SlideShare a Scribd company logo
1 of 112
Download to read offline
ELSA 
Tä
XätU|Üz|ààt
 
Det var med oro i kroppen jag såg fram emot de närmsta veckorna. Efter mer än 40 år skulle jag nu 
flytta från villan jag bott i och flytta in i en 2½‐rummare några kilometer bort. Nu var det inte flytten i 
sig som skapade oron, även om det fanns många saker att fundera och planera kring när det gällde 
att krympa bohaget från en villa till 2 rum med litet förråd i källaren. Men den utmaningen var det 
inget jag oroade mig för. Det handlade istället om en oro kring min egen person och hur livet skulle 
komma att gestalta sig.  
Under åren efter min hustrus bortgång hade jag fått det allt svårare att sköta om huset pga av 
stigande ålder. Den stora akilleshälen var mathållningen som blivit ett problem, då mina 
matlagningskunskaper var bristfälliga och därmed medfört en alldeles för ensidig kosthållning. 
Städning och tvättning klarade jag av riktigt bra och likaså att hålla mig själv hel och ren. Av den 
första anledningen hade jag därför också fått beviljat ett antal timmars hemtjänst per vecka när jag 
kom till mitt nya boende. I samtal med hemtjänstföretagets kurator hade vi kommit fram till att det 
främst var städning, tvättning och matlagning som var mest nödvändigt.  
Jag hade fått bra kontakt med kvinnan under våra samtal hemma hos mig och jag var helt nöjd med 
upplägget, men ändå fortsatt orolig för hur verkligheten skulle bli för mig med en främmande person 
som skulle komma och gå hos mig. Gunnel, kuratorn från hemtjänstföretaget, märkte att jag både 
verkade glad men ändå fundersam och förstod uppenbarligen att det var något som inte stämde för 
mig. Jag själv visste precis var skon klämde men hade svårt att komma fri från mina egna hinder och 
berätta för henne varför jag var orolig. Hon försökte locka fram det ur mig, men det var först när vi 
en dag gick igenom huset för att se lite vad som fanns och vad som var bra att ta med sig när hela 
mitt problem plötsligt blev visuellt för henne.  
Vi hade passerat köket som var välutrustat och hon plitade ner på en lista vad hon tyckte jag borde ta 
med mig. Vi fortsatte sedan till badrummet och en genomgång där. När hon öppnade badrumsskåpet 
hajade hon till lite och kommenterade 
‐ Ser att du har kvar din hustrus sminksaker. Fina märken ser jag också. Har det varit svårt för 
dig att göra dig av med dom? frågade hon med en vänlig blick mot mig. 
Jag hann väl egentligen inte tänka mig för utan svarade henne rakt ut från hjärtat 
‐ Nej, min hustrus smink är borta. Det där är mitt! 
Direkt som jag sagt det förstod jag att jag försagt mig. Gunilla tittade först förvånat på mig och sedan 
log hon till lite som om hon tänkte att jag bara stod och drev med henne. Sekunden senare 
förvandlades hennes ansikte igen och med en allvarlig min frågade hon 
‐ Det är alltså ditt smink? Får jag fråga varför du har smink? 
Jag insåg genast att det nu var dags att lägga korten på bordet och besvarade egentligen inte hennes 
fråga utan sa istället 
‐ Följ med mig så kan jag visa dig något annat 
Fortfarande med en frågande blick följde hon med mig in i sovrummet. Jag stannade upp och slog ut 
armen i en vid båge samtidigt som jag sa 
‐ Varsågod, öppna dörrar och lådor så kan vi prata om det sedan. 
Hon följde min uppmaning och öppnade ena garderoben och synade den en lång stund innan hon 
drog ut en av byrålådorna och lyfte lite försiktigt på högarna som fanns i lådorna. Hon sköt igen lådan 
och vände sig mot mig 
‐ Jag ser bara damkläder och jag förstår nu att de också är dina och inte din frus. 
‐ Helt rätt och om du tittar noga på mig nu så ser du samma sak. Det mesta jag har på mig nu 
är damkläder, även om de är ganska neutrala i snitt och färger. 
‐ Jag kan se det nu, men det var inget jag tänkt på tidigare. Du är alltså…. Ja vad heter det? 
‐ Ja, det kallas för transvestit och en sådan är jag. Det finns mycket att berätta om det men det 
kan vi lämna till ett annat tillfälle. Jag tror också att du nu förstår varför jag både varit glad 
och orolig på samma gång inför något som jag ser som oundvikligt att det måste ske, men 
som jag ändå bävar inför. 
‐ Jo, jag kan börja ana vad det är som bekymrar dig och jag kan ju bara säga att vi måste 
acceptera din livsstil och dina behov, men jag förstår samtidigt att det här är en ovanlig 
situation som varken jag eller företaget har stött på tidigare. Visst har vi sett och följt med i 
samhällsdebatten och märkt att det finns ett ökat intresse för frågor av den här arten, men 
kanske har vi inte tagit till oss diskussionen och pratat om den hur den skulle påverka oss. Nu 
förstår jag att det är något vi verkligen måste göra för du måste ju kunna fortsätta leva på det 
sätt du vill, även om du behöver en del assistans. 
