Cover story and a beautiful graphic driven adventure on how the shortlived national pride was turned into the no 1 tourist attraction in Stockholm, Sweden.

1. SvD söndag 17 april 2011 HELG 21
Foto:AnneliKarlsson/SMM
Vasa – 50 år
på det torra
KUNGENS STOLTHET, regalskeppet VASA, gick till botten
på sin jungfruresa. Den 24 april, 1961, bärgades skeppet. Här är
historien om de ödesdigra MISSTAGEN, de unga dykarna och
hur det gick till när skeppet blev en TURISTMAGNET.
GRAFIK ALEXANDER RAUSCHER
08-13 59 14, alexander.rauscher@svd.se
FAKTA PETER GRENSUND
08-13 51 45, peter.grensund@svd.se
TEXT JENNY LEONARDZ
08-13 55 24, jenny.leonardz@svd.se
m

2. SvD söndag 17 april 2011
10 augusti 1628: Vasa, som tagit ombord förråd och
besättning, ligger förtöjd vid Kungliga slottet.
Gustav II Adolf har beordrat Vasa till Älvsnabben
för att där ligga ”färdigt och i god beredskap”.
1626–28: Vasa byggs på flottans varv Skeppsgården.
Bronskanonerna börjar gjutas. Under arbetet (1627)
dör skeppsbyggmästaren Henrik Hybertsson.
Strax efter aftonsången i Storkyrkan påbörjas
jungfruresan. Bara efter 1 300 meter vräks
Vasa omkull av en fallvind och går till botten.
Kapten Söfring Hansson fängslas
på Stockholms slott men släpps.
Omfattande förhör hålls, men ingen
döms för katastrofen.
STADS-
HOLMEN
(Gamla stan)
Skeppsholmen
(nuvarande Blasieholmen)
1
24
3,5,6
5
6
Bleek-
holmen
(Beckholmen)
Notholmen
(Kastellholmen)
Tran-
bodarna
(Slussen)
Lustholmen
(Skeppsholmen)
Stockholms
slott
Klocka byggd av trä
och klädd med blyplåt.
Blyplattform
Luftficka:
luft för upp till
30 minuters
arbete
Mössa
av tyg
Tung
läder-
klädsel
Läder-
stövlar
Verktyg
Till exempel
trästav med
järnkrok
Signal-
rep
1
2
3
4
Flera fruktlösa bärgningsförsök görs de kommande decennierna.
Skeppet tar mycket stryk av ankare, kättingar, tunga järnkrokar
och andra bärgningsredskap.
Bärgningsmetoden var närapå identisk med den som kom att
användas 300 år senare.
A*
B*
D
D
B
B
CC
1663–1679: Svensken Hans
Albrekt von Treileben får
tillstånd att bärga två skepp,
Sophia och Vasa.
von Treileben, tillsammans
med tyske bärgningsexperten
Andreas Peckell, fogar
ytterligare skador till Vasa.
Väderdäcket bryts upp i jakt
på kanonerna.
Med en enkel dykarklocka
lyckas de få upp minst 53
kanoner och 30 vagnslaster
med trä – kanske fanns där
skulpturer som i dag saknas?
Duon hamnar senare i en
tvist och Peckell lämnar
Vasa-projektet i förtid.
Italienske prästen Francesco
Negri besöker bärgningarna
1663. I sin bok om Norden 1700
beskriver han hur det tunga
arbetet med dykarklockan
i fyragradigt vatten går till.
Redan tre dagar efter kantringen ställs ett kontrakt för
bärgning ut. Engelske ingenjören Ian Bulmer, assisterad av
Willem de Besche från Finspång, får första privilegiet men
tros bara ha lyckats räta upp skeppet något.
Flottan tar snart över bärgningsförsöken, men rapportören Klas
Fleming konstaterar att Vasa har ”större tyngd än jag någon tid
kunnat presumera”.
*Triewald 1734
Vraket höjer sig när skroven på
ytan höjer sig. Vraket kan bogseras
in på grundare vatten. Proceduren
upprepas.
Skeppsvraket når till sist ytan och
flyter av egen kraft.
Vatten
Skepps-
skrov
Bärbalkarna
går ofta sönder
5
A. Två parallella skeppsskrov på var sin sida.
B. Rep med ankare fästs i vraket.
C. Skroven vattenfylls och lägger sig
tungt i vattnet.
D. Repen spänns och vattnet pumpas ut.
A
Gustaf II Adolf beställde Vasa i ett läge där den svenska flottan var svårt åderlåten.
Det kraftfulla krigsskeppet mäter 69 meter inklusive bogsprötet. Största bredd är
11,7 meter medan stormastens flaggstångstopp höjer sig 52,5 meter över kölen.
Foto: SCANPIX, ALEXANDER RAUSCHER Källor: Utställning, arkiv och forskare på Vasamuseet, "Vasa, kungens skepp" av Kvarning-Ohrelius, "Regalskeppet Vasa" av Björn Landström, ”Vasa I” av Carl Olof Cederlund, ”Regalskeppet i ord och bild” av Anders Franzén,
”Med Vasa på Strömmens botten” av Per Edvin Fälting, Wasas historia 1956–64: upptäckt, bärgning, utgrävning av Gillis Claus, SVT:s Öppet arkiv och andra filmklipp, NE, Tidskriften Populär historia samt intervjuer med Vasa-dykare.
c
c
22 HELG
Katastrofen. 1628, 10 augusti.
Där! Där är det. Det var söndag, och folk hade
strömmat från gränder, kåkar och palats ner
till kajer och stränder, det ropades och peka-
des. Ryktet hade löpt över staden om jungfru-
färden för kungens största skepp. Själv hade
han sprungit på sina kalviga ben ner från Söd-
ra bergen, olovligen lämnat kålodlingarna
när de vuxna var på vespern, och fått följa
med en av norsfiskarna över Strömmen.
