B uppsats den kyrkliga forsvenskningen av bohuslanska hisingen

Den kyrkliga ”försvenskningen” av
bohuslänska Hisingen
Om övergången från danskt-norskt kyrkoliv till svenskt kyrkoliv vid
de bohuslänska Hisingens pastorat, åren 1658-1720
The ’Swedification’ process of church ceremonies at
Hisingen in Bohuslän
From Danish-Norwegian church ceremonies, to Swedish chuch ceremonies at
Hisingen pastorships in Bohuslän, during the period 1658-1720
Diana Olausson Öberg
Termin: HT 2015
Kurs: RKT131 Kristendomens historia, Uppsats 9 hp
Nivå: Fördjupning, B-uppsats.
Handledare: Bertil Nilsson
INSTITUTIONEN FÖR LITTERATUR,
IDÉHISTORIAOCH RELIGION

Abstract
The aim of this study is to investigate the ’Swedification’ process of the church ceremonies on
Hisingen, from the perspective of the local priests. Hisingen belonged until 1658 to Norway,
and the church ceremonies were held in Danish manners. Inductive method is used with
categorization of 1) written letters from priests to superior and Swedish parliament, 2)
accounts of Swedish church materials as e.g. hymn books or Danish wax candles, and 3)
appointed Swedish-speaking priests.
This study shows, it took a long time for the priests and the people to adjust to the Swedish
ceremonies, as they wanted to hold on to the old. From local perspective, the Swedish
ceremonies at Hisingen started seriously in 1685/86 and the process continuated until late of
1690/1700.

Innehållsförteckning
1. Inledning.......................................................................................................................................... 1
1.1. Bakgrund och syfte.................................................................................................................. 1
1.2. Frågeställning .......................................................................................................................... 2
1.3. Källor och material .................................................................................................................. 2
1.4. Metod...................................................................................................................................... 3
1.5. Avgränsning............................................................................................................................. 4
1.6. Tidigare forskning.................................................................................................................... 5
1.7. Perspektiv................................................................................................................................ 5
2. Kyrklig ”försvenskning” utifrån källmaterial.................................................................................. 6
2.1. Definition av ordet ”försvenskning” ....................................................................................... 6
2.2. Kort historik om Hisingen........................................................................................................ 6
2.3. Prästernas och prostarnas syn på den kyrkliga ”försvenskningen” via skrivna handlingar .... 8
2.4. Inköp av vaxljus, svenska psalmböcker, svenska biblar, ABC-böcker och
katekesundervisningsmaterial .......................................................................................................... 12
2.5. Tillsatta prästtjänster i socknarna under tidsperioden 1658-1720 och undervisning av
sockenborna...................................................................................................................................... 13
3. Slutsatser kring ”försvenskningen” ............................................................................................... 16
3.1. Analys, reflektion och diskussion......................................................................................... 16
4. Källförteckning.............................................................................................................................. 20
5. Bilagor:………………………………………………………………………………………………………………………………..…. 22
Bilaga 1 .............................................................................................................................................. 22
Bilaga 2 .............................................................................................................................................. 24

1
1. Inledning
1.1.Bakgrund och syfte
Hisingen och Bohus län har blivit svenskt! Vad händer med vår kyrka och gudstjänst nu? Vi
har inget kvar. Allt är skövlat, fattigt och eländigt. Krigsåren har tagit hårt på oss vi har inga
förnödenheter kvar, svenska och danska härarna har tagit allt. Gårdar och mark har brunnit,
striderna var hårda här hos oss. Kyrkan fick stå kvar. Vi tackar Gud att han räddat vår kyrka
och att han har räddat oss!
Kanske var det så här tankarna gick hos de överlevande på norska delen av ön Hisingen, när
besked kom att kriget var över och de skulle bli svenskar? Livet för sockenborna och
prästerna var troligen mycket hårt under krigsåren då striderna stod på Hisingen i gränslandet
mellan Norge, Danmark och Sverige. Freden i Roskilde den 26 februari 1658 var
betydelsefull för Sverige och samtidigt säkerligen svårt för Danmark, som förlorade tredjedel
av det danska riket till Sverige.1
Danmark fick överlämna Skåne, Halland, Blekinge och
Bornholm, samt Bohus- och Trondhjems län till Sverige. Dessa områden skulle ”för evärdelig
tid inkorporeras med Sverige” och prostar och präster skulle ”föllia den biskop eller
superintendent och consistorium, som Kon. Mat. i Sverige dem förordnandes varder”.2
Idag kan vi ta del av forskning om den kyrkliga ”försvenskningen” av Skånelandskapen och
Halland och övergången till Sverige, speciellt då ett flertal utförliga forskningsarbeten har
genomförts under de senare åren. Den forskning som finns kring ”försvenskningen” av
Bohuslän som tillhörde Norge, är liten, speciellt om vi talar om den kyrkliga
”försvenskningen”. Det mesta som finns är från slutet av 1800-talet och från 1930-talet. Om
själva norska delen av Hisingen, med kyrkor och pastorat från mitten av 1100-talet och som
lydde under Oslo Stift, saknas utförlig forskning. Det är ett problem att forskning kring
Bohusläns ”försvenskande” inte har ”lyfts upp” på samma sätt som för Skånelandskapen och
Halland.
Syftet med denna B-uppsats är att bidra till ytterligare kunskap och vetande kring Bohusläns
kyrkliga ”försvenskning” utifrån källmaterial och analys av litteratur, alltifrån ett lokalt
perspektiv från dåvarande pastoraten från norska Hisingen.
1
Alenäs, Roskildefreden, 7.
2
Bogren, Kyrkliga försvenskningen, 49.

2
1.2.Frågeställning
Det finns en viss ”allmän tro” och till viss del tidigare forskning som visat att
”försvenskningen” gick fort och oproblematiskt på drygt tio år, med en förvandling från
danskt till svenskt kyrkoliv för Skånelandskapen.3
Var det verkligen så eller var det prästernas
och prostarnas lojalitet och rapportering som var tendentiös? Och hur fort gick den
bohuslänska ”försvenskningen”? Genom att undersöka källmaterial och analysera den
forskning som finns tillgänglig idag inom området, är syftet att besvara ett antal intressanta
frågor enligt nedan och bidra med ytterligare lite kunskap om denna viktiga process.
Huvudfrågeställningen i denna uppsats är: Hur och på vilket sätt genomfördes den kyrkliga
”försvenskningen” av den bohuslänska norska delen av Hisingen? Underfrågorna är två
stycken: 1) Vad var inställningen och handlingarna hos de lokala prästerna och prostarna och
2) under vilken tid pågick processen?
1.3.Källor och material
Det finns ett antal olika källmaterial att söka svaren i. Några akademiska forskningsstudier
och avhandlingar har gjorts inom området utifrån Skånes, Hallands och Bohusläns
”försvenskning”. Forskning på den bohuslänska kyrkliga ”försvenskningen” är dock mindre
fyllig än för de övriga landskapen. Viktigt källmaterial är de otryckta källorna från Svenska
Riksarkivet och Göteborgs Landsarkiv, t.ex. Kyrkoarkiv med bl.a. kyrkoräkenskaper. En
tryckt källa med forskningsmaterial hämtas från Norges Riksarkiv, doktorsavhandlingen av
Carl Ohlsson Arcadius - Om Bohusläns införlifvande med Sverige – bidrag till Bohusläns
historia (1883). Övriga tryckta källor består av inbundet källmaterial av t.ex. Prästeståndets
riksdagsprotokoll, Lagsagor och domsagor i Sverige och Göteborgs Stifts Herdaminne.
Sockenskildringarna sammanställda av G. Persson om Torslanda och Björlanda är också
mycket viktiga källor.
Viktiga för uppsatsen har varit flera grundliga forskningsarbeten. För Bohuslän finns Yngve
Bogrens – Den kyrkliga försvenskningen av Skånelandskapen och Bohuslän (1937) och
doktorsavhandlingen av Carl Ohlsson Arcadius enligt ovan. För den skånska
”försvenskningen” finns information att hämta från Stig Alenäs, Lojaliteten, prostarna och
språket – en studie i kyrkliga ”försvenskningen” i Lunds stift under 1680-talet (2003) och
Alenäs som redaktör för den vetenskapliga skildringen Roskildefreden 350 år (2008). Sven
3
Alenäs, Lojaliteten, 11.

