![Carl von Linné 1707-1778 ,[object Object],[object Object],[object Object]]()
Recommended
More Related Content
What's hot
What's hot (20)
Viewers also liked
Viewers also liked (6)
Similar to Klassificering
Klassificering
- 1. Klassificering Att sortera organismerna
- 3. Organismvärlden Arkéer Bakterier Eukaryoter Protister mfl Svampar Växter Djur
- 13. Växter Mossor Kärlkryptogamer Fröväxter
- 15. Mossornas indelning Mossor Levermossor Nålfruktsmossor Bladmossor
Editor's Notes
- Gröna runda är MRSA stafylokocker=sjukhussjukan Gröna avlånga med pili är salmonellabakterier De spiralvridna är borrelia spirochete
- Bakterier har bara en kromosom som ligger i en veckad ring. Många bakterier har även extra DNA i form av plasmider. Plasmider är små DNA-ringar med ett fåtal gener. Dessa kan bära på information för tex resistens mot antibiotika. Plasmider kan föras över till en annan bakterie genom en slags parning. Ofta används pili då för att hålla samman bakterierna med varandra. Plasmiden kopieras och förs över till den andra cellen. Bakteriernas energiomsättning sker i cellmembranet, hos större celler (eukaryoter) sker det i särskilda organeller som kallas mitokondrier. Bakterier kan ha rörelseorgan flageller. Man vet att de kan röra sig mot eller från ett område: Fototaxis- rör sig mot/från ljus (fotoreceptor), främst hos fotosyntetiserande bakterier. Chemotaxis- kan känna av kemiska gradienter och rör sig mot/från vissa ämnen. Flagellen rör sig som en propeller och drivs mha en protonpump.
- Cellväggen är inte helt stel, jmf med lädret på en fotboll. Grampositiv- kraftig tät cellvägg av peptidoglukan (kan vara upp till 40 lager). Många tvärbindningar mellan peptidoglukaner. Gramnegativ- glesare cellvägg (1-2 lager peptidoglukan), yttre membran. Penicillin påverkar bildningen av nya tvärbindningar mellan peptidoglukaner, men bryter inte redan existerande. Viktigt att välja rätt antibiotika till rätt bakterie.
- Vid ogynnsamma förhållanden så kan vissa bakterier bilda sporer. Detta innebär att DNA omsluts av en tjock och mycket motståndskraftig cellvägg i många lager. Denna cellvägg är tålig mot extrema temperaturer, uttorkning, syror och många kemikalier.En spor kan ligga vilande i många år. När levnadsförhållanden har blivit lämpliga kan sporen börja gro, cellmembran och cellvägg växer till och det blir till slut en ”vanlig” bakteriecell som förstör sporväggen.
- Schematisk bild över en typisk eukaryot cell, som visar cellens subcellulära komponenter. Organeller: (1) Nukleol (2) Cellkärna (3) Ribosom (4) Vesikel (5) Korniga endoplasmatiska nätverket (6) Golgiapparaten (7) Cellskelettet (8) Glatta endoplasmatiska nätverket (9) Mitokondrie (10) Vakuol (11) Cytoplasma (12) Lysosom (13) Centriol
- Volvox (Grön alg) Botryocladia,"red grapes (rödaktig alg) Foraminifer ( Wolbachia ) Amöba Fragellaria (staketliknande) Ceratium (eifeltornet) Macrocystis (blåstång) Toffeldjur (Paramecium )
- Malaria: En mänsklig infektion av malaria börjar med att en mygga av släktet Anopheles suger blod . När myggan suger blod sprutar den samtidigt in saliv som är avsett att utvidga kärlen omkring stickstället samt förebygga koagulering . Tillsammans med myggans saliv följer det första stadiet i den mänskliga halvan av malariacykeln: sporozoiten . Redan en halvtimme efter att parasiterna tagit sig in i blodomloppet har de gömt sig i levern där de ombildas till schizonter . Schizonterna börjar dela sina cellkärnor och organeller för att bilda nya dotterceller. När många dotterceller bildats brister schizonten och släpper ut i blodomloppet de dotterceller, merozoiter , som den har bildat. Detta tar omkring 5-7 dagar. I blodomloppet tar sig moerozoiterna in i de röda blodkropparna där de bildar sitt ringstadium: trofozoiten . Trofozoiterna sönderdelar ("äter") hemoglobinet i blodkroppen för att tillgodogöra sig de näringsämnen den behöver för sin reproduktion (grek. trophe = näring). Efter detta kan den bilda två olika stadier; dels kan den bilda en ny schizont i blodcellen som bildar fler merozoiter, dels kan den (mera sällan) övergå till den haploida formen som är inblandad i könslig reproduktion : Gametocyten . Gametocyterna ligger kvar i blodkropparna och väntar på att en ny Anophelesmygga ska suga blod från den sjuke för att sedan i tarmen på myggan utvecklas till gameter som är de mogna könscellerna. En hanlig och en honlig könscell går ihop till en zygot . Zygoten utvecklas till en ookinet som har förmågan att röra sig. Den borrar sig in i myggans tarmvägg och bildar där ett slags sporozoiternas schizont, en ovocyst . Av varje ovocyst bildas runt tusen sporozoiter som släpps lösa när ovocyten brister. De färska sporozoiterna tar sig till myggans salivkörtlar och är efter det redo att börja om malariacykeln på nytt. Inkubationstiden är vanligen 1-4 veckor, men kan i undantagsfall vara flera år. Svår frossa och plötslig feber är det vanligaste symptomet, men ofta också illamående, kräkningar, huvudvärk, diarré, sjukdomskänsla och muskelvärk. Sjukdomsbilden är svår att särskilja från vanliga virusinfektioner i tarmen och influensa. Eftersom det krävs laboratorieutrustning för att ställa en säker diagnos är det viktigt i malariadrabbade områden att alltid söka omedelbar sjukvård om feber skulle uppkomma. I de klassiska (men ovanliga) malariasymptomen går febern i cykler. Mellan feberattackerna som varar i några timmar mår patienten relativt bra. Cyklerna orsakas av att parasiterna samtidigt spränger de röda blodkropparna och släpper ut toxiner och antigener som kroppen reagerar på. När parasiterna sedan tar sig in i blodkropparna och kroppen rensat bort föroreningarna i blodet försvinner symptomen tills parasiterna spränger blodcellerna igen. Betydligt vanligare vid allvarlig malariainfektion är att symptomen är kontinuerliga och förvärras snabbt. Eftersom malarian förstör röda blodkroppar orsakar parasiterna anemi (blodbrist) hos den infekterade. Parasiterna, främst P. falciparum, skjuter ut ett slags "proteinklister" på ytan av blodcellerna vilket får de att dels klumpa ihop sig, dels fästa vid kärlväggarna. Detta har de utvecklat för att motverka att blodkropparna passerar igenom mjälten, vilket är kroppens främsta försvar mot infekterade blodkroppar. Dessa klumpar gör dock att kapillärer täpps till vilket kan orsaka allvarliga komplikationer. Kärlen täpps även till av att hemoglobin släpps fritt i blodet när de röda blodkropparna sprängs av parasiterna. Hemoglobinet täpper igen tunna blodkärl och kan ställa till med stor skada, bland annat kan det skada blodtillförseln till hjärnan och orsaka njursvikt. Skador på njurarna leder i allvarliga fall till att slaggprodukter läcker ut i urinen och ger det en svart färg, så kallad svartvattenfeber .(Wikipedia) Trypanosomiasis , även kallad Afrikansk sömnsjuka , förekommer bara i Afrika. Parasiten sprids till människan via tsetseflugor vilken är vanligast i områden söder om Sahara och norr om Zambesi . När flugan biter en människa för att suga blodet överförs parasiten som sedan gradvis invaderar alla kroppens organ. I inledningsskedet svullnar insektsbettet och personen drabbas av huvudvärk, yrsel, klåda, trötthet och led- och muskelvärk. I takt med att immunsystemet försvagas tillstöter hög feber och sedan även anemi och endokrin och kardiovaskulär påverkan. Njurarnas funktion försämras och ödem utvecklas. När sjukdomen sedan avancerar angriper parasiten det centrala nervsystemet med beteendeförändringar som följd. Koncentrationsförmågan försämras, personen blir apatisk med plötsliga humörsvängningar och vredesutbrott. Sömnmönstret sätts ur spel, nätterna präglas av sömnlöshet medan personen under dagen kan falla i sömn mitt i en mening, därav namnet sömnsjuka. I slutskedet inträder medvetanderubbningar, motoriskt bortfall och hjärnhinneliknande symtom innan personen slutligen faller i koma och dör. Sjukdomen leder obehandlad till döden, men kan behandlas bland annat med läkemedel som Eflornitin .
