Depfynden under vikingatida

1. Depåfynden under vikingatid
Ger depåfynden möjlighet att närma sig de kulturella, sociala och
ekonomiska förhållandena under vikingatiden?
UPPSALA UNIVERSITET
Handledare: Gunilla Runesson
B-uppsats Vt 2015
Författare: Zekeriya Yazar

2. 2
Innehållförteckning
1. INLEDNING...................................................................................................................................... 3
1.1. Syfte och Frågeställningar............................................................................................................. 4
1.2. Källmaterial och metod................................................................................................................. 4
1.3. Avgränsning................................................................................................................................. 4
2. TIDIGARE FORSKNING................................................................................................................... 5
3. ANALYS........................................................................................................................................... 7
3.1. Depåfynd..................................................................................................................................... 8
3.2. Den sociokulturella sfären............................................................................................................. 9
3.3. Den ekonomiska sfären................................................................................................................11
4. RESULTAT......................................................................................................................................11
5. SAMMANFATTNING......................................................................................................................12
6. REFERENSER..................................................................................................................................13

3. 3
1. INLEDNING
De vikingatida depåfynden är intressanta att studera både för arkeologer och historiker.
Depåfynden innehåller både mynt, smycken, hacksilver och andra föremål och därför har jag valt att
fokusera mig på dem för att belysa frågan om de kan ge möjlighet att närma sig de kulturella,
sociala och ekonomiska förhållandena under vikingatiden. De vikingatida myntdepåerna med
utländska mynt har hittats i stort antal i Sverige. Myntfynden från vikingatiden står i samband med
de politiska händelser och de ekonomiska förändringar som påverkade hela Väst och Nordeuropa
under vikingatid.
Det är ingen tillfällighet att vikingatiden ibland kallas Nordens silverålder på grund av den stora
mängd samtida silverskatter man hittat nedlagda i jorden. I Sverige är Gotland silverskatternas
landskap nummer ett med hundratals fynd. Öland är också väl företrädd men det finns även andra
landskap med relativt hög fyndfrekvens. Men har mynten verkligen använts på Gotland i ett reellt
handelssammanhang, och är silverskatterna på ön resultatet av en handel av transitkaraktär eller är
silvret resultat av vikingarnas plundringar? Silverskatternas ekonomiska och sociala värde i
samtiden har sannolikt varit betydligt lägre än vad vi gärna föreställer oss idag, och skatterna har
troligen utgjort enskilda individers egendom och inte varit passiva familjeförmögenheter.
Från 800-talets, de vikinga- eller sjörövarflottor, som gjorde haven och kusterna osäkra. Från 800-
talets mitt, börjar skattfynden bli talrika på Gotland, har denna ö, detta oskyddade handelscentrum i
Östersjön, dragit sjöröveriet till sig (Bolin 1945:131). Under 800-talet och 900-talets förra del består
alla skatter från hela det stora fyndområdet så gott som uteslutande av arabiska mynt. Hela denna
tid kommer silverströmmen österifrån.
De vikingatida mynt- och silverdepåerna tolkas ofta utifrån föreställningen om en
internationaliserad silverhandel eller marknads silverhandel. Ur ett numismatiskt perspektiv är
depåerna främst rester av en statlig myntpolitik och monetära praktiker i myntens ursprungliga
användningsområden. De är materiella spår efter tidigare handlingar och förställningar som kretsar
kring ädelmetaller som guld och silver i deponeringsområdena eller uttryck för socioekonomiska
strategier i olika skandinaviska regioner under vikingatiden.
Depåer som innehåller mynt uppfattas ur ett historiskt och numismatiskt perspektiv som ett
kulturellt och mentalt fenomen, något som ligger en arkeologisk förståelsehorisont mycket närmare.
Också kan järnålderns myntfynd ses som ett uttryck för en kulturell självständighet och förmåga att
vidareutveckla och förändra de ursprungliga monetära idéer och spelregler som fanns i myntens
hemområden. Myntfynden är materiella spår av långväga kontakter, vilka möjliggjorde utbyten över
kulturella och mentala gränser.

4. 4
1.1. Syfte och Frågeställningar
Syftet med denna uppsats är att försöka förklara depåernas betydelse under vikingatiden. För att
komma fram till syftet har jag följande frågeställningar:
– Vad är ett depåfynd?
