Ann Heberlein notis om barnäktenskap

1. Aisha kom till Sverige från Syrien 2015. Då var hon 13 år gammal – och enligt
uppgift vigd med sin kusin, den 20-årige Emin. Socialtjänsten i Mönsterås kommun
upplyste paret och Emins föräldrar om att relationen mellan Aisha och Emin är
olaglig. I Sverige måste man vara 18 år för att kunna ingå äktenskap – och det är
förbjudet att ha sex med någon under 15. Trots detta är Aisha, idag 14 år, nu gravid
i sjunde månaden. Socialtjänsten rycker sent omsider ut och tvångsomhändertar
den gravida flickan. Emin svarar med att hota socialtjänstens anställda samt
vandalisera en dörr.
Under rubriken ”Barnäktenskap skapar kaos” (7/1)skriver Barometern en märkligt
relativiserande text. Är det här ett solklart fall av våldtäkt mot barn – eller är det
frågan om ung kärlek? Undertexten tycks vara att vi (d v s svenska samhället och
vår lagstiftning) minsann inte har rätt att döma. Jo, det har vi faktiskt. Det är
samhällets förbannade skyldighet att värna de lagar som vi demokratiskt stiftat.
Det är också samhällets förbannade skyldighet att värna alla barns rätt att vara
barn. En 14-årig flicka ska inte vara gift och havande. Hon ska gå i skolan, hänga
med kompisar, skratta, flamsa, tramsa och fantisera om framtiden.
Aishas framtid är redan avgjord – gift med en sju år äldre man, gravid och boende i
ett främmande land. Nej, Aishas rätt till barn och äktenskap ska inte försvaras. Det
här är inte romantik och kärlek – det är våld och tvång. Aisha är inte autonom. Hon
har inte fattat något vuxet och genomtänkt beslut. Vem tror på fullt allvar att en
trettonåring har mognad och förmåga att välja att gifta sig med en sju år äldre
man, till råga på allt hennes kusin? Aishas rätt till utbildning och frihet, till sin
barndom och sina tonår ska försvaras. Flickan från Syrien måste tillerkännas samma
rättigheter som alla andra tonårsflickor i Sverige. Det är en självklarhet.
Ann Heberlein