Essä från 2009 .

1. Vi måste våga låta bli att «ta debatten»
Av Ali Esbati
Publicerad i norsk översättning i tidskriften Samtiden, 2-2009
1.
”Våga ta debatten om problemen.” Detta är, så fort vi har att göra med frågeställningar som
sägs eller antyds ha något med islam, invandring och integration att göra, en av de vanligaste
uppmaningar som deltagare i norsk offentligheten riktar mot varandra. Eller, ännu hellre, till
en odefinierad allmänhet.
Att de som har främlingsfientlig alarmism som livsluft och (inte sällan statsfinansierat)
levebröd väljer en sådan retorisk ingång, är varken förvånande eller nytt.1 Så när besattheten
av muslimer i Norge nått nya lokala toppar med bland annat blasfemiparagraf, polishijab och
Siv Jensens vältajmade utspel om en nära förestående snikislamisering, har också de
ömsesidiga uppmaningarna om att ”våga ta debatten” trappats upp.
Att möta kritik mot extrema överdrifter och medvetna osanningar, med uttalanden som ”Men
det er typisk. Han kommer med grove karikaturer av meg i stedet for å ta debatten”, är typiskt
för Siv Jensen.2
Men mer intressant, är att en kompakt armé av debattörer och kommentatorer
som är eller säger sig vara oroade över eller oeniga med Siv Jensens Frp och närstående
politiska krafter, anmäler sig till offentligt tyckeri med just ”vi måste våga ta debatten om
problemen” som trosbekännelse.
Alltså säger statssekreteraren i arbetsmarknadsdepartementet Libe Rieber-Mohn att Siv
Jensen överdrivit, men understryker att ”vi må ikke legge lokk på debatten”.3 Venstres Abid
Raja menar visserligen att Jensen har ”overdramatisert”, men slår fast att ”Frp har truffet
spikeren på hodet når det gjelder hovedproblemstillingene. Det er ikke mange politikere som
har turt å snakke realiteter.” Raja önskar ”møte Siv Jensen til integreringsdebatt hvor som
helst og når som helst”.4 ”Den unge SV-kometen” Snorre Valen är typisk för en vändning när
han gläder sig över att ”hijab- og blasfemidebatter [har] vist at venstresida nå tør å gå inn i de
vanskelige verdi- og integrasjonsspørsmålene på nye måter”, och att ”SV i større gard enn før
tar de vanskelige debattene.”5 Och Arbeiderpartiets Saera Khan vil helt enkelt ”ha en debatt
hele tida.”6
1 Hos en i detta avseende framstående sajt som Human Rights Service är det till exempel självklart att ”vi også
må tørre å ta debatten offentlig om hva som kan være årsakene” till en våldtäkt där gärningsmännen ”ikke [skal]
ha snakket norsk”. Kursiveringarna här och fortsatt i artikeln är mina, där inget annat anges.
2 ”Trist å bli sammenliknet med Hitler”, Dagbladet 090228. Refererar till Høyres Per-Kristian Foss. ”Det är trist
når han nærmest sammenlikner meg med Hitler”, säger Siv Jensen, i och för sig utan att ha sammanliknats med
Hitler.
3 ”- Prinsippløst av Fremskrittspartiet”, Aftenposten 090301
4 ”Raja roser Jensen for gettoutspill”, NTB/dagsavisen.no 090222
5 ”Utfordrer venstresida”, Klassekampen 090225
6 ibid

2. Detta är inte en respons reserverad för politiker på jakt efter röster och medieljus. Lika vanligt
har den kommit att bli bland politiska kommentatorer och strategitipsare. Ett typiskt exempel
är när Klassekampens politiske redaktör Anders Horn, menar att Frp öppnar upp en
nödvändig och annars saknad debatt. Arbetarrörelsens framgångar med att politisera
samhällslivet, menar Horn, har inhöstats ”ved å sette sakene under debatt”. Därför bör
vänstersidan i Norge göra som danska SFs ledare Villy Søvndal, som enligt Horn ”i fjor tok
bladet fra munnen”.7 En konklusion är enligt Horn att ”[m]an kan si hva man vill om Frps
integreringspolitikk, men dette er om ikke annet et parti som har gått inn i de
problemstillingerne som er der, og kommer med sine svar”.8
Den dominerande idén om problemställningar som bara ”er der” återkommer hos Dagbladets
kommentator Trude Ringheim. Att Siv Jensen ”nører opp under fordommer og frykt” är
visserligen problematiskt enligt Ringheim, men beror tydligen på just bristen på ”debatt”: ”Vi
får den integreringsdebatten vi fortjener. Norske politikere har i 20 år vært for feige til å ta de
tøffe debattene.”9
VG.no pekar ut riktningen när de kryddar sina artiklar med länkar av typen ”DEBATT: Er du
bekymret for snikinslamisering? Ta debatten her”.
2.
”Vi måste våga ta debatten om problemen”.
Det låter onekligen bra och rimligt. ”Vi” talar lagom diffust till varje lyssnare. Det är ett vi
man vill vara med i. Vi som har rätt att tycka och tala. Som står i motsättning till dem, som
inte vill, kan eller vågar. ”Våga” är också bra. Mod är ju bättre än feghet. Det vävs också
redan från start in en odefinierad antydan om repressalier som ska trotsas. Vi vågar, fastän de
vill stoppa oss. ”Ta debatten” – naturligtvis bättre än att tiga. Det är en handling som i sig
inrymmer upplysningstidens ideal och mytiska västerländska värden som yttrandefrihet,
oberoende medier, deliberativ demokrati. Och så ”problemen”. De som – det säger sig självt –
ska belysas och analyseras, för att lösas, åtgärdas. Alltså måste vi våga ta debatten – om
problemen.
I den verkliga världen, är dock tyvärr allt det där fel; (själv)bedrägligt.
”Vi”:et i mantrat är införstått exkluderande. I den reellt existerande offentligheten styckar den
upp verkligheten i ett oss som inte har problem, som diskuterar ett dem som har problem.
Men uppdelningen pekar ett steg vidare: mot ett de som är problem, diskuterade av ett vi som
självklart inte är ett problem, för det är ju vi. ”Våga” förhåller sig till allt annat än den
verkliga situationen i offentligheten. Det är förknippat med noll och intet av risk att tala om
invandrarna som problem. Den uppenbara indikationen är att i princip alla med positioner i
offentligheten gör det, jämt. ”Ta debatten” då? Här närmar vi oss en av kärnfrågorna.
