1. Hej allesammans i 9a!
Jag tycker alltid att det är svårt att inleda ett brev men jag tror jag börjar med lite hårdfakta om mig
själv:
Namn: Lena Lorentzen
Ålder: 38
Familj: Christian, Axel (9) och Stina (6,5)
Husdjur: Hund (Loka), katt (Bella) + ett antal får.
Intressen: Träna, läsa och se på Orange is the new black och Sons of Anarchy.
Vad skönt, nu har jag rabblat upp grundfaktan så nu kan vi gå över till lite mer intressanta saker.
Jag kommer från Sundsvall. Jag känner att ni behöver veta det för jag säger en del konstiga ord
ibland. För enkelhetens skull kommer här en förklaring på de två ord som jag kanske använder mest
och som ni borde känna till. Ordet “he” använder jag för de tre små orden “sätta”, “ställa”, “lägga”.
I stället för att säga “Lägg den där” säger jag “He den där”. Alltså använder jag ett ord för tre andra,
smart va! Det andra ordet ni bör känna till är “bröve”. Det betyder “bredvid”, som i “Jag sitter bröve
dig.” Klarar ni detta ska vi nog kunna komma överens galant!
Jag tycker att ett personligt brev alltid ska innehålla ett sådant där minne som man aldrig kommer
att glömma och jag vill dela med mig av en händelse som inträffade när jag var 18 år. För att ni ska
förstå hela situationen bör ni ha i minne att detta hände på den tiden när det inte fanns några
mobiltelefoner. Jag var som sagt 18 år och jag och min kompis Angelica hade åkt från Sundsvall till
Stockholm för att gå på Vattenfestivalen. Vattenfestivalen var en enorm festival som huvudstaden
arrangerade och som avslutade med att olika länder tävlade i fyrverkerishower. Mycket
spektakulärt! Och enormt mycket folk!
Hur som helst - vi kom till Stockholm och skulle bo hos en kille, Rickard, som vi lärt känna på
Rhodos under sommaren, jag har för mig att han bodde i Haninge, en förort till Stockholm. Allt
gick bra och vi samlades några stycken hemma hos honom innan vi tog tunnelbanan in mot city.
Glada i hågen gick vi av vid en tunnelbanestation för att byta tåg och när vi står där på plattformen
kommer det ett tåg och någon i sällskapet säger “Det tar vi!” och jag hör någon annan svara “Vi
hinner inte” och sedan någon som säger “Jodå, vi springer”. Och jag springer, hoppar på tåget,
vänder mig om och ser dörrarna gå igen med alla andra på andra sidan och jag ensam kvar inne i
tåget. Där och då får jag fullständigt panik.
Till saken hör att Angelica, som bär på en väska den här kvällen, har min plånbok. Så där står
jag, utan mobiltelefon och utan pengar, mitt i Stockholm alldeles ensam. Jag kan tala om för er att
jag aldrig känt mig så liten. Som tur var löste det sig framåt 01-tiden på natten då jag, efter att ha
strövat omkring ensam i stan, stötte på två Sundsvallsbor som jag fick följa med hem och vid 04-
tiden kunde jag från deras lägenhet, med hjälp av en telefonkatalog, få tag på Rickards nummer och
på så sätt få tag i Angelica som kom och hämtade mig. Tack och lov finns det mobiltelefoner idag!
Det är dags att avsluta det här brevet men jag tycker också om att berätta lite kuriosa om mig själv.
Så här kommer tre saker som ni definitivt inte visste om mig. Jag är riktigt grym på pingis. Jag
spelade det i 12 år och var med på SM två gånger innan jag lade av vid 18-års åldern för då ryckte
mina träningskompisar in i lumpen och därmed hade jag inga att träna med. Jag var bebismodell för
Ellos när jag var 1 - 1 ½ år. Det var mammas kompis som jobbade för företaget och vid ett tillfälle
behövde de barn som skulle visa upp kläder för en katalog och det tyckte mamma att jag kunde
ställa upp på. Och sist men inte minst, jag har ett ärr på kinden från det att jag var en dag gammal.
Jag rev mig så illa och så djupt att ärret fortfarande finns kvar.
Så där. Jag känner mig nöjd med mitt brev. Tycker att jag lyckats presentera mig själv bra:) Jag
tycker att det ska bli väldigt roligt att ha er i svenska det här läsåret!
Hej då från Lena

2. PS Jag glömde visst att berätta att jag ljuger i brevet. Bara en gång, men ändå. Försök att lista ut vad
jag ljuger om! DS