- Svart nålfruktsmossa
- Kärlkryptogamer är ett samlande namn för de växtgrupper som saknar frön, men som har stammar med ledningsvävnad. De har alla generationsväxling, med en könlig generation (gametofyt) och en könlös, vegetativ generation (sporofyt). Den könlösa generationen (sporofyten) är den för oss välkända, med stam och blad, vilken bildar sporer i särskilda organ (sporangier) som kan sitta på olika ställen och ha mycket olika utseende. Den könliga generationen (gametofyten eller protalliet) bildas av en groende spor och bär hanliga och honliga fortplantningsorgan. Protalliet är ofta litet och oansenligt, det lever ibland i symbios med svampar och kan ibland vara helt inneslutet i en så kallad makrospor. (Den virtuella floran)
- Beskrivning. Fleråriga växter med underjordisk, kort och stamlik eller lång och krypande jordstam. Blad från jordstammen, som unga ihoprullade, senare utbredda, i regel upprepat flikiga i småblad och småflikar, sällan hela eller gaffelgrenade; vanligen ej övervintrande. Sporangiesamlingar på undersidan av de gröna bladen, eller sällan på särskilda, omvandlade sporangieblad; skyddade av hinnlikt svepefjäll (indusium), nakna, under smal hinnkant eller inrullad bladkant. Sporer likformiga. Övrigt. Den könliga generationen (gametofyten) är vanligen en centimeterbred mycket tunn grön hjärtformad hinna på vilken könsorganen sitter. Ormbunkarna är alla beroende av vatten för sin fortplantning och växer därför oftast i fuktiga och skuggiga miljöer. Familjen Polypodiaceae i vid bemärkelse omfattar flera hundra släkten och tusentals arter. I Sverige finns 16 släkten och 35 arter. Bland de vanligaste arterna i familjen kan nämnas ekbräken ( Gymnocarpium dryopteris ), majbräken ( Athyrium filix-femina ), stensöta ( Polypodium vulgare ), träjon ( Dryopteris filix-mas ) och örnbräken ( Pteridium aquilinum ). Flera av arterna är dock mycket sällsynta, till exempel glansbräken ( Asplenium adiantum-nigrum ), hjorttunga ( Asplenium scolopendrium ), mjältbräken ( Asplenium ceterach ), ryssbräken ( Diplazium sibiricum ) och skuggbräken ( Polystichum braunii ). Flera arter av ormbunkar odlas, men de flesta kräver hög luftfuktighet för att inte bladen skall torka. Den i särklass mest välkända är venushår ( Adianthum capillus-veneris ) vars blad ofta används i blomsterhandelns buketter. Två ormbunkar som ofta odlas som krukväxter är spjutbräken ( Nephrolepis exaltata ) och krypbräken ( Davallia canariensis ). De utgör inte en naturlig grupp och delas därför ofta i flera mindre familjer, vars avgränsningar och inbördes släktskap är ofullständigt känd. De svenska släktena brukar numera fördelas på åtta mindre familjer: Adianthaceae (venushårsväxter): Cryptogramma Polypodiaceae (stensöteväxter): Polypodium Dennstaedtiaceae (örnbräkenväxter): Pteridium Thelypteridaceae (kärrbräkenväxter): Oreopteris , Phegopteris , Thelypteris Aspleniaceae (svartbräkenväxter): Asplenium Woodsiaceae (hällebräkenväxter): Athyrium , Cystopteris , Diplazium , Gymnocarpium , Matteuccia , Woodsia Dryopteridaceae (träjonväxter): Dryopteris , Polystichum Blechnaceae (kambräkenväxter): Blechnum
- Beskrivning. Fleråriga, låg- till högväxta kärlkryptogamer med krypande jordstam, ibland vintergröna. Stjälk örtartad, ihålig med en central längsgående hålighet och en yttre ring av ett varierande antal kanaler, ofta med kransställda, grenade eller ogrenade sidogrenar. Stjälkar och grenar har inlagringar av kisel vilket gör dem mer eller mindre hårda och spröda. Blad starkt reducerade, kransställda, ihopväxta till tandade kransar som sitter som ett rör kring stjälken. Sporangiesamlingar axlika, i toppen av de gröna stjälkarna, på särskilda vitaktiga klorofyllfria vårskott som utvecklas innan de gröna skotten eller på bleka vårskott som senare blir gröna och greniga. Sporer med fyra långa bihang (hapterer) som vid torr väderlek är rullade runt sporen, men som i väta (eller då man andas på dem) snabbt spärras ut varpå hela spormassan ser luddig ut. Den könliga generationen, protalliet, är grön men mycket liten och oansenlig. Kromosomtal: 2n=216. Etymologi. Släktnamnet Equisetum kommer av latinets equus (häst) och seta (hår, borst). Släktet har omkring 15 arter varav nio förekommer i Sverige, de växer både på land och i vatten. Två av arterna, åkerfräken ( E. arvense ) och jättefräken ( E. telmateia ) skjuter ax på speciella bleka vårskott som sedan vissnar bort och ersätts av gröna sommarformer. De två arterna ängsfräken ( E. pratense ) och skogsfräken ( E. sylvaticum ) har också bleka vårformer men dessa blir gröna och står kvar hela sommaren. (Den virtuella floran)
- Beskrivning. Fleråriga, vanligen vintergröna kärlkryptogamer. Stjälk gaffelgrenad, oftast med både krypande, rotslående skott och upprätta, grenade eller ogrenade skott. Krypande skott under eller ovan mark. Blad spiralställda eller skenbart korsvis motsatta, fjäll- eller barrlika. Sporangier njurlika till runda, enrummiga, i vecket av vanliga blad eller på särskilda sporblad i axlika samlingar ('sporax'). Sporer talrika, lika (isospora). Könlig generation (gametofyt) liten, utan klorofyll, lever i symbios med svampar. Användning. Lummerarternas sporpulver, så kallad nikt, var förr en apoteksvara. Nikt användes som sårpulver, men man rullade också piller i nikt för att de inte skulle klibba ihop. Vid teatern användes nikt för fyrverkeri- och blixteffekter då det flammar upp häftigt och fräser när det antänds. I folkmun kallas nikt ibland för kärringkrut. Främst utnyttjades mattlummer ( Lycopodium clavatum ) men även sporer från andra arter ingick ibland. Övrigt. Samtliga svenska lummerväxter är fridlysta i hela landet. De får ej grävas eller dras upp med rötterna och ej heller plockas eller på annat sätt insamlas för försäljning eller andra kommersiella ändamål. Familjen har fyra eller fem släkten och nästan 400 arter. I Sverige finns sex arter som tidigare fördes till ett enda släkte, Lycopodium , men som numera fördelas på de tre släktena lopplumrar ( Huperzia ), strandlumrar ( Lycopodiella ) och lumrar ( Lycopodium ). (Den virtuella floran)
- Inre befruktning innebär att växten inte är lika beroende av vatten som kärlkryptogamerna (spermierna behöver inte simma i det), dvs bättre anpassade för landliv. Fröet skyddar embryot och för med sig ett näringsförråd => övertag jämfört med sporer. Kottepalm (troligtvis den nu levande äldsta fröväxten, nakenfröig) Lärk (nakenfröig) Fjällsippa (kargt) Blåklocka (äng, bördigt) Kaktus (toort) Näckros (blött)
- Alla barrväxter har pollenkorn och frön liksom blomväxterna, men saknar blommor. Fröämnena sitter öppet exponerade och pollenkornen kommer i direkt kontakt med fröämnena vid pollineringen. Barrväxterna kallas på grund av detta också för nakenfröiga växter. Hos blomväxterna, de gömfröiga växterna, sitter fröämnena inneslutna i frukter och pollenkornen kommer aldrig i kontakt med fröämnena. Pollenkornen bildas i pollensäckar på särskilda fjäll som sitter samlade i en liten axlik bildning (hanstrobilus). Fröämnena sitter oftast på speciella fröfjäll vilka tillsammans med täckfjäll är ordnade i komplicerat byggda kottar, i bärkottar eller helt exponerade omgivna av ett köttigt fröhylle. (Den virtuella floran) Tallen pollineras på våren, pollenkornen fastnar på en kletig vätska vid fröämnet. Efter pollineringen växer fjällen samman för att skydda fröämnet. Ca 15 månader efter pollinering når pollenslangen äggcellen. Fröna från tallkotten sprids oftst på hösten det andra året efter pollineringen. Kotten öppnas och fröna förs iväg mha vinden, vinge på varje frö.
- Blomman är den del av gömfröväxterna som är avsedd för fortplantning . Blommans funktion är att producera frön. Blommor är ofta färgglada eller doftande för att locka till sig insekter så att de kan bli pollinerade . I en ring innanför kronbladen sitter de hanliga organen som kallas ståndare . De kan vara olika många beroende på art och består av ett skaft, som kallas sträng, och en knapp som är toppen på ståndaren. Ståndarna är ofta fria men kan vara hopväxta vid basen. Sterila ståndare, utan pollenbildande funktion, kallas staminodier . Knappen är i regel skild i två knapphalvor, vars fäste kallas konnektiv . Knappen innehåller pollenkorn och öppnar sig när dessa är mogna. Pollenkornen kan spridas från en blomma till en annan med hjälp av exempelvis insekter . En blomma som är specialiserad för att sprida pollenen med vinden kan kallas vindblomma . Mitt i blomman finns det honliga organet, som består av en eller flera pistiller och längst upp på pistillen sitter det klibbiga märket där pollenkornen ska fastna. Under märket på pistillen finns ofta ett smalt skaft som kallas stift . Längst ner på pistillen sitter en förtjockning som är fruktämnet med fröämnen inuti. Efter befruktningen växer fruktämnet till och bildar den färdiga frukten med frön i. I många fall består denna frukt endast av ett fröhus och saknar en omgivande köttig del som exempelvis äpple , apelsin och plommon har. Stödblad kan sitta vid blomskaftets bas och blad på själva skaftet kallas förblad . Blomaxeln är den del där skaftet övergår i blomman. Blommans blad sitter vanligen i två kransar och kallas hylleblad . Hyllebladens placering i förhållande till fruktämnet varierar inom olika familjer och man brukar tala om översittande, kringsittande eller undersittande hylle. De kan ofta skiljas i foderblad och kronblad. De enhjärtbladiga växterna har ofta två kransar med tre blad av likartat utseende, vilka brukar kallas kalkblad . Foderbladen är ofta gröna, fria eller hopväxta. Kronbladen är i regel färgade och fungerar som skyltorgan för pollinerande insekter . Kronbladen kan vara fria från varandra eller hopväxta, som exempelvis hos klockväxterna . När alla kronbladen är sammanväxta omnämns de tillsammans som en krona . En del blommor har sporre . (Wikipedia)
- Penicillin , antibakteriell substans som påträffades första gången 1928 av den brittiske bakteriologen Sir Alexander Fleming av en slump, när han noterade att en mögelsvamp ( Penicillium ) som förorenat en stafylokockkultur på en odlingsplatta kraftigt hämmade växten av bakterierna. De praktiska testerna på möss utfördes 10 år senare av Sir Ernst Boris Chain och Sir Howard Walter Florey . Alla tre delade de på nobelpriset 1945 . Genom kemiska modifieringar av penicillinmolekylen har flera varianter av penicillin framställts med olika egenskaper beträffande farmakokinetik och farmakodynamik . Filmsekvensen: English: Sequence of images showing a peach decaying over a period of six days. Each frame is approximately 12 hours apart, but a couple of frames were not recorded. The peach appears to wrinkle and shrivel as it dries out, whilst the surface is also gradually covered by mold .
