1. Kenneth Milldoff, Per Albin och Kapten Haddock
Av: Anders Eklöf
Trots solen i ögonen ser jag de stora svarta banderollerna med texten ”Malmö Stadsteater”
hängande längs väggen på den gamla anrika byggnaden när jag promenerar på Kalendergatan.
Ju närmare jag kommer desto mer börjar jag inse att jag snart skall få träffa Kapten Haddock,
Strimlaren och statsministern på en och samma gång. Väl utanför entrén möts jag efter en
stund av en äldre man klädd i en stilig trenchcoat, svart kavaj, rödrandig skjorta, rundade
glasögon och en väska i handen. Till en början är vi båda osäkra på om vi faktiskt står framför
rätt person eller inte. Jag går till sist fram och hälsar, räcker honom min hand och får ett
kraftigt handslag som svar. Så fort han öppnar munnen och presenterar sig känner jag igen
den tydligt brummande rösten som jag hört åtskilliga gånger som barn. Repliker som ”bomber
och granater!” och ”förbaskade turtles!” susar genom mitt minne för en kort sekund medan vi
träder in genom entrén på teatern.
Mannen jag precis skakat hand med är skådespelaren Kenneth Milldoff, 66, som arbetat på
Malmö Stadsteater i nästan hela sitt liv. Utöver scenframträdanden har han även sysslat med
röstskådespel i populära tecknade tv-serier från 80- och 90-talet som Teenage Mutant Ninja
Turtles och Tintin samt tagit sig an flera roller i spelfilmer som Jan Troells Dom Över Död
Man och tv-serien Bron.
Vimlet av röster från den välfyllda restaurangen där vi ämnar äta möter oss. En rad människor
kommer och går från och till restaurangen eller övervåningen medan vi står i foajén. Efter en
stund börjar Kenneth rota i sina fickor och sin väska utan att finna det han söker.
– Det verkar som att jag har glömt min plånbok hemma. Kan vi ta intervjun uppe på min loge
istället?
Eftersom jag helst inte äter solo med min lunchkamrat bestämmer vi att det får bli så. Vi
fortsätter rakt fram till ett stort rum med en gammalmodig röd hiss i mitten omsluten av en

2. böljande vit stentrappa. Han öppnar den rasslande dragspelsdörren i hissen, trycker på rätt
knapp och sedan är vi iväg. Han berättar att det är i Sveriges äldsta hiss vi åker. Jag får också
veta att byggnaden ursprungligen för över hundra år sedan var en cirkus, därefter användes
som kyrka för att sedan inhysa Malmö Stadsteater sedan några år tillbaka. Minsann!
Hissen stannar till med ett rassel på tredje våningen. Väggarna i korridoren är kantade med
affischer från olika föreställningar som teatern spelat under åren. Vilka uppsättningar av dessa
har Kenneth medverkat i månntro?
Logen är diskret i sin utsmyckning. Klassiska sminkspeglar längs den högra väggen och till
vänster en klädhängare kantad med ett brokigt pärlband av jackor och rockar. Framför en av
speglarna ligger en röd och sliten motorcykelhjälm. Vi slår oss ner vid fönstret som vetter mot
Kalendergatan och medan jag sätter mig lägger jag märke till en skalbagge i plast som stirrar
på mig med livlösa ögon från en gammal tjock-tv. Kenneth som slagit sig ned i en stol
framför mig lägger fingrarna i kors och börjar.
– Jag har bott här i Malmö sedan den första juni 1973, innan du var född. Sedan dess har jag
varit fast anställd teatern.
Men låt oss ta det från början. Året var 1947 då Kenneth Milldoff föddes i Gävle där han
bodde på 2:a Tvärgatan uppe på Brynäs. På samma gata bor numera skådespelarkollegan och
vännen Rolf Lassgård, som enligt Kenneth är en ”förjävla go pojk”. Vistelsen i Gävle blev
dock inte särskilt långvarig. När han var sex år gammal flyttade istället hela familjen till
Helsingborg på faderns bevåg.
– Vi flyttade hela tiden. Pappa jobbade i restaurangbranschen och skulle byta upp sig och
köpa nya restauranger. Det var så under min uppväxt. Så det var ett himla flaxande över
Sverige. På gott och ont.
När jag frågar om det fortfarande finns någon relation till Gävle, så lyser hans ögon upp med
ett skimmer och ett stort leende väcks i ansiktet.