Vi fortsatte att prata om mitt intresse för damkläder en bra stund och ju mer vi pratade desto mer 
märkbart lättad blev jag. Problemen var ingalunda lösta, men jag hade ändå fått fram vad mitt 
bekymmer bestod i och jag tror hon insåg hur svårt det varit för mig att klämma fram sanningen. På 
något sätt så verkade också hon annorlunda nu. Jag kan inte sätta fingret på det, men det kändes 
mer som om det fortsatta samtalet mer och mer övergick från en ganska dominant och ”beordrande” 
samtalsform till ett mer vardagligt samtal två kvinnor emellan. Ja! Det var plötsligt så jag kände det. 
Vi var två kvinnor som resonerade om hur vi skulle flytta en lite motsträvig gubbe till en lägenhet. 
Egentligen bestämde vi ingenting men samtalet var ändå på något sätt konstruktivt och jag var mer 
än nöjd när hon en knapp timme senare meddelade att hon måste återvända till kontoret för att 
fortsätta sin planering därifrån. 
Det gick nästan två veckor innan jag hörde något mer från Gunnel. Jag började nästan tro att dom 
glömt bort mig när telefonen ringde. Det var mycket riktigt Gunnel i andra ändan och efter lite 
kallprat om hur jag mådde och hur trevligt hon tyckte att det var hos mig senast förstod jag att hon 
hade något mer att säga till mig 
‐ Jo, jag har haft en hel del att göra sedan vi sågs sist och jag ber om ursäkt att jag inte hört av 
mig tidigare. Jag kan väl utan omsvep erkänna att vi inte var beredda på den situation du 
befinner dig i och diskussionen mellan mig och vår VD har varit intensiv dessa dagar. Det har 
dock hela tiden varit en diskussion i positiv anda och vi har verkligen vänt på alla stenar som 
gått för att se hur vi på bästa sätt kan möta en person i din situation. Egentligen borde det ju 
inte vara något ”hokus‐pokus” utan du är ju den du är och förtjänar att mötas på samma sätt 
som vilken, förlåt uttrycket, ”normal” man eller kvinna vill bli mött. Det är också så vi har 
resonerat men vi inser samtidigt att verkligheten kan bli mer komplicerad än så. Vi vet ju 
redan idag att våra kunder har lite svårt att acceptera en ny person som kommer som vikarie 
och jag kan tänka mig att det skulle vara än svårare för dig. Samtidigt vill vi inte gå ut till all 
vår personal och berätta om din speciella situation utan jag känner att du gett mig och oss 
ett förtroende som jag måste förvalta på bästa sätt. Är du med så här långt? 
‐ Ja! Jag har inget att invända så här långt. Fortsätt! 
‐ Bra! Jag vet att jag kan var öppen mot dig och du är ju väl medveten om att vi och vår 
personal är vana att hantera många olika sorters människor med olika behov. Vi måste kunna 
utföra såväl intima uppgifter när det gäller tex hygien och även agera lite som ”själasörjare” 
när den klockan slår med stor integritet och hänsyn till varje person. Därför borde det inte 
vara något större bekymmer att kunna hitta lämpliga personer bland våra anställda och det 
har vi också gjort. Jag har plockat fram två riktigt härliga tjejer som jag gärna skulle vilja 
presentera för dig. Dom vet just i detta nu inte om att du är transvestit, utan jag ville prata 
med dig om du har några funderingar om hur vi på bästa sätt kan informera dom om detta? 
‐ Men det låter jättebra. När du var här så hade jag lite neutrala, men ändå damkläder, på mig 
men nu när vi pratas vid, är jag klädd i klänning och sminkad enligt konstens alla regler. Jag 
har också min peruk på mig så det är nästan att jag skulle våga säga att du inte skulle känna 
igen mig om du kom hit nu. Jag har också tänkt en hel del sedan du var här och jag vill nu 
gärna ta steget att i fortsättningen leva som kvinna fullt ut när jag flyttar. Därför tror jag att 
det bästa är om jag möter dessa två tjejer så som jag är nu. Jag har en inneboende känsla att 
det kanske är lättare för dom om dom ser mig i den skepnad som jag helst vill finnas i, dvs 
mitt kvinnliga jag, första gången. Då slipper dom i alla fall fundera på hur gubben skulle se ut 
i klänning och skapa sig en vrång bild i hjärnan. Hur en gubbe ser ut är dom säkert mycket 
mer vana med och lättare kan föreställa sig. 
‐ Jättebra och faktiskt lite spännande. Så du menar att jag inte skulle känna igen dig om vi 
möttes på stan? 
‐ Säker är jag inte, men samtidigt så blir jag rätt annorlunda när peruken kommer på. Skulle vi 
börja prata tror jag du förstod vem jag var direkt. 
‐ Är det så? Spännande! Jag ser redan fram emot att möta dig helt klädd som kvinna, om du 
förstår vad jag menar. Självklart är jag med när vi träffas, men hur gör vi det rent praktiskt. 
