essay

1. Morgonrodnad
Det är morgonkallt. Jag sitter i min skrivarstol och stirrar in i mörkret. Jag är eländig till
mods, som alltid efter en ny texts påbörjan, och därför är det svårt för mig att vara ensam med
mina tankar. Det är egentligen inte några tankar; det är minnen som hemsöker mig i mitt
svaghetstillstånd och skänker mig en livstrött stämning.
Att göra sig förtrogen med hela verkligheten!
Den grundläggande enligheten som delar allt!
En ton flyende som minnet precis som tidvattnet bär sinnet.
Och mästarens ord kommer från Gunnar Björling:
”[…] en knutpunkt vila, vågs ingång, droppes sammansmältande
med tidlös-, oceanlikheter
– vårt ord – vårt liv!”
(1)
Tanken är kvävande – krävande. Men den har en tvilling som är värre: den söker mig inte alls,
den flyr från mig, bort genom andra, bort genom tanke efter tanke, med ett rop som inte
erinrar mig om mitt namn utan bär en lättnad över att jag inte finns. Hör att det regnar utanför,
kraftigt. Det ger en lättnad. Förnimmer i minnet en vetenskapsteoretisk ståndpunkt att man när
allt kommer omkring bara kan känna sig säker på existensen av det man själv varit med om. I
så fall måste det vara mycket få personer som känner sig alldeles säkra på att jag existerar
klockan 02.10 på morgonen. I varje fall så har regnet upphört där ute och fönstret är mörkt
och tomt, gatorna utanför mörka och tomma. Tömda som jag.
Morgonrodnad
Vidrör
landet jag inte orkade vänta
offrade så livsträdets väntade glänta
mot att kravlöst få besvara
stämmorna ur driftens vara
förlorade sin längtans spegel
sträckta de vindlösas segel.
Vidrör
åter negationens fot

2. själv det blinda ögats rot
tom och fylld av språngets onåbara
offrets oförlösta osårbara
förlorad sin menings givna
rösten till det evigt föreskrivna.
Sjuk av
frånvaro!
Slut av
närvaro!
Död av
tillvaro!
(II)
Ännu inte sömntrött, kan inte sova, ligger och tittar ut i mörkret, detta täta massmörker som
inte har någon botten och som jag inte kan begripa. Mörkret bemäktigar mina tankar och
lämnar mig inte ifred. Tänk om jag själv skulle upplösas i mörker, bli ett med det. Jag reser
mig upp ur soffan bara för att lägga mig igen. Mitt nervösa tillstånd har totalt tagit överhanden
och det hjälper inte hur mycket jag än försöker motarbeta det. Jag blundar och försöker falla i
sömn men börjar bara åter kämpa med mörkret. Tänder lampan, öppnar fönstret på glänt och
lyssnar efter ljud utanför; hör hur vinden sprider sin sjukdom och når in till mig. Stänger igen,
släcker lampan och vänder tillbaka dit mörkret hälsar, glad över att få tillbaka sin vän.
Gullberg skrev: ”det är av vikt att somliga går undan” Har jag tyngden av vikt?
SKOGARNA
Blind går jag bortom de förträngda skogarna
fällda mull
för tjänandets skull
krympta orörda blad
svagare för varje färdigställd rad.
Blind står jag inför de brutna organen
lösta gas
dödsrikets fullmånefas
tomhetens mörkerdränkta ögonbad
starkare för varje bläcktäckt rad.
Ser så plötsligt slutets början öka fart
frånvänt ljus

3. likt ett bedövande forsregnsbrus
vindarnas lek med höstyra blad
vars obestämda tillhör döendets parad
Ser hur ögon gråter
världen blind
glömskan påmind
tillskriven de oskrivnas lag
där mörkrets skogar sluter närmre för varje andetag.
(III)
Vi som skriver, vi delar varandras fantasier och blottar de tankar vi bär. Människors fantasier
liknar varandra mer än deras verklighet, en iakttagelse som fortfarande kan göras. Trots den
prestige fantasin åtnjuter i nutida kritik märks idag ingen påtaglig entusiasm för detta
kollektiva imaginära, skådeplatserna för släktets nedärvda eskapism. Är det vi som fått ta ett
steg tillbaka? Eller människan generellt? Vi känner oss mera tillfreds med en fantasi som är
inlevelseförmåga eller sinne för grotesk och kan till nöds rädda dagdrömmen genom att
framställa den som en form av utopisk handlingsredskap (penna, papper eller ett tangentbord).
Den ”högre sanning” den poetiska texten förmedlar blir om visshet utan vetande; som gåtors
lösningar, upplevda i drömmen varav man i vaket tillstånd bara kan minnas klarhetskänslan,
inte själva svaren. Min vän, låt mig här bara få inflika: i en spegel uppstår bara en spegling.
Febrig vaka
En rörelse
bland döda har skett
leendet fastfruset
grinar brett
över -
rörelse -
du berör -
Ändras igen
både glömd
och igenkänd
En sprängande våg
leendet rämnar
ögat såg
/ Bryt här!