3
Larsson har i När hallänningarna blev svenskar (2004) forskat kring hallänningarnas
historiska och kyrkliga ”försvenskning”. Till detta kommer också faktalitteratur om Bohuslän
och Hisingen, som i sin tur hänvisar till källmaterial.
1.4.Metod
I uppsatsen har jag valt att använda induktiv metod med empirisk kunskapssyn, d.v.s.
antagandet att ”sanning nås genom iakttagelser om omvärlden”.4
Hypotesen är att denna
omvärld kan ”ses" i källorna och att en komparativ metod kan användas för att jämföra de
olika källorna. Det är delvis likartad metod som Stig Alenäs använder i sin vetenskapliga
undersökning, Lojaliteten, prostarna och språket.5
Efter analys av de olika källmaterialen i de
olika ”källgrupperna” kategoriseras innehållet och bearbetning och analys görs av
informationen, för att därefter hitta en koppling till de olika frågeställningarna.
För att undersöka ”försvenskningen” av bohuslänska Hisingen, utgår jag från tre olika
kategorier för processen ”försvenskning”, enligt nedan. ”Försvenskningen” innebar bl.a. att
svenska språket skulle användas i officiella sammanhang och att gudstjänstspråket och
predikan skulle vara på svenska, svenska prästdräkter skulle användas, icke användning av
vaxljus (vilka var tillåtna i Danmark men avskaffade i Sverige), spridning av svenska
gudstjänstböcker och undervisning av ungdomar på svenska språket. 6
1. Prästernas och prostarnas syn på den kyrkliga ”försvenskningen” via skrivna
handlingar. Prästernas och prostarnas brev till överordnade t.ex. till biskopen och
andra skrivelser som lyfts vid Prästeståndens sammankomster och riksdag. Detta
källmaterial kan visa på förhållningssätt, språk och den syn på ”försvenskningen” som
prästerskapet hade. Här finns olika meningar bland forskarna om materialets värde,
vilket kan tolkas vara tendentiöst om präster ville visa sig lojala uppåt. Alenäs anser att
detta kan vara tendentiöst och kritiserar Bogren, som ser dem som ”synnerligen
värdefulla.7
Min tolkning är att det kan vara både värdefullt och intressant att titta på
vissa av källorna och se vilket värde de ger. Källmaterial är här huvudsakligen
Prästeståndets Riksdagsprotokoll, Göteborgs Stifts herdaminnen samt källmaterial
från vetenskaplig litteratur och forskningsstudier.
4
Florén & Ågren, Historiska, 48.
5
6
Alenäs, Lojaliteten, 14, 16-17, 139.
7

4
2. Inköp av vaxljus, svenska psalmböcker, svenska biblar, ABC-böcker och
katekesundervisningsmaterial. Detta material kan visa på den aktivitet och handling
för att genomföra ”försvenskningen”. Den visar dock inte på att försvenskning
genomfördes, men det visar på att inköp gjorts eller inte gjorts. Danska kyrkan hade
behållit seden med vaxljus efter reformationen, däremot var det borttaget i Sverige
fr.o.m. år 1614 kyrkohandbok.8
Källmaterial är huvudsakligen kyrkornas räkenskaper,
till en viss del Göteborgs Stifts herdaminne, sockenskildringar från Torslanda och
Björlanda socken. Källmaterial fås också från vetenskaplig litteratur och
forskningsstudier.
3. Tillsatta prästtjänster i socknarna under tidsperioden 1658-1720 och utbildning till
sockenborna. Genom att inventera vilka präster och till viss del klockare som tillsatts
och deras födelseorter, samt analysera deras språkbruk i kyrkohandlingarna kan man
få ett visst underlag om prästernas uppfattning kring ”försvenskningen” t.ex. om
svenska språket använts i kyrkohandlingar, i gudstjänst och i undervisning.9
Här är
källmaterialet i huvudsak kyrkoarkiv med födelse – och dopböcker, gåvomedel och
kollektmedel, vigselböcker och dödböcker samt Göteborgs Stifts herdaminne och
sockenskildringar från Torslanda och Björlanda socken. Källmaterial fås också från
vetenskaplig litteratur och forskningsstudier.
1.5.Avgränsning
I denna studie undersöks ”försvenskningen” av den dåvarande norska bohuslänska delen av
ön Hisingen, vilken idag tillhör Göteborgs kommun, landskapet Bohuslän och ingår i Västra
Götalands län. Undersökningen gäller då Torslanda-, Björlanda-, Säve- och Öckerö socknar
med kyrkor från 1100-1200-talet.10
Den tidigare svenska delen av ön Hisingen med bl.a.
socknarna Lundby och Tuve som idag ingår i landskapet Västergötland och Göteborgs
kommun, ingår inte i denna uppsats. Tidsintervallet som undersöks är mellan åren 1658 till
1720. Därefter blir det fredstider i Sverige.
8
9
10
Jarlert, Gbg Stifts Herdaminne II, 539, 630, 655.

5
1.6.Tidigare forskning
Det finns forskning som är gjord om Skånes, Hallands och Bohusläns kyrkliga försvenskning
med fokus på Skånes försvenskning. Några av dessa forskare från senare tid är Stig Alenäs,
och Sven Larsson vilkas material kommer att vara mycket viktiga att utgå ifrån. Det finns
också ett äldre viktigt forskningsmaterial från Yngve Bogren och Carl Ohlson Arcadius
gällande Bohuslän. Yngve Bogrens – Den kyrkliga försvenskningen av Skånelandskapen och
Bohuslän (1937) och doktorsavhandlingen av Carl Ohlsson Arcadius - Om Bohusläns
införlifvande med Sverige – bidrag till Bohusläns historia (1883), ger båda en god inblick i
Bohuslänska ”försvenskningen”. Forskningsarbetet av Stig Alenäs, Lojaliteten, prostarna och
språket – en studie i kyrkliga ”försvenskningen” i Lunds stift under 1680-talet (2003)
fokuserar på Skånelandskapen men visst material täcker också in Bohuslän. Sven Larsson har
i När hallänningarna blev svenskar (2004) forskat kring hallänningarnas historiska och
kyrkliga ”försvenskning”. Även här finns visst material om Bohuslän, då norra Hallands
prästerskap fick övergå till Göteborgs Stift.
1.7.Perspektiv
I denna uppsats är mitt teoretiska perspektiv beskrivet utifrån prästens, prostens och
kyrkoherdens perspektiv. Det var dessa ”roller” som påverkade ”försvenskningen” starkt och
de hade en stor påverkan på sockenbornas inställning. Prostarna ledde integrationen till
svenskt gudstjänstliv och kyrkan hade en central roll i ”försvenskningsprocessen”.11
11
Alenäs, Lojaliteten, 13-14.

6
2. Kyrklig ”försvenskning” utifrån källmaterial
2.1. Definition av ordet ”försvenskning”
Definition av ordet ”försvenskning” behöver göras. Ordet har två betydelser: ”kläda något i
svenskt språkdräkt” (används ca år 1575) och ”sätta svensk prägel på” (används ca år 1800). I
denna uppsats används samma betydelse som Alenäs använder d.v.s. en ”enhetlighet mot
svenskare förhållanden”. Det innebär att från dansk utövning av gudstjänst, gudstjänstspråk
med textläsning, predikan och böner, katekesundervisning och böcker i
gudstjänstundervisning på danska, till en övergång och sammanhang till att utföra detta på det
svenska språket och svenska sättet istället.12
2.2. Kort historik om Hisingen
Enligt Göteborgs Stifts herdaminne är kyrkorna på Hisingen och Öckerö de äldsta i dagens
Göteborgsområde. Öckerö beräknas ha en kyrka från 1000-talet, Torslanda kyrka är från
mitten/slutet av 1100-talet, Säve kyrka från tidigt 1200-tal och Björlanda från mitten av 1200-
talet.13
Hisingen var tidigt delat mellan svenskt och norskt land och gränserna avgjordes
slutligen vid mitten av 1200-talet mellan de norska och svenska kungarna, varvid Lundby-
och Tuve socknar blev svenskt.14
Den äldsta kyrkliga inventarie - och jordebok som vi känner
till om sockenkyrkornas egendom i Torslanda, Björlanda, Säve och Öckerö är Röde bok från
1388. Den upprättades av biskop Eystein i Oslo stift.15
Under 1500-1600-talet var det stor maktkamp kring havet i väster och den hade pågått länge.
Ön Hisingen låg mitt i detta område och stora delar av Hisingen tillhörde Norge som ingick i
det danska väldet sedan år 1536.16
Ön var ett gränsland och buffertzon mellan två av
fästningarna i Norden, norska Bohus och svenska Älvsborg, som bara låg några mil från
varandra. Fiendens soldater härjade och plundrade befolkningens gårdar och de egna
vaktstyrkorna och garnisonerna behövde samtidigt av befolkningen hållas med livsmedel och
12
Alenäs, Lojaliteten, 21, 139.
13
14
Holmberg, Bohusläns historia, 233; Gbg Stadsmuseum, Upptäck Hisingen, 3. År 1020 berättar legenden, att
de tre nordiska konungarna diskuterade gränsdragningen i området viken avgjordes i tärningsspel på Kongahäll,
varvid norske kungen vann och hela Hisingen blev norskt land.
15
Persson, Torslanda, 61-62, 76.
16
Aaraas & Svensson, Granner, 18; Person, Torslanda, 82-83.

