3. Hans Axel von Fersen, även känd som
Axel von Fersen d.y., född 4 september
1755 i Stockholm, död 20 juni 1810 i
Stockholm (lynchad), var en svensk greve,
generallöjtnant, riksmarskalk,
ambassadör och en av rikets herrar. Han
var son till fältmarskalk Axel von Fersen
d.ä. och Hedvig Catharina De la Gardie.
Axel von Fersen var militär och politiker
samt en tidstypisk representant för
hovstilen vid Gustav III:s hov. Han var
franska drottningen Marie-Antoinettes
gunstling och planerade samt deltog i den
franska kungafamiljens misslyckade
flyktförsök 1791. Han deltog i det
amerikanska frihetskriget på
kolonialisternas sida mot den brittiska
kronan.
4. von Fersen är en uradlig
ätt från Tyskland som
spreds till Baltikum,
Sverige och Ryssland,
men är utdöd i dessa tre
länder. I Tyskland, Finland
och Italien finns
fortlevande grenar.
5. Uppväxt
Vid 14 års ålder fick han enligt
tidens sed för adelssöner fara ut
i Europa – på grand tour – för att
avsluta sina studier vid en skola
i Braunschweig; därefter
fortsatte han med
krigsakademin i Turin,
språkstudier samt vistades vid
de europeiska hoven. Efter tre år
i Tyskland kom han till Paris
1773. Våren 1774 reste han till
London.
6. Till Sverige och åter till Frankrike
I december 1774 återvände von Fersen till Sverige. Här
tjänstgjorde han i svenska armén och deltog i livet vid
Gustav III:s hov.
1778 reste han till London för att senare samma år vara
tillbaka i Frankrike, där han redan 1770 antagits till
löjtnant vid franska regementet Royal-Bavière och nu
utnämndes till överste. Han presenterades vid franske
kungens hov och favoriserades snart av den unga
drottningen Marie-Antoinette vilket gav upphov till
skvaller om att han var hennes älskare. Han fick en
förhållandevis viktig utrikespolitisk roll för Sverige.
8. Amerika
Under amerikanska revolutionen deltog fransmännen på
kolonialisternas (de blivande amerikanernas) sida, och von
Fersen, likt många andra, ville passa på att få erfarenhet från
denna möjliga hjälteskapande händelse, samt befordran. von
Fersens roll under detta krig var framför allt i egenskap av tolk
och officer, då han behärskade både engelska och franska. Tack
vare dessa språkinsikter fick han möjligheten att träffa den
blivande presidenten George Washington och agera tolk mellan
denne som inte kunde ett ord franska, och den franska
expeditionens ledare greve de Rochambeau, vilken inte kunde
engelska. Vidare utmärkte sig von Fersen vid slaget vid
Yorktown 1781, efter vilket kriget vändes till amerikanernas
fördel och möjliggjorde deras nationsskapande 1783. För sina
insatser under kriget dekorerades von Fersen med den
prestigefyllda Cincinnatusorden. Han blev överste för ett eget
regemente, Royal suédois, 1783.
9. Kungens italienska resa
Axel von Fersen iklädd
Svärdsordens ordensdräkt, på
en miniatyr från 1798 av
Niklas Lafrensen.
Efter återkomsten till Sverige
åtföljde von Fersen på hösten
1783 Gustav III på dennes
italienska resa som varade
nära ett år och besökte
därunder med kungen bland
annat Paris där han åter
träffade Marie-Antoinette.
10. Åter i Frankrike
1785 återvände von Fersen till Paris där han vistades till 1791
med vissa avbrott, bland annat 1788 då han deltog i Gustav III:s
ryska krig. I Paris lär det ha uppstått ett kärleksförhållande till
Marie-Antoinette som gjort honom världshistoriskt ryktbar. När
franska revolutionen bröt ut 1789 fick von Fersen Gustav III:s
uppdrag att vara rapportör om vad som skedde i Frankrike. von
Fersen organiserade tillsammans med Louis Auguste Le
Tonnelier de Breteuil kungafamiljens flyktförsök i juni 1791, då
han beledsagade de flyende till Bondy, ett par mil från Paris, där
han tog en annan väg än kungaparet för att leda förföljare på
villospår. Då den kungliga familjen greps i Varennes-en-Argonne
var von Fersen inte med. Han lyckades rädda sig över den
franska gränsen in i Belgien. I Bryssel vistades han till 1794, då
han hemkallades till Sverige, sysselsatt med diplomatiska
underhandlingar. Även med det franska kungaparet underhöll han
hemliga förbindelser och besökte förklädd Paris i februari 1792.
