SlideShare a Scribd company logo
1 of 12
Download to read offline
V.S.B. Sida 1 av 12 
 
 
 
 
 
 
V.S.B.
 
eller
 
Tänja på gränserna!
 
 
 
Dagen D -100 dagar
 
Tanken har funnits där i många år. Jag skulle vilja "ge mig ut i världen" i
min kvinnliga gestalt. Olika idéer har dykt upp, ingående studerats och
penetrerats in i minsta detalj. De har alla haft olika inriktningar, olika
upplägg och massor av händelser som jag skulle vilja uppleva som tjej.
Alla har placerat mig i miljöer där jag inte bara skulle finnas i min
kvinnliga gestalt utan situationerna krävde också en aktiv medverkan
från min sida och innehöll stora mått av socialt umgänge. Alla
"projekten" hade också det gemensamt att de förblev idéer, hugskott,
fantasier eller vad man nu kan sätta för stämpel på dessa tankar. Men
ständigt fanns de där och ständigt spändes bågen intill
bristningsgränsen för att ändå försöka genomföra "projekten".
 
Visst kändes besvikelsen långt ner i tårna när armarna inte längre
orkade hålla bågen spänd, men samtidigt så kändes inte bågen lika
motspänstig och stel nästa gång som jag prövade dess förmåga.
Tankarna tog sig nog också ett mognare uttryck, även om vissa i min
närhet, om de fick reda på mina planer, klart skulle säga att de snarare
var ett tecken på allt större omognad att fundera i termer som att resa,
bo på hotell, äta och fungera socialt och sedan också försöka få något
gjort under vistelsen. Allt detta iklädd kvinnokläder, vilket i och för sig
inte är något konstigt eftersom hälften av världens befolkning redan gör
detta. Men för mig, en man på drygt 50 och transvestit sedan
barnsben, känns detta både stort och nästan ouppnåeligt.
 
Nu var det åter dags! En dag bara fanns möjligheten där. Ett prospekt
på en mässa med anknytning till mitt jobb gjorde mig nyfiken och när en
del interna konsultationer på jobbet var avklarade så fanns klartecknet
där att jag kunde åka. Eftersom det omedelbart stod klart att jag också
skulle åka ensam så började det spira en tanke på att mitt efterlängtade
projekt än en gång fanns inom räckhåll. Kanske nu mer än någonsin
tidigare, inte bara för tillfället som sådant utan också att mitt inre nått en
mognad som borde göra projektet både möjligt och genomförbart. Det
går ju inte att komma ifrån att de senaste sex årens mer eller mindre
flitiga verksamhet som transvestit gjort mig mer van att hantera olika
situationer. Men det har tagit sin tid och har inte alltid varit lätt.
Många är de gånger då jag skakat på huvudet åt mina "upptåg", men
samtidigt lite småleende kunnat konstatera att det hela i stort sett
fungerat alldeles utmärkt. Bit för bit har jag både lärt känna mina egna
reaktioner, likväl som jag lärt mig att hantera, eller snarare ignorera,
andras reaktioner. Jag har vant mig att vara klädd i kvinnokläder bland
andra och har successivt kommit till den slutsatsen att det både känns
rätt och att det jag gör inte på något sätt är "fel". Denna vetskap är den
viktigaste när jag nu försöker planera den kommande resan och
försöker identifiera alla de situationer som jag kommer att mötas av på
vägen. Situationer som jag inte kan undvika, situationer som jag på ett
sätt kommer att vara totalt oförberedd på, men ändå så väl förberedd
inför.
 
Många okända situationer kan dyka upp där mina reträttmöjligheter
kraftigt är begränsade eller totalt obefintliga. Ändå så sitter jag här och
känner hur den positiva stimulansen känns ända långt ner i tårna. Jag
kan inte låta bli att undra över hur stark den här driften egentligen är 
som låter mig, en vuxen man, sitta och planera en flera dagars vistelse i
V.S.B. Sida 2 av 12 
 
ett annat land helt och hållet som kvinna. Trots att jag skakar på
huvudet åt bara tanken så fortsätter jag ändå att förbereda mig.
Förbereda mig i både stort som smått. Förbereda mig på olika slags
reaktioner från omgivningen och förbereda mig på att genomföra
projektet rakryggad och bära huvudet både högt och stolt.
 
I detalj så funderar jag på hur jag skall komponera min garderob för att
både vara kvinnlig och lämplig för tillfället. Men även där svävar jag på
målet, vilket jag säkert inte är helt ensam om. Även vanliga kvinnor som
skall besöka mässan har säkert samma svåra avvägning mellan
praktiska, funktionella kläder och eleganta, representativa kläder. Jag
svävar också i ovisshet om vad som kan ske runtomkring mässan.
Finns det arrangemang som visserligen inte hör till själva mässan, men
som ändå är ett "måste"? Ännu har inte sådana saker kommit upp på
"menyn", men jag är klart intresserad av att ta del av denna sida också,
men just nu så är det mer närliggande saker som känts mer angelägna.
Första problemet var att finna ett lämpligt resealternativ. Visserligen
finns massor av gruppresor till detta arrangemang, men efter egna
efterforskningar så borde en egen organiserad resa både bli billigare
och bättre för mig i alla avseenden.
 
Enda faktorn som både jag och resebyrån bortsåg från var att samtliga
hotellrum på orten och kringliggande städer just var uppbokade för
dessa gruppresor. Men efter idogt letande så fanns ett hotell,
visserligen en bit utanför, men även med priset för hyrbilen inräknad så
blir prislappen betydligt mindre än motsvarande gruppresa. Hotellet ser
också fint och trevligt ut, även om jag kanske blir tydligare exponerad
där på den mindre orten än i den stora staden. Samtidigt som det kan
vara en nackdel så kan det också vara en fördel med den mer
personliga närheten. Hur det avlöper beror minst lika mycket på mig
och mina möjligheter att vara lyhörd och anpassningsbar till situationen.
Även om min tanke inte är att bara "vara" utan även "finnas" så behöver
jag inte exponera mig onödigtvis och uppträda "störande". Vågar jag
bara vara mig själv och känna stolthet att vara det jag är så borde det
räcka långt. Känner jag mig däremot obekväm och "felplacerad" så är
det nog väldigt lätt att omgivningen både känner min oro och förstärker
den omedvetet, vilket kan göra den enklaste situationen ohållbar.
 
Dagen D -89 dagar
 
Något jag funderar mycket på är om det är "rätt" det jag tänker göra.
"Rätt" i den meningen att jag inte överskrider en mängd osynliga
gränser som gör både situationen som sådan och mig "omöjlig" i olika
sammanhang. Jag vet att jag tex inte är den "snyggaste" av kvinnor,
men samtidigt så känns inte det som ett "krav" för att få känna
tillfredsställelse med sitt liv. Det finns ju många äkta kvinnor som inte
heller har utseendet för sig, och de både fungerar och accepteras för
det dom är. Nej, det handlar nog mer om moral och etik i detta
sammanhang och frågan kommer då genast om vems moral som skall
vara vägledande. Givet är ju att jag kommer att bli bedömd utifrån
andras moral och värderingar, men hur långt är det rimligt att de skall
styra mitt liv?
 
Jag vet inte om tankarna ovan bara är ett sätt för mig att rättfärdiga
mina tankar och planer, eller om de faktiskt också fyller en funktion för
mig att noga analysera och värdera hot och möjligheter med en resa av
denna typ. Än en gång så visar detta den oerhört starka drivkraften
som finns inom mig att överhuvudtaget fundera i banor som denna. Jag
blir alltid lika förvånad.
V.S.B. Sida 3 av 12 
 
 
Dagen D -74 dagar
 
Planeringen fortsätter! Den går väl inte alltid på högvarv, men tankarna
finns där och olika områden "flyter" upp och sysselsätter mig både
själsligen och kroppsligen. Igår var det mina kläder som stod högst upp
på "dagordningen". Strax innan jul såg jag en snygg tvådelad klänning i
guldskimrande tyg. Kärlek vid första ögonkastet kan man verkligen
säga, men jag förhöll mig ändå kallsinnig inför detta faktum och modigt
lät bli att "fria" redan vid denna första kontakt. Glädjen blev därför inte
mindre när mellandagsrean ropade ut sina erbjudanden, och det visade
sig att min kärlek nu betingade endast halva priset. När så brorsan (dvs
mitt manliga jag) storstilat erbjöd sig att stå för kalaset så var det inte
mycket att fundera på, så nu är avdelningen funktionella festkläder för
resan tillgodosedd.
 
Dagen D -68 dagar
 
Tipsen börjar nu strömma in vad man bör göra och se under denna
"utflykt". Visserligen saknar dessa tipslämnare insikten om mina tankar
kring denna resa, men råden och tipsen blir inte mindre värda för det.
Tvärtom så ser jag gärna mig själv i miljöer där andra, helt vanliga,
människor går eller besöker. Jag har inget emot träffar med andra T*,
men det är nog "vardagen" som ger mig mest. Samtidigt så ställer det
samtidigt högre krav på mig. Mitt rent anatomiska utseende kan jag
göra väldigt lite åt, men själen, min gestalt utåt, blir desto viktigare att
finslipa.
 
Visst har jag ständigt "tjatat" om att det är viktigt att vara sig själv, och
ändå så påstår jag nu att jag verkligen måste tänka på hur jag skall
"uppträda". Hur går det ihop? Jo, jag tycker nog att det går ihop. Visst
skall jag vara mig själv, men det finns så mycket mer som finns att göra
med mig själv. Jag måste i alla lägen bemöda mig om att vara lyhörd för
andras reaktioner. Jag kommer att vara hänvisad helt och hållet till mig
själv och har inga andra att "gömma" mig bakom. Jag måste på ett helt
annat sätt vara beredd att ta konsekvenserna av mitt agerande. Utan att
göra avkall på min personlighet så känns det som om jag måste
"anpassa" mitt agerande mycket mer än om jag åkt på den här resan
som kille. Inte för att jag vill "göra bort mig" då heller, men domen,
åsikterna kommer nog att vara starkare och mer oförsonliga nu än i den
omvända situationen.
 
Trots detta så fortsätter jag. Min förhoppning är att jag istället skall
lyckas att hålla huvudet högt och lämna "arenan" efter några dagar,
efterlämnande spår som hellre talar om stolthet och självkänsla än om
misslyckande och förnedring. Jag vill visa att jag själv styr över mitt liv.
Jag lever det på mitt sätt och att jag vill accepteras så som den jag är.
Jag vill inte trampa andra på tårna, men jag kan heller inte frånta andra
rättigheten att ha åsikter om mig och mitt agerande. Någonstans måste
bägge parter hitta fram till en metod att ändå kunna finnas i samma
miljö, och där är mitt ansvar lika stort som de jag möter.
 
Jag är också medveten att jag kan "störa" andra människors inre cirklar
och helt enkelt komma "för nära" dom. Samtidigt så måste jag också tro
på mig själv och vara så övertygad om att det jag gör är rätt att
omgivningen känner sig tillfreds eller i alla fall accepterar min närvaro.
Ju mindre tveksamhet jag visar, desto mer blir omgivningen
accepterande är den tes jag tänker arbeta efter. Skall bli ytterst
intressant att se hur långt det resonemanget kommer att hålla.
 
Dagen D -55 dagar
 
Med ett ryck vaknade jag. Med blicken stirrande rakt ut i mörkret tog
det en stund att inse att jag fortfarande var kvar i min egna sköna säng
och att det som jag nyss upplevt bara var en dröm och inget annat än
en dröm. Tur det, för det jag drömt höll på att utvecklas till något jag
inte önskade:
Jag satt bekvämt tillbakalutad i en fåtölj vid gaten och väntade på att
dörrarna skulle öppnas och vi skulle få stiga ombord på planet. Allt
V.S.B. Sida 4 av 12 
 
hade gått enligt mina noggrant uppritade planer, och det var med ett
lugn i sinnet som jag försiktigt studerade mina blivande
medpassagerare. Stilla satt jag och funderade på om det skulle bli den
där stressige mannen i kostym eller om damen som krampaktigt höll
sin handväska i knäet skulle inta plats 21E och därmed bli min
följeslagare på resan. Innerst inne hoppades jag att de där två
väninnorna som satt bakom min rygg och ihärdigt bubblade om dittan
och dattan skulle hamna bredvid mig, men de hade nog andra platser.
 