– När och hur depåfynd kom till Gotland?
– Hur påverkade depåfynden den sociokulturella sfären?
– Hur påverkade depåfynden den ekonomiska sfären?
1.2. Källmaterial och metod
Källmaterialet som använts till uppsatsen är främst litteratur. Här kommer jag att presentera ett
antal forskares olika syn på depåfyndens betydelse och jämföra deras resultat. Det blir alltså en
komparativ metod.
1.3. Avgränsning
Här har jag avgränsat mig till att enbart se på depåfynden och dessas betydelse i den ekonomiska
och den och den sociokulturella sfären under vikingatiden. Syftet är att få en bättre insikt i denna
vikingatida depåernas betydelse.

5. 5
2. TIDIGARE FORSKNING
I kristna riken fick silvret en annan betydelse, här under 700-talet den enda myntmetallen och
behöll denna ställning i många hundra år, alltså långt efter det att det orientaliska silvret spelat ut sin
roll. Silvrets internationella betydelse inom penningväsendet, den uppenbarligen rikliga tillgången
till denna metall är bakgrunden till Gotlands silverålder (Bolin 1945:126).
I artikeln menar Bolin (1945) att de äldsta gotländska fynden från vikingatiden i sitt historiska
sammanhang. Det har då visat sig, att Gotlands fynd inte är unika för ön utan ingår som element i
en fyndmassa, som utbreder sig över stora delar av kontinenten, från Elbe i väster till Ural i öster.
Hans fokus är att silverrikedomen på Gotland har en bild med två sidor: på framsidan handel och
rikedom, på baksidan plundringar över havet och ständig oro för öns befolkning. Under 800-talet
och 900-talets förra del behärskas alla skatter från hela det stora fyndområdet så gott som
uteslutande av arabiska eller kufiska mynt. Hela denna tid kommer silverströmmen österifrån (Bolin
1945:128–131).
Under 960- och 970-talen börjar västeuropeiska, först endast tyska, mynt att möta i Sveriges och
Gotlands skatter. Och under 980-talet sätter silverströmmen västerifrån i gång på allvar, var det
huvudsakligen tyska mynt, som strömmar hit. Från 1000-talets blir de angelsachsiska mynten allt
talrikare för att dock ett stycke in i 1000-talet, överflyglas av de tyska. På 970-talet dominerade de
arabiska mynten (Bolin 1945:135).
I bokens av Malmer (1968) "Mynt och människor" huvudavsnitt har ett antal personer valts ut som
alla har det gemensamt att de levde i Europa omkring år 1000 och att mynt, präglad i deras namn,
förekommer i de svenska skattfynden. Det främsta kriteriet för att ett mynt verkligen präglats för
Olof Skötkonung är förekomsten av någon form av namnet Olof i kombination antingen med
namnet svear eller Sigtuna (Malmer 1968:148).
Enligt Malmer (1968) vikingatiden kända världens utan jämförelse rikaste silverfyndigheter
mycket långt österut, i nuvarande Väst Turkestan och Afghanistan. Dessa områden tillhörde det
arabiska världsväldet, Kalifatet, som vid den tiden sträckte sig från Atlanten till Indus. Från dessa
östliga gruvor spred sig silverströmmen ut över Europa, till stor del längs de ryska floderna, över till
Gotland och resten av Skandinavien. Den arabiska silverströmmen norrut under tiden ca 910-930,
mitten av 900-talet finns det nästan inga västeuropeiska mynt i de skandinaviska skattfynden
(Malmer 1968:9).
I artikeln menar Thunmark (1986) att det har sannolikt inte var gutarna själva som hämtade
mynten utomlands utan att dessa i stället infördes till Gotland av ombud för något kyrkligt eller
världsligt överhuvud, som i en tid av ännu icke stabiliserad klerikala organisationer ville knyta
Gotland till sig. Pengarna kan då ha erlagts som betalning från Kyrkan eller dennas samarbetar till
de privatpersoner på ön, som sålde tomtmark och virke till byggnationen, kanske också som lön för
dagsverken (Thunmark 1986:36).

6. 6
Thunmark (1986) hävdar att mynt inkommit till ön i samband med att kyrkobyggen planerats och
utförts, blir skatternas tpq-årtal, (Terminus post quem; är en ålders metod, vid datering av
silverdepåer används en daterings metod men man inte exakt kan fastställa en ålder), så att säga
förbrukade för dateringen av införseln och förlorar i värde för datering av depositionerna
(Thunmark 1986:30).
