1. Paul Verlaine – ”ochallt det övriga är litteratur”
Den symbolistiska skolan, med Baudelaire som förelöpare (Verlaines
första kontakt med poesin och stora inspiration var Baudelaires
Ondskans blommor) och Rimbaud, Mallarmé och Verlaine som
främsta företrädare, inledde en ny era i poesins historia, faktiskt i
hela den västliga världen och fick den kommande generationen att
utveckla den fram till första världskriget. Paris hade så grundlagt sin
position som den poetiska världens huvudstad och på dess otaliga
kaféer samlades och födde poeter från hela Europa den mångfaldiga
men svårdefinierbara genren som kom att kallas modernismen.
Natten ligger nära (eller dagen), känslorna varken inpå eller utanpå, de stormar, och ljudet av
skottet bedövar mer än spritens varmkalla våldtäkt.
Året är 1873, det är sommar, juli månad och Verlaine har precis skjutit Rimbaud i handen.
En diktare, Verlaine, återföds genom denna händelse, den andras diktning dör – Rimbaud
skrev bara poesi under åren 1870-1874, mellan hans sextonde till tjugonde år – i en bild som
lika gärna kan stå som sin egen omvända negation.
De båda bär fortfarande rollen som två av Frankrikes största diktare, där Verlaine i sin
samtid kom att spela en betydande roll för den europeiska lyriken medan Rimbaud fick sin
status och fulla uppskattning först under 1900-talet; ett anseende som fortfarande stiger
medan Verlaines anseende, sorgligt nog, tycks ständigt dalande.
Paul-Marie Verlaine: vars lyriska gärning är fylld av metriska uppfinningar, speglade genom
hans eget känslolivs skiftande stämningar i ett pendlande mellan den mest ohämmade
sinnlighet och en ödmjuk religiositet (under ständig utveckling i sitt uttryck och frigörande
från den franska poesins traditionella retorik), lagd mot versernas rytmiska musikalitet och
stämda till en aldrig avtagande melankoli där det subtila glimmar i både form och innehåll.
I Verlaines poesi, och den symbolistiska procedur som exemplifieras, var riktmärket att
använda en subtil antydan istället för ett exakt uttalande och all retorisk uppställning skalades
bort från diktningen. Det gällde för Verlaine att framkalla stämningar och känslor genom
direktassocierade ord, upprepade ljud, kadens i verserna och metrisk innovation.
2. Därför vill jag lägga fram två dikt-exempel redan här, och börjar med en dikt som Verlaine
skrev när han satt fängslad efter skottet mot Rimbaud och som publicerades först 1881 i
samlingen Sagesse:
Himlen är, ovanför taket,
så blå så lugn.
Ett träd, ovanför taket,
vaggar sin palmgren.
Klockan, i himlen som man ser,
klingar milt.
En fågel, i trädet som man ser,
sjunger sin klagan.
Min Gud, min Gud, livet är där
enkelt och stilla.
Detta fridsamma sorl
kommer från staden.
– Vad har du gjort, o du som
sitter här gråtande utan uppehåll,
säg vad har du gjort,
du som sitter här, med din ungdom?
/ Verlaine
Uppkomsten för denna dikt framför Verlaine själv i sin Mes prisons (1894) och det kan vara
intressant att följa hans tankeväg till dikten:
”Ovanför muren framför mitt fönster (jag hade ett fönster, ett verkligt, utrustat – tänka sig,
med långa och tätt stående stänger), längst bort på den dystra gårdsplanen, där om jag så får
säga min dödliga leda tumlade om, såg jag – det var i augusti – hur med vällustigt skälvande
blad kronan på en hög poppel vajade från något torg eller boulevard i grannskapet. Samtidigt
nådde mig helgens stilla sorl, avlägset, dämpat.”
3. Den andra dikten ”Höstvisa” är hämtad från Verlaines debutsamling Poèmes saturniens
dedicerad till poeten Catulle Mendès:
Höstens violiners
långa snyftningar
sårar mitt hjärta
med en entonig
längtan.
Helt beklämd
och blek,
när klockan slår,
erinrar jag
mig flydda
dagar
och jag gråter;
och jag går min väg
i den onda vinden
som för mig än hit,
än dit,
liksom det vissna lövet.”
