Bilder och tankar

Omslag
Bo Trankell. Ett porträtt av Dag Almerheim.
Idun Lovéns Konstskola 1976

Till mina barn och barnbarn!
Detta är en liten sammanställning av vad jag har kommit fram till i mina egna studier
som nyfiken konstnärsdrömmare och sedermera utövande bildpedagog.
Jag har under en veckas tid försökt minnas viktiga och tydliga stunder när jag
lyckades få en insikt eller vann vägvinnande tankar i mina konstnärliga strävanden. De
har nu fått form som utmynnat i några nyckellektioner som ska läsas med filosofens
granskande blick och bildmakarens lust av att ge kontur och nyans till
upplevelsegestaltningens magiska språkvärld.
Bilder ska ses som händelser och försök att bringa livgivande form åt livets lustfyllda
och smärtfyllda ögonblick. Ibland krävs grova förenklingar och snäva urval, ibland
tyngd och djup svärta för att gestalta hela registret av stämningar och känslolägen.
Att öva upp sin förmåga att se och värdera bilder kan ge många stunder av glädje
och kan i bästa fall vara en vägledning i konsten att odla sin egen smak och hitta skäl
till att välja en egen medveten stil.
Att eventuellt ge verktyg och nycklar till att kunna skilja på bilder med djupgående
och långlivade innehållsliga och estetiska värden från flyktiga och dagsbruksaktuella
illustrationer är kanske en av de mer ambitiösa målsättningarna jag har med denna
pedagogiska produktion.
Själv betraktar jag mig som en reflekterande och expressiv konstnär och har som mål
att hitta tecken för mångfald och enskildheter, snarare än samvetsgrant få med varje
flingas unika kristallmönster och låta den eftergiften möjligen skava i ögonvrån i brist
på ett helt objektivt avbildande.
Årsta, januari 2018

Lektion 1. Grundläggande för allt bildarbete
Teckning och bildmakeri.
Lektion 2. Avbildning och Kroki
Teckning och lite målning.
Lektion 3. Modernism
Lektion 4. Komposition och kreativitet
Lektion 5. Bildanalys
Övningar. Motorikens och verktygens betydelse

Lektion 1. Grundläggande för allt bildarbete. Teckning och bildmakeri.
Reflektioner om metfiske och hur bildmakaren må tänka om hen vill återge
fiskafänget med en bild eller teckning.
Du har betat kroken med en mask och lyckats kasta ut flötet med rev och den agnade
kroken i strandkanten av den lilla tjärnen som oftast brukar vara en bra fiskesjö.
Du anar fiskar i vattnet och fisket har startat…
Trots att du ivrigt lyfter upp metspöet då och då för att kolla att mask och krok sitter
som det ska så är den mesta av tiden fylld av drömmar och väntan med små rörelser i
hand och ögon.
Du är uppmärksam på de minsta rörelserna kring flötet och ser ringarna av vågor
vidga sig från flötets mitt i vidare cirklar för att tona bort i strandkanten och över
djupare vatten.
Ja, så sitter du och hoppas på napp och har nästan redan tagit ut din stolthet och
fiskelycka samtidigt som du ser dig drömskt springa hemåt för att visa fångsten.
Vi stannar upp en stund och betraktar stunden på en metanivå och liksom ser den
genom ett nytt och reflekterat filter. Hur ser det här egentligen ut? Hur gör man om
man vill teckna och berätta denna händelse?
Det är flera frågor och tankar som dyker upp när man lämnar nuet och börjar tänka
efter hur det är…
En första tanke som liksom bryter upp hela bilden är ju att fiskespöet måste släppas
om du ska börja rita. Stunden måste alltså beskrivas i dåtid! Kommer det ha någon
betydelse för hur bilden blir? Du måste helt enkelt minnas hur du håller och hur
rörelsen ser ut från en plats som du inte är på just nu! Hur är det egentligen? Är
minnet i färg eller svartvitt? Teckning ser vi ju ofta som en bild med enbart gråtoner
och linjer. Teckning är ju en bild som skapas av pennan som genom handens rörelser
skapar spår på ett underlag, oftast ett vitt ark papper.
Vi tänker inte så mycket på det - men just det, är ju det, som är själva metoden.
Pennan och pappret. Vilken penna? Vilket papper? Vilken storlek vilken form?
Jag utmanar dig genom att ge dig ett runt grått papper, med grov struktur/gräng och
som penna får du använda en liten kniv!

Överraskad? Ja det är du nog. Men tankeexperimentet vill bara få dej att öppna
ögonen för att inse de begränsningar och möjligheter som själva tekniken ger.
Det är många val som måste göras när en vill återge ”verkligheten” i en bild. Vad gör
du med de fantasifulla drömmarna du hade vid fisket? Får de vara med? Hur skildrar
en vatten och våta, lite kalla händer. Vilken penna ska du använda? Hur ser
underlaget ut som du ritar på? Står du? Sitter du? Kommer det att spela någon roll
om du är hungrig eller att du hoppar över andra läxor som du borde göra?
Flera filosofiska frågor ställer sig i kö och vill egentligen besvaras. Ett tydligt första val
som måste göras, - är just detta. Du måste begränsa dig. Det går ju inte att få med
allt! Händelsen är mycket komplex och du kan göra många försök. Livet är långt. Låt
din berättelse bara ha några karaktärer.
Färger ska vi inte använda denna gång. Hur är det med vinden och luften? Får de vara
med? Låt oss försöka hitta några detaljer som vi absolut vill ha med i bilden. Mitt råd
är att formulera minst tre viktiga upplevelser som ska vara med i slutbilden. Detta är
bra för att få åtminstone ett kriterium på hur bra bilden blev och hur bra du lyckats
med just detta. En kan ju inte alltid räkna med att få omgivningens reaktioner och bli
kvalitativt bedömd av andra. Som bildkonstnär kan det vara mycket viktigt att veta
och formulera vad man har gjort och vad men har velat åstadkomma. Detta ger
rosiga kinder och ett gott självförtroende.
Innan vi går vidare måste jag ta upp tre olika aspekter på seendet och för den delen,
varseblivning över huvud taget.
Vi ser med Ögat. Vi samlar erfarenheter med minnen och bearbetar dem i Hjärnan. Vi
har ofta en framåtrörelse och vill något. Drömmer om att få. Modern forskning säger
att vi kan känna en mängd signaler i kroppen och reagerar olika på dess egenskaper
och förändringar.
Lukt kan kännas med njurar. Vår kroppsvikt upplevs och regleras av en underbensvåg.
I vårt fall ska vi göra oss uppmärksamma på de tre olika sätt som vi kan generera
bilder.
1 Ögats bild på näthinnan.
2 Hjärnans bearbetade bild. Ett minne. En kunskap. En erfarenhet. Vad vi vet.
3 Drömbilden. Vad vill vi se? Önskebilden.

Vi reder ut dessa genom att titta
på ett fotografi från
fiskestunden! Vad ser vi?
Vi skannar in bilden genom att
titta på den systematisk, utan att
egentligen tolka och eller förstå
mer än bildens grafiska yta och
se vad de spår och tecken
representerar i den så kallade
verkligheten. Just när det gäller
fotografiet är det ju spår av ljus i
olika våglängder som skapat
reaktioner genom ett
fotokänsligt skikt som påminner
om de kemiska händelser som
äger rum i ögats näthinna. Vi är
känsliga för rött grönt och blått.
Dessutom är vi känsliga för
intensiteten i ljuset, Stavar och
tappar. Dessa receptorer sitter
tätt med ”hög upplösning”, så att när vi ser en linje skapas i själva verket en kedja av
punkter som vi binder ihop till en kontinuerlig och följbar upplevelse likt en rev på ett
metspö! Bra, va? Ögat ser inte linjen… bara en kedja av punkter. Det är hjärnan som
bearbetar dessa så att vi förstår att den binder ihop kroken med metspöets topp till
ett fångstredskap som följer mina rörelser och att fisken följer med upp vid nappet.
Faktum är ju att vi ser, anar och drömmer om just detta vid fisket. Det är den
förväntan som gör att vi sitter där och metar. Drömmen om storfisken!
Hur fångar vi detta med en penna? Pennan ger ju ifrån sig en kontinuerlig linje. Mörk
eller svart. Den har svårt att skapa ytor. Den är bra på att skilja på och dra upp
gränser mellan ytor. Den är till skillnad från ytan… en delare, medan ytan är bra på att
skapa helheter. Detta är i själva verket den stora skillnaden mellan teckning och
måleri. Teckningen är summan av streck och små punkter, medan målningen är
summan av ett fritt lagt pussel med ytor som skapar bilden i en mer eller mindre
pusselbitstät mosaik.

Denna insikt är viktig att ha för att bedöma möjligheterna och ställa realistiska krav
på teknikens möjligheter att återge de fokusområden som en satt för sitt arbete. Om
du har en penna i handen söker gärna ögat upp tunna former som går att rita med
en linje. I stället för att låta ögat hitta formen mellan t ex näckrosbladen, söker det
gärna sig till fiskespöet och reven. Men det kan vara synnerligen svårt att återge
revens tunna egenskaper med både penna eller pensel. Ett skarpt skrapverktyg är
kanske lämpligare… om mina teckningsspår nu går att radera eller skrapa bort. Ofta
är ju detta ganska svårt. Här uppträder alltså en mycket svår utmaning på en gång.
Det är näst intill omöjligt att återge reven på det sätt som ögat faktiskt ser den! Följer
vi revens utbredning kommer vi faktiskt att se att den dessutom byter ton vid olika
platser. Precis vid flötet förfaller den vara ljus mot mörkt vatten. Vid fästet på
metspöet och en bit ner ser den plötsligt mörk ut! Ljuset och den varierade reala
kontexten (fysiska sammanhanget) spelar roll här. Är din penna så vass så att den
över huvud taget kan ge så tunna spår… hur varieras svärtan? Verkligen utmaningar
för tecknaren! Kanske t o m omöjligt. Är det då viktigt att kunna återge reven i min
bild? Det är nu som det är skönt att återgå till dina tre fokusområden. Vad är det du
skall ha med i bilden? Ja, vad är det egentligen? Hur mycket måste jag skapa i bilden
för att betraktaren skall få möjlighet att se och uppleva det jag vill? Kan man vara
säker på att lyckas? Hur stor publik vill du ha? Vad kan den? Måste den ha upplevt
något liknande själv eller kan min bild ge intrycket av att förmedla en upplevelse som
inte betraktaren har? Stora och många frågor hopar sig igen. Vilka ska du svara på?
Därför, tillbaka till ditt egna motiv. Vad vill du förmedla? Vilka är fokusområdena?
Nu måste vi lämna metaperspektivet en stund och återgå till själva metupplevelsen.
Vad hände? Hur kändes det? Vilka förväntningar och drömmar finns där? Vilka
sinnen blev mest stimulerade? Doft av fisk, jord, mask och vatten? Var det den
pirrande känslan av att kanske få napp? Få upp en fisk. Var det stillheten och
harmonin i stunden. Naturljuden av vindbrus och stilla skvalp?
Låt oss anta att du fick en fisk. Att du var glad. Att du kände lycka och egentligen
mest minns när du kom hem med fångsten. Det som är mest påtagligt är alltså själva
fisken som inte ens syns på fotografiet. Den är inte med i metaspekulationerna, mer
än som mål och förväntan. Kan man återge det som inte syns helt uppenbart. Själva
väntan och pirret i magen?
Ska du överge tekniken? Göra en film, Skriva en roman. Eller kanske skapa en
näckrosbalett med svanhalsar och vajande vass. Kanske ljuga lite? Nä… skärpning!
Tillbaka till teckningen. Hm… ljuga? Kanske inte så dum idé. En återberättelse måste
ju på något sätt värderas och vissa delar förstärkas. Du får lägga till! Du får göra