Nu spanade pojken från Notholmens klip-
por in mot staden. Massor av små båtar
trängdes runt ”Ny Wasan”. Bakom
skeppet kunde han se Stadsholmen
varifrån Vasa halats fram till Tran-
bodarna. Färgerna på det höga
akterskeppet brann i eftermid-
dagssolen. Ja, han var helt säker
nu, så fort han fick åldern ville
han bli båtsman. Tänk att få
klättra i masterna, han hade
hört att de var över 80 alnar
höga. Kunde man då se ända
till havet? Eller till Ellfz-
nabben där vapen och flera
hundra knektar väntade på
att få äntra Vasa.
Mannarna slet med seglen,
snart hade fyra hissats. Den
loja sydvästliga vinden fyllde
dem, skeppet gled långsamt
i riktning mot Bleekholmen.
Så krängde Vasa till av en vind-
pust, pojken kunde riktigt känna
kraften. Hon reste sig, men när
hon kom fri de läande bergen på
Söder så krängde skeppet till igen, den här
gången rejält. Det började ropas ombord, det
hördes ända till stranden. Flera båtar skyn-
dade till. Mannarna försökte släcka på sko-
ten, men Vasa kantrade allt mer. Nu forsade
vattnet in genom kanonportarna och för-
färad bevittnade pojken hur Vasa sjönk. Hur
var det möjligt? Kungens skepp, beryktat
vida omkring som sas vara det största och
tyngst bestyckade krigsskeppet i världen.
Han trängde sig ner i en av småbåtarna
som sattes ut och rodde så det glödde i hän-
derna. Bland tunnor, åror, luckor som flöt
omkring kämpade människor som kastat sig
i vattnet eller klamrat sig fast vid masterna.
I timmar hjälpte de män, kvinnor och
barn – ja, några sjömansfamiljer
hade fått följa med en bit på jung-
frufärden – upp ur vattnet.
När morgonen grydde var det
som följt med i djupet visste
ingen. Det enda som vittnade
om katastrofen var mast-
topparna som stack upp.
Länge talades det på gator
och torg, på värdshus och
ölstugor om det som hänt.
Och ännu kunde skeppet
skönjas, hade pojken
hört, att det på 18
famnars djup glim-
made ända upp till ytan.
Brevet. 12 augusti.
Bud sändes strax till
Preussen där kungen låg
i fält. Den 27:e samma
månad nådde honom bre-
vet där Riksrådet under-
dånigast rapporterar att de
sänt iväg de stora krigsskep-
pen som han beordrat. Förfärad
läste han fortsättningen:
”Men ty wärr, intedt bättre gongidt,
än när såsom dhe äre kompne utt till bleek-
holmsuddan, är han gongen i bottnen /.../Hwad
rätta orsaken till denna olyckan hafwer waritt,
Kunne wij ennu icke weeta, aldenstundh hon så
nyligen hendt är /.../ Och när dett kom uthi den
bugten widh tegellwijken, kom någott meer wä-
der i Segelen, då dett strax begynnte myckedtt
att sijda på Läbordh /.../ och wattnedt in egenom
Skodtportarne, till dhes dett så sackta gick i
grund med Ståendhe Segell flaggor och allo. ”
Efterspelet. 5 september.
Flera av befälen hade räddats och kapten
Söfring Hansson arresterades. Förhör
genomfördes, ingen fälldes. Amiral, kapten,
skeppare, båtsmän och byggare, och sjökun-
niga i land, utfrågades. Många ansåg att
Vasa var för smalbottnad för sin överbygg-
nad och bestyckning, och att ballasten inte
räckt. Men nog var hon byggd och lastad
som beställt. Skeppare Jöran Mattson avslö-
jade till övrigas förskräckelse att kapten
Söfring demonstrerat Vasas rankhet genom
att låta 30 mannar springa fram och tillbaka
över däck. När Vasa krängde betänkligt av-
bröt amiral Fleming, ” badh dem holla op,
hadhe de Lupet flera ressor så hadhe det gådt
omkull ”.
Över 300 år senare skulle det bekräftas
efter mätningar, att Vasa med de segel hon
förde skulle kantra redan vid beskedliga fyra
sekundmeters vind.
Man visste alltså redan då, ändå lät man
Vasa segla. Man hade ingen erfarenhet av att
bygga med två batteridäck. Hade kungen
ändå legat på för att få sitt krigsskepp av sta-
peln? Gustav II Adolf behövde en kraftfull
flotta till de pågående krigen runt Östersjön.
Kanske ingen vågade tala om för honom att
skeppet, såsom han hade beställt det, inte var
sjödugligt?
Eller förekom försumlighet ombord?
Kungens svar på det sorgliga brevet talar om
oaktsamhet och oförstånd. Och visst ställdes
frågor om nykterhet, men det enda som
framkom var att Herrens nattvard intagits
tidigare under dagen.
Snart fick pojken mer att titta på. En eng-
elsk ingenjör och vrakdykare som befann sig
i Sverige, Ian Bulmer, hade på tredje dagen
fått rätt att bärga Vasa. Han använde en
metod som liknade den som senare använ-
des, men misslyckades. Det anses ändå att
han reste Vasa upp, där hon låg kantrad på
botten. Hur han gjorde det vet ingen säkert.
Bara att det var så Anders Fran-
zén 328 år senare skulle hitta henne.
Emellann 4 och 5 KULSEGLEDE OCH SANCK dett Stoora Nya
skeppett WASEN... så att intett war mere oppe vtur watnett ahnn
den öffuerste mersen på STORE MASTEN. Abraham Brahes tidebok
m
SvD söndag 17 april 2011
10 augusti 1628: Vasa, som tagit ombord förråd och
besättning, ligger förtöjd vid Kungliga slottet.