Den ”debatt” som på en och samma gång förs och efterlyses, är inte ”ett formaliserat och
7 Søvndal närmade sig under 2008 det numera normala danska tonläget mot muslimer, först med ett utfall mot
islamistiska Hizb-ut-Tahrir, senare med bland annat en deklaration om att hijab inte signalerar jämställdhet och
ställningstagande mot att domare skulle få lov att bära hijab. Se http://sf.blogs.com/villy/2008/02/hizb-ut-tahrir.
html samt Grunnlovstale 080604. Det sistnämnda talet är en kavalkad av uppmaningar till att ”ta debatten”
– ”selvom diskussionerne kan være svære SKAL de tages”.
8 ”Debatten ingen kan stanse”, Klassekampen 090224. Kursivering i original.
9 ”Snikangrep”, Dagbladet 092222

3. reglerat system för logisk argumentation där två eller fler parter försöker övertyga en grupp
åhörare i en avgränsad fråga”, som man kan slå upp som definition. Inte heller har vi att göra
med en diskussion eller dialog som istället siktar mot ”sökandet efter kunskap eller
konsensus”. Tvärtom är detta något som skiljer sig på avgörande sätt från till exempel frän
politisk debatt som förs för att övertyga om det kloka i att höja eller inte höja skatter, eller en
mer sökande samhällelig diskussion som förs om vad en ekologiskt hållbar livsstil egentligen
innebär. Jag återkommer till detta. Låt mig bara avsluta begreppsövningen med att konstatera
att nyckeln ligger i det medvetet insinuanta ”det där”, som ”måste debatteras”. I den konkret
manifesterade offentligheten är ”problemen” som HRS eller Siv Jensen talar om, inte menade
att adresseras eller lösas. Problembeskrivningen är syftet.
3.
I en av många minnesvärda scener i filmen A Fish Called Wanda (1988) drar Archie (John
Cleese) entusiastiskt upp ärmarna för att börja slåss med Otto (Kevin Kline). ”I used to box
for Oxford”, säger Archie självsäkert. ”Oh, yeah?”, utbrister Otto, plockar upp en pistol, siktar
och säger: ”I used to kill for the CIA”.
Konkurrens som vi normalt förstår det, förutsätter ett grundläggande samförstånd om vad det
är man konkurrerar om. En ”debatt” på högerpopulisters och islamofobers villkor är inte
möjlig att ”vinna” för motståndarna. Det är ”debatten” – det stämningsläge den skapar och de
frågeställningar den undantränger – som är själva målet. Historien om högerpopulistiska
framgångar i Europa är helt integrerad med historien om högljudda krav på
klimatförändrande ”debatt”. De symfonier om islam som på senare tid ljudit i alla norska
medier är på så sätt uppbyggda runt en känd struktur.
När den ännu hypotetiska frågan om möjligheten för muslimska kvinnor att kunna bära
huvudduk i polisen – något som utan större dramatik redan införts i tullväsendet och militären
– omvandlats till en kokande arena för allmänt tyckande om muslimer, var scenen redan
förberedd för Siv Jensens politiskt känsliga sagostund om ”smygislamisering”. Att några
egentliga belägg för denna islamisering inte fanns att tillgå, var i detta sammanhang bara en
styrka, ty det underströk bara sakens smygande karaktär.
Ännu en fördel – helt i linje med många liknande utspel i hela Europa – är att kunna förlägga
en del av skräckhistorierna till något annat land, så att det blir lättare att skaffa sig det avstånd
som krävs innan den goda berättelsen blir immun mot den elaka verkligheten. Det är nämligen
inte nödvändigt att det man berättar, egentligen har hänt. Det viktiga är att det kommer i
egensvängning med tillräcklig styrka, för att därefter bli så att säga självgående. Norge hade
till exempel inte stått inför vare sig en våldsam eller smygande islamisering 1987, även om en
Muhammad Mustafa verkligen hade skrivit det i ett brev till Carl I Hagen. Men för Hagens
och Frp:s del spelade inte ens det faktum att brevet, som Hagen intensivt turnerade med, var
falskt, och att det snabbt blev känt, någon roll. Bollen var inte bara i rullning – den var på rätt
plan. Frp tredubblade sitt stöd jämfört med kommunvalet 1985. På samma sätt spelar det inte
någon roll att Siv Jensens påståenden om att ”Sharialoven har tatt over fullstendig” i Malmö
och att ”svensk lov er satt til side”, inte beskrev verkligheten. De utlöser en
omfattande ”debatt”, och inte minst kraven om att ”vi måste våga ta” just den ”debatten”.
Frp var i det konkreta fallet dessutom behjälpt av en rapport som tagits fram av
Försvarshögskolan i Sverige, under ledning av den energiske terrorexperten Magnus

4. Ranstorp.10 Rapporten, ”Hot demokrati och värdegrund – en lägesbild från Malmö”, talar
diffust om ”en allmän ökning av radikalisering de senaste fem åren”. Den saknar
källhänvisningar och bygger på intervjuer med bland annat personal inom polisen och
säkerhetspolisen – dock inte med någon enda av de mystiska ”radikaliserade” element om
vilka man vidareför rykten. I normala akademiska sammanhang skulle rapporten, som Leif
Sandberg vid Centrum för Mellanösternstudier i Lund påpekade, ”inte få godkänt ens som en
B-uppsats”.11 När andra forskare några dagar efter publiceringen bad om att få granska
intervjumaterialet, visade det sig dessutom att Försvarshögskolan förstört det – en formidabel
skandal som inte blivit vidare belyst i den norska rapporteringen. Detta var med andra ord en
skrift som passade utmärkt som allmän stämningsskapare. Till saken hör att den beställts av
en svensk högerregering som slitit med växande arbetslöshet, galopperande ekonomisk kris
och rejäl impopularitet efter sina angrepp på välfärden, men, som sakta med säkert upptäcker
den främlingsfientliga insinuationens förlovade land, det högerpopulistiska livselixiret som
norska och inte minst danska kollegor funnit förut.
När Frp och den organiserade islamofobiska miljön väl etablerat dagordningen kan all kritik
vändas till sin motsats. Varje påpekande om vad argumentationen leder till, eller att det finns
påfallande brister i faktaunderlag, eller resonemangens logik och konsekvens, är ju bara en
bekräftelse på att motståndarna hör till gruppen som ”inte vågar ta debatten”. Siv Jensens
kommentar till konstaterandet av det uppenbara förhållandet att hetsen mot muslimer liknar
hetsen mot judar under mellankrigstiden, är sålunda att detta ”bidrar […] ikke til en
konstruktiv debatt om det som er problemet”12. Den som vill diskutera problemet med att Siv
Jensen bidrar till hets mot muslimer, kan med andra ord regelmässigt beskyllas för att undvika
att debattera ”det som er problemet”. En ”konstruktiv debatt” däremot, är att hålla sig till ”det
som er problemet”, alltså att upprepa generaliserade påståenden om muslimer och felaktiga
påståenden om Rosengård. Jensen & co. kan då tryggt peka på att det de hela tiden har sagt,
blivit till sanningar – det är ju bara att höra vad folk säger!
