1. 18
Mmagasin
Nr 11 2011
Mdebatt
● Den onda, bråda döden finns överallt
omkring oss.
Men den goda döden – finns den?
Ja, faktiskt.
Nej, inte som regel, i varje fall inte än.
Inte ens i vårt trygga hörn av världen.
Men så borde det förstås vara, och så
skulle det kunna vara. Om vi bara ägnade
lika stor möda åt att hjälpa människan att
dö fridfullt, som vi gör för att hjälpa henne
att födas på ett harmoniskt sätt.
Om vi hade lika många dödsmorskor som
vi har barnmorskor. Alltså sjukvårdsutbil-
dade personer som är specialister på att
hjälpa människor att dö i frid.
Svenska Anita Lanz är en sådan
dödsmorska. Vid det sjukhus i Schweiz där
hon är verksam sedan drygt tio år, har hon
skapat ett mänskligt, värdigt och andligt
sätt att ta hand om döende.
– Att dö är faktiskt inte så farligt,
som hon säger. Det är själen jag försö-
ker möta och befria. Men det är förstås
bara möjligt om det finns ett absolut
förtroende mellan mig och den döende.
Självklart: alla symtom måste lindras.
Och precis som Världshälsoorganisationen
föreslår i sina riktlinjer, undviker Anita
sprutor och dropp så mycket som möjligt.
Men i vårt land saknas ofta både strate-
gier, kompetens och organisation för ett bra
omhändertagande inför döden. Medicinsk
palliativ vård är inte heller någon speciali-
tet här. Bara vid ett fåtal universitet och
högskolor finns akademiska företrädare.
Nej, den värdiga döden är ännu inte
en självklar rättighet i välfärdslandet
Sverige. Det kan inte annat än betrak-
tas som – en skam. Särskilt när vi vet
att hjälpen finns att få. Med så kallade
evidensbaserade metoder.
Men det är inte bara kroppen som behöver
få omvårdnad och respekt. Varför – och med
vilken rätt? – utesluter vi den andliga
dimensionen i döendet? Hur kommer det sig
att det har blivit allt vanligare att döende
människor förses med dropp med sömnme-
del i livets slutskede? Hur många som har
hand om döende ägnar sig överhuvudtaget
åt att ta sig tid att reflektera över sin egen,
högst personliga livsmening? Hur påverkar
deras egen dödsskräck – och rädslan för att
bli anklagad för att ha gjort något fel?
Frågorna är obekväma. Men vi måste
ställa dem.
Det är inte ovanligt att man genom
dödsprocessen äntligen kan få tillgång
till sina inre källor – och den frid som
det står talas om i dödsannonserna.
Det har Anita många exempel på.
Ett tjugotal berättar hon om i nya
boken Jag vill dö med en ängel vid min
sida.
Ta Pedro, till exempel, en cancersjuk man
som kom till Anita alldeles nedslagen från
sin läkare med beskedet att den havskryss-
ning som han så länge hade sett fram emot,
inte längre var möjlig enligt doktorn.
Så vad var egentligen doktorn så rädd för
skulle kunna hända?
– Att jag kanske dör under kryssningen,
sa Pedro.
– Jamen i så fall borde alla kryssningsfar-
tyg gå tomma, sa Anita. Varenda passage-
rare skulle ju i princip kunna dö när som
helst under en kryssning. Och förresten blir
alla hemtransporterade, även de döda.
Så Pedro reste verkligen iväg, och kom
hem överlycklig. Han avled helt lugnt och
stilla i sitt hem tre
månader senare.
Också de sista
dagarna i livet
kan vara betydel-
sefulla – om man
får rätt hjälp. Hur
länge måste vi
vänta innan alla
svenskar får
tillgång till den? ●
Vi behöver
dödsmorskorOckså de sista dagarna i livet kan vara betydelsefulla.
Av Catarina Baldo Zagadou,
frilansjournalist.
Svenska specialist-
sjuksköterskan
Anita Lanz, verksam
i Schweiz, har hjälpt
över tusen cancer-
sjuka människor att
dö en naturlig död.
Jag vill dö med en ängel vid min sida av
Anita Lanz och Catarina Baldo Zagadou.
Vinnse sid 146
FotoSarahSutera
Det är självklart att få
hjälp att födas.
Varför är det inte lika
självklart att få hjälp att
dö?