Essay: Dostojevskij

1. Marmeladov i Brott och straff: ”Si människan!”
(En essä i två delar)
I de nya genomskinliga kuporna hänger de ”tunga”
själarna. De växer och växer, de består av starka
flimmerrörelser, en underjordsström från födelse
till död. Den har, tänker jag, ett dödande
ljusansikte. Ljuset bryter ner. Avtrycket blir kvar.
/ Fritt från B. Trotzig
I mitt ”hemmabokrum” delar alla böckerna sitt egna ordningsfulla kaos. Författare på
författare utan synbar ordning, färg följer färg för att inte följa någonting och Auster hittas
just nu bredvid Claesson. Ett undantag dock: Fjodor Michajlovitj Dostojevskij (1821-1881),
med två hyllplan för sig själv. Och här kommer jag inte undan. Dostojevskij är utan
konkurrens min mest lästa, omlästa, och mest älskade författare. Men om någon skulle ställa
frågan, varför? Eller om jag någonsin ens reflekterat över vad det är som drar i hans romaner,
som gör mig så fast, så fullständigt uppslukad, så vet jag inte.
Min första läskontakt med Dostojevskij blev, under den egna sturm und drang-perioden,
Idioten som under läsningen kom att berika mitt syre till en gradvis djupare inandning,
livsmeningen till en annan rörelse och den själsliga tillvaron att vibrera i en större oberäknelig
rymd. För att utveckla detta vidare är en instudering given men innan jag gör någon inläsning
så vill jag spontant delge mitt, i dag, främsta minne av Idioten, och det är scenen för
skenavrättningen.
Tycker mig minnas svindelkänslan när Dostojevskij beskrev lugnet inför
arkebuseringspatrullen, livsintensiteten och hoppet om att ingen rädsla behövs, detta tog mig
djupt, likaså hur Dostojevskij, med sin livserfarenhet, trovärdigt kunde berätta om hur ”det
känns att bli avrättad.
Sedan måste erkännas att jag efter Idioten brottades länge med Brott och straff, gör så
fortfarande, men kom fullständigt hem med Dubbelgångaren och Onda andar (Stavrogins
Brott och andra berättelser).
Tillbaka då till frågan som nu är ställt, den som jag tidigare besvarat med ett ickesvar, då
inget annat funnes och börjar där äntligen närma mig det som denna inledning är till för.
Följ med!

2. Napoleons härjningar och avsaknaden av en stor urban medelklass hade gjort att
upplysningen inte fått något ordentligt genomslag i Ryssland. En religiös reaktionär
konservatism växte sig i stället stark bland intellektuella och de polyfona rösterna i
Dostojevskijs romaner, unika för sin tid, kom till liv just genom den kapitalistiska eran och
dess motpol i sekulariserad socialism, med röster/karaktärer som motsäger författarens egen.
Ett bra exempel är Anteckningar från ett källarhål som är skriven i första person men vars
röst är väsensskild från Dostojevskijs egen. Och det är denna framryckande värld som får sitt
fullödiga uttryck i Dostojevskijs egen romanvärld.
År 1849 häktades Dostojevskij för uppvigling på anklagelsegrunder som, för bara några år
sedan kunde verka naiva, men som i dag åter börjar spegla vårt stora grannland i öster.
Emellertid: efter åtta månaders häktning dömdes Dostojevskij till döden och skulle så få
uppleva en skenavrättning innan domen ändrades till fyra år som straffånge i Sibirien; år som
är det omedelbara underlaget för Dostojevskijs roman De dödas hus som publicerades 1860.
Förhållandena under vilka Dostojevskij fick leva i fånglägret (beskrivna i De dödas hus) är en
fysiskt plågsam redogörelse som tyvärr delades av många andra men där de gemensamma
erfarenheterna och fångarnas sammanhållning ändå gjorde att bördan blev lättare att bära.
Med tiden som domare kan en viss tragisk ironi spegla det som Dostojevskij senare, i sina
tyngsta romaner, förutspår angående samhällsutvecklingen och den massfångenskap som bara
några decennier efter hans död kom att delas av så sanslöst många ”olyckliga” i Ryssland.
Det talande för Dostojevskij är, förutom att han fick rätt, att vi aldrig får höra honom klaga
över sina lidanden i fångenskap, än att han ville skipa rättvisa över orättvisan i sin dom –
snarare tvärtom.
Ingen har som Dostojevskij tidigare studerat den ryska folksjälens revolutionära tendenser.
Och hur destruktiv den än visat sig vara så är själva självförintelsen och självförtärelsen det vi
”utanför” oftast tillmäter som ryska nationaldrag. Ändå är Dostojevskijs idévärld, trots djup
förankring i den ryska folksjälen, mer mångfacetterad och bär på mycket europeiskt
tankegods. Liksom bl. a. Kierkegaard och delvis Nietzsche med tankegångar som sträckte sig
långt före sin samtid: detta i en avskärmad inre tillvaro av idéer, stämningar och konflikter,
som var många av deras samtid främmande, men som i dag i stort sett är den moderna
människans andliga verklighet.
Tror inte att det är en överdrift att säga att för sin tid så föds en ny själ och en ny uppfattning
av världen med Dostojevskij. En själslig dynamik och rörelse som landar först i Herakleitos
dialektik på vad grekerna namngav motsatsen till kaos: kosmos. Skillnaden blir att det

