1. Vänsterpartiets partiprogram
Antaget av Vänsterpartiets 35:e kongress, 19‐22 februari 2004.
Senast reviderat av Vänsterpartiets 39:e kongress, 5‐8 januari 2012.
Avsnittet:
Kamp mot rasismen
Rasismen är en del av den globala världsordningen. Rasistiska strukturer finns också i det svenska
samhället. Det vore ett misstag att reducera rasismen till att handla om biologistiska rasläror och till
politiska rörelser som bär upp dessa. Rasistiska föreställningar som på skilda sätt kopplar människors
beteende och värde till härkomst och utseende, påverkar människors sätt att handla, både privat och
offentligt.
Rasismen är något annat än allmänna fördomar. Den måste förstås i förhållande till maktrelationer i
samhället som helhet. När det finns en över‐ och underordning, kan särskiljande och uteslutande
processer, liksom nedsättande föreställningar och attityder hos enskilda påverka hur privilegier och
möjligheter tilldelas och förvägras.
I Sverige yttrar sig rasismen dels i misshandel, förföljelser och trakasserier, dels i sådant som den
ojämlika tillgången på, eller villkoren för, arbete, utbildning, inkomst, bostad, och politisk
representation. Diskriminering av människor på grund av utseende eller ursprung är förbjuden
antingen den är medveten eller ej, men utgör trots det en del av samhällslivet.
I Sverige, liksom i många andra europeiska länder, har rasistiska strukturer gjort att klassamhället fått
en etnisk skiktning. Makt, inflytande och materiell levnadsstandard är idag ojämnt fördelade mellan
etniskt segregerade bostadsområden. Det gäller även tillgången till, och villkoren för, välfärd,
utbildning och privat service. Den strukturella diskrimineringen påverkar hela bostadsområden.
Segregationen innebär också att vardagsarenor och sociala relationer präglas av den rumsliga
uppdelningen, vilket spär på och blir en egen grogrund för föreställningar om ”vi” och ”dom”.
Segregationen är därför ett uttryck för klassamhället om dess rasistiska strukturer, men blir också en
självständig faktor i återskapandet av ett etniskt skiktat klassamhälle.
Rasistiska strukturer återskapas genom det kapitalistiska systemet. Inte minst sker detta genom
uppdelningen på arbetsmarknaden. Där utnyttjas olikheterna i villkor, för att skärpa utsugningen av
arbetskraften. Det innebär till exempel flytt av produktion till låglöneländer med svag facklig
organisering, eller överlastning av arbetslöshet och sämre arbetsvillkor på socialt redan utsatta
grupper. Personer med utländsk bakgrund är koncentrerade inom lågbetalda, monotona och
hälsofarliga yrken med små möjligheter till avancemang, eller finner sig hänvisade till riskfyllt
egenföretagande, för vilket de ofta antas vara särskilt lämpade. Det finns också en stark koppling
mellan utländsk bakgrund och osäkra anställningsformer. En sådan etnifierad arbetsmarknad
underlättar för kapitalet att sätta ett tryck på alla arbetstagare. Denna situation både avspeglar och
återskapar de rasistiska strukturerna.
Sambandet mellan det kapitalistiska systemet och rasismen syns tydligt i den globala arbetsdelningen
och den imperialistiska exploateringen. Västs rikedom är delvis skapat genom utarmning av den
lokala och regionala miljön i utvecklingsländerna. Dagens rasism har en historisk bakgrund i den tid
då kolonialismens utplundring skulle rättfärdigas. Även om ord som ras ofta övergått i ett diffust och
negativt definierat kulturbegrepp, lever rasismens huvuddrag vidare. Att vissa folk hålls nere i
fattigdom och förtryck framstår som en bekräftelse av den rasistiska världsbilden, samtidigt som
rasismen legitimerar den orättvisa världsordningen. Olika länders position i produktionshierarkin

2. påverkar hur människor värdesätts efter sin härkomst, även sedan de flyttat till ett annat land.