Skall jag berätta innan eller skall vi ta allt på samma gång när vi ses? 
‐ Jag tror nog att det kan bli både rätt och fel hur vi än gör, men när nu detta ändå måste upp 
på bordet och jag så att säga måste stå där i all min ”nakenhet”, ja, jag tänker självklart inte 
stå här naken, men jag tror du för hur jag menar, så känner jag att det bästa vore om jag var 
klädd som kvinna, fullt ut, när ni kommer. 
‐ Jag förstår precis vad du menar och jag håller med. Jag kan ju också vara lite ”jury” i detta fall 
eftersom jag mötte dig när du var klädd som man, fast det även då var i kvinnokläder, och 
mina funderingar efteråt om hur du skulle se ut som kvinna. 
‐ Har du fått gå i terapi och att det är därför det dröjt två veckor innan du hört av dig? frågade 
jag i en skämtsam ton 
‐ Precis! svarade Gunnel med ett skratt i rösten. Visst har jag funderat men samtidigt såg jag ju 
dina kläder som hängde i garderoben och fick en ganska bra bild av dig i klänning. Peruken 
hade jag dock inte vare sig kännedom eller med i bilden så det skall verkligen bli en intressant 
upplevelse att se dig igen. När tycker du att vi kan ses? 
Vi fortsatte att resonera om det hela och eftersom flytten nu bara var någon vecka bort så fanns det 
ingen anledning att vila på hanen så vi bestämde att hon helt enkelt skulle komma över med de två 
tilltänkta redan i eftermiddag. Precis när vi var på väg att lägga på kom jag på en sak 
‐ Jo, det kan ju vara bara att veta om att när jag är klädd som kvinna så presenterar jag mig 
som Elsa.  
‐ Oh, så bra att vi inte glömde det! Bra! Då syns vi om någon timme, Elsa. 
 
Även om jag under årens lopp skaffat mig en stor vana att visa upp mitt kvinnliga jag var detta något 
helt annorlunda. Nu skulle jag visa upp mig för tre kvinnor som dessutom direkt skulle bli insatta i att 
jag egentligen är av manligt kön. Den kopplingen är jag inte van med att hantera så jag satte mig 
därför genast ner och funderade på hur jag skulle möta kvinnorna och hur jag skulle förbereda dem 
på mina dubbla könsuttryck. Så smått började en plan utkristallisera sig i mitt huvud och även om det 
kan hända oförutsedda saker under ”resans gång” så hade jag ändå en plan. Lite bråttom fick jag för 
en sak som ingick i planen var att de skulle mötas av ett, om inte dignande så ändå välkomnande, 
kakfat. Jag skyndade mig ner till affären i centrum och hittade några fina bakverk att ta med hem.  
Jag hann precis duka upp i mitt vardagsrum och kaffebryggaren spred en välkomnande doft i huset 
när det ringde på dörren. Jag hann rätta till några hårstrån som kommit på villovägar och rätta till 
min klänning innan jag tog ett djupt andetag, rättade till mina anletsdrag och öppnade dörren. 
Gunilla stod först och två yngre damer bakom henne. Jag såg på hennes min att hon nog blivit 
förvånad över min uppenbarelse, men att hon höll masken för att inte avslöja något utan hälsade 
först på mig och vände sig sedan till sina medarbetare med orden 
‐ Det här är Elsa som är vår nya kund, och Elsa det här är Rita och Mona som vi avser skall ta 
hand om dig i ditt nya hem.  
‐ Välkomna hit och stig på. Jag har satt på kaffe så om det passar er så tänkte jag att vi kunde 
börja med det. 
‐ Passar alldeles utmärkt, fortsatte Gunilla. Det luktar väldigt gott så jag tycker det är ett bra 
förslag. 
Jag visade vägen och utan någon tveksamhet satte de sig tillrätta medan jag gick ut efter 
kaffekannan. När jag återvände kunde jag se hur Rita och Mona satt vid bordet men nyfiket tittade 
sig omkring i rummet i ett försök att bilda sig en uppfattning om mig och mitt hem. Jag serverade alla 
deras kaffe och fyllde även på i min kopp innan jag ställde från mig kannan och var noga med att 
släta till kjolen innan jag satte mig tillrätta och sade ”varsågoda”. 
Vi hade ett trevligt och otvunget samtal under fikat och en hel del skratt utväxlades. Jag kunde dock 
notera att Gunilla försökte studera deras ansikten för att se om de anande att något var annorlunda 
med mig. Jag å min sida satt och filade på den replik jag förberett som öppningsreplik för att leda in 
samtalet på min egenart. Jag kände att stunden nu var inne när kakfatet var länsat och de 
förväntansfullt väntande på information om mig och mitt hem de kommit hit för. Jag hann dock inte 
säga något innan Gunilla tog till orda 
‐ Tack för gott fika, Elsa. Trevligt har det också varit, men vi har ju ett arbete som väntar oss 
också. Om jag tar hand om disken så kan väl ni tre ta en tur runt i huset och både bekanta er 
mer med varandra och även se på alla dina saker.  