Mina ögon fortsatte att vandra runt i den ganska sterila och tråkiga
hallen som utgjorde sista utposten innan det stora äventyret. I
ögonvrån uppmärksammade jag tre personer, två män och en kvinna,
som diskret tittade åt mitt håll. Hjärtat hoppade säkert över minst två
slag när jag strax blev ytterst medveten om att det faktiskt var just mig
de stirrade på. Mina försök att se oberörd ut gick alldeles om intet när
jag dessutom märkte att de styrde sina steg mot mig. Det var kvinnan
som först nådde mig och diskret men tydligt frågade om det var jag
som hade plats 21F. Jag fingrade nervöst på mitt boardingkort och
trots att jag mycket väl visste att det var min plats så fungerade varken
min talförmåga eller övriga kroppsfunktioner rätt.
 
Uppenbarligen var hon helt säker på sin sak för som i en tunnel hörde
jag en entonig stämma, som måste vara hennes, att ett problem
uppstått och undrade om jag kunde följa med till ett servicekontor vid
sidan om. Jag kunde inte annat än nicka och gjorde ett tafatt försök att
resa på mig men benen ville inte lyda. En av herrarna tog resolut men
vänligt tag i mig och såg till att jag kom upp i stående. Den andra
mannen tog hand om mitt handbagage och med kvinnan i täten gick
den lilla gruppen iväg, under noga bevakning av de passagerare som
uppmärksammat händelsen. Genom deras huvuden strömmade nu
säkert frågor vad jag gjort eller tänkt göra. Kanske skenade deras
fantasi iväg att de just bevittnat hur en ökänd terrorist, för tillfället
utspökad som kvinna, gripits och förts iväg. Kanske drog de en suck av
lättnad att de sluppit bli inblandade i någon stor aktion från något av
världens alla terrorgäng. Själv var jag inte i stånd att tänka klart, utan
följde bara med.
När kvinnan så öppnade en dörr och jag steg in i det helt mörka rummet
vaknade jag upp.
 
Dagen D -43 dagar
 
Ensamheten kommer nog att bli värst! Nej, det är inte till någon
Robinson-ö jag tänker fara och isolera mig mot omvärlden under ett
antal dagar. Snarare tvärtom. Platsen jag ska till är kanske en av de
mest tätbefolkade platser som finns just dessa dagar och ändå så
funderar jag kring att bli ensam! Hur hänger det ihop? I vanliga fall har
jag inga som helst problem att vara själv, även om jag kan bli lite
"rastlös" i min iver att upptäcka och se så mycket jag bara kan under
den begränsade tid som står till mitt förfogande. Det kan innebära att
jag flänger omkring och ser/gör massor men ändå ingenting. Men det
är inte det som jag primärt tänker på, utan min något utsatta position
genom det klädval jag gjort. Som "bror" så hade jag varit lika ensam,
men förmodligen inte mött samma undrande och ifrågasättande blickar
som jag säkert någon gång kommer att mötas av.
 
Jag är inte rädd att möta de olika reaktionerna, men det går ju heller
inte att förringa det faktum att jag konstant kommer att visa upp mig
och därmed, på ett helt annat sätt, ger omgivningen tillfälle till att
reagera på min närvaro. Det kan vara på gatan, på lunchkrogen, i
affären eller på de trevliga kvällsarrangemangen som jag gärna ser
att jag kommer att besöka. Som ensam man kan man alltid "driva
runt" utan större uppmärksamhet. Som kvinna och dessutom
transvestit så tror jag att några ögonbryn kommer att höjas.
 
Oavsett det är jag eller omgivningen som byggt murarna så känns det
som om det är jag som måste ta mig över dom. Omgivningen lär
knappast göra sig det omaket att ta sig över på "min" sida, utan står
V.S.B. Sida 5 av 12 
 
säkert kvar på sin och väntar på uppvisningen när jag iförd snäv kjol,
höga klackar och välmanikurerade långa naglar skall ta mig över.
 
Språket kan visst också bli till en barriär, men det kan samtidigt också
vara till min fördel. I vanliga fall så "glappar" mina käkar så snabbt att
hjärnan inte ens hinner tänka tanken att försöka styra tal, volym och
omfång, utan min djupa basstämma klingar opåverkad över nejderna.
När jag däremot talar ett utländskt tungomål så måste hjärnan hinna
med. Orden flyger inte bara ut ur munnen, utan passerar ett antal olika
instanser och kontroller innan de stapplande lämnar munnen. Att i det
sammanhanget lägga in ytterligare en "kontroll" ter ser inte omöjligt och
därmed skapa förutsättningar för en något mer kvinnlig röst.
 
Detta är i alla fall min förhoppning liksom jag bär på hoppet att kunna
slå följe med någon eller några, helt eller delvis. Idealet vore om jag
redan på flyget kunde komma i samspråk med någon. Det är ju högst
troligt att flera av mina medpassagerare har samma mål som jag. En
annan tänkbar situation är att jag kan hitta aktiviteter som är väl
lämpade för ensamma att utöva och som i sin tur kan skapa nya
möjligheter till gemenskap. Det bör ju finnas fler än jag som reser
ensam men ändå vill "göra stan" under den korta tid som vi är där. Men
jag förbereder mig ändå inför ett faktum att ensam är stark och tänker
inte låta mig nedslås om jag får genomföra resan i enskildhet.
 
Dagen D -38 dagar
 
Inte för att det kan kallas förberedelse inför min resa, men min manliga
lekamen besökte frissan häromdagen. Hon vet om mitt kvinnliga ”jag”
och när det nu var dags att skala av lite hårsvall så diskuterade vi
vilken frisyr jag skulle välja. Visserligen har hon och jag totalt skilda
förutsättningar när det gäller att få till trevliga frisyrer av vårt egna
råmaterial, men jag dristade mig ändå att säga att jag gärna skulle se
en liknande nacke som hon hade. Kunden har visserligen alltid rätt,
men det verkade som om hon inte misstyckte utan började leka lite
med fingrarna i mitt hår och uppenbarligen gjorde sina beräkningar av
vad som var möjligt att genomföra. Hon konstaterade att hon inte
kunde klippa mitt sidohår lika kort som vi först tänkt, men jag gav
henne "carte blanche" att göra det hon tyckte var rätt och riktigt.
 
Under klippningen märkte jag hur hon mer och mer verkade nöjd med
det som sakta tog form med hjälp av hennes flinka fingrar och den sax
och kam som såg ut att vara förlängda delar av henne själv. När jag
sedan själv fick beskåda resultatet så kunde jag inte annat än hålla
med henne. Hon hade verkligen lyckats ge mig en frisyr som helt klart
passar mitt manliga jag, men ändå har en tydlig feminin touche.
Känslan blir ännu starkare och bättre när vi en stund senare tittar på
det slutliga resultatet efter det att mina ögonbryn blivit plockade och
ansade.
 
Klippningen får fullt godkänt vid hemkomsten, även om den inte
synades så där extra noga. Reaktionerna blev då mycket tydligare
dagen därpå på jobbet där flera av mina kvinnliga kollegor inte endast
konstaterade att jag klippt mig, utan med inlevelse utbrast "så snygg
duär i håret". Den kommentaren har jag tidigare bara hört utväxlas
mellan två kvinnor. Till män har kommentarerna varit sparsamma, mer
av typ "du har klippt dig", men nu kommenterades min frisörskas teknik
ingående och hur hon fått mitt hår att både få volym och struktur (på de
ställen där håret överhuvudtaget finns). Jag kunde märka både en stor
sakkunskap i avdelningen hårklippning, och att de uppskattade hennes
ansträngningar. Jag blev innerligt smickrad över att de ägnade mitt hår
så stor uppmärksamhet och att de uppenbarligen kommunicerade med
mig på ett mycket kvinnligt sätt.
V.S.B. Sida 6 av 12 
 
 
Dagen D -28 dagar
 
Jag hade en mycket intressant diskussion på Internet med en FF (=
Född Flicka) där. Hon hade i sin presentation sagt att hon ogillade män
som utgav sig för att vara kvinnor. Givetvis ställde jag då frågan om hon
inräknade även mig och mina kamrater i den kategorin. Svaret kom per
omgående att så inte alls var fallet. Det hon tänkte på var helt andra
män som skrupellöst utgav sig för att vara äkta kvinnor. Oss hade hon
inget emot. Vi förde sedan en diskussion om "förhållandet" mellan oss
och genetiska kvinnor. Det går inte att återge allt, men kontentan var att
jag stärktes i min tro och känsla att det jag gör inte på något sätt är "fel".
Vi konstaterade att det viktiga är att vara ärlig och visa både respekt
och omtanke utan att för den skull utplåna sig själv. Jag stärktes också i
min känsla att om jag bara kan vara öppen och utåtriktad så skall
omgivningen också acceptera mig och min närvaro.
 
Dagen D -26 dagar
 
Jag kan märka på mig själv att det börjar "dra ihop sig". Även om det
fortfarande är några veckor kvar så börjar det kännas mer och mer
verkligt och att jag verkligen både kan och vill genomföra projektet.
Besvikelsen blir nog större nu om jag inte kan genomföra det jag
planerat. Jag börjar vänja mig vid tanken att jag kommer att resa, bo,
äta och uppleva massor som kvinna. Jag har också hunnit titta mer på
min "garderob". Min basklädsel kommer att bli en mörkblå dräkt med
knäkort rak kjol. Till den kommer jag att variera med ett antal olika
toppar av skilda slag. Som ombyte kommer jag att medföra en annan
rak kjol, lite kortare än den till dräkten, som med olika överdelar både
kan fungera som "halvfest" eller ren vardag. Skulle jag få tillfälle, vilket
givetvis är ett av mina mål, att få klä mig riktigt festligt så har jag min
nyinköpta ensemble med i bagaget.
 
Dagen D -19 dagar
 
Med stormsteg närmar sig nu tidpunkten för min resa, och jag slits
mellan "hopp och förtvivlan". Ena sekunden så ser jag framför mig hur
jag blir stoppad vid incheckningen, hindrad vid säkerhetskontrollen,
nekad att kliva ombord, vägrad att få ut hyrbilen och slutligen avvisad
vid hotellet. Överallt så finns det människor som pekar finger åt mig
och öppet hånar både mig och min närvaro.
 
I andra sekunden ser jag en trygg och stabil människa som njuter av
tillvaron och som gärna ger sig in i leken och bjuder på sig själv. En
människa som vågar vara annorlunda och även möter respekt för sin
vilja att sig själv. Omgivningen kanske inte alltid förstår denna
människa, men låter ändå henne hållas, inte minst för att hon själv har
en utstrålning som säger att hon inte skäms för sig själv.
 
Givetvis så låter jag det senare alternativet vara det som jag helst vill
nå fram till, och den mentala förberedelsen för att säkerställa detta har
kommit långt. En intressant del i detta kom i TV4s
lördagsmorgonprogram. En psykolog kåserade över det viktiga i att ge
sig själv positiva bilder att bearbeta. Han drog ett exempel med att
man skulle tänka sig en citron, ta på den, skiva upp den och slutligen
ta den till munnen. Psykologen var övertygad om att alla som tänkt
tillräckligt intensivt på citronen också skulle få en högst påtaglig och
kroppslig reaktion i form av salivutsöndring och/eller smak av den sura
citronen. Detta trots att citronen bara fanns i vår fantasi.
 