Verlaine och Rimbaud
År 1871 påbörjade den då gifta Verlaine och den tio år yngre nyfunna vännen Rimbaud sina
vagabondvandringar genom Frankrike, Belgien och England där deras kärleksrelation under
perioden tillhör litteraturhistoriens allmängods liksom svartsjukedramat som avslutades med
att Verlaine skadesköt Rimbaud i handen två år senare – en snabb association går till Rabbe
Enckell utan någon annan jämförelse.
Verlaines samling Romances sans paroles som publicerades1874 (dikterna skrevs mellan
1872 och 1873, och är inspirerade av Verlaines minnen med sin fru Mathilde vilka bär på en
stark nostalgisk färgton, och som blandas med eskapaderna tillsammans Rimbaud vars bilder
är mer likt impressionistiska skisser) kom så att bli bilden/symbolen för konstnärskapets
mytiska diktarhorisont.
4. Rimbaud:
”Det gråter över staden”
Verlaine skriver:
”Det gråter i mitt hjärta som det regnar över staden; vilken är denna längtan
Som genomborrar mitt hjärta?”
Dessa rader och motto där båda citateten ingår i en längre dikt av Verlaine, har inte
återfunnits i Rimbauds bevarande diktning men kan ha varit något Verlaine tagit fasta på
under tiden för deras vagabondliv. Raderna kan fungera som exempel på de återkommande
utbrott av vemod hos Verlaine som egentligen tillhörde högromantiken, men till skillnad från
den som var ordrik och i många fall patetisk, är Verlaines uttryck enkelt likt de ljusaste och
lätt flygande toner
Fängelse, utveckling, misär
Fram till slutet av 1870-talet hade Verlaine varit på ”fel” sida bland de betydande diktarna
men hans utveckling kom kritikerna att under 1880-talets första del att se honom som en ”äkta
diktare”, något som dock både Rimbaud och Hugo påtalat tio år tidigare.
Man kan säga att Verlaines tid i fängelset indirekt blev en pånyttfödelse för hans
författarkarriär: han använde tiden att studera, gjorde inläsningar av Shakespeare och
Cervantes, och skrev Romance sans paroles. Verlaine gjorde upp med sitt tidigare bohemiska
liv men skulle i perioder falla tillbaka och konverterade också under denna tid till
katolicismen.
Efter tiden i fängelse begärde hans fru Mathilde skilsmässa och Verlaine tog sin tillflykt till
England där han under några år undervisade som lärare. Återvändandet till Frankrike kom
1877 och Verlaine fortsatte som lärare. En ny passion blommar upp då han förälskar sig i den
unga eleven Lucien Létinois och deras förhållande inspirerar Verlaine till en ny kreativ period
av diktskapande. Men nu kommer Verlaines andra förlust i livet då Létinois dör av tyfus 1883
vilket gör honom fullständigt förkrossad.
Det avgörande slaget i Verlaines levnadskamp, som också förlorades, kom 1886 då hans
mor avled och deras starka band klipptes. Detta följdes av att banden med det ordnade
samhällslivet tänjdes till bristningsgränsen och till slut brast. Med detta fick hans lärarbana
även ett hastigt slut.
Det sista decenniet av sitt liv blev Verlaine slav under sin grava alkoholism (romantiserad
genom bohemmyten av att dricka absint på Paris kaféer och i berusning kunna uppenbara den
mytomspunna musan kallad ”the green faire”) och brottades med flera fysiska sjukdomar.
5. Livet fördes nu i slummen med ständiga inläggningar på offentliga sjukhus. Verlaine led även
av dyspepsi och stark nervositet, vilka förstärktes genom hans kringflackande levnadssätt, och
som tärde hårt på hans krafter.
Mot slutet av sitt liv fick dock Verlaines tidiga dikter en allt större uppmärksamhet vilket
även ledde till en levnadsmöjlig inkomst och paradoxalt nog blev hans misär, livsstil och
underliga beteende föremål för en yngre generation i återupptäckande och beundran. Detta
fick som resultat att Verlaine, av Paris diktarkrets, år 1894 fick epitet ”Prince of Poets”.