Kilger (2005) hävdar att depåer och vad depåerna är uttryck för och vad deras mening i
järnålderssamhället var. Kilgers diskussion om silverimporten till Sverige under vikingatiden och
mynt hanteringen. Hans fokus är den monetära utvecklingen på Gotland och i övriga Norden. Under
vikingatid från 800-talet till 900-talet kom mynt från mellanöster länder som islamiska mynt.
Myntimporten av de islamiska myterna slutar ca mitten av 1000-talet e.kr (Kilger 2005:42).
I artikeln menar Kilger (2005) att ur ett numismatiskt perspektiv är depåerna främst rester av en
statlig myntpolitik och monetära praktiker i myntens ursprungliga användningsområden. De är
materiella spår efter tidigare handlingar och förställningar som kretsar kring ädelmetaller som guld
och silver i deponeringsområdena eller uttryck för socioekonomiska strategier i olika skandinaviska
regioner under vikingatiden. Detta makroekonomiska perspektiv spelade Skandinavien och delar av
Ryssland sedan mitten av 800-talet rollen som förmedlare av islamiskt dirhemsilver från
Centralasien till Västeuropa (Kilger 2005:42).
Kilger (2005) har diskuterat om den artikeln att se på myntfynd som materiell kultur och som ett
forskningsmaterial för historisk-arkeologiska problemställningar. Diskussionen om den historiska
arkeologin en särart öppnar också för möjligheter att se närmare på numismatik i tvärvetenskaplig
relation till ämne som historia och arkeologi (Kilger 2005:38).
Depåer som innehåller mynt uppfattas ur ett historiskt och numismatiskt perspektiv som ett
kulturellt och mentalt fenomen, något som ligger en arkeologisk förståelsehorisont mycket närmare.
Också kan järnålderns myntfynd ses som ett uttryck för en kulturell självständighet och förmåga att
vidareutveckla och förändra de ursprungliga monetära idéer och spelregler som fanns i myntens
hemområden (Kilger 2005:42).
Kilger (2008) menar att de vikingatida mittspännedepåerna, är att guld, silver och även brons
formges i olika objekt som ringar, spännen, hängen, pärlor, skålar och kedjor. Mittspännedepåernas
strikta kompositionsprincip skiljer sig därmed markant från hacksilverdepåernas av silver. Under
hälften av 900-talet och första hälften av 1000-talet verkar dock båda fyndgrupperna till en viss
grad smälta samman och även temadepåer kan innehålla större mängder mynt- och hacksilver
(Kilger 2008:329).
I artikeln menar Kilger (2008) att olika föremålstyper framhävs eller diskrimineras i grav- och
depåfynden. Sammansättningen av fynden tyder på att innehållet i depåerna inte är en tillfällighet,
utan resultatet av medvetna och avsiktliga urval. Depåerna ger därför inte en representativ bild av
vilka ädelmetallsmycken som fanns i bruk. Både form och legering skiljer sig från föremål i andra
fyndkontexter. Han nämner t.ex. silverhalsringar, vilka visserligen är kända i de skandinaviska

7. 7
depåfynden, men som aldrig ingår i gravfynd. Däremot kan olika typer av armringar visa en säregen
uppdelning mellan depåer och gravar (Kilger 2008:324).
3. ANALYS
Den rikliga tillgången till silver från 700-talet kulturvärldens utbredning över nya områden i Europa
och Asien samt det ekonomiska uppsvinget inom kalifatet hade till följd ett uppsving av handeln
över hela världen. Från 800-talet, tillväxte de nordiska förbindelserna med friserna och landet kring
Rhenmynningen och denna tid blomstrade upp de första nordiska köpstäderna i Hedeby och Birka
(Bolin 1945:126).
Skatternas forna ägare grävde ofta ned sina dyrbarheter i jorden och därefter drabbades av plötslig
död utan att på nytt föra dem i dagen. Detta gör läget vanskligt att arabiska silvermynt nått Gotland
redan kort efter år 800, då skatter börjar förekomma först omkring 825 och särskilt efter 850 (Bolin
1945:128–131).