Gustav II Adolf har beordrat Vasa till Älvsnabben
för att där ligga ”färdigt och i god beredskap”.
1626–28: Vasa byggs på flottans varv Skeppsgården.
Bronskanonerna börjar gjutas. Under arbetet (1627)
dör skeppsbyggmästaren Henrik Hybertsson.
Strax efter aftonsången i Storkyrkan påbörjas
jungfruresan. Bara efter 1 300 meter vräks
Vasa omkull av en fallvind och går till botten.
Kapten Söfring Hansson fängslas
på Stockholms slott men släpps.
Omfattande förhör hålls, men ingen
döms för katastrofen.
STADS-
HOLMEN
(Gamla stan)
Skeppsholmen
(nuvarande Blasieholmen)
1
24
3,5,6
5
6
Bleek-
holmen
(Beckholmen)
Notholmen
(Kastellholmen)
Tran-
bodarna
(Slussen)
Lustholmen
(Skeppsholmen)
Stockholms
slott
Klocka byggd av trä
och klädd med blyplåt.
Blyplattform
Luftficka:
luft för upp till
30 minuters
arbete
Mössa
av tyg
Tung
läder-
klädsel
Läder-
stövlar
Verktyg
Till exempel
trästav med
järnkrok
Signal-
rep
1
2
3
4
Flera fruktlösa bärgningsförsök görs de kommande decennierna.
Skeppet tar mycket stryk av ankare, kättingar, tunga järnkrokar
och andra bärgningsredskap.
Bärgningsmetoden var närapå identisk med den som kom att
användas 300 år senare.
A*
B*
D
D
B
B
1663–1679: Svensken Hans
Albrekt von Treileben får
tillstånd att bärga två skepp,
Sophia och Vasa.
von Treileben, tillsammans
med tyske bärgningsexperten
Andreas Peckell, fogar
ytterligare skador till Vasa.
Väderdäcket bryts upp i jakt
på kanonerna.
Med en enkel dykarklocka
lyckas de få upp minst 53
kanoner och 30 vagnslaster
med trä – kanske fanns där
skulpturer som i dag saknas?
Duon hamnar senare i en
tvist och Peckell lämnar
Vasa-projektet i förtid.
Italienske prästen Francesco
Negri besöker bärgningarna
1663. I sin bok om Norden 1700
beskriver han hur det tunga
arbetet med dykarklockan
i fyragradigt vatten går till.
Redan tre dagar efter kantringen ställs ett kontrakt för
bärgning ut. Engelske ingenjören Ian Bulmer, assisterad av
Willem de Besche från Finspång, får första privilegiet men
tros bara ha lyckats räta upp skeppet något.
Flottan tar snart över bärgningsförsöken, men rapportören Klas
Fleming konstaterar att Vasa har ”större tyngd än jag någon tid
kunnat presumera”.
*Triewald 1734
Vraket höjer sig när skroven på
ytan höjer sig. Vraket kan bogseras
in på grundare vatten. Proceduren
upprepas.
Skeppsvraket når till sist ytan och
flyter av egen kraft.
Vatten
Skepps-
skrov
Bärbalkarna
går ofta sönder
5
A. Två parallella skeppsskrov på var sin sida.
B. Rep med ankare fästs i vraket.
C. Skroven vattenfylls och lägger sig
tungt i vattnet.
D. Repen spänns och vattnet pumpas ut.
A
Gustaf II Adolf beställde Vasa i ett läge där den svenska flottan var svårt åderlåten.
Det kraftfulla krigsskeppet mäter 69 meter inklusive bogsprötet. Största bredd är
11,7 meter medan stormastens flaggstångstopp höjer sig 52,5 meter över kölen.
Foto: SCANPIX, ALEXANDER RAUSCHER Källor: Utställning, arkiv och forskare på Vasamuseet, "Vasa, kungens skepp" av Kvarning-Ohrelius, "Regalskeppet Vasa" av Björn Landström, ”Vasa I” av Carl Olof Cederlund, ”Regalskeppet i ord och bild” av Anders Franzén,
”Med Vasa på Strömmens botten” av Per Edvin Fälting, Wasas historia 1956–64: upptäckt, bärgning, utgrävning av Gillis Claus, SVT:s Öppet arkiv och andra filmklipp, NE, Tidskriften Populär historia samt intervjuer med Vasa-dykare.
c
c
HELG 23

3. SvD söndag 17 april 2011
Beckholmen
Kastell-
holmen
1
4
3
2
1
2
FRANZÉN HITTAR
VRAKET
DYKARNA
I två års tid undersöker
Anders Franzén botten
på Strömmen med draggar
och vajerrep. Men det är
först efter ett möte med
dykarförmannen Per
Edvin Fälting som han tog
sig an området utanför
torrdockan Gustav V.
Franzén har undvikit plat-
sen i tron att sprängsten
från dockbygget dumpats
där.
25 augusti
1956:
Franzén och Fälting
sänker ner ”propplodet”
utanför Beckholmen.
I lodet finns en hålpipa
som kan hugga ut träprover.
Träpluggen av svartek indikerar
med säkerhet ett större skepps-
vrak med hög ålder. Vraket
efter Vasa är återfunnet.
FÖRBEREDELSER
FÖR FÖRSTA
LYFTET
4FÖRBEREDELSER
INFÖR SLUTLYFTETPlanen är att dra lyftvajrar
i sex tunnlar under Vasa. Ett
dykarbete som i efterhand
hålls som det mest avancerade
hittills inleds.
Dykarna jobbar i beckmörker.
De spolar undan slam och lera i
ett vertikalt schakt och jobbar
sig sedan in horisontellt under
Vasas köl.
När dyksäsongen avslutas den
10 december har en försökstunnel
spolats nära halvvägs under skeppet.
1957–1959
Hösten 1956
Vasa förbereds i 1,5 år
för det sista lyftet.