7
deras hästar med foder. Ytterligare krigshjälp gjordes av befolkningen som oavbrutet var
tvungna att köra transporter av material och proviant mellan olika platser.17
De två socknarna på Hisingen var ju sedan mitten av 1200-talet svenska (Lundby och Tuve).18
Därmed hade Sverige endast en liten utpost via dessa landområden på Hisingen för åtkomst
till havet i väster genom Göta Älvs mynning, Älvsborgs fästning och staden Göteborg, som
grundlades av Gustav den II Adolf 1619, med stadsrättigheter från 1621. Söder om Göta Älvs
mynning, runtom kusten fanns de danska landskapen, Halland, Skåne och Blekinge. Det blev
alltmer viktigt för Sverige och för bl.a. ökad handel västerut, att ha tillgång till Götaälvs
mynning.19
Se karta bilaga 2.
Genom fredstraktatet 1658, så skulle alla de erövrade landskapen få behålla sina privilegier
och sin danska kyrkoordning. Det innebar att gudstjänsten kunde fortsätta att genomföras på
danska, det var danska gudstjänstböcker som användes och prästerna fick bära dansk
klädedräkt. Detta bekräftades också vid freden i Lund 1679.20
Bohuslän tillhörde vid år 1658 Oslo-Hammar Stift och delades vid freden i två svenska stift.21
Norra Bohuslän, Viken gick till Karlstads Stift och södra Bohuslän, som kallades Älvsyssel
med 18 pastorat, där Hisingen ingick, övergick till Göteborgs superintendentia genom en
kunglig resolution den 27 maj 1658.22
År 1665 upphöjdes denna superintendentia till
biskopssäte.23
År 1693 övergick också den norra delen av Bohuslän från Karlstads Stift, till
Göteborgs Stift.24
Innan år 1664 tillhörde Björlanda-, Torslanda-, Öckerö- och Säve
socknarna, Björlanda pastorat. Från 1664 övergick Torslanda socken och Öckerö socken till
Torslanda pastorat och Säve pastorat blev moderförsamling till Björlanda och Backa, som
blev annexförsamling.25
Ett nytt krig skedde då Danmark/Norge försökte återerövra de förlorade lanskapen. Detta krig
blev känt som Gyldenlöwefejden i Bohuslän. Det var ett krig som gick fram och tillbaka över
17
Person, Torslanda, 82-83.
18
Holmberg, Bohusläns historia, 233.
19
Larsson, Hallänningarna, 11. Det första Göteborg anlades av Karl den IX i början på 1600-talet på Hisingen vid
Färjenäs, mittemot Älvsborgs fästning och brändes ner i vedergällning helt till grunden av danskarna år 1611, ur
– Historiska platser på Hisingen av Folke Eriksson och Birgitta Cavallin.
20
Arcadius, Bohusläns, 105.
21
22
23
Jarlert, Gbg Stifts Herdaminne I, 15.
24
25

8
landskapet under flera år mellan 1675 tills freden i Lund år 1679.26
I detta krig som utbröt 15
år efter införlivandet av Bohuslän med Sverige, sattes invånarna på svåra prov, bland annat
kring lojalitet. Enligt Arcadius hanterade invånarna i Bohuslän detta på bästa sätt och han
skriver att man behövde ”ej ens utfärda amnesti för andra än några präster och borgare, som
visat något för mycket tillmötesgående mot sina gamla landsmän”.27
Den 10 april 1678 utfärdade kung Karl XI en skrivelse, som skickades till alla stiftschefer
som hade pastorat från erövrat landområde (utom till biskopen i Lund) som skulle innebära en
ny start på uniformitetsarbetet med ”omdaning av kyrko - och skolarbetet”. Det innebar att
alla danska böcker skulle ersättas med svenska och de unga skulle vänja sig vid svenska
psalmer och svensk bibelläsning, både på landet och i städerna. Klockare av svensk
nationalitet skulle tillsättas och samma skulle gälla för gymnasiet.28
Vid riksdagen i Halmstad
år 1678 höll prästerna ett hemligt möte om att kyrkoväsendet skulle bli lika i hela svenska
riket.29
Svensk rättegångsordning infördes i Bohuslän år 1681-82, vilket är något tidigare än i
de skånska provinserna och år 1686 utökades lagsagan för Göteborgs och Bohuslän med bl.a.
Västra Hisingen.30
2.3.Prästernas och prostarnas syn på den kyrkliga
”försvenskningen” via skrivna handlingar
Prästernas brev till överordnade t.ex. till biskopen och till riksdagen, visar förhållningssätt och
syn på ”försvenskningen” och visar också språkligt om det är skrivet på danska eller svenska.
Risk finns att dessa skrivelser är tendentiösa p.g.a. lojalitet och att man ville ge en positiv bild
av sin egen och sina egna prästers ”försvenskning”.31
När freden slutits och Bohuslän blev
svenskt, så är det enligt min syn, ändå värdefullt och intressant att bl.a. läsa i prästeståndets
riksdagsprotokoll. Här nedan har jag gjort utdrag från sökningar där det nämns ”norska eller
bohuslänska Hisingen”, ”Göteborg” eller ”socknarna i Torslanda, Säve, Björlanda eller
Öckerö”. Primärkällor är protokollen från Prästeståndets Riksdagar under åren 1658-1714.
26
Cullberg, Bohuslän, 64.
27
28
Bogren, Kyrkliga försvenskningen, 124-125.
29
Alenäs, Roskildefreden, 150-151.
30
Almquist, Lagsagor, 414-415.
31