Enligt Bolin de försvinner äldre mynten relativt snabbt under 800-talet och det beror för Rysslands
de på att mynt vid denna tid reexporteras till Norden, och för Nordens del på att reexporteras till
Västeuropa. Dessa förhållanden fortsätter fram i 930-talet. Alltjämt exporteras mynt från Ryssland
till Norden och Gotland (Bolin 1945:133).
Under 960- och 970-talen börjar västeuropeiska, först endast tyska, mynt att möta i Sveriges och
Gotlands skatter och under 980-talet sätter silverströmmen västerifrån igång på allvar; alltjämt är
det huvudsakligen tyska mynt, som strömmar hit, men från 1000-alets början blir de angelsachsiska
mynten alltmera talrika för att ett stycke in i 1000-talet, överflyglas av de tyska (Bolin 1945:135).
Det föreligger ett samband mellan kyrkbyggena och skatterna. Eftersom det är tpq-årtalen för
mynten, som har givit utseendet på skatternas kyrkokongruenta kurva, kan det knappast vara
nedläggning eller undangömmande som avspeglas, varken aktiv eller passiv deposition, utan i
stället själva myntimporten. Då man sålunda kan se, att mynt inkommit till ön i samband med att
kyrkobyggen planerats och utförts, blir skatternas tpq-årtal så att säga förbrukade för dateringen av
depositionerna (Thunmark 1986:30–31).
Mynten i de yngre gotländska skatterna har betalats av Kyrkan för tomtmark, virke och arbetskraft,
kan ju inte ensamt förklara existensen av silverskatterna som sådana och lika litet kan det ensamt
förklara den kyrkliga organisationens förlopp. Självfallet måste man räkna med att processen
innefattat diverse överläggningar och överenskommelser om ömsesidiga åtaganden mellan
prästmännen och gutarna (Thunmark 1986:36).
Under tidig medeltid innehåller depåerna, förutom rundspännet eller rundsmycken, också typer av
hängkors som t.ex. Allmänninge i Gästrikland. Allmänninge visar för övrigt den klassiska
kompositionen, som kännetecknar de tidigvikingatida mittspännedepåerna. Det är ögleförsedda
mynt, arm- och halsringar, filigranpärlor och fyra praktfulla konvexformade rundspännen

8. 8
utsmyckade med ornament i filigran och granulering. Det som saknas är det dominerande
mittspännet och glaspärlorna. Under andra hälften av 900-talet och första hälften av 1000-talet
verkar dock båda fyndgrupperna till en viss grad smälta samman. De tidigaste spåren av hacksilver
förekommer i Vester Vedste, som också kan räknas som en mycket karakteristisk mittspännedepå
(Kilger 2008:329).
3.1. Depåfynd
Depå (från franskan dépôt; lager, avlagring) är en plats för uppställning och lagerhållning.
Depåfynd är två eller flera föremål nedlagda som offerfynd eller skattfynd. Inom arkeologi används
depåfynd som en beteckning för en uppsättning artefakter, i samtiden ofta av högt ekonomiskt värde
som avsiktligt, mer eller mindre permanent, har nedlagts till förvar på en plats som ansetts säker och
ändamålsenlig. I artikeln menar Kilger (2008) att depåernas mening bör sökas i en gudstjänst och
social sfär. Det icke-kyrkliga synsättet betonar depåernas betydelse som besparingar. Anhängarna
av det synsättet lyfter fram själva deponeringen som meningsskapande ritual och själva
kvarliggandet som en medveten strategi inom järnålderns samhälle. De representerar främst ett
materiellt överskott av nordbornas internationella kontakter och handelsresor. Man bör skilja
silverdepåerna från dem som innehåller guld och även andra metaller och material har antyds av
flera (Kilger 2008:323).
Depåerna lätta att urskilja i fyndsammanställningar eftersom de innehåller föremål tillverkade i
olika metaller som guld, silver och brons. Praktfynd skiljer sig dessa fynd på ett avgörande sätt från
de mycket vanligare monometalliska vikingatida silverdepåerna. Föremål tillverkade i bron är i
många fall där de förekommer förgyllda. Ett annat framträdande kännetecken som är gemensamt för
mittspännedepåerna är förekomsten av pärlor. Mycket allmänna är glaspärlor, men det förekommer
också silverpärlor (Kilger 2008:325).