Bärgningspontonerna
byggs om. De stora hydrau-
liska domkrafterna flyttas
ut till pontonsidorna.
Syftet är att använda Oden och
Frigg enbart som plattformar
för domkrafterna med vilkas
hjälp Vasa ska tas till ytan. Skep-
pet ska sedan länspumpas och
på egen köl bogseras in i Gustav
V:s torrdocka på Beckholmen.
1960–1961
120 ton stenbarlast
plockas ut ur Vasa
innan bärgningen.
3FLYTTEN, SÅ GICK LYFTEN TILL
13 augusti, 1959: Bärgningsflottan anländer till fyndplatsen
utanför Beckholmen. Armstjocka 6-tumsvajrar förs in under
Vasas skrov och kopplas till bärgningspontonerna Oden och
Frigg.
Genom varje tunnel löper dubbla vajrar som kopplas över
pontondäcken med tredubbla, kraftiga vajerlås. Totalt
används 1 500 meter stålvajer.
20 aug–16 sep, 1959: Vasa lyfts 18 gånger och flyttas till
16 meters djup mellan Kastellholmen och Gröna Lund.
”Zetterströms
spolmunstycke”
*Rederiet Nordstjernans Nord- och Sydamerikafartyg.
När regalskeppet Vasa återupptäcks 1956 på 32 meters djup inleds nära fem årav för-beredelser innan hon kan lyftas upp till ytan igen. Det spektakulära – ochfarliga – arbetet med att spola tunnlar under skrovet utförs till stor del av ungavärnpliktiga från marinen.
Alla kanonportar
sätts igen.
Aktern
byggs igen.
Vraket tätas och
skador repareras.
Tusentals hål efter
bortrostade järnbultar
pluggas igen.
Åtskilliga ton av
slam och lera töms
från Vasas övre däck.
Det är tungdykare från marinen som spolartunnlarna under vraket. I princip samma
utrustning används fortfarande vid vissa
arbetsmoment under vattnet där man behöverstå stadigt, som vid borrning och svetsning.
Dräkten är tätad med en ring
mellan hjälm och bröstplåt. Det
var först uppe på dykflotten när
mässinghjälmen lossades igen som
dykaren kunde känna doften av Vasa(stillastående slam och gammal dy).
Förutom luftslang, mammut-
rör och spolslang måste dyka-
ren hålla reda på en livlina
med telefonkabel.
Skorna har blysula för att hindra
att dykaren flyter upp.
5
De dubbla 6-tumsvajrarna byts mot
enkla 9-tumsvajrar som kopplas till
hydrauliska domkrafter.
”Känner du att du
ska dö där nere
i mörkret och kölden
– ge bara fan i det
och tag i stället reda på
vad du gjort för nåt fel!”
Dykarbasen Per Edvin Fälting
lugnar en av sina unga dykare.
Vatten
Dykundersökningar påbörjas.
Bland annat filmas det med
marinens nya tv-kamera för
undervattensbruk.
De första dykarna – från kustartil-
leriet – ror ut kablar och slangar
i en jolle till dykarflotten.
Vasa låg mitt för Gustav V:s
docka där Johnsonflottan*
dockades på löpande band.
Dykargänget får därför ofta
plocka i sär all utrustning, ta hem
telefonkabeln och i land med
förtöjningar och grundlinor som
är fästa i vraket. Ofta när det är
mörkt, halt och sent.
Svart-
ekbild
1958: Under året spolas de två
första tunnlarna klart. I början
av september bärgas den första
kanonen sedan 1683, vilket betyder
att vraket slutgiligt kan fastställas
som Vasa.
1959: Under
högsommaren görs
tunnelarbetena klara.
Den 4 augusti bärgas
Vasas galjonslejon.
Det väger två ton,
består av flera
trästycken och mäter
325 x 65 cm.
Mammutrör:
För lösgjord lera och
mindre föremål
till ytan.
13 aug–16 sept 1959
4. Pontonerna stiger sakta, Vasa lossas ur leran.
5. Vid varje flytt sätts Vasa åter ner i dyn.
Oden
Frigg
1
2
2
1
3
3
4
Oden Frigg
Tunneldiameter:
Längd: cirka 20 m
Djup:
ca
6 m
Vertikalt: 3–4 m, Horisontellt: 0,5–1 m
En stråle
riktad
framåt
som
lösgör lera.
Vatten riktas
även bakåt
vilket gör
anordningen rekylfri.
1. Pontonerna fylls med vatten.
2. Vajervaggan styvhalas.
3. Pontonerna länspumpas försiktigt så att vattnet
kan
tränga in mellan lera och skrov.
Slutlyftet
24 april 1961
Arbetet börjar
Hösten 1956
Vid lunchtid sticker ett
par skulpterade knek-
tar upp sina huvuden
genom vattenytan.
När Vasas övre däck
når ytan påbörjas
länspumpningen.
Samtidigt arbetar
dykare med att
förbättra tätningarna.
Fyra små gummipontoner
(vardera med en lyftkraft på fem
ton) placeras under Vasas tunga
akterskepp.
Skrovet höjer sig sakta, däck
för däck torrläggs och stora
dieseldrivna centrifugalpumpar
placeras ut. Även tre dränkbara
elektriska pumpar sätts in.
En i förskeppet, en
i akterskeppet och
en som reserv.
Totalt länsas 30 000 liter
vatten i minuten.
24 april
1961
Gustav V:s docka
Tunnel
Neptunbolagets
bärgningsflotta
redo för det
sista lyftet.
Vasas köl
Vasa
Den 19 meter långa
fockmasten bärgas.
Den 19 meter långa
fockmasten bärgas.
Skrovet mäts upp.
En list med längdsiffror
fästs ovanför övre
kanonportarna.
Varannan tunnel grävs
ut för att så länge som
möjligt ha breda ”ryggar”
mellan tunnlarna.
