Individ kontra kollektiv i den militanta islamismens tidevarv

1. Ingress
Den islamistiska statsbildning som Islamiska Staten (IS) och andra drömmer om, har en hel
del gemensamt med tidigare försök att omstöpa individer och samhällen i linje med ett
”högre mål”. Liksom kommunismen och nazismen, har islamismen inget problem med att
tvinga in individen under ett påtvingat kollektiv.
Individ kontra kollektiv i den militanta islamismens tidevarv
Inledning
”There is no indemnity for killing an apostate (O: or any expiation, since it is killing someone who
deserves to die).1
Den 23/8 1996 startades ett internationellt krig av den vid tillfället ganska okända2
saudiern Usama bin-Ladin. Han hade då i mitten på 1990-talet några hundra anhängare i de
afghanska bergen men, skulle det visa sig, bin-Ladin och hans anhängare var beväpnad med
en kraftfull religiös ideologi, fast förankrad i de muslimska grundtexterna, och med ett
budskap om global hegemoni som sedan dess lockat tiotusentals frivilliga att sluta upp
bakom den svarta islamiska flaggan. Detta är vidare ett riktigt krig, utkämpat av soldater i
tjänst hos gud och med siktet inställt på att besegra sina motståndare varhelst de dyker
upp. I den kampen är alla medel tillåtna eftersom det är en helig strid som utkämpas. En
strid där själva guds mål med mänskligheten står på spel. Och i en sådan strid måste
naturligtvis individen underordna sig kollektivet och lojalt ställa upp.
Idag, 20 år senare, kan man konstatera att detta ideologiska och religiösa krig blivit en stor
framgång. Att den militanta islamism som låg i botten på bin-Ladins krigsförklaring har rönt
sådana framgångar, är ett tydligt tecken på denna ideologis livskraft och förankring hos
många människor .3
En mycket viktig orsak till att islamismen (både militant och icke-militant) vunnit sådana
framgångar är att vi i väst fortfarande inte riktigt tycka ha förstått själva innebörden i
detta krig, eller att det ens är ett krig. Det är som om våra politiker inte inser att
motståndaren faktiskt menar allvar. Och rädslan för att nämna elefanten i rummet – islam –
gör att det blir omöjligt att effektivt bekämpa och möta denna islamism. Det är ett
dubbelt svek eftersom oviljan – eller rädslan – att kalla islamismen vid dess rätta namn ,4
och att erkänna kopplingen mellan islam och islamism, gör att de många individer – både
muslimer och andra – som tagit strid mot islamismen, lämnas i sticket .5
Ahmad ibn Naqib al-Misri, ’Reliance of the Traveller’, s. 596. Översatt av Nuh Ha Mim Keller, Amana1
Publications, Beltsville, Maryland U.S.A, 1991, 1994.
http://tinyurl.com/lel7pb72
För en längre diskussion konsekvenserna av bin-Ladins krigsförklaring se t.ex. Magnus Norell,’3
Kalifatets Återkomst’, s. 13ff.
Den brittiska exislamisten Maajid Nawaz (medgrundare av Quilliam Foundation4
(www.quilliamfoundation.org) har kallat denna ovilja/rädsla för: ’The Voldemort Effect’, efter ’he-
who-can-not-be-named’ i böckerna om Harry Potter. Det är en utmärkt och träffande liknelse.
Ibid, Norell, ’Kalifatets Återkomst’. Se också det ovan nämnd Quilliam Foundation och deras5
arbete.

2. Islam och islamism
Unless the Arabs Separate Religion and State, They Will Become Extinct (Adonis)6
Det senaste dryga decenniet är fullt av exempel på hur många politiker, mediafolk och
andra, backat bort från en konfrontation med islamismen . Mönstret är detsamma; efter7
varje islamistiskt terrordåd uttalar sig diverse framträdande politiker och/eller företrädare
för islam och bedyrar att detta inte har något med islam att göra . Detta mönster har8
upprepat sig otaliga gånger sedan attackerna den 11/9, 2001, och har kraftfullt bidragit till
att istället för att effektivt bemöta islamismen , har dessa försök att avskilja islamistisk9
terror från sina ideologiska och religiösa rötter, lett till att vi har svårare än någonsin att
bekämpa detta reella hot.