‐ Låter bra, svarade jag pliktskyldigast och utan vidare diskussioner följde Mona och Rita efter 
mig när vi lämnade Gunilla och all disk åt sitt öde. 
‐ Känn er fria att öppna lådor och garderober om ni känner för det. Fråga också om det är 
något speciellt ni vill veta, infogade jag medan jag styrde stegen mot källaren där jag tänkte 
börja min rundvandring. 
‐ Tack, det gör vi gärna. Det är ett mycket fint hem du har. Känns verkligen hemtrevligt och 
inbott, svarade Rita. 
‐ Ja, verkligen, fortsatte Mona. Syns att det ligger en kvinna bakom allt detta. Mycket mer 
ombonat än hos de ensamma män jag ofta kommer till. 
Jag lät bli att kommentera det hela då en ny plan var under utarbetande i min hjärna och 
rundvandringen i källaren var mest för att visa vad som fanns i huset. Det mesta av det som fanns här 
skulle inte följa med i flytten, utan det skulle antingen hämtas av mina barnbarn som var på väg att 
skapa sitt eget boende eller, det som ratats av såväl mig som barn och barnbarn, skulle iväg till loppis 
eller soptippen. När vi återvände upp i våningen började jag med ena gästrummet och tog de mig på 
orden och öppnade garderoberna och tittade lite försiktigt i byråns lådor utan några egentliga 
kommentarer förutom det småprat som pågick hela tiden. Även det andra gästrummet avverkades 
på motsvarande sätt och min inre spänning steg omedvetet när vi sedan gick över till mitt sovrum. 
‐ Men så fint du har! utropade Mona spontant när vi kom in i rummet. Ett sådant här sovrum 
skulle jag också vilja ha. Får vi titta i dina lådor och garderober här också? 
‐ Självklart. Det mesta av det som finns här räknar jag med att det skall följa med till nya 
lägenheten så det kommer ju bli en del av ert jobb att hjälpa mig med att hålla ordning på 
mig och mina saker.  
‐ Det kommer nog inte att bli några större svårigheter med det, skulle jag tro, med ledning av 
vad jag ser här, inflikade Rita, samtidigt som hon öppnade den ena garderoben och tittade 
över mitt sortiment av kläder. 
Efter lite mer tittande utan ytterligare frågor återvände vi till vardagsrummet där Rita omedelbart 
började syna alla kort som stod och hängde i sina ramar på olika håll i rummet. Hon tog upp ett av 
korten och kommenterade 
‐ Så fin du är här på ert bröllopskort. Klänningen är så vacker på dig. Det var väl förresten din 
brudklänning som hängde där inne i garderoben? Jag ser också att ni verkligen har drag av 
varandra du och din man. Du har längre hår här, men annars så ser jag verkligen likheten 
mellan då och nu. 
‐ Tack för dom orden, men det är faktiskt jag som står där till vänster. 
‐ Men det är ju din man! 
‐ Ja, och han och jag är samma person, men jag råkar ha ett mycket speciellt intresse och det 
är att klä mig som kvinna. Men det gläder mig oerhört det du säger om likheten mellan mig 
och min bortgångna hustru. Jag har hört samma sak tidigare och det har givetvis gjort det 
lättare för mig att också klä mig som kvinna. Jag kan ju dessutom inflika att jag faktiskt har 
burit brudklänningen du så mycket riktigt såg därinne. Det är nämligen min hustru som sytt 
den själv och då vi var rätt lika i storlek fick jag agera provdocka åt henne. Då visste hon inte 
om min längtan att klä mig i kvinnokläder och jag sa inget vid det tillfället. Men jag måste 
erkänna att det var svårt att inte visa mitt riktiga intresse när hon, för provningens skull, 
också snörde in mig i korsetten hon bär på och såg till att alla mina andra underkläder var av 
korrekt slag även om jag inte använde de som hon köpt till sig. 
‐ Men så förvånad jag blir, utbrast Mona. Du är ju kvinnlig, från topp till tå. Jag hade aldrig ens 
tanken att du kunde vara något annat än den kvinna du utger dig för att vara. Du klär dig 
dessutom väldigt smakfullt och uppenbarligen följer med i modet.  
‐ Det är mitt äldsta barnbarns förtjänst. Det är hon längst till höger där bland korten. Hon 
kommer ibland hit för sitt jobbs räkning och då bor hon gärna här hos mig. Då brukar hon dra 
med mig ut på stan och shoppa lite. 
‐ Så kul! Då innebär det att dina barn och barnbarn känner till din läggning? 
‐ Ja, det gör dom, men med olika grad av förståelse. Mina barn accepterar mig men jag kan se 
att de har svårare att hantera det än mina barnbarn. De är ju yngre och har en annan 
erfarenhet och sett så mycket mer av olika könsuttryck än vad min och mina barns 
generationer upplevt. 
‐ Förlåt frågan, men jag såg aldrig några herrkläder. Innebär det att du alltid går klädd som 
kvinna? 
