En vision om  framtidens bistånd
 
2015.
 
Center for Global Development
Center for Global Development
Center for Global Development
Center for Global Development
2015
> 1 % 0 %
Ett bistånd   som ser världen som den är
Ett bistånd   som erkänner sina begränsningar
Ett bistånd   som vågar vara smalt
Ett bistånd   som bygger på kunskap
Ett bistånd   som utgår från fattigas verklighet
Ett bistånd   som inte kompromissar med frihet
Ett bistånd   som bjuder in till samverkan
Ett bistånd   som lockar till sig nya idéer
Ett bistånd   som kan granskas av alla
Ett bistånd   i takt med tiden
Vilja Veta Välja Våga Visa
Upcoming SlideShare
Loading in …5
×

Del 1 - En vision om framtidens bistånd

604 views

Published on

Biståndsminister Gunilla Carlssons presentation (del 1) vid heldagsseminariet om framtidens bistånd den 9 december 2009

0 Comments
0 Likes
Statistics
Notes
  • Be the first to comment

  • Be the first to like this

No Downloads
Views
Total views
604
On SlideShare
0
From Embeds
0
Number of Embeds
10
Actions
Shares
0
Downloads
15
Comments
0
Likes
0
Embeds 0
No embeds

No notes for slide
  • I programmet har denna punkt fått rubriken ”Visionen om framtidens bistånd”. Men det finns inte en vision, utan flera. Jag vill börja denna dag med att bjuda på min.
  • Platsen är världen.
  • Året är 2015. Vi förflyttar oss till 2015, sex år fram i tiden och i mitt perspektiv två mandatperioder bort. 2015 det år då vi ska ha uppnått något.
  • Jag ser rubrikerna framför mig. Vi, Sverige, är bäst i världen på bistånd. Bäst i hela världen.
  • I min vision har Sverige de högsta staplarna i de internationella mätningar som görs.
  • Vi toppar alla biståndsgivarrankningar.
  • Nej, jag börjar om. Vi har ju redan de högsta staplarna i de internationella mätningar som görs.
  • Vi toppar redan alla biståndsgivarrankningar. (Dessa staplar kommer från Center for Global Development.) Och rubrikerna ni just såg är hämtade från i år. Så jag börjar om. För om detta vore min vision skulle den redan vara uppfylld. Då är vi klara. Då kan vi gå hem. Och det kan vi ju inte. Det här är en heldag om framtidens bistånd och jag är glad att så många är här för att diskutera dessa frågor.
  • Låt mig alltså ta visionen från början . När jag blev biståndsminister hade jag en vision om ett bistånd som gör nytta och uppmuntrar till nytänkande. Jag har nu under tre år gjort allt jag kan för att skapa just ett sådant bistånd. Man kan säga att jag under tre års tid har gett biståndet som vi känner det en verklig chans att leva upp till den visionen. Som biståndsminister har jag sett till att vi minskat antalet samarbetsländer, skapat en tydligare styrning, bett Sida öka sin närvaro ute i världen och minska den härhemma. Jag har sett till att vi har fokuserat våra insatser till färre sektorer, formulerat tydliga prioriteringar, stärkt frihetsagendan, förnyat den samlade politiken för global utveckling och bjudit in till öppen diskussion. Jag har gjort allt det som internationella utvärderingar och åtaganden har krävt av Sverige , sådant som internationella utvärderingar och åtaganden har krävt av Sverige långt före min tid som biståndsminister men som inte hade åtgärdats när jag tillträdde. Att döma av OECD-DACs senaste utvärdering av svenskt bistånd är det närmast perfekt och kallas som ni såg nyss för bäst i världen. Det enda som återstår att göra är i princip att öka personalresurserna och att minska antalet styrdokument. Men jag håller inte med om att det räcker. Nej, det räcker inte. Vi har gjort mer med biståndet på tre år än vad som gjorts de senaste fyrtio åren. Men vi har bara putsat kanterna på ett paradigm, ett internationellt förhärskande paradigm, som kanske behöver moderniseras och förändras i grunden. Vi har tagit stora steg, men min bedömning idag är att det fortfarande krävs stora språng på flera områden . Att vi anses vara bäst i världen både vad gäller kvantitet och kvalitet i biståndet är ett gott betyg som jag är stolt över, men säger kanske ännu mer om läget i det internationella biståndet än om