Mynten är att de innehåller också objekt i temadepåerna som har skrifttecken. Om man
kombinerar dessa tecken, enligt Kilgers (2008) uppfattning, som centrala element i kompositionen
så framträder smyckeuppsättningen hos en rikt utstyrd kvinna. Utöver dessa centrala element kan
också andra komponenter som hals- och armringar, kedjor, remtungor, ibland skålar och olika typer
av beslag och hängen förekomma. De olika hängsmyckena som ackompanjerar den karakteristiska
grunduppsättningen visar på en variation av grundtemat. Miniatyrsmyckena kan ses som avvikande,
men på samma sätt betydelsebärande element i kompositionen. Dessa framträder den ringlande
ormen, kubbstolar, miniatyrskålar och silar, torshammare och olika slags figuriner. De kan möjligen
ses som symboler med en mera specifik mening, som alluderar till kända tankefigurer i den
nordiska föreställningsvärlden (Kilger 2008:326).
Under första hälften av 900-talet och det treflikiga spännet som centralt objekt ersätts av ett
rundspänne i guld eller förgylld silver. Exempel på rundspännedepåer är Vester Vedsted på Jylland,

9. 9
Vårby och Erikstorp. Sedan mitten av 900-talet integreras även Torshammaren som ett element som
t.ex. i Erikstorp och Sejro utanför. I slutet av vikingatiden och under tidig medeltid innehåller
depåerna, förutom rundspännet eller rundsmycken, också olika typer av hängkors som t.ex.
Allmänninge i Gästrikland. De är mynt, arm- och halsringar, filigranpärlor och fyra praktfulla
konvexformade rundspännen utsmyckade med ornament i filigran och granulering (Kilger
2008:329).
De rena silverdepåerna verkar vara en kvantitativ hantering av silver. Att beskriva
mittspännedepåerna, och även andra grupper av temadepåer, som t.ex. kitteldepåer, ringnålardepåer
som separata fyndkategorier, öppnar samtidigt också för en mera nyanserad syn som i stället
framhäver den komplexa relationen mellan den sociokulturella och ekonomiska sfären i det
vikingatida samhället. Denna relation verkar förändras med hacksilvrets intåg under 900-talet där
också silverdepåer med större andelar hacksilver visar temaliknande egenskaper (Kilger 2008:335).
På kontinenten har ju myten verkat i den monetära handeln på ett helt annat sätt och det är därför
naturligt att de ej kommit att hamna i jorden i lika stor utsträckning. När silvret väl kommit till
Gotland har någon vidare cirkulation ej ägt rum, i stället har det hamnat som gårdsförmögenheter i
bygden. Men mynten verkligen använts på Gotland i ett reellt handelssammanhang, och också att
silverskatterna på ön är resultatet av en handel av transitkaraktär och inte av vikingarnas
plundringar. Silverskatternas ekonomiska och sociala värde i samtiden sannolikt varit betydligt
lägre än vad vi gärna föreställer oss idag, och skatterna har troligen utgjort enskilda individers
egendom och inte varit passiva familjeförmögenheter (Burenhult 1999:412 Band 2).
3.2. Den sociokulturella sfären
I artikeln menar Thunmark (1986) kristendomen lär att man inte kan ta med sig de jordiska
ägodelarna till livet efter detta. Med den kristna trons inträde bör synen på silvret också ha ändrats
och skatterna gör nu inte längre någon nytta om de är nedgrävda för alltid. Då silvret göms, läggs
det så, att det lätt kan hämtas och lämnas i arv till nästa generation. De märkeslöst gömda
privatskatter och de yngre, som gömts vid större stenar, för att dessa skulle utgöra märken för
återfinnandet, kan kallas familjeskatter. Till familjeskatterna bör också de räknas, som påträffats i
vad som kan tolkas som särskilt byggda små kamrar, mellan två kantställda stenar (Thunmark
1986:24). Enligt Malmer (1968) skatter grävts ner i det helt prosaiska syftet att ersätta vår tids
bankfack. Det kunde i längden te sig alltför riskabelt att förvara en större mängd ädelmetall inne i
bostaden. I andra fall bör omständigheterna ha varit mera dramatiska. Det gällde kanske att snabbt
gömma undan sina ägodelar för en annalkande fiende (Malmer 1968:7-8).