‐ Både ja och nej! Det finns några kostymer och skjortor i källaren som jag tar till om det 
verkligen behövs. Jag försöker vara kvinna så ofta det går, men om jag ändå skall ”uppträda” 
som man så är det oftast att jag ändå har kvinnokläder på mig, dock inte kjol, blus eller 
klänning som ni säkert förstår. Jag sminkar mig inte heller då eller har peruken på mig. 
‐ Så det är en peruk du har. Började nästan misstänka det, kommenterade Rita. Den klär dig 
verkligen. Du blev presenterad som ”Elsa”, men jag antar att du har ett mansnamn också? 
‐ Ja, i alla offentliga handlingar står det ”Erik” så det är ju vad jag heter. ”Elsa” är det namn jag 
tagit för att slippa använda ”Erik” när jag går klädd så här.  
‐ Förståeligt, inflikade Mona. Jag gillar din stil och jag tackar för att du vågat berätta allt detta 
för oss. Jag förstår att det kan ha varit svårt att göra detta och att det måste kännas jobbigt 
när okända människor behöver ”tränga sig in” i ditt liv på det här sättet. Jag märker det på 
andra som vi får som nya kunder att de har svårt att släppa in oss i deras liv och för dig måste 
det vara än svårare. Jag tycker att du gjort den här ”presentationen” på ett ypperligt sätt och 
jag känner att jag inte kommer att ha några svårigheter att möta dig i din vardag oavsett i 
vilken skepnad du visar dig. Är det förresten ofint av mig om jag frågar om det är möjligt att 
få se dig utan peruk? 
‐ Självklart får du det, och stort tack för din uppriktighet. Det är så jag vill ha det. Jag vill själv 
vara ”bekväm” tillsammans med er och ni måste känna er bekväma med mig, svarade jag och 
utan vidare betänkligheter drog av mig peruken. 
 
En stunds tystnad uppstod medan de betraktade mitt manliga jag. Manligt och manligt. Sminket och 
alla andra förskönade detaljer i ansiktet gjorde nog att det var en ganska grotesk figur jag visade upp 
men de verkade ändå kunna göra sig en föreställning om hur personen Erik var och såg ut. Gunilla 
tittade på mig med en sådan där moderlig blick jag sett förut och jag tror hon också inkluderade sina 
anställda i den blicken. De hade verkligen motsvarat högt ställda förväntningar. Den som bröt 
tystnaden var Rita. 
‐ Tack för att du visat oss ett sådant stort förtroende. Jag håller med Mona och jag kommer 
också med glädje komma till dig och hjälpa dig i din vardag. Får jag förresten hjälpa dig redan 
med att sätt tillbaka peruken? Jag är helt övertygad om att du klarar det själv, men jag vill så 
gärna prova att göra det. Får jag det? 
‐ Självklart, svarade jag och lämnade fram peruken innan jag vände på klacken och hämtade 
hårborsten på toaletten.  
Jag återvände till vardagsrummet där Rita redan dragit fram en av stolarna som jag bara hade att 
sätta mig på. Hon vände och vred lite på peruken för att se hur den skulle sitta men innan hon gjorde 
det kommenterade hon 
‐ Säg till om jag gör fel eller så. Jag är helt ovan att göra detta, men jag tycker det är så 
spännande att jag verkligen måste prova. 
Jag nickade till svar och med några små anvisningar kom peruken på plats och innan hon började 
borsta håret gav jag henne en vänlig komplimang och ett litet påpekande 
‐ Skillnaden mellan ditt och mitt hår är att ditt hår sitter fast på huvudet, såvida inte du också 
bär peruk, så därför måste du både vara lätt på handen och även hålla en andra hand mot 
peruken när du borstar. Annars har hela härligheten fastnat i borsten och du står med 
peruken i handen, tillade jag med ett leende 
‐ Jag förstår, svarade hon glatt leende. Tack för upplysningen. En annan fråga, du har ju 
faktiskt ganska mycket eget hår. Aldrig funderat på att skippa peruken? 
‐ Jo, det har jag, och jag har medvetet slutat att klippa mig och låter mitt egna hår växa. 
Förstår att jag snart måste göra något åt det, men just nu tror jag det inte går att få till en 
vacker kvinnofrisyr av det som finns.  
Rita fortsatte att arbeta medan vi pratade och vilken behaglig känsla det var att få peruken kammad 
och fin med en varlig kvinnohand. Jag hade nog kunnat sitta där hur länge som helst, men Gunilla 
bröt förtrollning. 
‐ Flickor! Vi måste nog vara så oartiga och tacka för oss. Det har varit ett sant nöje för mig att 
vara här hos dig idag, Elsa, och jag är övertygad om att både Rita och Mona tycker 
detsamma. Du flyttar ju under nästa vecka och jag har ordnat så att under flyttdagen och de 
två första dagarna så kommer både Mona och Rita att vara hos dig hela dagarna så att du 
kommer i ordning så fort som möjligt. Sedan går dom in på ordinarie schema och kommer att 
alternera. Du kommer givetvis att få deras schema och kunna se när de kommer och går. 