oss. Och att vara bäst i världen förpliktigar. Den som är bäst i världen måste kunna peka på sina egna brister och ta en ledande roll i tänkandet kring hur den verksamhet man ägnar sig åt kan förbättras. Trots att jag (och regeringen) under tre års tid har gjort allt som står i min makt för att skapa förutsättningar för det svenska biståndet att göra nytta, så vet jag fortfarande inte om det gör det. För första gången på fyrtio år presenterade regeringen i våras en skrivelse om biståndets resultat för riksdagen. Den var lång, men redovisade egentligen inga tydliga resultat. Skrivelsen om biståndets resultat gav en mängd goda exempel på biståndsinsatser som gjort skillnad i människors liv, men visade att vi fortfarande har lång väg kvar till ett bistånd som vi kan bevisa leder till långsiktiga resultat. Ingen reagerade särskilt starkt på detta, men jag har sedan dess haft anledning att fundera ganska mycket över sakernas tillstånd. Därför vill jag idag prata klartext om biståndets dilemman och utmaningar i en tid då vi måste lägga i en högre växel för att nå de mål vi satt upp, inte minst i form av millenniemålen som ska vara uppfyllda 2015. Men vi värmer upp med en vision.
  • Jag brukar säga att det inte är volymer som är det viktiga, men har räknat lite på det här. Om vi skulle ha samma procentuella ökningstakt på biståndet de kommande sex åren som de senaste sex åren, till exempel, skulle den svenska biståndsramen år 2015 uppgå till 61 miljarder. I min vision skulle det inte vara uteslutet. Men bara om jag visste att vi kunde göra något verkligt bra med 61 miljarder. Inte för att våra BNI-beräkningar i augusti 2014 indikerade att en procent av 2015 års BNI motsvarar 61 miljarder, utan för att vi har hittat ett sätt att bekämpa fattigdom och förtryck effektivt med så mycket pengar. För att vi skapat system som kan hantera en kraftig expansion av biståndsmedel. För att vi har en plan för hur vi ska uppnå våra mål, för att vi vet att vi puffar både millenniemålen och frihetsagendan i rätt riktning. Och den planen ska vara en plan som siktar mot en nollvision , ett nollprocentmål. För om bistånd faktiskt fungerar och på riktigt, steg för steg bidrar till utveckling, då måste dess slutliga mål vara att avskaffa sig självt. Att inte behövas längre. Så gärna en stor biståndsbudget, men först en rejäl nollvision. Så vad kännetecknar ett välfungerande bistånd som gör en sådan nollvision möjlig?
  • Det är ett bistånd som ser världen som den är. Ett bistånd som därför vet vad det gör och varför. Biståndsvärlden får inte bli en egen värld med egna regler och måttstockar. Biståndsvärlden måste finnas i världen och bygga på en bild av världen som stämmer med verkligheten. De krafter som ligger bakom underutveckling är komplicerade. Det finns många orsaker att människor inte förmår ta sig ur fattigdom: brist på utbildning, grasserande sjukdomar, dålig infrastruktur, brist på annat kapital -- och brist på institutioner som i sin tur skulle kunna hjälpa till att avhjälpa dessa brister: avsaknad av rättsäkerhet, avsaknad av kanaler för att utkräva ansvar av makthavare, brist på personlig säkerhet och trygghet till följd av konflikter och olika former av brottslighet. I de resultatredovisningar vi har gjort har vi kunnat ge många exempel på hur biståndet har gjort nytta inom enskilda områden: fler flickor i utbildning, stärkta äganderätter genom bättre fungerande lantmäteri, stärkt yttrandefrihet genom stöd till oberoende media och dialog med samarbetsländerna. Men när jag säger att vi inte kan säga tillräckligt om biståndets övergripande resultat menar jag att vi inte kan säga säkert att bistånd faktiskt på allvar bidrar till utveckling på bästa möjliga sätt. Jag vill att vi ska veta bättre om vilka ambitioner vi kan ha för att bryta underutveckling och faktiskt bidra till utveckling. Ett verklighetsanpassat bistånd måste vara lyhört för de specifika utmaningar och möjligheter som finns i varje samarbetsland. Den dialog vi för med samarbetslandets regering måste vara grundad i landets behov och prioriteringar. Vilka mekanismer för ansvarsutkrävande finns i landet – i form av riksrevision, folkvald församling, organisationer i civilsamhället? Bistånd måste handla om att skapa resultat, inte stilla samvetet. Det måste handla om att veta och kunna granska – inte vilja och gissa. Våra strategier måste bygga på en verklighetsanalys – inte önsketänkande.