Mynt inkommit till ön i samband med att kyrkobyggen planerats och utförts, blir skatternas tpq-
årtal så att säga förbrukade för dateringen av införseln och förlorar i värde för datering av
depositionerna - det synes vara en orimlighet att krig, pest och död regelbundet skulle infalla strax
efter det att kyrkor byggts, att dessa skattägare mangrant skulle avlida utan att tala om var silvret

10. 10
fanns och att en ny omgång skattägare och kyrk byggare tjugo år senare skulle utsättas för samma
hemsökelser (Thunmark 1986:30).
Thunmark (1986) hävdar att den förlorade kontakten, man skull använder siffror med digerdöden i
tankarna, kan man få följande resultat. Av öns ca 1500 gårdar varsin silverskatt. En pest bortryckte
ansenliga delar av befolkningen och för att undvika överdrifter antar att ca en femtedel dog. Detta
skulle då innebära att under en mycket kort tid hela 100 skatter kan ha blivit glömda. Även en blott
hälften så ödesdiger farsot skulle hastigt ha överlämnat ca 50 skatter åt glömskan. Detta tal kan
jämföras med de ca 125 myntförande skatterna, som har tpq mellan åren 1000 och 1140 (Thunmark
1986:33).
I artikeln Thunmark (1986) anser att myntimportens förhållande till kyrkobyggena kan teoretiskt
förklaras på olika sätt. Myten och kyrkobyggena kan utgöra två från varandra fristående effekter av
samma bakomliggande orsak. I så fall bör man tänka sig en högkonjunktur, i vilken gutarna får så
god pekuniär avans av sina utlandsförbindelser, att de dels har råd att bygga kyrkor. Från att ha varit
fattig - utan någon myntinförsel att tala om och utan realistiska möjligheter till kyrkobyggen - skulle
man explosionsartat hastigt ha kommit i sådana omständigheter, att pengarna räcker till både kyrkor
och undanlagda skatter. Det hade fenomenet varit isolerat till ett enda tillfälle, om skatt- och kyrk
kurvorna bara haft en enda topp, hade det kunnat övervägas, men det har inträffat upprepade
gånger, ty kurvorna har flera toppar (Thunmark 1986:36).
Sambandet mellan skatterna och kyrkbyggena inte är skenbart och om byggplanen innefattar att
mynt måste anskaffas till kyrkornas uppförande och driften av dem, eller om kyrkorna och mynten
har något annat direkt förhållande till varandra. Det sannolikt inte var gutarna själva som hämtade
mynten utomlands utan att dessa i stället infördes till Gotland av ombud för något kyrkligt eller
världsligt överhuvud, som i en tid av ännu icke stabiliserad klerikal organisation ville knyta Gotland
till sig. Pengarna kan då ha erlagts som betalning från Kyrkan eller dennas samarbetar till de
privatpersoner på ön, som sålde tomtmark och virke till byggnationen, kanske också som lön för
dagsverken (Thunmark 1986:36).
Mynten i de yngre gotländska skatterna har betalats av Kyrkan för tomtmark, virke och arbetskraft,
kan ju inte ensamt förklara existensen av silverskatterna som sådana och lika litet kan det ensamt
förklara den kyrkliga organisationens förlopp. Självfallet måste man räkna med att processen
innefattat olika överläggningar och överenskommelser om ömsesidiga åtaganden mellan
prästmännen och gutarna. Här är inte platsen för detaljredogörelser om det lilla av gotländska fakta
och av utländskt jämförelsematerial, som kan sammanbringas för att beskriva Gotlands kyrkliga
organisationsskede (Thunmark 1986:36).
Under tiden fram till ett stycke in i 900-talets senaste fjärdedel behärskas gutarna av den hedniska
tron. Undantag torde dock ha funnits, kristendomen kan inte ha varit helt obeaktad ända fram till
900-talet, men dess anhängare har inte kunnat påvisas i skattfynden. Under 900-talets senare del
börjar den socialgrupp, som har möjlighet att äga skatter, i allmänhet att övergå till kristendomen i
sina hjärtan, att bli övertygade kristna, som därför inte har anledning att gömma privatskatter.
(Thunmark 1986:38).