justeringar. Ja, du får egentligen göra vad du vill. Det är dags att gå tillbaka än en
gång till fokusområdena. Vad vill du ha sagt? Bilderna som du gör på vägen till
slutbilden är bra på sitt sätt och är erfarenheter som också är äkta!
Får du gå så
långt att du gör
fler bilder i en
serie?
Svar: Jaaa!
Alla sätt är bra
utom de
tråkiga!!!
Lycka, V
Fångst, V
Fiske, V
Vatten, V
Sammanfattning. Välj några fokusområden som din bild ska förmedla. Acceptera din
tekniks begränsningar och utnyttja den utan krav på realistisk avbildning. Det du vet
om motivet kan begränsa dig i återgivningen. Vrid och vänd! Glöm inte dina
drömmar! Var glad! Om bilden blir ett eller flera fragment som ger en glimt av din
lust, ska du vara helt nöjd!

Nästa lektion. Hur gör jag för att det likväl ska bli likt min synupplevelse???
Val av teknik och format är ytterst viktigt när det gäller bildens möjligheter att
gestalta vår språkliga ide´.
Blyertspenna och vitt ritpapper är en mycket
svår teknik…
En bok som gav mig mycket goda insikter var
Björn Melins, Måla och se.

Lektion 2. Avbildning och Kroki Teckning och lite målning.
Jag påstår ofta att vi styrs av våra drömbilder och inre mentala bilder, formade av
minnen, kunskap och livserfarenheter. Av de tre olika sätt som vi skapar visuella
uttryck på, så är kanske drömbilden och den inre erfarenhetsbilden för de flesta av
oss, de som är mest dominanta. Varför ska vi då ägna oss åt seendebilden? Alltså det
lilla optiska avtrycket som ligger an på vår näthinna likt ett fotografiskt spår. Räcker
det inte med att just använda en kamera för att registrera semesterminnet eller
barnens dopstund?
Ja det är egentligen en svår frågeställning och mitt svar och mitt bidrag är varken
unikt eller epokgörande men det är ett medvetet ställningstagande. Att återge
synbilden behöver varken vara konstnärligt värdefull eller bildspråkligt effektiv. Den
kan t o m vara mycket begränsad i sina kommunikativa möjligheter.
I det mycket enkla fallet med att någon/något skymmer sikten så kommer ju det som
ligger utom synfältet att helt utebli i bilden och så småningom också kanske falla helt
i glömska.
Varför ska vi då ändå ägna oss ut att återge synintryck, impressioner och fotografisk
realitet över huvud taget?
Som grund till all utveckling ligger en mycket medveten och systematisk observation
och dokumentation av undersökningsobjektet. Vår kunskapsutveckling kantas av
pionjärer som gjort
mycket noggranna
observationer rent
okulärt och med en
tydlig avbildning och
teckning som resultat
av iakttagelsen.
Leonardo da Vinci och
Galileo Galilei, är två
mycket viktiga exempel
på detta.

Den senare utvecklade t o m ögat genom en
noggrant konstruerad tubkikare. Som barn var
just kikaren ett av mina allra största
fascinationsobjekt. Jag älskar fortfarande
linser och kikare av olika slag. Min första dikt
löd i sin början så här (skriven i 13 års åldern)
När jag var liten såg jag allt i en kikare vars
linser min mor alltid brukade putsa.
Jag minns än idag när vi ritade av celler från
en rödlök genom studier i ett mikroskop.
Årskurs 7.
Jag vill nog hävda att det är alldeles för lite av
observationsövningar i vår skolvärld.
Observationen behöver nödvändigtvis inte
resultera i avritning utan kan även redovisas
verbalt. Försök att beskriva så långt du kan, hur lågan på ett ljus brinner. Beskriv även
själva utslocknandet. Försök att filma det med mobilen och beskriv det du ser. Även
doften kan beskrivas. Var är den som varmast? Vilka färger ser du? Just i den här
övningen blir det paradoxalt nog så att vi inte kan titta på lågan så länge. Vi bländas
och måste liksom ibland se med ögonvrån! Det är inte ovanligt att detta gäller för
många olika observationer. Tänk även på att vi tenderar att upphöja det vi fokuserar
på som särskilt viktigt och låter det omedvetet skymma sikten från andra viktiga
saker. Detta gäller naturligtvis mig själv också. Jag har ständigt jobbat med
självrannsakan och försökt att vidga mitt seende och bli medveten om med vilka
linser jag ser världen!
Liknande övningar kan ge en oerhörd vinst, både som kommunikationsövning och
ökning i koncentrationsförmåga.
Alltså! Verksamhet som inrymmer mycket noggranna iakttagelser är mycket lärorika
och nödvändiga. I bildsammanhang är det främst två fokusområden som kan ge
utökade möjligheter till konstnärlig utveckling. Dels, övning i att gestalta rum, tre
dimensionalitet och dels övning i att teckna människan. Dessa övningar ska också
innefatta att ta hänsyn till tid och rörelse. Livet handlar ju om Oss i TID och RUM.
Man kan göra det tankeexperimentet att försöka berätta något utan dessa
dimensioner. Hur ser en sådan berättelse ut? Utan tid och rum. Jag vill påstå att det
är näst intill omöjligt att återge något utan få med dessa aspekter av livet. Försök!

I ett tidigt försök att göra ett självportträtt så tog jag ett smörpapper som var
genomskinligt nog för att släppa igenom fotografiets olika grafiska toner.
Pennan följde ansiktets konturer och ögonen kom helt rätt på plats. I den något
öppna munnen kunde jag t o m få fram tänderna som hade en liten glipa längs fram.
Jag drog även några streck utmed hals och axlar.
När jag tog bort pappret och såg linjerna över den strävgråa och prassliga ytan blev
jag ganska besviken.
Blev det inte mer likt. Jag tyckte t o m att bilden kändes märkvärdigt livlös och platt.
När jag åter la tillbaka pappret över fotografiet blev jag lite gladare men samtidigt
konfunderad över situationen. Det stämde ju inte. Hur kunde det gå så fel? Hade jag
slarvat? Nä, visserligen hade jag på något ställe tryckt så hårt att pappret buktade sig
där och det gick att ana lite skuggbildning längs konturen. Tänderna liknade mest
tangenterna på ett piano. Jag ville absolut lyckas så jag måste göra ett nytt försök.
Den här gången förde jag över min konturteckning på ett vitt ritpapper genom att
trycka hårt längs linjerna. Allt skulle komma på rätt plats i alla fall.
Jag har en del minnesluckor nu och minns inte hur väl jag lyckades. En svag röst av
min pappa kan jag dock förnimma och han var inte så imponerad. Hur gör en då för
att få det likt?
Ett lyckat självporträtt är ju ett slags bevis på talang. En magisk kraft som kan ge
avtryck hos åskådaren och beundrande kommentarer kan komma genom luften och
lyfta den lille konstnären.
Jag var fast besluten att lyckas. Jag ville bli en bra
tecknare. Jag skickade in en ansökan till Åke Skiölds
tecknarskola. En brevkurs som lovade goda resultat.
Det fanns nästan alltid en talong på baksidan av
Fantomen eller Kalle Anka…
Jag köpte redispennor och ATO stift. Mjuka och hårda
blyertspennor. I slöjden gjorde jag ett ritbord. Nu så.

Att minnas är en osäker promenad som kantas av luckor, önskebilder och förföriska
efterbilder som skapas åter och åter varje gång en företar sig promenaden. Jag inser
alla möjliga misstag som kan infinna sig och formulerar mig med ett ganska stort
mått av försiktighet och reserverad realism.
Det hände ibland att jag ritade av figurer i serietidningar. Mike Nomad, Dennis och
Kalle Anka. Ett tydligt minne har jag av ytterligare en besvikelse och en skarp känsla
av förvåning. När jag tittade efter så noga jag kunde på Mike Nomads tuffa leende
och fina tandrad såg jag att tänderna inte var ritade. Det fanns inga spår mellan
tänderna och munnen var i övrigt mycket sparsamt återgiven.
Hur är detta möjligt.? Slarvar serietecknaren
eller finns det någon form av magi som
skapar min bild? Fortfarande förbryllad men
med en tydlig bild av ett ha gläntat in till
den hemliga konsten att kunna teckna och
återge ett ansikte.
Själv hade jag ju en tydlig glipa och ett svart
gap mellan framtänderna som jag gjorde
allt för att minimera. Jag hade hört att man
kunde klämma ihop dem med fingrarna och
att det skulle ge resultat om en var ihärdig
och gjorde detta varje dag. Än kunde jag
inte teckna min tandrad med ett streck.
Dessa mycket noga gjorda iakttagelser fick
mig i alla fall att inse att det fanns att glapp
mellan verklighet och bild. Man kunde ljuga
och förenkla och ändå få det likt. Numera inser jag ju att det jag hade kommit
underfund med var att det fanns åtminstone två bilder av verkligheten, dels en ögats
seendebild och dels en kunskapsbild av densamma. Det är ofta denna tudelning som
skapar förvirring och tveksamhet vid avbildning. Det är svårt att frigöra sig från vad
en vet. Två detaljer som blev till en tydlig insikt är att en måste vara mycket försiktig
med linjen och konturen. Den finns inte i egentlig mening i den för ögat synliga
världen. Allt är ytor som står mot varandra och uppenbarar sig för oss i olika
kontraster. Vi lägger själva in mycket i bildupplevelsen och är medskapare med vår
erfarenhet. Tecknaren behöver bara göra så mycket och skapa de tecken som är
nödvändiga för att framkalla min inre bild av ansiktet. Jag hade nu svaren och förstod
nu varför det blivit så dåliga bilder av mina första försök till självporträtt.