- Jästsvamparna är mikroskopiskt små svampar , mestadels sporsäcksvampar , men även basidiesvampar . Den vanligaste arten att använda i praktiska tillämpningar är Saccharomyces cerevisiae . Jästsvamparna utgör följaktligen inte en enhetlig taxonomisk grupp, utan förmågan att leva i ett jäststadium är någonting som utvecklats flera gånger oberoende av varandra. Många jästsvampar är dimorfa , vilket innebär att de uppvisar både ett hyfstadium (med flercelliga hyfer ) och ett jäststadium av encelliga jästceller (oftast dock ej samtidigt); andra saknar hyfstadium. Med "jästsvampar" i vardagligt tal avses cirka 600 arter indelade i ett sextiotal släkten . Bland jästsvamparna återfinns många ekonomiskt viktiga svampar. Jästsvamparna används vid jäsning av deg och beredning av alkoholhaltiga drycker . Några exempel är Saccharomyces cerevisiae som används vid bakning och bryggningen av ale , Saccharomyces uvarum och Saccharomyces carlsbergensis som används vid underjästa öl . Just Saccharomyces cerevisiae brukar omnämnas som den för människan mest betydelsefulla svamparten av alla. Jästsvampen förbrukar socker och avger koldioxid och vatten som två av tre huvudsakliga biprodukter. När tillgången till syre runt svampen tar slut så avger den istället för vatten sin tredje huvudsakliga biprodukt, etanol . Koldioxiden är det som lyfter degen vid bakning av bröd . Det finns många olika sorters jästsvampar med varierande egenskaper. Vid bryggning av öl önskar man exempelvis en jäst som tolererar höga alkoholhalter och ger en god smak. För bakning behöver man istället en snabb och sockertolerant svamp. Till hembränning används s.k. turbojäst, den är snabbare och jäser renare än vanlig jäst när den blir alkohol. Jäst saluförs som färskjäst och torrjäst . Färskjästen kräver kylning men kan användas direkt, medan torrjästen kräver blötläggning för att svampen ska komma till liv. Jästsvamp är också en obehaglig sjukdom hos djur och människor. Jästsvampar tillhörande framför allt Candida-släktet ingår i den normala slemhinnefloran i munhåla, tarm och genitalia, samt på hud, naglar och hår. Många gånger kan det vara svårt att fastställa om fyndet av jästsvampar bara är ett uttryck för normalflora, eller om lokalisation och mängd måste betraktas som patologisk. Djup candidos såsom endokardit, meningit, endoftalmit är fruktade komplikationer hos patienter med nedsatt immunförsvar. Fynd av candida (eller annan jästsvamp) i blod kan var uttryck för en kolonisering av en intravasal kateter eller för svår candida-septikemi. Enkla jästsvampar (Candida species) växer ofta bra på våra vanliga bakteriologiska grundsubstrat men kan behöva specialsubstrat och längre inkubationstider än vanliga bakterier varför man bör ställa en specifik fråga på remissen. Candida är ett släkte jästsvampar . Med candida menas jästliknade svampar, med den äldre beteckning Monilia eller Monila . Candida albicans (av den ungefärliga betydelsen; liten vit, vitaktig, gråblek) förekommer vanligen i munnen (muntorsk) eller i underlivet, men kan också drabba tarmar eller lungorna , särskilt vid nedsatt immunförsvar . Candida uppstår vanligen vid nedsatt motståndskraft, såsom efter behandling med antibiotika . Candida är en svamp som därför kan växa till på ett betydande sätt och därmed ge upphov till motsvarande grad av infektion . Ibland infekteras också blodet och kallas då candida sepsis, som kan medföra att candida även kan förekomma utanför mag- och tarmkanalen. Candida albicans anses vara den viktigaste formen av candidainfektion. Infektion med candida albicans kallas vanligen candidainfektion och beskriver då sjukdom som vanligen uppfattas som smittsam.
- Mycel är den vegetativa delen hos svampar , bestående av ett månggrenat nätverk av trådlika hyfer som växer under jorden eller inom ett annat substrat (till exempel ruttnande eller levande träd ). Svampens välbekanta fruktkropp är enbart den reproduktiva, sporbärande delen av svampen: den består också av hyfer men betraktas som skild från mycelet. Svampar absorberar näringsämnen genom mycelet. Först utsöndrar hyferna enzymer över näringskällan som bryter ner polymerer till monomerer ; exempelvis bryts cellulosa ner till glukos . Monomererna absorberas sedan av hyferna och transporteras runt i mycelet. Mycel är en livsviktig komponent i många ekosystem eftersom den förbättrar vatten- och näringsupptagningsförmågan hos många växter . Dessutom är mycelets nedbrytande verkan på plantmaterial av stor betydelse. Sklerotia är kompakta eller hårda mycelmassor. Mykorrhiza är namnet på komplexet mellan en svamps hyfer / mycel (svamptrådar) och en växts rötter när dessa lever i symbios med varandra. Genom att fina underjordiska svamptrådar tränger in i rötterna hjälper svampen växten att ta upp vatten samt närsalter och får i sin tur organiska föreningar från växten. Svampen kan också ge växten antibiotika som försvar mot parasitiska angripare. Nästan alla världens växter kan bilda någon form av mykorrhiza och flera arter är beroende av symbiosen för att överleva Det förekommer också att parasitiska växter som tallört "lurar" svampar att bilda mykorrhiza med dem. I detta fall utnyttjar den ickefotosyntetiska växten svampen (och indirekt mykorrhizabildande träd) för att tillgodogöra sig näringsämnen. Hämtad från " http://sv. wikipedia . org / wiki /Mykorrhiza "
- Bilden: Från vänster till höger med början längst upp: en korallfingergroda , kattuggla , sibirisk tiger , korsspindel , trädgårdssnäcka , sköldpadda , ensamt bi , asiatisk arowana , berberapa , sågfisk och en schackbrädesfjäril . Djur ( Animalia ) avser de flercelliga organismer som är rörliga, och heterotrofa , det vill säga för sin överlevnad beroende av att äta andra levande eller döda organismer . Med få undantag har djur muskler , ett nervsystem , och inre hålrum i kroppen, ämnat för nedbrytning av födan. Till skillnad från växterna är djurens kroppsceller ej inneslutna i ett skal av cellulosa , och de kan inte som växterna tillgodogöra sig kolhydrater genom fotosyntes , utan är beroende av att detta tillförs genom att äta andra organismer med energiinnehåll . Djuren tros ha utvecklats under prekambrium ur flagellater , en grupp inom protisterna . Jordens äldsta djur anses vara kammaneterna . [1] Människan är också ett djur, i begreppets alla naturvetenskapliga definitioner, men i dagligt tal och i exempelvis juridiska eller medicinska sammanhang används dock begreppet djur i meningen "djur förutom människan". [2] Det finns idag ungefär 1,2 miljoner kända arter av flercelliga djur, som varierar i storlek mellan 10 μm och 30 m. Den första stamformen för alla flercelliga djur levde för ca en miljard år sedan. Man vet inte riktigt hur den såg ut, men den måste ha varit marin (det vill säga havslevande), ganska liten (under 1 cm) och med lite rörlighet. Den besynnerliga arten Trichoplax adhaerens ger möjligen en viss uppgift hur det första djuret kan ha sett ut. Gemensamt för alla flercelliga djur är bland annat att det finns såkallade desmosomer , det vill säga cellstrukturer av proteiner vars funktion är att binda samman cellerna rent fysiskt och som därmed ger vävnaden ökad stabilitet och motstånd mot mekanisk stress; att cellerna skiljer ut ett proteinlager ( extracelluär matris ) vid sin basis; och att minst en uppsättning av Hox-gener är närvarande. De mer kända egenskaperna (stor rörlighet, nervsystem , epiteler , kroppshåla, cirkulations- och andra organ) uppstod där emot senare i djurens evolution. Flercelliga djur är vidare de enda flercelliga organismer som saknar cellvägg.
