1. 38
Mmagasin
Nr 16 2014
Nu är det snart jul igen… Årets största familjekris-
helg. För 30–40 år sedan var det vi som kritiserade
våra mammor. Nu är det vår tur att få kritik från vuxna
döttrar. Kanske är det nu i jul det finns tid för det stora
mammasamtalet. Så här gör du.
– Hjälp, nu är det jag som
Ingrid Bergman som den – tyckte vi – hem-
ska modern mot Liv Ullmans kuvade dotter i
Ingmar Bergmans klassiska film Höstsonaten.
Catarina Baldo
Zagadou ser om en
klassiker efter 35 år.
FotoStockholmsStadsteater
FotoMaryEvans/IBL

2. 39
Mmagasin
Nr 16 2014
l Höstsonaten.
Det räcker med det ordet för att Ingrid
Bergmans blanka, uppspärrade ögon i
närbild ska dyka upp i minnet. Just så
kan den värsta mammaskräcken se ut.
Jag räckte inte till – jag förmådde inte
mer. Jag har misslyckats.
Ingmar Bergmans film hade premiär
1978, när vi mappies var unga. Då
identifierade jag mig med Liv Ullmans
roll som kuvad dotter till en självupp-
tagen primadonna. Min mamma orkade
aldrig riktigt ta reda på vem jag är. Hon
känner inte mig – och det gör mig vilsen
och ensam.
Den upplevelsen var man knappast
ensam om som 50-talist. Snart skulle
Alice Millers psykoanalytiska teorier
slå igenom stort, Det självutplånade
barnet och allt det där. Föräldraförsäk-
ringen var alldeles ny, liksom förbudet
mot barnaga. Det känns som så länge
sedan men historiskt sett är det ju
alldeles nyss.
På den tiden hade jag själv inte fått
barn än. Jag var gift men jag hade ingen
aning om om jag någonsin skulle bli
mamma. Det var i varje fall inte aktuellt.
Sedan dess har Höstsonaten blivit pjäs
och spelats både på Dramaten och Svens-
är den ifrågasatta modern
vänd
Gunilla Röör och Kirsti Stubø i Stockholms
Stadsteaters uppsättning av Höstsonaten.
Visst förstår vi modern lite bättre nu?

3. 40
Mmagasin
Nr 16 2014
ka teatern i Helsingfors. I höstas var det
Stadsteaterns tur, i Åsa Melldahls regi
och med Gunilla Röör i paradrollen som
”den onda modern”. På genrepet var
publiken andlös – och jag misstänker
starkt att det just berodde på att vi
kulturtanter i salongen upptäckte hur
perspektivet har skiftat på 36 år.
Nu är det mamman vi står närmast.
Nu är det jag själv som får stå till svars.
Nu är det min egen vuxna dotter som
säger:
– Mamma. Du talar över huvudet på
mig. Igen! Det är brist på respekt.
Ja. Vissa beteenden går liksom på räls.
Upprepningstvånget talar psykologerna
om. Själv tänker jag att det är detta som
är arvssynden; alla de där mönstren som
upprepas i generation efter generation.
Just det man hatade att bli utsatt för
som barn, det gör man plötsligt själv som
förälder mot sina egna barn. Fast man
tycker att man verkligen har ansträngt
sig för att låta bli.
Kanske särskilt inför julen är vi
många som gruvar oss: Hur kan jag
ställa tillrätta? För det måste väl gå?
Det finns en nyckelreplik i filmen/
pjäsen:
– Vi måste våga bry oss
om varandra.
Det är dottern som
skriver det, i ett förso-
ningsbrev som hon skick-
ar till sin mor efter den
där utdragna nattliga
uppgörelsen, som är
klimax i föreställningen.
Morgonen därpå har
modern packat och ger sig
av, hals över huvud.
Härom året kom psyko-
log Liria Ortiz ut med
en bok om trassliga
mammarelationer (Jag
och min mamma. Om att kunna hantera
en viktig relation). Nu ber jag henne om
hjälp. Går mönstren att bryta? Och i så
fall hur?
– Det första, säger hon, är att be om
förlåtelse. Mamman i Höstsonaten gör
aldrig det. Hon är så otroligt självuppta-
gen. Allt handlar bara om henne, att
dottern ska hjälpa henne. Hon tänker
inte på att krama sin dotter och säga
något i stil med ”Oj, jag förstår nu att jag
inte kunde ge det du behövde – och jag är
ledsen för det”.
Som mamma måste jag ta ansvar, slår
Liria fast. Jag måste erkänna att det
inte blev så bra. Trots att jag gjorde mitt
allra bästa.
– De allra flesta tar emot ett förlåt. De
allra flesta känner att det finns en
läkning i det.