Siv Jensen excellerar i konsten när hon angriper den kritik som framkommit i Aftenposten,
med att tidningen ”åpenbart [har] lett etter folk på ethvert gatehjørne som kan kritisere Frp”,
vilket alltså bara bekräftar det hon kunde misstänka, även om Siv Jensen generöst nog ”hade
håpet at avisen ville tatt en debatt om radikal islams påvirkning på Norge og religionens
undertrykking av kvinner, på alvor”. 13 Samma med Dagbladet: ”I letningen etter personer
som er uenig i min kritikk av forholdene i Rosengård, har ikke Dagbladet avslørt annet enn at
de skyr debatten om fundamentalistisk islam”, vilket alltså visar att Frp ”dessverre står [...]
alene i å reise debatten om fundamentalistisk islam og mangefull integrering”.14
Ett nästan övertydligt exempel på sådan ”konstruktiv debatt” på Frps villkor kom ju också
som på beställning, när Aps partisekreterare Martin Kollberg plötsligt kände sig manad att gå
ut och förklara krig mot ”radikal islam”, slå fast att ”norsk lov skal gjelde” och påpeka
att ”ekstremistiske grupper ikke har noen plass i det norske samfunn”. Han lyckades därmed
10 Ranstorp har gjort plötslig karriär som ”världsledande” terrorexpert, på att efter ”9-11” komma med gissningar
och varningar om Al-Qaida. Enligt egen utsago fick han ta emot 3000 telefonsamtal från myndigheter och
journalister de tre veckorna efter dådet. Det skulle ha inneburit ungefär 150 samtal varje dag, eller tjugo i
timmen en vanlig arbetsdag, vilket i så fall skulle göra honom världsledande åtminstone när det gäller förmågan
att leverera kontinuerliga terroranalyser per telefon. Se ”- Al-Qaida planlegger minst et nytt spektakulært
attentat”, VG 020912. Se också Jan Guillou: ”Fejkindustri på dödligt allvar”, Journalisten 021022.
11 ”Rapporten om Rosengård döms ut”, Sydsvenskan 090129
12 ”Trist å bli sammenliknet med Hitler”, Dagbladet 090228
13 ”Stikker hodet i sanden”, Aftenposten 090227
14 ”Dagbladet svikter musllimske kvinner”, Dagbladet 090227

5. framställa det som om ”radikal islam” är ett överhängande hot, att starka krafter tagit till orda
för att norsk lag inte ska gälla, och att det finns en reell politisk motsättning om att
extremistiska grupper ska ha gott om plats i det norska samhället. Att inget av detta är sant
gör det hela extra lämpligt att föra ”konstruktiv debatt” kring, eftersom alla då kan vara eniga
om att det vore fruktansvärt om det vore sant. ”Debatten” därmed kan transponeras till en
tävling om vem som bäst kan färglägga Frps hotbild.15
Så kunde Siv Jensen glädja sig åt att Ap blivit enigt med henne, och leende hävda att Frp ”er
et stort og ansvarlig parti som fører debatt på folks premisser”.
Vit drar och sätter matt i två drag.
4.
Islamofobins allt djupare normalisering i offentligheten är framhjälpt av en missuppfattning
om det liberala meningsutbytets funktion och konstitution. Det yttrar sig exempelvis i en
dogmatisk, närmast masspsykotisk idé om att, säg, Siv Jensen eller Hege Storhaug faktiskt
önskar sig en debatt – alltså argument som bryts mot varandra – och att det i en sådan debatt
skulle vara möjligt att övertyga åhörarna.
När Høyre argumenterar för sänkta skatter, SV lovar fler barnehageplasser eller Natur og
Ungdom bygger opinion för ett stopp på oljeborrning, handlar det om beslut som man önskar
få genomfört. Bakom finns gärna en övergripande idé om samhällsutvecklingen, som man
därmed explicit eller implicit siktar mot. Den aktiva högerpopulistiska och islamofobiska
diskursen är av en annan karaktär. När HRS dagligen spottar ur sig enögt
destillerade ”nyheter” om att en muslim någonstans i världen gjort något klandervärt, sätter
nya historiska rekord i avkontextualiseringen av citat, eller bara sprider allmän desinformation
om invandrare, är den enskilda saken aldrig särskilt intressant. Det är den sammantagna,
suggestiva bild som tecknas som är målet. Ett systematiskt försök till ”argumentation” mot en
sådan anstormning av lösryckta påståenden drar ned motståndaren i kvicksand. Också för den
som ”tar debatten” blir det nödvändigt att upprepa just de kombinationer av ord som likt
koder blir meningsbärande, förlösande, när de uppträder tillsammans: islam och terrorism,
muslimer och våldtäkt, icke-västlig och hedersmord.16
När Frp:s Per-Willy Amundsen säger att ”de aller fleste innvandrere kommer fra muslimske
land, og ikke de mest tolerante landene heller”, är det inte ett påstående som syftar till några
15 Kolbergs uttalanden gjordes i NRK 090312. Jens Stoltenbergs kommentarer (NRK 090319) till utspelet är i
sammanhanget instruktiva, på gränsen till parodiska. ”Dette er jo selvsagte og grunnleggende ting, at man tar
avstand fra organisajsoner og politiske bevegelser som kan tenke seg å bruke vold for å nå sine politiske mål, at
vi alle må respektere menneskerettighetene, det mener jag er så selvsagt at det nesten ikke burde være noe debatt
om at det er norske partier holdninger”, säger Stoltenberg. Några sekunder senare säger han om Thorbjørn
Jaglands varningar mot att skapa grundlös fruktan genom hot som inte finns: ”Thorbjørn Jagland kan delta i
denne debatten som alle andre. Det er viktig at vi har debatt, og jeg mener norske samfunnet tåler debatt”. När
den stora uppståndelsen kring ”radikal islam” pågått en stund, kan till exempel Frp:s Christian Tybring Gjedde
og Terje Lauritzen flytta fram positionerna, genom att varna för att ”bara” tala om radikal islam i samband med
spekulationer om våld (”Uansvarlig lek med ord”, Aftenposten 090325). I själva verket är det förstås
muslimernas antal som är problemet: ”De fleste islamistiske bevegelser i Europa foretrekker å arbeide i det stille.
Budskapet som stadig oftere forkynnes av moskeenes imamer er at kampen mot de vantro vil vinnes gjennom
befolkningsvekst”. Snikislamisering genom att finnas till.
16 Och mycket riktigt handlar en del av artiklarna på sajten om att insinuationerna bekräftats av ”arrogans” (alltså
påpekande av överdrifter) ”ömma tår” (upprördhet över grundlösa påståenden) och så förstås bristande vilja att –
”ta debatten”.