- Svampdjur , eller spongier , Porifera, är cirka 10 000 arter som till utseendet liknar svampar , men de är inte släkt med svamparna. Namnet svampdjur är vilseledande eftersom svampar bildar ett eget rike (Fungi), medan svampdjur tillhör djurriket och har ett inre skelett . Svampdjuren utvecklades för nästan 600 miljoner år sedan. Svamp betyder etymologiskt något poröst och fuktigt (jfr. engelska swamp , "träsk", och det besläktade ordet " sump ") och svampdjuren har fått sitt namn av tvättsvampen , som är en produkt framställd av vissa svampdjursarter (idag dock vanligen syntetisk). [1] De flesta arterna lever i marina miljöer och är sedentära , vilket betyder att de är havslevande och lever fastsittande på ett underlag. De lever på att fånga partiklar som passerar genom kroppens inre kanaler. Storleken på svampdjur varierar mellan 1 cm till 2 meter. I Sverige finns det omkring 150 arter, varav 25 lever vid västkusten, och 50 andra arter i sötvatten . Totalt sett så finns det ca 10 000 arter i världen. Reproduceringen sker könligt eller könlöst genom avknoppning. De flesta arter är hermafroditer . Svampdjuren delas in i kalksvampar (Calcarea), korallsvampar (Sclerospongiae), kisel- och hornsvampar (Demospongiae) samt glassvampar (Hexactinellida), utifrån uppbyggnad och material i spiklerna (skelettet). Kalksvamparna och korallsvamparna har spikler av kalcit , medan kisel- och hornsvamparna och glassvamparna har kisel som byggnadsmaterial. Bilden: Clathrina clathrus Tvättsvamp eller badsvamp , sfäriska svampdjur av släktet Spongia eller Hippospongia som lever i Medelhavet . Dessa fiskas för att bearbetas så att endast det porösa skelettet återstår, och används sedan vid bad . Djuret äter genom att vatten sugs in i små porer och passerar ut genom större öppningar. Vissa celler fångar in passerande små varelser och dött material som föda. Förökningen sker genom att könsceller släpps ut och möts ute i vattnet. Även losslitna bitar kan bilda nya djur.
- Röd brännmanet Cyanea capillata Nässeldjur (Cnidaria) är en stam med omkring 10 000 arter relativt enkla djur som återfinns i akvatiska miljöer. Till nässeldjur hör bland annat maneter , hydror och koralldjur , där anemoner ingår. De kännetecknas av förekomsten av nässelceller . Innehåll [göm] 1 Utseende 2 Föda 3 Syretillförsel 4 Fortplantning 5 Habitat Utseende [ redigera ] Nässeldjur är diploblastiska organismer, uppbyggda av ektoderm och endoderm (yttre och inre epitellager ), skilda åt av en mellansubstans som innehåller celler (ibland mesenkymatisk bindväv ; mellanskikt eller mesogloea ). De är försedda med tentakler . Nässeldjur är radiärsymmetriska eller bilateralsymmetriska ( polyp - eller medusa -typ), med ektoderm och endodermal epitel , skilda av en mesogloea . Hålrumssystem (gastral- eller tarmhåligheten). Celltyper: epitelmuskelceller, nässelkapslar (nematocyster), nervceller, körtelceller, bindvävsceller. I gruppen nässeldjur ingår djur med mycket skiftande storlek och utseende. Dit räknas maneter, koralldjur och hydror. Det finns ungefär 9400 olika arter. De finns i alla möjliga storlekar från den minsta polypen till de gigantiska brännmaneterna med 30 meter långa tentakler. Nässeldjuren uppkom tidigt i utvecklingen. De är enkelt uppbyggda. Kroppsväggen består av 2 vävnadslager, mellan dem kan det finnas en geléartad massa som mestadels består av vatten. De är medusor eller polyper. Medusor är klockformade och simmar med nedåtriktad mun. Polyper sitter fast på botten och lever stillasittande och riktar munnen uppåt som till exempel koralldjur. Maneter är både medusor och polyper under olika delar av sitt utvecklingsstadium. Utmed medusans kant finna åtta små fördjupningar som innehåller balansorganen och enkla ögon. Föda [ redigera ] De flesta nässeldjur livnär sig av bytesdjur. De fångar dem med en nässelcell (cnidocyt) som skjuter ut en hullingförsedd tråd. Cellen har en giftblåsa som sprutar gift genom tråden in i bytet för att förlama det. Nässelcellerna sitter på munarmar runt munnen och på långa fångsttrådar och kan vid beröring skjuta ut en tråd som är förbunden med en giftblåsa. Giftet antingen bedövar eller dödar bytet. De större nässeldjuren är rovdjur, och fångar stora byten som fiskar och eremitkräftor. Den vanligaste och viktigaste födan är små organismer som flyter omkring i vattnet. Förutom att fånga byten används nässelcellerna till försvar. Människor känner oftast inte av nässelcellerna, men några djur som till exempel rödmaneter bränns. De vanliga rödmaneterna är upp till 50 cm i diameter, men den största arten röd brännmanet som lever i Arktis blir ungefär 2,5 meter i diameter. Syretillförsel [ redigera ] Nästan alla celler i magen och på utsidan finns ytligt och nära vattnet. Därför behövs inga speciella organ för andning. Det behövs inte heller något blod för att transportera ämnen inom kroppen. Energi får de genom att förbränna maten. Då förbrukas syrgas och koldioxid bildas. Båda gaserna löser sig i vatten och nässeldjurens celler kan därför ta upp syrgas och bli av med koldioxid direkt till det omgivande vattnet. Fortplantning [ redigera ] Maneter förökar sig genom att hanarna sprutar sperma direkt i vattnet som honorna fångar upp med sina munnar. Larverna stannar kvar hos honorna över sommaren, och kan ses som gulaktiga larver runt deras munarmar. Sedan släpps larverna som tar sig ned till bottnen och där växer de fast som polyper. Som små utskott står de sedan på bottnen cirka en halv centimeter stora. På våren skivas toppen av och maneten blir en medusa, det vill säga en frisimmande manet. I denna form lever maneten ett år och dör på hösten. Habitat [ redigera ] Nässeldjur finns bara i vattenmiljöer. Några förekommer i sötvatten men de flesta nässeldjur finns i havsvatten. Djuren kan leva ensamma och i kolonier. Korallrev bildas av nässeldjurskolonier och de kan sträcka sig över stora områden på havsbotten.
- 3 arter i SVerige Kammaneter Från Wikipedia Hoppa till: navigering , sök ?Kammaneter Bathocyroe fosteri Systematik Domän : Eukaryoter Eukaryota Rike : Djur Animalia Stam : Kammaneter Ctenophora Vetenskapligt namn § Ctenophora Auktor: Eschscholtz , 1829 Klasser Tentaculata Nuda Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen Kammaneter (Ctenophora) är vattenlevande, diploblastiska , ryggradslösa djur som påminner lite om maneter , men kammaneterna tillhör inte nässeldjuren . Det finns totalt cirka 100 arter av kammaneter (tre arter i Sverige, däribland havskrusbär ), fördelade i fem ordningar. Enligt nya rön (2008) var kammaneterna de första djuren på jorden. [1] Kammaneter försörjer sig som vattenfiltrerare, planktonätare, eller som parasiter . Invasionsartad spridning [ redigera ] Arter av kammaneter har vid flera tillfällen spridit sig invasionsartat. Det första och mest drastiska förloppet ägde rum i Svarta havet , dit Mnemiopsis leidyi spreds med ballastvattnet från handelsfartyg. Arten, som normalt lever längs nordamerikanska atlantkusten, saknade i Svarta havet naturliga fiender och ansjovisfisket runt Svarta havet drabbades svårt eftersom maneten lever av samma föda som ansjovisens yngel. En annan kammanet, Beroe ovata , som är en naturlig predator på M. leidyi , infördes på samma sätt och balanserade i någon mening ekosystemet - bägge arterna är dock sedan dess permanenta i Svarta havets fauna. Sedan dess har M. leidyi påträffats i Kaspiska havet (sannolikt spridd med ballastvatten även dit) och under hösten 2006 påträffades en Mnemiopsis-art ( M. gardeni ) även vid svenska västkusten och i södra Östersjön . M. gardeni har påvisat liknande spridningsförlopp i Östersjön. [2] Biologer hoppades att den skulle dö ut i Östersjön av vinterkylan, en förhoppning som inte slog in då den fortfarande kan hittas. Vacker men fruktad kammanet funnen i svenska vatten Enligt en rapport från Tjärnö Marinbiologiska Laboratorium (TMBL) har forskare under hösten 2006 funnit ett flertal exemplar av den vackra men fruktade amerikanska kammaneten Mnemiopsis leidyi i Kosterfjorden i norra Bohuslän och i södra Östersjön. I norra Europa har den förutom i norra Bohuslän också observerats i Kielbukten, längs den holländska kusten, i Oslofjorden och utanför Bergen. Arten är främst känd under namnet Mnemiopsis leidyi , men också under synonymerna Mnemiopsis gardeni respektive Mnemiopsis mccradyi. Allt talar dock för att dessa tre beskrivna arter inom släktet Mnemiopsis motsvarar en enda variabel art. Den genomskinliga eller svagt mjölkvita kammaneten, som inte bränns, blir ca 10 cm lång. Att en i princip genomskinlig kammanet kan bli så vackert skimrande i regnbågens alla färger beror på att de är utrustade med rader av ciliekammar (små plattor med korta hår, cilier) på utsidan av kroppen. Cilierna används av djuret för förflyttning och för att föra vatten och föda mot munnen, och det är när ljuset reflekteras i de rörliga cilieplattorna som de olika färgerna uppkommer. Det har redan tidigare funnits stor oro för att den invasiva maneten, som trivs utmärkt i brackvatten, skall etablera sig i svenska vatten och då främst Östersjön. Oron är befogad, eftersom arten har ställt till med stor skada inte bara på fisket, utan hela näringsväven i de områden dit den kommit som främmande art. Den är inhemsk utmed Nord- och Sydamerikas östkust, men spreds oavsiktligt under 1980-talet till Svarta havet med fartygs barlastvatten. Den har sedan dess invaderat även vattenområden nära Svarta havet (Azovska sjön, Kaspiska havet och det turkiska innanhavet Marmarasjön) samt Egeiska havet och Medelhavet. Mnemiopsis leidyi är en allätare med mycket stor filtreringsförmåga. Den äter stora mängder av zooplankton, inklusive ganska stora djur som hoppkräftor och fiskyngel. Maneten massutvecklas och blir snabbt dominerande. Bara ett fåtal år efter Mnemiopsis leidyi hade kommit till Svarta havet hade det tidigare rika och lönsamma fisket efter ansjovis kollapsat och i Azovska sjön var sardellfisket hårt drabbat. Mnemiopsis leidyi klarar att leva och föröka sig i vatten med olika salthalt, och temperatur, vilket gör att man kan hitta den såväl i öppet hav som i flodmynningsområden. Den lever i ytvattnet och tål salthalter från ca 3.4 till 70psu. Arten har en temperaturtolerans som sträcker sig från -0.7°C till 32°C, kortare perioder kan den t o m uthärda upp till 35°C. Den tål dock inte så låga temperaturer i områden med låg salthalt . Hela populationer dör t ex vid 4°C i norra Kaspiska havet och vid 2°C i norra Svarta Havet. Arten återfinns även i kraftigt förorenade vattenområden. I Svarta havet och ytvattnet i Marmarsjön är förhållandena för Mnemiopsis leidyi optimala, medan arten måste återinvadera Azovska sjön varje år. Samma sak skulle kunna tänkas bli fallet i svenska vatten, som är kalla på vintern och därför kan vara en svår miljö för huvuddelen av en Mnemiopsis leidyi- population. Däremot kan det tänkas att maneten återkommer igen, på våren-sommaren därpå, när vattnet åter blir tillräckligt varmt. Naturvårdsverket har bl.a. påpekat att "i Östersjön är det så kallt att den besvärliga kammaneten i dagsläget knappast kan sprida sig vidare hit från Svarta havet, men den tilltagande växthuseffekten åstadkommer nu allt högre temperatur i vattnet". Eftersom Mnemiopsis leidyi har många naturliga fiender, inkluisve olika fiskarter och andra arter av maneter, hålls arten i schack i de områden där den är inhemsk. På Nordamerikas östkust är kammaneten Beroe ovata en naturlig fiende. När denna kammanet oavsiktligt introducerades i Svarta havet i slutet av 1990-talet ledde det till en märkbar minskning av populationen av Mnemiopsis leidyi . Då först började Svarta havets ekosystem återhämta sig efter att ha skadats kraftigt under ett drygt decennium av härjningar av Mnemiopsis leidyi.