Det är alltså det första mamma-
steget: Att backa. Även om jag inte
ens känner igen mig i det mitt vuxna
barn anklagar mig för.
– Du kan säga något i stil med ”Jag
minns inte det där, men det var säkert
som du berättar”, föreslår Liria och
lägger till: ”Och om jag gjorde så, då ber
jag att du förlåter mig.”
– Försök ha en tanke i bakhuvudet
hela tiden: ”Vad är det som är viktigast
just nu?” Då blir det lättare att inte
grotta ner sig i detaljer och att som
mamma förmå sig till att ta på sig skul-
den – även för sådant du kanske inte
minns. Just därför att du verkligen vill
hålla fast vid avsikten: Att vårda relatio-
nen till ditt barn.
I Höstsonaten går mötet mellan mor
och dotter inte så bra. Det är som om de
båda tävlar om vem som ska få bli om-
händertagen av den andra. Och kontak-
ten bryts, igen.
I Lirias bok om mamma-
relationer finns många
liknande exempel ur verklig-
heten. Hon fick dem genom
att annonsera i bland annat
Dagens Nyheter.
En kvinna berättar: ”Jag
har försökt förut genom åren
att prata med henne om det
som varit, i ett försök att få
upprättelse och på så sätt
kanske kunna förlåta eller
reparera vad som eventuellt
skulle kunna repareras
mellan oss. Hon har varit
mycket defensiv och velat
byta samtalsämne. Jag har
alltså accepterat att relationen är som
den är och jag ser henne numera mer
som en ’biologisk mamma’. Hon var
aldrig en riktig mor för mig.”
Frågan väcks: Vad är ”en riktig mor”?
Vad krävs för ett föräldraskap som är
vad man brukar kalla good enough,
tillräckligt bra?
– Det är fråga som är omöjlig att svara
på, säger Liria. Du kanske hade en
tillräckligt bra relation med din dotter.
Men så hände något som inte berodde på
dig. Hon började skolan och blev mobbad.
Du blev sjuk. Eller också kanske hon
hade vissa sårbarhetsfaktorer som gjorde
att hon reagerade starkare än sina sys-
kon. Det är så mycket som kan spela roll.
Frågan är kanske dum… Men varför
är det så himla laddat med mammor?
– Att födas, att vara vid liv, det är
stort – för oss alla. Så det är klart att
den som gav oss det livet har en central
roll! Vi har svårt att ta att vi skulle vara
här på jorden av en slump, vi förväntar
oss att vara en ”kärleksprodukt”. Vi blir
väldigt sårade när vi tror att vår mam-
ma inte har velat föda oss, att hon har
tvekat om det var värt att ge oss livet –
eller om vi är osäkra på om hon verkli-
gen har älskat oss.
Ja, kärleksbrist väcker den kanske
allra svåraste av mänskliga känslor:
Skam.
Det paradoxala är ju att det sällan är
den som har brustit som skäms. Det är
”offret” som – helt ologiskt – tar på sig
skulden:
Inte ens min mamma kunde älska mig.
Jag är nog inte värd att bli älskad.
Så hur kan man göra för att få till
stånd ett gott ”Höstsonaten-samtal”
med sitt barn?
Lirias förslag är enkelt, men inte lätt:
Var ärlig.
Jag vill försöka göra mitt bästa, jag
vill verkligen lyssna på dig.
– Och även om det kanske kan låta lite
fyrkantigt, föreslår jag att du skapar en
ram kring samtalet.
Låt oss prata utan att avbryta varann.
Börja du, jag lyssnar. Så byter vi sedan.
Med andra ord: Som förälder måste jag
förbereda mig noga. Framför allt när det
gäller mitt eget beteende.
– Träna dig på att hålla tyst medan du
lyssnar på ditt barn! är psykologens
bestämda råd.
– Hitta en strategi som funkar för dig
som du kan ta till för att stoppa dig själv
när du känner att du måste börja svara
emot – så var det väl inte! – För då
stänger du alla dörrar som du ju vill
öppna. Försök låta bli att försvara dig.
Okej. Låt oss sammanfatta.
Steg 1. Backa och be om ursäkt.
Steg 2. Lyssna utan att avbryta.
Steg 3. Och nu kommer det riktigt
svåra: Gör annorlunda!
För den som verkligen menar allvar
kan ju inte gå på i samma gamla spår
som det vuxna barnet har visat att hon
inte mår gott av.
Liria talar om att ”göra kärlek”. Som
mamma kan du ställa frågan rakt ut:
”Kan jag göra något för dig i dag?”

4. 41
Mmagasin
Nr 16 2014
– Vi pratar alldeles för ofta bara om
känslo-kärleken, menar hon. Medan vi
glömmer beteende-kärleken. En mam-
ma som aldrig sa att hon älskade sitt
barn kanske lagade barnets favoriträt-
ter, jobbade extra för att hon skulle
kunna plugga, la ner mycket omsorg för
att barnet skulle få det bra.