6. specifika åtgärder, utan till att skapa acceptans för ett allmänt förhållningssätt – ett
förhållningssätt som kan legitimera beslut och reformer vilka inte logiskt skulle gå att
framställa som lösningar på konkreta problem. Det egentligt centrala budskapet framkommer
när Amundsen säger: ”Det nytter ikke bare å snakke om hvor flott og fint det er med et
multikulturelt samfunn. Noen må ta grep og styring.” Det är inte vad man gör som
kommuniceras – det är inställningen. Och som svar vill han ”starte en ’verdidebatt’ om hva
slags samfunn vi skal overlate til barnebarna” 17. Amundsen tänker sig naturligtvis inte att det
ska föras en debatt för eller mot olika självklara värden som ska gälla overfor barnebarna. Det
han efterlyser är att andra ska upprepa samma världsbildsskapande formuleringar som han.
Och det fungerar, i dagens Norge, väldigt bra.
Jag påstår nu inte alls att det finns knivskarpa gränser mellan den sakliga samhällsdebatten
och den spekulativa högerpopulistiska hetsretoriken. I den verkliga världen är offentligt
samtal och offentlig opinionsbildning en komplex historia, ofrånkomligen inbäddad i
samhälleliga maktstrukturer och därur framväxande, mer eller mindre medvetna, mer eller
mindre öppet redovisade dagordningar. Min poäng är snarare, att den som försöker orientera
sig i, och kanske påverka, den samhälleliga opinionsbildningen, måste förhålla sig till denna
verklighet, och inte till en generisk, platt och grundläggande falsk idé om ”debatten” – en idé
som av aktiva islamofober utnyttjas till max för att befästa hierarkier och skärpa
exkluderingen.
Medan en politisk kamp mot sänkta skatter, socialistisk (nåja) barnehagepolitik eller stoppad
oljeborrning mycket väl kan vila tungt mot att finna, förfina och framföra argument i en
debatt, måste den som ogillar främlingsfientlighet eller misstänker att hets mot muslimer kan
föra till trista resultat, snarare inse att den kampen föregår innan man har kommit till
debattarenan – den handlar på ett mer djupgående sätt om vad man tillåter sig själv att
debattera.
5.
Det är känt att skolbarn kan utsättas för upprepade fall av utfrysning, nedlåtande
ifrågasättande eller sårande skämt från klasskamrater. Det begrepp som vanligen används i
sammanhanget är mobbing. Det råder numera stor samstämmighet om att mobbing är ett
problem som man inte bara bör utan också har ett ansvar för att motverka. Det antas
handlingsplaner och föranleder aktivitet inom departement och byråkrati.
Men mobbing och trakasserier är inte bara ett skolproblem som utlöser myndigt vuxenansvar.
I arbetslivet har trakasserier och mobbing fått större uppmärksamhet på senare tid. Hos
Arbeidstilsynet kan man få reda på att ”det er trakassering når en eller flere personer gjentatte
ganger over tid blir utsatt for negative handlinger fra en eller flere personer”. Det påpekas
noga att detta varken handlar om enskilda konfliktepisoder eller om all slags jargong.
Professor Ståle Einarsen säger på Arbeidstilsynets sidor att ” her er det ikke snakk om den
godmodige erting som ofte finner sted mellom venner og kolleger. Ei heller om vokabularet
blir sterkt og følelsene kommer i kok. Skjærer det seg mellom to like sterke peronser, kan det
være snakk om en konflikt. Mobbing forutsetter ubalanse i styrkeforholdet.” 18
17 ”- Vi går i retning av et muslimsk samfunn”, Aftenposten 090226
18 www.jobbingutenmobbing.no (og www.arbeidstilsynet.no)

7. Den som inte helt isolerar sig från den mediala verkligheten i ett land som Norge, kan
dagligen läsa, se och höra uttryck för att ”icke-västliga” uttryckligen eller antydningsvis
diskuteras i samband med problem. Det som samtidigt med all önskvärd tydlighet framgår, är
att de är annorlunda – inte som det talande, skrivande vi:et. För den som överallt, hela tiden
får sin hierarkiskt bestämda annorlundahet – med andra ord underordning – massmedialt
påhittad, påpekad, förstorad, innebär det en social process som bär påfallande likheter
med ”individuell” mobbing och trakassering.
Låt oss för övrigt också konstatera att det kan vara så, att den som blir utsatt för mobbing i
skolan eller på sin arbetsplats, faktiskt bär modeoriktiga kläder, är något överviktig eller beter
sig udda i sociala sammanhang. Vore det rimligt att ordinera omgivningen att ständigt ”ta
debatten” om dessa förhållanden? För vi måste väl våga?
Eller låt oss bli ännu tydligare. Är det inte troligt, eller, kanske tämligen säkert, att det faktiskt
fanns en och annan tvivelaktig judisk ockrare i den turbulenta europeiska mellankrigstiden?
Och nog fanns det väl flera gott dokumenterade fall av sexuella övergrepp begångna av svarta
män mot vita kvinnor i USA under 1900-talets första hälft? Så vad borde den som önskade sig
framsteg, demokrati och annat trevligt ha krävt och verkat för? Våga ta debatten om de
gnidna judarna och de översexuella negrerna? Är det troligt att det skulle ha minskat
diskrimineringen och pogromerna, bespottandet och lynchningarna?
Vore det inte rimligare att säga att den som intog en sådan position blev delaktig i att avföra
förföljelserna och övergreppen från platsen som huvudproblem – och därmed i någon mån
nedrigt medskyldig till dem?
Jo. Idag förefaller det ganska självklart. Med lite distans – och med förändrade historiska
maktförhållanden, efter långa och bittra strider – kan de flesta skönja konturerna av hetsens
struktur; att det ständiga upprepandet blir en katalysator för språnget mellan enskilda
händelser och bestämda generaliseringar, över till påhitt och vidare bort mot allehanda
ohyggligheter.
Men det gäller inte dagens ”icke-västliga”, särskild inte muslimer. Nu närmast står och faller
hela den västerländska civilisationen på den i och för sig knappast ifrågasatta ”rätten” att ”ta
debatten” om dessa ”problem”.
I dagens norska offentlighet har idén om att det är ”idéer” som ”debatteras” när man
generaliserar hämningslöst över människor i en utsatt social position, fått en central plats. Den
skymmer sikten för fundamentala skillnader mellan idébrytning och förföljelse av människor.