  • Låt mig se vad ni tror om biståndets möjligheter. Vad kan biståndet göra och inte? (fråga till publiken): rädda liv? minska nöd och lindra lidande? demokratisera odemokratiska stater? skapa tillväxt? minska fattigdom? göra ojämställda samhällen jämställda? få företag att växa? rädda klimatet? Jag har en vision om ett bistånd som erkänner sina begränsningar. Biståndet kan inte fortsätta att bära hela världen på sina axlar. För biståndet, och ännu mindre det svenska biståndet, kan vara svaret på världens alla problem. Biståndets mål – att bidra till att skapa förutsättningar för människor att förbättra sina levnadsvillkor – är anspråksfullt nog. Nu säger ni kanske att det har väl aldrig varit meningen heller att sträva mot något annat än ett ödmjukt bidrag till en global utveckling som kräver en mängd insatser, men när vi ser hur biståndet fungerar i praktiken slås man av att det ger sken av att göra anspråk på att vara svaret på all världens utmaningar . Det kan det aldrig vara. För lika lite som biståndet varit den främsta drivkraften bakom fattiga länders ökade tillväxt de senaste decennierna kan vi inbilla oss att tro att biståndet är det som i framtiden kommer att lyfta människor ur misär och ofrihet. Ändå fortsätter jag att tro att biståndet rätt använt, rätt utformat, kan vara ett viktigt bidrag till en samlad utvecklingspolitik som mobiliserar för att nå resultat och hänga ihop. Det ska vara en utvecklingspolitik som är begriplig och fri från motsägelser och målkonflikter. Som är trovärdig i sin övertygelse att Sverige inte kan göra allt men ge ett väldigt bra och viktigt bidrag till ett samarbetslands arbete med att bekämpa fattigdom. På så vis blir det också ett bidrag till en samlad svensk utvecklingspolitik.
  • Och det betyder att biståndet måste våga vara smalt . Sverige har som en av världens största och mest respekterade biståndsgivare möjlighet att bana väg för mer aktiva val. Ett sådant bistånd kräver kanske att vi inte bara har ett övergripande mål som säger att fattiga människor ska ges förutsättningar att förbättra sina levnadsvillkor. Det kräver kanske att vi preciserar vilka fattiga människor det är vi riktar in oss på – kanske är det kvinnorna och barnen, kanske är det frihetskämparna och världens whistle-blowers – och vilka huvudsakliga metoder vi valt för detta – kanske kan vi fokusera på att med bistånd göra sådant som ingen annan är beredd att göra – att ta större risker genom investeringar i konfliktområden och praktiskt stöd till demokratiska krafter i auktoritära stater, att forska om diarrésjukdomar som andra glömt bort eller att avsätta en substantiell del av våra biståndspengar till en viss region som andra givare övergivit. Det är en vision om ett bistånd som vågar vara smalt. För vi kan inte göra allt överallt. Det sa jag när vi presenterade vår landfokusering för två år sedan och jag säger det nu. Kanske skulle ett sådant bistånd vara ett bistånd som riktar in sig på det bortglömda och de bortglömda. Vi måste våga avgränsa till det vi vet fungerar och till de platser och ämnesområden som vi tror att vi är särskilt bra på. Det betyder inte att vi ska stänga dörren för innovationer och nya metoder. Tvärtom. Men vi ska stänga dörren för den verksamhet som inte bidrar till att uppnå målet. Som vi antingen vet inte bidrar till målet, eller som vi inte kan veta når målet. Vi behöver inte veta att vi gör det som är det allra bästa vi kan göra, för det vet vi inte vad det är, men vi måste veta att det vi gör är något bra.