I konstsammanhang är det mycket vanligt att ett av de stora inslagen i utbildningen
är modellteckning eller kroki. Det finns mycket handböcker i denna konst och det är
väl dokumenterat på nätet. Att ha grundläggande kunskaper om människokroppen är
ju ganska självklart och nödvändigt för att kunna gestalta henne. Anatomiska studier
och grundläggande kunskaper om skelett kan också ge stöd åt gestaltningsförmågan.
Jag har själv under mitt år på Idun Lovéns konstskola ägnat ett helt läsår mellan 9 och
12 varje dag åt denna övning. Jag har dessutom i min lärargärning undervisat i denna
konst. Självklart utvecklas i och med denna erfarenhet en slags idé om hur en den
studien skall bedrivas. Jag ser främst att det är två olika aktiviteter som görs och att
de har två olika syften. Det ena är just träning i observation. Den andra är träning i att
gestalta en upplevelse. I den finns även träning i självkännedom och träning i
inkänning med sin omvärld (Rum och
Människa).
Den första är vad jag kallar
modellteckning/målning. Modellen
står ofta i längre ställningar och
erbjuder till noggranna observationer
och registrering av kroppens faktiska
utseende. Det finns även tid till
omsorgsfullt måleri med olja eller
akryl i detta moment. Med längre
ställningar avser jag tider på 5 upp till
45 minuter. Ibland efter en paus kan
ställningen åter intas och studien
fortsätta.
Den andra som jag kallar
Kroki, är max 5 minuter. Ofta
kortare ner till sekundnivå.
Modellen får även i denna
studieform röra på sig eller
fixera en fryst rörelse som

t ex hur kroppen formas efter att nyss fångat en stor och tung medicinboll. Syftet
med krokin är att träna sig i att ”uppleva” modellen i hela sin kropp. Öva sig i
inlevelse och empati. Gå in i en roll och känna som modellen. Bildarbetet som sker
här är helt inriktat på att försöka hitta sätt att uttrycka just denna inlevelse. Detta
kräver ett stort mått av trygghet och tillgång till verktyg som det går att arbeta
snabbt med och som också är dynamiska och formbara. Det är mycket svårt att i
dessa situationer åstadkomma artistsiska och schvungfulla linjer eller penseldrag.
Visst, en kan chansa och vips, ibland står en där med ”hole in one”! Oftast är det dock
en mycket energikrävande och uttröttande övning där du är ganska matt efter att ha
gjort kanske uppåt 20-30 studier under 45 minuter. Jag kan lova att alla som
underkastar sig denna övning kommer att utveckla sin konstnärlighet och det
kommer bli helt uppenbart för studenten vilka bilder som har den där förmedlade
upplevelsen som for genom kroppen under de sekunder som bildarbetet ägde rum.
Befriande skönt!
Många studier är mer eller mindre misslyckade, men det ger erfarenhet och lägger
sig som spår när du sedan tecknar och målar utan modell. Krokin går även att
tillämpa på djur eller vardagliga föremål. Jag har haft övningar där jag ställer upp ett
stilleben i 2 minuter för att sedan raskt kasta om föremålen. Inlevelseförmågan kan ju
vara lite svår i dessa fall så det rekommenderas att välja föremål som kan användas av
handen eller assessorer som en har anknytning till. Estetisk dragningskraft underlättar
också inlevelsen.
Exempel på tekniker som lämpar sig för kroki. Kolkrita. Tapetklister och rivna
tidningssidor. Ståltråd. Tandstickor. Mjöl på svart botten(bricka). Man kan färga

mjölet med olika kryddor eller pigment så det finns åtminstone tre nyanser.
Uppfinningsrikedomen finner inga gränser här… det viktiga är att det går arbeta
snabbt och formbart. Med mobilen kan du spara lyckade uttryck! Även om det är
mycket roligt med dessa experimentella tekniker så används det för det mesta en
hyfsat mjuk penna, 4b eller kolkrita. Har en övat upp sin förmåga att gestalta sina
upplevelser i krokiövningar har en sedan med sig detta oavsett vad man avbildar eller
gestaltar. Minnet av de lyckade stunderna etsar sig fast och den trygghet och det
självförtroende som då utvecklades finns ofta kvar och kan plockas fram igen.
Avbildningsövningar har naturligtvis även andra sätt och metoder. Det är viktigt att
känna till lite om perspektivteckning eftersom det representerar ögats bild av vår
värld. Detta är inte något naturligt och måste övas upp. Ett barn tecknar inte
omedelbart perspektiv utan är mer expressivt och redogörande av vad det vet. Om
barnet skall rita en miljö t ex, är det inte ovanligt att se den här teckningstypen:
Utgångspunkten varierar och vi ser sällan något som är skymt. I detta fall finns det
dock lite framför och bakom. Barnets kropp fortsätter under lakanet. Paret tycks
passera en bänk eller dylikt. Fågelperspektivet som blandas med gatuperspektivet
(jmf sängen och det till synes liggande trädet) är en typisk och logisk beskrivning av

det barnet vet och vad det minns. En livfull och bra beskrivning även om den är fel
rent synperspektiviskt.
Jag rekommenderar nätets alla tutorials om detta ämne om en vill fördjupa sig i både
två- och trepunktsperspektiv. Vad som kan
vara en god övning är att lära sig att avbilda
några grundvolymer och grundformer i olika
vinklar. Teckna och måla klot, kartonger koner
mm. Att teckna av frukt kan vara roligt.
Om jag har ritat en låda kan dess linjer vara
ett gott stöd för hur t ex bilens linjer går om
den finns i lådan.
Något som är helt avgörande för en trovärdig
återgivning av ett synintryck är ljus och skugga.
Dessa är mer eller mindre närvarande och
framträder alltid om du kan se ett föremål. Det
går också med hjälp av stödlinjer och perspektiv
att reda ut hur skuggorna faller.
Ett tips kan
här vara att
man förenar
två mål med
ett grafiskt
spår. Om man
samtidigt vill
få fram
skuggningen i apelsinen och lite av dess ytstruktur
kan en försöka imitera dess karaktär med pennan
eller penseln. Kom ihåg att vara försiktig med att
använda jämna konturer som förstör volymen och
ger ett platt utseende.
Djupverkan i bild får även vi om vi låter det som
finns bakom att skymta fram. Det som är nära är
tydligt och mättat i varma färger, medan de fjärran
träden tycks svaga oskarpa och blåaktiga.

Sten Dunér Inge Schiöler
Carl Kylberg

Det finns mycket att också säga om färger och måleri. I den mycket noggranna
observationen kan ett fokus ligga i att försöka se vilken färg skuggan har. Svart och
brunt är bara illustrativa skuggfärger och stämmer aldrig överens med det egentliga
synintrycket. Hur får man fram en mörkare gul färg? Nä…inte blanda i svart, Prova
alltid med färgens komplementfärg! I detta fall LILA!
Jag rekommenderar följande böcker
om färg.
Goethes färglära, Pehr Sällström
KG Nilsons färglära
Färg och färgupplevelse, Johannes Itten
Vad färg är? av Ulf Klarén
Stilleben av Paul Cézanne.

Lektion 3. Den moderna konstens betydelse.
Med modern konst menar vi konst som framträder mellan ca 1850 – 1950. Det är en
period på nästan 100 år. Den mest uppmärksammade tiden koncentreras till tiden
strax före sekelskiftet och ett par decennier in på 1900-talet. Själva beteckningen är
inte viktig och kan säkert benämnas på annat sätt i andra sammanhang och i framtida
beskrivningar. För mej betyder den, den tid då konstnärer befriade sig från sina
uppdragsgivare och började skapa bilder med syftet att undersöka verkligheten. De
lämnade sina ofta mörka bildverkstäder och gick ut i naturen, stadslandskap och
industrier och upptäckte att inget motiv var för litet för konstnärens öga. Vardagliga
och profana motiv av arbete och människor och maskiner i rörelse blev viktigt och
maktens avbildade män fick nu allvarlig konkurens med andra alldagliga bilder i den
nu ökade användningen av visuella uttryck i tidningar och böcker.
I denna bild av Gustave Courbet, Stenbrytarna från 1849 är huvudmotivet själva
arbetet och sammanhanget. Att i bild skildra människor och inte visa deras ansikten
upplevdes säkert mycket provocerande vid denna tid.
Min tanke med att berätta om modern konst har inga konsthistoriska ambitioner utan
jag använder bara den för att belysa några grundläggande undersökningsområden
som bildarbete kan ha och låter konstbilderna illustrera dessa fält.

Nyckelordet för den moderna konstens utveckling är frihet och frigörelse. Utan
uppdragsgivares egennyttiga och egoistiska motiv ägnar sig konstnären nu åt
självformulerade och hämningslösa undersökningar, precis som ett barn som sakta
lämnar snuttefilten som genom lek och kroppslig kontakt får mer och mer kunskap
om den värld som det precis är kommen till. Detta liknar vilken vetenskaplig process
som helst och de konstnärer som deltog i denna omfattande rörelse har i mångt och
mycket format den moderna människans bild av både sig själv och omvärlden. Detta
gäller åtminstone i den kulturvärld som vi benämner den västliga.
Låt oss nu gå steg för steg igenom de olika faser som den moderna konsten
genomfor. Utvecklingen är naturligtvis inte så här enkel och sekventiellt kronologisk,
men i en framställning som den här är tanken bara att göra det tydligt vad som skiljer
de olika sätten åt. Livet är en helhet och när vi klassificerar verkligheten så här är det
inte för att polemisera eller värdera dessa utan för att tydligare helt enkelt se just
denna helhet. Det är orienteringsmärken i en komplex och svårförståelig verklighet.
Jag ser följaktligen dessa så kallade ismer och konstriktningar som delar i den
framväxande modell av vår mångskiftande och häpnadsväckande spännande
verklighet som nu har blivit en naturlig del av vår världsbild.
Impressionism. Kubism. Expressionism. Surrealism. Futurism. Dadaism och Fauvism.
Utöver dessa är begrepp som, Realism/Romantik, Akademisk/Naiv,
Naturorgansisk/Suprematistisk konst användbara som riktmärken för en beskrivning
av de olika konstriktningar som etablerades under den moderna konstens årtionden.
För att belysa hela tiden fram till
idag så vill jag bara nämna
begrepp som popkonst,
konkretism, perfomance,
happenings,
postmodernism, konceptkonst,
installationer och virtuella
verkligheter, som relief till de
begrepp och ismer jag tycker
kännetecknar ”det moderna”. De
har alla bidragit på olika sätt
som både metod och sociologiska iscensättningar till ökade kunskaper om
människan, genom sin ofta inneboende interaktivitet där även åskådaren spelat stor
roll.

