En intervju med Mohsen Kadivar, en av frontfigurerna i den av gröna rörelsen i Iran.

1.
Regimen kommer att falla
Mohsen Kadivar (Foto: Hamed Saber)
Det har gått 31 år sedan den iranska revolutionen i Iran. Den gängse bilden av Iran är en
modern västorienterad monarki, en avbild av den persiska mytologin bäst skildrad i
Ferdowsis Shahnameh, som hastigt kidnappades av en banditgäng av fanatiska,
våldsbenägna muslimska präster med ett sjudande hat mot allt modernt, jämlikt och
västerländskt. Båda dessa motsatser utgår från Orientalismens stereotypa bild av den
muslimska världen som tidslös och diffus, oföränderlig och orörd, irrationell och
bakåtsträvande. Den gängse föreställningen om pre- och postrevolutionära Iran är
naturligtvis långt ifrån sanningen. Iran under den despotiska Shahen var inte ett kapitel ur
'Tusen och en natt' även om otaliga politiska fångar spenderade långt fler nätter i Shahens
fängelser - om inte de avrättats dess för innan. Klassklyftorna var enorma, utbildningsgraden
låg och bara några få procent av landets kvinnorna förvärvsarbetade och åtnjöt ett
ekonomiskt oberoende gentemot deras män. Den iranska revolutionen bar med sig något nytt
- en jämlikhetstanke som spreds bland det folk som strax skulle resa sig mot sin förtryckare
och en förlegad monarki.

2. Revolutionen 1979 innebar en en enorm social, ekonomisk och politisk omvälvning.
Urbanisering, industrialisering, ökad bildning, ett genompolitiserat samhälle och ett
teokratiskt system som överlevt ett åttaårigt krig med grannlandet Irak, omvärldens
sanktioner och upprepade militära hot från väst. Revolutionen har också skapat en bildad ung
generation iranier som hungrar efter sociala, kulturella och politiska friheter. Så när den före
detta premiärministerns Mir Hosein Mousavi ställde upp mot den sittande presidenten
Ahmadinejad var det upplagt för dramatik. Nu har en pånyttfödd demokratirörelse, själv en
frukt av revolutionen och beväpnad med dess gamla symboler, på allvar utmanat det religiösa
och politiska etablissemanget. Kraven är pressfrihet, frisläppande av politiska fångar och
avskaffande av dödsstraffet.
Vi har fått tag på en av den gröna rörelsens ansikten, filosofen och teologen Mohsen Kadivar
som idag undervisar vid Duke University på den amerikanska östkusten. Vi samtalade om den
senaste tidens protester, västs Mellanösternpolitik och demokratirörelsens framtida
utmaningar.
Sedan presidentvalet i juni 2009 befinner sig Iran i en djup politisk kris. Vad
har egentligen hänt?
Vi ser en radikal förändring i människors medvetande. Folk vet mer idag. Den gröna rörelsen
frammarsch har också resulterat i att människor vågar konfrontera. De är inte längre rädda för
regimen. Innan den gröna rörelsen var det omöjligt att kritisera regeringen, den andlige
ledaren Khamenei eller den omvalde presidenten Ahmadinejad. Men nu visar allt fler iranier
att de inte accepterat den här administrationen.
Du har tillsammans med fyra framstående intellektuella lagt fram det som idag
kallas den gröna rörelsens politiska manifest. Det består av 10 krav, bland
annat pressfrihet, frisläppande av alla politiska fångar och omval. Är detta en
uppmaning till att störta den iranska regimen?
Vi har försökt lyfta fram den gemensamma nämnaren inom proteströrelsen och vi har haft den
iranska konstitutionen som utgångspunkt. Det fanns andra krav men vi valde att inte nämna
dem i deklarationen. Varför? Jo, därför att vi vill använda den fulla potentialen i en
konstitutionens som regimen inte kan bekämpa. Om vi skulle vilja gå ännu längre så krävs en
regimförändring. Och en sådan görs inte så lätt. Då krävs verktyg som vi idag saknar. Vår
deklaration är också ett stöd till Mir Hossein Mousavis krav om bland annat omval.
Vad skulle du anse som en politisk seger för den gröna rörelsen?
Det är en bra fråga. Enligt Mir Hosein Mousavi går vi mot en seger om regimen accepterade
vilken som helst av de krav som den gröna rörelsen lagt fram. Jag håller med Mousavi. Men
regimen har hittills inte accepterat något av kraven. Det är en diktatur som vi har att göra med.