9
I protokollet från Riksdagen i Göteborg 1659-1660 kan vi läsa att Gothoburgenses ”Refererar
sin ganska stora olägenhet här på grentzen, i dy at krigzfolket alt dheras goda förtärdt och
borttagit hafwer. Item at folket drager af, och gårdarna står ödhe, och drängiar dher äro gåå
sin kos åth Östergiötlandh”.32
Protokollet ger en bild av att området var en krigszon och att
gränslandet på Hisingen, bredvid Göteborg, mellan Sverige, Norge och Danmark var skövlat
och i stora drag ödelagt direkt efter kriget.
På Riksdagen i Stockholm 1660 begär ärkebiskopen i Uppsala, på samtliga prästers vägnar i
Göteborgs superintendentia, i fyra punkter att 1) prästerskapet från Halland och Älvsyssel i
Bohuslän, skall få behålla sina danska privilegier, 2) att kyrkorna skall få samma underhåll till
byggnad och reparation som under dansk tid, 3) att allmogen skall hjälpa till att bygga och
vidmakthålla prästgårdarna och 4) att de pastorer och präster som blivit plundrade i ofreden
och de som blivit kontinuerligt gästade på sin egendom under ofreden, skall få lindring i
utlägg.33
Dessa dansk/norska privilegier hade bohuslänska prästerskapet haft sedan 1607 och
berodde på Kristian IV:s ”kirkeordinants för Norge”.34
I protokollet från Riksdagen i
Stockholm 1664 kan vi läsa ”Inlade M. Toriniuseen relation om 3 vacerande socknar på
Hisingen wid Giöteborg, them han begärar lectoratum theologiae i Göteborgh”.35
Jonas Petri
Torinius var kyrhoherde i Göteborg och deltog i tre riksdagar.36
Dansk/norska försöket till återerövring av bl.a. Bohuslän, känd som Gyldenlöwefejden i
Bohuslän, var ett krig som hade gått fram och tillbaka över landskapet under flera år mellan
1675 tills freden i Lund år 1679.37
Vi kan läsa om svårigheterna i protokollet från 1675 år
riksdag i Uppsala där M. Elvedalius berättar att ”i Bohus lähn, reda presterskapet är
öfwergångit” och påminner om att ”prästerna bor i gränszonen och har fått utgöra stor
krigshjälp och måste förskonas från ytterligare krigshjälp till Kongl. M:t”.38
Att de bohuslänska prästerna redan övergått till de svenska sederna var nog inte så troligt, det
var troligen att de administrativt hade övergått till Göteborgs Stift som menades i protokollet.
Vid denna riksdag 1675 hade den dåvarande biskopen i Göteborg Laurentius Billichius
32
Forsell & Granstedt, Prästeståndets 1, 404.
33
Liedgren, Prästeståndets 2, 276-277; Alenäs, Roskildefreden, 118.
34
35
Liedgren, Prästeståndets 2, 472; Jarlert, Gbg Stifts Herdaminne I, 20.
36
Jarlert, Gbg Stifts Herdaminne I, 20.
37
Cullberg, Bohuslän, 64.
38
Olsson, Prästeståndets 3, 248.

10
(Wallerius) med anledning av att kriget brutit ut mot Danmark, ställt frågan om den svenska
eller danska kyrkoordningen skulle gälla. Regeringens svar var att det var bäst att ”låta dhem
blifwa wid sin gambla kyrkioordning tills dhess dhen nyia ferdig warer”.39
Samtidigt kan vi läsa hos Bogren att i det nya kriget mot Danmark har många i befolkning och
många präster ”bevarat sin kärlek till det gamla fosterlandet och under kriget visat ”sig
opålitliga”. Han menar dock att det i Bohuslän och Halland, hade det inte varit så allvarligt
som i Skåne.40
På riksdagen 1678 i Halmstad, vädjar Jonnis Baazius att de ”pastores”
däribland bl.a. från Hisingen, som är av fienden härjade och helt utplundrade eller av
inkvarteringar och dagliga gästningar ”heelt utharmade”, skall slippa ge krigshjälp.41
År 1679 hade Stiftstyrelsen i Göteborg påbörjat att se till att förse halländska församlingar
och också Älvsyssels kontrakt i Bohuslän (där Hisingen ingår) med de svenska
kyrkoböckerna. Men den 1 juli 1679 begärde ändå kyrkoherden i Säve kontrakt att få uppskov
med införandet av de svenska brukliga ceremonierna, vilket han fick avslag på.42
På 1680 års
riksdag i Stockholm begär prästerna i Göteborgs Stift i de bohuslänska kontrakten att få
behålla sina gamla kyrkoceremonier. Kyrkoherden i Marstrand, Fredrik Bagge, som var
ombud för Älvsyssels kontrakt, reserverade sig mot begäran (han ville själv införa svenskt
kyrkoskick). De fick avslag på sin begäran om att kvarhålla de danska kyrkosederna.43
I Riksdagens protokoll kan vi också läsa att Baazius begär total befrielse ifråga om
kontribution för vissa präster och att ”Swenske Hijsingen at aldeles blif:a förskonte”.44
Vid 1680 års riksdag begär också ”allmogen från samtliga härader i Halland och Inlands
Södra och s.k. norska Hisingen i Bohuslän att få behålla sitt gamla kyrkoskick”.45
I augusti 1681 har dock prosten Bagge från Marstrand samlat tolv underskrifter från
kyrkoherdar i Älvsyssels kontrakt. Syftet var att göra en anhållan till landshövdingen
Lybecker, för vidare till Kungl. Maj:t om att få begagna de svenska kyrkoceremonierna och få
övergå ”iu förr iu häller”. Fem underskrifter saknades, några kanske hade vägrat, eller att
något pastorat var vakant, i alla fall hade inte pastorerna i Säve och Torslanda pastorat skrivit
39
40
41
Olsson, Prästeståndets 3, 277-378.
42
Bogren, Kyrkliga försvenskningen, 190-191; Jarlert, Gbg Stifts Herdaminne II, 541.
43
Bogren, Kyrkliga försvenskningen, 198-199, 201.
44
Thanner, Prästeståndets 4, 146-147.
45

11
på.46
Konungen biföll ansökan från Lybecker och ”dermed ansågs ”uniformiteten” vara
antagen af länet och det gälde nu, att få den fullkomligt införd”.47
Det första de började med
var att använda den svenska prästedräkten.48
Dansk ämbetsdräkt innebar bl.a. att ha en
pipkrage runt halsen.49
Kyrkoherden i Säve fick dispens att fortsätta predika på danska om
han lovade allt annat skulle göras enligt svensk sed och med svensk undervisning.50
En orsak
till att kyrkoherden fick fortsätta att predika på danska, kan ha varit att det var mycket svårt
att få svensktalande präster till det krigshärjade och utarmade Hisingen och att det var bättre
med en dansktalande präst än ingen alls.
Hisingens befolknings och prästers svåra situation visar sig ytterligare i riksdagens protokoll
från 1682 år riksdag i Stockholm. Här läser vi hur Baazius i en skrivelse begär att ” Hisingz
landz pastorater af fienden mestedels afbrände”, skall totalt slippa ge kontribution. 51
På
denna riksdag 1682 försöker ännu en gång allmogen på Hisingen att få ”behålla sin gamla
plägsed med sjungande”. De fick till svaret att kyrkoceremonierna helt och hållet nu borde
förrättas enligt svenska ordningen och att det var viktigt att de unga lärde sig sederna på
svenska, varefter de fick avslag. Efter detta så upphörde alla försök att på offentlig väg arbeta
för att behålla det gamla.52
Om detta tillfälle för allmoge var år 1681 eller år 1682 finns
motstridiga uppgifter, då Gustaf Persson i Torslanda- en sockenskildring skriver: Den 15
november 1681 lästes vid tinget upp också allmogens anhållan till landshövdingen att ”njuta
svensk lag, stadgar och kyrkoceremonier”, innan dess hade de norsk/danska gällt.53
Bogren skriver att det under tiden 1670 till april 1678 så finns det som ”gott som inga tecken”
på att några åtgärder gjorts för att knyta de ”erövrade landskapen närmare vid Sverige” och
han menar att en av orsakerna också var regeringens inställning.54
Regeringens inställning var
att inte gå för snabbt fram med processen då den kunde ”oroa” invånarna och medverka till att
de erövrade landskapen förlorades, speciellt under krigsåren 1675-1679.
46
Bogren, Kyrkliga försvenskningen, 212-213.; Arcadius, Bohusläns, 107; Jarlert, Gbg Stifts Herdaminne II, 632.
47
48
49
Larsson, Hallänningarna, 237.
50
Gbg Stifts Herdaminne II, 541.
51
52
53
Persson, Torslanda, 97.
54
Bogren, Kyrkliga försvenskningen, 115, 119.