Impressionism. Intrycket och framför allt synintrycket är det viktigaste.
Konstnären lämnar definitivt den mörka ateljén och beger sig ut i naturen och har
som undersökningsfält att klarlägga hur ”Ögat ser världen”. Det är vid denna tid som
skuggorna i målningar lämnar det bruna och svarta illustrativt och oreflekterade
återgivningssättet. Huvudfokus för konstnärerna är ljus och skugga. Det upptäcktes
att färgernas vågrörelser ”blandades” på väg till betraktarens öga. Egentligen är det
en s.k. additativ färgblandning. Den fungerar på samma sätt som en bildskärms sätt
att skicka ljus till åskådaren genom olika grader av intensitet av färgerna rött grönt
och blått. RGB. Konstnärerna renodlade ibland detta genom att
måla tätt applicerade prickar för att på det sättet få rena och skiftande
färgupplevelser.
Pointillismen utvecklades som en gren av
impressionismen. Det är ju helt naturligt att
det växer fram en helt spektrum av
konstnärer som går från en ytterlighet till en
annan. Inte helt ovanligt försvarades den
egna hållning både som högre och bättre än
de mer vagt formulerade konstnärerna. Vi ser
sådana ”bråk” än idag och är ganska ytliga
och ger sällan mer djup till vår världsbild. De
är snarare en del i ett sociologiskt spel där man försvarar den egna insatsen för att
legitimera sitt ställningstagande. Jämför antagonismen mellan Android och iPhone.
Pc och Mac. Detta spels egentliga orsaker finns beskrivet av den franske sociologen
Pierre Bourdieu i olika skrifter. Vad som också kännetecknar de olika
konstriktningarna är att de likt
vetenskaperna försöker hitta en
slags minsta byggsten för bilden.
Upptäckten och sökande av
atomen och elementarpartiklar var
ju fysikernas fokus och det leder
till att konstnärerna också borde
hitta dem i sina forskningar.
Pointillismens prickar är ju ett
hyfsat svar på detta.

Om konstnärens uppgift nu är att
samvetsgrant ge oss en sann bild
av verkligheten, är det då
tillräckligt att måla den
impressionistisk? Ja, vad kan vi ana
för begränsningar? En uppenbar
brist är ju att det är svårt att
skildra bakom och skymda delar i
bilden. Det kan ju hända att vi vet
mer än det går att avbilda från en
punkt och med en horisont
(ögonhöjd). Det är med denna
insikt kubisterna nu börja forma
sin speciella aspekt och idé om verklighetsåtergivning. Ska man ge en korrekt bild av
verkligheten och skildra det en VET kanske en måste komplettera med flera vyer för
att på det sättet även skildra det som inte syns från ett håll. Vidare vad består världen
av för olika byggstenar? Om en förenklar och renodlar vår omvärld kan den sägas
bestå av en kombination av de grundformer och grundvolymer som matematiken
redan beskrivit. Pablo Picasso gör detta
och då kan en gråtande kvinna bli så här:
Tanken med en den målningen är ju inte
ren avbildning. Betraktaren måste
engagera sig likt en avkodning och
liksom ”läsa” bilden med hoppande
ögonrörelser. Det blir en intellektuell
handling och lite mer krävande än att
bara titta på den. Det är väl nu som det
hos en del formas tankar som: man ser
inte vad det föreställer? Vem som helst
kan ju måla på det viset! En del fördomar
grundas nu och många lever kvar än
idag. Kubisternas kreativa och lekfulla
bildarbete smittar ändå av sig i många
sammanhang och jag tror inte man nog
kan betona vilken frigörande och även
demokratiserande funktion detta

medförde. Alla kan! Lite likt det som nu sker med mobilen. ALLA är fotografer. ALLA
kan lägga på spännande filter och göra kollage som ökar språkligheten i bilden.
Kollaget, som motsvarar ögats ”seriebildstagning” under perceptionen är nämligen
kubisternas utvecklade sätt att skapa bilder och skulle senare även inspirera
DADA-isterna i sina dråpliga bilder.
Innan vi kommer till Dadaisternas anarkistiska konst så utvecklas nu, ur behovet att
skildra den mångskiftande verkligen, nya sätt att måla för att det inte räcker med att
bara återge det men ser och
vet. För hur är det egentligen?
Vad händer när du sitter och
betraktar världen? Blir du helt
opåverkad av vad du ser? Är det
inte så att du känner både lycka
och oro beroende på det
scenario som utspelas. Att även
spegla sina känslor inför
motivet kommer att bli
expressionismens bidrag i
verklighetsforskningen. Hur gör
en då det? Känslor liknas ju vid
vågrörelser och havets
brusande skumrörelser. Linjen

och starka färger blir de viktigaste byggstenarna i bilden. Inget kan som linjer och
färger uttrycka små subtila tillstånd som huttrande frossbrytningar till översvallande
ångest och oro! En av världens mest kända målningar och mest reproducerade bild är
Edvard Munchs Skriet!
Flera tolkningar finns av denna bild och eftersom alla bilder är mer eller mindre
någon form av självporträtt eller projicerade omedvetna föreställningar så är ju inte
denna ett undantag. En mer prosaiska analys ger svaret att han påverkats av ett stort
vulkanutbrott (Krakatoas utbrott) i Indonesien och att himlen blev ovanligt färgad och
uttrycksfull. Ur hans dagbok: ”Plötsligt blev himlen blodröd. Moln som blod och eldtungor
hängde över den blåsvarta fjorden och staden, och jag stod ensam och skakade av skräck. Jag kände
ett oändligt skrik skära genom naturen.”
För att försätta sig i olika sinnesstämningar kan man utmana livet i gränslöst leverne
och även droga sig för att uppleva starka känslor och sinnesstämningar.
En specialgren av expressionismen är en extremform av användandet av starka färger
och vildsint måleri, nämligen Fauvismen. ”Vilddjuren”. Möjligen bidrar de till att ta
med den mänskliga extasen som ett komplementärt stildrag till en verklighetstrogen
människogestaltning. Till gränslöst skapande och lekfullhet anslöt sig den spanske
målaren Joan Miro´ och ett besök på hans museum i Barcelona rekommenderas!
Konstnärerna fortsätter sitt trägna forskningsarbete
och börjar rikta blicken inåt. Som konstnär är en ju en
del av verkligheten och då kan en ju inte utelämna
henne. Mest påtagligt för var och en är ju att vi
faktiskt påverkas av händelser och upplevelser i livet
som sedan återspeglas i drömmen, både som erotisk
glädje och panisk skräck. Detta är ju viktigt och måste
ju också komma med i bilden. På verkligheten finns
alltså ytterligare en verklighet, Surrealismen. Måla
sina drömmar om än i vaket tillstånd det är var de
försöker göra.
Savador Dali
Gustav Klimt

Vid denna tid utvecklas även filmkonsten och
många konstnärer söker sig till denna för
drömmen så lämpliga uttrycksform.
Drömfabriken i Hollywood. Många filmer är
ju just drömmar med både åter- och
framåtblickar. Och det är just det Futurister
tar fasta på. Framtiden och att världen måste
återges så att rörelsen syns! Jorden snurrar
oavbrutet. Om en konstaterar att livet är i
ständig rörelse följer ju snart frågan: Vart är
vi på väg? Futurismen ställde frågor som dessa och här kan en ju bara gissa eller
försöka påverka svaret själv! När det gäller livets största fråga så handlar den ju om
LIVET självt och DÖDEN. Hur ska
det gå för jorden och universum?
Världskriget hade ju inte undgått
någon och alla var på något sätt
drabbade av dess hemska
verkningar. Här utvecklades två
riktningar. En italiensk och en rysk.
Båda glorifierade våldet! Den ryska,
såg freden som mål, medan den
italienska fäste sig vid kriget och
ville behärska världen med en
fascistisk världsbild. Den starke ska
segra över den svage.
I den här mycket kortfattade beskrivningen utesluts
naturligtvis många nyanser och subkulturer av dessa
riktningar och ser vi detta i ett konsthistoriskt
perspektiv så flyter gränserna ofta ihop och det är ett
nätverk av händelser i tid och rum som sker och styr
utvecklingen. Så föregicks mycket impressionistiska
och expressiva undersökningar av havet och stormar
av William Turner redan under 1800-talets första hälft.
Hieronymus Bosch (1450 -1515) skapade monstruösa
figurer i drömska och surrealistiskt återgivna
landskap.

Hur kan då konstnären gå vidare om en
vill undersöka verkligheten. Är inte allt
gjort nu… går det att gå längre än att en
hyllar kriget som det största konstnärliga
uttrycket? Ja möjligen kan en ställa sig
helt utanför hela det etablerade
samhällsprojektet och helt enkelt strunta i
allt. Skrota alla regler. Hylla myllan. Baka
bröd på världens alla ordböcker. Hitta på
nya ord. Lek och lev. Det är svårt att
kategorisera Dadaismen men lite av detta
gör de i sina utspel och avantgardistiska
konsthandlingar. Hugo Balls gränslösa och ologiska beteende känns trots allt både
sant och inspirerande.
Går vi så ytterligare ett steg i vad människan kan företa sig hamnar vi kanske i att hon
ställer sig i Guds ställe. Vi uppfinner en ny verklighet. Den ryske konstnären Kazimir
Malevitj, försökte sig på detta i sina konstnärliga projekt som brukar kallas
suprematism. Här ”Svart kvadrat på vit botten”.
Parallellt med alla dessa konstriktningar var det många som ställde sig i politiska
rörelsers led och målade kampbilder och politiska slagaffischer. Ofta hamnade dessa
konstnärer i en lite förenklad och heroiserande fotografisk realism. Lite förklenande
uttryckt -”Diskbänksrealism”. Andra sökte sig till religion och andligt utövande och
hamnade i Abstrakt teosofi och
moraliskt förpliktigande bilder .
Andra målade i ikonografiska och
tillbedjande, magiska uttryck.
Hilma af Klint
Piet Mondrian

Slutligen om konstnären stod utanför allt detta och målade bara för sin egen lusts
skull utan utbildning och utan egentligen andra mål än att det möjligen blev en
terapeutisk livsform, så radas världens alla amatörer upp som konstnärer. Naivister,
autodiktakter och livsnjutare, levnadskonstnärer och ibland rena hötorgsmålare.
Jag avslutar med denna bild på en älg av naivisten Nils Nilsson Skum.
Och som kontrast till den, min lärare på konstfacksskolan, Kalle Björks skulptur,
”Älgen i våra hjärtan”, Solna tunnelbanestation.