Om vi skulle lyckas med att frige de politiska fångarna så skulle jag se det som en stor seger.
Eller om vi kunde återinföra pressfrihet. Alla de krav som presenterats, utan någon inbördes
rangordning, skulle vara en seger. Det gäller också kravet på ett omval.

3. Om vi tittar tillbaka i Irans 1900‐tals historia hittar vi många sociala rörelser.
Rörelsen som drev genom den konstitutionella revolutionen, Tudeh‐partiet,
Mossadeqs Nationella Front och den islamiska revolutionens massrörelse är det
mest kända exemplen. Ser du några likheter mellan den gröna rörelsen och
dess föregångare?
Den gröna rörelsen är väldigt speciell. Den är på många sätt väldigt olik andra rörelser
samtidigt som det naturligtvis finns beröringspunkter, i synnerhet med den islamiska
revolutionen. Det finns en hel del retorik och symboler som är nästintill identiska.
Skillnaderna ligger i att gröna rörelsen fram till nu i stora delar varit isolerad till en
samhällsgrupp som är urban och som kan sägas till höra en bred medelklass. Den vill ha en
exakt och precis demoktati. Denna egenskap kan man inte hitta i den tidigare rörelser, varken
i den islamiska revolutionen, i rörelser för nationalisering eller under konstitutionella
revolutionen. Det gemensamma slagordet då var rättvisa. Nu är våra slagord rättvisa men
också demokrati, respekt för mänskliga rättigheter. Den gröna rörelsen har också avhållit sig
från våldsanvändning, på så sätt verkar den de facto inom konstitutionens ramar.
Den gröna rörelsen är präglad av kvinnorörelsen. Kvinnor deltar aktivt i
protestera och Neda Agha‐Soltan, en ung kvinna som mördades av regimen, har
blivit rörelsens internationella symbol. I motsats till kvinnorna, finns det lite
som tyder på ett organiserat deltagande från arbetarrörelsen. Beror detta på
en brit på rapporteringen eller är det arbetarrörelsen som är frånvarande?
Jag tror att det är arbetarrörelsen som inte har kunnat delta. Det beror delvis på den gröna
rörelsens tydliga förankring inom medelklassen. Jag vill också påpeka att det är främst
kvinnor tillhörande medelklassen som har deltagit i protesterna. Kvinnors deltagande är dock
oerhört viktigt. I Iran har det alltid varit så att protesterna växt när kvinnor har valt att aktivt
delta. Det har gjort det svårare för männen att då låta bli och stanna hemma. Men idag återstår
det mycket arbete för att sprida protesterna till andra grupper.
Det har pågått en livliga debatt rörande stödet för regimen. Vissa säger att
Ahmadinejad har stöd bland 25 procent av den iranska befolkningen. Vad är
din bedömning?
Jag anser att siffran 25 procent är optimistisk. För det första människor stöder inte
Ahmadinejad, utan administrationen. Vi måste komma ihåg att i Iran är regimen mycket mer
än en president. Jag bedömer att stödet för administrationen är runt omkring 15 procent. Men
de är organiserade, de får betalt och har institutioner som Basij. Ahmadinejad har också gjort
stora utbetalningar ur statskassan för sin egen politiska vinning. Det sägs, och jag anser att det
ligger något i det, att han förstörde landet ekonomi under sin period. Den gröna rörelsen
opponerar sig är alltså mot en president som spred mycket pengar bland fattiga istället för att
investera i till exempel den viktiga basindustrin. Och dessa fattiga människor stödde honom,
inte för att de stödde hans politik eller administrationen utan för att de fick betalt. Det är
förstås svårt att på ett bra sätt förklara detta för den fattiga grupper som kortsiktigt gynnats av
denna politik.

4. Det finns uppenbara konflikter inom den iranska regimen. Hur skulle du
beskriva skillnaden mellan de olika fraktioner i denna interna maktkamp?