- Anatomi [ redigera ] Plattmaskar är den enklaste djurgruppen med ett centralt nervsystem som förmedlar nervimpulser från olika delar på kroppen samt de enkla ögonen, som bara kan skilja på ljus och mörker. Nervsystemet består av två längsgående nerver med förgreningar och en ansamling av ganglier i huvudänden, vilken fungerar som en enkel hjärna . Vissa släkten har förlorat sin syn, då de lever parasitiskt. Plattmaskarna saknar inre organ för cirkulation, och gas- närings- och slaggproduktsutbytet sker i interstitialvätskan . Förökning [ redigera ] Plattmaskar är hermafroditiska , det vill säga att varje individ producerar både ägg och spermier . När två plattmaskar parar sig så byter de spermier så att båda blir befruktade. Vissa plattmaskar, såsom Pseudobiceros hancockanus , deltar i en penisfäktning, där två individer försöker tränga igenom den andres skinn med sin penis . Den som först lyckas befrukta den andra individen slipper gå och bära på de befruktade äggen. [1] Plattmaskar befruktar vanligtvis inte sina egna ägg. Klasser [ redigera ] Virvelmaskar (Turbellaria) Sugmaskar (Trematoda) / Monogenea och Digenea Bandmaskar eller binnikemaskar (Cestoda) Bandmaskar eller binnikemaskar (Cestoda) är en klass plattmaskar . Det finns ungefär 4000 arter av bandmask. Ca. 10% av arterna förekommer i Sverige . De är parasiter som bor som vuxna i matsmältningskanalen hos ryggradsdjur . De egentliga bandmaskarna, Eucestoda, omfattar 13 ordningar och hit räknas alla människans och husdjurens bandmaskar. De är långa och platta. De minsta arterna blir bara några millimeter långa medan de största kan bli mer än 10 meter långa. Inom respektive art varierar storleken beroende på hur många maskar värden har. Ju färre maskar, desto större blir de. Bandmaskarnas kropp har i regel tre tydliga avsnitt: huvud ( scolex ), hals och segmentkedja. Scolex, huvudet på bandmasken, är rundat. Där finns nervceller , sinnesorgan , körtelceller , kraftig muskulatur samt fastsättningsorgan (till exempel sugskålar , sugveck och hakar ). På den smala halsregionen sitter segmentkedjan som beroende på art kan innehålla 1-45 000 segment . Varje segment är en egen individ med välutvecklad muskulatur och egna organ. Någon tarmkanal finns inte eftersom näringen tas upp genom kroppsväggen som är täckt av ytförstorande utskott. Varje segment har oftast både hanliga och honliga könsorgan . Könsorganen har gemensamma öppningar, vid ena eller båda kanterna av segmentet. Här finns också ett parningsorgan. Ägget produceras i speciella körtlar, och först i samband med att ägget ska lämnas fylls det med gula. Könsorganen mognar successivt, det innebär att segmenten mot slutet av kedjan är könsmogna och de allra sista innehåller befruktade ägg. Antingen är äggen tunnskaliga utan lock eller så är de tjockskalliga med ett lock i ena änden. En fullbildad bandmask lever i tarmen eller i kroppshålan på ett ryggradsdjur . Dessförinnan har masken genomgått en serie larvstadier och oftast utnyttjat flera värdar, både ryggrads- och ryggradslösa djur. Utvecklingen sker i regel antingen helt på land eller helt i vatten. De flest bandmaskarna förökar sig endast genom äggen. Hämtad från " http:// sv.wikipedia.org / wiki /Bandmaskar ” Snäckfeber Från Wikipedia Hoppa till: navigering , sök Områden där snäckfeber förekommer Snäckfeber (även kallat schistosomiasis och bilharzios ) är en parasitsjukdom som orsakas av en del arter i sugmasksläktet Schistosoma . Hos människan lever maskarna , beroende på arten, antingen i tarmkanalen eller i de blodkärl som försörjer urinvägarna . Symptomen för snäckfeber är feber och blodig diarré (om man drabbats av de tarmlevande maskarna) eller blodig urin (om man infekterats av de urinvägslevande maskarna). Njur- och leverskador följer ofta de redan nämnda symptomen. Maskarnas levnadscykel inbegriper två värddjur : en människa och en vattensnäcka . Maskarnas ägg kläcks i vattnet till s k miracidier . Dessa infekterar en vattenlevande snäcka där de utvecklas och ger upphov till larver, cerkarium , som sprids i vattnet. Cerkarierna infekterar människor genom att tränga in i huden. I levern utvecklas den könsmogna masken varefter den borrar sig in i antingen tarmens eller urinvägarnas blodkärl där den förökar sig. Äggen sprids via avföring respektive urin. När avföring eller urin når färskt vatten kläcks äggen. Schistosomiasis är mycket utbrett i Afrika och Östasien samt förekommer även i Mellanöstern och Latinamerika . Idag beräknas fler än 200 miljoner människor vara angripna, varav 80 % lever i Afrika. Världshälsoorganisationen (WHO) har lagt ner mycket arbete för att bekämpa sjukdomen. Man försöker bland annat utrota de sorters snäckor som parasiten behöver.