Lektion 4. Komposition och kreativitet.
Det går att komponera många olika aktiviteter och föremål. Det kan gälla mat, musik,
inredning, en resa mm. Kompositionen föregås ofta av förväntningar och lustfylld
planering. Ett mycket fundamentalt inslag i allt komponerande är att det sker i en
begränsad tid eller i ett avgränsat rum. Ibland är denna avgränsning ett svårt och
konstnärsorienterat dilemma. Ibland är det helt givet och insatsen är fullt fokuserad
på att t ex utnyttja den begränsade lilla etta som är ditt första egna hem.
Komposition är lite som att städa. Iordningställandet har flera olika målsättningar. Det
ska se fint ut. Man ska hitta sina saker. Man vill bjuda in och samtidigt säga något om
sig själv. Motsatsen till god ordning är KAOS. Det flyktiga och ogripbara. Bullret,
Vi förstår att komposition handlar om att ställa i ordning en begränsad yta för ett
speciellt syfte. Det kan vara en praktisk funktion. Det kan vara av estetiska skäl. Mode
och tidsströmningar. Det kan vara för att uttrycka social status eller politisk och
religiös tillhörighet. Vi pratar om form och innehåll. Två aspekter på alla mänskliga
produktioner. Vi kan tänka oss en axel mellan dessa poler.
Form - Glas Innehåll - Mjölk
I vilket glas dricker vi mjölk?
Ibland är det formen som är viktigast, ibland är det innehållet. Många gånger
försöker konstnären att komma till en balans mellan dessa poler. Formen skall liksom
uttrycka ett förväntat innehåll. Eller, innehållet kräver en viss form. Ibland bryter den
kreative medvetet mot båda poler och är vildsint och/eller innovativ. Det kan också
bero på okunskap eller bara provokationslusta. Ett experiment.
För en bildmakare är ju det första konstnärliga valet en fråga om ytans storlek och
form. Material underlag mm. Bildens syfte och språkliga innehåll blir ofta viktigt för
valet. Du styrs mer eller mindre, beroende på den omgivning (kontext) verket är tänkt
att få.

Komposition handlar om våra livsvillkor och grundläggande livsbetingelser.
Några av de allra viktigaste redskap och begrepp som är verksamma vid arbetet med
komponering är:
Kontrast - likhet/olikhet. Synas och upplevas väl.
Balans. Goda proportioner. Ofta hämtade från naturen och människan.
Symmetri/asymmetri. Liv/död - Stillhet eller rörelse. Riktningar. Tid.
Upprepning/variation. Takter, rim och struktur. Tid och rum.
Tyngd/lätthet. Gravitation.
Djup/yta. Rumsligheten. Platt och slätt mot relief och djupstruktur.
Exempel på kontraster:
Organsikt/oorganiskt. Konstgjort eller från naturen.
Drömskt och/ eller vaket. Romantik och/eller realism.
Fantasi /regelbrott ställs mot bundet/konventionellt.
Stort/litet. Tjockt/smalt. Kort/långt. Mjukt/hårt.
Rymligt/trångt. Inkludera/exkludera. Svävande/fastsatt. Möjligt/omöjligt.
Färgkontraster. Komplementfärger Egenkontraster Svart/vitt.
Smutsigt/rent. Grumligt/klart. Stabilt/darrigt. Fast/flyktigt.
Vertikalt/horisontalt. Liggande/stående. Diagonal/rak

Komposition är också förenat med kreativitet. Det går att hitta på nya kontraster.
Variera mönster. Skapa fantasifulla möten i tid och rum. Använda slumpen som en
kontrast till det förutsägbara. Från liggande till stående. Vara långsam eller snabb.
Vågrätt mot lodrätt.
Mycket av människans lust och
livsarbete handlar om att se
mönster och tydliga strukturer ur
det som till synes är helt
slumpartat, Vi vill ha ordning. Vi vill
se gestalter i dunklet och i
skuggor. Vi vill veta vad det
okända ljudet betyder. Vi vill se
ansikten och djur i
molnformationer.
Vi vill reda ut universums utbredning och i slutänden veta vad livet går ut på.
Kreativitet är barnets grundläggande och nedärvda förmåga och kraft som helt enkelt
behövs för att förstå och orientera sig i världen som hen är skapad till.
Man kan inte nog uppmuntra och skapa kreativa miljöer för barn (och gamla för den
delen också).
Ett sätt att stimulera till komposition är att lägga pussel som kan ha flera olika
lösningar. Detta övar upp
förmågan till värderingar och egna
omdömen. T ex Tangram.
Jag är också medveten om att en
också måste skapa situationer med
klart definierade lösningar. Känslan
av att lyckas med enkla gåtor och
problem är också mycket viktigt.
Det gäller att hitta en balans mellan
dessa ytterligheter.

Människan har en unik förmåga att se gestalter i olika former och mönster. Här finns
det några s k gestaltlagar som beskriver denna förmåga och som skapar betydelse.
1. Närhetslagen. 2 Likhetslagen. 3 Kontinuitetslagen.
A. Exempel på närhetslagen kan vara en rektangel som ligger nära en cirkel. Det blir
en figur/person eller bokstaven i. Gestalterna
framträder beroende på erfarenheter och
kulturella särdag och färdigheter. Är det flera
former kan det bli oklart och otydligt.
Sammanhanget och förtydligande
kommentarer kan styra gestaltbildningen.
B. En mexikan steker ägg! (barndomsgåta). C.
Likhetslagen gör det möjligt att se en kö eller
ett par i mängden!
Något som aktiverar till nya och
oväntade händelser är rollspel i
olika former. Att leka med dockor,
seriefigurer, plastdjur mm skapar
både innehåll och form på ett
intuitivt och lekfullt sätt. En viktig
detalj är att ha några bestämda
regler för var/hur spelet ska gå till.
Det är ju i dessa gränser och ramar som kreativiteten växer. Ingen tycker det är kul att
leka kurragömma om man får
gömma sig vart man vill. Det blir
för svårt att hitta och uppmuntrar
inte till att hitta kreativa
gömställen. Ett sätt att komma på
olika bildlösningar är att fingera
olika iscensättningar och skapa
roller som får agera efter olika
händelser. Hur ser denna enkla
figur ut om den blir utsatt för ett nålstick? Får chansen att
sväva fritt? Är starkast i världen? Orolig. Prova i fantasin!

Några exempel på kompositionsbegrepp – balans och proportioner.
Symmetri. Bildhalvorna är lika!
En fjäril. Människokroppen.
Ett specialfall - är Gyllene snittet.
Ungefärligt denna talserie:
Tyngd/ lätthet.

Uppgifter som stimulerar till komposition och kreativitet.
Välj ut ett kontrastpar, t ex kort och lång. Rita något som är långt! Försök sedan att
rita något som är längre! Vänd på uppgiften och rita något som är kort. Håll dig inom
en bildruta i varje försök.
Gör sedan ett kollage med alla ritförsöken … jo, en kan bli överraskad av resultatet.
Tips! Placera en skatt i bilden! Skräm dem med ett hot!
Använd inte för många kontrastpar i en bild. Det är svårare och blir inte lika tydligt i
övningarna om det blir för mycket att hålla reda på.
Verkligheten är ju oftast mycket innehållsrik och även motsägelsefull. Konstnärens
uppgift är att både förenkla och ge form åt verklighetens små nyanser och beskriva
nya fenomen och beskriva det dolda. I språkets form måste man begränsa sig och
fokusera på några saker i taget. Jämför med Karl Ove Knausgårds romanprojekt – Min
kamp. Eller Marcel Prousts, På spaning av den tid som flytt! Tunga kulturgärningar,
men kanske då också mycket svårtillgängliga!
Arbeta med slumpen. Försök att hitta på slumpartade sätt att skapa en bild. Du kan
låta rivna papperslappar med olika färg eller struktur singla ned över en bestämd yta.
Detta är mycket viktigt. Rita eller avgränsa på annat sätt denna yta! Det som skiljer
mellan god/medveten komposition från lite flyktigt/oengagerat bildpyssel är just
konstnärens fokus på hela ytan. Se efter hur lapparna faller och skapar ytor mellan
sig. Mellanrummen, de ordlösa formerna som ofta är mycket viktiga för bildens uttryck
och karaktär är lika viktiga som de bilddelar som en med ansträngning först fokuserar
på. Fota av med mobilen. Gör många försök!
Använd ovanliga sätt att rita och olika verktyg. Sax, penslar kritor mm . Rita med
vänsterhand. En fot. Använd mjöl och spagetti! Vatten och tidningar! Lek på utan
krav på resultat. Glöm inte att städa efter dej!
Dokumentera med avritning eller foto.
Meditera över resultaten… vilken tycker du bäst om? Tvinga dem in i olika klasser och
gruppera efter något eller några kontrastpar. Det kan vara innehållsorienterat som
t ex vilken bild är rikast, snålast… lyckligast? Det finns ingen gräns för detta men
aktiviteterna övar upp din hjärna till att uppleva och gestalta och värdera bilder med
varierande form och innehåll!
Helt enkelt ---- du komponerar!!!!

Lektion 5. Bildanalys.
Bildanalys
…att läsa bilder!
Att läsa bilder är en omfattande och komplex process som kräver samma grad av
koncentration och färdigheter som liknar den ”vanliga läsprocessen”. De flesta av oss
tränar mycket lite på detta och saknar även kunskaper om symboler mm och
bildminnen från tidigare bildläsningar. Detta i kombination med att vi spontant ofta
nöjer oss med att ”drabbas” av bilder gör bildläsning till en mödosam process där
många av oss stupar i trötthet och förvirring över att kanske också undra om man
läser rätt. Den här texten vill röja undan något av de hinder som finns, för att på det
sättet kunna fördjupa sin bildupplevelse och dessutom ge ett språk till en mer
nyanserad förmåga att kommunicera med den med sin omgivning. Texten vill även
stimulera till eget bildskapande.
Klicka eller scanna! Se en film som belyser samma innehåll!
Klicka eller scanna! Läs en spännande text om film!