– I dag ser vi ofta ett beteende som är
tvärtom. Människor säger hela tiden att
de älskar varann. Men i praktiken är
man inte beredd att göra särskilt myck-
et för den andra… Kärleken får inga
konsekvenser i handling. Och då blir
det mest tomma ord.
Men ingen av oss är ju perfekt. Och
som Liria säger:
– Att vara lycklig är en svår konst.
Något vi måste arbeta för!
En viktig del i det arbetet är förmå-
gan att acceptera hur livet faktiskt
blev.
Mamman i Höstsonaten förmår kan-
ske inte ändra sig särskilt mycket.
Förmodligen, tror Liria, klingar insik-
ten av om de egna tillkortakomman-
dena ganska snart efter uppgörelse-
natten.
Ändå har något förändrats för alltid.
Eftersom den vuxna dottern, efter en
tid i svår vånda, accepterar hur det är,
både med henne själv och med hennes
gamla mamma.
Och när hon sträcker ut handen – Vi
måste bry oss om varandra – står hon för
första gången stadigt i sitt eget liv. l
Träna på att inte gå i försvar
l Att många verkligen plågas av mammakonflikter visade responsen till P1-pro-
grammet Kropp och själ efter ett telefonväkteri på temat ”Måste man försonas med
sina föräldrar?”.
Under lång tid efteråt mötte programledaren Ulrika Hjalmarson Nejdeman männ-
iskor som ville ha råd och hjälp. Nyligen kom hennes bok Försonas med din barndom
– och kanske med dina föräldrar (skriven tillsammans med socionomen Görel Fred)
som har detta radioprogram som utgångspunkt.
Boken vänder sig i första hand till de vuxna barnen men den har mycket att ge alla
som vill förbättra sina nära relationer. På ett pedagogiskt sätt förklaras här vad det
är som gör konflikterna så laddade.
Här finns många handfasta råd om hur man kan kommunicera lite bättre. För det
är ju pudelns kärna. Känn till exempel vilken skillnad det blir i de två samtalen nedan
mellan en vuxen dotter och hennes gamla pappa.
I den första varianten uppstår en kamp mellan far och dotter om vems karta av
verkligheten som är mest sann. När pappan känner sig anklagad försöker han för-
svara sig – med förödande resultat:
– Du var aldrig hemma när jag var liten.
– Men det var jag väl visst? Nu är du väldig orättvis. Jag var säkert hemma i 3–4 dagar
i veckan.
– Ja, du ser, du var borta mer än du var hemma.
– Om du visste vad jag kämpade för att komma hem till er. Jag var hemma mycket mer
än flera av mina kollegor. Det var viktigt för mig att komma hem till er. Kom inte och säg
att jag inte prioriterade att vara hemma!
Och se vad som händer när han klarar av att lyssna, bekräfta och sätta ord på sina
egna känslor:
– Du var aldrig hemma när jag var liten.
– Tycker du att det var så?
– Ja.
– Jag var ju hemma mer än jag var borta.
– Ja, fast jag längtade alltid efter dig känns det som.
– Gjorde du det? Jag som verkligen försökte göra allt för att komma hem till dig. Jag
åkte hem oftare än mina kollegor för jag längtade så mycket efter dig också. Så ledsen jag
blir att du tyckte att jag var så frånvarande. Jag ville aldrig att du skulle ha det dåligt.
Nej, det är inte lätt. Men – som författarna konstaterar – ”man ger sina barn en stor
gåva om man orkar höra hur deras bild av verkligheten ser ut. Det betyder inte att man
måste gå med på vad som helst eller tro på något man inte tror på. Men man behöver
bekräfta sina barn i deras upplevelse. Just så här har det varit för barnet. Att som barn bli
mottagen i sin upplevelse betyder mycket för en läkning av det som gör ont i själen.” l
För dig som
inte har
en konflikt
Du kanske undrar ändå: Hur har
jag egentligen varit som mamma?
Psykologen Liria Ortiz råd till dig
är detsamma som till mammor
med svåra relationer till sina
vuxna barn: Var ärlig. Säg som det
är. Och var beredd att lyssna – och
ta konsekvenserna.
Jag såg den där pjäsen… läste en
artikel… och började undra hur jag
själv har varit. Vi har inte pratat om
det, vad tycker ni? Kanske vill jag ha
lite beröm nu, men berätta…
PS. Läs mer om relationen mellan
föräldrar och vuxna barn i Per
Naroskins frågelåda på sidan 48.
Vi vill ha den mysiga familje-
julen – som i filmen Fanny och
Alexander. Men under ytan finns
ofta samtalen som aldrig blev av.