12
2.4.Inköp av vaxljus, svenska psalmböcker, svenska biblar,
ABC-böcker och katekesundervisningsmaterial
Den danska mässan utgick från Tommissöns psalmbok från år 1569 och den svenska mässan
utgick från 1614 års handbok. Båda var nattvardsmässor med Kyrie och Gloria, men de var
lite olika utformade. I båda fanns salutation, kollektbön, läsning av epistel och evangelium
samt predikan med. Församlingarna skulle sjunga på svenska respektive danska. En speciell
skillnad var det att en kyrkobön lästes efter den svenska predikan, men inte i den danska och
att den danska nattvarden var kortare och prefationen, saknades i den danska ritualen.55
En av de viktiga åtgärderna i ”försvenskningen” var att sprida svenska böcker ut i
församlingarna i socknen. Enligt en hemlig uniformitetsorder från 1678, skulle svenska
böcker användas vid undervisning av ungdomar.56
I Göteborg förekom 1680 den s.k.
”kyrkoskatten”. Denna skatt innehöll psalmbok, evangeliebok och handbok. Den svenska
psalmboken var färdig 1683 och skulle då spridas i kyrkorna.57
Av okända anledning var det
få svenska biblar och psalmböcker i Halland och Älvsyssel, och vid prästmötet i Göteborg
den 22 september 1685 som Wallerius kallade till med prästerna i Halland och Älvsyssel,
föreslog Wallerius att ingen kyrkoherde skulle återvända utan ha köpt ”nödhwändige
böker”.58
I Kyrkoräkenskapena som fördes lokalt för varje församling, med innehåll om inköp av bl.a.
vaxljus, svenska gudstjänstböcker och svenska biblar kan vi kanske få en bild av prästernas
inköp. Detta skulle kunna ge en bild av när i tiden för ”försvenskningen” skedde i
församlingarna. Ur de kyrkliga räkenskaperna som är från 1684 och framåt i Öckerös
räkenskaper, kan jag tyvärr inte läsa ut några utlägg för böcker och annat svenskt
kyrkomaterial, däremot finns många gåvomedel beskrivna.59
I Torslanda kyrkoarkivs
räkenskaper tolkar jag, att år 1688 inköptes (eller donerades) biblar.60
Detta behöver
verifieras, då min skrifttolkning kan vara felaktig. I sökandet i kyrkoarkiven över Säve och
Björlanda, visar det sig att inga uppgifter finns om ”födda och döda” eller andra
55
Bogren, Kyrkliga försvenskningen, 18-19.; Förf. anmärkning: Prefation innebär företalet till nattvarden och
salutation innebär hälsning.
56
57
58
59
Öckerö Kyrkoarkiv år 1658-1736.
60
Torslanda Kyrkoarkiv år 1658-1736.

13
kyrkoräkenskapsuppgifter förrän fr.o.m. år 1793 i Säve och från år 1792 i Björlanda, då de
gamla kyrkoarkiven har gått förlorade.61
Det finns rapporter från Bohuslän vid sekelskiftet 1700 att psalmerna som sjöngs under
gudstjänsten var ”något ostämd” då de yngre sjöng på svenska och de äldre på danska.62
År 1984 skriver dåvarande biskopen i Göteborg, Lars Eckerdal att ”I Torslanda, liksom på
flera håll, levde dansk-norska kyrkoseder länge kvar.” Han framhöll då att på ”Öckerö fanns
skriftstolen, d.v.s. skriftermålsbänken, med säkerhet kvar på 1750-talet”.63
2.5.Tillsatta prästtjänster i socknarna under tidsperioden
1658-1720 och undervisning av sockenborna
Då prästerna hade en nyckelroll i försvenskningsprocessen var det viktigt att ersätta gamla
präster med svensksinnade präster. Redan 1665 fick stiftschefen i Göteborg Zacharias
Klingius av Kungl. Maj:t ta emot beskedet att präster med svensk nationalitet borde tillsättas i
Halland och Bohuslän med ”någon lämpa skee kan”.64
Det var ett problem hur detta skulle
ske utan att man bröt mot fredsbestämmelserna och därmed skapade oro bland befolkningen.65
Det var viktigt att prästerna som skulle tillsättas, inte var födda i Danmark. De skulle helst
vara födda i landskapet eller åtminstone studerat vid Göteborg eller Uppsala, studier i
Köpenhamn blev tidigt förbjudna.66
Bogen beskriver att majoriteten av de personer som blev
tillsatta till prästtjänsterna åren 1658-1677 i Bohuslän och i Skånelandskapen, var födda inom
respektive landskap eller på Jylland eller andra av de danska öarna.67
I detta uppsatsarbete har en analys gjorts av de präster som tillsatts i pastoraten Torslanda och
Säve utifrån Göteborgs Stifts herdaminne och sockenskildringar från Torslanda och
Björlanda. Det var dessa pastorer som medverkade till hur processen med ”försvenskningen”
i området utvecklade sig. Det visar sig att det under de första åren tillsattes präster med
ursprung från Danmark eller att de var infödda i landskapet och att de hade studerat vid
danska universitet. Detta gällde fram till 1691 i Torslanda pastorat (prästerna Nolleroth och
Kolleback) och till Säve pastorat fram till 1682 (prästen Kongellius).68
Därefter tillsätts
61
Björlanda Kyrkoarkiv år 1792-1823; Säve Kyrkoarkiv från 1793-1893; Persson, Björlanda, 178.
62
63
Jarlert, Gbg Stifts Herdaminne II, 635.
64
65
66
67
68
Jarlert, Gbg Stifts Herdaminne II, 539-545, 630-635; Persson, Torslanda, 161-174.

14
prästerna till Säve med Lantdman, Bruhn, Schröder och Bask under tidperioden 1682-1714.
Dessa hade studerat i bl.a. Uppsala och var födda i ”gammalt svenskt område”. Prästerna som
tillsattes i Torslanda mellan 1691-1736 var, Böcker, Montin och Lachonius. Det saknas
uppgifter om födelse och studieort om Böcker och Montin. Lachonius var kyrkoherde mellan
1714-1736 och född i Halland och han hade studerat bl.a. vid Varbergs skola.69
I bilaga 1 i
slutet av denna uppsats, finns en lättare överblick av årtal, präster och händelser.
Redan i maj 1664, då dåvarande kyrkoherden Haarbo i Säve pastorat dog, hann prästen
Kongellius före all tillsättning av ny präst, genom att hålla ”convent” i Björlanda kyrka och
sedan ett liknande möte i Säve kyrka utan vetskap av superintendentent i Göteborg eller
kaplanen i Kungälv (superintendenten Brunnius gick också hastigt gått bort under denna
händelse). Kongellius hade efter sockenbornas kallelse begett sig till Stockholm för
kallelsepåskrift. Det slutade med att de var tvungna att tillsätta honom och en svensk kaplan
blev inte tillsatt.70
När Bohuslän hade blivit svenskt, så fortsatte prästtillsättningarna i början
som tidigare. Den norska kyrkoordningen var ju fortfarande i kraft och församlingarna ville
inte avstå från sin rättighet att kalla sina präster och kyrkoherdar, varför regeringen i början
fick överse med detta och också ge tillåtelse till dessa kallelser.71
Från 1686 nya kyrkolag, så
gällde prästvalen enligt svenska kyrkolagens föreskrifter fullt ut och Arcadius skriver
samtidigt att ”Torslanda pastorat är dock af okänd anledning konsistorielt”.72
Ett sätt att tolka hur processen utvecklade sig lokalt i socknarna, kan vara att läsa och tolka de
Prästböcker som fördes, och analysera språkbruk i innehållet om t.ex. födda, döda, vigda och
begravda eller katekes- och husförhörslängder. Ur material från Riksarkivet och Länsarkivet i
Göteborg gällande kyrkoarkiv, kan vi hitta många spännande otryckta källor. År 1684
påbörjar kyrkoherden Kolleback för Torslanda och Öckerö, att skriva ner och föra bok om
”födde, dööpte, döde, begrafne och vigde”. 73
Detta är idag grunden till Torslandas och
Öckerös kyrkoarkiv. Det är intressant att se hur Kolleback uttrycker sig i språk och stavning.
Enligt Alenäs förekom det ofta att i ändelser skriva –e istället för ett –a, som ett ”resultat av
dansk påverkan”.74
För att verkligen analysera detta riktigt behövs språkanalys av experter,
men på ett mycket övergripande och förenklat sätt, tolkar jag att år 1684 använder sig
69
Jarlert, Gbg Stifts Herdaminne II, 539-545, 630-635. Persson, Torslanda, 161-174.
70
Bogren, Kyrkliga försvenskningen, 98-99; Jarlert, Gbg Stifts Herdaminne II, 540.
71
72
Arcadius, Bohusläns, 34-35; Förf. anmärkning: Patronus betyder ”beskyddare, fader”.
73
Riksarkivet, Torslanda Kyrkoarkiv år 1658-1736; Riksarkivet, Öckerö Kyrkoarkiv år 1658-1736.
74