3. ändliga, ordnade kosmos i antikens dualistiska värld blir det oändliga och kaotiska hos
Dostojevskijs polyfona röster.
Dostojevskijs mäktiga inflytande i vår tid, genom sitt visionära seende, och allt det oklara
och ovissa i detta inflytande finner sin förklaring och sitt enda berättigande i det
grundläggande särdraget hos hans natur.
Turgeniev sammanfattar det motsägelsefulla hos Dostojevskij i sitt bitande ironiska, säkert
överdrivna men samtidigt träffande yttrande om sin svurne ovän: ”Han var den ondaste
kristna som jag råkat.”
Även Sven Delblanc har skrivit om detta men lyfter blicken från Dostojevskij som person
och sammanfattar i ett kort citat idén eller en huvudlinje i Dostojevskijs tankevärld: ”ett starkt
intryck av människors oförmåga att uthärda frihet och nästan obegränsade förmåga att uthärda
förtryck”.
Dostojevskij intog ju själv en kristen troshållning, bort från den ryskortodoxa kyrkan (att
jämföra med Kierkegaard), ända till slutet av sitt liv och parentesen med Kierkegaard står till
en inre värld inte i deras så skilda världsliga liv.
Vad Dostojevskij eftersträvade var att övertyga läsaren om det rimliga i att tro på Gud i en
meningslös nihilistisk värld, tankar som aldrig lämnade hans sinne, och det han gjorde i sina
romaner var att på ett idéplan vända hjärnans pragmatiska tvivel med hjärtats dragning mot
godheten. Tydliga exempel är Furst Mysjkin i Idioten eller Aljosja i Bröderna Karamazov
vilka avsågs som positiva negationer som skulle attrahera och distrahera den tvivlandes tvivel
(en Sonja i Brott och straff, eller en Lisa i Anteckningar från ett källarhål)
För Dostojevskij, i Bröderna Karamazov liksom i Brott och straff, är rationalitet och den
levande livsprocessen inte bara varandras motsatser, utan rationaliteten kan också vara en
manifestation av livsprocessen, är innesluten i den. Vi ser det tydligast hos Aljosja
Karamazov och hans bror Ivan som får stå som motpoler för det sinnliga kontra förnuftet, det
pragmatiska, men som ändå är sammanlänkade i varandra genom deras ”Karamazovöde” med
sitt ”lättrörda blod” och den karamazovska jordiska kraften (Tänk på Kirillov i Onda andar).
Vi kan komma närmre kärnan med att säga att den karamazovska livstörsten är emot all
logik, men den får Ivan att glädjas, ty han är innesluten i den. Problemet blir en perfektion
som aldrig kan uppnås, därför att perfektion aldrig kan bli något mer än ett riktmärke, bara ett
ideal att sträva efter. Precis som det är ordnat så att träden inte växer upp i himlen. ”Den som
begär det absoluta kan bara vistas i idéernas värld – men där kan man inte leva.” Att förstå
livets mening fram till det vi alla står tomma inför, intigheten, blir hos Dostojevskij den
karamazovska gemenheten och den fruktansvärda slutsatsen att allt är tillåtet.