11. Sverige
16 mars 1792 mördades Gustav III på en maskeradbal
på operan i Stockholm och Sverige hade
förmyndarstyrelse 1792–1796 då Gustav IV Adolf
tillträdde. I Sverige fick von Fersen en roll inom den
svenska politiken. Han sändes av Gustav IV Adolf 1797
till kongressen i Rastatt som ambassadör. Vid hovet i
Baden uppgjorde han giftermålskontraktet mellan
Gustav IV Adolf och prinsessan Fredrika Dorotea
Vilhelmina. 1799 utnämndes han till En av rikets herrar
samt kansler vid Upsala universitet och 1801 till
riksmarskalk.
12. Vid utbrottet av Sveriges krig mot Napoleon 1805 följde han
kungen till Tyskland. I revolutionen i Sverige 1809 deltog han ej.
29 mars 1809 avsattes kungen. von Fersen var gustavian och ville
att kronprins Gustav skulle tillträda. Han hade påverkats av vad
han sett av frihetens verkningar i Frankrike och ville inte ha
konstitutionell monarki utan inskränka makten till envälde.
Gustav Adolfs efterträdare Karl XIII var åldrad och barnlös, han
hade ingen tronföljare. Då den utsedde tronföljaren, den danske
prinsen Karl August, plötsligt avled av apoplexi på Kvidinge hed i
Skåne 1810 spred sig ett rykte att denne blivit förgiftad och att
Axel von Fersen och hans syster Sophie Fersen – grevinnan Piper –
låg bakom detta. Det ryktades om att prinsens livmedikus var von
Fersens husläkare.
13. Fersenska mordet 1810
Hitta i sidan
Den 20 juni 1810 blev riksmarskalken, greve Axel von Fersen,
ihjälslagen av en uppretad folkmassa mitt i Stockholm - mitt på
blanka dagen. Det finns många myter om händelsen, som inte
alltid stämmer med källorna... (Bild: Riddarhustorget 1841.
Konstnär: Ferdinand Tollin, Stadsmuseet i Stockholm)
Greve Axel von Fersen var en mycket känd och omtalad person
under sin egen livstid. Han kom från en av Sveriges finaste
adelsfamiljer och var riksmarskalk och kungens närmaste
medarbetare. Han hade också varit militär och ambassadör. Idag
är han kanske mest känd för sitt kärleksförhållande med
drottning Marie Antoinette av Frankrike.
14. Våldsamma förändringar i samhället 1789-1809
I slutet av 1700-talet och början av 1800-talet hände
många dramatiska saker som påverkade samhället i
Sverige och utlandet. Franska revolutionen 1789 ledde
till republik och inbördeskrig. Många ville avskaffa
kungens och adelns makt och det franska kungaparet
blev avrättade. Revolutionens idéer om frihet, jämlikhet
och broderskap spreds också till Sverige. Gustav III blev
mördad på maskeradbalen 1792, Sverige hade förlorat
Finland 1809 efter långa krig och samma år avsattes
kung Gustav IV Adolf. Han och hela hans familj blev
tvingade att lämna Sverige och bosätta sig utomlands.
Riksdagen valde Gustav III:s bror till ny kung, och en ny
grundlag gjorde slut på det kungliga enväldet.
15. Axel von Fersen ville ha en annan kronprins
Den nye kungen, Karl XIII, var gammal och hade inte några barn
tillsammans med sin fru, drottning Hedvig Elisabeth Charlotta. I
januari 1810 adopterade de prins Christian August av Danmark för
att få en tronarvinge som kunde ta över tronen efter kungen när
han dog. Den danske prinsen fick byta namn till Karl August när
han blev svensk kronprins.
Axel von Fersen var gustavian. Han hade varit lojal med de båda
tidigare kungarna Gustav III och Gustav IV Adolf. Han hade inte
stött statskuppen 1809, men inte motsatt sig den heller. Han
fortsatte som riksmarskalk och närmaste medarbetare till Karl
XIII när han blev kung istället. Men gustavianerna ville hellre att
Karl XIII skulle välja den avsatte kungens son Gustav som
kronprins.
16. Karl August, ursprungligen
Fredrik Kristian August av
Augustenburg, född 9 juli 1768 på
Augustenborgs slott i Danmark,
död 28 maj 1810 på Kvidinge hed,
Skåne, var tredje son till hertig
Kristian Fredrik av Slesvig-
Holstein-Sønderborg-
Augustenborg (vars gren av
oldenburgska huset härstammade
från Kristian III i Danmark) och
hertiginnan Charlotta Amalia av
Holstein-Ploen samt kortvarigt
kronprins av Sverige. Han utsågs
till kronprins genom 1809 års
successionsordning.