Så spolas tunlarna
Tunnel A
(30 juli -59,
16 dagar)
Tunnel B
(6 aug -58,
176 dagar)
Tunnel C
(8 juli -59,
31 dagar)
Tunnel D
(12 sep -58,
48 dagar)
Tunnel E
(5 juni -59,
24 dagar )
Tunnel F
Akterschakt
(klar 12 maj -59,
tog 100 dagar)
Totalt sex tunnlar
spolas under Vasa.
Muddringarna inleds
med tunnel B.
Tunnel A och B spolas
senare ihop till en.
Tunnlarna:
Spolas till kölstocken från
respektive sida. Så smala som
möjligt under skrovet för att
minska rasrisk. Dykaren kan
bara krypa framåt/bakåt.
1–2 vändplatser spolas
i varje tunnel.
5
Svenska Dagbladets
löpsedel 25 april 1961
FOTO: STATENS MARITIMA MUSEER
24 HELG SvD söndag 17 april 2011
Beckholmen
Kastell-
holmen
1
4
3
2
1
2
FRANZÉN HITTAR
VRAKET
DYKARNA
I två års tid undersöker
Anders Franzén botten
på Strömmen med draggar
och vajerrep. Men det är
först efter ett möte med
dykarförmannen Per
Edvin Fälting som han tog
sig an området utanför
torrdockan Gustav V.
Franzén har undvikit plat-
sen i tron att sprängsten
från dockbygget dumpats
där.
25 augusti
1956:
Franzén och Fälting
sänker ner ”propplodet”
utanför Beckholmen.
I lodet finns en hålpipa
som kan hugga ut träprover.
Träpluggen av svartek indikerar
med säkerhet ett större skepps-
vrak med hög ålder. Vraket
efter Vasa är återfunnet.
FÖRBEREDELSER
FÖR FÖRSTA
LYFTET
4FÖRBEREDELSER
INFÖR SLUTLYFTETPlanen är att dra lyftvajrar
i sex tunnlar under Vasa. Ett
dykarbete som i efterhand
hålls som det mest avancerade
hittills inleds.
Dykarna jobbar i beckmörker.
De spolar undan slam och lera i
ett vertikalt schakt och jobbar
sig sedan in horisontellt under
Vasas köl.
När dyksäsongen avslutas den
10 december har en försökstunnel
spolats nära halvvägs under skeppet.
1957–1959
Hösten 1956
Vasa förbereds i 1,5 år
för det sista lyftet.
Bärgningspontonerna
byggs om. De stora hydrau-
liska domkrafterna flyttas
ut till pontonsidorna.
Syftet är att använda Oden och
Frigg enbart som plattformar
för domkrafterna med vilkas
hjälp Vasa ska tas till ytan. Skep-
pet ska sedan länspumpas och
på egen köl bogseras in i Gustav
V:s torrdocka på Beckholmen.
1960–1961
120 ton stenbarlast
plockas ut ur Vasa
innan bärgningen.
3FLYTTEN, SÅ GICK LYFTEN TILL
13 augusti, 1959: Bärgningsflottan anländer till fyndplatsen
utanför Beckholmen. Armstjocka 6-tumsvajrar förs in under
Vasas skrov och kopplas till bärgningspontonerna Oden och
Frigg.
Genom varje tunnel löper dubbla vajrar som kopplas över
pontondäcken med tredubbla, kraftiga vajerlås. Totalt
används 1 500 meter stålvajer.
20 aug–16 sep, 1959: Vasa lyfts 18 gånger och flyttas till
16 meters djup mellan Kastellholmen och Gröna Lund.
”Zetterströms
spolmunstycke”
*Rederiet Nordstjernans Nord- och Sydamerikafartyg.
När regalskeppet Vasa återupptäcks 1956 på 32 meters djup inleds nära fem årav för-beredelser innan hon kan lyftas upp till ytan igen. Det spektakulära – ochfarliga – arbetet med att spola tunnlar under skrovet utförs till stor del av ungavärnpliktiga från marinen.
Alla kanonportar
sätts igen.
Aktern
byggs igen.
Vraket tätas och
skador repareras.
Tusentals hål efter
bortrostade järnbultar
pluggas igen.
Åtskilliga ton av
slam och lera töms
från Vasas övre däck.
Det är tungdykare från marinen som spolartunnlarna under vraket. I princip samma
utrustning används fortfarande vid vissa
arbetsmoment under vattnet där man behöverstå stadigt, som vid borrning och svetsning.
Dräkten är tätad med en ring
mellan hjälm och bröstplåt. Det
var först uppe på dykflotten när
mässinghjälmen lossades igen som
dykaren kunde känna doften av Vasa(stillastående slam och gammal dy).
Förutom luftslang, mammut-
rör och spolslang måste dyka-
ren hålla reda på en livlina
med telefonkabel.
Skorna har blysula för att hindra
att dykaren flyter upp.
5
De dubbla 6-tumsvajrarna byts mot
enkla 9-tumsvajrar som kopplas till
hydrauliska domkrafter.
”Känner du att du
ska dö där nere
i mörkret och kölden
– ge bara fan i det
och tag i stället reda på
vad du gjort för nåt fel!”
Dykarbasen Per Edvin Fälting
lugnar en av sina unga dykare.
Vatten
Dykundersökningar påbörjas.
Bland annat filmas det med
marinens nya tv-kamera för
undervattensbruk.
De första dykarna – från kustartil-
leriet – ror ut kablar och slangar
i en jolle till dykarflotten.
Vasa låg mitt för Gustav V:s
docka där Johnsonflottan*
dockades på löpande band.
Dykargänget får därför ofta
plocka i sär all utrustning, ta hem
telefonkabeln och i land med
förtöjningar och grundlinor som
är fästa i vraket. Ofta när det är
mörkt, halt och sent.