15
Kolleback av svenska å, ä och ö och försöker att skriva så gott han kan på svenska med vissa
undantag. Det finns avslut av -e istället för -a i slutändelser och man kan se att ibland har ett
”og” påbörjat skrivas och ändrats till ”och”. År 1690, året innan Kolleback hastigt avlider i en
olycka, är det inte lika tydligt med det danska inslaget i det han skriver enligt min tolkning.
Efter 1691 ser böckerna ut att vara skrivna på svenska.
Biskopen Wallerius i Göteborg kallade samman sina bohuslänska och halländska präster till
ett möte i september 1685. Målet var att ta krafttag för att organisera upp undervisningen på
svenska. Socknarna skulle delas in i rotar och på så sätt skulle det bli lättare att låta barnen
(mellan 6-14 år) få undervisning av klockaren och prästen i kristendomens grunder på
svenska. De föräldrar som inte skickade sina barn på katekesförhör, skulle få böta.75
Det fortsatte under många år och det finns beskrivet att år 1691 gjorde biskopen i Göteborg,
Johannes Carlberg visitation i Gällareds kyrka i Halland och bland annat förhörde både
ungdomarna och de äldre på katekesens innehåll på svenska.76
Redan år 1680 skrev biskop Wallerius till Kungl. Maj:t, om att landshövdingarna borde bli
beordrade att se till att de unga som studerade till präst i de erövrade provinserna, skulle
studera vid svenska universitet. Det var brukligt att de fortfarande sändes till danska
universitet.77
Det var inte lätt att bryta detta, och 14 år senare skrev den bohuslänska
Landshövding Schönleben år 1694 att det var vanligt att föräldrarna fortfarande skickade sina
ungdomar att läsa till präster till universitetet i Köpenhamn och därefter lät dem studerade en
termin i Lund, varefter de sedan kallade sig ”wara swänska”.78
Schönleben var också förargad
för att biskopen Carlberg i Göeborg, hade utverkat kungl. fullmakt vid flertal tillfällen för
prästsöner i Bohuslän som inte talade svenska och beskriver att han på landsbygden träffat
många präster som predikade med ”danska accenten”.79
I september 1701 skrev landshövdingen i Göteborg - och Bohuslän att Stiftsstyrelsen i
Göteborg inte efterlevt den av Kungl. Maj:t skrivelse från år 1694 med att ”..försee Bohuus
lähn medh swenska siählsörgare…fast ringa blefwet efterlefwat”.80
75
Larsson, Hallänningarna, 231; Bogren, Kyrkliga försvenskningen, 253.
76
77
78
Larsson, Hallänningarna, 233; Bogren, Kyrkliga försvenskningen, 200; Arcadius, Bohuslänska, 109-110.
79
Arcadius, Bohuslänska, 108.
80

16
3. Slutsatser kring ”försvenskningen”
3.1. Analys, reflektion och diskussion
Det finns så mycket material och så många källor som ”ligger och väntar” på att undersökas
inom så många områden, av oss som lever idag. I Sverige och i övriga Norden har vi en
fantastik rikedom i form av dokument, protokoll och kartor m.m. i våra Landsarkiv och i
Riksarkiv. Med ett ”klick” på datorn kan man idag söka samtidigt i alla olika arkiv, hemifrån i
lugn och ro. Enbart för denna B-uppsats, har jag hittat så mycket material, att det varit svårt
att begränsa omfattningen av vad som skall vara med. Med vald metod för att kategorisera
informationen inom tre områden, har det varit lite lättare att få en överblick av all information.
Människorna och landskapet bakom protokoll, texter i olika forskningsarbeten, faktaböcker
och kyrkoböckerna med prästernas vackra och deras sirliga skrift med stiftspennor, har gjort
att människorna och deras svårigheter under dessa år, 1658-1720 i området blivit ”levande”
för mig. Det har varit viktigt att ha med historik från tiden, för att förstå och tolka protokollen
i den situation som utspelade sig. Stämmer mina iakttagelser och analyser med andra
forskare? Utifrån den metoden av kategorisering, kommer jag nu att reflektera kring analys
och resultat i en diskussion för att besvara de ställda frågorna i början.
Huvudfrågeställningen i denna uppsats var hur och på vilket sätt genomfördes den kyrkliga
”försvenskningen” av den Bohuslänska norska delen av Hisingen? De två underfrågorna som
jag ställde var vad var inställningen och handlingarna hos de lokala prästerna och prostarna
och under vilken tid pågick processen?
I den första kategorin undersökte jag Prästernas och prostarnas syn på den kyrkliga
”försvenskningen” via skrivna handlingar. Här var bl.a. källorna Prästeståndets
Riksdagsprotokoll från 1658-1714. Att undersöka sådant källmaterial var något som forskaren
Alenäs uttryckte kunde vara tendentiös och han gav kritik till Bogren, som ansåg att källorma
kunde visa sig ”vara värdefulla”.81
Min bedömning är att dessa protokoll visat sig både
intressanta och värdefulla! Min tolkning är att prästerskapet inte visat sig från den
”svenskvänliga sidan” utifrån det material som undersökts. Många präster och allmogen ville
verkligen inte övergå till de svenska kyrkliga ceremonierna så snabbt, som Sveriges
myndigheter ville. Under de första åren i svensk regi, så är det ganska tyst om just
”försvenskningen”. En sak som jag ”slås av” och är imponerande, är att Göteborgs
superintendentia så snart försökte att ta ”in” norska Hisingens pastorat till ”sig”. Redan 1658
81

17
skedde detta enligt ett resolutionsbeslut och redan 1660 begär biskopen i Uppsala på samtliga
prästers begäran i Älsvsyssel och Halland, att få fortsätta med sina danska kyrkoseder, vilket
bifölls.82
Redan 1664 har Göteborg superintendentia omorganiserat och gjort nya pastorat på
hela Hisingen.83
Det inträffade därefter ett nytt krig 1675-79 som jag skrivit om som drabbade
Hisingen hårt. I flera av riksdagens protokoll fram till 1682, begärs att Hisingen skall slippa
betala någon krigskatt eller annan skatt då de är ” af fienden mestedels afbrände”.84
Vi kan
också läsa att man gjorde många försök från prästhåll och allmogen att slippa övergång till
svenskt kyrkoskick, men efter 1682, så försökte man inte längre officiellt att lyfta detta.
Kyrkoherden i Marstrand samlade underskrifter för att övergå till det svenska kyrkoskicket
från många av sina kollegor år 1681, men prästerna i Torslanda och i Säve, avstod från att
skriva på. En tolkning är att de inte ville eller kunde övergå till att predika på svenska. Det är
just också vad kyrkoherden Kongellius, Säve anhåller om 1681 i möte med Domkapitlet, där
han tillslut får dispens att predika på danska om att allt annat görs på svenska. Reflektion och
slutsatser utifrån denna kategori är att ingen större försvenskning skedde på lokal nivå av
prästerna i gamla norska Hisingen innan 1681/82. Det var då präster och allmoge en sista
gång försökte att få behålla sitt gamla kyrkoskick. Däremot tolkar jag att på övergripande nivå
i Göteborgs superintendentia och stift, så försökte man påbörja processen ganska omgående
utifrån ett administrativt styrelseskick och från protokoll tolkar jag att det fanns en stor
förståelse för prästernas situation under krigsåren och strax därefter. Man får komma ihåg att
Hisingen var en avbränd krigzon under en längre tid.
Min reflektion är att eftersom kriget kom emellan 1675-79 och det mesta brändes igen, så var
det inte lätt att börja med det svenska förrän efter några år av fred. Kanske var det tankar hos
prästerna och allmogen att Danmark skulle vinna och de skulle bli norrmän och danskar igen?
Jag har inte fått fram något sådant i källorna, men min bedömning är att prästen troligen
försökte att under krigstiden gå en balansgång mellan sockenborna, överheten i Göteborg och
forna landsmän som krigade och försökte hålla kyrkan och predikningarna vid liv så gott man
kunde.
Undersökning enligt andra metodkategorin var att utifrån bl.a. kyrkoräkenskaperna analysera
inköp av vaxljus, svenska psalmböcker, svenska biblar, ABC-böcker och katekes-
undervisningsmaterial. Tyvärr var det inte mycket som framkom i kyrkoräkenskaperna.
82
83
Jarlert, Gbg Stifts Herdaminne II, 539-545, 630-635.
84