- Hjuldjur (Rotifera) är mikroskopiska vattenlevande flercelliga djur . Namnet kommer av det så kallade hjulorganet som viftar ned föda i munnen och som används till förflyttning. Dessa små organismer som sällan blir större än en millimeter livnär sig på både döda och levande växter och djur. Fastän hjuldjuren är så små har de en matsmältningskanal. Även födan är i smått format - mikroskopiska växter, djurplankton och bakterier . Hjuldjur finns i många sötvattensmiljöer såsom sjöbottnar, likväl som i rinnande vattenmiljöer, men även i fuktig jord. Där finns de i de tunna vattenskikten som ligger runt jordpartiklarna. Hjuldjur är även vanliga i avloppsrör, vattenpölar och på svampar som växer nära döda träd. Så fastän hjuldjuren är vattenlevande kan man finna dem nästan var som helst där det finns vatten. Vissa arter klarar även salt och bräckt vatten . Det finns en oerhörd mångfald och man får nästan garanterat med dem i alla sötvattenprover. Hjuldjurets förökning är enkel och går till på så sätt att honorna bär på ägg som befruktas och sedan kläcks. I vissa fall kan det förekomma jungfrufödsel ( partenogenes ), när ägg som inte är befruktade kläcks. Hos de flesta hjuldjur är antalet hanar nedsatt, och de kan till och med vara obefintliga. Vissa arter lägger två typer av ägg: en sort som utvecklas till normala honor, medan den andra utvecklas till en degenererad hane som inte kan föda sig själv och existerar endast för uppgiften att producera sperma . Livslängden för honor är omkring en till två veckor. Fiender är större djurplankton och andra vattendjur som livnär sig på mikroskopiska djur. Det finns omkring 1800 arter, indelade i tre klasser. De flesta arter är av fastsittande typ, en längre eller kortare period. De sitter fast med en slags fot på bakkroppen. Andra flyter omkring som plankton . Hämtad från " http:// sv.wikipedia.org / wiki /Hjuldjur "
- Rundmaskar (Nematoda), en av de vanligast förekommande stammarna inom djurriket med mer än 25000 arter beskrivna. Rundmaskar kan hittas i stora mängder i nästan alla miljöer, men främst i fuktiga och varma miljöer. De kallas även för nematoder. De förekommer både hon- och hanmaskar och de är inte segmenterade. Det finns ungefär 1000 kända arter i Sverige. Rundmaskar kan orsaka sjukdomar som till exempel elefantiasis . En tredjedel av jordens befolkning har spolmask , som är en typ av nematod. Exempel på rundmaskar: Springmask Spolmask Hakmask Piskmask Trikiner Hakmaskar (Acanthocephala; av grekiska: acanthus = tagg, kephale = huvud) är en djurstam med individer som lever som parasiter i andra djur. Dessa parasiter förekommer i ryggradslösa djur, fiskar, kräldjur, fåglar och däggdjur. Omkring 1100 olika arter är kända. De kännetecknas av en hakförsedd snabel. Larver av hakmaskar lever i kräftdjur eller insekter. Hakmaskar är vanligast i tropikerna, och kan hos människor orsaka hakmasksjuka, som får följder som diarré, blodbrist och avmagring. Det förekommer att vissa hakmaskar manipulerar sitt temporära värdjur för att öka chansen att nå det slutliga målet. Ett exempel är den hakmask som infesterar Nya Zeeländska gyttjekrabbor vilken får värddjuret att utsätta sig för risker som ökar chansen för hakmasken att slutligen hamna i en fågel där den kan fortplanta sig. Bilderna: elefantiasis och dess mask, trikiner, spolmask
- Blötdjur (Mollusca) är en djurstam med idag omkring 90 000 levande arter på jorden. Innehåll [göm] 1 Utbredning 2 Beskrivning 3 Fortplantning 4 Källor Utbredning [ redigera ] Med undantag av polarregionerna och fjällområden finns blötdjur över hela jorden. De flesta klasser förekommer emellertid i havet . Några musslor lever i sötvatten och enskilda arter av denna klass även i mycket fuktig jord. På land är det sedan bara snäckorna som tillhör djurgruppen blötdjur. Beskrivning [ redigera ] Blötdjur är huvudsakligen symmetriskt uppbyggda. De består av ett huvud, en säck med alla organen , en mantel och en kraftig fot. Blötdjur saknar ett exoskelett och består till stor del av mjukvävnad. I likhet med många andra djurgrupper uppstod blötdjuren i samband med den kambriska explosionen för ca 542 miljoner år sedan. De flesta blötdjur skyddar sig dock genom att producera någon form av skal, som kan bestå av kalcit eller aragonit . Dessa skal kallas ibland konkylier (av grekiskan kongchy'lion, snäckskal). Eftersom det man oftast hittar efter döda blötdjur är skalen, kallas läran om blötdjuren ibland för konkyliologi , vilket egentligen enbart avser läran om deras skal. Konkyliologi används idag mest som beteckning för amatörer med samlarintresse för skal, medan den vetenskapliga forskningen om blötdjuren kallas för malakologi . Det finns idag runt 90 000 kända arter av blötdjur. Tarmkanal med magsäck , spottkörtlar och lever är väl utbildade. I munhålan finns hos alla blötdjur, med undantag av musslorna, en muskulös ansvällning, som är tätt besatt med fina, bakåt riktade kitintaggar, vilka tjänstgör vid födans sönderdelande. Hos dessa blötdjur som lever i vatten, är andedräktsorganen gälar , vilka utgöras av utskott från kroppsväggen och vanligen är belägen i en av manteln bildad, säcklik hålighet. Blodomloppsorganen är jämförelsevis väl utvecklade, men kärlsystemet är inte slutet, utan blodet flyter delvis genom springor och håligheter mellan kroppens övriga organ. Hjärtat består av ett, två eller fyra förmak, i vilka det från andedräktsorganen kommande blodet träder in, samt av en hjärtkammare, som mottar blodet från förmaket, och varifrån det förs ut till kroppens skilda organ. Nervsystemet utgörs i allmänhet av tre genom nervsträngar förenade gangliepar , av vilka varje står i förbindelse med sitt sinnesorgan. Njurarna är slingrande kanaler eller säckar, som vanligen är försedda med en öppning utåt och en annan, som mynnar in i den så kallade hjärtsäcken. Vissa blötdjur är giftiga och farliga för människan. Fortplantning [ redigera ] De flesta musslor, alla bläckfiskar och många snäckor förekommer med skilda kön . Tvåkönade arter finns inte så ofta som det tidigare antogs. Befruktningen sker mest i det öppna vattnet. Hos högre utvecklade blötdjur inträffar oftast inre befruktning. Bilder: Större dammussla ( Anodonta cygnea ), snäcka ( Gastropoda ), Åtta armad bläckfisk ( Octopoda ).
- Leddjuren (Arthropoda) är jordens artrikaste stam, med över 1 miljon arter, och var en av de tidigaste grupperna som lämnade havet och gick upp på land, även om flertalet arter fortfarande lever i havet. De kan spåras 550 miljoner år tillbaka, men det är fortfarande inte säkerställt från vilka primitiva djurgrupper de har sitt ursprung. För cirka 350 miljoner år sedan intog de också luften, i form av de första flygande djuren, och det skulle dröja ytterligare 100 miljoner år innan djur från någon annan grupp gjorde dem sällskap. Namnet leddjur kommer sig av att kroppen, och benen, är ledade. Dessa leders funktion möjliggörs genom att leddjuren har ett så kallat exoskelett av kitin , ett "hudskal" som inte bara tjänar syfte som skydd, utan också utgör fäste för musklerna för att uppnå en hävstångskraft . (Att böja en arm, med triceps- och bicepsmuskler, vore omöjligt för ett däggdjur , om dessa muskler ej vore fästa på överarmsbenet; däggdjur har med andra ord ett endoskelett ) Spindeldjur har 8 ben (4 par) Insekter har 6 ben (3 par ) . Insekterna dominerar på land, medan kräftdjuren dominerar i havet. Bilden: Några exempel av fossila och nulevande leddjur: trilobit , sjöskorpion , skorpion , krabba , mångfoting , fjäril , havstulpan, spindel ( Araniella cucurbitina )
- Tagghudingar (Echinodermata, av grekiskans echinos , igelkott, och de'rma , hud) lever i havet , oftast på havsbotten, där de rör sig med slangfötter. De har ett yttre skelett av kalkplattor som ofta är täckt med taggar. Flera arter är giftiga . Egendomliga hudbihang är spheridierna, ett sinnesorgan , och pedicellarierna, små av ett kalkskelett burna griporgan i form av tänger; de senare används både till försvar och till att hålla huden ren. Blodkärlsystemet är ofullständigt utbildat, och utgörs av laguner i kroppens bindväv . Det står inte i förbindelse med ambulakralsystemet . Larverna simmar fritt pelagiskt och har en från det könsmogna djuret mycket avvikande byggnad. De har en geléartad, genomskinlig och bilateralt symmetrisk kropp. Det finns fem olika grupper av tagghudingar: sjöstjärnor , sjöliljor , ormstjärnor , sjöborrar och sjögurkor . Alla utom sjöliljorna är djur som kryper på havsbotten med munnen neråt. Sjöliljorna däremot sitter fast med ett skaft i bottnen och har munnen uppåt. Tagghudingens sklettet består av kalciumkarbonat . Om en tagghuding tappar en arm så växer den ut snabbt igen. De är skildkönade och saknar huvud och hjärna. De flesta tagghudingar förökar sig genom att de sprutar ut sina spermier eller ägg i vattnet. Där möts äggen och sperma, det bildas då ett plankton. De sjunker sedan till bottnen och utvecklas till fullvuxna organismer. Detta kallas yttre befruktning . Bilderna: Sjöborrar, Sjögurka, Ormstjärnan Daisy Brittle Star (Ophiopholis aculeata),