Psykologens förklaring till detta var att vår hjärna inte kan skilja på
fantasi och verklighet. Allt är "bara" bilder med vidhängande schema för
de reaktioner som förväntas när "bilden" spelas upp. Han konstaterade
sedan att vi genom att, i fantasin, spela upp scener på okända/svåra
situationer och låta dom avlöpa så som vi vill att de skall avlöpa, tränar
oss inför den verkliga situationen, om och när den inträffar.
Sannolikheten att de då skall avlöpa så som vi önskar ökar drastiskt om
vi "tränat" innan.
V.S.B. Sida 7 av 12 
 
 
Det känns skönt att nu få det bekräftat det jag alltid känt inom mig att
mina fantasier faktiskt också har en positiv effekt. Många gånger har
jag känt att mina skriverier har varit för positiva, för välartade, för snälla
för den verklighet som vi alla står inför. Den här psykologens kåseri får
mig ändå att tro på det jag gör och att det inte alls saknar betydelse för
vare sig mig eller andra.
 
Dagen D -10 dagar
 
Jag kan nog inte komma ifrån att den förestående resan påverkar mig
mer än jag kanske vill inse. Jag känner mig ovanligt rastlös och kan
märka rent kroppsliga reaktioner som orolig mage. Visst kan det ha
sina fullt naturliga orsaker, säg vem som inte är drabbad av någon
släng av influensa eller maginfektion dessa dagar, men jag kan heller
inte negligera att kroppen känner av det stundande allvaret.
 
Någon anledning att blåsa av det hela har jag dock inte sett, utan
planeringen fortgår oförtrutet. Jag har sett fler aktiviteter som kan vara
intressanta och jag har studerat stan och dess omgivningar mer
ingående. En ram för mitt besök börjar skönjas. Jag har också sökt på
Internet efter själsfränder på orten, men samtidigt hållit en låg profil i
ämnet. Tanken är ju trots allt att jag skall vara så vanlig som möjligt.
 
Dagen D -3 dagar
 
Nu är det nära. Riktigt nära. Egentligen en ganska lustig situation. Jag
utgår från att jag kommer att resa om tjej, men ändå så är jag beredd
att ändra planerna i sista sekund. Känns faktiskt lite underligt att
egentligen planera för två resor fast det bara är en. Jag kan nog inte
ha förberett mig på ett bättre eller annorlunda sätt. Ständigt under den
här tiden har jag stött och blött alla de situationer jag tror att jag kan
hamna i. Mentalt har jag byggt upp mig och jag känner mig redo. Det
är inte utan pirr i magen, och det tror jag kommer att gå över när jag
väl är i gång och får uppleva allt i verkligheten så att säga. Planering i
all ära men nu vill jag skörda frukterna också.
 
DAGEN D!!!!!
 
Så sitter jag då här! I utrikesterminalen och väntar på fortsättningen av
mitt livs äventyr. Hittills har allt gått helt och hållet enligt planerna. Tidig
uppstigning, förberedelser i hemmet, transport (som bror) till flygplatsen
för omedelbar förflyttning till tidigare utsedd toalett där den stora
förvandlingen skedde.
 
Incheckning skedde helt odramatiskt och det blev platsen 19F som jag
fick. Även säkerhetskontrollen gick utan problem, och jag slapp skriva
autografen på vare sig häktningsordern eller autografblocket. Visst var
det några som tittade, men konstigt vore det väl annars. Sååå många
"snyggingar" passerar väl ändå inte spärrarna.
 
Nu sitter jag vid gaten och väntar på ombordstigning. Iklädd mörkblå
dräkt och vinröd topp tycker jag själv att jag borde se riktigt respektabel
ut. Mina ofärgade strumpbyxor gör att mina nyrakade ben ser släta och
fina ut. Undrar om han som precis satte sig mittemot mig och fällde upp
sin dator tittar mer på skärmen eller håller koll på om jag lyckas hålla
ihop knäna på ett sedesamt sätt?
 
Skulle jag gå igenom ett EKG nu så skulle nog mätarna gå i topp.
Varför egentligen? Vari ligger skillnaden mellan mig av igår och idag?
Jag är ju samma person ändå. Finns det egentligen också någon
skillnad mellan detta och när jag tex cyklade broloppet häromåret. Då
var jag också "mitt i smeten" och bytte bla om från idrottsklädsel till
sommarklänning mitt bland allt annat folk på en för dagen omvandlad
åker till parkeringsplats.
 
Jodå - mannen med dator har visat sitt intresse. Svepskälet för
samtalets inledande var nyfikenhet på min lilla telefon med tangentbord
som jag just nu knappar in detta på. Artig som man är så svarar man,
V.S.B. Sida 8 av 12 
 
och det känns bara bra att få pröva rösten också. Så där värst kvinnlig
är den väl inte, men det tror jag inte är det allra viktigaste. Viljan att vara
sig själv och stå för vad jag är känns betydligt viktigare, och där har jag
nog redan kommit en bit på väg på min resa utan slut.
 
Ännu har jag inte sett till någon bekant när jag blickar ut över mina
medpassagerare. Nu ropas flighten ut, så håll tummarna nu
allesammans.
 
Ombordstigningen gick också bra, och min bänkgranne, en omfångsrik
herre i den gyllene medelåldern har redan somnat in. Så intressant var
jag, eller valde han att inte se åt "eländet"?
 
Sverige breder nu ut sig under mig och mellan dimmolnen kan jag se
ett solbelyst Sverige som nu kanske knäpper på radion och vaknar upp
till "Ring så spelar vi". Landskapet under mig lyser fortfarande brunt,
men det syns att vintern håller på att släppa sitt grepp och låta våren ta
tag i händelserna. Kanske skulle man kunna göra den liknelsen att
våren också börjar spira inom mig. Det känns i alla fall som om jag
både är på väg att förverkliga en dröm, men även förverkliga mig själv.
 
Dagen D - kväll
 
Egentligen har allt fungerat perfekt. Inga arga säkerhetsmän eller
tullare mötte på flygplatsen. Väskan fanns med och hyrbilen väntade
snällt på mig. Det visade sig vara en liten pigg rackare från Fiat. "Stilo"
heter den visst och det passade mig utmärkt för den bilen kunde man
verkligen stila i. Läcker färg, blå metallic, hade den också och
matchade perfekt min dräkt.
 
Jag hittade sedan fram till den teater jag utsett att få nöjet och se mig i
morgon kväll, och jag fick en bra plats så vitt jag kan bedöma. Enda
tråkiga var att de inte accepterade kontokort, så min kontantkassa fick
sig en rejäl törn. Resan ut till mässan innehöll heller inga problem och
att sedan vandra runt där i ett antal timmar sargade mina fötter och
vader betydligt mer än mitt inre. Ändå kanske jag bara såg mindre än
halva antalet hallar och bara en bråkdel av alla utställare. Men jag har
varit där och fått mig en god uppfattning om hur morgondagen skall
läggas upp. Visst var det en del som uppmärksammade mig, men de
allra flesta brydde sig inte eller hade skygglappar för ögonen. Lite då
och då såg fick jag dock vänliga och varma ögonkast från kvinnliga
utställare.
 
Efter mässan tog jag mig tiden att se mig om lite på väg mot hotellet.
Hyrbilfirman hade lovat att det skulle finnas en karta i bilen, men för
sent upptäckte jag att så inte var fallet. Turligt nog hade jag kartbilden
hyfsat för mig, så riktningen var inte svår att ta ut. Däremot så missade
jag vid en avfart vilket medförde några extra mil och besök på en
bensinstation för att kolla kartan. Expediten verkade ringa berörd av
vem hon talade med och behandlade mig som vilken kund som helst.
Trevligt när man blir önskad "trevlig kväll" efter avslutat ärende som
innebar noll i kassan för henne.
 
Inte heller på hotellet lyftes några ögonlock. Däremot en ursäkt att
hälsningen på TVn på rummet inte skulle vara korrekt. Hon meddelade
att den sköttes helt automatiskt från bokningen och de uppgifter som
registrerats där. Jag viftade bort det hela, men kände mig glad till
sinnet att hon överhuvudtaget brydde sig. Först förstod jag henne inte
helt, men när jag kom upp på rummet och läste "Mr N N" på skärmen
skrattade jag gott.
 
Lite "resdamm" hade jag också fått, så glad i hågen tog jag baddräkten
och travade ner till poolen. Jag misstyckte inte precis att den var
folktom. Hördes bara några röster från herrarnas avdelning, och några
som gick mellan omklädningsrummet och intilliggande bastun. Dit
tänkte jag mig dock inte utan det var bara skönt att svalka av sig lite
innan jag snart skall inta middagen.
 
I väntan på maten så knappar jag in ännu några meningar. Matsalen
V.S.B. Sida 9 av 12 
 
ser helt OK ut. Små grupper här och var. Fler än jag dinerar ensam så
jag behöver inte känna mig annorlunda. Däremot är jag, i sedvanlig
ordning, mer uppklädd än övriga. Men är det fest så är det! Den här
situationen påminner mig om en händelse för flera år sedan. Jag blev
insnöad (ja, det är faktiskt sant) på ett hotell i södra Sverige men led
inte speciellt av det. Jag hade, givetvis, mina tjejkläder med mig och
svansade omkring ordentligt i hotellets generöst tilltagna allmänna ytor.
Men en sak vågade jag inte göra. Jag kunde aldrig förmå mig att gå
och äta som tjej. Jag vill minnas att det var rösten jag inte ville
använda, och spela stum låg heller inte för mig. Resultatet blev att jag
inför alla måltider sminkade av mig och bytte kläder för att sedan åter
ikläda mig den gestalt jag helst ville vara. Nu ikväll så är rösten inget
jag tänker så där intensivt på. Visst skulle det vara bra att ha en
kvinnlig röst, men det verkar ju fungera fint ändå så varför bekymra sig.
En inställning jag inte kunde drömma om för bara några år sedan.
 
Middagen är nu avklarad. Det blev en 3-rätters så jag kommer i alla fall
att somna mätt och belåten, så här på dagen D, kanske en av de
viktigare i mitt tjejliv.
 
Dagen D +1 dag
 
Frukosten är nu avklarad och klockan är inte mer än 08.30! Trots att
jag var helt slut i går kväll och verkligen behövde komma i säng så
vaknade jag mycket tidigt. Jag fick tvinga mig kvar i sängen,
åtminstone fram till halv åtta. Efter att sedan snabbt, men ändå i stor
harmoni, förberett min dag gick jag så ner för att äta min frukost.
Vänligt blir man hälsad "God morgon" av såväl personal som gäster
och det känns ju skönt även om det bara är en fras som levereras. Nu
tänker jag göra mina sista förberedelser och sedan åter dra mot
mässan.
 
Idag har jag blivit mer uppmärksammad! Egentligen borde det väl ha
varit tvärtom, då jag nog är mer "normalt" klädd idag, topp knäkort kjol
och en cardigan. Kanske är det bara tillfälligheter och det är inget som 
stör mig, bara noterat i "eventloggen". Jag har varit mer aktiv idag
också, näsvist frågat personalen vid intressanta montrar och inte mött
annat än respekt och fått vederhäftiga svar på mina frågor utan
eventuella anspelningar på vare sig klädsel eller uppförande. Kul har
det också varit på damtoaletterna där det har varit mer en regel än
undantag att de har varit bemannade. Dessutom har de varit en
tillflyktsort för alla kvinnor som betjänat montrarna och det har varit en
fröjd för ögat att se hur avslappnade de varit även efter min entré.
 
Nu har jag också haft min lunchpaus som idag förlades till den
gigantiska Münchner Halle som också innebar underhållning från en
lederhosen försedd orkester och damer med fylliga barmar som bar runt
ölkrusen. Alla "turistfällor" måste givetvis upplevas!
 
Teaterdags! Det är kväll och efter att ha återhämtat mig en stund på
hotellet och bytt om till kvällsstassen har jag nu förflyttat mig till teatern.
Här sitter jag nu i foajén och väntar på insläppet. Hittills kan man nog
säga att jag är den mest uppklädde här i kväll, men det står jag ut med.
Jag vill vara klädd så här när det är fest, och mer fest än ikväll kan det
väl knappast bli. 5, förlåt 6, unga vackra flickor står runt bordet intill mig
utan att bry sig speciellt om mig. Ögonkast har utväxlats, men inget
mer. Tyvärr röker flickorna här ännu mer än hemma så jag måste nog
snart flytta på mig. Förresten! Det är kanske deras taktik! De tänker
röka ut mig :-)
 
Jag gick in i salongen istället. Min plats är en toppenplats! Första raden
på balkongen med perfekt utsikt över scenen. Här kommer jag att se
bra. Har jag förresten berättat vad jag skall se? Har jag det så tål det
väl att upprepas. Föreställningen heter "Magic of the dance" och är en
efterföljare till Riverdance. Jag tycker musiken är så energisk och
medryckande. Dessutom gillar jag alla de här uppställningarna dom gör
och dansar synkront med varandra. Speciellt flickorna med sina enkla
men läckra dräkter tilltalar mig.
 