4. Aljosja: Framför allt här i världen måste alla lära sig att älska livet, det är min tro.
Ivan: Ska man älska livet mer än meningen med det?
Aljosja: ”Absolut, kärleken måste gå före logiken som du säger, obetingat före logiken, och
det är först då som man också fattar meningen.”
Med Dostojevskij så blir frihetsbegreppet på samma gång en antropodicé och en teodicé
och den måste ge oss ett rättfärdigande både av människa och Gud – en röd tråd genom hela
Dostojevskijs författarskap – där hela världsskeendet är något som förlöper endast som en
funktion av friheten. Det är detta som blir tragedin hos Dostojevskijs karaktärer och vägen ut
ur den friheten tycks vara lösningen på detta frihetsproblem: att lindra människans plåga
genom det dubbla att beröva henne friheten. Dialektiken blir då denna: det fria goda
förutsätter friheten till det onda, men friheten till det onda leder till själva frihetens förintelse
och dess nedsjunkande till en dålig nödvändighet. Å ena sidan leder förnekandet av friheten
till det onda och det exklusiva hävdandet av friheten till det goda likaledes till ett förnekande
av friheten och dess nedsjunkande till en god nödvändighet, som likväl är en nödvändighet.
Valet, den fria viljan, kristendomen och Jesus är lika väsentliga hos Dostojevskijs samtida
litterära gigant Lev Tolstoj men om man jämför Dostojevskijs karaktärer med dem i Tolstojs
romanvärld så kan de inte vara mer olika. Hos Dostojevskij finns inget av de yttre
betingelserna eller det objektiva betraktandet av livsformerna, alltså inget av det som
kännetecknar Tolstoj som författare. Dostojevskijs karaktärer följer alltid hans egen väg, och
hans plågor, oro, tvivel, tro och otro blir också deras väg.
Ser dock Dostojevskij och Tolstoj som två sidor av samma mynt, där Dostojevskijs inre
värld vill klä Tolstojs yttre och vice versa. Försiktigt tänker jag på Heideggers ontologiska
”sein” mot Musils yttre moderna människa (Ulrich) i Mannen utan egenskaper. Heidegger
vilse i sitt pågående yttre liv, Musils moderna människa i sitt inre, eller tvärtom, men
tillsammans bildar de en helhet för sin samtid i det industriella Europa, och det är vad jag
menar med Dostojevskij/Tolstoj
Dostojevskij – Nietzsche – Dionysos – thyrsos!
Tolstoj – Kierkegaard – Apollo – Gnothi seauton!
En reflexion är att vi själva, i vår påtagna okränkbarhet och egoism, blir mer och mer lika en
”källarmänniska” fast ovan jord i bildlig betydelse, orörliga inåt, ständig i rörelse utåt för att
maximera och ”äga” men utan att beröra konsekvenserna för det framtida. Kan man kalla det
mättnadens hunger? Hm, detta om något tillhör det irrationella, mörka och motsägelsefulla

5. hos oss (källarmänniskan) och är den sidan av människan som egentligen vet vad som är bra
men ändå gör det dåliga; den sidan av oss som mot bättre vetande förstör både för sig själv
och andra.
Frågeställningen hör till de eviga, är brännande aktuell i dag, och det ämne som del två av
denna essä ska beröra.
Väl mött!
Vänder blad i Dostojevskijs poetik,
vänder mina ögon inåt, känner mig rik.
G. Gröning