4. Behöver fokusera
lämna driven drift
tredje dygn
i vakenskift
(IV)
Tangentbordet stirrar, jag stirrar tillbaka! Ännu en natt med regnet utanför, med stormen
innanför, rörelsen utanför, stagnationen innanför, lyssnar ”till” utanför, döv för mig själv
innanför. Regnets intensitet ökar – som det hade något att säga mig – men jag törs inte
formulera svaret. Har redan formulerat frågan.
Tror att få koncentrerar sig så bra på ingenting som jag, skriver om ingenting så bra som jag,
gör ingenting så spretande som jag. Regnet tilltar ytterligare – som jag älskar detta ljud, denna
matta, detta flöde som renar alla hopklibbade tankar, denna eld av vatten.
Kaos i mitt inre, ett annat regn, en annan eld, en plats där de inte kan uppgå i varandra,
balansera och plana ut. Mina ögonlock faller, kanske är morgonen tung. Jag har ännu inte
märkt hur tung denna morgontimme är, märker det nu, här i stunden då regnets matta stiger
allt högre. Balansen är borta, nu handlar det om belägring.
I DETTA NU
I detta rum,
rör sig rädslans mentala drama.
Ur denna bild,
återser för en sekund,
drömmen speglad urkundsstund.
I detta nu,
stilla som mekaniska dvala.
Ur denna symbol,
smyger galenskapens allians,
tätt bakom förvirringens distans.
I detta brutna,
slipade pusselformat,
helar barnet arvets ärvda tankelag.
Ur denna bit,
medvetandets poetik,
söndrar alltjämt sinnenas publik

5. I detta medvetna ting,
som segmenterad aria,
brukad sömnens tillståndsvara.
Ur denna flik,
under framväxt panik.
sältans droppar,
blekta utav vinterns frusna kroppar.
(V)
När reflexionen lämnas ensam med sig själv, utmynnar den i tomma intet. Den kräver
föremål, iakttagelser, främmande åsikter osv. Försöker med Heidegger: Det tänkande som
försöker tänka sig självt utan empiriskt objekt förblir antingen ordlös meditation eller leder till
en lek med ord som kretsar kring sig själv. Ett Intet är intet, språket varats hem, varat är ett
förebud om döden. Döden, tror inte jag har hunnit dit än – i min text menar jag – in life är jag
redan där. Förmätet? Nej inte det minsta. Döden som ambition och längtan, den hemliga och
icke delade. Delad med dig och alla – Helad i sig skall den kalla… God natt! Vänta! Jag har
kommit på att så vitt jag vet, nej, att jag så vitt det är möjligt inte fattar några beslut, inte
heller skjuter jag på dem; tror att de flesta beslut löser sig själva.
FÄRDENS BYGGNAD
Min oros lugn, där tankarna vandrar, med hunden i rörelsens vila. Kyrkogårdens grund av
mull och skogsbrynets strävande pelarrad. Stegen beslutsamma, ännu, ty ett mål hägrar, som
tanken när den vänder sig om. För mig och hunden i betydelse naturens tak. Stunden som är
av rättvis timma, och båda stilla med blicken långt över gudarnas synliga strimma.
När sol vilar är den redan någon annanstans, den vilar i det som är före, den vilar i mitt mål så
länge det är mål. Den leder av omärkligt skum, förd av sin egen historia, förd av sin egen
framtid, sökandes sin egen diamant, och vilken frid när den glömmer sitt mål, och jag
glömmer min väg, finner en annan, verket av en egen orsak, den som öppnas när Tiden och
Drömmen mister sin insikt, och jag söker doften som en hund, bredvid rycker i kopplet det
som är jag – var jag!
Så platsen, den alltid och aldrig densamma, vårt enkla tempel där vi vilar varje dag. Och
regnet som följer i vår vandring, blöter stolt vår färdvägs drag. Och plötsligt sol som bryter
igenom, diamantens regn, o att vandra i tystnad, kommunicera i sol och regn, och från
kroppens värme dunstar det som ska bli vår slöja och jag är min byggnad, jag är tusen
tegelpannor som andas ditt tak, Tack!