18
Kyrkoarkivet från Torslanda och Öckerö påbörjades år 1684 och kyrkoböcker från Säve och
Björlanda saknas under aktuell period. I Torslanda kan man tolka att ett köp eller donation
gjorts för biblar år 1688, men här måste jag reservera mig. Det kan vara så att jag misstolkat
texten från 1600-talet. Öckerö finns enbart donationer angivna från perioden. Inget övrigt
framkom i räkenskaperna om vaxljus eller annat som kan visa på fortsatt danskt kyrkoskick.
Från andra forskningskällor som Bogren, kan man utläsa att Göteborgs biskop Wallerius
kallade till ett möte 1685 med prästerna i Älvsyssel och Hallands för att ”ta krafttag” och
komma igång med svenskundervisningen och att få prästerna att införskaffa svenska biblar
m.m. Det går inte med någon säkerhet att uttala sig om ”försvenskningsprocessen” utifrån
kyrkoräkenskaperna i socknarna men från annat forskningsmaterial inom kategorin, så tyder
det ändå på att ”försvenskningen” inte var genomförd vid tidpunkten 1685/86 men däremot
hade den säkerligen påbörjats på pappret och så smått startat genom att prästerna troligen
övergick till svenska prästdräkten, senast efter beslutet 1681/82.
En av hörnstenarna i försvenskningsarbetet var att införa svenska kyrkospråket i de nya
erövrade landskapen.85
Det är här material från tredje kategorin hamnar med att undersöka
tillsatta prästtjänster i socknarna under tidsperioden 1658-1720 och den utbildning som gavs
till sockenborna utifrån källor från kyrkoböcker och annat forskningsmaterial. Här kom
mycket information fram för analys. Kyrkoböckerna från Torslanda och Öckerö som
påbörjades 1684, visar att kyrkoherden försökte att skriva på svenska, men med dansk
påverkan de första åren med slutändelser som –e istället för –a. I slutet av denna kyrkoherdes
period vid 1691 är detta borta och det skrivs på svenska. Från 1658 till 1691 var det två
dansk/norska-födda kyrkoherdar i Torslanda och i Säve från 1658-1682 var det två
dansk/norska. Det var också i prästerskapet från Torslanda och Säve som inte skrev under den
gemensamma ”uniformitetsansökan” 1681. Utbildningen i svenska till ungdomar hade
troligen inte kommit så väldigt långt då eftersom biskopen 1685 behövde kalla till mötet med
prästerna i Älvsyssel och Bohuslän för att kräva att detta skulle komma igång och att de
inköpte biblar. Vid 1700-talets början finns rapporter om att de yngre sjöng psalmerna på
svenska, men de äldre på danska och att det var ”något ostämd” på olika håll i Bohuslän.86
Exakt hur det just var på Hisingen är oklart, men troligen gällde det samma på
Hisingslandsbygden . Det visar då att undervisningen hade kommit igång på svenska för de
85
86

19
yngre. Landshövdingen i Bohuslän Schönleben skrev 1694 att många präster på landsbygden
fortfarande predikade med ”danska accenten”. 87
Utifrån denna materials kategori, så blir det tydligare att ”försvenskningen” tog tid. Min
bedömning är att efter 1685, efter mötet mellan biskopen i Göteborg och prästerna i de
erövrade landskapen, så tog ”försvenskningen” fart på allvar, däremot i Torslanda, så fick ju
prästen dispens att predika på danska och gjorde det fram till 1691. Min tolkning är att
övergången till de svenska kyrkoförhållanden påbörjades på allvar 1686, då den svenska
kyrkolagen infördes. Det är två år efter att kyrkoherden i Torslanda pastorat, börjar föra
kyrkobok för Torslanda och Öckerö. Han försöker skriva på svenska, då det är det officiella
språket, och fortsätter att predika på danska. Då det finns uppgifter i början av 1700-talet om
att befolkningen längre fram i kyrkorna sjöng på svenska och längre bak på danska, så tyder
det på att ungdomarna har fått lära sig svenska säkerligen mellan 1685-1690.
Sammanfattningsvis så kan man utifrån denna undersökning tolka att ”försvenskningen” var
en process över längre tid om man ser till den lokala nivån med prästernas och prostarnas
utgångspunkt. Först en förberedande tid då allmoge och prästerna ville behålla det gamla
mellan 1659-1681/82. Därefter kom en mellanperiod åren 1681-1685/86, då man på lokal
nivå försökte att anpassa sig i det yttre med svensk prästdräkt och ev. också viss del ge
undervisning på svenska till ungdomarna, men fortsatte med danska predikningar. Inget tyder
på att man hade tillgång till större del av kyrkans böcker på svenska. Då ”försvenskningen”
verkligen på allvar tar fart i den bohuslänska Hisingen, kan ses som en tredje tid för
implementering efter 1685/86 till slutet 1690-talet. Det tog fart efter prästernas biskopsmöte
1685 och 1686 den nya kyrkolagen. Även om prästen i Torslanda och på Öckerö fortsatte med
predikan på danska fram till 1691, så var det säkerligen så att svenskundervisningen kommit
väl igång. 1691 vet vi att biskopen i Göteborg hade påbörjat sina förhör om katekes för yngre
och äldre i de forna erövrade landskapen.88
Allteftersom de danska prästerna försvann och
ersattes med svenska eller bohuslänska som studerat vid svenska universitet så genomfördes
försvenskningen i socken efter socken. För bohuslänska Hisingen tog som visat, denna
process tid. Helt genomförd var den troligast i mitten/slutet av 1690-talet utifrån prästernas
synvinkel. Då kunde ungdomarna svenska men den äldre befolkningen sjöng då med i
psalmerna på danska, säkerligen fram till 1720-talet.
87
Arcadius, Bohuslänska, 108.
88

20
4. Källförteckning
Otryckta källor
Göteborg
Landsarkivet (GLA)
Kyrkoarkiv
Björlanda Kyrkoarkiv L1a:1, Räkenskaper för kyrka 1793-1874.
Torslanda Kyrkoarkiv L1, Räkenskaper för kyrka 1684-1736, med hänvisning till C:1, födelse och
dopböcker 1684-1736.
Säve Kyrkoarkiv L1a:1, Räkenskaper för kyrka 1793-1893.
Öckerö Kyrkoarkiv L1, Räkenskaper för kyrka 1684-1736, med hänvisning till C:1, Födelse och
dopböcker 1684-1736.
Tryckta källor
Aaraas, O., Svensson, A.K., Granner ved grensen: Da Sverige og Norge hørte sammen.
Uddevalla: Bohusläns museum och Bohusläns Hembygdsförbund nr 79, 2005.
Alenäs, S., Lojaliteten, prostarna, språket. Studier i den kyrkliga ”försvenskningen” i Lunds
stift under 1680-talet. Lund: Lunds Universitets Kyrkohistoriska Arkiv, 2003.
Alenäs, S.(red.), Roskildefreden 350 år. Från danskt till svenskt kyrkoliv under 1680-talet.
Lund: Stiftshistoriska sällskapet i Lunds Stift, 2008.
Almquist, J.E., Lagsagor och Domsagor i Sverige- med särskild hänsyn till den judiciella
indelningen. Djursholm: P.A. Norstedt & Söners förlag, 1954.
Arcadius, C.O., Om Bohusläns införlifande med Sverige – bidrag till Bohusläns historia.
Avhandling i Lund. Stockholm: Kongl. Boktryckeriet P.A. Norstedt & Söner, 1883.
Bogren, Y., Den kyrkliga försvenskningen av Skånelandskapen och Bohuslän. Studier till den
s.k. uniformitetens genomförande 1645-omkring 1750. Stockholm: Svenska Kyrkans
Diakonistyrelses Bokförlag, 1937.
Cullberg, C., Bohuslän – ett gränslands historia. Uddevalla: Bohusläns museum och
Bohusläns hembygdsförbund, 1993.