Dagens nya fas av aggressiv imperialism – ”kriget mot terrorismen” – återskapar på ett handfast sätt
ett rasistiskt tänkande. Rasismen är ensam vare sig orsak till eller verkan av nykolonisering och
imperialistiska krig. Men den är nödvändig när imperialistiska ingripanden ska legitimeras. Och när
människor avhumaniseras, till exempel genom terroriststämpeln, förstärks rasistiska tankemönster
också i vardagen, vilket påverkar människors villkor både i de länder som drabbas av krigshandlingar
och i kapitalismens kärnländer, däribland Sverige.
Även patriarkatet och rasismen samverkar. Utlandsfödda kvinnor möts av mycket låga förväntningar
från majoritetssamhället och placeras längst ned i den ekonomisk‐sociala hierarkin. Hushållsarbete i
andras hem kan exempelvis framställas som ett framsteg för dem. När sexuellt färgade
föreställningar knyts till hudfärg eller kulturell bakgrund drabbas både kvinnor och män.
Kampen mot rasism, segregation och diskriminering handlar inte om invandrade eller utlandsfödda.
Det är en kamp för att humanism och mänskliga rättigheter ska omsättas i praktik i Sverige och
världen och för att demokratin ska omfatta var och en som bor i landet. Denna kamp måste föras på
flera plan samtidigt.
Att se och bemöta vardagsrasismen, den man kan stöta på vid allt från krogköer till jobbansökningar,
är en del av det antirasistiska arbetet. En annan del är att samla ett motstånd mot öppet fascistiska
och rasistiska rörelser och motverka en ökande acceptans för dessa. Både svensk‐ och utlandsfödda
kvinnor och män behövs i denna kamp.
Rasism och främlingsfientlighet gror inte i vakuum. Sociala orättvisor och växande klyftor fungerar
som drivhus för förenklade förklaringar, till exempel att skylla alla problem på den som ser
annorlunda ut eller att drömma om ett förment idylliskt förflutet. Därför är en politik som minskar de
sociala klyftorna en bärande del i vår antirasistiska strategi. Eftersom försörjningen och
arbetsvillkoren är så centrala, är det särskilt viktigt att motverka etnisk diskriminering och
underordning på arbetsmarknaden.
En verksam antirasistisk politik utmanar rådande maktförhållanden och fordrar en omfördelning av
samhällets resurser. Men människors värderingar påverkas också av de normer som anges i bland
annat utrikespolitik och asyllagstiftning. Därför är arbetet för en human flyktingpolitik också ett
antirastiskt arbete. Den antiimperialistiska kampen blir en kamp också mot rasistiska föreställningar
och ideologier.

3. Rasismen som ett tredje perspektiv
Diskussionsartikel av Anders Neergaard (publicerat i SocDeb)
Inledning
Jag är av uppfattningen att antirasism bör vara ett grundläggande perspektiv för vänstern, sidan om
socialism och feminism. På de följande sidorna skall jag kortfattat argumentera varför. Jag utgår från
att de flesta har en kunskap om hur personer med utländsk bakgrund systematiskt underordnas inom
i stort sett alla samhällsfärer, i allt från arbetsmarknaden, boendet, hälsa, media till politik. Det är
dock inte tillräckligt att visa på att rasifierade grupper (jag återkommer till ordets mening) är
systematiskt underordnade. För att antirasismen skall bli ett grundläggande perspektiv för vänstern
krävs två andra beståndsdelar. Dels en teoretisk eller analytisk förståelse (jmf teorier om klass‐ och
könsförtryck), dels ett vettigt sätt att kunna koppla antirasism till de andra grundläggande
perspektiven: socialism och feminism. Slutligen, vill jag också kortfattat lyfta fram några
konsekvenser som en antirasistisk agenda medför.
Rasifiering och överexploatering – en speciell form för underordning
Det räcker inte att visa på den dystra situationen för personer med utländsk bakgrund på bl.a.
arbetsmarknaden, inom arbetslivet och på bostadsmarknaden. Skall antirasism bli ett grundläggande
perspektiv i vänsterns politiska arbete krävs en teoretisk grund. Jag vill hävda att det inte går att göra
en ordentlig analys av kapitalismen utan att förstå hur den samverkar med rasism. Det betyder att
rasismen är en integrerad del av ett samhällsystem med profit som motiv och olika systematiska
former för förtryck som medel.