För det är inte, som Aftenpostens Knut Olav Åmås skriver, att ”prisen for å leve i et
mangfoldig samfunn [er] at man faktisk kontinuerlig vil stå i fare for å bli krenket og såret fra
tid til annen, enten man er i minoritet eller ikke”.19 Samhällets maktförhållanden speglas just i
verkliga skillnader i vilka som får kränka och vilka som får kränkas. I ett öppet och
demokratiskt samhälle bör man just inte behöva ”tåla” att dagligen bli ifrågasatt och
diskuterad som samhällsmedborgare och människa. Det faktum att en massa människor i
Norge varje dag måste ”tåla” att bli utsatta för otidigheter och påhopp – av resursstarka
tyckare som gratulerar sig själva och varandra till att de ”vågar” – det är själva problemet.
19 ”Ord som virker”, Aftenposten 090323.

8. 6.
En av de vanligaste motiveringarna till att ”vi måste våga ta debatten”, är att det rör sig om
något som ändå finns bland ”folk flest”. Att kommentatorer, producenter och redaktörer inte
har rätt att hålla den typen av strömningar i skymundan, samtidigt som troll spricker i solljus,
det onda gror i mörker, och så vidare. När deltagarna i det distanserade utspels- och
kommentarskiktet håller varandra om ryggen och tillsammans skiftar fot, kan de därmed landa
tryggt i värmande liberala dygder: dels pliktuppfyllelsen för yttrandefriheten som bärare av ett
demokratiskt egenvärde, dels det intellektuella bidraget till en rationell och folkbildande
belysning av samhället.
Det låter trevligt, men är långt från verkligheten. I den reellt existerande samhällsdebatten, är
det grundläggande skillnader mellan allmänna kommentarer om muslimer fällda runt ett
köksbord någonstans i Norge, och liknande kommentarer presenterade på ledarsidor,
framförda i Stortingsdebatter eller upprepade i stort uppslagna debattartiklar. Det är de senare
som är världsbildsskapande; linjerna som sätter ihop punkterna, rastret som föder tolkningen.
I vår diskussion är den här skillnaden helt avgörande. Den återspeglar och understryker
distinktionen mellan fördomar och rasism. !"#$%&'#( )*++,( *( '--'( &".-*/'( &0+,1-*/'(
,'&&'+2'+/3( &4+( #',*,&( 0#( +5/%6( ,%&( *+64( /5#( '66( )"#,65( 7%#6%&( ,'&20--4-*/'(
&'16)"#25--'+$4+8( 9&( .'/3( &".-*/4+( :5( /#;+$( '<( '--6)"#( 74/#0+,'$( 4#)'#4+2463( 6#%#( '66(
+%##&0+(4/4+6-*/4+(*+64(1'+(/"#'(+5/%6('++'6(0+('66(/5(:5( 6;#(%=2(06'(><*11(?;+,.3($5(
-*$4#( .'/( '<( 4+( 6#51*/( )"#$%&8( @4+( %&( ,'&20--46( ,6#;16;#4#',( ,5( '66( .'/( ;6*)#5+( $4+(
;::)'66+*+/4+(2'#(&'164+('66(;64,60+/'(+%##&0+()#5+('#74643(6<*+/'(+%##&0+('66(7%(:5(
<*,,'(,60--4+3(4--4#()5(+%##&0+('66(10++'(,*/(*--'(6*--(&%$,(*(<'#$'/-*/(,%=*'-(*+64#'16*%+(A(
$5(0#($46(+5/%6('++'6(<*(2'#('66(/"#'(&4$8(@4$(4+($*#416(:'#'--4--( 6*--($*,1;,,*%+4+(%&(
&%77*+/(%<'+3(1'+(<*(,0/'('66(#',*,&(forutsetter ubalanse i styrkeforholdet.(
(
B'#.4( )"#,"1( 6*--( )"#,654-,4( '<( #',*,&4+( 1#0<4#( 4+( '+'-C,( '<( 2;#( $4+( #4:#%$;=4#',8(
D'/%#$+*+/,&'164+("<4#($4+(,'&20--4-*/'($*,1;#,4+(A(<'$(,%&($*,1;64#',3(;6*)#5+(<*-1'(
;6/5+/,:;+164#3(%=2(2;#(A(0#(4+($4-('<(#4:#%$;16*%+,&41'+*,&4#+'8(D4+(&'164+(;6"<',(
*+64( '<( E)%-1( )-4,6E8( @4+( 466( ,1*)6'+$4( $47'661-*&'6( A( )"#( <*-146( '+,<'#46( &5,64( ,"1',(
!"#$%&'(<'#$'/4+,()"#$%&'#(A(1'+(,kapa en rasistisk häxkittel i vardagen, där också ”folk
flest” blir deltagare, delaktiga i reproduktion och upprätthållande av diskursen genom sitt
agerande i olika sammanhang.
Den holländske forskaren Teun A. van Dijk har länge arbetat med det han
benämner ”diskursiv elitrasism”. Han konstaterar att det är vanligt för väletablerade och
inflytelserika politiker, journalister och forskare att distansera sig från rasism – det är något
marginaliserade högerextremister eller outbildade och fattiga håller på med. Men samtidigt
vet vi historiskt att eliter av olika slag haft en viktig roll i att skapa och upprätthålla etniska
hierarkier. Och vi kan se att rasism inte är något medfött – den lärs in genom en diskurs, där
just eliterna har en ojämförligt viktigare roll.20
Van Dijk pekar genom sin forskning på hur idéer och politiska linjer som till en början
kännetecknat rasistiska partiet övergår till en allmänt accepterad argumentation via de
20 Van Dijk har en omfattande produktion på detta fält, inledd med boken Elite Discourse and Racism (1993). I
den här artikeln har jag lutat mig mot ”Elitdiskurser och institutionell rasism”, sid. 113-137 i Bortom Vi och Dom
– Teoretiska reflektioner om makt, integration och strukturell diskriminering. (red.: Kamali & de los Reyes)
SOU 2005:41 [Statens Offentliga Utredningar]. De följande citaten kommer från den texten.

