faktiskt vara svårt att förstå varandra trots att man lever i samma familj! Ännu svårare när man måste överbrygga gapet av Olika språk Olika generationer Socioekonomiska skillnader Värderingar identitet religion Den amerikanska forskaren J P Manney har skrivit en artikel som heter ”Empathy in the time of technology; How storytelling is the key to empathy” där hon bl a skriver om amerikanernas attityd till Irakkriget. Hon har funnit att det var det bloggar, livsberättelser som speglade livet för irakiska civila och amerikanska soldater som förändrade opinionen i USA. Medborgardialog. Allt fler offentliga institutioner arbetar med medborgardialog. Det är ett sätt att hålla ihop samhället, människor känner sig lyssnade på, blir delaktiga i samhällsprocesser.
4. Tre delar: kulturarvsinformation, (den data som finns i våra system, metadata, bilder om t ex fornlämningar och byggnader), encyklopedisk information (tex Wikipedia, fakta verifierbara källor), Personliga berättelser och tolkningar (precis det som Platsr innehåller). Allt detta är olika delar av en beskrivning av verkligheten, objektiv och subjektiv, och kompletterar varandra. Och tillsammans bildar dom här en modell för kulturarvsinformation.
5. Wikipediatext:Vita bussarna var en aktion med bussar som leddes av den svenska greven Folke Bernadotte. Cirka 15 000 skandinaver och andra nationaliteter räddades från koncentrationslägren i de tyskkontrollerade områdena av svenska Röda Korset i mars och april 1945. Efter den tyska kapitulationen räddades ytterligare 10 000 människor i maj och juni 1945.
6. Detta återger förstås händelseförloppet. Den här bilden kommer från en berättelse på Platsr. Det är Halina som berättar om hur hennes föräldrar Teresa och Kazimiersz kom till Sverige med de vita bussarna, till Öreryds interneringsläger i Småland. De var bägge från Polen och hade överlevt Dachau och Auschwitz. I Öreryd träffas de och blir förälskade. Tillsammans startar de en skola för de polska barnen i Öreryd. Så småningom gifter de sig och får två små tvillingflickor. Siffror och fakta om vita bussarna kan man glömma, men Halinas berättelser och bilder ur familjealbumet glömmer man inte. Hon berättar sin familjs historia, men också varenda flyktings historia för andra att känna igen sig i. Det som är så spännande är att det finns forskning som visar att berättelser som denna påverkar våra hjärnor så att de producerar oxythocin, empatimolekylen, och att människor efter att ha fått höra en personlig berättelse om en annan människas lidande blir mer benägna att visa generositet mot främlingar. Att få ta del av livsberättelser ändrar alltså kemin i våra hjärnor. Jag ska inte gå in mer i detalj på detta, men jag kan rekommendera Paul Zaks föreläsningar på TED talks. De ligger på webben.
7. Här är ett exempel som visar hur de olika delarna kompletterar varandra man när man letar info om en plats.. kanske kommer man ny till ett ställe (kanske en turist, eller nyinflyttad?) Tex kan man tänka sig att man hämtar info om en byggnad/eller fornlämning mer av typen faktabeskrivning, och hittar en bra berättelse från en hembygdsförening eller en personlig berättelse på Platsr om just den byggnaden eller platsen, och även kompletterar med andra datakällor som till exempel Wikipedia. Dessa typer av information bildar tillsammans en bra helhet och gör informationen mycket mer intressant och dynamisk och ger den som söker info möjlighet att ta del av olika perspektiv av platsens historia. Hela tanken är att knyta ihop olika delar på webben som relaterar till varandra, så att den som söker info får bästa möjliga sökresultat.