17. Han blir enhälligt vald och hans manliga bröstarvingar skall ärva tronen efter
honom. Detta sker vid en upprättad valakt den 28 augusti 1809.
August svarar med en försäkran,
att förbli vid den rena evangeliska läran, att med kärlek och
vördnad ära och lyda Vår nuvarande konung, Carl XIII, att vid val
av gemål följa det som står i regeringsformen, att inte utan
konungens vetskap och tillstånd vistas längre tid utom landet, att
när Vi uppstiger på tronen styra landet efter den fastställda
regeringsformen som antogs den 6 juni 1809.
Detta vill Vi oryggligen hålla och uppfylla så kärt det Oss vara må
och att Rikets Ständer och innebyggare skall vara pliktiga att
efterkomma sin tro- och huldhetsed mot Oss och Våra
efterkommande.
Med egen hand undertecknat C. AUGUST, kronprins av Sverige.
18. Den 9 maj begav sig kronprinsen tillsammans med greve E. Sparre,
överstelöjtnant Holst, och major Forsell på en resa till landets
södra delar. Eftersom kronprinsen innan resan besvärats av
magkrämpor med kräkningar och illamående särskilt på morgnarna
beordrades livmedicus Rossi att följa med. August klagade ibland
över att blodet steg honom till huvudet, särskilt när han ätit eller
blivit upphetsad. Själv trodde han det berodde på hemorrojder och
att han inte var så aktiv som vanligt. Han hade mått ganska bra
under april, men den 10 maj efter middagsmåltiden vid Åby
Gästgiveri besvärades han åter mycket av kräkningar på vägen
mellan Norrköping och Linköping. Middagen hade serverats från
eget kök. Under resan drack han vin, vatten och mjölk. Vid
nattlägret i Linköping rådfrågades professor Lodin, som trodde
prinsens opasslighet berodde på förkylning med tecken på frossa
och förfelad matsmältning. Han blev sämre och den 12 och 13 maj
måste han inta sängen. Den 15 maj fortsatte resan och prinsen
kände sig bättre.
19. Den 22 och 23 maj mår han sämre, men bevistar
Malmö stads borgerskaps middag för honom
trots yrsel och illamående. Fram till den 28:de
klagar han inte, kanske beroende på att han då
träffar sin efterlängtade broder Hertig Fredrich
av Augustenburg. Vid ett tillfälle anförtror han
sig till Holst, att han på grund av svindel inte
känt igen sin bror. Den 28:de maj reste de från
Ramlösa till Hälsingborg, där de tog avsked på
Bryggan.
20. Tronpretendent
På begäran av Karl XIII, som
adopterade honom, antog han
därvid namnet Karl August. Den 22
januari 1810 höll han sitt intåg i
Stockholm, och 24 januari avlade
han på rikssalen sin trohetsed
samt mottog ständernas hyllning.
Tillsvidare nöjde sig kronprinsen
med att iakttaga och bida och lät
ytterst få ana sina framtidsplaner.
Prinsens plötsliga död
omintetgjorde alla eventuella
planer på de olika nordiska
ländernas förening under en kung.
Kvidinge är en tätort i
Åstorps kommun i
Skåne län.
21. Två av de tre skånska regementena deltog i den historiska
exercisen på Kvidinge hed den 28 maj 1810. Karl XIII:s
nyutnämnde arvprins Karl August mönstrade då de skånska
förbanden på sin ”Eriksgata” runt landet. Skånska
husarregementets (K 5) exercisskvadron och de Mörnerska
husarerna (blivande Kronprinsens husarer K 7) skulle rida ut en
attack och kronprinsen anvisades en plats vid sidan. Plötsligt såg
man att han inte kunde hålla sin häst, han tappade såväl tygel
som stigbyglar och strax därpå föll han baklänges av hästen och
dog. Sex månader senare passerade den blivande kronprinsen
Jean Baptiste Bernadotte samma plats.
22. År 1795 blev han överstelöjtnant
vid Smålands kavalleri, år 1801 till
överste och chef för Mörnerska
husarregementet, år 1807
generalmajor, år 1812
generallöjtnant, sedan han år 1811
spelat huvudrollen vid
undertryckandet av det så kallade
bondeupproret i Skåne. År 1816
förordades han på en gång till
befälhavande kaptenlöjtnant vid
Livdrabantkåren, konungens förste
adjutant och inspektör för första
kavalleriinspektionen.
Hampus Elof Mörner (af Morlanda),
född på Gåvetorp i Småland den 4
september 1763, död på Hörningsholm
i Södermanland den 24 februari 1824,
23. Axel von Fersen blev misstänkt för mord på kronprinsen
Karl August blev snabbt populär som ny kronprins. I maj deltog han i en
militärövning på Kvidinge hed i Skåne.