  • Ett bistånd som bygger på kunskap. Vi vet en del om vad det krävs att lyfta sig ur fattigdom. Inte minst för att vi lever i ett land som en gång också varit fattigt, även om det nu var ganska längesedan. Av den erfarenheten har vi kunnat dra slutsatser om betydelsen av marknadsekonomi och handel som drivkrafter för utveckling. Vi har belägg för vilken betydelse utbildning och fungerande hälsovård, fungerande institutioner och respekt för mänskliga rättigheter, säkerhet och handel har för människors förutsättningar att förbättra sina liv. Samtidigt vet vi att utvecklingens grundläggande drivkraft är tillväxt, som förutsätter marknadsekonomi, respekt för äganderätten och ett gynnsamt näringslivsklimat. För att lösa ett problem måste man först av allt ha en bild av problemet. Den bilden kan inte bara bestå av en beskrivning av fattigdomens kännetecken. Vi måste gräva djupare än så, räkna och bedöma, studera statistik och fråga oss vilka problem biståndet kan vara med och lösa. Bistånd får inte vara en stor gissningslek som baseras på vad vi tror att folk behöver snarare än vad de behöver.
  • Ett bistånd som tar den fattiga människan på allvar. Det betyder att vi måste tala med fattiga människor, inte bara med regeringsföreträdare. Om man talar med den fattiga människa vars perspektiv ska genomsyra allt svenskt bistånd, får man ofta tydliga besked. Fattiga människor vet vad de skulle behöva för att själva förverkliga sina drömmar, sina livsmål och skapa bättre förutsättningar för att själv bekämpa fattigdom för sig själv och sin familj. Det kan vara en båt för att kunna fiska, transportera varor att sälja och ta sig till sjukhus. Det kan vara en mobiltelefon för att överbrygga avstånd, kommunicera och driva affärsverksamhet. Det kan vara säkerhetsåtgärder för att våga skicka sina barn till skolan. Den fattiga människan är vår uppdragsgivare, men hur väl känner vi henne? Den länge förhärskandebilden av kvinnorna och männen i utvecklingsländerna som en hjälplös, fattig massa vars enda hopp står till utomstående välgörare, är en farlig bild. I min vision om framtidens bistånd ser vi fattiga människor som driftiga entreprenörer, problemlösare och konsumenter som vill bestämma över sina liv. Och utformar biståndet så att det stämmer med den synen.
  • Ett bistånd som brinner för frihet. Det har sagts många gånger men tål att upprepas gång på gång. Utveckling handlar inte bara om att lyfta sig ur materiell fattigdom.
  • Ett bistånd som bjuder in till samverkan. Idag finns internationella finansiella resurser tillgängliga som inte fanns när biståndet uppfanns efter andra världskriget. Ca 77 procent av de totala finansiella flödena från utvecklade till utvecklingsländer är privata flöden i form av investeringar, remitteringar och filantropiska initiativ. Vi ser hur privata initiativ i allt högre grad tar på sig rollen som riskkapitalister och problemlösare snarare än givare som tillhandahåller medelsöverföringar till mottagare. Som statlig biståndsgivare måste vi förhålla oss till detta, finna vägar till samverkan med privata aktörer, entreprenörer och forskare, näringsliv och civilsamhälle. Och när vi söker sådan samverkan ska vi inte bara ta på oss rollen som finansiär – vi ska vara kunskapssökare som bjuder in till nya tankar och metoder, samarbeten och möjligheter.
  • Ett bistånd som vågar tänka om och tänka nytt. I min vision om framtidens bistånd är Sida en myndighet som lockar till sig de bästa idéerna. Det är en vision om en idégenerator snarare än en utbetalningsinstans, där man bjuder in till konkurrens och innovation på områden som definieras som särskilt angelägna efter att en analys gjorts av de behov som finns. Biståndsvärlden måste inte bara tillåta utan betona betydelsen av innovation. Nya ansikten, nya ansatser, nya teknologier och nya mekanismer för att kanalisera bistånd. Vi behöver koppla våra biståndsaktiviteter till andra flöden för att inte bli en passiv utbetalare utan en investerare i innovation. Jag har under min tid som biståndsminister märkt att de som talar om att förbättra biståndet ofta fokuserar på organisationsstrukturer, biståndsvolymer eller givarsamordning. Det är viktiga saker, men är bara små justeringar av en verksamhet som vi tyvärr inte ens vet fungerar. Tänkandet bygger på en bild av världen som den såg ut för fyrtio år sedan, när den offentliga sektorn var den ledande aktören i finansiella flöden till fattiga länder. Så är det inte längre.