Den teoretiska analysen
En analys av ett språk kan ha minst tre olika fokus, enligt kommunikationsmodellen.2
1 Sändaranalys 2 Medieanalys 3 Mottagaranalys
Det kan vara klokt att särskilja dessa för att undvika förvirring.
De tre olika analyssätten kan aldrig helt separeras från varandra då upplevelsen och
intrycken av ett språk är en komplex helhet.
Den analys som presenteras här, har bilden (mediet) i centrum och söker svar på
frågor som --- Hur är bilden skapad för att beröra, drabba och övertyga oss?
Dessutom svarar den ingående på hur gör man för att synas med sin bild.
Det första steget i en bildanalys kan vara att avgöra vilken bildkategori som bilden
tillhör. Konst, Propaganda, Kunskapsbild, Nyhets och/eller Dokumentärbild.
I vårt fall har vi valt ut en reklambild. En reklambilds syfte är tydligt och lätt att känna
igen. Den är dessutom lätt att hitta i tidningar och tidskrifter.
För att det ska vara ännu tydligare väljer vi ut en helsidesreklambild ur den tidning vi
hittar bilden. Alltså inga små radannonser där jag uppmanas att köpa leverpastej till
extrapris…nej en rejäl helsida ger en tydlig yta att börja analysen med. Vi ska ställa tre
frågor till bilden!
Fråga 1. Vad har bildmakaren gjort för att synas?
Det första vi ska försöka klarlägga är hur reklammakarna har gjort för att synas med
bilden.
A: Det allra mest grundläggande för att skapa bilder som syns är
att de innehåller ljus. Alla bilder innehåller någon form av kontrast,
annars skulle den överhuvudtaget inte synas.
Ljus är alltså det mest grundläggande kravet. Ljus är i viss mening
detsamma som FÄRG och i vårt fall räknar vi även svart och vitt till
detta begrepp. Om man vill synas med mycket tydliga kontraster
och använda de största kontrasterna kan man ju välja att ha helt vita och helt svarta
partier i bilden….vill man jobba med de största färgkontrasterna kan man välja

komplementfärgerna som ger den maximala kontrasten. Gul - Lila. Röd - Grön. Blå -
Orange. I cirkusmanegen väljer man ju att lägga en spotlight på clownen --- allt för
att synas. Detsamma kan även göras i en bild, med en klar ljussättning på en del eller
delar i bilden.
B: Om man nu utöver ljuset vill skapa ytterligare ett sätt att synas, kan man med hjälp
av rörelse få tittarna att stanna upp och lägga märke till bilden. Eftersom vi är
reflexmässigt inställda på att uppleva rörelse, så kan man lätt utnyttja detta för att
fånga ögonen dit.
Ett sätt att uttrycka rörelse i en bild är helt enkelt att avbilda en rörelse…t ex en
människa som springer, eller en människa som kastar med huvudet så att håret
lägger sig i luften. Vi kan förstärka rörelsen med bl. a , fartstreck och kontraster
mellan tydligt och suddigt.
Ett annat sätt att utnyttja rörelse i bilden är att genom medveten komposition få
ögonen att vandra över bilden, så kallad blickavsökning. Om man på ett tomt ark
papper ritar en rund svart plump, kommer ögonen automatiskt att dras dit. Ritar man
sedan ytterligare en plump en bit därifrån, kommer ögonen att växla fram och tillbaka
mellan plumparna. Om jag är tillräckligt engagerad i bilden kommer detta att fortgå
tills jag tycker att bilden får en meningsfull tolkning, eller att jag helt enkelt själv hittar
på ett innehåll. Det finns två enkla lagar som gör att jag vill hoppa med blicken över
bildens yta, Den första är den så kallade LIKHETSLAGEN4
, som i fallet med plumparna.
Likheten kan omfatta antingen form eller färg. Den andra är NÄRHETSLAGEN4
. Ytor
som ligger i närheten av varandra, tenderas att uppfattas som en helhet. Efter en
stunds blickande fram och tillbaka kan t ex en stor svart prick placerad strax ovanför
en färgad stapel upplevas som ett I. Pricken över i:et!
Dessa små ögonrörelser över bilden kan tyckas små och oansenliga, men är i själva
verket mycket viktiga för inlevelsen och upplevelsen av bilden. Du kan jämföra
rörelsens betydelse vid en smekning och en stillaliggande hand på ryggen. Efter en
stund kommer den stilla handen i sin enformighet att utmatta signalerna till hjärnan
så att vi inte längre känner att en hand vilar där. Rörelsen är säkert grunden till alla
upplevelser och det finns ingen bild som inte på något sätt framkallar små
blickförändringar över ytan. Frågan är bara hur mycket av medveten komposition
som kan urskiljas för att se om den har hjälpt till att förstärka ögonens vandring över
bilden.

C: Utöver ljus och rörelse kan man i bilden leta efter försök att återge ljud och smak
och lukt för att se om det har använts för att skapa uppmärksamhet. I film är det inte
så svårt att återge ljud, men hur är det i en stillbild? På samma sätt som rörelse kan
markeras med fartstreck och andra markeringar, kan man i stillbilden t ex rita en
stjärna eller skriva ut ordet PANG med ett explosivt typsnitt. På samma sätt kan man
försöka återge lukt och smak med markeringar och andra bildelement. Tänk på!
Mmmm….Marabou!
Sammanfattning av fråga ett.
I bilden gör man allt för att stimulera våra sinnen. Framförallt ögat, med
bländande ljus och färger och avslöjande rörelser. Men även till andra sinnen för
att framkalla förnimmelser av bl. a ljud och dofter.
Det gäller att synas!

Fråga 2. Hur övertygar bilden?
I fråga 1, handlade det om våra sinnen. Nu vänder sig bildmakaren till vår hjärna. Vad
ska läsas och tolkas i bilden. Här ska vi leta efter delar av bilden som entydigt
antingen är sanna eller falska.
A. All TEXT, ska ju läsas och översättas av hjärnan till en betydelse. Ofta är texten en
ren utsaga som kan vara sann eller falsk. Ibland kan den ju naturligtvis även vara ett
utrop eller en känsla.
I det sammanhanget är det en text som faller inom ramen för fråga ett eller som vi
ska se senare under tredje frågerubriken, Drömmar och behov.
B. Det är inte bara text som skall läsas. Det finns även bilder som används tydligt i
argumentering och som måste läsas och tolkas av tittaren. Några exempel är:
Diagram, Kartor och Schematiska bilder.
Ett kurvdiagram måste vi ha lärt oss tolka för att det ska säga oss något. På samma
sätt förhåller det sig med en mängd andra bilder som tex. röntgenbilder, satellitbilder,
ultraljudsbilder mm. Alla så kallade Instrumentella bilder.
C. En tredje bildtyp som direkt riktar sig till läsning är serien. Det krävs minst två
bilder till en serie och i ett förekommande fall kan man tala om jämförande bilder.
Bild A --- Bild B. T ex, före och efter användandet av en speciell hudsalva mot finnar.
Bildserien är särskilt tydlig och stimulerar hjärnan att jämföra bilderna och den
information som tolkas är den uppenbara förändring som sker mellan dem. I
filmsammanhang är det så kallade klippet ett fenomen som skapar betydelse i kraft
av sin kontrast och förändring
Med två bilder I EN SERIE går det att aktivera hjärnan till språngvisa kast mellan dem
så att det sker en ny betydelsebildning. Dialektism. Min lärare på konstfack Gert Z
Nordström utvecklade t o m en hel pedagogik med detta som
utgångspunkt.
Sammanfattning av fråga två.
I bilden använder man sig av text och bilder, med trovärdiga metoder som t ex
diagram och bilder med vetenskaplig karaktär, t ex medicinska bilder och
bilder, framställda med hjälp av modern teknik, så kallade instrumentella bilder.
Bildserien används också för att tydliggöra skeenden och förtydliga mätbara
förändringar.

Fråga 3. Vilka behov och drömmar handlar bilden om?
Vår tredje och sista fråga handlar om känslor och upplevelser som är grundläggande
för oss som människor. Tidigare har vi pratat om att rikta oss till sinnena och hjärnan.
För att en reklambild ska beröra oss mer på djupet, måste även hjärtat och magen
och kanske även andra delar av kroppen påverkas. I annat fall kanske vi trots allt
passerar bilden utan att uppleva och bli påverkade av den.
Att hjärtat kan känna, vet alla som känt en stark förälskelse eller en stor sorg. Att
magen fladdrar oroligt när man är nervös har ju alla erfarit någon gång. Att kissa på
sig i ren förskräckelse har säkert drabbat de flesta av oss. Hur gör man då i bild för att
locka fram så starka upplevelser?
Drömmar som vi drömmer är ju ofta tydliga och ibland både skrämmande och
härliga. Bildspråket kan en del gånger vara som en film, tydlig och enkel med
fotografisk skärpa men med överraskande möten och perspektiv. Inte ovanligt kan
man t ex flyga i drömmen. Drömmen kan på så sätt vara en ren avbildad drömbild,
verklig men på samma gång helt orealistisk och omöjlig jämfört med den vardagliga
fysiska verkligheten. Med collage eller moderna digitala bildprogram kan
bildmakaren enkelt skapa fantastiska bilder med drömliknande hisnande perspektiv.
Vi talar då om avbildad dröm.Ett annat sätt som drömmen talar till oss är via bl. a
SYMBOLER, METAFORER och METONYMIER1.
Detta omfångsrika bildspråk skiftar från kultur till kultur men enligt CG Jung finns det
även ett för alla människor gemensamt symbol och drömspråk. Hur det förhåller sig
med det är en fråga för vetenskap och tro. Vad vi kan konstatera är att det i
drömmen förekommer bildelement som till synes betyder något annat än den rena
bokstavstrogna betydelsen. Att drömma om ett stort svart hål, eller ett öga som
förföljer mej, eller den skenande vita hästen, är säkert bilder som många kan känna
igen, i ännu ej glömda drömmar.
Att leta efter vilka behov bilden på olika sätt handlar om, är inte lika svårt.
Människor har för att överleva ett antal tydigt urskiljbara behov. Vi kan lista dem
enligt det som kallas
en behovspyramid 3
. Enligt den måste vi först tillgodose våra Kroppsliga behov (Föda
1). Därefter skapa trygghet (Försvar 2), följt av gemenskap och tillgivenhet (Kärlek
och Fortplantning 3). Till sist måste vi ha ett mått uppskattning och en dröm av
självförverkligande 4. Utöver detta pratar man även om vårt behov av att fostra 5
och ta hand om! Någon eller några av dessa hittar man alltid mer eller mindre tydligt
i en reklambild. Det är genom att vara tydlig med att förmedla dessa som
reklammakaren kan nå även till Hjärtat och Magen och kanske även andra
kroppsdelar. Vi kan t ex inte undvika att lägga märke till den tydliga exponeringen av
kärlek och romantik eller rentav ohöljda pornografiska skildringar i samband med
reklam. I samma tydlighet kan vi känna saliven rinna till vid anblicken av en väl
tillagad hamburgare som doftar av grillolja och vars dressing och sallad får oss att
känna frihetens eufori i exotiska färger i samklang med varumärkets grafiska
utformning.