3. – Oh gud ja! Jag har släkten på mammas sida som bor där uppe , och de har jag ju kontakt
med. Sen har vi Brynäs, hockeylaget som ligger varmt om hjärtat.
När Kenneth var tio år gammal och de hade flyttat till Sundbyberg utanför Stockholm tog en
god vän med honom till den då lilla Solteatern. Det var hans allra första riktiga möte med
levande teater på en scen. Ett möte som skulle påverka resten av hans liv.
– Jag hade aldrig varit på teater innan! Aldrig! Det här var första upplevelsen. Jag blev så
tagen av det att jag tänkte ”det här ska jag jobba med nån gång”. Så jag gick med i den där
gruppen och fick spela präst som min första roll, som elvaåring, säger han med ett skratt.
Några år senare, när Kenneth var 13-14 år gammal, hade gruppen en föreställning på
Liljevalchs Konsthall i Stockholm. Efter uppträdandet kom det fram en man och frågade om
han ville vara en del av den populära Pistolteatern som då låg vid Mälartorget i Gamla Stan.
Teatern grundades under mitten av 60-talet av Pi Lind och Staffan Olzon och fick namnet
efter de bådas initialer. Under deras verksamma år uppfördes pjäser av bland andra Öyvind
Fahlström och Bengt af Klintberg. En av skådespelarna som var aktiv samtidigt som Kenneth
var Kim Anderzon, känd från filmer som Sällskapsresan och tv-serien Rederiet.
– Jag beundrade Kim, och henne fick jag jobba med! Wow!
Mötet med mannen från Pistolteatern var inte det sista som skulle påverka hans karriär. När
Kenneth var 18 år och gruppen gav Shakespeare-pjäsen Macbeth kom det istället fram en
äldre man efter en föreställning och frågade : ”har du lust att komma till Malmö och arbeta
hos oss på Stadsteatern?” Han förställer rösten till en prålig och mallig röst när han återger
den äldre mannens ord. Det visade sig vara ingen mindre än den legendariske skådespelaren,
komikern och teaterdirektören Nils Poppe som dog år 2000.
– Jag var med i tre produktioner med honom. Det var några av mina kollegor som tittade lite
snett på mig då och sa ” jobba med Nils Poppe, vafan är det?”, men idag är jag stolt att jag
gjort det, för jag har lärt mig otroligt mycket av honom.

4. För utan någon som helst tvekan tackade han ja, packade sin gitarr och tog tåget ner till
Malmö i maj samma år, 1973. Eftersom han inte skulle börja på teatern förrän i juni var
tanken att tjäna lite slantar genom att spela gitarr på restauranger och pubar, vilket han hade
gjort en hel del tidigare. Kenneth berättar att teaterdirektören Nils Poppe fick syn på gitarren
när han kom in på hans kontor för första gången.
– ”Spelar du?” Kenneth förställer rösten igen precis som tidigare.
– ”Ja visst!”
– ”Kan du inte spela en låt för mig? ”
Medan han framförde en trudelutt plockade Poppe fram ett kontrakt på en fast anställning.
– Sånt får man inte idag! Det går inte. Jag tror faktiskt att han var lite kär i mig.
Sedan dess har han varit fast anställd på teatern samtidigt som han har haft andra jobb vid
sidan om i andra sammanhang. När jag frågar honom om vilka roller som varit roligast att
spela under sin långa tid på teatern så funderar han först ett bra tag, för att sedan spotta ut sig
det ena exemplet efter det andra med nostalgi i blicken.
– Det är inte så lätt att välja...jo, jag vet! För tjugofem år sedan fick jag faktiskt förmånen att
göra titelrollen i Stig Dagermans pjäs Streber. Det var väldigt kul eftersom den är så bra. Idag
spelas den på Dramaten. En annan uppsättning som har varit väldigt viktig för mig var när Jan
Malmsjö kom ner hit och skulle göra en pjäs som heter La Cage Aux Folles, ”fjollburen” på
svenska. Den spelade vi i hundratrettio föreställningar. Fullt hus varje gång. Då rymde
salongen femhundra pers. Femhundra pers gånger hundratrettio föreställningar. Du får räkna
ut själv vad det blir. Jag kan inte, säger han med ett skratt.
*
Vid ett senare tillfälle kommer jag i kontakt med skådespelaren och regissören Clas-Göran
Söllgård, 67, som har jobbat tillsammans med Kenneth i olika föreställningar på Malmö