- Ryggsträngsdjuren (Chordata) är ett förstadium till ryggradsdjuren . Deras ryggsträng är oftast helt utvecklad, men den saknar det skyddande kalkhölje som en ryggrad utgör hos ryggradsdjuren. De har ett nervrör utefter ryggsidan som är deras viktigaste nervledning. Hos oss människor blir det alltså ryggmärgen . Ryggsträngsdjurens indelning [ redigera ] Ryggsträngsdjuren delas i följande understammar : [1] Lansettfiskar (Cephalochordata) Manteldjur (Urochordata) Ryggradsdjur (Vertebrata) Lansettfiskarna (Cephalochordata) är en understam till ryggsträngsdjuren . Jämfört med andra ryggsträngsdjur, till exempel ryggradsdjur , har de en mycket okomplicerad uppbyggnad. De har till exempel ingen egentlig ryggrad, men en mycket enklare ryggsträng som motsvarighet. Lansettfiskarna anses kunna ge ledtrådar om hur ryggradsdjuren utvecklades. Anatomi [ redigera ] På grund av deras speciella utseende tolkades lansettfiskar vid djurgruppens upptäckt inte som ryggsträngsdjur utan som blötdjur . I kroppsformen liknar de, som namnet antyder en lansett . Den största arten, Branchiostoma lanceolatum , uppnår en storlek av 5 till 7 centimeter. De saknar huvud, käkar, pariga lemmar och hjärta. Hjärnan är endast antydd, och av de högre sinnesorganen finns bara en "luktgrop" samt synorgan av enklaste slag. För tolkningen av lansettfiskarnas genealogiska ställning till de högre djuren är det av betydelse, att de nämnda egenskaperna hos densamma uppträder i en utbildning, som närmast överensstämmer med förhållandena hos de högre ryggradsdjurens foster. Mellan det centrala nervsystemet och tarmkanalen ligger en cylindrisk, fram- och baktill tillspetsad sträng, bestående av en elastisk substans, den så kallade ryggsträngen. Det centrala nervsystemet hos lansettfiskarna utgörs av ett nästan cylindriskt rör, vars främsta blåsformigt utvidgade ända motsvarar de högre djurens hjärna. Munöppningen är omgiven av tentakler och leder in i en munhåla. På denna följer den av många springor genombrutna gältarmen, som upptar mera än en tredjedel av hela tarmkanalen. Hos larven öppnar sig gälspringorna omedelbart på kroppens yta, hos det fullbildade djuret i en särskild hålighet. Gältarmen fortsattes i ett fullkomligt rakt tarmrör med osymmetriskt belägen analöppning. Tarmrörets främre del är försedd med en oparig, framåtriktad blindsäck, som anses motsvara de högre ryggradsdjurens lever. Utbredning [ redigera ] De lever vanligtvis nedbäddade i sanden vid bottnen av varma hav. Vid Skandinaviens västkust anträffas Branchiostoma lanceolatum . Födan utgörs av små organismer. Tunicates. Photo by Crissy Huffard, UCMP. The Urochordata, sometimes known as the Tunicata, are commonly known as "sea squirts." The body of an adult tunicate is quite simple, being essentially a sack with two siphons through which water enters and exits. Water is filtered inside the sack-shaped body. However, many tunicates have a larva that is free-swimming and exhibits all chordate characteristics : it has a notochord, a dorsal nerve cord, pharyngeal slits, and a post-anal tail. This "tadpole larva" will swim for some time; in many tunicates, it eventually attaches to a hard substrate, it loses its tail and ability to move, and its nervous system largely disintegrates. Some tunicates are entirely pelagic; known as salps, they typically have barrel-shaped bodies and may be extremely abundant in the open ocean. Bilder: Lansettfisk Branchiostoma lanceolatum , manteldjur, kvastfening
- Ryggradsdjuren (Vertebrata) är en understam bland ryggsträngsdjuren som har ett skyddande hölje av kalciumfosfat runt ryggsträngen . Ryggradsdjuren har ett endoskelett , vilket innebär ett skelett som är inneslutet i kroppen, till skillnad från exoskelett , vilket är vanligt hos exempelvis leddjuren . Enligt ITIS [1] ingår i denna understam överklasserna käklösa fiskar och benfiskar , samt klasserna broskfiskar , kräldjur , fåglar , groddjur och däggdjur . Ibland sammanfattas de fyra klasser som i namnet inte förfogar över ordet fiskar i en överklass med det vetenskapliga namnet Tetrapoda . Bilder: sjöhäst, pigghaj, kopparödla, rödögd lövgroda, munnen på nejonöga (käklös fisk)
- Nejonöga (munnen) Pirål
- Plakoidfjäll eller hudtänder är ett slags fiskfjäll som täcker huden hos många broskfiskar , till exempel hajar och rockor . Plakoidfjäll har liknande uppbyggnad som tänder och en inte helt obestridd klassisk teori om tandens evolution är att tänder kan ha utvecklats från plakoidfjälls-liknande strukturer hos primitiva fiskar. Plakoidfjällen hos hajar bildas av läderhuden och består av tandben som ligger som ett hölje över en bindvävspapill . Fjällen ser olika ut hos olika arter varför de kan användas för artbestämning. Hajskinn är täckt av plakoidfjäll och kan därför vara grovt som sandpapper och i vissa samhällen har hajskinn används just som sådant. I Japan har hajskinn traditionellt används för att göra ett typ av matlagningsredskap, Oroshigane , för att riva wasabirötter . Stryker man en haj från toppen mot dess stjärt känns den mjuk. Men stryker man den i motsatt riktning avslöjas dess grova struktur. Ett undantag är brugden ( Cetorhinus maximus ) som är unik bland hajarna då dess plakoidfjäll sticker ut i alla riktningar. [1] Hajar har setts använda sin hud för att åsamka skada på sina bytesdjur. Studier har visat att det bildas små strömmvirvlar kring plakoidfjällen då fisken simmar vilket minskar vattenfriktioner. Fjällen tillåter också hajar att simma tystare jämfört med andra fiskar som genererar betydligt mer ljud när de skär vattnet. I Japan använder traditionella svärdssmeder hajskinn på svärdshandtaget för att minska risken att katanan glider i handen. Genom att fästa skinnet så att fjällen pekar mot svärdsbladet erhålls ett bra fäste även då svärdsbäraren har ett löst grepp om svärdet.
- Benfiskar Fiskar delas in i tre grupper; benfiskar, broskfiskar och rundmunnar. Laxen tillhör gruppen benfiskar, som också utgör 90% av jordens samtliga nu levande fiskarter. Gemensamt för alla fiskar är att de uteslutande är anpassade för ett i det närmaste viktlöst tillstånd nere i vattnet. Skelett Skelettet ger stadga och skydd åt kroppen och innefattar kranium, ryggrad, revben och fenstrålar. Revbenen är inte sammanvuxna till ett bröstben som hos däggdjur och fåglar. De känsliga inre kroppsorganen i fiskens bukparti ligger därför tämligen oskyddade. Enkelt blodomlopp Fiskar har enkelt blodomlopp. Det innebär att hjärtat endast består av två rum, vilket kan jämföras med människans hjärta som består av två rum och två kammare. Syre tas upp direkt från vattnet av gälarnas kapillärer och det syrerika blodet pumpas ut till kroppens kapillärer. När blodet avgett allt syre till kroppen transporteras det vidare till hjärtat och tillbaka till gälarna där den koldioxid som bildats vid kroppens cellandning avges. Enkelt blodomlopp är förhållandevis ineffektivt ur energisynpunkt eftersom mängden syre som transporteras i blodet inte räcker till för att fisken ska kunna hålla en jämn och hög kroppstemperatur. Istället är de växelvarma, det vill säga de anpassar kroppstemperaturen efter omgivningens(vattnets) temperatur. Fiskar, med några få undantag, kan inte vistas i temperaturer som understiger 0 grader eftersom cellerna i kroppen då skulle frysa sönder. Matsmältningsorgan Matsmältningsorganen sitter placerade i fiskens bukparti och utgörs av magsäck, tarm, lever, gallblåsa, bukspottskörtel, sköldkörtel och bräss. Fiskens födoval bestämmer längden på tarmen. Laxen är en rovfisk och har liksom övriga predatorer en kort tarm som tillåter långsammare upptag av näringämnen till blodet. Växtätande fiskar som gräskarp och multe behöver en längre tarm för att effektivt kunna spjälka näringsämnen från de betydligt mer svårsmälta växterna. Simblåsa Samtliga laxfiskar har en öppen simblåsa som står i förbindelse med matstrupen. Simblåsans främsta uppgifter är att reglera fiskens densitet och anpassa kroppens inre tryck efter vattentrycket. Simblåsan kan dessutom, via en benförbindelse med innerörat, förstärka ljudvågor som fisken tar in och fungerar därmed som ett hjälporgan till hörseln. Gälar Gälarna är tunna blodrika gälblad som sitter på kraftiga gälbågar. De röda blodkropparna på gälbladen är täckta av ett tunt lager celler. Konstruktionen medger att vattnets syre kan diffundera direkt till blodet genom cellmembranet, men samtidigt kan minsta skada på gälarna leda til att fisken förblöder. Gälarna skyddas av gällock som sitter placerade längst bak på fiskens huvud. Muskulatur och yttre skydd Laxens muskulatur är uppbygd av röda och vita muskelfibrer. De röda muskelfibrerna dominerar eftersom de medger ett effektivt och uthålligt arbete, vilket krävs för att laxen ska kunna genomföra sin långa och mödosamma lekvandring. Nackdelen är att de röda muskelfibrerna kräver konstant syretillförsel, annars börjar de producera mjölksyra. Vita muskelfibrer kan arbeta anaerobt(syrefattigt) och explosivt men saknar uthållighet. Muskulaturen täcks av läderhud, underhud och överhud. På överhuden sitter fjäll som utgör ett skyddande "pansar" och minskar fisken friktion i vattnet. Laxen har cykloidfjäll, som kännetecknas av att vara glatta, otandade och påtagligt rundade. Med hjälp av de "årsringar" som bildas allt eftersom fisken växer är det möjligt att bestämma fiskens ålder och tillväxthastighet. På baksidan av fjällen och i läderhudens färgceller, kromatoforer, avsöndras ämnet guanin som ger laxen dess silverblanka färg. Från överhuden avsöndrar fisken ett slemskikt som skyddar mot sjukdommar och parasiter. Slemskiktet och fjällen förhindrar också att det omgivande vattnet vandrar in i fiskens kropp. På så sätt kan fisken bevara kroppens saltbalans. Fenor Fenorna är hudveck utspända över ett ribbnät av styva fenstrålar. Fisken kan röra och vinkla fenorna när den simmar. I strömmande vatten använder laxen främst bröstfenorna för att med ett minimum