9. etablerade partierna. @4+($46(,14#(%=1,53(;+$4#,6#C14#(B'+(D*.13(4+(,'&6*$*/()"#0+$#*+/(
'<(&',,&4$*4#+',(#%--(%=2(,.0-<74,1#*<+*+/F(EG#4,,4+(%=2(&5+/'('+$#'(4-*64#(H2'#I(/.%#6(
,6%#'( '+,6#0+/+*+/'#( )"#( '66( &'#14#'( '66( *,-'&%)%7*,1'( %=2( *+<'+$#*+/,)*4+6-*/'(
25--+*+/'#( *+64( ,1'( ,4,( ,%&( )%#&4#( '<( #',*,&8( J5( )%#6( )#0&-*+/,)*4+6-*/2464+( 7-*#( 6*--(
<'+-*/6( ,;+6( )"#+;)63( 6*--( +5/%6( ,%&( K<*K( *+,60&&4#( *3( ,5( ,1'( $4+( *+64( -0+/#4(
74+0&+',(K#',*,&KE8((
(
Så kan till exempel Aslak Nore ge carte blanche till islamofobi genom att stämpla det
som ”en myte skapt av muslimske ledere og eurpeiske liberalere”. ”Faktisk rasisme” finns
enligt Nore, men den riktar sig mot afrikaner8LM(Så avproblematiseras alltså den tydligaste och
viktigaste formen av hur västerländsk rasism faktiskt framträder idag – genom att ställas i
falsk motsättning till den rasism som drabbar människor på grundval av hudfärg. Det är inte
särskilt svårt att konstatera att dessa typer av rasistiska uppfattningar samverkar och att
acceptansen för den ena just faktiskt leder till en lägre tröskel för den andra. Men det är ett
privilegium för den diskursskapande eliten att kunna dra gränsen så att den går strax utanför
den egna position för stunden.
(
Idén om att islamofobi och projicering av allehanda samhällsproblem på invandrare som
grupp inte kan vara rasism, om synpunkterna antas delas av ”folk flest” – och då alltså
som ”spontant” framväxta föreställningar – har blivit en varmt omhuldad ansvarsfriskrivelse i
de kommenterande skikten. Så kan den privilegierade positionen till och med marknadsföras
som chict kättersk. Det kan inte vara rasism för det handlar om ”debatten”.22
Den här vändningen är helt i linje med exempelvis Frp:s pågående beskäring av
rasismförståelsen i norsk offentlighet. När Dagsavisen visar att Siv Jensens Facebook-sida
fungerar som en rasistisk väggtidning – där fansen förstärker varandras hotbilder och
självförtroende med konspiratoriska och hatiska angrepp på invandrare – preciserar Jensen för
anhängare och medier att nej, ”rasistiske innlegg tolereres ikke”. Generalsekretær Geir A. Mo
menar på en direkt fråga att en jämförelse mellan invandrare och Iberia-sngeler ”ser definitivt
ikke greit ut”, samtidigt som han påpekar att ”hele dynamikken i dette er at det er en fri
debatt” och att Frp” ønsker en mest mulig fri debatt, men fordi journalister som deg følger
med, så kan vi ikke ha det”.23
(
Med andra ord kan exempelvis explicit rasbiologiska utfall, eller jämförelser mellan
invandrare och skadedjur, tills vidare stämplas som problematiska, kanske till och med
rasistiska. Men hela den lavaström av islamofobisk och invandrarfientlig hetsretorik som
entydigt rinner i samma riktning, klarar sig och kan få stelna till en solid berggrund av ”fri
debatt” från vilken Frp kan agitera vidare. Framför sig skjuter man ”folk flest”.
21 ”Islamofobimyten”, VG 090301
22 ”Vi lever i et land der halvparten av landets befolkning hver dag blir stemplet som respektløse eller syke, fordi
vi er tilhengere av en ærlig debatt der alle aspekter rundt det flerkulturelle Norge settes under lupen”, skriver till
exempel Dagfinn Nordbø, när han vill göra offentlig sak av sin egen önskan att vara islamofob och sprida
islamofobiska osakligheter. ”Ord fra en islamofob”, Aftenposten 090228
23 Men ”vær ikke redd for å diskutere på veggen min”, uppmanar Jensen, som också skriver: ”Samtidig må
journalister huske at folk flest ikke diskuterer politikk – og heller ikke innvandringspolitikk – som journalistene i
Oslo”. Några andra inlägg drivna av den fria debattens dynamik, citerade i artiklarna: «Islam er og blir
totalt ’Ragnarokk’ for meg. Dette er meget farlige folk som har stikk motsatt syn av hva som er livsverdi for meg
og det Norske Oppegående folk!»; «På grunn av alle farene rundt islam og muslimer, og at en ikke kan skille
terrorister og vanlige muslimer så må de sprees og passes på mye mer enn andre.»; «Det viser seg jo gang på
gang at de fleste [asylsøkerne] har verken forstand eller myndighet». ”Invandrerhets på Siv-side” og ”-
Rasistiske innlegg tolereres ikke”, Dagsavisen 090309.

10. Det som inte framkommer, är att det är just Frp och andra diskurskontrollanter som skapar de
helt centrala förutsättningarna för rasismen. Det är offentliga maktpersoner med politiska och
mediala positioner som avgör tonläget i den offentliga debatten. Det är de som – iklädda en
pompös skyddsdräkt, impregnerad med idén om ”fri debatt” – omvandlar fördomar till rasism.
7.
Med makt följer ansvar. Men man kan låta bli att tänka på det.
Det är ett markant drag hos den samtida norska debatten om rasism och islamofobi, att de
medialt verksamma aktörerna skriver ut sig själva, sina ställningstaganden och prioriteringar,
från den allmänna debattens utveckling. Något som indikerar och bidrar till klimatskiftet, är
när också de som påstår sig vara oroade över och vilja bemöta utvecklingen med sjudande
islamofobi och sänkta trösklar mot hets, börjar täcka flankerna i den vandring de tror sig
betrakta och beskriva på avstånd.
Sjefredaktør i Klassekampen Bjørgulv Braanen är en av dem som utifrån ett klart deklarerat
önskemål om att mota ökad diskriminering och hets mot muslimer och invandrare mest
ihärdigt argumenterat för att ”ta debatten” och ”gå inn i spørsmålene”. När frågan om hijab
till polisuniformen kom upp på dagordningen, tog han ställning för ett förbud.24 När så
debatten exploderat enligt känt mönster, och justitieministern tvingats stoppa processen, trots
att det fortsatt var oklart om ett sådant förbud är förenligt med lagen, gläder sig Braanen på
ledarplats över att debatten ”foreløpig ikke ser ut til å ha endret det norske debattkliamet når
det gjelder innvandring, minoriteter og integrering” och att ”den alarmistiske, antimuslimske
debattonen som råder på enkelte nettsider” inte fått prägla norsk offentlighet.25
Bara dagar senare kan han dock konstatera att ”Frp og andre anti-islamske alarmister er nå i
ferd med å utvikle en politikk som konsekvent tar sikte på forskjellsbehandling av religioner,
trossamfunn og mennesker [...] Hvis vi sammenlikner det antisemittiske klimaet i Norge før
krigen med dagens antimuslimske klima, er det dessverre grunn til å frykte at vi allerede er
forbi mellomkrigsnivået”.26
Denna sistnämnda, välgrundade och skarpsynta läsning av samtiden bortser bara från det
faktum att de anti-islamske alarmistene inte ensamma ändrat och ändrar det politiska klimatet.