Svart-
ekbild
1958: Under året spolas de två
första tunnlarna klart. I början
av september bärgas den första
kanonen sedan 1683, vilket betyder
att vraket slutgiligt kan fastställas
som Vasa.
1959: Under
högsommaren görs
tunnelarbetena klara.
Den 4 augusti bärgas
Vasas galjonslejon.
Det väger två ton,
består av flera
trästycken och mäter
325 x 65 cm.
Mammutrör:
För lösgjord lera och
mindre föremål
till ytan.
13 aug–16 sept 1959
4. Pontonerna stiger sakta, Vasa lossas ur leran.
5. Vid varje flytt sätts Vasa åter ner i dyn.
Oden
Frigg
1
2
2
1
3
3
4
Oden Frigg
Tunneldiameter:
Längd: cirka 20 m
Djup:
ca
6 m
Vertikalt: 3–4 m, Horisontellt: 0,5–1 m
En stråle
riktad
framåt
som
lösgör lera.
Vatten riktas
även bakåt
vilket gör
anordningen rekylfri.
1. Pontonerna fylls med vatten.
2. Vajervaggan styvhalas.
3. Pontonerna länspumpas försiktigt så att vattnet
kan
tränga in mellan lera och skrov.
Slutlyftet
24 april 1961
Arbetet börjar
Hösten 1956
Vid lunchtid sticker ett
par skulpterade knek-
tar upp sina huvuden
genom vattenytan.
När Vasas övre däck
når ytan påbörjas
länspumpningen.
Samtidigt arbetar
dykare med att
förbättra tätningarna.
Fyra små gummipontoner
(vardera med en lyftkraft på fem
ton) placeras under Vasas tunga
akterskepp.
Skrovet höjer sig sakta, däck
för däck torrläggs och stora
dieseldrivna centrifugalpumpar
placeras ut. Även tre dränkbara
elektriska pumpar sätts in.
En i förskeppet, en
i akterskeppet och
en som reserv.
Totalt länsas 30 000 liter
vatten i minuten.
24 april
1961
Gustav V:s docka
Tunnel
Neptunbolagets
bärgningsflotta
redo för det
sista lyftet.
Vasas köl
Vasa
Den 19 meter långa
fockmasten bärgas.
Den 19 meter långa
fockmasten bärgas.
Skrovet mäts upp.
En list med längdsiffror
fästs ovanför övre
kanonportarna.
Varannan tunnel grävs
ut för att så länge som
möjligt ha breda ”ryggar”
mellan tunnlarna.
Så spolas tunlarna
Tunnel A
(30 juli -59,
16 dagar)
Tunnel B
(6 aug -58,
176 dagar)
Tunnel C
(8 juli -59,
31 dagar)
Tunnel D
(12 sep -58,
48 dagar)
Tunnel E
(5 juni -59,
24 dagar )
Tunnel F
Akterschakt
(klar 12 maj -59,
tog 100 dagar)
Totalt sex tunnlar
spolas under Vasa.
Muddringarna inleds
med tunnel B.
Tunnel A och B spolas
senare ihop till en.
Tunnlarna:
Spolas till kölstocken från
respektive sida. Så smala som
möjligt under skrovet för att
minska rasrisk. Dykaren kan
bara krypa framåt/bakåt.
1–2 vändplatser spolas
i varje tunnel.
5
Svenska Dagbladets
löpsedel 25 april 1961
FOTO: STATENS MARITIMA MUSEER
HELG 25

4. SvD söndag 17 april 201126 HELG
7
6
9
10
Kastell-
holmen
Beekholmen
Första museet
Gröna Lund
I dag
Skepps-
holmen
9FÖRSTA MUSEET
1961–1988
10SISTA RESAN – TILL ETT
NYBYGGT MUSEUM
1988–
7 8TUSENTALS FYND1961
Vasa flyttas 1961 på sin betongponton över till
Wasavarvet på Djurgården för konservering,
restaurering och rekonstruktion. Wasavarvet
var en provisorisk byggnad i glas, betong och
korrugerad plåt.
Året därpå öppnas museet för allmänheten.
Regalskeppet ligger de första åren utan master
och däck, inbäddad i en dimma av konserverings-
medlet PEG. Besprutningen pågår i 17 år.
Wasavarvet* revs i slutet av 1988 när Vasa
bogserades till sitt nuvarande museum.
* På samma plats återfinns idag Aquaria vattenmuseum
och en vagnhall för spårvagnar.
Vasa sista(?) resa görs 1988 när hon i ett
skyddsskal bogseras till sin nuvarande plats
i Vasamuseet. En nordisk arkitekttävling
hade utlysts 1981 och det väldebatterade
vinnarbidraget Ask började byggas hösten
1987.
Då var museet planerat för 600 000
besökare per år. Besöksantalet för 2009 var
1 154 615 vilket torde motivera den beslutade
tillbyggnaden som startar i höst. Kapaciteten
ska ökas från 1 500 till 2 000 samtidiga
besökare.
Vasa vilar faktiskt fortfarande på samma
betongponton hon sattes på 1961. Inuti pon-
tonen finns delar av
Vasamuseets ytor
med främst förråd.
”Med sin skulpturala och på marina
associationer rika exteriör och med
sin överdådiga interiör, har Vasa -
museet förutsättningar att bli ett
mycket beundrat verk från vår tid.”
Den arkeologiska utgrävningen pågår till den
29 september 1961. Då har mer än 28 000 föremål
tagits omhand. Däribland kanonlavetter, benrester,
mynt och sex segel.
De flesta utvändiga dekorationerna lossnade
eller bröts sönder långt tidigare och föll ner i
slamlager och lera. De påträffades i samband
med tunnelspolningen, förunderligt väl bevarade.
I princip allt järn rostade bort på några år.
Även träskulpturer och det mesta av akter-
kastellet bröts ner.