V.S.B. Sida 10 av 12 
 
Lite då och då får jag resa på mig för att släppa fram andra och då får
man härliga "kickar" var gång man måste se in i ett annat ansikte på en
handlängds avstånd och få ett leende tillbaka. Härligt! Nu börjar snart
föreställningen så jag måste sluta mitt berättande.
 
Dagen D +2 dagar
 
Så har då sista dagen här kommit. En dag fortfarande fylld av
aktiviteter, men ändå den sista. Jag sitter nu på en uteservering och
väntar på min mat. Solen har just gått i moln, men det är ändå runt 16
grader i luften och ett härligt vårväder. Runt om mig sitter folk och
njuter av våren och jag stämmer in i jubelkören.
 
Dagen började annars med ett uppfriskande bad i hotellets pool innan
jag intog frukosten. Varhelst man rörde sig inom hotellet så fick man sig
återigen ett glatt "god morgon" av personalen. Tänk att så små ord
betyder så mycket.
 
Efter att också ha fått uppleva morgonköerna in till stan så kunde jag
äntligen ta gatorna i besittning. Gata upp och gata ner brukar vara ett
bra recept, och nu under ett par timmar har jag hunnit med såväl
shopping som sightseeing. Fick även lov att återvända till bilen för att
avlasta en del av inköpen samt byta ut mina strumpbyxor som oturligt
fått en stor reva på sig. Man måste ju vårda sitt yttre.
 
Maten har kommit, blivit uppäten och magen känns både mätt och
belåten. Dags kanske för sista turen runt stan innan jag måste dra mig
mot flygplatsen för min hemresa. 
 
Jaha! Får se när man kommer hem! De tycks gilla mig så mycket att de
gärna behåller mig kvar här längre. Planet är överbokat och jag har
accepterat att stanna kvar om alla bokade passagerare dyker upp.
Givetvis sker detta mot en rejält tilltagen ersättning, men vad gör det.
Så nu kommer jag säkerligen att vara här en stund och riktigt låta alla
studera mig.
 
Men nog om det nu. Såväl incheckning som säkerhetskontroll har gått
alldeles excellent. Likaså avlämnandet av hyrbilen. Jag blir förundrad
över hur väl allting har avlöpt. Antingen är jag en stor idiot som varken
förstår något eller vet något eller så är livet inte svårare än så här. Jag
förundras över hur enkelt jag ändå har gjort det för mig dessa dagar.
Jag har gjort det jag velat och kommit hit för. Punkt slut.
 
Tidigare idag så mååååste jag bara åka T-bana också. Min mässbiljett
gällde ju även för tunnelbanan så full valuta måste man ju få.
Visserligen bara två stationer, men vad gör det. Fullt acceptabel
inrättning. En kul grej förresten. Min teaterbiljett hade också en notering
att den gällde för resa med allmänna kommunikationer 3 timmar före
föreställningen samt efteråt. Vettig funktion!
 
Varför skall man alltid komma på saker och ting i sista minuten?
Givetvis så såg jag en affär med läckra baddräkter på väg till bilen. Jag
han inte mer än kasta ett ögonlock på alla skönheter innan jag var
tvungen att gå. Suck! Enda trösten är väl att priserna såg ut att vara i
den mindre acceptabla klassen, men ändå!
 
Det här med att jag kan bli kvar här och få en middag får mig att tänka
på en händelse för några år sedan. Jag hade varit i London, som bror,
och på hemvägen erbjöds jag att stanna över natten. Den gången
nobbade jag, men lekte ändå med tanken att åka in igen till stan, byta
om till tjej och sedan både inmundiga maten och övernatta i den
skepnaden. Till saken hör att jag en kväll släppte lös och gick på
WayOut Club för första, och hittills enda, gången. När jag nu stod på
flygplatsen och drömde så var det bara drömmar. Aldrig hade jag väl
trott att den drömmen skulle vara så nära sin uppfyllelse bara några år
senare.
 
Är jag tokig, avtrubbad eller normal? Jag kanske blir tjatig, men så
mycket har hänt dessa dagar. Tittar jag bara två dagar bakåt så ser jag
V.S.B. Sida 11 av 12 
 
en visserligen rätt självsäker person, men som ändå "vaktar sin rygg".
Personen ifråga väljer noga ut platsen där hon skall invänta planets
avgång. Bra uppsikt och koll på medpassagerarna. Nu, visserligen i ett
annat land och med ringa chans att se någon bekant, så sitter samma
person i mitten, omgiven av alla andra. Närmaste paret sitter mitt emot
mig på mindre än 1 meters avstånd och just nu satte sig en ung kvinna
bredvid mig (undrar om hon satt sig där om bror min suttit här i mitt
ställe eftersom platsen nästintill också var ledig?).
 
De här dagarna har verkligen fått mig att slappna av i min kvinnoroll.
Jag har inte bemödat mig att vara superkvinnlig (sånär som på
klädseln), utan försökt vara mig själv i en kvinnlig gestalt. Under hela
vistelsen har det konceptet fungerat. Jag har aldrig någonsin tvekat att
det jag gjort varit rätt. Allt har fungerat så väl att det nästan är att jag tar
"till lipen" av lycka.
 
En annan reflektion jag får är en jämförelse med mina skriverier som till
dags dato har inneburit åtta olika alster. Många är bevisen att de är
uppskattade som berättelser men samtidigt finns utsagor som säger att
de är skönmålande och i stora delar fjärran från den verklighet vi lever
i. Är dom verkligen det? 
 
När jag nu tog tag i tangentbordet igen var tillfället väl valt. Plötsligt
fanns en möjlighet att skildra den verkliga verkligheten. Jag befann mig
med möjligheten att beskriva mitt, bokstavligt talat, eget språng ut i
Europa. Jag funderade mycket hur jag skulle skriva ner upplevelserna.
Skulle det bli i sedvanlig berättelseform eller.....
 
Jag valde till slut att göra det i dagboksform, inte minst för att därmed
lättare kunna återge olika skeden och känslor inför min resa. När jag
började kunde jag aldrig ana hur det hela skulle avlöpa, ej heller om jag
ens skulle våga fullfölja mina planer. Inte minst det sist sagda har jag
levt med hela tiden. Jag har av den anledningen inte pratat "vitt och
brett" om detta, inte minst för att min egen prestigeförlust vid ett
eventuellt backande skulle bli så mycket mindre.
 
Nu kan jag konstatera att resan blivit av, och på ett sätt som jag knappt
skulle ha fantiserat om ens i mina egna berättelser. Verkligheten
överträffar allt som oftast dikten!
 
Drömmen om att stanna och äta en god middag förblir en dröm. Jag
har nu fått besked att min plats fortfarande är ledig och sitter nu
ombord på planet. Dock är vi kraftigt försenade vilket gör
fortsättningen, med byte i Köpenhamn, lite osäker, men det gäller att
"gilla läget" och ta situationen som den kommer. Egentligen det jag
gjort de senaste dagarna.
 
Nu är vi i Köpenhamn och jag väntar på nästa flyg. Visst börjar det pirra
lite mer i magen igen, börjar ju faktiskt närma mig mina hemtrakter så
att säga. Enligt de tidigare uppgjorda planerna skulle brorsan nu tagit
över resan, men nu blir det "with flying colours" hela vägen och ombyte
på Arlanda istället. Ska det vara så ska det :-)
 
På flygningen hit fick jag några sådana där vänliga moderliga blickar
från flygvärdinnorna. Vad dom innerst inne tyckte och tänkte framgick
inte, men det kändes inte som om det var ovänliga tankar. Min
bänkgranne, en yngre herre, valde att bokstavligt blunda för det
uppenbara och sov praktiskt taget hela vägen.
 
Min nuvarande bänkgranne, en fryntlig herre med kravatt, har
visserligen tilltalat mig, men ägnar sig nu helt åt Dagens Industri. Jag
tänkte ägna mig åt att summera:
 
Summering:
 
Vad var det egentligen som skulle bevisas? Skall man egentligen
behöva "bevisa" att man är den man är och har rätt att leva som man
vill? Oavsett svaret så har jag i alla fall bevisat för mig själv att jag kan
klara av en sådan här resa. Som alltid så är det berikande att resa,
V.S.B. Sida 12 av 12 
 
men jag skulle vilja påstå att den varit extra berikande denna gång.
Jag kan faktiskt ärligt påstå att den inte har varit speciellt påfrestande.
Förberedelserna, ovissheten inför resan har varit bra mycket mer
påfrestande, tom fysiskt påträngande.
 
Jag kan istället se tillbaka på tre mycket bra dagar, där faktiskt min
klädsel har kommit i bakgrunden. Missförstå mig rätt nu. Givetvis har
min klädsel varit en av grundpelarna under hela resan och något som
jag haft stort fokus på, men nu, så här efteråt, så ser jag inte mitt
klädval som det mest centrala. Jag ser istället att jag har haft en
mycket avslappnad inställning till hela min situation som självklart i sig
har påverkats av mina kläder. Snarare har mitt klädval blivit ett tecken
för andra att förstå hur jag vill bli sedd. 
 
Kläder har såväl signalerings- som njutningsfunktioner, och ingen av
dom försöker jag förringa. Det är njutningsfullt att se mina
strumpförsedda ben fortsätta nedanför kjollinningen när jag sitter här
på flyget, och det är en signal till andra hur jag vill uppfattas, men vad
jag försöker säga är att det blev en så naturlig del av min dag att gå
klädd i kjol att det var så jag skulle vara klädd. Jag kommer nog att
behöva tänka på det i morgon om jag inte av ren rutin drar på mig kjol
och en topp! Det om något skulle nog vara att tänja på gränserna mer
än lämpligt. En dag kanske det sker, men just nu är jag helt nöjd med
att ha tänjt dom så här pass.
 
För mig har resan inneburit att mina gränser flyttats fram betydligt, och
jag tror, eller i alla fall hoppas, att några jag mött också fått sina
gränser flyttade. Givetvis i positiv riktning hoppas jag. Att jag inte bara
hoppas på det utan även tror att så är fallet är att jag ingenstans mötte
några hotfulla, negativa blickar eller reaktioner. Visst fanns det kanske
en del som skrattade bakom min rygg, vad vet jag, men gentemot mig
upptäckte jag aldrig några tendenser till att några skulle uppfatta det
som obehagligt att vara i samma rum som mig eller att de, vare sig
högljutt eller lågmält, ifrågasatt min närvaro. Aldrig!
 
Slutsummeringen blir alltså att projektet i allra högsta grad var
genomförbart och då kan man väl säga att det var just det som skulle
bevisas -
 
V.S.B.

More Related Content

What's hot (20)

Josephine
JosephineJosephine
Josephine
 
Anna
AnnaAnna
Anna
 
Pernilla
PernillaPernilla
Pernilla
 
Född - En son?
Född - En son?Född - En son?
Född - En son?
 