6. Såsom stunden förvandlar rörelsen förvandlar min blick synen av tankens form, som dör för
att leva ännu ett slag. Här andas även ljuden i gräsandens vattenfyllda vingslag, ett ljud ända
in i själen och vi är ett under samma lag, där himlen som sjunger lämnar ekot som blir ditt när
du utandas syrets andetag. Kopplet slappt i mina händer nu när hunden drömmer om andra
sorlande stränder.
Det är så tid för tankens vandring, den som väntar att återinträda i sysslolöshetens
anspråkslösa, dit där mörker föder ljus, och högmod väljer ödmjukhetens ”sanning”.
Dit där tanken föder tankar som vill tjäna och blicken dras mot stormens oförvägna,
till fallet som aldrig föll till föga, bländad av den skiss: bilden, ditt bräckliga åtråvärda
Utsatt nu i steg som bär mot sin början, och närmandet kastar skuggor som fjärmar ty hunden
doftar buren i det jag kallar hem, återkastad sin ursprungliga plats, vapnet är maten och
frihetens last. Betrakta oss, vi nu vilseledda ty stegen förutsätter en dunkel hälft av inre
skugga, samma väg ändå olik ifrån vindens kast i den oro som stegras i all hast.
Liksom tanken att alla sanningar går ut på att skjuta ”sanningen” åt sidan, sanningen som
alltid återkommer och gråter över alla; och himlen förblir det den är där borta, ordentligt
sluten som en damm för att ta emot min vandrings rökmoln där begäret förvandlar den torra
öknen till en trädgård och bristen på begär förvandlar den här grönskande trädgården till en
öken. Vilket är rätt, måste vara rätt. Söker så en fast punkt; ett absolut oinskränkt beroende,
någonting som inte står av mig själv, men finner det inte.
(VI)
Tanken har redan börjat falla, ser inte det uppenbaras symbolik. Försöker hålla mig fast men
händerna håller i ett brinnande rep. Jag faller, tanken redan död, sinnena skiljs, dras isär och
ingångarna förintas, synen förmörkas, hörseln avlägsnas, dofterna förångas, smaken torkar
och känseln stensätts i kalk. Är det så hjärnan vill tolka?
Så många tidiga morgnar eller sena nattstunder, så många att jag lever dem som vardag,
som min dag. De är mitt enda lugn, mitt enda skydd mot världen. Utanför fönstret har
kastanjerna för länge sedan mognat och gjort sin jungfruresa mot marken. Jag umgås mycket
med träden under mina morgonpromenader med hunden men jag kan inte uttala nämnda
namn, lär mig inget, kan inte namnge mitt förhållande till naturen. Marken, svampar, insekter,
grönska, skog, fåglar och de fyrfota djuren jag ibland möter har inga ord för mig. Jag är blind
där mitt i mitt seende trots att ögonen registrerar hungrigt vaksamt men vad de tar in går inte
att orda om, inte heller att tänka på i efterhand.
HORISONTEN

7. Horisonten:
Saknad av sången...
Förlusten förbigången...
Vad rösterna härmar...
Hörseln avskärmar...
Något vill ut...
Något vill komma till slut...
och fallet faller tidlöst
anspråkslöst
oförlöst
vaknar och är åter död
horisonten ännu oberörd...
(VII)
Den sentimentale diktaren står främmande inför naturen, om man vill bestämma hållningen
negativ, men närmare oändligheten från en positiv utgångspunkt – den sentimentala konsten
strävar efter att gestalta det outsägliga och kan kallas det oändligas konst. Den naiva diktaren
är realist och empirist, den sentimentale idealist och rationalist. Vad gör det då mig när jag
ställer mig oförstående till dem båda, inte oförstående till distinktionen - bara gällande mig.
Lakonisk från förr – det outsägliga och ojämförliga i symbolen, medan allegorin framställs
som entydig och lätt att översätta till vardagens språk.
Torkad
urlakad ven
bleksvart i sitt återsken
kvicksilvrets förgiftade bröst
vars slutna kanal bär ledans törst.
Men redan skapar brutet en annan takt
djupt nere i de mörkröda gångarnas schakt
flyter källorna som du redan trodde sinat
och rosorna som aldrig förtvinat
där ur den böjda rosens tagg
droppen till sin egen dagg
följd av en rinnande tår
ögats läkande
skapelsesår.
Göran af Gröning