Strömmarna och sediment eroderade föremål
och skulpturer. Totalt har skelettdelar av minst
15 människor återfunnits.
Ur juryns motivering till Kasper Salin-
priset 1990, som tillägnades arkitekterna
Marianne Dahlbäck och Göran Månsson.
Trångt
Fantasifullt förslag till nytt museum 1979.
På väg in i sitt nya museum som
invigs den 15 juni 1990 av Carl XVI Gustaf.
8
Första museifärden 1961. Väl på plats besprutas Vasas trä
i 17 år med polyetylenglykol som ersätter vattnet i eken
och förhindrar uttorkning och sprickbildning.
Hösten 1961: Får aluminium-
skal i Beckholmskanalen på
väg till Wasavarvet.
6 BECKHOLMEN1961
4 maj: Vasa bogseras till Beckholmen och halas sakta
med babords slagsida in i Gustav V:s docka.
Vasa äntrar en stor
betongponton och stagas
upp med järnband och
stöttor. Vattnet pumpas
ur dockan och Vasas skrov
blir helt synligt.
Den marinarkeologiska
utgrävningen som nu inleds
betecknas som en av de
första i världen. Arkeologerna
jobbar inledningsvis i djupt
svart slam. Ett sprinkler-
system installeras. Lösa
föremål konserveras.
FOTO: STATENS MARITIMA MUSEER, SVD ARKIV, ALEXANDER RAUSCHER
Lyftet. 1961, 24 april.
Kolla! Det gick ett sus bland åskådarna på
Kastelholmen. Det blåstes fanfar. Klockan
var 9.03 och första relingstöttan på Vasa bröt
vattenytan. Folk klängde på klippor och kajer
och pojken kilade mellan alla byxben närma-
re stranden, glömsk av att någon kunde se
honom, han borde ju vara i skolan. Där låg de
enorma pontonerna och alla bogserbåtarna.
Småbåtar trängdes runt bärgningsflottiljen
och helikoptrar hovrade. Fullt av folk med
kameror och kikare, på Kastellholmen,
Skeppsholmen, Söders höjder. På båtar och
pontoner flockades dykare, militärer, journa-
lister, kameramän, kungligheter och annat
fint folk, på två Waxholmsbåtar donatorer
och kulturpersonligheter. En blåsorkester tu-
tade på högst uppe på jättekranen Lodbrok.
I flera år hade det talats om Vasa; om
ingenjör Franzéns envisa letande, fyndet
1956, dykningarna och insamlingarna av
pengar. Nu ville han inte missa något, och
när hungern började sätta in vid lunchdags
stack de första knektarna upp ur vattnet.
Aprilsolen värmde. Pojken såg de solbrända
dykarna och beväringarna slita med pumpar
och vajrar, domkrafterna arbetade. Där var
han med pipan, känd från tidningen. Tänk att
få vara med. Pojken kände sig rätt säker, han
skulle bli dykare han med. Eller ingenjör, om
han nu fick läsa på läroverket.
Bärgningen. 1956–1961.
Platsen där Anders Franzén fick upp Vasas
svartek stämde väl överens med de historiska
källor han studerat och den plats som jour-
nalisten och historikern Nils Ahnlund berät-
tat om 1920 i SvD. Efter det historiska fyndet,
och dykaren Per Edvin Fältings första ned-
stigning, fick de två kämpa för sin vision.
Men med växande medial upphetsning blev
bärgningen av Vasa så småningom ”vår”, ett
projekt helt i tidens anda.
Men få visste då vad de unga dykarna upp-
levde när de bit för bit tog sig under det 600
ton tunga vraket.
–Det var kallt och mörkt. Helt svart. Man
fick känna sig fram. Schaktet var smalt, det
gick inte alltid att vända utan man fick backa.
Det gällde hela tiden att komma ihåg vilken
väg man gått, gick man fel väg tillbaka riske-
rade man att fastna i någon balk eller något
gammalt ankare eller annan bråte med liv-
lina och luftslang. Då gällde det att ta det
lugnt och lita på Fälting. Han var vår ”pappa”,
minns tungdykare Åke Lindqvist, då 19 år.
Men skulle skrovet hålla ihop? Eller sjunka
djupare ner i leran? Kunde botten gå ur och
släppa ut den 120 ton tunga ballasten av sten
över dykarna? Det var faror som hade
nämnts, men inte mycket mer, när de 1957
spolade första tunneln.
–Rädd? Det hade jag nog inte vett att vara.
Men jag minns lättnaden varje gång jag kom
upp till ytan.
För de unga dykarna blev Vasa ett minne för
livet; ett spännande pojkäventyr, kamratskap,
skratt och en övning i tillit. Och en avancerad
utbildning. Franzén och Fälting jobbade ihär-
digt vidare, inte så imponerade av stor-
gubbar, olyckskorpar och förståsigpåare, och
bitvis med ett ljummet stöd ”uppifrån”.
Men relationen till Vasa djupnade. Då och
då offrade man 25-öringar till Den gamle,
man ville hålla sig väl vad som nu kunde fin-
nas där nere. I sin islandströja, vegasmäck
och snugga blev Fälting ”dykarbasen”med
svenska folket, i ständig telefonkontakt med
”sina grabbar” där nere. Och alltid beredd att
själv gå ner och hjälpa om det behövdes.
–Minns att jag blev för ivrig och hyper-
ventilerade. Fälting hörde mig och sa åt
mig, på sitt barska sätt, att sätta mig på bot-
ten och ta det lugnt. Där satt jag i mörkret,
efter ett tag var jag fit for fight igen. Och det
var en och annan som flöt upp drastiskt
fort, kommer Håkan Hedén ihåg, då 22 år,
som dök på Vasa 1960 och tätade plugghål
och kanonportar när Vasa kommit på grun-
dare vatten.