Kim - ett hårresande äventyr
Kim - ett hårresande äventyrKim - ett hårresande äventyr
Kim - ett hårresande äventyr
 
Kristel
KristelKristel
Kristel
 
Bonjour madame
Bonjour madameBonjour madame
Bonjour madame
 
Anna Maria
Anna MariaAnna Maria
Anna Maria
 
Michaela
MichaelaMichaela
Michaela
 
CRIATURA - Livro erotico
CRIATURA - Livro eroticoCRIATURA - Livro erotico
CRIATURA - Livro erotico
 
Amentiratempernacurta 130324185909-phpapp01
Amentiratempernacurta 130324185909-phpapp01Amentiratempernacurta 130324185909-phpapp01
Amentiratempernacurta 130324185909-phpapp01
 
OFERTA SAFADA DA CASA
OFERTA SAFADA DA CASAOFERTA SAFADA DA CASA
OFERTA SAFADA DA CASA
 
Christina Lauren- Expertul_seducator
Christina Lauren- Expertul_seducatorChristina Lauren- Expertul_seducator
Christina Lauren- Expertul_seducator
 
Beautiful stranger
Beautiful strangerBeautiful stranger
Beautiful stranger
 
Secrete de-nemarturisit
Secrete de-nemarturisitSecrete de-nemarturisit
Secrete de-nemarturisit
 
Tammara-Webber-E-ușor-să-mă-rănești Vol 2
Tammara-Webber-E-ușor-să-mă-rănești Vol 2Tammara-Webber-E-ușor-să-mă-rănești Vol 2
Tammara-Webber-E-ușor-să-mă-rănești Vol 2
 
Jane da pra todo mundo
Jane da pra todo mundoJane da pra todo mundo
Jane da pra todo mundo
 
R.K.Lilley - Up in air trilogy ( 3rd book "Grounded )
R.K.Lilley - Up in air trilogy ( 3rd book "Grounded )R.K.Lilley - Up in air trilogy ( 3rd book "Grounded )
R.K.Lilley - Up in air trilogy ( 3rd book "Grounded )
 
MINHA IRMÃ BUNDEIRA
MINHA IRMÃ BUNDEIRAMINHA IRMÃ BUNDEIRA
MINHA IRMÃ BUNDEIRA
 
TARADOS - Livro erotico
TARADOS - Livro eroticoTARADOS - Livro erotico
TARADOS - Livro erotico
 

Similar to V.S.B eller Tänja på gränserna

Similar to V.S.B eller Tänja på gränserna (7)

Optimus Prime
Optimus PrimeOptimus Prime
Optimus Prime
 
Synlig och Osynlig I Cyberrummet
Synlig och Osynlig I CyberrummetSynlig och Osynlig I Cyberrummet
Synlig och Osynlig I Cyberrummet
 
Gillar du inte ditt jobb? Byt!
Gillar du inte ditt jobb? Byt! Gillar du inte ditt jobb? Byt!
Gillar du inte ditt jobb? Byt!
 
Casual Dating | Samla
Casual Dating | SamlaCasual Dating | Samla
Casual Dating | Samla
 
Ungdomars sjalvkansla
Ungdomars sjalvkanslaUngdomars sjalvkansla
Ungdomars sjalvkansla
 
80 talister, kom-inn 101206
80 talister, kom-inn 10120680 talister, kom-inn 101206
80 talister, kom-inn 101206
 
Bygga självförtroende ppt
Bygga självförtroende pptBygga självförtroende ppt
Bygga självförtroende ppt
 