5. Stadsteater. Första gången de jobbade tillsammans var under fotbollspjäsen IK Kamraterna av
Sigvard Olsson 1978 på den stora scenen i teatern, som blev en succé.
– Den var lite annorlunda och inte så flärdfull. Det var helt enkelt en ganska naturalistisk
beskrivning av ett fotbollslag som höll på att trilla ut ur divison tre. Men det var faktiskt
väldigt roligt. Det var första gången vi jobbade ihop. Jag tror att vi hade ganska kul bägge två.
Kenneth är en väldigt duktig skådis och en härlig kompis. Inte minst har han en go humor.
På hösten samma år arbetade de ihop i ”bautamusikalen” Röde Orm tillsammans med bland
annat Tommy Körberg. Även den blev en stor succé och spelades på scen under ett år.
– Det var en festlig tid om man säger så, berättar Clas-Göran med ett skratt. Alla var unga och
starka, och jag tror att vi levde rövare allihop faktiskt. Men det var en kul.
Vilken föreställning var den senaste där du jobbade ihop med Kenneth?
– Senast var när jag regisserade en jättefin pjäs av Åke Cato, som heter Sova på Marmorgolv
under förra året. Kenneth var alldeles lysande som den hemlöse uteliggaren Sigge som
hamnar på sjukhus.
Hur är han att jobba med?
– Kenneth har en väldig erfarenhet. Han är oerhört skicklig som skådespelare och en mjuk
och varm människa. Samtidigt har en ganska stark uppfattning om hur han vill göra saker och
ting när han väl har fått grepp om en roll. Vi har nog diskuterat en hel del under åren, men
aldrig hamnat i den typen av konflikt som gör att man inte vill se varandra längre. Den blev en
stor framgång för Kenneth. Sen vet man aldrig, han går i pension från Malmö Stadsteater nu
till hösten, men om jag känner den pojken rätt så kommer han fortsätta med sitt skådespeleri
på andra håll och kanter, skrattar Clas-Göran.
Hur är han som vän?

6. – En underbar människa att ha som vän, måste jag säga. Inte minst bevisas väl det av att vi
träffades första gången, som sagt 1978, och vi har hållit kontakt sedan dess. Han är en jättefin
samtalspartner om man har något att snacka om, varm och generös. Jag har haft mycket stor
glädje av honom, hoppas att han har haft det av mig också.
Har du någon speciell anekdot att berätta från er tid tillsammans på teatern?
– Jag minns ett tillfälle då jag blev en aning förvånad. Kenneth har varit en maskulin och stark
kille genom alla åren, men på ett genrep av pjäsen La Cage Aux Folles med Jan Malmsjö blev
jag mäkta förvånad när en slank och snygg kvinna på höga klackar pratade med Kenneths
röst. Han gjorde alltså en drag queen i den som var fantastisk och fick mycket beröm för den.
Ett riktigt förvandlingsnummer må jag säga.
*
Under sitt liv som skådespelare har inte inte bara stått på scen, utan har även agerat framför
kameran i filmer och tv-serier. Några av hans senaste roller har varit som (...) tv-serien Bron
och som Per Albin Hansson i Jan Troells långfilm Dom Över Död Man. Jag blir undrar över
hur han kom in i den branschen.
– Jag har aldrig sökt ett jobb i hela mitt liv faktiskt. Det låter lite malligt kanske, men jag har
haft tur. Befunnit mig på rätt plats vid rätt tillfälle antagligen. Det är inte många gånger jag
har tackat nej till roller, men det har hänt.
I filmen Dom Över Död Man från år 2012 fick han alltså spela den legenderiske svenska
socialdemokratiske statsministern som satt under krigsåren 1932-1946. Filmen handlar om
den kontroversiella chefredaktören Torgny Segerstedt på Göteborgs Handels- och
Sjöfartstidning som öppet kritiserade nazismen. Under den här tiden ville politikerna och
kungen hålla Sverige neutralt. Medan han berättar om rollen, hur han gjorde för att hitta
rösten på politikern och akademikern från Lund, drar han till med en uppnosig skånsk dialekt.