"Han satte sig upp på en häst, och red längs fronten. Knappt hade han likwäl
ridit ett stycke, förrän hatten föll af honom, och några ögonblick derefter
störtade han sielf sanslös af hästen, träffad af ett slaganfall."
Kronprinsens död kom plötsligt och oväntat. Många blev chockade och
sorgsna. Obduktionen visade att Karl August hade dött av naturliga orsaker.
Han hade fått en stroke.
Det började ändå gå rykten om att det var Axel von Fersen som hade mördat
kronprinsen med gift. Ryktena sade också att Axel von Fersens syster, Sofie
Piper hade varit inblandad i mordet. De hade inte stöttat statskuppen 1809
som ledde till att Karl XIII blev kung av Sverige. Många människor trodde att
det var därför de ville mörda den nya kronprinsen.
24. «Han led af en höggradig neurasteni, hvilken
förvärrad genom öfvermåttligt bruk af tobak
och spirituosa,medförde tilltagande
svindelanfall,
hvilka snart nog måste sluta med ett
nervslag. Om man än på vissa håll
gärna såg hans lif ändadt ju förr dess
hellre, behöfde man ej under så gifvna
omständigheter gå naturen i förväg»,
skriver historikern Otto Sjögren.
25. Den 28 maj 1810 åkte kronprinsen till
Kvidinge hed för att se husarexercis.
Han gjorde det från hästryggen, men
då han skulle rida ur vägen för en
attack, förlorade han plötsligt
kontrollen över hästen som satte av i
karriär. Prinsen vacklade i sadeln och
föll omsider baklänges till marken. De
tillskyndande fann honom
medvetslös, upplivningsförsök var
fåfänga, och efter en halvtimme avled
han. Två dagar senare verkställdes
obduktion, som utfördes av hans
läkare Rossi samt tre tillkallade
professorer från Lund. Därvid visades
att dödsorsaken var ett slaganfall
under ritten.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Karl_August#/media/File:Monumentet_i_Kvidinge.jpg
26. Mordet på Axel von Fersen
Den 20 juni 1810 skulle kistan med den döde kronprins
Karl August föras in i Stockholm. Det var ett stort följe
som bildade procession. Kistan stod på en vagn, klädd
med svart tyg. I tåget av människor red soldater klädda i
uniform, och i häst och vagn med glasfönster och en
förgylld krona på taket åkte riksmarskalk Axel von
Fersen. Tåget startade på morgonen i Salem söder om
Stockholm. Det reste förbi Liljeholmen, längs
Hornsgatan och genom Gamla stan mot Stockholms
slott. Där skulle kistan stå fram till begravningen i
Riddarholmskyrkan.
27. Karl XIII hade också en stor del av ansvaret för mordet på
Fersen. Kungen lär ha hatat honom för att han en gång haft en
relation med hans hustru. Dessutom påstods det att han själv
gärna ville bli Sveriges regent 1809 och såg den unga prins
Gustaf som ett hot. Och nu stod man igen utan tronföljare.
Dessutom trodde kungen själv på ryktena om att Karl August
hade blivit giftmördad. Det oroade honom att mördaren kunde
finnas bland de adliga familjer som han själv umgicks med, bland
någon av gustavianerna och att han skulle behöva straffa honom
/ henne. Han oroade sig också för vad omvärlden skulle tycka om
det som hände i Sverige. Kanske hade han redan bestämt sig för
att låta saker och ting ha sin gång den 20 juni eftersom han inte
ville träffa Fersen dagarna innan likprocessionen. Han vägrade
också att låta beväpna soldaterna med skott. Kanske ville
kungen skrämma Fersen eller rentav hämnas på honom. Men att
det skulle gå så långt som till mord hade nog ingen tänkt sig.
28. Så här beskriver generaladjutant Adlercreutz, som hade befälet över stadens
försvar den dagen, i en rapport till konungen.
Sedan det olyckliga ryktet att kronprinsen skulle blivit förgiftad tagit mer och
mer överhand, märktes en jäsning hos allmänheten, som illasinnade personer
försökte att begagna. De ville åstadkomma oroligheter och riktade sitt missnöje
mot vissa personer, som de utpekade som delaktiga i förgiftningsbrottet.