Formerna för underordning och förtryck som personer med utländsk bakgrund erfar i Sverige kan
inte i tillräcklig grad förklaras vare sig med kapitalismens exploatering av den formellt fria arbetaren,
eller patriarkatets underordning av kvinnor genom kopplingen till reproduktionens obetalda
(lågbetalda) arbete. Jag hävdar att det utmärkande för personer med utländsk bakgrund är en
överexploatering som grundas på att de genom biologiska och kulturalistiska ideologier särskiljs och
skapas som något mindre värt. Ordet jag kommer att använda för denna process är rasifiering.1
Med
rasifiering menas processer genom vilka grupper av människor, flertalet – dock inte alla – invandrare
eller barn till invandrare skapas som annorlunda och underordnade genom antagandet om deras
biologiska eller etniska/kulturella skillnader. Genom rasifiering skapas ett ”dem” och samtidigt ett
”vi” där bland annat nationstillhörighet är centralt.
Rasifierade former för överexploatering sker i två olika former ‐ genom kontroll av jord och råvaror,
samt genom arbetskraft. Kolonialism och imperialism har historiskt (och än idag som t.ex.
Irakockupationen och Iraks olja visar) kunnat legitimera förtryck och stöld genom hänvisning till
rasistiska föreställningar om ”den andre” som mindre värd och inkapabel att äga (i extremfallets
slaveri den egna arbetskraften). I mindre extrema former genomsyrar samma grundläggande bild
Sverige av idag. Invandrare ses först och främst som en reservarbetskraft att användas när
arbetsmarknaden så kräver (se t.ex. 60‐talets diskussion om arbetskraftsinvandring eller
diskussionerna om den framtida demografiska utvecklingen).
1
Rasifiering är ett klumpigt och nytt ord för de flesta. Trots motståndet mot akademins och forskarnas
benägenhet att skapa nya ord och begrepp menar jag ett politiskt vänsterperspektiv kräver att vi skapar nya ord
och begrepp för att förstå, analysera och avslöja maktutövning vare sig det är i form av kapitalism, patriarkat
eller rasifierat förtryck.

4. Rasismens uppkomst
En av de vanligaste förklaringarna kring rasismens uppkomst fokuserar på kolonialismen. Det våld
som de europeiska kolonialmakterna tog i anspråk för att kuva och exploatera det som vi idag ofta
kallar tredje världen legitimerades till stor del genom produktionen av rasistiska ideologier.
Utrotandet av indianerna i Nordamerika som motsatte sig ”naturlogiken” i ”manifest destiny”
(visionen om det vita civiliserandet av landet mellan Atlanten och Stilla havet). Förslavandet och
exploateringen av Centralamerikas och de Andinska indianerna för att kunna bedriva gruvdrift och
som arbetsredskap på jordegendomarna. Exporten av afrikaner som slavar till Amerika där land och
mineraler fanns men ingen arbetskraft. Orientalismens konstruktion av Asien som ett exotiskt,
stillastående och barbarisk värld som behövde den europeiska kolonialismen för sin utveckling.
Tillsammans utgör de några av de många elementen i Europas koloniseringsäventyr som
legitimerades med ett rasistiskt civilisationsprojekt (utmärkt beskrivet i Sven Lindqvist bok med den
tydliga titeln ”Utrota varenda jävel”). Utvecklingen av den koloniala rasismen var inget enhetligt och
koordinerat projekt utan anpassades efter villkoren för de olika erövringarna. Koloniseringsprojekten
var våldsamma händelser där motstånd kuvades genom systematiskt våld och mord. Samtidigt är det
viktigt att betona att det fanns grundläggande skillnader i hur rasismen konstruerades mellan å ena
sidan projekt som såg utrotning som ett sätt att lösa problemet med motstånd och å andra sidan de
som aktivt sökte exploatera de koloniserade. Kontroll över land resulterade ofta i utrotning medan
sökande efter arbetskraft innebar överexploatering i produktion.
Den av kolonialismen producerade rasismen lever fortfarande kvar i dagens värld om än ofta i andra
former. Men såväl studier av koloniseringen som några få studier av rasismens utveckling brukar
också uppmärksamma den s.k. interna koloniseringen. Med den interna koloniseringen menas de
processer som syftade till att skapa nationalstater genom samtidig exkludering och inkludering. Det
är intressant att notera hur såväl delar av landsbygdsbefolkning som arbetarklass kom att under vissa
perioder rasifieras som en distinkt, ociviliserad och därför underordnad grupp vilket därmed
legitimerade exploatering. Än värre gick det för grupper som framställdes som hinder, mot
framåtskridandet och hot mot nationen så som samer, judar, romer och de resande.
