Konstens Hus/ Art House http://KonstensHus.n.nu

1. KONSTENS HUS
Jag träder in i Konstens Hus via en hög, tung port av trä…
Du frågar: varför en sådan tung port?
Jag svarar: När man träder in i Konstens Hus har man gjort ett medvetet val att utsätta sig för en
påverkan som sätter spår. Det är inte bara att slinka in där och tro att man ska bli underhållen. Konstens
Hus ställer krav på dig och du har rätt att ställa krav på Konstens Hus.
Jag kommer in i en jättestor sal där det är mycket högt i taket. Belysningen är skum, jag hör vatten som
porlar, känner doften av jord, fukt och djur…, det är en sensuell miljö som välkomnar djuret inom mig, och
SAMTIDIGT får jag en känsla av att träda in i en katedral –ljuset strilar in ovanifrån….; jag har
definitivt lämnat världen jag kom ifrån utanför porten, och trätt in i ett heligt rum; dit har jag sökt mig för
att bli hel. Vattnet rör sig omkring mig, jag möter ett ständigt flöde och detta är ett tydligt budskap om vad
det är Konstens Hus kan tillföra mig.
När jag vant mig vid mörkret börjar jag gå inåt salen. På vissa ställen på golvet måste jag korsa
vattendragen via övergångar av glas – jag kan då få en känsla av att ha förlorat känd mark under fötterna
och detta är meningen. Den vetenskapliga världsbild som grundades av personer som Newton och Descartes
har redan förändrats på ett fundamentalt sätt. Inom fysiken anser man inte längre att världen består av en
enda rad av händelser som följer mekaniskt och förutsägbart på varandra. Man anser inte längre att
framtiden är ovillkorligt bestämd av det förflutna. Den är öppen.
På vissa ställen är golvet uppbrutet och ljus flödar därifrån – jag blir upplyst underifrån. Vår nuvarande
världsbild övervärderar intellektet och ger inte utrymme för människans intuitiva och andliga dimensioner.
Detta är roten till de problem som vårt moderna samhälle brottas med. Mänsklighetens framsteg förutsätter
ett samspel mellan människan och hennes totala omgivning.
Du frågar: Är inte risken överhängande att du ska ramla ner i hålen där golvet är uppbrutet?
Jag svarar: Självklart är golvet intakt på så sätt att det inte finns någon fysisk förnimbar övergång mellan
fast mark och dessa uppsprickanden – de är illusoriska, men spelar psykologiskt en stor roll när man går
djupare in i huset. Jag har gjort ett medvetet val att gå in i en annan värld….
Kanske är det nödvändigt för att jag ska kunna komma vidare i den profana världen,
den utanför.
Under den här vandringen mot det nya jag söker, bestrålas jag av ett färgat ljus. Ljuset i huset spelar en
viktig roll genom att det understryker och befäster vissa sinnesstämningar; via det färgade ljuset förbereds
jag för mötet…Ljuset kommer ifrån olika källor bestående av fiberoptik. Detta material gör det möjligt för
ljuset att färdas underifrån via det porlande vattnet…ljuset ser ut att röra sig på vattnet,
som älvor i dans…
Hela väggar kan avge ljus via detta material och styrkan på ljuset regleras.
Jag slipper utsättas för stickig punktbelysning som ger mig huvudvärk, eller flimrande neonljus som inger
mig känslan av att befinna mig på bårhuset. Nej, jag är i Konstens Hus. Jag har rest hit från Stockholm för
att ta del av en utställning som blivit mycket uppmärksammad.
Jag har nu passerat alla illusoriska fallgropar och träder in i utställningshallen. Den är rätt så lik andra
utställningssalar jag varit i, med undantag av att väggarna inte består av väv på betong överdragen med
plastfärg. Nej, väggarna ser ut att vara vitkalkade….jag är inte riktigt säker på om det verkligen är så,
men hursomhelst är det något slags naturmaterial som kastar ljuset i oregelbundna banor när det reflekteras
från ytan.

2. Golven består av klinkers som det är lätt att spola av. Ljuset kommer ovanifrån via ljusinsläpp som man ej
kan se ut genom, men i vissa av de angränsande mindre utställningssalarna kan jag se ut. Via en del av dem
kan jag passera direkt ut i växthusdelen. I änden på växthuset hittar jag ett café, och då jag är i behov av
att vila mig en stund slår jag mig ner och dricker en cappucino. Här sitter redan flera andra och äter
napoleonbakelser.
Jag har satt mig intill ett jättestort fikonträd. Är det en sengångare som hänger däruppe i grenen? Eller
Konstens Hus boaorm? En katt kommer och sätter sig i mitt knä och där borta går en sköldpadda, på väg
mot dammen där någon flygfisk plaskar omkring. Jag blir plötsligt på väldigt gott humör.
Allt detta väcker upp minnen av något paradisiskt förflutet då människor, djur och växter levde i en större
ömsesidighet med varandra. Djuret inom mig börjar vakna och jag får en sådan lust att leka. Då vet jag att
det kreativa flödet inom mig är påslaget.
Eva Fidjeland