1. 106
Mmagasin
Nr 2 2014
Hon kom aldrig till Tongaöarna. I stället skapade
Tove Jansson Mumindalen som blev älskad över hela
världen. Den befolkas av hennes egen familj:
Den självupptagne pappan, den snälla mamman och kvinnan
som kallas Too-tikki, Toves stora kärlek. Nu kommer en
biografi över Tove Jansson som skulle fyllt 100 år i år.
Tove
Jansson
Var granne
katastrofen
med
Av Catarina Baldo Zagadou
Foto Per Olov Jansson
vändTuula Karjalainen
är konsthistoriker och fackboksförfattare. Hon har bland annat varit chef för
Helsingfors konstmuseum. Biografin om Tove Jansson är hennes fjärde bok
om konst och finländska konstnärer.
3. 108
Mmagasin
Nr 2 2014
l I år har det gått hundra år sedan hon
föddes. Tove Jansson var precis jämn-
årig med första världskriget. Inte en
bra tid att födas i, kan man tänka.
Så kom hennes liv också att präglas av
oro och konflikter. Inte minst på grund
av pappan, bildhuggaren Viktor Jans-
sons otäcka tyskvurm och kommunist-
och judehat. Familjen fick tassa på tå
för hans häftiga humör och blöta ”hip-
por”. Det var så han kallade suparnät-
terna med konstnärsvännerna.
Tove trodde att alla pappor gjorde
likadant:
”Alla män hippar och är kamrater
som aldrig lämnar varann i sticket. En
kamrat kan säga förfärliga saker men
nästa dag är det glömt. En kamrat
förlåter inte, han bara glömmer och en
kvinna förlåter allt men glömmer inte.
Så är det. Därför får kvinnor inte hippa.
Det är mycket obehagligt att bli förlå-
ten.”
Så skrev hon själv, långt senare, i en
novell. En typisk janssonsk formulering:
Lakoniskt, mitt i prick, på en bädd av
stillsamt underskruvad humor.
Men det fanns också mycket glädje i
hennes liv. Första gången hennes svens-
ka mamma, konstnären Signe Ham-
marsten-Jansson, kände sitt första
barn sparka i magen var faktiskt på en
gata i Paris som hette Rue de la Gaîeté,
Glädjegatan.
Det är författaren Tuula Karjalai-
nen som berättar om det, i nya biogra-
fin, Tove Jansson. Arbeta och älska,
efter Tove Janssons eget motto i livet.
I boken finns en bild av den nyfödda,
i vit bomullsmössa med spetskant.
Blicken är klar, allvarlig och nyfiken.
Mamma Signe har mittbena och ser så
ung ut. Vännerna
kallade henne
Ham, och det är
hon som är förebil-
den för den varma
och pålitliga
Muminmamman.
Tove lärde sig
teckna i hennes
famn, redan innan
hon kunde gå. Hon
var bara 14 när hon
fick sina första
bilder publicerade.
Deras närhet lär
ha varit total. Tove
Jansson har liknat
den vid en glas-
kupa, eller ett hus begravt av snö, dit
ingen kan ta sig in:
Det fantastiska var blandningen av
katastrofförnimmelsen när snön bara
steg och steg – över fönstren – man levde
som i ett grönt akvarium.
Visst känner vi igen stämningen från
Mumindalen. Där husen påminner om
jugendfasaderna på Lotsgatan i Hel-
singfors där Tove växte upp.
Det var hårda tider, hon hade inte ens
hunnit fylla fyra när finska inbördes-
kriget bröt ut. Efteråt, under de dystra
och magra åren på 1930-talet, klarade
sig familjen bara tack vare nödhjälpen
från släkten i Sverige. Och tack vare
mamma Signes trägna illustratörsjobb
för liberala tidningen Garm. Snart
skulle Tove få ta över.
Efter mamma var det lillebror Lasse
som stod henne närmast, skriver Tuula
Karjalainen i biografin:
”Syskonen var mycket lika varann
till begåvning och personlighet.
Gemensamt för dem var känslighet
och ett djupt intresse för livet, män-
niskan och världen, men också anlag
för djup depression. Enligt Tove
hade båda sina egna mörka riken
där de tidvis gick vilse.”
Tillsammans med Lasse hade Tove
avancerade planer på att sticka i väg –
till Tongaöarna. Året var 1946. Hon var
32 och ganska nyss utflyttad från barn-
domshemmet, han var 20. De längtade
bort från det instängda Finland, spa-
rade pengar och skrev till guvernören
på Tonga. Som svarade… att han inte
ville ha några nya invånare.
Men drömmen att fly till paradiset
behöll de, menar Tuula Karjalainen.
Marocko, Baskien, en husbåt i skärgår-
den… Tove planerade och planerade
– och skapade Mumindalen, sitt eget
sagoparadis. Hon har själv berättat att
det började redan krigsvintern 1939:
”Kanske var det begripligt att jag
plötsligt fick lust att skriva något som
skulle börja med ’Det var en gång’.