Jag kunde inte förutse de våldsamheter som inträffade, men efter konseljen på
Haga red jag fort till staden. En känsla sa mig att det kunde bli oroligheter. När
jag kom till Kungl. Stallet fick jag höra att det var upplopp och att Hans
Excellensen Riksmarskalken var i fara. Jag red genast över Riddarhustorget till
Stora gatan, där en stor mängd folk samlats. De bullrade och skrek. Jag såg
generalmajor Silversparre, som med fara för sitt liv försökte skydda von Fersen
från slag av käppar och paraplyer. Riksmarskalken var blodig och syntes svag.
Jag talade till folket och lugnade dem och de lyssnade och upphörde med
misshandeln.
29. Jag talade till folket och lugnade dem och de lyssnade och
upphörde med misshandeln. Silversparre lyckades ta
Riksmarskalken till porten i Bergenstrahlska huset. Där kom
några välklädda personer och bad att jag skulle tala till folket, då
de säkert skulle skingras. Jag antog deras råd och fortsatte
framåt Nygatan. Vid Kornhamnstorg stannade jag och uttalade
min erkänsla till folket som följt mig. Jag trodde nu att upploppet
var över och lovade ursäkta folkets olagliga uppträdande inför
kungen. Mängden följde mig med hurrarop mot slottet. På
Riddarhustorget mötte jag Silversparre som berättade att von
Fersen var död. Trots att en folkmängd avlägsnat sig, hade en
annan tillstött och med yttersta raseri fullbordat mordet. Man
ville föra hans lik till avrättningsplatsen.
30. Med tungt hjärta såg jag mig nu tvungen att enligt order göra slut
på upploppet. Jag sände en liten skvadron ur Livgardet till häst att
göra chock. Stora Kyrkbrinken blev rensad, men snart började
stenarna hagla från alla håll och brinken fylldes med folk. Jag
beordrade en pluton från Svea Livgarde att möta våld med våld.
Folket fortsatte sin stenkastning och jag kunde inte hindra den
uppretade soldaten att ge eld. Med några skott var lugnet
återställt.
På norr fortsatte upploppet och jag beordrade det förstärkta
kavalleriet att göra chock, där folk inte frivilligt skingrades. På
detta sätt återställdes lugnet, dock inte utan blodsspillan. Jag
hoppas, att inte många blev dödade även om ett stort antal
skadades och att Konungen ger mig och militären en rättvis
bedömning.
31. Silversparre, som försökte rädda Riksmarskalken kunde
inte få någon hjälp av trupperna, då det rådde sådan
trängsel på gatorna. De trupper som följt efter
processionen fanns på Riddarhustorget och visste inte
vad som hände vid Nygatan. Dessutom har
författningarna till mindre del bestämda föreskrifter, som
gör att militären inte kan fatta egna beslut. Jag hoppas
Konungen inte lägger militären till last för vad som hänt.
De visade sig äga förmåga att möta våld med våld, så
snart order gavs.
Detta undertecknade C. Adlercreutz den 25 juni 1810.
32. Adlercreutz, Carl Johan 1757 - 1815
Överste, senare generalmajor. Greve 1814.
Han blev som 13-åring secundcorpral. Var av finländsk släkt från
Nyland. Deltog i kriget med Ryssland 1808 - 1809 som
generaladjutant. Segrarna vid Siikajoki, Revolaks och Lappo men
även nederlaget vid Oravais är knutna till hans namn. Han var en
av "1809 års män" och ingrep avgörande i statsvälvningen, då
han lät arrestera Gustav IV Adolf för att förhindra dennes avresa
till södra armén och därmed ett inbördeskrig. Adlercreutz blev
statsråd och general 1810 och deltog som generalstabschef i
fälttåget mot Napoleon 1813 samt vid norska fälttåget 1814. Han
tilldelades Läckö kungsgård på 50 år. Läckö slott döptes då om
till Siikajoki.
33. Gratis brännvin och uppretad stämning
Många människor var ute på gatorna i Stockholm den här
dagen för att titta på följet med kistan. Det fanns gratis
brännvin och stämningen var ganska spänd och irriterad.
När processionen kom på Hornsgatan var det några som
kastade stenar och mynt mot Axel von Fersens vagn.
Flera fönsterrutor gick sönder på vagnen. I Gamla stan
var det några i folkmassan som slog på vagnen och
misshandlade riksmarskalken. Några ska ha slagit
honom med käppar. Nu var alla vagnens fönsterglas
krossade.
34. Vid Stora Nygatan lämnade Axel von Fersen vagnen. Han
sökte skydd i ett hus men folkmassan var hotfull och
krävde att han skulle komma ut. En militär försökte följa
honom till Rådhuset i Bondeska palatset intill
Riddarhuset för att komma undan våldet. Den uppretade
folkmassan hämtade ut honom därifrån också.