11. 11
3.3. Den ekonomiska sfären
I artikeln menar Bolin (1945) att Gotland har varit en medelpunkt i den baltiska handeln eller dess
bebyggare har spelat en ledande roll i den långväga handel, som under 800-talet förde frankiska
svärd, nordiska och osteuropeiska pälsverk samt slaviska slavar till Orienten och orientaliskt silver
till Norden. För det andra har Gotland just som handelscentrum och till följd av sina rikedomar varit
ett lättillgängligt och eftersökt mål för de vikinga- eller sjörövarflottor, som gjorde haven och
kusterna osäkra. Från mitten av 800-talets, börjar skattfynden bli talrika på Gotland (Bolin
1945:131). Enligt Malmer görs de flesta fynden görs på Gotland, som under vikingatiden hade ett
centralt läge i skärningspunkten mellan färdvägarna åt öster, väster och söder. De internationella
förbindelserna då hade en annan riktning än nu och de stora knutpunkterna låg inte där de ligger i
dag. Då vände Sverige ansiktet mot öster, mot Ryssland (Malmer 1968:8).
Dirhemfynden visar bara ett utsnitt av de östliga kulturkontakterna under vikingatiden. På så sätt,
menar Kilger (2005), har de fått illustrera utbyten mellan öst och väst på ett alltför dominerande sätt
i forskningen, vilket skymt de andra former för kontakt och utbyte som utan tvekan har funnits.
Utifrån andra arkeologiska fynd har man kunnat belägga kontakter mellan Skandinavien, Finland
och det ryska området redan under folkvandringstid och Vendeltiden. Myntsilver representerar
därför enbart en av många kategorier i de regionala handlars och utbytessystemen i det vikingatida
och tidigmedeltida Europa (Kilger 2005:46). Enligt Malmer vikingatiden kände världens utan
jämförelse rikaste silverfyndigheter mycket långt österut, i nuvarande Västturkestan och
Afghanistan. Dessa områden tillhörde det arabiska världsväldet, Kalifatet, som vid den tiden
sträckte sig från Atlanten till Indus. Från dessa östliga gruvor spred sig silverströmmen ut över
Europa, till stor del längs de ryska floderna, över till Gotland och resten av Skandinavien. Den
arabiska silverströmmen norrut under tiden ca 910-930, mitten av 900-talet finns det nästan inga
västeuropeiska mynt i de skandinaviska skattfynden (Malmer 1968:9).
Vikingarnas skatter antas avspegla myntcirkulationen i samhället, och de ekonomiska
utbytessystemen. De vikingatida mynt- och silverdepåerna tolkas ofta utifrån föreställningen om en
internationaliserad silverhandel eller marknads silverhandel. Ur ett numismatiskt perspektiv är
depåerna främst rester av en statlig myntpolitik och monetära praktiker i myntens ursprungliga
användningsområden. De är materiella spår efter tidigare handlingar och förställningar som kretsar
kring ädelmetaller som guld och silver i deponeringsområdena eller uttryck för socioekonomiska
strategier i olika skandinaviska regioner under vikingatiden. Detta makroekonomiska perspektiv
spelade Skandinavien och delar av Ryssland hade sedan mitten av 800-talet rollen som förmedlare
av islamiskt dirhemsilver från Centralasien till Västeuropa (Kilger 2005:41–42).
4. RESULTAT

12. 12
Denna uppsats förklarar depåernas betydelse under vikingatida och har presenterat depåfynden och
dessas betydelse i den sociokulturella och ekonomiska sfären under vikingatiden. Jag har fått bra
resultat att jag använt rika material av trovärdiga forskares syn.
Från 800-talet fördes frankiska, nordiska och osteuropeiska pälsverk samt slaviska slavar till
Orienten och orientaliskt silver till Norden. För det andra har Gotland just som handelscentrum och
till följd av sina rikedomar varit ett lättillgängligt och eftersökt mål för de vikinga- eller
sjörövarflottor, som gjorde haven och kusterna osäkra. Från mitten av 800-talets, börjar skattfynden
bli talrika på Gotland.
Under tiden fram till i 900-talets senaste fjärdedel behärskas gutarna av den hedniska tron under.
Mitten av 900-talets börjar den socialgrupp, som har möjlighet att äga skatter, i allmänhet att övergå
till kristendomen i sina hjärtan, att bli övertygade kristna, som inte har anledning att gömma
privatskatter.
Mynt uppfattas ur ett historiskt och numismatiskt perspektiv som ett kulturellt och mentalt
fenomen, något som ligger en arkeologisk förståelsehorisont mycket närmare. Järnålderns myntfynd
ses kan också som ett uttryck för en kulturell självständighet och förmåga att vidareutveckla och
förändra de ursprungliga monetära idéer och spelregler som fanns i myntens hemområden.