Fortsättningen måste ju bli en saga, det
var ofrånkomligt, men jag ursäktade
mig genom att undvika prinsar, prinses-
sor och små barn, och valde i stället min
arga signaturfigur från skämtteckning-
arna och kallade honom Mumintrollet.”
Från början var han svart och hade
ganska spetsig nos. Men snart började
han växa och bli rundare och ljusare.
Det hände ungefär samtidigt som Tove
Jansson träffade teaterregissören
Viveca Bandler på en fest i Helsing-
fors. Hon var dotter till stadens drätsel-
direktör och gift med österrikaren Kurt
Bandler. Själv levde Tove då med den
finlandssvenske författaren och politi-
kern Aros Wirtanen.
Det var det året som Tongaflytten
gick om intet. Men nu var det vår
och det var fest och när de flesta
hade gått hem började Tove och
Viveca dansa med varann – och blev
besinningslöst förälskade.
I ett brev skrev Tove:
”Det var som att hitta ett nytt, under-
bart rum i sitt gamla hus, som man
trodde sig känna ut och in. Och bara gå
rakt in i det och inte kunna fatta att
man aldrig vetat om att det fanns.”
En hel del ruelse blev förstås följden.
Och hemlighetsmakeri – homosexualitet
var ju förbjudet i Finland ända tills
1971. Sedan klassades det som en
sjukdom i ytterligare tio år.
De bestämde sig för att aldrig nämna
ordet ”älska” – i stället sa Tove ”mymla”,
och ”Rive Gauche” blev kodordet för
lesbisk kärlek, efter den vänstra stran-
den i Paris. Ja, Tofslan och Vifslan i
Mumindalen, figurerna som har ett eget
språk som ingen annan fattar, det är de
två.
Också i de annars toleranta konst-
närskretsarna pratade man nu skit om
dem. Det gick så långt att Tove funde-
rade på att gifta sig med sin gamle
sambo Aros Wirtanen och försöka leva
helt heterosexuellt igen. Men vänskapen
med Viveca varade livet ut.
Så småningom köpte Viveca Lilla
Teatern i Helsingfors, och blev vida
omtalad för sin avantgarderepertoar.
Efter drygt ett decennium – 1969 – blev
”Allting är
mycket osäkert
Det är just
det som
lugnar mig”
forts
vänd
4. 109
Mmagasin
Nr 2 2014
Ett självporträtt från 1940. Tove
rökte hela sitt liv och drabbades
av cancer i 80-årsåldern.
Nyfödda Tove i mamma Signes famn.
Det är sommaren 1914 och första
världskriget har just brutit ut.
Syskonen Jansson: Tove, hennesfavoritbror Lasse och mellan-barnet Per-Olov. Tove var 12 åräldre än Lasse.
Tove Jansson med Tuulikki Pietilä,
hennes livskamrat i nästan 50 år.
Tove
Jansson
Född: 9 augusti 1914.
Död: 27 juni 2001, 85 år gammal.
Gjorde: Verksam som illustratör, förfat-
tare och journalist i nästan 70 år. Mest
känd som skapare av Muminvärlden.
Bodde: På en egen ö, Klovharun i Pel-
linge skärgård utanför finska Borgå.
Och i sin ateljé i Helsingfors.
Familj: Livskamraten, konstnären
Tuulikki Pietilä.
Mest kända boktitlarna: Vem ska trösta
knyttet? (1960), Pappan och havet (1965),
Mumintrollen (1969), Sent i november
(1970), Resa med lätt bagage (1987),
Anteckningar från en ö (1993).
Aktuell: 100-årsminnet av hennes
födelse och biografin Tove Jansson.
Arbeta och älska av Tuula Karjalainen.
5. 110
Mmagasin
Nr 2 2014
hon chef för Stockholms stadsteater,
som under hennes ledning var landets
vitalaste scen. Jösses flickor hade pre-
miär, Suzanne Osten anställdes, Lena
Granhagen spelade Brecht, Keve
Hjelm nytolkade Ibsen.
Snart skulle Viveca också sätta upp
en hel rad Muminpjäser som åkte på
turné över hela Norden, med det beröm-
da paret Birgitta Ulfsson och Lasse
Pöysti i huvudrollerna.
Då hade Mumin blivit en hel indu-
stri. Tove Jansson höll på att bli
tokig. Hon som ville vara konstnär
och måla, och bara hade tänkt få
ihop lite pengar till den dyra hyran
för sin ateljé med några barnböcker,
som många förresten inte tyckte var
så lämpliga för barn. Figurerna
rökte ju och drack palmvin!
Inte tjänade hon
så värst mycket på
dem som folk trodde
heller, i varje fall
inte i början. I
Finland rynkade
man mest på näsan
åt dem. Inte förrän
Mumin hade slagit
igenom i både
Sverige och Storbri-
tannien blev de
översatta till fin-
ska.