– Och visst berättades det om stora starka
pojkar som ropade på mamma och grät.
Håkan Hedén dök också i Vasagropen för
att plocka upp delar som låg kvar på förlis-
ningsplatsen.
–Vi kände oss fram med våra grova hand-
skar, vi fick upp en hel del skulpturer. Men jag
mins också att en dykare ropade att han hit-
tat ett skelett. Det visade sig vara en julgran.
Sista resan. 1990.
Allt pojken sett där när Vasa första gången
bröt vattenytan fick han se igen i tidningar
och till och med i tv. Glada bilder på när
Franzén och Fälting steg ombord som de
första efter förlisningen 333 år tidigare. Men
också det komplicerade arbetet som följde.
Nu var Vasa närmast en följetong i pressen.
Så den där vårdagen, 4 maj, hade han lyck-
ats smita ut på marinens Beckholmen.
Bogserbåtarna knuffade långsamt hela bärg-
ningsarmadan med vraket i mitten, de hade
till slut fått henne att flyta. Han klättrade upp
på berget på varvsdockans östra sida och såg
hur Vasa, lite tvekande, med de kraftiga läns-
pumparna vrålande ombord och med lätt
slagsida, flöt in på egen köl. Inte visste pojken
att det var en blivande nationalklenod han
såg. För när det begavs sig var faktiskt Vasa
ett fiasko som kapsejsade efter 1300 meters
seglats. Med hennes sista resa 1990 fick vi ett
monument, kanske inte främst över en svun-
nen stormaktstid utan över ett tekniskt och
mänskligt räddningsarbete med den fram-
tidstro som präglade tiden. Ett projekt som,
liksom det gigantiska skeppet, fortsätter att
fascinera.
Jag tyckte att det förgångna var ETT JÄKLA NYS. Hade ännu
INTE LÄRT MEJ att det tekniska framåtskridandet bygger
på en fast grund av TRADITIONER. Anders Franzén
Åke Lindquist jobbade som dykare regalskeppet
Vasa bärgades 1957–61. FOTO: PRIVAT
SvD söndag 17 april 2011 HELG 27
7
6
9
10
Kastell-
holmen
Beekholmen
Första museet
Gröna Lund
I dag
Skepps-
holmen
9FÖRSTA MUSEET
1961–1988
10SISTA RESAN – TILL ETT
NYBYGGT MUSEUM
1988–
7 8TUSENTALS FYND1961
Vasa flyttas 1961 på sin betongponton över till
Wasavarvet på Djurgården för konservering,
restaurering och rekonstruktion. Wasavarvet
var en provisorisk byggnad i glas, betong och
korrugerad plåt.
Året därpå öppnas museet för allmänheten.
Regalskeppet ligger de första åren utan master
och däck, inbäddad i en dimma av konserverings-
medlet PEG. Besprutningen pågår i 17 år.
Wasavarvet* revs i slutet av 1988 när Vasa
bogserades till sitt nuvarande museum.
* På samma plats återfinns idag Aquaria vattenmuseum
och en vagnhall för spårvagnar.
Vasa sista(?) resa görs 1988 när hon i ett
skyddsskal bogseras till sin nuvarande plats
i Vasamuseet. En nordisk arkitekttävling
hade utlysts 1981 och det väldebatterade
vinnarbidraget Ask började byggas hösten
1987.
Då var museet planerat för 600 000
besökare per år. Besöksantalet för 2009 var
1 154 615 vilket torde motivera den beslutade
tillbyggnaden som startar i höst. Kapaciteten
ska ökas från 1 500 till 2 000 samtidiga
besökare.
Vasa vilar faktiskt fortfarande på samma
betongponton hon sattes på 1961. Inuti pon-
tonen finns delar av
Vasamuseets ytor
med främst förråd.
”Med sin skulpturala och på marina
associationer rika exteriör och med
sin överdådiga interiör, har Vasa -
museet förutsättningar att bli ett
mycket beundrat verk från vår tid.”
Den arkeologiska utgrävningen pågår till den
29 september 1961. Då har mer än 28 000 föremål
tagits omhand. Däribland kanonlavetter, benrester,
mynt och sex segel.
De flesta utvändiga dekorationerna lossnade
eller bröts sönder långt tidigare och föll ner i
slamlager och lera. De påträffades i samband
med tunnelspolningen, förunderligt väl bevarade.
I princip allt järn rostade bort på några år.
Även träskulpturer och det mesta av akter-
kastellet bröts ner.
Strömmarna och sediment eroderade föremål
och skulpturer. Totalt har skelettdelar av minst
15 människor återfunnits.
Ur juryns motivering till Kasper Salin-
priset 1990, som tillägnades arkitekterna
Marianne Dahlbäck och Göran Månsson.
Trångt
Fantasifullt förslag till nytt museum 1979.
På väg in i sitt nya museum som
invigs den 15 juni 1990 av Carl XVI Gustaf.
8
Första museifärden 1961. Väl på plats besprutas Vasas trä
i 17 år med polyetylenglykol som ersätter vattnet i eken
och förhindrar uttorkning och sprickbildning.
Hösten 1961: Får aluminium-
skal i Beckholmskanalen på
väg till Wasavarvet.
6 BECKHOLMEN1961
4 maj: Vasa bogseras till Beckholmen och halas sakta
med babords slagsida in i Gustav V:s docka.
Vasa äntrar en stor
betongponton och stagas
upp med järnband och
stöttor. Vattnet pumpas
ur dockan och Vasas skrov
blir helt synligt.
Den marinarkeologiska
utgrävningen som nu inleds
betecknas som en av de
första i världen. Arkeologerna
jobbar inledningsvis i djupt
svart slam. Ett sprinkler-
system installeras. Lösa
föremål konserveras.
FOTO: STATENS MARITIMA MUSEER, SVD ARKIV, ALEXANDER RAUSCHER