1. Kapitel 24
Jonas kände något mjukt under sig och en värme spred sig genom kroppen. All den bitande kylan
var försvunnen. Han öppnade försiktig upp ögonen, rädd för vad som skulle kunna vänta honom.
Ett starkt ljus kom plötsligt mot honom och han kunde höra svaga röster.
”Mm, pojken börjar få liv i sig. Kan du höra mig grabben?”
Jonas var inte riktigt säker på om den manlige rösten talade till honom men han ville inte vara oartig
för vem det än var så visste han att denna mannen hade räddat hans liv.
Jonas röst var svag, hela munnen var torr som om han inte hade sagt något på flera dagar. Kanske
hade han inte det heller, hur skulle han kunna veta hur länge han legat här? Han kanske hade legat
här i flera dagar, och Gabriel. Vart var Gabriel? Jonas började känna panik han måste få se Gabriel!
”Ga...Gabriel” Han kämpade hårt för att få fram orden, han vred och vände på sig för att få se en
glimt av den lilla pojken men han kunde knappt se någonting, det var bara ett suddigt lager framför
ögonen, det enda han kunde urskilja var ljusen och mannens runda ansikte som kom närmare och
närmare. En hand tog tag runt Jonas panna. Han rös till. Handen var kall jämförs med hans egna
varma panna.
”Mycket varm, mycket varm” mumlade mannen för sig själv, men Jonas brydde sig inte om hans
panna var varm eller kall, han ville få se Gabriel. Han hade ju kämpat så hårt för att hålla honom vid
liv, gett honom minnen av värme så att han inte skulle frysa ihjäl, han hade hållit honom tät intill sig
och värmt honom. Han hade gjort allt han kunnat, eller?
I den lilla barnsägen vid den öppna spisen låg Gabriel, svag och inte alls så frisk och stark som han
en gång varit i Enahanda. Han var mager och rörde sig knappt. Jonas smekte hans lilla rygg. Trots
värmen från spisen och alla tända ljus runtomkring var Gabe kall. Jonas ville så gärna ge lite extra
värme till honom men han visste att han inte kunde och han visste också att det ändå aldrig skulle
hjälpa.
Mannen som hade hjälpt Jonas och Gabriel in i värmen, visade sig heta Henry. Med två stora
koppar varm choklad kom han haltande in. Henry hade berättat att han en gång varit med i en
bilolycka och skadat sitt vänstra ben och därför hade svårt att gå. Jonas var inte riktigt säker på vad
bilolycka var för något men han vågade inte fråga. Vad det än var så visste Jonas att det var en
självklar grej för alla människor i Annorstädes.
Annorstädes kanske hade sina hemska saker med sig som smärta, krig, sorg och hunger men det
goda vägde upp.
Jonas hade tappat minnena som Givaren en gång hade givit honom men ändå kunde han se färger.
Han kunde se tjocka lager med vit snö ligga på marken utanför, det var så vackert. Så magiskt på
något sätt. Han kunde inte förstå varför Enahanda hade valt att ta bort allt detta vackra, det som
gjorde livet värt att leva.
Han kollade ner på barnet som låg i den lilla barnsängen bredvid honom.
”Jag älskar dig Gabe, här kommer vi få det bra” sa han tyst innan han vände sig om och gick ut ur
rummet.
Du är väldigt duktig på att förklara vad du menar utan att använda direkta ord för det. Du har lätt för
att sammanhänga texten så att man gärna vill fortsätta läsa den. Men du har några stavfel, jag
hittade nog 2.... :P Men det känns inte riktigt som om den ska sluta där, det känns ganska plötsligt.