Ute på Riddarhustorget fortsatte misshandeln av Axel
von Fersen. Han hade nu fått kläderna avslitna och
blödde från flera sår på kroppen. Han föll ihop på marken,
men misshandeln fortsatte ändå. Axel von Fersen dör till
sist av våldet och blir liggande på torget.
35. Misshandeln fortsatte också efter att Axel von Fersen
dött. Flera vittnen berättar att personer har hoppat på
hans bröstkorg. Någon menar att det var då han dog.
Andra menar att han redan var död när det hände.
Vittnen är inte överens om vem som mördade Axel von
Fersen
Det fanns många vittnen till misshandeln. De blev
förhörda senare och fick sina berättelser nedskrivna.
Några pekade ut Otto Johan Tandefeldt som en av de
pådrivande i misshandeln. Otto Johan Tandefeldt kom
från Finland och var matros på ett fartyg som skulle
segla från Stockholm några dagar senare.
36. Men, många av vittnena
som tror sig ha sett
Tandelfeldt hoppa på Axel
von Fersens bröstkorg
säger att de inte är helt
säkra. De vill inte gå ed
på att det verkligen var
han. Flera säger ändå att
det var någon som liknade
Tandefeldt, som var från
Finland eller som var
klädd som sjöman.
Fersenska mordet.
Okänd konstnär. Original
i olja: Västanå slott.
37. Kommissarie Alegren berättar hur en man
som kallade sig för Tandefeldt och som
var klädd i sjömanskläder pratade om att
han varit med och misshandlat Axel von
Fersen. Andra har sett en person som
liknade Johan Otto Tandefeldt, men som
hade officerskläder på sig, med
mässingsknappar eller medalj. Kapten
Skotte säger sig ha sett en finländare
med randig sjömanströja som berättade
att han
För att knyta Otto Johan Tandefeldt till
brottet handlar en del av utredningen om
vilka kläder han hade på sig den 20 juni.
Otto Johan Tandefeldt själv och hans
hyresvärd, Elisabeth Almberg, är båda
säkra på att han hade en grön tröja av
manchester på sig.
Efter nio års fängelse
vid Nya Älvsborgs
fästning, blev Tandefelt
benådad av kung Karl
XIII och fick sedan hjälp
att fly till Amerika, då
under namnet
Pettersson. Tandefelt
var brorson till Adolf
Tandefelt.
38. Var Tandefeldt ensam skyldig till mordet?
Otto Johan Tandefeldt och tre andra personer blev dömda för att ha
misshandlat Axel von Fersen så att han dog. I många av de senare
berättelserna om mordet på Axel von Fersen är det bara Tandefeldt som är
skyldig, genom att han på Axel von Fersens bröstkorg så att han dog.
Berndt von Schinkel skrev boken Minnen ur Sveriges nyare historia, del V,
1853-1854. Där pekar han ut Otto Johan Tandefeldt som den skyldige
mördaren. Berndt von Schinkel skriver att
"Tandefeldt gjorde slut på
detta fasaväckande
skådespel, i det han med
begge fötterna hoppade upp
på och knäckte den olyckliges
bröst, hvilket med detsamma
drog sin sista suck..."
39. Det hade gått mer än 40 år när Berndt von Schinkel skrev ned sin
berättelse om händelserna den 20 juni 1810. Enligt honom själv
var han ögonvittne till mordet på Axel von Fersen. Det är möjligt
att det var så, men han finns inte med som vittne i utredningen
av mordet 1810. Av de samtida vittnesmålen är bilden inte lika
klar, eftersom flera av de vittnen som tror att de sett Tandefeldt
inte är helt säkra på att det var honom de såg.
Vem eller vilka mördade Axel von Fersen 1810?
Den 20 juni 1810 bröt det ut kravaller i Stockholm och Sveriges
riksmarskalk greve Axel von Fersen lynchades på
Riddarhustorget. I jakten på mördarna förhördes cirka 900
personer o…
40. Axel von Fersens kropp
blev obducerad av
läkare senare. De
konstaterade att han
hade många sår och
flera brutna revben. De
flesta revbenen hade
brutits efter att han
hade dött.
"Ehuru ingen af
ofwanbeschrefne schador
särschilt kan anses absolut
dödande, tro wi oss med
wisshet kunna påstå, att
summan af dem [---] utgör här
en absolut döds ordsak."
Kroppen obducerades
41. Läkarna konstaterade att det var hela den utdragna misshandeln
som ledde till riksmarskalkens död men kunde inte säga att det
var något särskilt slag eller spark mot honom som hade varit
avgörande. I rättegången som följde efter mordet blev fyra
personer dömda för att ha deltagit i misshandeln.