V.S.B eller Tänja på gränserna

  • 1. V.S.B. Sida 1 av 12              V.S.B.   eller   Tänja på gränserna!       Dagen D -100 dagar   Tanken har funnits där i många år. Jag skulle vilja "ge mig ut i världen" i min kvinnliga gestalt. Olika idéer har dykt upp, ingående studerats och penetrerats in i minsta detalj. De har alla haft olika inriktningar, olika upplägg och massor av händelser som jag skulle vilja uppleva som tjej. Alla har placerat mig i miljöer där jag inte bara skulle finnas i min kvinnliga gestalt utan situationerna krävde också en aktiv medverkan från min sida och innehöll stora mått av socialt umgänge. Alla "projekten" hade också det gemensamt att de förblev idéer, hugskott, fantasier eller vad man nu kan sätta för stämpel på dessa tankar. Men ständigt fanns de där och ständigt spändes bågen intill bristningsgränsen för att ändå försöka genomföra "projekten".   Visst kändes besvikelsen långt ner i tårna när armarna inte längre orkade hålla bågen spänd, men samtidigt så kändes inte bågen lika motspänstig och stel nästa gång som jag prövade dess förmåga. Tankarna tog sig nog också ett mognare uttryck, även om vissa i min närhet, om de fick reda på mina planer, klart skulle säga att de snarare var ett tecken på allt större omognad att fundera i termer som att resa, bo på hotell, äta och fungera socialt och sedan också försöka få något gjort under vistelsen. Allt detta iklädd kvinnokläder, vilket i och för sig inte är något konstigt eftersom hälften av världens befolkning redan gör detta. Men för mig, en man på drygt 50 och transvestit sedan barnsben, känns detta både stort och nästan ouppnåeligt.   Nu var det åter dags! En dag bara fanns möjligheten där. Ett prospekt på en mässa med anknytning till mitt jobb gjorde mig nyfiken och när en del interna konsultationer på jobbet var avklarade så fanns klartecknet där att jag kunde åka. Eftersom det omedelbart stod klart att jag också skulle åka ensam så började det spira en tanke på att mitt efterlängtade projekt än en gång fanns inom räckhåll. Kanske nu mer än någonsin tidigare, inte bara för tillfället som sådant utan också att mitt inre nått en mognad som borde göra projektet både möjligt och genomförbart. Det går ju inte att komma ifrån att de senaste sex årens mer eller mindre flitiga verksamhet som transvestit gjort mig mer van att hantera olika situationer. Men det har tagit sin tid och har inte alltid varit lätt. Många är de gånger då jag skakat på huvudet åt mina "upptåg", men samtidigt lite småleende kunnat konstatera att det hela i stort sett fungerat alldeles utmärkt. Bit för bit har jag både lärt känna mina egna reaktioner, likväl som jag lärt mig att hantera, eller snarare ignorera, andras reaktioner. Jag har vant mig att vara klädd i kvinnokläder bland andra och har successivt kommit till den slutsatsen att det både känns rätt och att det jag gör inte på något sätt är "fel". Denna vetskap är den viktigaste när jag nu försöker planera den kommande resan och försöker identifiera alla de situationer som jag kommer att mötas av på vägen. Situationer som jag inte kan undvika, situationer som jag på ett sätt kommer att vara totalt oförberedd på, men ändå så väl förberedd inför.   Många okända situationer kan dyka upp där mina reträttmöjligheter kraftigt är begränsade eller totalt obefintliga. Ändå så sitter jag här och känner hur den positiva stimulansen känns ända långt ner i tårna. Jag kan inte låta bli att undra över hur stark den här driften egentligen är  som låter mig, en vuxen man, sitta och planera en flera dagars vistelse i
  • 2. V.S.B. Sida 2 av 12    ett annat land helt och hållet som kvinna. Trots att jag skakar på huvudet åt bara tanken så fortsätter jag ändå att förbereda mig. Förbereda mig i både stort som smått. Förbereda mig på olika slags reaktioner från omgivningen och förbereda mig på att genomföra projektet rakryggad och bära huvudet både högt och stolt.   I detalj så funderar jag på hur jag skall komponera min garderob för att både vara kvinnlig och lämplig för tillfället. Men även där svävar jag på målet, vilket jag säkert inte är helt ensam om. Även vanliga kvinnor som skall besöka mässan har säkert samma svåra avvägning mellan praktiska, funktionella kläder och eleganta, representativa kläder. Jag svävar också i ovisshet om vad som kan ske runtomkring mässan. Finns det arrangemang som visserligen inte hör till själva mässan, men som ändå är ett "måste"? Ännu har inte sådana saker kommit upp på "menyn", men jag är klart intresserad av att ta del av denna sida också, men just nu så är det mer närliggande saker som känts mer angelägna. Första problemet var att finna ett lämpligt resealternativ. Visserligen finns massor av gruppresor till detta arrangemang, men efter egna efterforskningar så borde en egen organiserad resa både bli billigare och bättre för mig i alla avseenden.   Enda faktorn som både jag och resebyrån bortsåg från var att samtliga hotellrum på orten och kringliggande städer just var uppbokade för dessa gruppresor. Men efter idogt letande så fanns ett hotell, visserligen en bit utanför, men även med priset för hyrbilen inräknad så blir prislappen betydligt mindre än motsvarande gruppresa. Hotellet ser också fint och trevligt ut, även om jag kanske blir tydligare exponerad där på den mindre orten än i den stora staden. Samtidigt som det kan vara en nackdel så kan det också vara en fördel med den mer personliga närheten. Hur det avlöper beror minst lika mycket på mig och mina möjligheter att vara lyhörd och anpassningsbar till situationen. Även om min tanke inte är att bara "vara" utan även "finnas" så behöver jag inte exponera mig onödigtvis och uppträda "störande". Vågar jag bara vara mig själv och känna stolthet att vara det jag är så borde det räcka långt. Känner jag mig däremot obekväm och "felplacerad" så är det nog väldigt lätt att omgivningen både känner min oro och förstärker den omedvetet, vilket kan göra den enklaste situationen ohållbar.   Dagen D -89 dagar   Något jag funderar mycket på är om det är "rätt" det jag tänker göra. "Rätt" i den meningen att jag inte överskrider en mängd osynliga gränser som gör både situationen som sådan och mig "omöjlig" i olika sammanhang. Jag vet att jag tex inte är den "snyggaste" av kvinnor, men samtidigt så känns inte det som ett "krav" för att få känna tillfredsställelse med sitt liv. Det finns ju många äkta kvinnor som inte heller har utseendet för sig, och de både fungerar och accepteras för det dom är. Nej, det handlar nog mer om moral och etik i detta sammanhang och frågan kommer då genast om vems moral som skall vara vägledande. Givet är ju att jag kommer att bli bedömd utifrån andras moral och värderingar, men hur långt är det rimligt att de skall styra mitt liv?   Jag vet inte om tankarna ovan bara är ett sätt för mig att rättfärdiga mina tankar och planer, eller om de faktiskt också fyller en funktion för mig att noga analysera och värdera hot och möjligheter med en resa av denna typ. Än en gång så visar detta den oerhört starka drivkraften som finns inom mig att överhuvudtaget fundera i banor som denna. Jag blir alltid lika förvånad.
  • 3. V.S.B. Sida 3 av 12      Dagen D -74 dagar   Planeringen fortsätter! Den går väl inte alltid på högvarv, men tankarna finns där och olika områden "flyter" upp och sysselsätter mig både själsligen och kroppsligen. Igår var det mina kläder som stod högst upp på "dagordningen". Strax innan jul såg jag en snygg tvådelad klänning i guldskimrande tyg. Kärlek vid första ögonkastet kan man verkligen säga, men jag förhöll mig ändå kallsinnig inför detta faktum och modigt lät bli att "fria" redan vid denna första kontakt. Glädjen blev därför inte mindre när mellandagsrean ropade ut sina erbjudanden, och det visade sig att min kärlek nu betingade endast halva priset. När så brorsan (dvs mitt manliga jag) storstilat erbjöd sig att stå för kalaset så var det inte mycket att fundera på, så nu är avdelningen funktionella festkläder för resan tillgodosedd.   Dagen D -68 dagar   Tipsen börjar nu strömma in vad man bör göra och se under denna "utflykt". Visserligen saknar dessa tipslämnare insikten om mina tankar kring denna resa, men råden och tipsen blir inte mindre värda för det. Tvärtom så ser jag gärna mig själv i miljöer där andra, helt vanliga, människor går eller besöker. Jag har inget emot träffar med andra T*, men det är nog "vardagen" som ger mig mest. Samtidigt så ställer det samtidigt högre krav på mig. Mitt rent anatomiska utseende kan jag göra väldigt lite åt, men själen, min gestalt utåt, blir desto viktigare att finslipa.   Visst har jag ständigt "tjatat" om att det är viktigt att vara sig själv, och ändå så påstår jag nu att jag verkligen måste tänka på hur jag skall "uppträda". Hur går det ihop? Jo, jag tycker nog att det går ihop. Visst skall jag vara mig själv, men det finns så mycket mer som finns att göra med mig själv. Jag måste i alla lägen bemöda mig om att vara lyhörd för andras reaktioner. Jag kommer att vara hänvisad helt och hållet till mig själv och har inga andra att "gömma" mig bakom. Jag måste på ett helt annat sätt vara beredd att ta konsekvenserna av mitt agerande. Utan att göra avkall på min personlighet så känns det som om jag måste "anpassa" mitt agerande mycket mer än om jag åkt på den här resan som kille. Inte för att jag vill "göra bort mig" då heller, men domen, åsikterna kommer nog att vara starkare och mer oförsonliga nu än i den omvända situationen.   Trots detta så fortsätter jag. Min förhoppning är att jag istället skall lyckas att hålla huvudet högt och lämna "arenan" efter några dagar, efterlämnande spår som hellre talar om stolthet och självkänsla än om misslyckande och förnedring. Jag vill visa att jag själv styr över mitt liv. Jag lever det på mitt sätt och att jag vill accepteras så som den jag är. Jag vill inte trampa andra på tårna, men jag kan heller inte frånta andra rättigheten att ha åsikter om mig och mitt agerande. Någonstans måste bägge parter hitta fram till en metod att ändå kunna finnas i samma miljö, och där är mitt ansvar lika stort som de jag möter.   Jag är också medveten att jag kan "störa" andra människors inre cirklar och helt enkelt komma "för nära" dom. Samtidigt så måste jag också tro på mig själv och vara så övertygad om att det jag gör är rätt att omgivningen känner sig tillfreds eller i alla fall accepterar min närvaro. Ju mindre tveksamhet jag visar, desto mer blir omgivningen accepterande är den tes jag tänker arbeta efter. Skall bli ytterst intressant att se hur långt det resonemanget kommer att hålla.   Dagen D -55 dagar   Med ett ryck vaknade jag. Med blicken stirrande rakt ut i mörkret tog det en stund att inse att jag fortfarande var kvar i min egna sköna säng och att det som jag nyss upplevt bara var en dröm och inget annat än en dröm. Tur det, för det jag drömt höll på att utvecklas till något jag inte önskade: Jag satt bekvämt tillbakalutad i en fåtölj vid gaten och väntade på att dörrarna skulle öppnas och vi skulle få stiga ombord på planet. Allt
  • 4. V.S.B. Sida 4 av 12    hade gått enligt mina noggrant uppritade planer, och det var med ett lugn i sinnet som jag försiktigt studerade mina blivande medpassagerare. Stilla satt jag och funderade på om det skulle bli den där stressige mannen i kostym eller om damen som krampaktigt höll sin handväska i knäet skulle inta plats 21E och därmed bli min följeslagare på resan. Innerst inne hoppades jag att de där två väninnorna som satt bakom min rygg och ihärdigt bubblade om dittan och dattan skulle hamna bredvid mig, men de hade nog andra platser.   Mina ögon fortsatte att vandra runt i den ganska sterila och tråkiga hallen som utgjorde sista utposten innan det stora äventyret. I ögonvrån uppmärksammade jag tre personer, två män och en kvinna, som diskret tittade åt mitt håll. Hjärtat hoppade säkert över minst två slag när jag strax blev ytterst medveten om att det faktiskt var just mig de stirrade på. Mina försök att se oberörd ut gick alldeles om intet när jag dessutom märkte att de styrde sina steg mot mig. Det var kvinnan som först nådde mig och diskret men tydligt frågade om det var jag som hade plats 21F. Jag fingrade nervöst på mitt boardingkort och trots att jag mycket väl visste att det var min plats så fungerade varken min talförmåga eller övriga kroppsfunktioner rätt.   Uppenbarligen var hon helt säker på sin sak för som i en tunnel hörde jag en entonig stämma, som måste vara hennes, att ett problem uppstått och undrade om jag kunde följa med till ett servicekontor vid sidan om. Jag kunde inte annat än nicka och gjorde ett tafatt försök att resa på mig men benen ville inte lyda. En av herrarna tog resolut men vänligt tag i mig och såg till att jag kom upp i stående. Den andra mannen tog hand om mitt handbagage och med kvinnan i täten gick den lilla gruppen iväg, under noga bevakning av de passagerare som uppmärksammat händelsen. Genom deras huvuden strömmade nu säkert frågor vad jag gjort eller tänkt göra. Kanske skenade deras fantasi iväg att de just bevittnat hur en ökänd terrorist, för tillfället utspökad som kvinna, gripits och förts iväg. Kanske drog de en suck av lättnad att de sluppit bli inblandade i någon stor aktion från något av världens alla terrorgäng. Själv var jag inte i stånd att tänka klart, utan följde bara med. När kvinnan så öppnade en dörr och jag steg in i det helt mörka rummet vaknade jag upp.   Dagen D -43 dagar   Ensamheten kommer nog att bli värst! Nej, det är inte till någon Robinson-ö jag tänker fara och isolera mig mot omvärlden under ett antal dagar. Snarare tvärtom. Platsen jag ska till är kanske en av de mest tätbefolkade platser som finns just dessa dagar och ändå så funderar jag kring att bli ensam! Hur hänger det ihop? I vanliga fall har jag inga som helst problem att vara själv, även om jag kan bli lite "rastlös" i min iver att upptäcka och se så mycket jag bara kan under den begränsade tid som står till mitt förfogande. Det kan innebära att jag flänger omkring och ser/gör massor men ändå ingenting. Men det är inte det som jag primärt tänker på, utan min något utsatta position genom det klädval jag gjort. Som "bror" så hade jag varit lika ensam, men förmodligen inte mött samma undrande och ifrågasättande blickar som jag säkert någon gång kommer att mötas av.   Jag är inte rädd att möta de olika reaktionerna, men det går ju heller inte att förringa det faktum att jag konstant kommer att visa upp mig och därmed, på ett helt annat sätt, ger omgivningen tillfälle till att reagera på min närvaro. Det kan vara på gatan, på lunchkrogen, i affären eller på de trevliga kvällsarrangemangen som jag gärna ser att jag kommer att besöka. Som ensam man kan man alltid "driva runt" utan större uppmärksamhet. Som kvinna och dessutom transvestit så tror jag att några ögonbryn kommer att höjas.   Oavsett det är jag eller omgivningen som byggt murarna så känns det som om det är jag som måste ta mig över dom. Omgivningen lär knappast göra sig det omaket att ta sig över på "min" sida, utan står