  • Flöden av biståndets omfattning måste kunna granskas öppet och i detalj. I min vision skapar biståndet incitament för människor innanför och utanför biståndet att rapportera om ineffektivitet, korruption och andra brister.
  • Det bistånd jag just beskrivit är sammanfattningsvis ett bistånd i takt med tiden. Ett sådant bistånd är ett smart bistånd. Det är ett trivialt konstaterande att säga att världen förändras. Men den gör inte desto mindre det. Världen förändras, men biståndet består, eller förändras åtminstone i en långsammare takt än den verklighet biståndet är ämnat att möta. De program vi genomför, de möjligheter vi fångar, de partners vi samarbetar med, måste baseras på kunskap om de problem som ska lösas och på insikten om de möjligheter som en föränderlig värld skapar. Biståndet har överlag ännu inte anpassat sig till dagens värld. Vi talar ofta om nya problem - om klimatkrisen, finanskrisen etc - men det finns också möjligheter att ta tillvara som inte fanns tidigare. Det har ännu inte kunnat påvisas att bistånd som vi känner det utgör ett regelbundet och förutsägbart bidrag till makroekonomisk tillväxt. Vad som krävs är en ny modell för ett modernt, effektivt och öppet bistånd. En modell som är flexibel nog att anpassas till varje enskilt lands specifika utvecklingsmöjligheter snarare än en universallösning som antas passa alla. Det måste vidare vara en modell som tillför ett mervärde i relation till alla andra flöden och som uppmuntrar innovativa och effektiva sätt att leverera insatser och bättre utvärderingar av biståndets faktiska resultat. Min vision om framtidens bistånd börjar och slutar i detta konstaterande. Biståndet kan inte verka i sin egen bubbla. Det ska verka i världen och måste därför utgå från hur världen ser ut.
  • Jag vill sammanfatta min vision med fem V:n. Allt börjar med en vilja och ett mål. Men bistånd får inte bara handla om att vilja väl. Vi ska vara tydliga med att vi verkligen vill bekämpa fattigdom och förtryck, men ambitionen får inte stanna där. Det får inte stanna vid den goda viljan. God vilja utrotar inte fattigdomen. Det har historien visat. . Vi måste också veta att denna vilja kan omsättas i faktiska resultat. Och vi måste veta att det vi gör skapar utveckling och inte gör skada. När vi vet det måste vi ha förmågan att välja . För vi kan inte göra allt. Sveriges bistånd kan inte ens i min vision förändra världen, men det kan förändra en del. Mod handlar inte bara om att vi ska stå för våra principer, värderingar och prioriteringar. Vi måste också våga tänka om, tänka nytt och bjuda in till samverkan och satsa på innovation. Och när vi vet hur vi ska göra för att omsätta viljan i praktik och när vi valt var vi ska lägga krutet, när vi vågat lite mer, då ska vi kunna visa vad det lett till. Ser fram emot workshopen i eftermiddag som är en inbjudan till alla er att tänka fritt och konkret kring hur ni ser att visionen om ett modernt, effektivt och öppet bistånd kan omsättas i praktiken.
  • Del 1 - En vision om framtidens bistånd

    1. 1. En vision om framtidens bistånd
    2. 3. 2015.
    3. 5. Center for Global Development
    4. 6. Center for Global Development
    5. 7. Center for Global Development
    6. 8. Center for Global Development
    7. 9. 2015
    8. 10. > 1 % 0 %
    9. 11. Ett bistånd som ser världen som den är
    10. 12. Ett bistånd som erkänner sina begränsningar
    11. 13. Ett bistånd som vågar vara smalt
    12. 14. Ett bistånd som bygger på kunskap
    13. 15. Ett bistånd som utgår från fattigas verklighet
    14. 16. Ett bistånd som inte kompromissar med frihet
    15. 17. Ett bistånd som bjuder in till samverkan
    16. 18. Ett bistånd som lockar till sig nya idéer
    17. 19. Ett bistånd som kan granskas av alla
    18. 20. Ett bistånd i takt med tiden
    19. 21. Vilja Veta Välja Våga Visa

    ×