I den processen deltar också andra medieaktörer, som till exempel Klassekampens redaktør.
Lite senare skriver Bjørgulv Braanen att vänstersidan och arbetarrörelsen, för att möta ett
klimat som ”begynner å bli utrivelig”, inte har ”noe annet valg enn å gå inn i spørsmålene om
religion, sekularisme og integrering med samme type grundighet og politisk-demokratisk
organisasjonsarbeid som de tidligere har gått inn i andre brennende politiske og sosiale
spørsmål”.27 Det låter klokt. Men vilka dessa frågor egentligen är och hur de presenteras, är i
sig en helt essentiellt del av den politiska kampen. Och att, som Braanen efterlyser, ”se
integreringsutfordringen primært som et sosialt problem” som kan ändras genom konkret
politik står faktiskt i direkt motsättning till att ”ta debatten” på Frp:s premisser.
24 ”Hodeplagg”, leder i Klassekampen 090212
25 ”Skrinlagt”, leder i Klassekampen 090221
26 ”Politisk klima”, leder i Klassekampen 090227
27 ”Utfordringen”, leder i Klassekampen, 090304

11. Integrerings- og mangfaldsdirektoratet (Imdi) senaste årsrapport visar att det finns
diskriminering i Norge, vilket påverkar invandrarbefolkningens livsvillkor, men också att
många av de indikatorer där ”integreringsutfordringen” uppträder ”primært som et sosialt
problem” pekar i riktig riktning. Fler är i arbete, fler minoritetsspråkliga går i barnehage,
vuxenutbildning ger positiv effekt. Siffrorna är entydiga. Frp:s Per Willy Amundsen
kommenterade uppgifterna med att ”det er ein forenkling å måle integrering etter indikatorer
som arbeid, utdanning og levekår” och att ”det går ikkje an å lukke augo og gøyme seg bak
statistikk om arbeid”. Och så passade han på att säga några ord om tvångsäktenskap.28
Ironiskt nog publicerade Aftenposten samma dag en kronikk av Hege Storhaug, som trumfar
tillgänglig statistik med egna föreställningar och frankt slår fast att ”’idyllen’ som presenteres
fra politisk hold fremstår som et komplett selvbedrag og folkebedrag”. Helt utan att presentera
preciserade, kvantifierade, eller kontrollerbara data, pumpar Storhaug i Norges största
morgontidning bland annat ut orden ”kriminelle
forhold”, ”innvandringsjuks”, ”identitetsjuks”, ”barneekteskap”, ”sharialoven” og ”massivt
med flerkoneri”.29
Det torde vara uppenbart att den typen av verklighetsautonoma hållningar som Amundsen och
Storhaug bidrar med, har haft och har fortsatt en väsentligt mycket större påverkan på den
efterföljande ”debatten” och samhällsutvecklingen.
Den betydelsen växer när andra utgår från deras premisser.
Braanen återkommer med ett bidrag, när han som alternativ
till ”uforpliktende ’multikulturalisme’” ställer ”konkrete tiltak som aldersgrense ved
henteekteskap og helsesjekk mot omskjæring”. Två förslag på ”tiltak” som inte bara är aktivt
diskriminerande, utan som också är omsorgsfullt designade för att i sig skapa misstro och
stigmatisering, som medvetet förvrider och förfuskar proportionerna på de problem som finns
i invandrarmiljöer, och som effektivt ser till att vända fokus bort från konkreta, sociala
problem.
Problembeskrivningen är med andra ord problemet. Helt konkret.
8.
När Ambreen Pervez och Sheema Adam står på Karl Johan för att bli fotograferade av
Dagbladet kommer någon förbi och ropar ”hijab, hijab, hijab” efter dem. ”Venninner forteller
at det blir spyttet på, og at folk på gata drar i hijaben. Jeg har opplevd at folk knuffer borti
meg når de går forbi. På bussen begynner folk ’tilfeldigvis’ å snakke om at Siv Jensen har rett
når hun snakker om snikislamisering. De vet jo at jeg hører”, sier Ambreen i artikeln.30
28 ”- Det går i riktig retning”, Klassekampen 090304
29 ”En annen virkelighet”, kronikk i Aftenposten 090304. Artikeln är ett skolboksexempel på insinuant
demagogi genom medvetet oprecisa påståenden: ”Vårt inntrykk er at identitetsjuks og flere identiteter er meget
utbredt blant somaliere”; ”Vi mener nå at jenter i aldersspennet fire til 15 år lemlestes”;”ofte jentebarn som
antagelig nesten uten unntak lemlestes”. Inte bara ägnar sig artikeln åt effektiv ryktesspridning, den påbjuder
varje kritiker att göra detsamma: ”Vi oppfordrer derfor vårt politiske lederskap til å dokumentere at våre
erfaringer kan avvises”.
30 ”- Folk spytter på oss”, Dagbladet 090307.

12. Mobbing kan i vissa fall övergå till fysiskt våld; till att en starkare part ger sig på den som
blivit hackad på, ibland öppet påhejad men oftare tyst tolererad av den mer moderata
majoriteten. Det rutinmässiga utdefinierandet, den nötande förnedringen som mobbing
innebär, kan också leda till kollaps eller andra former av extrema reaktioner hos den som
drabbas. Men även om det ofta kan dröja tills något sådant händer, innan de reaktionerna
yrvaket övergår i handling, vet och förstår de flesta, att trakasserierna är plågsamma och
oacceptabla även innan det.
Men den samhällsgenomgripande hetsstämning som särskilt för muslimer blir en allt större
del av vardagen tycks svår att begripa som problem här och nu.
”Ord er ikke handliger; ikke engang hatefulle ord er det”, skriver Aftenpostens Knut Olav
Åmås i en kommentar som gott belyser denna strukturellt betingade oförståelse. Så blir det
naturligt för honom att luta sig mot Jyllandspostens Flemming Rose – en man vars
publicistiska beslut om Muhammedkarikatyrerna fattades i ett danskt klimat där muslimhets
är vanligare än wienerbröd – för att nöjt konkludera med att det är ”stor grunn til å ha dyp tro
på offentlig debatt”.31
Den historiska parallellen mellan dagens islamofobi och mellankrigstidens normalisering av
nedsättande offentlig karaktärisering av judar, är förvisso riktig, och hjälper till att sätta
dagens verklighet i perspektiv. Men man behöver inte vänta till interneringsläger och
skorstenar, eller orangea overaller och hemliga tortyrhålor, för att konstatera att något gått
snett och ta ställning mot det. Redan vardagens sociala mobbing är nedbrytande och orimlig.
9.