Själva flytten tar ju Stadsbuden hand om, om jag förstått dig rätt och om jag får föreslå en 
sak så är det att Rita kommer hit och är kvar här tills allt är tomt och att du åker med första 
flyttlasset till ditt nya boende och är där och kan få allt på bästa platsen direkt med Monas 
hjälp. Låter det bra? 
‐ Låter helt perfekt! 
Både Rita och Mona gav mig vänliga och varma kramar innan de lämnade mig. Gunilla, som dröjt sig 
kvar, gav mig också en varm kram samtidigt som hon viskade i mitt öra 
‐ Det här gjorde du jättebra. Det blev så perfekt alltihop och jag tror att du gjorde helt rätt att 
visa din kvinnliga sida först. Tack för fikat också. 
Med härlig känsla inom mig vinkade jag farväl till dom och satte mig tillrätta i min favoritfåtölj och 
försökte sammanfatta dagens händelser för mig själv. Allt hade gått över förväntan och jag kunde 
inte annat än känna mig nöjd med dagen. Men uppenbarligen hade det skett under stor anspänning 
för plötsligt kändes ögonlocken så tunga, så tunga. 
 
Flyttdagen kom och allt fungerade enligt uppgjorda planer. Rita kom till mig och gav mig en kärvänlig 
kram samtidigt som hon berömde mig för min klädsel för dagen. Jag hade nämligen klätt mig i 
prydliga snickarbyxor med hängslen och bröstlapp. Till det en rödrutig blus och håret uppsatt i en 
fläta. Att jag ändå gav ett tydligt kvinnligt intryck intygade Rita omgående då hon såg min undrande 
blick. Hon påpekade noga att jag verkligen såg ut som en parant dam i sina bästa år. Nöjd med det 
uttalandet kunde vi börja ägna oss åt vår huvuduppgift att vägleda flyttgubbarna i sitt arbete med att 
flytta mitt bohag. Jag hade noga noterat vad som skulle vart så när de anlände hade de tydliga 
anvisningar att följa och kunde sätta fart omgående. Det tog ändå ett antal timmar innan det första 
lasset med möbler kunde lämna villan och jag lämnade mitt gamla hem åt sitt öde och följde med i 
en bil till min nya bostad. Väl framme vid den nya adressen log jag uppskattande då namnskylten vid 
såväl ingång som på dörren bara visade ett ”E” för mitt förnamn och sedan efternamnet. I det 
ögonblicket bestämde jag mig för att det var Elsa som till 100% flyttade in i lägenheten. Nu eller 
aldrig skulle jag slå slag i saken och leva det liv jag ville leva under resterande tid av mitt liv. Det fick 
bära eller brista. 
 
Visst var det stökigt och svårt att hitta sakerna de första dagarna, men Rita och Mona hade gjort ett 
jättejobb att få ordning på alla mina saker. Mitt nya sovrum ställdes i ordning ganska snabbt under 
flyttdagen och det var skönt för dit kunde jag dra mig och vila en stund när jag blev trött, vilket jag 
också blev allt som oftast. Men flickorna höll noga koll på flyttgubbarna och att de inte slöade till 
alltför mycket. De lade ner ett mycket stort personligt engagemang som gjorde mig mycket nöjd och 
glad inför framtiden.  
Det kanske inte alltid är det bästa att man har ett välutrustat hem eftersom jag ganska snart märkte 
att min nya lägenhet var alldeles för liten för alla prylar jag fört med mig från huset. Det blev till att 
omedelbart prioritera och göra sig av med de saker jag bestämde att de inte fick plats. Turligt nog 
fanns det en second hand butik i närheten och de kom gärna hem till mig och befriade mig från de 
saker jag inte behövde. Jag såg sporadiskt också mina nya grannar även om vintern inte är den tid på 
året då man syns mest. Det var en högst blandad skara av människor, allt från unga studerande till 
etablerade vuxna där barnen börjat lämna boet. Några pensionärer bodde också i kvarteret och jag 
förstod att när våren väl kom skulle nog det finnas möjligheter till mer umgänge med jämnåriga.  
 
En dag när Mona kom för att hjälpa mig satt jag bara på en stol och tittade håglöst på henne. 
‐ Men hur är det fatt, Elsa! Vad har hänt? Mår du inte bra? 
‐ Jovars, det är bara det att jag funderar över hur jag skall göra. 
‐ Vad har hänt! Berätta! 
Hon drog ut en stol och satte sig tillrätta framför mig. Tog tag i mina bägge händer, sökte min blick 
och upprepade det hon tidigare sagt 
‐ Elsa! Berätta vad som hänt! 