av kraft förflytta sig i sidled eller höjdled. Den stora stjärtfenan kommer väl till pass för laxen under lekvandringen och gör den också till en riktig snabbsimmare. Bröstfenor och bukfenor benämns som pariga fenor, ryggfenan, analfenan, fettfenan och stjärtfenan opariga. Utmärkande för laxen och andra laxfiskar är den lilla fettfenan som sitter placerad mellan rygg- och stjärtfenan. Syn- och känselorgan Fiskens ögon är placerade så att endast en smal sektor framför fisken utgör det binokulära seendet. Binokulärt seende innebär att bägge ögonen används för att fokusera och skapa ett skarpt synintryck av ett objekt. Ögonen är inte anpassade för avståndsseende så på längre avstånd uppfattar fisken endast rörelser, färger och i viss mån former. Fiskens synfält uppåt påminner om en upp- och nedvänd kon och tack vare ljusets brytning i vatten ökar konens omfång då fisken betraktar föremål ovanför vattenytan. Laxen har väl utvecklat smak och luktsinne. Längs kroppen har alla fiskar en mörk sidolinje. Sidolinjen innehåller ytterst känsliga sinnesceller som kan registrera vibrationer i vattnet. Anpassning till leken Vid leken växer hanlaxarnas underkäke till en kraftig krok. Både han- och honlaxar antar också lekdräkt genom att förflytta speciella färgpigment till överhudens celler. Hanlaxen får en i det närmaste öringlik färgsättning med stora rödfläckiga fält medan honan får en mer diskret stålgrå ton. Laxens fortplantning sker genom yttre befruktning. Källor: Nordbok, 1988, Den stora boken om sportfiske , Prisma bokförlag. Gunnar Svärdson och Nils-Arvid Nilsson, 1985 Fiskebiologi , LTs förlag. Sven Ekman, femte bandet av Djurens liv , 1949. Text och bild: Johan Nysjö Klicka här för utskrift av sidan
- Gälar , andningsorgan som finns hos vattenlevande djur, bland annat fiskar . Mänskliga embryon har rudimentära gälar under en del av sina liv. Gälarna skyddas av ett eller flera lock, gällock. Gällock är en ben - eller brosk -bit som skyddar gälarna och där fisken andas ut, man kan ålderbestämma döda fiskar genom att koka rent gällocken och räkna årsringarna . HUR FISKAR ANDAS Det livsviktiga syret Precis som landdjur behöver fiskar syre för sin förbränning och energiproduktion. Skillnaden mellan syrets tillgänglighet i luft respektive i vatten är dock väsentlig. Vår atmosfär innehåller ca 20 % syre (kemisk beteckning O). Syrets löslighet i vatten varierar med vattentemperaturen (se figur) men är i bästa fall knappt 15 mg O2 per liter vatten. Ovetenskapligt uttryckt, skulle man kunna säga att det är ”svårare” och kräver mer energi att andas i vatten jämfört med vad vi luftandande landdjur är vana vid. Det finns därför få fiskgrupper som är riktigt goda och snabba långdistanssimmare. Det ställer stora krav på syreförsörjningskapacitet och effektiv blodcirkulation för att förse muskulaturen med syre under en längre tid, eftersom det är betydligt mer energikrävande att simma i vatten än att springa på land. Syret i vattnet härstammar i huvudsak från de små men oräkneliga växtplankton som svävar i ytvattnet i både hav och sötvatten. I ytvattnet sker också ett utbyte av syre från luften. Utbytet mellan vatten och luft varierar bl a beroende på vattnets syremättnadsgrad, våg- och andra vattenrörelser. Fiskar andas genom sina gälar. Gälarna motsvarar våra lungor och insekternas trakéer. Principen är likartad – att skapa en så stor kontaktyta som möjligt mellan det syrefattiga blodet och det syrebärande vattnet eller luften. Genom att fisken rytmiskt öppna munnen, suger, eller simmar med öppen mun, förs det syrebärande vattnet in i fiskens mun. Därefter pressas vattnet mot och genom gälarna och sedan ut, under gällocket. Jämförelse mellan syreinnehållet i luft och i vatten. Luft innehåller ca 21 % syre (O). Kväve (N) som är den andra huvudsakliga ingrediensen i luft väger ca 3,5 gånger så mycket som syret. Vatten (H2O) väger 100 000 gånger så mycket som det lösta syret. Vatten (1 liter) Volym H2O (1 000 ml) O2 (7 ml) Vikt 10 mg Vikt 1 000 000 mg Utges av: FISKERIVERKET Hemsida: www.fiskeriverket.se När vattnet passerar de tunnhudade, blodrika och därför rödfärgade gälbladen tar dessa upp syre och avger samtidigt koldioxid och andra avfallsprodukter vilka borttransporteras genom utandningsvattnet. Efter någon typ av ansträngning kan takten på syreupptagningen öka. Är vattnet varmt och syrefattigt kan man ofta se att fisken ”flämtar”, på samma sätt som vi själva efter en snabb språngmarsch. Motsatt förhållande gäller för många av våra övervintrande fiskarter, som då i kallt syrerikt vatten och med en ämnesomsättning på sparlåga, kan begränsa antalet andningsrörelser till ett minimum. Fiskarnas syrebehov varierar och vissa arter kan under en begränsad tid kompensera syrebrist i vattnet genom att använda luft. Ål kan t ex i begränsad omfattning andas genom huden och därigenom förflytta sig mellan vatten om det är tillräckligt fuktigt på marken. Av svenska släkten brukar laxfiskarna anses vara de mest syrekrävande och karpfiskarna de som klarar de lägsta syrehalterna. Rudan är mycket hårdför och klarar extremt låga syrehalter. Gälarna är ett känsligt och utsatt organ. Parasiter, slam, partiklar och giftiga ämnen påverkar ofta fiskens gälar först. Angripna och/eller missfärgade gälar är tecken på många olika typer av missförhållanden och sjukdomar. Fisk som lider av syrebrist äter inte och samlas ofta på de mer syrerika områdena i vattnet. Fisken blir ofta ljusare i färgen, har snabba andningsrörelser och snappar efter luft. Fisk som har dött av syrebrist har ofta karaktäristiskt utspärrade gällock och öppen mun. Svaret på rubrikens fråga är: Ja, fiskar kan drunkna.
- Bryggödla: Det här är faktiskt inte en ödla! Detta märkliga djur är en tuatara ( Sphenodon punctatus). Tuataran är den enda nu levande representanten för en gammal kräldjursordning som kallas Rhynchocephalia. Djuret kallas också bryggödla, men är alltså inte en ödla. Kraniets uppbyggnad visar att den inte är nära släkt med ödlor och ormar. Tuataran finns numera endast på ett par öar utanför Nya Zeeland. Image courtesy of John H. Tashjian and copyright California Academy of Sciences . Tuataran är berömd för att ha ett tredje öga mitt på huvudets ovansida, ett s.k. hjässöga . Man har spekulerat i att de tidigaste ryggradsdjuren hade fyra ögon. Förutom det ögonpar som alla ryggradsdjur har i dag så hade de kanske ett par uppåtriktade ögon i mittlinjen på huvudets ovansida. Med dessa hjässögon skulle de bottenlevande urryggradsdjuren kunna upptäcka fiender i vattnet ovanför dem. Många av de tidigaste vattenlevande ryggradsdjuren under devonperioden (för 410-360 miljoner år sedan) hade faktiskt ett tredje öga mitt på hjässan. Sådana hjässögon fanns både hos de så kallade pansarrundmunnarna och hos många tidiga benfiskar. Hos de fyrfota landlevande ryggradsdjurens förfäder, de kvastfeniga fiskarna, var de vanliga. Ett sådant tredje öga fanns kvar hos många av de tidiga groddjuren och reptilerna, bland annat hos de däggdjursliknande reptilerna, våra egna förfäder. Men sedan försvann hjässögonen och det finns i dag kvar bara hos nejonögonen , hos några ödlor och hos tuataran. Tuatarans hjässöga är tillbakabildat, men det är försett med såväl hornhinna och lins som näthinna. Troligen producerar det ingen bild, utan registrerar bara ljusintensiteten. Detsamma gäller förmodligen för de andra nutida hjässögonen. Men varför tror man att det funnits inte ett, utan två hjässögon? Både hjässögonen och de vanliga ögonen bildas under embryots utveckling som utbuktningar från mellanhjärnan ( diencephalon ), den andra av hjärnans fem huvuddelar, framifrån räknat. Hjässögonen bildas från mellanhjärnans tak. Det märkliga är att det hos ryggradsdjuren förekommer tre olika utbuktningar i mittlinjen från mellanhjärnans tak: parafysen , pinealorganet (även kallat epifysen ) och parapinealorganet . Hos nejonögonen bildar både pinealorganet och parapinealorganet ögonliknande strukturer, men pinealögat är bäst utvecklat. Hos tuataran och de hjässögonförsedda ödlorna utgörs hjässögat av parapinealorganet. Pinealorganet har hos de flesta ryggradsdjuren omvandlats till en körtel som ligger innanför skalltaket och kallas tallkottkörteln eller epifysen och bland annat producerar hormonet melatonin . Men hos många av dessa djur kan det fortfarande finnas ljuskänsliga celler i tallkottkörteln som känner av dygnets växlingar mellan ljus och mörker med hjälp av ljus som tränger igenom skalltaket. Blinda fåglar kan kan faktiskt, via dessa celler, påverkas av ändrade ljusförhållanden! Melatonin har påvisats bland annat hos groddjur, fåglar och däggdjur. Hos grodor kan detta hormon åstadkomma färgväxling genom att påverka vissa celler i huden. Läs om detta här . Hos människor är melatonin ett natthormon som insöndras under den mörka tiden av dygnet. Det har föreslagits att hormonets sekretion styrs av kroppens viktigaste biologiska klocka och att melatoninet i sin tur styr en rad dygnsrytmer i kroppen, till exempel växlingen mellan vakenhet och sömn. Det har också föreslagits att puberteten utlöses av minskande melatoninhalter hos barnet, men det finns fakta som talar emot detta. Den store 1600-talsfilosofen Descartes ansåg att själen samverkar med kroppen via tallkottskörteln. Denna teori är förstås numera förkastad. Men mycket är ännu oklart när det gäller tallkottskörtelns och melatoninets roll hos människan.
- Kolibri, Archaeopteryx, Albatross, Havsörn
- Bild: 2 week old red kangaroo joey in the pouch.