Även om rasismen förutsätter en hierarkisk relation, betyder det inte att de underordnade är de
enda som påverkas. Den specifika form mellankrigstidens antisemitism antog blir
svårbegriplig utan att sättas i samband med en bredare utveckling, med kapitalistisk kris och
fascistisk reaktion. På samma sätt står dagens utbrott av rasistisk hets i samband med större
rörelser i den samtida globala kapitalismen. Den nya vågen av västerländsk rasism – där
islamofobin är en framträdande skepnad – är efterlängtad för starka ekonomiska och politiska
elitintressen.
Den oljedrivna kapitalistiska ackumulationsprocessen kräver sina gränsstrider i form av
militära kontroll- och bestraffningsoperationer. Dessa reproducerar på ett mycket handfast sätt
ett rasistiskt tänkande som för tillfället upprätthåller bilden av muslimer och araber som icke-människor.
Nykolonial praktik omgärdas av nykolonial ideologi.
Samtidigt ser vi i hela Västvärlden hur organiserade kapitalintressen söker möta avtagande
realekonomiska framgångar med hårdare utsugning, och med återerövring av arbetarrörelsens
tidigare bastioner – från offentliga pensionsordningar till gemensam sjukvård till arbetsrättslig
trygghet. Efterfrågan på ett etniskt och religiöst upplöst ”folk flest” är stor. I land efter land
ser vi hur de politiska krafter som kan surfa på denna dynamik blir nya favoriter för mäktiga
ekonomiska intressen – inte tack vare ett specifikt politiskt program, utan genom sin funktion.
Denna funktion utövas med nationella säregenheter, men islamofobi, och kulturell alarmism
kopplad till invandringen återfinns i den genomgående tråden.
31 ”Ord som virker”, Aftenposten 090323.

13. Den högerpopulistiska vändningen i europeisk politik kan observeras från två håll i Norges
grannländer. I Danmark har den islamofobiska dagordningen sedan många år blivit helt
dominerande, efter att ha slagit igenom under stridsrop om behovet av att ”ta debatten”. Det
har skapat ett långvarigt regeringsinnehav för borgerligheten, en försvagning av dansk
fackföreningsrörelse och en generell högervridning av det politiska klimatet också i
ekonomisk-politiska frågor.
I Sverige vann högern valet 2006 genom att framställa sig som bättre välfärdsförsvarare än
socialdemokraterna och framför allt genom att närmast maniskt tala om att ta sig an
jobbpolitiken – arbetslösheten skulle angripas genom att det skulle ”löna sig att arbeta”. Efter
valet har de privata storföretag som önskat äta sig in i sjukvården, äldreomsorgen och
utbildningssektorn haft sina gladaste dagar. Samtidigt har arbetsmarknadspolitiken avlövats
och arbetslöshetsersättningen kapats. Sverige upplever nu en mycket kraftig ökning av
arbetslösheten, samtidigt som exempelvis industrifacken sett sig tvingade att gå med på en
historisk överenskommelse om lönesänkning. I det läget tittar den svenska regeringen allt
tydligare på högerpopulismens möjligheter. Det svenska högerpartiet, Moderaterna, har gjort
ett flertal stora utspel enligt välkänt mönster, där det talas om ”hårdare krav” på minoriteter,
om ”bidragsfusk” bland invandrare, och om ”svenska värderingar” som måste försvaras.32
Intressant nog nämns denna hårdnade attityd allt oftare i samband med behovet av att ”ta
debatten” och komma med ”konkreta förslag”, för att mota Sverigedemokraterna, ett litet,
rasistiskt och högerpopulistiskt parti, som inte är representerat i riksdagen. Men även om
Sverigedemokraternas stöd ökade till tre procent i det senaste valet, 2006, så är det slående
med den politiska situationen i Sverige att kampen mot högerpopulismen varit ovanligt
framgångsrik i jämförelse med andra europeiska länder. En avgörande aspekt av det, är den
ovilja som hittills rått, att ”ta debatten” med partier som Sverigedemokraterna, och med
utgångspunkt i de problemformuleringar de önskat sig. Det har varit en fråga om anständighet
och ansvarstagande – om att inte falla till föga för den medvetna sammanblandningen mellan
yttrandefrihet och rätten att få utnyttja andra för att sprida sin smörja. När nu allt fler
etablerade svenska politiker, men också journalister och opinionsbildare, framställer det som
att de vill göra en insats mot högerpopulismen genom att ”ta debatten” med organiserade
högerpopulister, i de frågor dessa önskar ”debattera”, påverkas också det politiska klimatet.
Om det dessutom innebär att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen vid valet 2010
återstår att se. Men uppmärksamheten är inte någon nackdel för dem. Tvärtom.
10.
Att utvecklingen i Norge har likheter med och kopplingar till bredare tendenser, betyder inte
att den är oundviklig och ödesbestämd.
Arbetslöshet och boendesegregation, löneojämlikhet och maktlöshet i arbetet, allt detta är
brännande samhälleliga problem. Divergerande sociala villkor bidrar till konflikter och
alienation. Det är lättare att placera problem hos människor man möter sällan – och nästan
32 Se till exempel ”Ställ tydligare kvar på våra invandrare”, Dagens Nyheters debattsida 080826; ”Invandrare
ska arbete och respektera demokratiska värderingar”, Newsmill.se 081123; ”Moderat föreslår kontrakt för
invandrare”, Sveriges Radio, Ekot 081123. Här måste också påminnas om den tidigare nämnda, vetenskapligt
helt undermåliga rapporten om Rosengård, som den svenska regeringen beställde, med den kalkylerade
intentionen att blåsa liv i diffusa hotbilder.

14. aldrig som likar. En politik för progressiva sociala reformer är och förblir därför en politik för
social sammanhållning – en reell antirasistisk politik.
Det jag har försökt peka på i den här artikeln, är att journalistikens och ”debattens” diskursiva
rasism, är en förutsättning för att etniska hierarkier ska reproduceras och skärpas – och ett
hinder för en aktiv, social tillnärmning till frågan om integration.
På sajten document.no där offentligheten dagligen förses med nya konspirativa och hatiska
artiklar om företrädesvis islam och muslimer, kunde Hans Rustad i mars förnöjsamt
konstatera att vårens norska ”debatt” föranlett ett skifte: ”Mye vann har rent i havet, og noe
har avleiret seg i hodene. Det er ikke konklusjonen, men prosessen som er viktig.”33
Han har rätt. Vi lever mitt i en malande process som utgör ett genombrott för och
normalisering av en mer hätsk och direkt rasism i norsk offentlighet. Envar har en roll – och i
varierande grad också ett ansvar. Det kräver ett visst mått av kurage att erkänna det för sig
själv. Att ta ställning istället för att flyta med i processen. Att våga låta bli att ”ta debatten”
och istället försöka göra något åt problemen.
33 http://www.document.no/2009/03/noe_er_annerledes.html, 090301.