Redan som tonår-
ing hade Tove gjort
tecknade serier.
Men ingen kunde
ana att världens då största kvällstid-
ning skulle höra av sig. Det var brit-
tiska Evening News sjuårskontrakt för
en vuxenserie som publicerades sex
dagar i veckan – Mumin som civilisa-
tionskritik! – som gjorde Tove Jansson
till världskändis.
Rättigheterna såldes vidare, när det
gick som bäst fanns Muminserierna i 40
länder. Man beräknar att de hade en
läsekrets på över 20 miljoner läsare.
Tove jobbade som besatt med alla sina
uppdrag. Men hon kände sig olycklig
och jagad. Och ensam.
När kontraktet med Evening News
gick ut fick lillebror Lasse ta över. Han
fortsatte att teckna Muminserier ända
till 1975.
Mumins mamma var över 40, och
själv barnlös, när hon råkade möta en
gammal skolkamrat, Tuulikki Pietilä,
också hon konstnär. De skulle bli livs-
kamrater i nästan femtio år. Långa
tider bodde de ganska primitivt på den
egna ön i skärgården utanför finska
Borgå. Långt från alla nyfikna blickar.
Det är förresten Tuulikki, alias
Too-tikki, som hjälper Mumintrollet att
bli vuxet. I Trollvinter, från 1957.
Där sitter han i snön och ser för-
skräckt att någon tar saker ur Mumin-
pappans hus.
– Det är väl bara skönt, sa Too-tikki
muntert. Du har alldeles för mycket
saker omkring dig.
Lite senare undrar Mumintrollet om
inte Too-tikki har märkt att han fak-
tiskt känner sig melankolisk?
Too-tikki ryckte på axlarna. – Man
måste upptäcka allting själv, sa hon.
Och klättra över det alldeles ensam.
Det är också Too-tikki som får fälla
den där nyckelrepliken, den som ensam
kan beskriva hela livsfilosofin i Mumin-
världen:
– Allting är mycket osäkert, det är just
det som lugnar mig.
Mot slutet av sitt liv fick Tove Jansson
cancer. Åtminstone utåt tog hon det med
ro, skriver Tuula Karjalaineni sin bio-
grafi. Då hade Tove och Tuulikki, av
åldersskäl, tvingats lämna sin älskade ö.
Nu ringer Tove till en vän, hennes ord
finns återgivna i boken:
– Älskling, jag trodde att det här
samtalet skulle bli så svårt, men det är
ju inte alls svårt… att dö så här är ju
bara naturligt. l
”Mumin blev
en industri
och tove
höll på att
bli tokig”
forts
• Mumintrollet
Tove Janssons alter ego
– även om det finns väl-
digt mycket Tove i alla
figurerna i Mumindalen.
Mumintrollet är berättel-
sens naturliga centr-
um, men är själv
mest en iakttagare.
• Muminmamman
Ett porträtt av Tove Jans-
sons kärleksfulla mor Signe
Hammarsten-Jansson,
svensk prästdotter som blev
förälskad, flyttade till
Finland, födde tre barn och
gav upp sina konstnärsambi-
tioner.
• Muminpappan
Ett porträtt av Tove Janssons
självupptagne och karisma-
tiske far, Viktor Jansson.
Han var hennes stora auktori-
tet livet ut – trots att de hade
många och djupa konflikter.
• Lilla My
Är den yngsta av Mymlans 35
ungar och halvsyster till
Snusmumriken. Adop-
terad av Muminfamil-
jen. En antingen-eller-
person, glad eller arg,
säger alltid som det är.
Det sägs att Tove var
som Lilla My när hon
var liten.
• Mårran
Mumindalens mörka mot-
kraft. Hon är mycket kall, allt
hon rör blir till is.
• Snusmumriken
Bohemen som inte
tycker om regler
och alltid vill vara
fri och sticker i väg
varje höst. Både
utseendemässigt och
som karaktär
påminner han mycket
om författaren Aros Wirta-
nen, som Tove levde med som
ung.
• Too-tikki
Dyker upp i Trollvinter 1957,
när Tove Jansson har mött
Tuulikki Pietilä. Too-tikki
är en praktisk och klok kvin-
na, bra att hålla i handen när
det blåser!
• Tofslan och Vifslan
Tove Jansson skapade dem
när hon blev förälskad i
regissören Viveca Bandler
och upptäckte att hon var
lesbisk. Tofslan och Vifslan är
så förälskade att de har
skapat ett eget språk som
ingen annan förstår.
• Hattifnattarna
Kondomformade varelser som
laddas upp när det åskar.
Många menar att de är en
symbol för sexualiteten i
Mumindalen.
• Filifjonkan
Tillhör ett annat släkte – det
finns många fler! – i
Mumindalen och är otroligt
noga med alla regler.
INVÅNARNA I Mumindalen
Burk med lock ur
Arabias nya
jubileumsserie,
inspirerad av
boken Den farliga
resan från 1977.
nspirerad av