Skälen till dessa alltmer krampaktiga uttalanden är lätta att förstå; det finns en önskan om
att inte stigmatisera islam – och framförallt muslimer – i allmänhet. Det finns en tanke om
att ett påpekande om sambandet mellan islam och dess mer våldsbenägna uttryck (eller
jihadism) kommer att förolämpa muslimer i allmänhet, som därmed riskerar att bli
radikaliserade och ta till våld. Det ologiska i detta resonemang torde vara uppenbart; för
om extremt våld i islams namn inte har med islam att göra, varför skulle då muslimer i
allmänhet bli så kränkta att de plötsligt skulle ta till våld?
Men att detta förhållningssätt att absolvera islam från dess mer våldsamma rötter inte
fungerar är också sedan länge uppenbart. Det är inte bara det att den militanta islamismen
är en konsekvens av islams utveckling över tid, vilket knappast utgör någon överraskande
eller kontroversiell insikt. Det är också en förenkling av religionens relation till intolerans
och det våld det kan leda till. Och det, i sin tur, gör det mycket svårare att bemöta
islamism, eller religiöst motiverat våld generellt.
Både islam och kristendom är s.k. uppenbarade religioner. Dvs deras anhängare menar att
gud uppenbarat ”den enda sanningen” och att religionerna därför måste accepteras av
alla. Ett universellt budskap generellt giltigt således. De är vidare missionerande
religioner, med påbud om att sprida budskapet om den enda sanna gudstron. Frågan om
hur man därför ska förhålla sig till de som inte accepterar denna sanning har således varit
något som kristna och muslimer brottats med ända från början. Och som bekant har detta
över tid lett till intolerans och våld, både mot ”avvikare” inom de egna religionerna och
mot andra religiösa traditioner. Och att kristendom och islam, som båda har liknande
anspråk på att tala för hela mänskligheten, under århundraden varit i luven på varandra är
bara alltför välkänt.
Eftersom det inte kan finnas fler än en ”sanning” uppenbarad från gud, låg det naturligtvis
i farans riktning att våldet blev en naturlig ingrediens för att försvara den egna religionen.
Att även extrema metoder måste till i försvaret av guds sanning blir också logiskt i det
sammanhanget.
http://tinyurl.com/zzwgex9.6
Ibid Norell, s. 149ff.7
Samtida exempel är t.ex. http://tinyurl.com/gvghad4 (efter dådet i Frankrike då en präst fick8
halsen avskuren under en mässa och http://tinyurl.com/jsqf4js (efter dåden i Bryssel tidigare i år).
Här innefattas både den militanta och den ickemilitanta varianten. Utan en ideologisk bas att stå9
på hade den militanta islamismen aldrig fått det utrymme den har idag.

3. Som jag tidigare skrivit har det hela tiden funnits anhängare till dessa båda uppenbarade10
religioner, som drivit tesen att endast gud kan veta vad som är rätt och fel och att
mänsklig moral och etik, måste underordnas guds uppenbarelse, även när den motsäger
den mänskliga moralen. Guds uppenbarelser är något vi människor inte kan förstå och
följaktligen är det bara att lyda när gud har talat.
För de som ser sin religiösa tradition i det ljuset, blir det ohållbart med ”falsk tro”, eller
med de som menar att konventionell moral – eller bara sunt förnuft – kan övertrumfa
religiösa dogmer. Sådant måste bekämpas med alla till buds stående medel. Inte minst
Europas kristna historia är full av de förödande konsekvenser den inställingen till gud och
människan har fått; Trettioåriga kriget och århundraden av ofta våldsam antisemitism för
att bara nämna några exempel.