7. När han pratar om Bron lite senare under samtalet drar han istället till med danska, som han
tydligen kan ganska bra.
Under de första dagarna av inspelningen av scenerna med Kenneth hade Jan Troell glömt att
skaffa en lösmage till rollen(som behövdes eftersom Per Albin Hansson var ”lite småtjock
sådär”). I sista sekunden tog de en kudde från en närliggande soffa och band fast den med rep
runt midjan på honom, vilket blev genomgående rekvisita under hela inspelningen.
– En kudde?! Det funkade! Det var skjorta, väst och kavaj och sen kudden, skrattar Kenneth.
Under 80- och 90-talet fick han även möjlighet att dela med sig av sin mörka tydliga röst till
en rad tecknade filmer och tv-serier. Bland annat som Strimlaren(Shredder i originalet) och
andra röster från i den populära 80-talsserien Teenage Mutant Ninja Turtles, Mupparna i
Rymden och Skattkammarplaneten. Allra mest minns han rollen som den alkoholiserade
sjömannen Kapten Haddock i tv-serien Tintin baserad på den belgiska serien av Hergé. Den
spelades in på den danska inspelningsstudion Sun Studio A/S i Köpenhamn.
– Där var man ju en gång i veckan, gjorde jobbet på tre timmar och åkte hem igen. Pengarna
fick direkt i handen. Runt en tusenlapp varje gång. Idag är det helt andra, mycket högre,
summor.
Hur mycket research krävde de olika studiorna kring serierna innan du gestaltade en
karaktär?
– Ingen alls egentligen. I bästa fall fick man texten hemskickad i förväg så man kunde läsa på,
vilket var bra för alla inblandade. För det mesta fick jag se bilder på karaktärerna innan.
Just Kapten Haddock tror jag många förknippar med din röst. Hur känns det?
– Jag är lite stolt faktiskt att haft förmånen att ha gjort det. Det blev ju massor massor massor
med avsnitt alltså. Och hans underbara svordomar! Åh! Sagolika.

8. En arbetsdag kunde se ut som så att han fick gå in i ett litet bås med en mikrofon och en
bildskärm där det i bästa fall fanns luft. Ibland fick han ta pauser på tjugo minuter för att gå ut
och hämta syre. På en monitor fanns en liten liten klocka med sekunder och tiondels sekunder
medan tidsangivelser var utsatta på manuset för att man ska veta när det är dags att säga
replikerna. Ofta satt det en regissör i närheten och sade saker som ”bra, det är taget, gå
vidare” eller ”gör om, gör om!”
Hade du någon relation till de här serierna innan?
– Neh, jag hade inte det. Jag hade så klart läst Tintins Äventyr någon gång, men det var inget
som jag prenumenerade på eller läste regelbundet.
Har det växt fram?
– Jaaaaa! Jaaadå! Det är så underbart, för jag får faktiskt brev ibland från killar som vill ha
autograf och så. Då får man skicka ett foto med sitt namn. Det är väldigt smickrande. Jag gör
det gärna alltså, säger han med glädje i rösten.
*
Allt har dock inte varit frid och fröjd under Kenneths långa karriär som skådespelare. För sex
år sedan, i mars 2008, drabbades han av en stroke. Han och hans dåvarande hustru stod i
foajén och skulle ta en fika innan en premiär på Malmö Stadsteater. Plötsligt blev det svart
framför ögonen på honom och han ramlade ihop i en hög på golvet.
– Jag hade tur eftersom teaterchefen stod bredvid mig och ringde efter en ambulans genast.
Tjugo minuter efter att jag hade rasat ihop låg jag på sjukhuset och blev röntgad i huvudet.
Tydligen var det min räddning att jag kom så pass snabbt till sjukan.
I mitten av april samma år skulle hela teatern åka till Berlin i Tyskland och kolla på teater där
i en vecka. Kenneth berättar med eld i blicken att han var fast besluten att följa med på resan
trots sjukdomen så han kämpade på med sjukgymnastiken. Det gav resultat, och bara fyra-fem