Idag har vi otillräcklig information om vad som pågår inom regimen. Men vi kan se att de är
djupt oeniga. Vi kan urskilja två motsatta läger, radikalkonservativa och moderata
konservativa. Bland radikalerna hittar vi Revolutionsgardet (IRGC) och delar av
prästerskapet, till exempel Mesbah Yazdi och Mohammad Yazdi, två lärare vid seminariet i
Qom, och en rad imamer som leder fredagsbönder runt om i landet. Men majoriteten av
regeringen och deras anhängare tillhör gruppen moderata konservativa. Parlamentets talman,
Teherans borgmästare och den före detta kommendören i IRGC, Mohsen Rezai, tillhör den
moderata fraktionen. Även om Khamenei har försökt att inta en mittenposition, har han i
praktiken närmat sig de radikala inom regimen. Den gröna rörelsens mål är att dra honom
närmare de moderata krafterna. Vi hoppas på att konflikten fördjupas så att folket kan få lite
mer handlingsutrymme.
Det pratas ofta om det militärindustriella komplexet för att beskriva
kopplingen mellan USA:s ekonomiska, politiska och militära maktsfärer.
Samma fenomen återfinns i Iran. Vad är IRGC roll i dagens Iran?
Under revolutionens första årtionde, under Ayatollah Khomeinis tid vid makten, hade IRGC
ingen politisk makt. Ayatollah Khomeini förbjöd dom från att delta i den iranska politiken.
Men under de senaste 20 åren, då Khamenei fått en försvagad ställning och inte kunnat
besvara den tunga kritiken, har han skapat ett utrymme för IRGC och IRGC har tagit steget in
på den politiska arenan. Hashemi Rafsanjani begick ett stort misstag under sin tid när han
tillät IRGC att delta i landets ekonomi. Idag har IRGC tre dimensioner; ekonomisk, politisk
och militär. Ingen kan konkurrera med dem om dessa områden. Vi är rädda för att Iran
kommer att gå samma öde som Pakistan tillmötes under IRGC:s styre.
I en intervju i samband med vinterns oroligheter sade du att den iranska
regimen kommer att falla. Vilka tecken på det ser du idag?
Det stämmer. I en intervju med Der Spiegel förklarade jag att regimen kommer att falla men
jag sade aldrig när. Jag grundar mitt påstående i regimens orättvisa karaktär. De regimens
orättvisor som kommer att bli dess oundvikliga fall. Om du frågar människor på Irans gator,
så märker du snabbt att alla medvetna om att det finns politiska fångar i Iran, att
universitetsstudenter misshandlas, att det inte får finns fri media. Det kommer att bli regimens
fall.
Strax efter det bestridda presidentval, krävde den gröna rörelsen omval. Sex
månader senare har rörelsen fått ett politiskt manifest. Vad är rörelsen nästa
steg?
Som du vet har regimen ökat trycket på oppositionen. Flera politiska fångar har dömts till
döden. Två har redan avrättats och ytterligare nio står på tur. Vi försöker stoppa dessa
avrättningar. Det är ett första och omedelbart nästa steg. Zahra Rahnavard, fru till Mir
Hossein Mousavi, har i en deklaration bett att alla politiska fångar ska släppas. Detta med
anledning av 31-årsdagen av den islamiska revolutionen som sammanfaller med 11 februari.
Alltså, för oss är ett avskaffande av dödsstraffet och frisläppande av de politiska fångarna, i
synnerhet de kvinnliga, akuta frågor.

5. En del av gröna demokratirörelsen har gjort det väldigt tydligt att den
protesterar utifrån ett tydligt sekulärt ståndpunkt. Vad är dina tankar om ett
politiska system som driver bort religionen från den politiska sfären in den
privata?
Det där är en åsikt som är vanlig bland en del unga iranier och de som bor utanför Iran. Men
majoriteten av iranierna håller inte med. Jag menar inte att de stödjer eller accepterar
diktaturen men de inser att det finns ett politiskt alternativ mellan sekularism och religiös
despotism. Jag har många gånger sagt att det inte finns någon koppling mellan sekularism och
demokrati och inte en heller ett samband mellan islam och diktatur. Ett sekulärt
samhällssystem kan vara despotiskt samtidigt det kan finnas respekt för religioner som islam
inom ramarna för en demokrati. Innan revolutionen 1979, när prästerskapet inte aktivt deltog i
politiken, hade vi despotism inom en sekulär diktatur. Efter revolutionen har vi en religiös
diktatur. Det viktigaste är att en regering med stöd hos majoriteten av befolkningen.