Individens rätt
Congress shall make no law respecting an establishment of religion, or prohibiting the free
exercise thereof;11
Men renässansen och upplysningens kritiker av kristendomen – som t.ex. Voltaire, Rousseau
och Hume – parad med sociala, ekonomiska och politiska förändringar lade grunden till en
utveckling som ledde fram till en separation av religion och politik där religionen blev en
privatsak och där de kristna kyrkorna, mer eller mindre frivilligt, accepterade denna
uppdelning. I takt med dessa samhälleliga förändringar – som ökad demokrati och välstånd
– förpassades religionen till något som gällde den personliga övertygelsen och inte något
som staten skulle vaka över. Religiös tro underordnades samexistens och fred i det sekulära
samhället. Eller som en av USA:s ”founding fathers”, Thomas Jefferson skrev: But it does
me no injury for my neighbor to say there are twenty gods or no god. It neither picks my
pocket nor breaks my leg .12
Denna utveckling har dock inte skett i länder med muslimsk majoritet . I en majoritet av13
dessa länder finns restriktioner för hur icke-muslimer får leva ut sina religiösa
traditioner . I så disparata muslimska länder som Pakistan, Malaysia, Irak och de14
palestinska områdena styrda av den Palestinska Myndigheten (PA), anser en stor majoritet
att någon form av muslimsk religiös lag (sharia) ska gälla som landets lag . Vidare ansåg en15
majoritet av dessa muslimer i Sydasien och Nordafrika att det var korrekt att avrätta
individer som lämnade islam . Detta visar med all önskvärd tydlighet att för många16
muslimer är islams ”uppenbarade” sanningar, inte enbart något för den enskilde individen
att rätta sig efter, utan något som hela samhället måste underordnas. Det har också lett
till att en signifikant minoritet bland muslimska trosbekännare anser att våld mot icke-
http://tinyurl.com/ztxomht.10
Det första tillägget i den amerikanska konstitutionen.11
Thomas Jefferson, Notes on the State of Virginia, Paris 1785 (tidigare versioner 1781-83).12
http://tinyurl.com/jsd3go4.13
Ibid.14
http://tinyurl.com/mheey6u.15
Ibid.16

4. troende (eller ”avvikare”) är en gudagiven plikt. Det räcker med att se hur relativt enkelt
det varit för den islamiska staten att rekrytera frivilliga.
Intolerans måste naturligtvis inte leda till våld mot ”avvikare”, icke-troende eller andra
religiösa minoriteter, men historien visar att det absolut finns en risk för det om inte de
religiösa idéerna öppnas upp för tolkning och kritik även utifrån den religiösa traditionen,
samt att det religiösa utövandet åläggs icke-religiösa begränsningar. Precis det som skett i
våra västerländska, sekulära demokratiska länder. En process som tagit lång tid här och
som visat sig betydligt svårare för islam än för kristenheten. Som Gary Gutting skrev i The
New York Times 1/8 i år: To put it bluntly, Islam as a whole has not made the concessions17
to secular values that Christianity has.
För oss i det demokratiska väst är det till synes väldigt svårt att ta till oss essensen i den
existentiella kamp islam nu går igenom. Islams brottning med sig själv är en episk strid som
drar in oss andra, vare sig vi vill eller inte. Och den förvirring som präglat västs försök att
hantera dessa utmaningar bottnar i hög grad i denna oförmåga att hantera fenomen som vi
trodde var borta sedan länge. Som professor Mark Lilla skrev för nästan 10 år sedan:…the
twilight of the idols has been postponed. For over two centuries,…political life in the
West revolved around eminently political questions…Today we have progressed to the
point where we are again fighting the battles of the sixteenth century – over revelation
and reason, dogmatic purity and toleration, inspiration and consent, divine duty and
common decency. We are disturbed and confused. We find it incomprehensible that
theological ideas still inflame the minds of men, stirring up messianic passions that leave
societies in ruin. We assumed that this was no longer possible, that human beings had
learned to separate religious questions from political ones, that fanaticism was dead. We
were wrong . Dessa ord är fortfarande en utmärkt illustration till dagens situation.18
Konklusion
Det finns intet tvång i religionen,19
Så istället för att med sömngångaraktig envishet försöka hävda att islamistiska terrordåd,
våld mot ”hädare” eller religiösa minoriteter inte har med islam att göra, borde vi i väst ta
tjuren vid hornen, kalla saker och ting vid dess rätta namn, stödja den växande skara av
muslimska aktivister som gör stora ansträngningar att reformera islam och anpassa islams
doktriner till moderniteten samt inse att detta religiöst motiverade våld i högsta grad är
en konsekvens av månghundraåriga tolkningar av islam.