Sammanfattning. Så är bilden skapad för att beröra, drabba och övertyga oss!
1. I bilden gör man allt för att stimulera våra sinnen. Framförallt ögat, med
bländande ljus och färger och avslöjande rörelser. Men även till andra
sinnen för att framkalla förnimmelser av bl. a ljud och dofter.
2. I bilden använder man sig av text och bildelement, med trovärdiga
metoder som t ex diagram och bilder med vetenskaplig karaktär, t ex
medicinska bilder. Dessutom kan bilder framställda med hjälp av
moderna tekniker, så kallade instrumentella bilder, användas för att
övertyga. Bildserien används också för att tydliggöra skeenden och
förtydliga mätbara förändringar.
3. För att göra en bra
reklambild, måste vi
använda färg och rörelse
för att synas. Genom att
övertyga oss med
argument med text och
trovärdiga utsagor, ger vi
en känsla av att ha
underlag för beslut. Genom
att sedan rikta sig till några
av våra grundläggande
behov i drömlik eller
symbolisk form, gör vi
publiken värnlös i den
massiva drabbningen och
lämnar betraktarna med en
inplanterad köpimpuls,
som vid nästa möte med
varan fullbordas i och med
köpet av varan och den
därmed sammanhängande
drömmen.

Den praktiska analysen (Den bildspråkliga praktiken)
Med hjälp av den teoretiska modellen med de tre frågorna:
1 Vad har bildmakaren gjort för att synas?
2 Hur övertygar bilden?
3 Vilka behov och drömmar handlar bilden om?
…får vi stegvis hjälp
med att avläsa bilden.
Svaren på dessa blir
en mångskiftande
insikt, där summan av
dem blir en
upplevelse, ofta skild
från den första
spontana
drabbningen. Man
kan återkomma till
frågorna och med den
nyvunna insikten kan
svaren nu bli
annorlunda mot den
nya bakgrundskunskapen. Bilder med rikt innehåll och god form, kan det ta lång tid
att läsa. Mödan lönar sig ändå för det mesta, då nya skikt av betydelser uppenbarar
sig. Vid en utvidgad analys får vi ofta även rik kunskap om sändaren och även om oss
själva. Betoningen i denna analys har dock legat på bilden i sig.
Ett annat sätt att komma bilden nära är att möta den med eget bildskapande, så
kallad bildspråklig praktik.
Här ges nu ett metodiskt förslag på hur den kan vara upplagd. Samtidigt lanseras de i
bildanalytiska teorin välbekanta termerna, Denotation och Konnotation.
Gör en tabell enligt nedan!
Identifiera bildelement och lista dem i den denotativa kolumnen
T ex!
Denotation(saklig beskrivning) Konnotation(associativ
beskrivning)
Träd, grönt Syre, liv
Vägar, Livsnerver, transporter
Lungor Lite skadade…. symbol(andning)

I den bildspråkliga praktiken går det ut på att ändra och omforma och/eller utesluta
något bildelement.
Gör en ny bild med en förändring av en av de identifierade bildelementen. I en
jämförelse med originalbilden kommer den förändrade bilden att uppvisa nya uttryck
och förmodligen ett annat innehåll.
I jämförelsen kommer man att slås av vad bildelementet har förlorat eller bytt i
betydelse och på det sättet kommer en fördjupad bildupplevelse till stånd. Graden av
upplevelse hänger naturligtvis samman med den bildspråkliga hanteringen och
skickligheten i förändringen. Utan att ha allför goda kunskaper kan många relativt
enkla förändringar eller polariseringar ge häpnadsväckande tankar och upplevelser.
Att byta ut äpplet mot en banan, för att sedan se vad som händer med bilden kan
snabbt ge kunskap om äpplets ursprungliga roll var symbolisk eller enkelt
föreställande. Genom att byta en neutral bakgrund och placera en aktuell nyhetsbild i
dess ställe, skapas ofta dråpliga effekter och nya infall till analysen.
Att på detta sätt svara den analyserade bilden med eget bildskapande är både roligt
och kunskapsberikande.
Avslutning
Den här föreslagna metoden för
analys av en reklambild:
teoretisk…. tre frågor.
praktisk…...bildskapande praktik
med förändringar av enskilda
bildelement ska ses som en av många
möjliga analyser…. avsikten är inte att
uttömma själva metoden, utan
snarare ge några enkla verktyg som
man lätt kan bära med sig och
använda i vardagliga situationer, för
en fördjupad bildupplevelse.

1
Symbol, bild eller tecken som utöver innebörden att vara sig själv, betecknar betydelse som är
gemensamt för en kultur eller grupp.
Metafor, uttryck som användes som bildlig beteckning för något på grund av mer eller mindre
påtagliga likheter mellan detta och det som i egentlig mening betecknas med det använda ordet,
bilden. Poetisk bild, liknelse.
Metonymi, retorisk figur varigenom ett ting, en företeelse, ett begrepp icke betecknas med dess eget
namn eller bild, utan med ett annat ord som på något sätt står i sammanhang därmed och därför leder
tankarna åt samma håll (t. ex. då orsak sättes i stället för verkan, ägaren för det ägda, ämnet för det
tillverkade, författaren för hans verk, delen för det hela osv.).
2
Kommunikationsmodell (kommunikationsvetenskap)
3
Maslow´s behovspyramid (psykologi)
Socialpsykologen Abraham Maslow´s så kallade behovspyramid beskriver och rangordnar människans
olika behov i tre grupper:
• fysiska (steg 1-2)
• sociala (steg 3-4) och
• psykologiska behov (steg 5-6).
De nedersta måste vara uppfyllda för att man ska kunna förverkliga de övre.
1. Kroppsliga behov
Dessa helt grundläggande behov är att äta, dricka, ha sex och sova.
2. Trygghetsbehovet
Här handlar det om vårt behov av säkerhet och stabilitet.
3. Gemenskapsbehov
På den här nivån kan vi fokusera på kamratskap och kärlek.
4. Behov av uppskattning
Här handlar det om respekt från andra – och om självrespekt.
5. Behov av självförverkligande
Först på denna nivå har vi överskott att utnyttja hela potentialen för att tillfredsställa behovet av att
förverkliga oss själva ….
6. Kunskap och förståelse
… och söka kunskap och förståelse för att finna mening i livet.
4
Närhetslagen
Vi organiserar i : Gestalter
Vi har en tendens att organisera omvärlden i mönster eller helheter sk gestalter. Egenskaper som
närhet, likhet, kontinuitet och slutenhet gör att vi omedvetet strävar efter att uppfatta vissa saker som
gestalter. Detta underlättar vår varseblivning och ger det vi ser meningsfullhet och funktion.

En helt annan metod till bildanalys eller bättre uttryck, bildtolkning är den
hermeneutiska modellen. Den föredras ofta av konstvetenskapen och har
egentligen sina rötter i den bibliska och teologiska tolkningsläran. Alltså en slags
texttolkning. Den utgår från att det analyserade och tolkade är heligt och kan inte
delas utan att vitala delar i betydelsens kärna försvinner eller förvanskas. Om en råkar
rucka eller plocka ut ett kugghjul ur det gamla mekaniska verket visar det fel eller
rentutav stannar. Man kan inte ta ett hjärta ur kroppen och samtidigt tro att livet skall
pulsera. Det finns ett mycket angenämt drag i denna analys. En djup vördnad för det
hela och levande. En nästan upphöjd dyrkan av konstverkets utbredning och att den
gömmer gåtor och tolkningar som bara kan uppenbaras genom olika frågor, likt
oraklet i Delfi. Det är viktigt att försöka med egna horisontförflyttningar att få en bild
av helheten. Vi kan
färdas i en spiral runt
verket och belysa det
med denna nya
utgångspunkt eftersom
svaret på frågorna
kommer att variera även
om samma fråga ställs.
En kan tänka sig att den
egna vyn ger en spalt-
eller facettbild och
skapar bara ett fragment
av helheten.
Genom förflyttningar
kan så en hel bild läggas
ihop som ett pussel och hela elefanten kan skönjas. Det kan finnas en risk för att
hamna i dogmatism och enfaldighet eftersom en av utgångspunkterna är eller är ofta,
att det bara finns en enda innersta och viktig betydelse i verket. En betydelse
oberoende av tolkaren. En guds röst.
Vad som gäller för denna tolkningsmetod är den samma som för alla analysarbeten,
att tonvikten kan ligga på sändaren, mottagaren eller själva mediet. Med hänsyn till
metodens ursprung finns här dock en tydlig förskjutning åt sändarhållet, då det
egentligen är guds ord som ska förtydligas och göras sanna. Det finns en moralisk
och etisk konsekvens i resultatet. När det gäller tolkningar av skulpturer är det
naturligt att röra sig runt, huka och kanske t o m återkomma i olika väder och
ljusförhållanden för att bilda sig en riktig uppfattning av möjliga uttryck.
Kroppsligheten inbjuder till taktila och berörande sätt att närma sig bilden. Att ta
med sig dessa aspekter även vid bildläsning kan helt utan tvivel vara mycket
berikande och betydelsebringande.
Stor inlevelse ger även stor utlevelse!

Övningar. Motorikens och verktygens betydelse.
Att hålla i ett verktyg är en förlängning av hjärnan och kan vara ett drömhandtag till
att öppna dörrar till nya världar! Verktyg kan tyvärr också verka som en begränsning
för hjärnan. Om du håller en hammare i handen tenderar du att försöka hitta spik.
Du vill helt enkelt ha användning för dina verktyg. Samla så många du kan!
Det är viktigt hur du håller och ställer kroppen när du använder ett verktyg.
Huvudregeln är att försöka använda så få muskler som möjligt. Det är lättare att öva
upp kontrollen på stora muskler och ett par rörelser om det krävs precision och
upprepning. Hur rör du dig när du t ex kastar pil?
Jag har aldrig varit en tålmodig samlare. Möjligen har mina förråd eller väskor inte
lämpat sig för samling. Några saker har jag dock försökt att samla på. I mina sista år
före tonåren och några år framåt samlade jag på nycklar. Jag hade även vid ungefär
samma tidpunkt en stor längtan att samla på mig olika sorters verktyg. Jag köpte
några och hade dem i en låda. Även min närmaste bror Åke var delägare i denna
samling. Nu förstår jag den självklara kraften i detta samlande … det var ju just
hjälpmedel för att stilla min nyfikenhet och även kunna öppna låsta och dolda
tillgångar.
Jag bar förr (när jag var inne i hus ) på en påtaglig skräck för att bli inlåst och lämnad
ensam. Jag ville känna trygghet i en hotfull värld. Som barn var jag mycket mörkrädd
och även ganska reserverad för andra människor. Ibland även avvaktande för fysisk
närhet och livrädd i situationer där jag blev alltför synlig och sårbar.
Mycket av detta är sedan många år bortfriserat och jag har i min lärarroll njutit av att
framträda och leverera hemligheter och nycklar till mina elever.
Kunskap är ju just att ha nycklar och verktyg för att realisera drömmar och visioner
och dessutom redskap för att hitta hem när man lekt skattjakt i en okänd terräng.
Under stenar, gömt i mossa, bakom, uppe i träd såg jag mina ”osynliga” vänner och
så länge jag minns har jag alltid känt en vakande och vägledande kraft strax till höger
bakom mig. I skogen och naturen kunde inga lås och dörrar hindra min lek och mitt
växande liv.
Att öva sin kropp och utveckla sin motorik är oerhört viktigt livet igenom. Det är inte
bara i barndomen vi ska bejaka kroppen och kroppens egen lust att röra på sig.