Det intressanta med depåfyndens område har varit att urskilja fyndsammanställningar eftersom de
innehåller föremål tillverkade i olika metaller som guld, silver och brons. Dessa fynd skiljer sig på
ett avgörande sätt från de mycket vanligare monometalliska vikingatida silverdepåerna.
5. SAMMANFATTNING
Syftet med uppsats är att förklara depåernas betydelse under vikingatiden. Jag har presenterat hur
depåfynds områden, påverkat samhället i under vikingatid. Depåfynden är som arkeologiska
material. De vikingatida myntdepåerna med utländska mynt har hittats i stort antal i Sverige.
Myntfynden från vikingatiden står i samband med politiska händelser och ekonomiska förändringar
som påverkade hela Väst och Nordeuropa under vikingatid.
Vikingatiden kände världens utan jämförelse rikaste silverfyndigheter mycket långt österut, i
nuvarande Väst Turkestan och Afghanistan. Dessa områden tillhörde det arabiska världsväldet,
Kalifatet, som vid den tiden sträckte sig från Atlanten till Indus. Från dessa östliga gruvor spred sig
silverströmmen ut över Europa, till stor del längs de ryska floderna, över till Gotland och resten av
Skandinavien. I den arabiska silverströmmen norrut under tiden ca 910-930, mitten av 900-talet
finns det nästan inga västeuropeiska mynt i de skandinaviska skattfynden.

13. 13
Mynten har verkligen använts på Gotland i ett reellt handelssammanhang, och att silverskatterna på
ön resultatet av en handel av transitkaraktär och inte av vikingarnas plundringar. Silverskatternas
ekonomiska och sociala värde i samtiden sannolikt varit betydligt lägre än vad vi gärna föreställer
oss idag, och skatterna har troligen utgjort enskilda individers egendom och inte varit passiva
familjeförmögenheter.
De vikingatida mynt- och silverdepåerna tolkas ofta utifrån föreställningen om en
internationaliserad silverhandel. Ur ett numismatiskt perspektiv är depåerna främst rester av en
statlig myntpolitik och monetära praktiker i myntens ursprungliga användningsområden. De är
materiella spår efter tidigare handlingar och förställningar som kretsar kring ädelmetaller som guld
och silver i deponeringsområdena eller uttryck för socioekonomiska strategier i olika skandinaviska
regioner under vikingatiden.
Jag tror att de vikingatida depåfynden öppnar en ny väg för den arkeologiska världen!
6. REFERENSER
Tryckta källor
Bolin, Sture 1945, Gotlands vikingatidsskatter och världshandeln. Boken om Gotland. Visby s125-
137. (pdf)
Burenhult, Göran (red), Författarna 1999. Arkeologi i Norden Natur & Kultur, Stockholm.

14. 14
Kilger, C. 2005. På jakten efter människorna bakom mynten. META 3, s37-52. (pdf)
Kilger, C. 2008. Komninationer av föremål - de vikingatida mittspännedepåerna. Facets of
Archaeology. Essays in Honour of Lotte Hedeager on her 60th birthday. OAS 10. Unipub, Oslo
universitet, s 323-338.(pdf)
Malmer, Brita 1968, Mynt och människor. Vikingatidens silverskatter berättar. Bohusläningens
AB, Uddevalla 1968.
Spangen, M. 2005 Edelmetalldepotene i Nord-Norge. Komplekse identiteter i vikingtid og tidlig
middelalder. Hovedfagsoppgave, Institutt for Arkeolgi. Tromsö Universitet, kap. 1-2, s 11-36, kap.
5-6, s 85-140. http://www.munin.uit.no/handle/10037/109
Thunmark-Nylén 1986: Lena Thunmark-Nylén, Hedningar, kristna och silverskatter. Gotländskt
Arkiv 58, 1986, 23-44.
Internetkällor
Nationalencyklopedin. (2015.02.10).
http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/dep%C3%A5-(1-mil).
Övriga
Av Maria Lannerbro Norell (arkeolog) och Eva Carlsson (arkeolog):
Skattfynd Dalarna vikingatid (Pdf). Dalarnas fornminnes och hembygdsförbund, Falun. ISBN 91-
85378-82-8. Tryckt hos Dala-Offset AB, Falun, 1985