21
Florén, A., Ågren, H., Historiska undersökningar. Grunder i historisk teori, metod och
framställningssätt. Lund: Studentlitteratur, 2006.
Göteborgs Stadsmuseum. Upptäck Hisingen! Göteborg: Göteborgs Stadsmuseum, 2008.
Holmberg, A.E., Bohusläns Historia och Beskrifning. Tredje delen: Tjörn, Inland och
Hisingen. Örebro: N.M. Lindh, 1867. Nytryck i faksimil Wickströms Bokbinderi AB, 1979.
Jarlert, A., Göteborgs Stifts Herdaminne 1620-1999. 1. Domprosteriets kontrakt. Göteborg:
Tre böckers förslag AB & Göteborgs stiftshistoriska sällskap, 2009.
Jarlert, A., Göteborgs Stifts Herdaminne 1620-1999. II. Älvsborgs, Nylöse och Hisings
kontrakt. Göteborg: Tre böckers förslag AB & Göteborgs stiftshistoriska sällskap, 2014.
Larsson, S., När Hallänningarna blev svenskar. Ett dramatiskt nationalitetsbyte 1645-1720.
Halmstad: Länsmuseet Halmstad och Länsstyrelsen i Halland, Kulturmiljöenheten, 2004.
Persson, G.(red.), Björlanda socken. Björlanda: Björlanda Socken, 1955.
Persson, G.(red.), Torslanda - en sockenskildring. Torslanda: Torslanda Socken, 1956.
Forsell, A., Granstedt, E. (utg), Prästeståndets riksdagsprotokoll 1, 1642-1660. Uppsala:
Almqvist & Wiksells boktryckeri AB, 1949.
Liedgren, J.(utg.), Prästeståndets riksdagsprotokoll 2, 1660-1664. Uppsala: Almqvist &
Wiksells boktryckeri AB, 1954.
Olsson, S.(utg.), Prästeståndets riksdagsprotokoll 3, 1668-1674. Västerås: 1956.
Thanner, L. (utg.), Prästeståndets riksdagsprotokoll 4, 1680-1714. Stockholm: 1961.

22
Krig och yttre händelser År
Kyrkliga förändringar som berör
bohuslänska Hisingen Säve Björlanda Torslanda Öckerö
Danmark styr över Norge 1536
Danska införs som ämbetsspråk & kyrkliga
ceremonier.
1569 Danska psalmboken.
1614 Svensk kyrkohandbok.
Gustaf II Adolf grundar Gbg 1619
Stadsrättigheter till Gbg 1621
26/2 Freden i Roskilde 1658
27/5 Norska Hisingen & Älvsyssel övergår till
Göteborgs Superintendentia. Ingår i Björlanda pastorat Ingår i Björlanda pastorat Ingår i Björlanda pastorat Ingår i Björlanda pastorat
1659/60
Riksdagsprotokoll visar att "präster vill bevara
det danska". Jacob Erasmi Nolleroth 1656-66/67 född i Norge
1659/60
Riksdagsprotokollen visar " olägenheter vid
gränserna och öde gårdar". Nolleroth
1664
Riksdagsprotokoll visar att "3 socknar på norska
Hisingen skall ingå lectoratum theologiae. Nolleroth
1664
Maj. Säve kyrkoherde/prost Peder Kongellius
tillsätter sig själv enl. "variant" av norsk lag, då
superintendenten i Gbg avlidit hastigt.
Peder Ericsson Kongellius 1664-
1682, född i Danmark?. Ingår i Säve pastorat Nolleroth Ingår i Torslanda pastorat
1665 Gbg Superintendentia blir biskopssäte. Kongellius Nolleroth
1668
Kyrkoherden Nolleroth döms för dråp och
avsätts helt 1668, ny prost i Torslanda och
Öckerö blir Lars Jonsson Kolleback (tidigare varit
präst i Säve). Kongellius Lars Jonsson Kolleback 1668-1691
1670-1675
Inga tecken på försvenskning enligt Bogren. År
1675 får dansk kyrkoordning lov att gälla. Kongellius Kolleback
Gyldenlöwefejden 1675-1679
Nytt krig mellan Sverige och Norge/Danmark
som påverkar Hisingen starkt. Kongellius Kolleback
Freden i Lund 1679
1/7. Kyrkoherden Kongellius begär uppskov att
införa de svenska kyrkoceremonierna. Kongellius Kolleback
1680
Alla präster i Älvsyssel utom kyrkoherden Bagge i
Marstrand, begär att få behålla sina gamla
ceremonier. Kongellius Kolleback
Svensk rättegångsordning införs 1681 Kongellius Kolleback
1681
Prästerna Kongellius och Kolleback var två av de
fyra prästerna i Älvsyssel som inte skrev under
suppliken om uniformitet. Kongellius Kolleback
1681
9/3 möte Domkapitlet. Försvenskningsarbetet
skall fortsätta. Kongellius skriver att det är svårt
att rätta sig efter kungens befallning om svenska
kyrkoceremonier och svensk undervisning. Lovar
till slut att försöka " efter möjeligheten". Får lov
att predika på danska men allt annat skall vara
svenskt. Kongellius Kolleback
Bilaga 1: Kyrkliga händelser och prästers tillsättningar 1658-1720. Källor: Prästeståndets Riksdagsprotokoll och Göteborgs Stifts herdaminne.

23
1682 Riksdagsprotokoll visar att allmogen på
Hisingen vill fortsätta sjunga på danska
och får de avslag. Enligt protokol "Hisingen
är fortfarande svårt avbränt av fienden".
Kongellius Kolleback
1682
Ny kyrkoherde i Säve Ericus Olai
Landtman, har studerat i Uppsala.
Eric Olaus Landtman 1682-
83. Kolleback
1683 Nya svenska psalmboken. Landtman Kolleback
1683
Prästerna i Älvsyssel klagar på att de inte
fått svenska psalmböcker och annat
svenskt gudstjänstmaterial. Landtman Kolleback
1684
Prosten Kolleback börjar föra bok och
grundlade de kyrkoböcker som idag finns
för Torslanda och Öckerö kyrka. N/A Kolleback
1685
Biskop Wallerius i Göteborg kräver att
prästerna i Älvsyssel och Halland
införskaffar svenskt gudstjänstmaterial. N/A Kolleback
1686 Ny svensk kyrkolag införs i Sverige.
1686 Ny kyrkoherde i Säve Petrus Claudii Bruhn.
Petrus Claudi Bruhn 1686-
1692 Kolleback
1691
Fortfarande skickas svenska präster från
Älvsyssel till utbildning i Danmark enligt
landshövdingen och de gör en termin i
Lund för att "vara svenska". Bruhn Kolleback
1692
Ny kyrkoherde i Säve G. Schröder. Student
i Lund, Wittenberg, Cambridge m.fl.
städer. Ny kyrkoherde i Torslanda, P
Larsson Böcker. George Schröder 1692-1704 Peder Larsson Böcker 1692-1709
1693
Norra delen av Bohuslän övergår till
Göteborgs Stift.
1694
Kyrkoherden i Säve avvisar att tillsätta en
klockare då denne sjunger på danska. Schröder Larsson Böcker
1700-01
Kritik att det sjungs danska av äldre och
svenska av yngre på Hisingen och att det i
Gbg Stift inte tillsatts så många
svensktalande präster sedan besl.1694. Schröder Larsson Böcker
1705
Ny kyrkoherde i Säve, Elias Johannis Bask.
Har studerat i Åbo och Uppsala. Elias Johnnis Bask 1705-1714 Larsson Böcker
1711
Ny kyrkoherde i Torslanda, George
Magnusson Montin. Bask Georg Magnusson Montin 1711-1714
1717-36
Ny kyrkoherde i Torslanda, Laurentius
Lachonius. N/A Laurentius Lachonius 1717-1736
Nordiska kriget, Karl XII stupar 1718. 1700-1720 Kriget påverkar Hisingen och Bohuslän
1750-talet
Skriftstolen sägs 1984 av biskop L.Eckerdal
funnits kvar på Öckerö.

24
Bilaga 2: Karta över Hisingen: Wästra Hisingens Härad (f.d. Norge innan 1658) och Östra Hisingens Härad, tidigare
Svenskt område. Källa Internet: länk https://pallasathenex.wordpress.com/2013/01/26/hisingen-karta-fran-fore-1658/ ( 2016-01-15).

B uppsats den kyrkliga forsvenskningen av bohuslanska hisingen

Recommended

Recommended

More Related Content

Viewers also liked

Viewers also liked (6)

B uppsats den kyrkliga forsvenskningen av bohuslanska hisingen