9. veckor efter stroken var han på plats tillsammans med teatern i Berlin.
– Sen får man bara erkänna att allting tar mycket längre tid nu. Allting! Äta, bädda sängen och
framförallt plugga repliker. Jag får läsa dubbelt så mycket.
Det var dock inte sista gången. Dagen innan han skulle åka på sin ”livs resa” för några år
sedan till bland annat Kambodja och Vietnam, berättar han med darrig röst att han började
känna att det hände någonting i kroppen. Återigen låg han på backen.
– Hur länge jag var borta vet jag inte, om det var tio sekunder eller tio minuter. Jag kan inte
bedöma det. Men då blev jag skraj. Så jag ringde efter en taxi och åkte upp till sjukhuset på en
gång och röntgade igen.
Läkarna kunde konstatera att han hade fått ytterligare en stroke, men en mindre. Sedan dess
får han inte köra bil och därmed heller inte sin motorcykel.
För ungefär femton år sedan bestämde sig Kenneth för att han skulle skaffa motorcykelkort,
vilket länge hade varit en pojkdröm. Snabbt efter att han klarat provet kontaktade han en
kamrat som samlade på gamla motorcyklar med målet att komma hem med en egen.
– Så, jag var hemma hos honom och där har han...bara pärlor alltså! Mycket Harley Davidson,
gamla indian och DKW. ”Har du någon till salu?”, undrade jag,, men han var lite osäker. Jag
bad honom att han skulle höra av sig om det skulle dyka upp någon.
Det gick två-tre dagar innan han ringde och det visade sig att kompisen hade en Harley
Davidson som han kunde få titta på. Han kastade sig in i en taxi, kom fram och fick se
världens vackraste motorcykel lackerad i rött i modellen ”Fat Boy”. Motorcykelåkandet blev
länge en hobby som han även delar med sin son och de åkte flera gånger till Danmark
tillsammans för att glida omkring.
– Det är svårt att säga vad det är, men det är väl en frihetskänsla av något slag.
I nuläget lever Kenneth ensam eftersom han separerade med sin fru för fyra år sedan. Han
berättar att den tjugofyra år gamla sonen är som hans familj, även om de inte bor tillsammans

10. längre.
– Vi älskar varann. Han var hemma hos mig för någon dag sedan. Han tog mig i armen, bjöd
ut mig på köksgolvet och gick runt i en cirkel och frågade: ”Vet du vad det där var?
Antikrundan”. Det är kärlek det..
*
I september i år går Kenneth Milldoff i pension från Malmö Stadsteater. Men precis som
Clas-Göran Söllgård förutspådde är det inte slutet på hans karriär. Ur sin väska plockar han
fram ett stort kuvert och tar ut en tjock bunt med papper. Det är manuset till filmen Flaket av
Jens Klevje som presenterades på Göteborgs Filmfestival. Den ska spelas in i sommar och det
är bara han, Tommy Bergren, Marika Lagerkrantz och ett barn. Han ska även jobba vidare på
teatern och skriva en pjäs och framföra den själv, samt medverka i Karneval i Malmö i
sommar.
– Jag hade inte förväntat mig att det skulle börja dyka upp en massa jobb, men telefonen
ringer då och då. Jag är jätteglad för det.
Känner du dig nöjd med din karriär?
– Nej. Nu kanske jag missförstår dig, men jag är inte färdigjobbad ännu. Jag vill lära mig fler
saker. Mer. Jag är bara glad att jag får fortsätta jobba. Men det är klart, ibland har jag varit lite
skraj faktiskt. Är man bortglömd nu? Finns man inte längre? Tänk om ingen ringer? Det går
inte att få en fast anställning idag. Det går jävlar inte alltså! Skådespelare idag får oftast bara
pjäskontrakt eller i bästa fall årskontrakt.
Kenneth minns tiden på stadsteatern, då de var ett stort gäng som jobbade tillsammans och
man kunde få chansen att vara med i allt från barnföreställningar, drama och komedier till
operetter.

11. – Jag lärde mig mycket av alla de här genrerna. Det fanns alltid jätteduktiga skådespelare runt
en som man fick kolla in när de repeterade. Jag saknar den tiden. Då kunde man läsa en pjäs
hemma i sin kammare och gå till chefen nästa dag och säga att man gärna skulle spela den.
Och ibland fick man det!
Händer det att du blir igenkänd på stan?
– Ja...det gör ju det, berättar han med ett rodnande skratt. Det är smickrande. Händer att jag
sitter på bussen och det kommer fram någon, mest gamla tanter måste jag erkänna, och ger
mig en kram, tackar för det jag gjort och så. Då blir man varm i hjärtat.
Anders Eklöf