‐ Jag fick ett telefonsamtal för en stund sedan och det var min son som ringde. Han kommer 
hit till stan nästa vecka och undrade om han kunde bo några nätter här hos mig. Givetvis så 
sa jag att det var ok. Vi fortsatte att prata en stund om vanliga saker som hur jag hade det i 
mitt nya boende och hur allt fungerade för mig. Det var först när vi la på luren, efter ett 
trevligt samtal, som jag kom att tänka på att jag inte sagt något om hur jag levde mitt liv 
numer. Nu vet jag inte hur jag skall göra när han kommer i nästa vecka, och jag vill inte ringa 
honom och berätta. Hellre tar jag diskussionen när han kommer, men även det är inget jag 
ser fram emot, hur oundvikligt det än är. 
‐ Jag förstår ditt dilemma. Jag kan väl heller inte komma på något så här spontant, men vi har 
ju några dagar på oss att fundera. Att du skulle kunna möta honom som den far du är till 
honom ser jag nog tyvärr känns rätt omöjligt. Vem som helst som kommer in i den här 
lägenheten ser att den bebos av en kvinna och den känslan kan vi inte ändra på och det tror 
jag inte du vill heller. 
‐ Jag håller med dig, och har jag nu bestämt mig hur jag vill leva så får det bära eller brista. Jag 
måste ta tjuren vid hornen så att säga. 
Vi skrattade gott år min kommentar och skrattet lättade upp min känsla av uppgivenhet. Vi satt tysta 
en stund innan Mona än en gång tog till orda 
‐ Bestämde ni någon tid när han skulle komma? 
‐ Han kommer med tåg och skulle dyka upp här ungefär kl 16 nästa onsdag. Tyckte att vi kunde 
gå ut och äta middag på kvällen. 
‐ Men det låter ju alldeles utmärkt att få bli bjuden på middag av sin son. Utmärkt tid han 
kommer också. Kanske skulle kännas skönt för dig om du inte är ensam här när han kommer, 
jag menar det är ju faktiskt då vi skulle vara här för att fixa din mat och vi kan väl alltid hitta 
på något att göra, städa eller så, och få det att verka som om det är det vi gör åt dig varje 
dag. 
‐ Låter jättebra. Inte för att jag är orolig att det kan bli våldsamheter, men ett extra stöd är 
aldrig fel. 
‐ Dessutom någon som uppenbarligen är van vid dig och din kvinnoroll. Då ser han själv hur 
naturligt det är för dig att vara kvinna. 
‐ Jättebra. Låter perfekt! Nu nästa problem. Vad skall jag ha på mig? 
‐ Nu ser jag att jag fått tillbaka Elsa, skrattade Mona. Nu är du som vilken kvinna som helst. 
Vad skall hon ha på sig när hon blir bjuden på middag av en man. Men du kan vara lugn. Din 
garderob är välfylld och vi skall hjälpa dig med ditt val så att din son kommer att vara stolt 
över den kvinna han bjuder ut på middag. Var så säker. 
 
Onsdagen kom och även om jag innerst inne kände att det var det enda rätta som skedde nu så 
gjorde det inte mitt inre lugnare för det. Jag var mycket nervös inför det förestående mötet och mina 
funderingar hade tagit mig igenom alla möjliga och omöjliga situationer som kunde uppstå. Mona 
och Rita hade under dagarna gått hjälpt mig med mycket mer än de normalt skulle och fungerat mer 
som goda väninnor än som hemtjänstpersonal. Jag tog tacksamt emot deras hjälp, både med det 
praktiska men också att stärka mig mentalt. Jag lade noga på minnet alla deras ansträngningar inför 
mitt möte och lovade att deras insatser inte skulle gå obemärkt förbi när mötet väl var över. 
Jag hade noga förberett mig själv också. Favoritperuken hade fått sig en mer än vanlig omvårdnad 
och tom fått smaka på hur det var att bli upprullad på papiljotter och sedan, varligt och vördnadsfullt 
fått sig tillkammad en passande frisyr för en mogen dam i sina bästa år. Den satt nu på sin perukstock 
och väntade på att hennes bärerska skulle komma ut ur duschen och få på sig finkläderna som snyggt 
och prydligt hängde på galgarna i sovrummet.  
Jag hade precis fått på mig kläderna när det plingade välbekant på dörren och Rita klev in över 
tröskeln. Efter lite sedvanligt småprat medan hon hängde av sig vinterkläderna nickade hon gillande 
mot mig och tyckte att jag såg strålande ut, trots avsaknaden av smink. Den detaljen skulle hon nu 
hjälpa mig med och först av allt så fick jag mina naglar målade i en läckert röd nyans. Nu var jag 
”oskadliggjord” för en lång stund och helt i händerna på Ritas flinka fingrar och även om jag inte 
kunde se vad som hände så kände jag hur hennes vana händer skapade säkert den vackraste 
sminkningen jag någonsin burit. När hon kände sig nöjd hjälpte hon mig att få på pärlhalsbandet och 
satte även i mina dinglade pärlor i mina öron. Sist så tog hon varsamt upp peruken och såg till att den 
hamnade precis rätt på mitt huvud. Nu först fick jag se mig i spegeln och jag kunde inte tro mina 
ögon. Det var en helt annan människa som stod framför mig och jag hade gärna kramat om Rita, men 
av hänsyn till allt det vackra hon skapat var jag lite återhållsam med sådana hedersbetygelser. 