Rasism och kapitalism
En av de mest utvecklade teoretiska perspektiven för att förstå rasismen i relation till kapitalismen
står den brittiska sociologen Robert Miles för. Han utgår från kapitalismens interna motsättningar
och fokuserar på tre sådana som på olika sätt skapar en grund för rasism och samtidigt deltar i
reproduktionen av rasism. Miles betonar dock att rasismens (eller ”rasismernas”) grund inte kan
reduceras till någon enstaka förklaringsvariabel och följaktligen skall rasismen inte ses som enbart en
produkt av kapitalismen. Mitt under den industriella revolutionen med all sin nakna brutalitet som
Marx synliggjorde genom att läsa fabriksinspektörernas protokoll, så fanns det hos Marx en tydlig
optimism som var kopplat till kapitalismens genombrott. Kapitalismen revolutionerade samhället och
skulle, genom att förvandla människors arbete till arbetskraft som såldes och köptes på marknader,
radera ut ”traditionella” former för förtryck kopplat till patriarkat och rasism. Kvar på varje
människas nakna rygg skulle enbart bli prislappen för dess arbetskraft. Det var kapitalismens
jämlikhetssträvande tendens att göra människor till ingenting annat en arbetskraft. Å andra sidan – i
direkt motsättning till hur arbete gjordes till varan arbetskraft och därmed utraderandet av
”traditionella” idéer baserade på patriarkat och rasism – fanns kapitalismens behov för att organisera
och naturalisera ojämlikheten som springer ur klassamhällets orättvisor. Rasism som ideologi (såväl
som sexism) möjliggör detta behov att fördunkla och osynliggöra samhälleliga konflikter.

5. En ytterligare motsättning som kapitalismen producerar betonar den institutionella konflikten mellan
behovet av global expansion som skulle krossa förkapitalistiska strukturer och skapa en global
marknad av varor, och viljan att utnyttja och utveckla samhälliga strukturer som kan inordnas och
utnyttjas som dominansinstrument för kapitalets expansion. Vi vet att kolonialmakternas strategier i
den s.k. tredje världen ofta syftade till att kombinera exploatering och utsugning utan att mer än
nödvändigt förändra redan existerande socio‐politiska institutioner. Imperialismen, vare sig det gäller
dagens eller tidigare varianter, har också visat sig kapabel att utnyttja redan existerande politiska
institutioner i tredje världens länder för att dominera och exploatera såväl råvaror som arbetskraft.
På så sätt har kapitalismens expansion inte stått i motsättning till bevarandet av politiska strukturer
som kunnat utnyttjas, medan sådana som visat sig motståndskraftiga mot kapitalets utbredning
krossats med militära och eller ekonomiska medel.
Motsättningen mellan kapitalismens internationalism och utnyttjandet av nationalstaten och
nationalism är den tredje motsättningen. Samtidigt som kapitalismen som produktionssätt är
internationalistisk så är kapitalisterna snabba att utnyttja nationalstater och nationalism i konflikt
mot andra kapitalister. Det gäller tillgång till andra marknader såväl som skyddet av de ”egna”. Att
kapitalet har en tendens att internationaliseras innebär inte att kapitalisterna motsätter sig statlig
intervention och protektionism för att försvara redan etablerade marknader. De motsättningar som
kapitalismen bär inom sig själv förstärks ytterligare av att motståndet mot kapitalismen expansion
och ojämlikhet hela tiden riskerar att utformas i former som ytterligare förstärker kraften i
förkapitalistiska former av underordning och förtryck. Vare sig det är frågan om den manliga ”vita”
arbetarklassens försök att kortsiktigt hantera sin underordning genom att delvis överföra effekterna
på kvinnor och/eller invandrare eller anti‐modernistiska strömningar i kampen mot kolonialism och
imperialism i tredje världen Högerpopulistiska, fascistiska och rasistiska organisationer har ofta
försökt utnyttja möjligheten att formulera motståndsstrategier mot kapitalets expansion och den
efterföljande polariseringen genom att lyfta fram invandrare som hot och nationen som hotad. I
sådana politiska projekt försöker man med en politisk ledning från borgarklassen eller
småborgerligheten mobilisera delar av den ”vita” och ofta manliga arbetarklassen genom att förklara
deras underordning, deras exploatering och deras marginalisering som en effekt av en yttre och inre
fiende – invandrarna.