Ett sätt att bryta detta mönster – och att förstå de bakomliggande orsakerna – är att
betrakta själva det sätt på vilket religionen levs ut av dess anhängare, dvs själva
religiositeten. Från eremiter, över olika sorters klosterordnar till de som anser att det
bästa sättet att visa sin religiositet (och ära gud) är att dominera andra, har religion levts
ut genom historien. Det sistnämnda sättet – att dominera och kontrollera andra – har av
historieprofessorn Richard Landes kallats Triumphalist religiosity . Det är en utmärkt20
http://tinyurl.com/hd4knfn.17
Mark Lilla, The Stillborn God-Religion, Politics and the Modern West, Alfred A. Knopf, 2007.18
Koranen, 2:257. K.V. Zetterstéen, Månpocket, Falun 2014.19
http://tinyurl.com/zgy8qks.20

5. definition av en inställning till religiös levnad som tar absolut avstånd från moderniteten
och dess demokratiska samhällssystem byggda på separation mellan religion och politik och
en stat där yttrandefrihet och kritik av religion är integrerade i samhällskroppen.
Genom århundradena har detta synsätt – eftersom vi styr, måste vår gud (gudar) vara de(n)
enda sann(a) – varit integrerade i människans religiösa uttryck. Det blir ett mått på hur
nära relationen är med gud, hur vi styr över andra och tvingar dem att, om inte omvända
sig, i alla fall underordna sig en viss religiös ordning. Tillbedjan till gudar (innan
monoteismen) som ett sätt att visa makt och framgång har i Europa existerat från Grekland
till Skandinavien.
I och med monoteismens missionerande ankomst – i form av kristendom och islam –
fortsatte dessa triumfalistiska handlingsmönster i det att det blev kutym att visa sin makt
och kontroll. Kritik av den egna traditionen sågs som helt oacceptabelt och ingen avvikelse
tilläts. Och om det ändå dök upp, måste det slås ned obarmhärtigt. Intolerans, våld och
repression blev således vanliga uttryck för ett synsätt där vare sig diskussion, kritik eller
avvikelser från den enda sanna och rätta tron accepterades. Det säger sig självt att denna
strävan efter ett monopol på den religiösa sanningen – och ett krav att alla måste finna sig
i denna sanning – måste leda till än värre stridigheter med tanke på den myriad av
riktningar som fanns (och finns) inom både kristendom och islam.
Som antytts ovan var det den politiska, sociala och inte minst den intellektuella
utvecklingen i Europa efter renässansen och upplysningen som vred makten ur religiösa
händer och lade grunden för de sekulära demokratiska stater vi har idag. En grundläggande
händelse, vars påverkan på dagens demokratier knappast kan överdrivas, var den
amerikanska konstitutionens separerande av kyrka och stat. Den händelsen år 1789 var
första gången i kristendomens långa historia när tolerans för oliktänkande blev, som
Richard Landes skriver ”a winner’s creed” . Dvs, var och en kunde fortsätta att hävda att21
de satt inne med ”den enda sanningen”, att de var speciellt utvalda av gud och att alla
andra hade fel. Men till skillnad från tidigare kunde de inte ta staten till hjälp för att
genomdriva dessa teser .22
Idag är det denna kamp som islam är fullt involverad i. Och den kampen, ofta våldsam, är
inte avgjord.
Islams triumfalister driver den militanta islamismens terror och våld och har till stor del
lyckats förvirra ett vilset väst som (vilket antytts ovan) fortfarande yrvaket letar verktyg
för att hantera en sorts konflikter vi trodde var borta sedan länge.
De många friheter som tillkämpats i väst, och som befriat individen från olika kollektiva
tvångströjor, är, i ett historiskt perspektiv, undantag. Trots det har vi så vant oss vid att ta
dessa friheter för självklara, att vi inte riktigt klarar av att bemöta hot och angrepp från
militant religiöst håll. Dagens islamister använder ett liknande språkbruk som gårdagens
kristna mörkermän använde för att tvinga in individer i religiösa kollektiv. Det är därför en
Ibid.21
Det ska understrykas att det tog ganska lång tid för dessa tankar att slå rot på andra håll än i USA.22
Så sent som 1888 åtalades och fälldes Hjalmar Branting (redaktör för tidsskriften Socialdemokraten)
för tryckfrihetsmissbruk. Detta efter att ha publicerat en artikel av Viktor Lennstrand (som själv
hamnat på Långholmen för hädelse, som då fanns kvar som brott) där läsaren uppmanas att överge
kristendomen och lämna svenska kyrkan. Och inte förrän 1951 blev det tillåtet att lämna svenska
kyrkan utan att gå med i något annat kristet samfund.

6. smula beklämmande att skåda den politiska tafatthet varmed dagens politiker försöker
hantera dessa utmaningar. Det bådar inte gott för framtiden.