Mitt historia

1. Vem är han egentligen? Och varifrån kommer han, den där mannen med ett portugisiskt namn, Flavio
Ortigão, som pratar svenska kryddat med lite tyska ord? Plötsligt är han med lite överallt där man
pratar plast och återvinning.
Vi tar det från början. Ett av tio barn till en civilingenjör i Rio de Janeiro. Farfars farfar lämnade
Portugal för Brasilien medan hans bror blev författare och nu står staty både i Lissabon och Porto.
Flavio växte upp i ett land med stora motsättningar som styrdes av en hårdhänt militärdiktatur. När
ungdomar i hela världen revolterade och ville ha frihet och rättvisa gjorde de brasilianska
ungdomarna samma sak. Skillnaden var att när studenterna i Paris och London möttes av batonger
användes maskingevär i Rio. Det bildades många grupper som ville ha bort generalerna, men de som
deltog i sådant blev jagade. För den som hade deltagit i otillåten politik stängdes alla dörrar, i bästa
fall dörrar man befann sig utanför.
Som så många andra sökte sig Flavio till Europa för att kunna göra det han helst av allt ville, det vill
säga studera. Han hamnade i Lund. Mötet med Sverige blev nästan en chock. Nästan för bra för att
vara sant. Till och med polisen var trevlig! Här fick han först läsa svenska och sedan kunde han börja
läsa kemi på universitet.
Det som gjorde störst intryck i mötet med den akademiska världen var att här var det vetenskaplighet
som gällde. I Brasilien var allt färgat av ideologi, antingen den konservativa som kom uppifrån eller
den radikala som försökte hävda sig. På kurserna vid Lunds Universitet kunde man inte komma med
tyckande, det krävdes fakta och evidens. Det var som att konfronteras med en ny verklighet. Mycket
av det han tyckt och tänkt fick han nu ifrågasätta. Det sättet att tänka präglade Flavio och det sitter
fortfarande i.
Något som skiljer Sverige från många länder är att den akademiska världen har ett tätt samarbete
med näringslivet. I en del länder står ideologiska hinder i vägen för sådant, i andra en snobbig
inställning bland forskarna. Flavio fick under sin forskarutbildning möjlighet att delta i projekt med
flera stora företag. Det gjorde att han insåg att förutom vetenskapliga upptäckter finns något som
heter innovation och att detta som gör att man kan få saker att hända.
Under studietiden i Lund fick Flavio vänner för livet, vänner som han fortfarande umgås med och som
är med och deltar i hans arbete med att etablera sin teknik för återvinning av plast. Vi, undertecknad
är en av dem, har gjort olika saker, bott på olika platser, skaffat olika erfarenheter, men är nu samlade
i Skåne.
I början av 80-talet skedde stora förändringar i Brasilien. Gamla hinder försvann, demokrati infördes
och ekonomin utvecklades. När ett intressant projekt dök upp på ett universitet i São Paulo flyttade
Flavio dit. Det fanns framstående forskare och goda möjligheter att göra saker där. Men nu hade
uppstått nya låsningar. Den gamla konservativa ideologin var borta, men den hade ersatts av en lika
rigid vänsterideologi. Att låta en ideologi styra forskningen var fullständigt främmande för Flavio.
1983 dök det upp en möjlighet att för en tid jobba vid universitet i Ulm i södra Tyskland. Det skulle
bara vara några månader, men det blev 21 år. Det där med att doktorera hade fått stå tillbaka när
Flavio flyttade mellan institutioner, länder och kontinenter. Nu blev det gjort och Han kunde jobba
med det han ville, biopolymerer.
I Ulm levde Flavio ett familjeliv med fru och tre barn. Staden liknade på många sätt Lund och den
ligger mitt i Västeuropa, några timmars bilresa från ett antal länder. När vi svenskar kom på besök
kunde han säga ”ska vi inte sätta oss i bilen och köra ner till Italien?” Sagt och gjort!

2. I mitten av 90-talet kom internet. Samtidigt pågick mycket forskning i bioteknik. Till detta behövdes
det molekyler att bygga DNA med, oligonukleotider. Sådana kunde man tillverka ganska enkelt om
man bara fick ”receptet”, alltså vilka nukleotider som skulle sitta i vilken ordning. Perfekt för att låta
forskarna beställa via internet. De fick själva instruera maskinen om hur molekylen skulle se ut så kom
det ut en molekyl som man kunde skicka iväg. Det här kallade Flavio ett virtuellt laboratorium,
startade ett företag som hette Interaktiva och körde igång. Företaget växte snabbt och fick mycket
uppmärksamhet. Men för Flavio är det utveckling och innovation som är det intressanta, så han sålde
företaget och flyttade till USA för att arbeta för företaget som köpt Interaktiva.
Förutom internet var det en annan sak som gjort Interaktiva möjligt, nämligen att man börjat använda
små provrör av plast i stället för de större, dyrare glasrören. Man kunde arbeta på ett helt annat sätt
med stora försöksserier som gav mängder av data. Det gav emellertid även stora mängder plastavfall.
Detta var en tid när miljöfrågorna ökade kraftigt, inte minst i Tyskland. Sedan dess har problemen
kring plastavfall vuxit lavinartat, samtidigt som klimatförändringarna gör att det inte är en hållbar
lösning att bara elda upp plasten.
För Flavio blev det naturligt att följa det svenska uttrycket ”gräv där du står”. Det var ju plasten från
laboratorierna han hade framför ögonen. Vägen till en lösning har bestått i vad man kan kalla ett
detektivarbete. En professor vid universitetet i Tübingen hade jobbat med en teori för hur man skulle
kunna omvandla plast till råvara för plasttillverkning genom förgasning. När Flavio fick veta detta och
försökte kontakta professorn var han redan död, men hans änka hade kvar alla papper och hade inget
emot att skicka alltihop till Flavio. Gruppen som jobbat med projektet i Tübingen hade skingrats, men
Flavio lyckades hitta en av deltagarna i Zürich. Jodå, han hade varit med och han hänvisade vidare till
en tekniker, som numera fanns i Slovenien. Det var bara att jaga vidare. Teknikern var intresserad,
men de hade ju bara jobbat i laboratorieskala. Å andra sidan kände han till en anläggning som
använts för att förgasa kol. I Österrike. Den kanske gick att använda även till plast. Så man byggde upp
en prototyp i Slovenien. Då kom pandemin. Allt blev svårarbetat, det gick inte att resa omkring i
Europa. Fast samtidigt kunde man i lugn och ro utveckla tekniken på verkstaden i Slovenien.
När pandemin gick mot sitt slut bestämde sig Flavio för att en lämplig bas för att sätta sin lösning för
plastavfall på marknaden var Sverige. Tillbaka till Lund. Trots att det gått många år så fanns det
mycket kvar här. Hans vänner var kvar, det älskade Universitetsbiblioteket fanns kvar. Ja till och med
hans svenska personnummer fanns kvar och fungerade. Det är bara att köra på.
Ingmar Kroon