Verlaine föddes i den franska staden Metz 1844 men flyttade med sin familj, åtta år senare,
till Paris där han också dog 52 år ung/gammal år 1896.
Renommé
Paul Verlaines diktar-renommé är ett tjugotal diktsamlingar varav de som skrevs i tidig ålder,
med tiden, kommit att få störst betydelse, då de står i stark opposition mot den då rådande
klassicistiska formen och parnass-diktarnas ideal (med poeter som Leconte de Lisle, Théodore
de Banville, Louis Xavier de Ricard, Catulle Mendes, och François Cippée)
och som kommit att leva vidare i sin egen diktar-emancipation. Dock är debutdiktsamlingen
Poèmes saturniens från 1866 ännu under starkt inflytande av desamma och det är först med
samlingarna Fetes galantes (1869) och La bonne chanson (1870) som Verlaines dikter
började att frigöra sig från dem.
Hur gå vidare?
Hur möjligt att gå vidare?
Det jag utför är ett dop på ett vitt papper …
DIKTARKONSTEN
Till Charles Morice
Musik framför allt, och för den skull föredra det Udda vagare och
lättare att upplösa i luften, utan någonting i sig som tynger eller fixerar.
Vidare får du inte välja dina ord utan något missta: intet är mera
dyrbart än den grå sången där det Obestämda förenas med det Exakta.
6. Det är vackra ögon bakom slöjor, det är middagstimmens skälvande
ljusa dager, det är, på en kylig hösthimmel, det blå virrvarret av klara
stjärnor.
Ty vi vill ha Nyansen också, inte Färgen, ingenting annat än
Nyansen! O, endast nyansen förenar dröm med dröm och flöjt med horn!
Fly så långt möjligt den mördande Poängen, den grymma Kvickheten,
och det orena Skrattet, som får den azurblå himlen att gråta,
och all denna vitlök från dåligt kök!
Tag vältaligheten och vrid halsen av den! Medan du ändå är igång
gör du rätt i att göra Rimmet lite klokare. Om du inte ser upp med det
vart kommer det då att ta vägen?
[…]
Musik ännu en gång och alltid! Må din vers bli det högstämda ting
som man känner fly från en själ på färd mot andra himlar och andra
föremål för din kärlek.
Må din vers bli det lyckliga äventyret skingrat för morgonens
krusande vind som doftar av mynta och timjan … Och allt det övriga är
litteratur.
/ Verlaine
Der Panter
”Hans blick har genom förbipasserandet av spjälorna blivit så trött, att den inget längre
varseblir.
Det förefaller honom som om det funnes tusen spjälor och bakom tusen spjälor ingen värld.
Den mjuka gången hos smidigt starka steg, som vrider sig runt i den allra minsta cirkel,
7. är som en dans av kraft omkring en mittpunkt,
i vilken bedövad en väldig vilja står.
Endast emellanåt skjuts pupillens förhänge ljudlöst upp -.
Då går en bild in, går genom lemmarnas anspända stillhet –
och upphör i hjärtat att finnas till”
Utifrån min horisont är denna dikt mycket mer än sig själv, den är summan av symbolismens
tid, där varje del är sin helhet och helheten varje del. Dikten i sig är en av Verlaines mer
kända och ingår i samlingen Jadis et naguère (1884). För Verlaine själv var det av yttersta
vikt att dikten inte kunde läsas bokstavligt, något som han efter första tryckningen påpekade i
en skrift till sin förläggare då en kritiker klagat på diktens ”hermetiska” slutenhet och brister i
rimmet. Verlaine skriver: ”Jag har inte skrivit någon teori! Det är kanske naivt, det som jag
säger där, men naiviteten synes mig vara en av poetens dyrbaraste egenskaper, vilken han i
brist på andra bör stoltsera med.”
Diktens titel Art poétique (i svensk översättning DIKTARKONSTEN) gör ändå att den
hamnar i den klassiska antiken under genren versifierad diktteori, med andra ord ett givet
versmått med udda antal stavelser. Men framme vid några avslutande ord så är det styrkan i
diktens briljanta ordmagi som alltjämt regerar.
Göran af Gröning