Under hösten 1810 slog Svea hovrätt fast att ryktena om Axel von
Fersens inblandning i Karl Augusts död hade varit falska.
Kronprinsen hade dött av naturliga orsaker och både Axel von
Fersen och Sofie Piper var helt oskyldiga till anklagelserna om att
ha mördat honom.
Axel von Fersen fick en hedervärd begravning. Kistan fördes i
procession från Kungliga slottet till Riddarholmskyrkan.
42. Hans namn var Johan Otto Tandefelt eller Petterson. Han var 28
år gammal och född i Finland. När han var fem år gammal dog
hans pappa Peter Tandefeldt. Modern levde ännu 1810. År 1798
togs Johan in i Hapaniemi krigsskola och samma år blev han
sergeant vid Tavastehus regemente. Han lämnade snart
krigsskolan och arbetade som matros på båtar till Frankrike och
Medelhavet. När Ryssland anföll Finland 1808 tog han värvning,
blev tillfångatagen men strax frigiven. Kort därefter blev han
tillfångatagen en gång till. Av rädsla för att bli igenkänd av
ryssarna ändrade han sitt efternamn från Tandefeldt till
Pettersson. Efter att ha åter ha blivit frigiven kände han sig inte
säker i Finland utan reste så fort han kunde till Sverige. Den 13
juni 1810 kom han till Stockholm där han omedelbart tog hyra
som matros på en båt som ämnade sig till England.
43. Bilden visar en sida ur
sjömansrullan som tillhörde
fartyget ”Stockholm”. Kaptenen
hette Frese och har noterat om
matrosen Johan Otto Pettersson
att han var 28 år gammal, att han
hyrts för 10 månaders arbete och
att han var född i Tavastehus län.
Längst ut till höger skrev
kaptenen:
Rätta namnet är Tandefeldt,
arresterad för delagtighet i mord.
Mordet var lynchningen av
riksmarskalk greve Axel von
Fersen.
46. Epitafiet som restes vid Löfstad slott av hans syster Sophie Fersen bär två
inskrifter:
”
Åt en oförgätelig broder
mannamodet uti hans sista stunder
den 20 junij 1810
witna om hans dygder och sinnes lugn.
„
”
I dessa neider där han fordom niutit
wänskapen och friden
skall hans skugga
af wälsignelse och tårar.
„
Axel von Fersen d.ä. och d.y. är tillsammans med andra släktmedlemmar
gravsatta i Ljungs kyrka mellan Linköping och Motala i Östergötland.
https://sv.wikipedia.org/wiki/L%C3%B6fstad_slott#/media/File:L
%C3%B6fstads_slott,_den_10_december_2008,_bild_9.JPG
48. År 1801 fick regementet
namnet Mörnerska
husarregementet, i
samband med att Hampus
Mörner blev
regementschef. Den 7
december 1813 spelade
regementet en viktig roll
för den svenska segern i
slaget vid Bornhöft.
49. Redan då likprocessionen passerade Södermalm
kastades stenar på den förgyllda vagnen med
riksmarskalken. Stenarna krossade vagnens glas och
träffade greven, bland annat i huvudet. Vid Hornsgatan
tilltog kravallerna och det alltmer tilldragande folket
kallade Fersen "mördare" medan stenar och mynt
kastades mot vagnen. Vid Kornhamnstorg eskalerade
stenkastningen mot vagnen och hela Stora Nygatan var
fylld av den upprörda folkmassan. Vid de första
tvärgränderna på Stora Nygatan rusade den med käppar
beväpnade mobben fram till Fersens vagn och inledde
misshandeln. Vid det ögonblicken var alla sju fönster i
riksmarskalkens vagn sönderslagna.
50. Vid Stora Gråmunkegränd kopplades hästarna bort från Fersens
vagn, medan resten av det omedvetande liktåget fortsatte upp
mot slottet. Huset intill där Fersens vagn stod var det så kallade
Hultgrenska huset, Stora Nygatan 6 (idag Stora Nygatan 1), vilket
ägdes av Hultgren från poliskåren. Portvakten hette Bartholin
och lyckades dra med sig Fersen in i huset, där det fanns en
krog.
Nils Djurklou avporträtterad 1805 iklädd Svea Livgardes uniform
för en kapten.
Stämningen på krogen blev dock snabbt hätsk och trots
hovmarskalken Isaac Lars Silfversparres (som förde befäl över
garnisonen i Stockholm) närvaro förvärrades situationen alltmer.
Silfversparre drog med sig von Fersen i riktning mot Bondeska
palatset för att där försöka få von Fersen i säkerhet.