  • 5. V.S.B. Sida 5 av 12    säkert kvar på sin och väntar på uppvisningen när jag iförd snäv kjol, höga klackar och välmanikurerade långa naglar skall ta mig över.   Språket kan visst också bli till en barriär, men det kan samtidigt också vara till min fördel. I vanliga fall så "glappar" mina käkar så snabbt att hjärnan inte ens hinner tänka tanken att försöka styra tal, volym och omfång, utan min djupa basstämma klingar opåverkad över nejderna. När jag däremot talar ett utländskt tungomål så måste hjärnan hinna med. Orden flyger inte bara ut ur munnen, utan passerar ett antal olika instanser och kontroller innan de stapplande lämnar munnen. Att i det sammanhanget lägga in ytterligare en "kontroll" ter ser inte omöjligt och därmed skapa förutsättningar för en något mer kvinnlig röst.   Detta är i alla fall min förhoppning liksom jag bär på hoppet att kunna slå följe med någon eller några, helt eller delvis. Idealet vore om jag redan på flyget kunde komma i samspråk med någon. Det är ju högst troligt att flera av mina medpassagerare har samma mål som jag. En annan tänkbar situation är att jag kan hitta aktiviteter som är väl lämpade för ensamma att utöva och som i sin tur kan skapa nya möjligheter till gemenskap. Det bör ju finnas fler än jag som reser ensam men ändå vill "göra stan" under den korta tid som vi är där. Men jag förbereder mig ändå inför ett faktum att ensam är stark och tänker inte låta mig nedslås om jag får genomföra resan i enskildhet.   Dagen D -38 dagar   Inte för att det kan kallas förberedelse inför min resa, men min manliga lekamen besökte frissan häromdagen. Hon vet om mitt kvinnliga ”jag” och när det nu var dags att skala av lite hårsvall så diskuterade vi vilken frisyr jag skulle välja. Visserligen har hon och jag totalt skilda förutsättningar när det gäller att få till trevliga frisyrer av vårt egna råmaterial, men jag dristade mig ändå att säga att jag gärna skulle se en liknande nacke som hon hade. Kunden har visserligen alltid rätt, men det verkade som om hon inte misstyckte utan började leka lite med fingrarna i mitt hår och uppenbarligen gjorde sina beräkningar av vad som var möjligt att genomföra. Hon konstaterade att hon inte kunde klippa mitt sidohår lika kort som vi först tänkt, men jag gav henne "carte blanche" att göra det hon tyckte var rätt och riktigt.   Under klippningen märkte jag hur hon mer och mer verkade nöjd med det som sakta tog form med hjälp av hennes flinka fingrar och den sax och kam som såg ut att vara förlängda delar av henne själv. När jag sedan själv fick beskåda resultatet så kunde jag inte annat än hålla med henne. Hon hade verkligen lyckats ge mig en frisyr som helt klart passar mitt manliga jag, men ändå har en tydlig feminin touche. Känslan blir ännu starkare och bättre när vi en stund senare tittar på det slutliga resultatet efter det att mina ögonbryn blivit plockade och ansade.   Klippningen får fullt godkänt vid hemkomsten, även om den inte synades så där extra noga. Reaktionerna blev då mycket tydligare dagen därpå på jobbet där flera av mina kvinnliga kollegor inte endast konstaterade att jag klippt mig, utan med inlevelse utbrast "så snygg duär i håret". Den kommentaren har jag tidigare bara hört utväxlas mellan två kvinnor. Till män har kommentarerna varit sparsamma, mer av typ "du har klippt dig", men nu kommenterades min frisörskas teknik ingående och hur hon fått mitt hår att både få volym och struktur (på de ställen där håret överhuvudtaget finns). Jag kunde märka både en stor sakkunskap i avdelningen hårklippning, och att de uppskattade hennes ansträngningar. Jag blev innerligt smickrad över att de ägnade mitt hår så stor uppmärksamhet och att de uppenbarligen kommunicerade med mig på ett mycket kvinnligt sätt.
  • 6. V.S.B. Sida 6 av 12      Dagen D -28 dagar   Jag hade en mycket intressant diskussion på Internet med en FF (= Född Flicka) där. Hon hade i sin presentation sagt att hon ogillade män som utgav sig för att vara kvinnor. Givetvis ställde jag då frågan om hon inräknade även mig och mina kamrater i den kategorin. Svaret kom per omgående att så inte alls var fallet. Det hon tänkte på var helt andra män som skrupellöst utgav sig för att vara äkta kvinnor. Oss hade hon inget emot. Vi förde sedan en diskussion om "förhållandet" mellan oss och genetiska kvinnor. Det går inte att återge allt, men kontentan var att jag stärktes i min tro och känsla att det jag gör inte på något sätt är "fel". Vi konstaterade att det viktiga är att vara ärlig och visa både respekt och omtanke utan att för den skull utplåna sig själv. Jag stärktes också i min känsla att om jag bara kan vara öppen och utåtriktad så skall omgivningen också acceptera mig och min närvaro.   Dagen D -26 dagar   Jag kan märka på mig själv att det börjar "dra ihop sig". Även om det fortfarande är några veckor kvar så börjar det kännas mer och mer verkligt och att jag verkligen både kan och vill genomföra projektet. Besvikelsen blir nog större nu om jag inte kan genomföra det jag planerat. Jag börjar vänja mig vid tanken att jag kommer att resa, bo, äta och uppleva massor som kvinna. Jag har också hunnit titta mer på min "garderob". Min basklädsel kommer att bli en mörkblå dräkt med knäkort rak kjol. Till den kommer jag att variera med ett antal olika toppar av skilda slag. Som ombyte kommer jag att medföra en annan rak kjol, lite kortare än den till dräkten, som med olika överdelar både kan fungera som "halvfest" eller ren vardag. Skulle jag få tillfälle, vilket givetvis är ett av mina mål, att få klä mig riktigt festligt så har jag min nyinköpta ensemble med i bagaget.   Dagen D -19 dagar   Med stormsteg närmar sig nu tidpunkten för min resa, och jag slits mellan "hopp och förtvivlan". Ena sekunden så ser jag framför mig hur jag blir stoppad vid incheckningen, hindrad vid säkerhetskontrollen, nekad att kliva ombord, vägrad att få ut hyrbilen och slutligen avvisad vid hotellet. Överallt så finns det människor som pekar finger åt mig och öppet hånar både mig och min närvaro.   I andra sekunden ser jag en trygg och stabil människa som njuter av tillvaron och som gärna ger sig in i leken och bjuder på sig själv. En människa som vågar vara annorlunda och även möter respekt för sin vilja att sig själv. Omgivningen kanske inte alltid förstår denna människa, men låter ändå henne hållas, inte minst för att hon själv har en utstrålning som säger att hon inte skäms för sig själv.   Givetvis så låter jag det senare alternativet vara det som jag helst vill nå fram till, och den mentala förberedelsen för att säkerställa detta har kommit långt. En intressant del i detta kom i TV4s lördagsmorgonprogram. En psykolog kåserade över det viktiga i att ge sig själv positiva bilder att bearbeta. Han drog ett exempel med att man skulle tänka sig en citron, ta på den, skiva upp den och slutligen ta den till munnen. Psykologen var övertygad om att alla som tänkt tillräckligt intensivt på citronen också skulle få en högst påtaglig och kroppslig reaktion i form av salivutsöndring och/eller smak av den sura citronen. Detta trots att citronen bara fanns i vår fantasi.   Psykologens förklaring till detta var att vår hjärna inte kan skilja på fantasi och verklighet. Allt är "bara" bilder med vidhängande schema för de reaktioner som förväntas när "bilden" spelas upp. Han konstaterade sedan att vi genom att, i fantasin, spela upp scener på okända/svåra situationer och låta dom avlöpa så som vi vill att de skall avlöpa, tränar oss inför den verkliga situationen, om och när den inträffar. Sannolikheten att de då skall avlöpa så som vi önskar ökar drastiskt om vi "tränat" innan.
  • 7. V.S.B. Sida 7 av 12      Det känns skönt att nu få det bekräftat det jag alltid känt inom mig att mina fantasier faktiskt också har en positiv effekt. Många gånger har jag känt att mina skriverier har varit för positiva, för välartade, för snälla för den verklighet som vi alla står inför. Den här psykologens kåseri får mig ändå att tro på det jag gör och att det inte alls saknar betydelse för vare sig mig eller andra.   Dagen D -10 dagar   Jag kan nog inte komma ifrån att den förestående resan påverkar mig mer än jag kanske vill inse. Jag känner mig ovanligt rastlös och kan märka rent kroppsliga reaktioner som orolig mage. Visst kan det ha sina fullt naturliga orsaker, säg vem som inte är drabbad av någon släng av influensa eller maginfektion dessa dagar, men jag kan heller inte negligera att kroppen känner av det stundande allvaret.   Någon anledning att blåsa av det hela har jag dock inte sett, utan planeringen fortgår oförtrutet. Jag har sett fler aktiviteter som kan vara intressanta och jag har studerat stan och dess omgivningar mer ingående. En ram för mitt besök börjar skönjas. Jag har också sökt på Internet efter själsfränder på orten, men samtidigt hållit en låg profil i ämnet. Tanken är ju trots allt att jag skall vara så vanlig som möjligt.   Dagen D -3 dagar   Nu är det nära. Riktigt nära. Egentligen en ganska lustig situation. Jag utgår från att jag kommer att resa om tjej, men ändå så är jag beredd att ändra planerna i sista sekund. Känns faktiskt lite underligt att egentligen planera för två resor fast det bara är en. Jag kan nog inte ha förberett mig på ett bättre eller annorlunda sätt. Ständigt under den här tiden har jag stött och blött alla de situationer jag tror att jag kan hamna i. Mentalt har jag byggt upp mig och jag känner mig redo. Det är inte utan pirr i magen, och det tror jag kommer att gå över när jag väl är i gång och får uppleva allt i verkligheten så att säga. Planering i all ära men nu vill jag skörda frukterna också.   DAGEN D!!!!!   Så sitter jag då här! I utrikesterminalen och väntar på fortsättningen av mitt livs äventyr. Hittills har allt gått helt och hållet enligt planerna. Tidig uppstigning, förberedelser i hemmet, transport (som bror) till flygplatsen för omedelbar förflyttning till tidigare utsedd toalett där den stora förvandlingen skedde.   Incheckning skedde helt odramatiskt och det blev platsen 19F som jag fick. Även säkerhetskontrollen gick utan problem, och jag slapp skriva autografen på vare sig häktningsordern eller autografblocket. Visst var det några som tittade, men konstigt vore det väl annars. Sååå många "snyggingar" passerar väl ändå inte spärrarna.   Nu sitter jag vid gaten och väntar på ombordstigning. Iklädd mörkblå dräkt och vinröd topp tycker jag själv att jag borde se riktigt respektabel ut. Mina ofärgade strumpbyxor gör att mina nyrakade ben ser släta och fina ut. Undrar om han som precis satte sig mittemot mig och fällde upp sin dator tittar mer på skärmen eller håller koll på om jag lyckas hålla ihop knäna på ett sedesamt sätt?   Skulle jag gå igenom ett EKG nu så skulle nog mätarna gå i topp. Varför egentligen? Vari ligger skillnaden mellan mig av igår och idag? Jag är ju samma person ändå. Finns det egentligen också någon skillnad mellan detta och när jag tex cyklade broloppet häromåret. Då var jag också "mitt i smeten" och bytte bla om från idrottsklädsel till sommarklänning mitt bland allt annat folk på en för dagen omvandlad åker till parkeringsplats.   Jodå - mannen med dator har visat sitt intresse. Svepskälet för samtalets inledande var nyfikenhet på min lilla telefon med tangentbord som jag just nu knappar in detta på. Artig som man är så svarar man,
  • 8. V.S.B. Sida 8 av 12    och det känns bara bra att få pröva rösten också. Så där värst kvinnlig är den väl inte, men det tror jag inte är det allra viktigaste. Viljan att vara sig själv och stå för vad jag är känns betydligt viktigare, och där har jag nog redan kommit en bit på väg på min resa utan slut.   Ännu har jag inte sett till någon bekant när jag blickar ut över mina medpassagerare. Nu ropas flighten ut, så håll tummarna nu allesammans.   Ombordstigningen gick också bra, och min bänkgranne, en omfångsrik herre i den gyllene medelåldern har redan somnat in. Så intressant var jag, eller valde han att inte se åt "eländet"?   Sverige breder nu ut sig under mig och mellan dimmolnen kan jag se ett solbelyst Sverige som nu kanske knäpper på radion och vaknar upp till "Ring så spelar vi". Landskapet under mig lyser fortfarande brunt, men det syns att vintern håller på att släppa sitt grepp och låta våren ta tag i händelserna. Kanske skulle man kunna göra den liknelsen att våren också börjar spira inom mig. Det känns i alla fall som om jag både är på väg att förverkliga en dröm, men även förverkliga mig själv.   Dagen D - kväll   Egentligen har allt fungerat perfekt. Inga arga säkerhetsmän eller tullare mötte på flygplatsen. Väskan fanns med och hyrbilen väntade snällt på mig. Det visade sig vara en liten pigg rackare från Fiat. "Stilo" heter den visst och det passade mig utmärkt för den bilen kunde man verkligen stila i. Läcker färg, blå metallic, hade den också och matchade perfekt min dräkt.   Jag hittade sedan fram till den teater jag utsett att få nöjet och se mig i morgon kväll, och jag fick en bra plats så vitt jag kan bedöma. Enda tråkiga var att de inte accepterade kontokort, så min kontantkassa fick sig en rejäl törn. Resan ut till mässan innehöll heller inga problem och att sedan vandra runt där i ett antal timmar sargade mina fötter och vader betydligt mer än mitt inre. Ändå kanske jag bara såg mindre än halva antalet hallar och bara en bråkdel av alla utställare. Men jag har varit där och fått mig en god uppfattning om hur morgondagen skall läggas upp. Visst var det en del som uppmärksammade mig, men de allra flesta brydde sig inte eller hade skygglappar för ögonen. Lite då och då såg fick jag dock vänliga och varma ögonkast från kvinnliga utställare.   Efter mässan tog jag mig tiden att se mig om lite på väg mot hotellet. Hyrbilfirman hade lovat att det skulle finnas en karta i bilen, men för sent upptäckte jag att så inte var fallet. Turligt nog hade jag kartbilden hyfsat för mig, så riktningen var inte svår att ta ut. Däremot så missade jag vid en avfart vilket medförde några extra mil och besök på en bensinstation för att kolla kartan. Expediten verkade ringa berörd av vem hon talade med och behandlade mig som vilken kund som helst. Trevligt när man blir önskad "trevlig kväll" efter avslutat ärende som innebar noll i kassan för henne.   Inte heller på hotellet lyftes några ögonlock. Däremot en ursäkt att hälsningen på TVn på rummet inte skulle vara korrekt. Hon meddelade att den sköttes helt automatiskt från bokningen och de uppgifter som registrerats där. Jag viftade bort det hela, men kände mig glad till sinnet att hon överhuvudtaget brydde sig. Först förstod jag henne inte helt, men när jag kom upp på rummet och läste "Mr N N" på skärmen skrattade jag gott.   Lite "resdamm" hade jag också fått, så glad i hågen tog jag baddräkten och travade ner till poolen. Jag misstyckte inte precis att den var folktom. Hördes bara några röster från herrarnas avdelning, och några som gick mellan omklädningsrummet och intilliggande bastun. Dit tänkte jag mig dock inte utan det var bara skönt att svalka av sig lite innan jag snart skall inta middagen.   I väntan på maten så knappar jag in ännu några meningar. Matsalen