Kroppen är ett TEMPEL som inneslutit både en bit av havet och jorden som den
kommer ifrån. Dess grundelement är stoff från hela universum och spår från
skapelsens start ligger kanske i varje cell och är naturligtvis något att vårda. Att
fortsätta och utvecklas och ge form åt våra sinnliga upplevelser är bara en logisk
fortsättning av den expansion som är livet! I min film om jonglering som jag har
tillägnat mina mormödrar vill jag betona vikten av att stimulera hela kroppen.
Framför allt båda händerna. Den ofta för högerhänta individer så sovande eller rent
av döende vänsterhanden, ägnas särskilt intresse och du uppmuntras att använda
båda i t ex trädklättring, knivmodellering och vikandet av en papperssvala!
Pennan och penseln.
Det finns minst två sorters pennor. Dels de
som har en torr kärna av något material
(kol/blyerts) som någorlunda lätt färgar av
sig i friktion mot ett underlag. Dels finns de
som har en inre kärna av en behållare för
flytande färg… pigment(färgpulver) med
något lösningsmedel. Bläck, tusch eller
andra blandningar som mer eller mindre
lätt flödar ur pennstiftet beroende på tryck
och rörelse över underlagets yta.
Pennans spets ger mycket av karaktären
och varierar från olika runda till skarpt
tvärskurna och vinklade i olika grader. En
del torkar snabbt och andra behåller en
viss smetighet tills en fixering görs.
Suddgummit är också naturligtvis
användbart för både radering och toningar
En tidig penna var en förkolnad träbit.
Penslar finns en hel uppsjö olika modeller, Gemensamt för dem alla att de i spetsen
har mjuka hår av olika spänst, beroende på material. Det kan vara naturliga hår eller
päls från djur, Svin,
ekorre, mård mm. Det
kan också vara
syntestiska fibrer som
uppträder som hår med

olika spänst och olika längd. Även här kan torktiden variera beroende på vilken färg
som används. Oljefärgens långsamma torkning ger möjlighet till att driva
färgblandning i ganska tonade övergångar. Akrylen eller vattenfärgernas snabba
torktid ger andra möjligheter. Målar du med ganska torr pensel kan du med
schumring får spår som ser lite prickiga ut. En del färger låter sig övermålas snabbt
medan andra snabbt tappar sin klarhet och lyskraft vid övermålning. Det finns pennor
och penslar för varje temperament.
En tredje appliceringsteknik är att blåsa ut färg ur munnen eller via ett munstycke
kopplat till en kompressor. Det går att simulera denna spruteffekt genom att stöppla
ut färgen med en natursvamp, bred pensel eller annat material som kan ”hålla” färgen
innan den trycks mot underlaget. Potatis, trasor, fibrer av olika slag. Dessa tekniker
lämpar sig bra när man vill trycka ut färg genom schabloner eller upprepa former i
andra trycktekniker.
I konstnärliga sammanhang är mycket provat och tillämpas även på dagis och
förskolor. Fingermålning. Kroppsmålning. Tappa eller kasta på färg med olika
intensitet. Att använda speciella slevar och målarspadar är ganska vanligt. De kan
även användas för att skrapa fram tunna linjer eller skapa tjocka pastosa lager!

Det finns två huvudspår när det gäller bildskapandet. Dels enfärgade
gråtoner(lavering) och dels mångfärgade med olika pigment som täcker en stor del
av vår upplevelsemöjliga färgskala. Utöver dessa två kan vi skilja på bilder som skapas
med linjer och konturer. Teckningar. Vi kan också särskilja bilder som saknar dessa
element och är en sammanställning av ytor och bär spår av sitt verktyg. Dessa kan vi
kalla målningar. Att vara en duktig tecknare kräver stor övning i att hantera pennan
eftersom linjen är ett direkt spår av en handens, armens, axelns rörelse.
I en målning kan vi undan för undan skapa och förändra våra ytor så att de stämmer
med vår intention. Beroende på färgens egenskaper är detta givetvis olika svårt. I
akvarell är det inte så lätt att ändra, medan i oljemåleri finns många möjligheter till
förändring.
En motorisk färdighet är i alla fall en nödvändighet för att kunna styra sitt uttryck.
Oftast uppskattar vi att spåren av penselföringen syns eller att man förstår att pennan
aldrig lyfts mellan linjens start och slut. De spåren är som avtrycken en dansare gör
på golvet och upplevs genom hela sin kontinuitet från
början till slut.
Dessa spår är det som kan skapa närvaro av konstnären
och ger ett intryck av att hen är ett vittnesmål i det som
förmedlas. Det känns äkta helt enkelt.
Om detta används till överdrift kan det kännas posefullt
och inrepeterat. Vi talar om att konstnären fastnar i sitt
manér. En skicklig skådespelare kan föra sig på ett
sådant sätt att även om det är repeterat många gånger, så känns det omedelbart och
äkta. Ett spontant uttryck format i stunden och ett svar på det som händer!
Det är viktigt att
prova många olika
verktyg. En kommer
inte gilla alla. Det
finns de som passar
mer eller mindre till
ditt naturliga
temperament och
känns då lätt och
otvunget att

använda. Risken för att hamna i ett manér ökar dock.
Prova med att göra hårda och mjuka linjer, ytor. Olika krumelurer. Upprepa tills de
sitter med precision. Gör mönster och rutsystem. Teckna parallella linjer i snabb takt!
Tryck olika hårt med pennan och penseln. Prova på olika underlag. Teckna med båda
händer. Kanske även fötterna. Prova i vart fall att teckna med stel handled och låt
axeln gör jobbet. Det kan vara i det närmaste omöjligt att teckna en ellips med vanlig
pennfattning. Experimentera livligt med olika fattningar. Att kunna variera dessa spår
ökar möjligheten till att gestalta din upplevelse väsentligt. En dansare som bara
stolpaktigt kan utföra en enkel foxtrot fram och tillbaka kan inte förmedla så himla
mycket. Men även den kan förbinda par för livet!!!
Fortsätt linjegymnastiken med språkliga och föreställande mål.
Försök att teckna en boll med enbart raka linjer!
Rita en häst utan att lyfta pennan eller penseln.
Försök att skapa mjuka övertoningar på så många sätt du kan komma på.
Även om du nu övar med olika verktyg och blir
kontrollerad och vass i din hand- och armmotorik så är det till syvende och sist hela
kroppen som ska bära rörelsen i sig. Utan inlevelse med hela känsloregistret blir den
snitsiga rörelsen ytlig och begränsad i förmågan att gestalta en upplevelse. Empati
och inlevelseförmåga är själva grunden för att ge ifrån sig en äkta utlevelse med
smittande sympati. I penseln finns pennan men i pennan finns inte penseln!!! Det fick
jag höra av konstnären Bo Trankell när jag gick på Konstskolan Idun Lovén 76/77.

Dags att summera.
En något vemodig känsla far i mig när jag nu ser tillbaka på dessa sidor. Känslan
förenas också av att den bild som läggs ihop från sida till sida blir en ganska gubbig
historia trots allt. Många exempel kommer från den västliga världen och stämmer bra
överrens med anglosachsiska traditioner som tittar med ängslig blick på indisk
färgrikedom och afrikansk ursprungskraft. Kvinnliga konstnärer syns allt för lite. Av de
amerikanska indianernas sympatiska naturkonst finns ingenting. Det märkliga är att
jag på något vis lyckats snitsla mig förbi sidor hos mig själv som jag trodde var
ganska utmärkande. Vad är det egentligen som har skapat mig och mina djupt
manifesta drag?
Till de högsta språkformerna tycker jag egentligen att dansen är. Det syns mycket lite
nu. Jo jag inser att en kroppslighet finns i min historia. Kunskapsluckorna i medveten
dans är påtagliga och det är nog kanske bara ett svärmeri. Kanske är det så också
med min vurm för nordamerikansk indiankultur. Jag har försökt att sälja
”Indianbullentinen” i centrala staden och på gärdet. Ett tag var jag medlem i Svensk-
Indianska förbundet och läste –
Lyssna vite man!
Mitt intresse för bild har varit
professionellt i min roll som
lärare. Från mitten av 90-talet
och fram till nu har jag mest
suttit vid en datorskärm och
knappat in kod i min ivriga lust
att utveckla mig som
programmerare. Jag har snidat
i trä och byggt på hus. Det är
fortfarande märkligt svårt att göra ett bra självporträtt. Jag har tråcklat lite med poesi
och filosofi. Trots ett flertal tunga böcker i bokhyllan är det mesta läst utan djupare
förståelse. Att jag nästan håller på att missa den största pjäsen i hemmet, pianot är
väl typiskt. Med stor glädje har jag klinkat och lekt kompositör vid tangenterna. För
det mesta missar jag några nedslag och anslaget är osäkert eller muskulärt bullrande.
Jag har varit och är mycket nyfiken i alla fall. Framför allt nyfiken på att undersöka
händerna och hantverk och utveckla färdigheter. Att knåda och riva deg. Jag har
spelat bordshockey mot Sveriges nestor, Göran Agdur och känt på hur det är ett
möta en virtuost skicklig spakmästare. Jag utvecklade några väl inövade finter, bl a
den sk skyffeln. Några mål fick jag till min stora glädje in.

Det är väl lekfullheten som går som en röd tråd genom livet så här långt. Som barn
anade jag de vuxnas bekymmersfulla liv. Jag kunde inte förstå att livet skulle innehålla
besvärliga relationsdramer. Jag lovade mig själv att min mamma inte skulle behöva
ha några bekymmer med mig i alla fall. Jag var 7 år. Jag tror jag lyckades hyfsat bra.
Jag har oftast kunna välja min egen väg och upplevt en mycket stor frihet. Ett outsagt
religiöst tryck har det nog funnits men det har inte i någon större mening påverkat
mina livsval.
Om jag nu ska ge något råd eller formulera en livsklurighet får det nog bli det att:
Lev ditt liv väl. Gör dina val. Lev för andra men välj för din egen skull. Lär dig många
språk. Bild. Musik. Teater. Poesi.
Möt verkligheten med hela din kropp – Dansa!

Bilder och tankar

Recommended

Recommended

More Related Content

Featured

Featured (20)

Bilder och tankar