51. Under tiden fortsatte dock misshandeln. I folkmassan
förlorade Fersen greppet om Silfversparres arm och blev
åter misshandlad, varvid Fersen bad om hjälp av general
Eberhard von Vegesack, som också försökte hjälpa
Fersen, men dennes häst stegrade sig och därmed
förlorade Fersen greppet om tyglarna. På
Riddarhustorget stod Svea livgarde uppställt med för fot
gevär och Fersen fördes av Ehrengranat mot soldaterna,
till vilka Fersen ropade: "Gossar, fräls mig." Fersen
sprang in mellan de uppställda leden och några av
soldaterna försökte till en början hjälpa von Fersen
genom att rikta bajonetterna mot folkmassan,
52. Major Nils Djurklou, som förde befälet över manskapet,
gav order att soldaterna skulle falla tillbaka in i leden,
vilket skedde. Ehrengranat försökte förmå Djurklou och
major Carl Lovisin att undsätta Fersen, men dessa hade
endast svarat att de inte hade order till det och
samtidigt yttrade Lovisin att det var olyckligt att
soldaterna inte hade sina gevär laddade. Karl XIII hade
låtit förbjuda att skarpa skott fick användas av
militärerna under kronprinsens begravning, fastän han
mottagit två varningar om vad som skulle hända med
riksmarskalk von Fersen. Kort tid efter detta låg Axel
von Fersen ihjälslagen på Riddarhustorget och ingenting
hade gjorts av Svea livgarde för att rädda honom.
53. Pöbeln, som attackerat och dödat von Fersen
skingrades inte efter mordet, utan folksamlingen fanns
kvar på Riddarhustorget under hela dagen och
eftermiddagen. Det rådde hätsk stämning på torget och
fler och fler ropade att "det minsann fanns fler andra
herrar, som borde stå till svars". General Carl Johan
Adlercreutz, som tidigare bevittnat misshandeln av Axel
von Fersen, beordrade att en division sexpundiga
kanoner skulle ställas ut på Riddarhustorget och
samtidigt lät han beväpna samtliga militärer.
Adlercreutz befallde folkmassan att lämna torget, men
han möttes av hånrop.
54. Adlercreutz lät då Svea livgarde marschera ut och då
skingrades folket och situationen lugnades fram till
klockan fyra på eftermiddagen. Karl XIII ville utfärda
en proklamation, men oroligheter tilldrog innan denna
var klar. Folk drogs till slottet och då lät Adlercreutz
ladda skarpt samt rulla fram två trepundiga kanoner
och sade till den upprörda folkmassan att han hade för
avsikt att använda vapnen. Folket svarade med att
slänga stenar mot soldater och befäl och även
Adlercreutz fick stenar mot sig, då denne försökte tala
till folket. En liten skvadron ur Livgardet till häst gjorde
en chock och därmed kunde Stora Kyrkobrinken rensas
på folk.
55. Kyrkobrinken fylldes dock snart igen och en
pluton av Svea livgarde öppnade eld mot den
angripande folkmassan. På norr fortsatte
kravallerna och Adlercreutz lät kavalleriet göra en
chock och därmed lugnades situationen. Under
dessa kravaller stupade tre soldater och ett antal
ur folkmassan dog och skadades. Drottning
Charlotta skrev dock därefter om "hundratals
dödsoffer". Om händelsen och sina vidtagna
åtgärder, skrev Adlercreutz i en rapport den 25
juni 1810.
56. Efter mordet på von Fersen hölls rundliga utfrågningar med över
900 personer, men utredningen ledde ändå bara till att ett fåtal
delaktiga kunde utpekas. Skeendet hade varit kaotiskt.
Antagligen fanns två konspirationer i kravallerna; en som ville
åstadkomma en svensk revolution, en annan som bara ville
krossa gustavianerna genom att låta gripa von Fersen, och
kanske med falska dokument "avslöja" gustavianernas kupplaner.
Gustavianerna ville ha Gustav IV Adolfs son prins Gustaf som
kronprins, och deras motståndare, 1809 års män, vilka legat
bakom Gustav IV Adolfs avsättning, ville förhindra detta. "1809
års män" önskade få nästa riksdag (då Bernadotte sedermera
valdes till kung) förlagd utanför Stockholm för att skapa politisk
förvirring. Sannolikt tappade konspiratörerna kontrollen över
situationen.
57. Mordet på Axel von Fersen har senare kommit att beskrivas som
"Den svenska vanärans botten" och trots att man har kännedom
om vad det var som skedde under mordet, dömdes endast fyra
personer i den kommande rättegången, däribland
finlandssvensken Otto Johan Tandefelt (9 års fängelse), som
krossade von Fersens bröstkorg under lynchningen.