Regeringen måste skydda etniska och religiösa minoriteters rättigheter, försvara lika
rättigheter för alla iranier oavsett religion, kön, etnisk eller social bakgrund. I ett framtida
demokratiskt Iran kan ingen person eller grupp åberopa gudomliga rättigheter för att få
igenom sitt politiska program. Om vi tror på detta, då kan vi skapa en demokratisk stat som
respekterar islamiska värderingar. Jag kommer alltid att tänka på den iranska konstitutionens
första utkast från 1978. Den ändrades senare men i det första utkastet fanns det ingen plats för
Velayat-e Faqih eller väktarrådet. Det utkastet var islamiskt, republikanskt och demokratiskt.
Det fanns ingen plats för den diktatur som vi ser idag.
Det florerar rykten som säger att libanesiska Hezbollah hjälper regimen slå
ner protesterna. Finns det någon sanningshalt i dessa rykten? Om inte, vad
finns det för motiv bakom ryktet?
Det är min starka övertygelsen att detta endast är påhittat och ett rykte. Kanske ligger
sionistiska journalister bakom ryktet. Det har också lagts ner energi för det ska få spridning
inne i Iran. Jag har också fått många e-post som upprepar med budskapet och jag misstänker
att det finns en organiserad kampanj. Jag har dock hittills inte sett några dokument som
bekräftar dessa rykten. Det libanesiska folket har sina egna problem. Igår mottog jag dock ett
väldigt fint uttalande undertecknad av nittio libanesiska intellektuella som visade sitt stöd för
den gröna rörelsen. Men det finns två läger i Libanon. De som stödjer rörelsen och de som är
anhängare av regimen. Libanon liknar på så sätt andra länder i regionen. Men som sagt, jag
anser inte att ryktet är sant.
En aktuell fråga är Irans kärnenergiprogram. Har ett demokratiskt Iran rätt
till civilkärnkraft eller till med en atombomb?
Det beror helt på vad som är i det iranska folkets intresse. Det finns inga problem i ett
demokratiskt Iran. Det som oroar oss är när diktaturen inte agerar i folkets intresse. Och folket
vill inte ha en atombomb. Vår religion tillåter det inte. Det är svaret på din fråga. Men jag vill
ändå utveckla resonemanget. Väst misstänker att Iran försöker skaffa sig kärnvapenkapacitet.
Men det finns redan idag länder i regionen som har kapacitet. Det finns länder som har färdiga
atombomber i sin arsenal. Jag pratar om Israel. Så länge Israel har atombomber finns det inget
utrymme för sådana diskussioner. Mitt råd till fredspristagaren president Obama är att ta
initiativ till en global nedrustning, där USA och Israel tar täten. Då skulle ingen i

6. Mellanöstern längre tveka om Obamas intentioner när han pratar om fred och nedrustning.
Väst uppvisar en strategi som kännetecknas av dubbla måttstockar.
Händelserna i Iran påverkar världen och många följer utvecklingen på nära
håll. Vad kan människor utanför Iran göra för att stötta en politisk
förändring?
Jag anser inte att demokrati kan exporteras till Iran från USA och väst. Detta är en
angelägenhet för iranierna själva. Det enda som folk utomlands kan göra är att inte erkänna
den nuvarande presidenten. Kom ihåg att han inte har någon legitimitet. Men för att vara helt
ärlig, finns det någon president i Mellanöstern som är legitim. Är Egyptens Hosni Mubarak
bättre än Ahmadinejad? När det gäller iranier utomlands, så borde dom förstås
uppmärksamma sina landsmäns krav. Men det finns också inslag av radikalism. Avståndet till
rörelsen är stor och många har misslyckats att identifiera rörelsens minsta gemensamma
nämnare. Det finns orealistiska förhoppningar och många försöker projicera sina egna
politiska program på den gröna rörelsen. Rörelsen befinner sig ett tidigt stadium och vi måste
hitta gemensamma nämnare istället för att lyfta fram alla politiska krav på en gång.
Du har spenderat flera år i exil nu. Vad krävs för att du ska återvända till Iran?
Min plan är att åka tillbaka till mitt hemland. Iran är mitt land. Men när det blir av vet jag inte.
Jag är inte rädd för vad som kan komma att hända. Jag har inte deltagit i något som jag ångrar
och jag kritiserar regimen lika mycket idag som när jag var kvar i landet.
Thaher Pelaseyed
COPYRIGHT © 2010 THAHER PELASEYED