  • 9. V.S.B. Sida 9 av 12    ser helt OK ut. Små grupper här och var. Fler än jag dinerar ensam så jag behöver inte känna mig annorlunda. Däremot är jag, i sedvanlig ordning, mer uppklädd än övriga. Men är det fest så är det! Den här situationen påminner mig om en händelse för flera år sedan. Jag blev insnöad (ja, det är faktiskt sant) på ett hotell i södra Sverige men led inte speciellt av det. Jag hade, givetvis, mina tjejkläder med mig och svansade omkring ordentligt i hotellets generöst tilltagna allmänna ytor. Men en sak vågade jag inte göra. Jag kunde aldrig förmå mig att gå och äta som tjej. Jag vill minnas att det var rösten jag inte ville använda, och spela stum låg heller inte för mig. Resultatet blev att jag inför alla måltider sminkade av mig och bytte kläder för att sedan åter ikläda mig den gestalt jag helst ville vara. Nu ikväll så är rösten inget jag tänker så där intensivt på. Visst skulle det vara bra att ha en kvinnlig röst, men det verkar ju fungera fint ändå så varför bekymra sig. En inställning jag inte kunde drömma om för bara några år sedan.   Middagen är nu avklarad. Det blev en 3-rätters så jag kommer i alla fall att somna mätt och belåten, så här på dagen D, kanske en av de viktigare i mitt tjejliv.   Dagen D +1 dag   Frukosten är nu avklarad och klockan är inte mer än 08.30! Trots att jag var helt slut i går kväll och verkligen behövde komma i säng så vaknade jag mycket tidigt. Jag fick tvinga mig kvar i sängen, åtminstone fram till halv åtta. Efter att sedan snabbt, men ändå i stor harmoni, förberett min dag gick jag så ner för att äta min frukost. Vänligt blir man hälsad "God morgon" av såväl personal som gäster och det känns ju skönt även om det bara är en fras som levereras. Nu tänker jag göra mina sista förberedelser och sedan åter dra mot mässan.   Idag har jag blivit mer uppmärksammad! Egentligen borde det väl ha varit tvärtom, då jag nog är mer "normalt" klädd idag, topp knäkort kjol och en cardigan. Kanske är det bara tillfälligheter och det är inget som  stör mig, bara noterat i "eventloggen". Jag har varit mer aktiv idag också, näsvist frågat personalen vid intressanta montrar och inte mött annat än respekt och fått vederhäftiga svar på mina frågor utan eventuella anspelningar på vare sig klädsel eller uppförande. Kul har det också varit på damtoaletterna där det har varit mer en regel än undantag att de har varit bemannade. Dessutom har de varit en tillflyktsort för alla kvinnor som betjänat montrarna och det har varit en fröjd för ögat att se hur avslappnade de varit även efter min entré.   Nu har jag också haft min lunchpaus som idag förlades till den gigantiska Münchner Halle som också innebar underhållning från en lederhosen försedd orkester och damer med fylliga barmar som bar runt ölkrusen. Alla "turistfällor" måste givetvis upplevas!   Teaterdags! Det är kväll och efter att ha återhämtat mig en stund på hotellet och bytt om till kvällsstassen har jag nu förflyttat mig till teatern. Här sitter jag nu i foajén och väntar på insläppet. Hittills kan man nog säga att jag är den mest uppklädde här i kväll, men det står jag ut med. Jag vill vara klädd så här när det är fest, och mer fest än ikväll kan det väl knappast bli. 5, förlåt 6, unga vackra flickor står runt bordet intill mig utan att bry sig speciellt om mig. Ögonkast har utväxlats, men inget mer. Tyvärr röker flickorna här ännu mer än hemma så jag måste nog snart flytta på mig. Förresten! Det är kanske deras taktik! De tänker röka ut mig :-)   Jag gick in i salongen istället. Min plats är en toppenplats! Första raden på balkongen med perfekt utsikt över scenen. Här kommer jag att se bra. Har jag förresten berättat vad jag skall se? Har jag det så tål det väl att upprepas. Föreställningen heter "Magic of the dance" och är en efterföljare till Riverdance. Jag tycker musiken är så energisk och medryckande. Dessutom gillar jag alla de här uppställningarna dom gör och dansar synkront med varandra. Speciellt flickorna med sina enkla men läckra dräkter tilltalar mig.  
  • 10. V.S.B. Sida 10 av 12    Lite då och då får jag resa på mig för att släppa fram andra och då får man härliga "kickar" var gång man måste se in i ett annat ansikte på en handlängds avstånd och få ett leende tillbaka. Härligt! Nu börjar snart föreställningen så jag måste sluta mitt berättande.   Dagen D +2 dagar   Så har då sista dagen här kommit. En dag fortfarande fylld av aktiviteter, men ändå den sista. Jag sitter nu på en uteservering och väntar på min mat. Solen har just gått i moln, men det är ändå runt 16 grader i luften och ett härligt vårväder. Runt om mig sitter folk och njuter av våren och jag stämmer in i jubelkören.   Dagen började annars med ett uppfriskande bad i hotellets pool innan jag intog frukosten. Varhelst man rörde sig inom hotellet så fick man sig återigen ett glatt "god morgon" av personalen. Tänk att så små ord betyder så mycket.   Efter att också ha fått uppleva morgonköerna in till stan så kunde jag äntligen ta gatorna i besittning. Gata upp och gata ner brukar vara ett bra recept, och nu under ett par timmar har jag hunnit med såväl shopping som sightseeing. Fick även lov att återvända till bilen för att avlasta en del av inköpen samt byta ut mina strumpbyxor som oturligt fått en stor reva på sig. Man måste ju vårda sitt yttre.   Maten har kommit, blivit uppäten och magen känns både mätt och belåten. Dags kanske för sista turen runt stan innan jag måste dra mig mot flygplatsen för min hemresa.    Jaha! Får se när man kommer hem! De tycks gilla mig så mycket att de gärna behåller mig kvar här längre. Planet är överbokat och jag har accepterat att stanna kvar om alla bokade passagerare dyker upp. Givetvis sker detta mot en rejält tilltagen ersättning, men vad gör det. Så nu kommer jag säkerligen att vara här en stund och riktigt låta alla studera mig.   Men nog om det nu. Såväl incheckning som säkerhetskontroll har gått alldeles excellent. Likaså avlämnandet av hyrbilen. Jag blir förundrad över hur väl allting har avlöpt. Antingen är jag en stor idiot som varken förstår något eller vet något eller så är livet inte svårare än så här. Jag förundras över hur enkelt jag ändå har gjort det för mig dessa dagar. Jag har gjort det jag velat och kommit hit för. Punkt slut.   Tidigare idag så mååååste jag bara åka T-bana också. Min mässbiljett gällde ju även för tunnelbanan så full valuta måste man ju få. Visserligen bara två stationer, men vad gör det. Fullt acceptabel inrättning. En kul grej förresten. Min teaterbiljett hade också en notering att den gällde för resa med allmänna kommunikationer 3 timmar före föreställningen samt efteråt. Vettig funktion!   Varför skall man alltid komma på saker och ting i sista minuten? Givetvis så såg jag en affär med läckra baddräkter på väg till bilen. Jag han inte mer än kasta ett ögonlock på alla skönheter innan jag var tvungen att gå. Suck! Enda trösten är väl att priserna såg ut att vara i den mindre acceptabla klassen, men ändå!   Det här med att jag kan bli kvar här och få en middag får mig att tänka på en händelse för några år sedan. Jag hade varit i London, som bror, och på hemvägen erbjöds jag att stanna över natten. Den gången nobbade jag, men lekte ändå med tanken att åka in igen till stan, byta om till tjej och sedan både inmundiga maten och övernatta i den skepnaden. Till saken hör att jag en kväll släppte lös och gick på WayOut Club för första, och hittills enda, gången. När jag nu stod på flygplatsen och drömde så var det bara drömmar. Aldrig hade jag väl trott att den drömmen skulle vara så nära sin uppfyllelse bara några år senare.   Är jag tokig, avtrubbad eller normal? Jag kanske blir tjatig, men så mycket har hänt dessa dagar. Tittar jag bara två dagar bakåt så ser jag
  • 11. V.S.B. Sida 11 av 12    en visserligen rätt självsäker person, men som ändå "vaktar sin rygg". Personen ifråga väljer noga ut platsen där hon skall invänta planets avgång. Bra uppsikt och koll på medpassagerarna. Nu, visserligen i ett annat land och med ringa chans att se någon bekant, så sitter samma person i mitten, omgiven av alla andra. Närmaste paret sitter mitt emot mig på mindre än 1 meters avstånd och just nu satte sig en ung kvinna bredvid mig (undrar om hon satt sig där om bror min suttit här i mitt ställe eftersom platsen nästintill också var ledig?).   De här dagarna har verkligen fått mig att slappna av i min kvinnoroll. Jag har inte bemödat mig att vara superkvinnlig (sånär som på klädseln), utan försökt vara mig själv i en kvinnlig gestalt. Under hela vistelsen har det konceptet fungerat. Jag har aldrig någonsin tvekat att det jag gjort varit rätt. Allt har fungerat så väl att det nästan är att jag tar "till lipen" av lycka.   En annan reflektion jag får är en jämförelse med mina skriverier som till dags dato har inneburit åtta olika alster. Många är bevisen att de är uppskattade som berättelser men samtidigt finns utsagor som säger att de är skönmålande och i stora delar fjärran från den verklighet vi lever i. Är dom verkligen det?    När jag nu tog tag i tangentbordet igen var tillfället väl valt. Plötsligt fanns en möjlighet att skildra den verkliga verkligheten. Jag befann mig med möjligheten att beskriva mitt, bokstavligt talat, eget språng ut i Europa. Jag funderade mycket hur jag skulle skriva ner upplevelserna. Skulle det bli i sedvanlig berättelseform eller.....   Jag valde till slut att göra det i dagboksform, inte minst för att därmed lättare kunna återge olika skeden och känslor inför min resa. När jag började kunde jag aldrig ana hur det hela skulle avlöpa, ej heller om jag ens skulle våga fullfölja mina planer. Inte minst det sist sagda har jag levt med hela tiden. Jag har av den anledningen inte pratat "vitt och brett" om detta, inte minst för att min egen prestigeförlust vid ett eventuellt backande skulle bli så mycket mindre.   Nu kan jag konstatera att resan blivit av, och på ett sätt som jag knappt skulle ha fantiserat om ens i mina egna berättelser. Verkligheten överträffar allt som oftast dikten!   Drömmen om att stanna och äta en god middag förblir en dröm. Jag har nu fått besked att min plats fortfarande är ledig och sitter nu ombord på planet. Dock är vi kraftigt försenade vilket gör fortsättningen, med byte i Köpenhamn, lite osäker, men det gäller att "gilla läget" och ta situationen som den kommer. Egentligen det jag gjort de senaste dagarna.   Nu är vi i Köpenhamn och jag väntar på nästa flyg. Visst börjar det pirra lite mer i magen igen, börjar ju faktiskt närma mig mina hemtrakter så att säga. Enligt de tidigare uppgjorda planerna skulle brorsan nu tagit över resan, men nu blir det "with flying colours" hela vägen och ombyte på Arlanda istället. Ska det vara så ska det :-)   På flygningen hit fick jag några sådana där vänliga moderliga blickar från flygvärdinnorna. Vad dom innerst inne tyckte och tänkte framgick inte, men det kändes inte som om det var ovänliga tankar. Min bänkgranne, en yngre herre, valde att bokstavligt blunda för det uppenbara och sov praktiskt taget hela vägen.   Min nuvarande bänkgranne, en fryntlig herre med kravatt, har visserligen tilltalat mig, men ägnar sig nu helt åt Dagens Industri. Jag tänkte ägna mig åt att summera:   Summering:   Vad var det egentligen som skulle bevisas? Skall man egentligen behöva "bevisa" att man är den man är och har rätt att leva som man vill? Oavsett svaret så har jag i alla fall bevisat för mig själv att jag kan klara av en sådan här resa. Som alltid så är det berikande att resa,
  • 12. V.S.B. Sida 12 av 12    men jag skulle vilja påstå att den varit extra berikande denna gång. Jag kan faktiskt ärligt påstå att den inte har varit speciellt påfrestande. Förberedelserna, ovissheten inför resan har varit bra mycket mer påfrestande, tom fysiskt påträngande.   Jag kan istället se tillbaka på tre mycket bra dagar, där faktiskt min klädsel har kommit i bakgrunden. Missförstå mig rätt nu. Givetvis har min klädsel varit en av grundpelarna under hela resan och något som jag haft stort fokus på, men nu, så här efteråt, så ser jag inte mitt klädval som det mest centrala. Jag ser istället att jag har haft en mycket avslappnad inställning till hela min situation som självklart i sig har påverkats av mina kläder. Snarare har mitt klädval blivit ett tecken för andra att förstå hur jag vill bli sedd.    Kläder har såväl signalerings- som njutningsfunktioner, och ingen av dom försöker jag förringa. Det är njutningsfullt att se mina strumpförsedda ben fortsätta nedanför kjollinningen när jag sitter här på flyget, och det är en signal till andra hur jag vill uppfattas, men vad jag försöker säga är att det blev en så naturlig del av min dag att gå klädd i kjol att det var så jag skulle vara klädd. Jag kommer nog att behöva tänka på det i morgon om jag inte av ren rutin drar på mig kjol och en topp! Det om något skulle nog vara att tänja på gränserna mer än lämpligt. En dag kanske det sker, men just nu är jag helt nöjd med att ha tänjt dom så här pass.   För mig har resan inneburit att mina gränser flyttats fram betydligt, och jag tror, eller i alla fall hoppas, att några jag mött också fått sina gränser flyttade. Givetvis i positiv riktning hoppas jag. Att jag inte bara hoppas på det utan även tror att så är fallet är att jag ingenstans mötte några hotfulla, negativa blickar eller reaktioner. Visst fanns det kanske en del som skrattade bakom min rygg, vad vet jag, men gentemot mig upptäckte jag aldrig några tendenser till att några skulle uppfatta det som obehagligt att vara i samma rum som mig eller att de, vare sig högljutt eller lågmält, ifrågasatt min närvaro. Aldrig!   Slutsummeringen blir alltså att projektet i allra högsta grad var genomförbart och då kan man väl säga att det var just det som skulle bevisas -   V.S.B.