Rasismens former
Rasismens praktik är inte enhetlig. Rasistiskt våld i form av mord, misshandel, mordbrand och
trakassering satte under 90‐talet Sverige på den internationella kartan. Här finns det vissa likheter till
det homofobiska våldet. Dessa former av våld utförs huvudsaklighen på offentliga platser (till skillnad
från patriarkalt våld som framför allt sker i det privata inom heterosexuella relationer) och av
högerns stormtrupper i form av fascistiskt organiserade rasister och homofober. Det är till stor del
den här formen av aktiviteter som i hög grad kommit att benämnas rasism och tillsammans med
homofobiskt våld länkat individer, grupper och organisationer till fascism och nynazism.
Man kan skilja på s.k. vardagsrasism, institutionell och strukturell rasism. Vardagsrasismen betecknar
hur rasismen manifesterar sig i små vardagliga situationer som sammantaget skapar en miljö i vilken
de som utsätts för rasismen tvingas se det som en naturlig del av deras vardag. Det är en rasism som
hela tiden riskerar att producera maktlöshet just genom att den är alltid närvarande samtidigt som
det finns så lite att ta tag i. Med institutionell rasism menas den anonyma verkan av diskriminering
inom organisationer, professioner eller hela samhällen. Den är anonym i och med att individer kan
neka till anklagelser om rasism och därmed till ansvaret för diskriminering. När man kan hitta
mönster av marginalisering och uteslutning så är det just i rutiner och praktiker inom organisationer

6. som svaren skall sökas. De outtalade antaganden på vilka organisationen förankrar sin praktik och de
oifrågasatta principerna som används. En annan form av rasistisk praktik som sällan diskuteras i
relation till den grad av våld som den resulterar i är det som kallas strukturell rasism. Det
kapitalistiska klassamhället är ett tydligt exempel på hur strukturellt våld kan dominera över fysiskt
våld. Att hälsa i hög grad är en klassfråga visar på hur fysiologiska konsekvenser är en indirekt effekt
av ett orättvist samhälle. Det patriarkala samhället är ett annat exempel, som å ena sidan samverkar
med kapitalismen genom att underordna kvinnor i produktionen och å andra sidan genom
kärnfamiljsideologin möjliggör ett direkt och individuellt manligt våld inom hemmets fyra väggar. På
samma sätt kan man visa på att ett rasifierat samhälle producerar strukturellt våld som påverkar
arbets‐, boende‐ och fritidssituation och därmed hälsa. Den rasism som bl.a. praktiseras på
arbetsmarknaden, på bostadsmarknaden, inom skolan, inom socialpolitiska institutioner och inom
politiken bildar i till sin helhet en samhällig struktur – strukturell rasism
Socialism, feminism och antirasism
Jag har tidigare visat den systematiska bild av underordning som är invandrarnas verklighet i dagens
Sverige. En första motfråga är naturligtvis då om det inte beror på klass och könsförtryck. Svaret är
jovisst, men bara till en del. Naturligtvis är det så att invandrare i högre grad är arbetare och därmed
också i högre grad utsätts för klassförtryck. Vidare är patriarkatet en reell verklighet för
invandrarkvinnor. Samtidigt som klass och kön hjälper till att förstå är de inte tillräckliga för att
förklara rasifierade gruppers underordning. Den analys som görs i partiprogrammet att klass och
könsförtryck är två skilda strukturella maktsystem är på många sätt bra. Den blir än bättre om den
kompletteras med antirasism som ett tredje strukturellt maktsystem, där rasifierade grupper (vi
kallar dem ofta invandrare, personer med utländsk bakgrund etc.) utsätts för en systematisk
underordning. Genom att integrera antirasism med feminism och socialism i vår förståelse av
maktrelationer kan vänstern utveckla en än bättre politik i kampen för ett rättvist och jämlikt
samhälle.