Muntligen kunde jag dock uttrycka det jag kände 
‐ Helt fantastiskt vad du åstadkommit. Jag känner knappt igen mig själv. Det här måste du lära 
mig dina knep. Jag kan ju inte alltid förlita mig på att du finns i min närhet. Verkligen ett stort 
tack! 
‐ Varsågod. Jag tycker själv att det blev bra så även jag är nöjd. Men nu tror jag vi måste bli 
”vanliga” igen, för det är nog snart någon som kommer. Vill du förresten att jag öppnar? 
‐ Nej! Det blir så konstigt. Jag är ju inte oförmögen att gå. Nej stöka runt lite i köket eller 
vardagsrummet så det hörs att det är någon mer i lägenheten. Det tycker jag känns bäst. 
‐ Perfekt. Jag håller mig i bakgrunden så ser vi vad som händer. 
Vi hann väl bara vänta några minuter innan det hördes steg i trappan och dörrklockan ringde. Trots 
att jag bara stod någon meter från dörren väntade jag några sekunder, tog ett djupt andetag och såg 
till att ett brett leende fanns på mina nymålade läppar när jag vred om låset och tryckte ner 
handtaget. 
Jag hann se hur Rickard, min son, hajade till innan även han sprack upp i ett leende och överräckte en 
bukett tulpaner innan jag bjöd honom att stiga in. Väl innanför dörren ställde han undan sin väska 
och gav mig en kram innan han började ta av sig ytterrocken. Samtidigt som han började ta av sig 
skorna hörde han uppenbarligen Rita för han hajade till och nickade undrande mot mig. 
‐ Det är bara Rita från hemtjänsten som är här och städar. Tror faktiskt hon bäddar din säng 
just nu. Jag har bra hjälp må du tro. 
‐ Och dom vet….. 
‐ Ja, o ja! Rita har faktiskt hjälpt mig att göra mig snygg för dig. 
‐ Ja, du är verkligen fin. Verkligen! 
‐ Tack! Men kliv på och se hur jag har det. 
‐ Tack! Det skall bli kul. Måste be om ursäkt att jag inte kommit tidigare men…. 
‐ Du behöver inte be om ursäkt. Nu är du här och det är det viktigaste. Här är förresten Rita. 
Rita, det här är min son Rickard. 
Rickard sträckte fram sin hand och hälsade artigt på Rita och de utväxlade några artigheter innan Rita 
fortsatte med att ställa i ordning Rickards säng i mitt lilla gästrum. Vi fortsatte vår rundvandring och 
jag kunde märka på att Rickard allt mer slappnade av allteftersom han upptäckte att mycket av 
sakerna som hade funnits i hans barndomshem också fanns här. Även jag slappnade av och kunde 
visa honom runt och snart var vi försjunkna i olika minnen från förr. Vet inte hur länge vi suttit och 
småpratat, men plötsligt hörde vi en harkling och Rita stod påklädd vid dörren och ville säga hej och 
önska oss en trevlig kväll. Vi gick båda henne till mötes och av mig fick hon nu den björnkram jag 
tänkt ge henne tidigare. Nu, när Rickard väl kommit, var jag inte lika rädd att stöka till min frisyr. 
 
Rickard tyckte också att det kanske skulle vara dags för oss att ge oss av. Han ville bara själv fräscha 
upp sig lite och försvann först in på sitt rum med sin väska och sedan förflyttade sig till badrummet 
med en ren skjorta i handen. 
Jag kände det helt nödvändigt att slå mig ner i min favoritfåtölj och bara pusta ut. Även om mötet, så 
här långt, gått över förväntan, så hade det tagit på mina krafter och de här minuterna i ensamhet var 
jag i stort behov av. Möjligen kände Rickard likadant för han tog ovanligt god tid på sig men jag blev 
heller inte besviken när han kom ut. Nyrakad, vit skjorta med slips och snygga byxor gjorde honom till 
en ståtlig person som jag kunde vara stolt över. Han log mot mig när han passerade och i förbifarten 
kommenterade han 
‐ Om jag skall gå ut med en så vacker kvinna så måste jag väl i alla fall inte se ut som något 
katten dragit in. Men jag måste tyvärr ställa frågan. Vad skall jag kalla dig? 
Jag log mitt bredaste leende och fick samtidigt en tår i ögat och svarade 
‐ Elsa blir bra.  
‐ Ah, det är ett fint namn! Om jag hämtar min kavaj, är du klar för att gå? 
‐ Självklart. Jag skall bara hämta handväskan och sätta på mig ytterkläderna. 
‐ Fint, då ringer jag efter en taxi! 
‐ Oj, skall vi långt? 
‐ Nej bara nere i centrum, men jag tänkte att det kanske är för långt att gå. Det är ju vinter och 
halt ute. 
‐ Snällt av dig, men dit kan jag nog gå. Kanske kan jag nappa på ditt erbjudande hem, men det 
bestämmer vi då. 
‐ Okej, vi gör så. Jag kan tycka att det blir skönt att gå lite också efter att ha suttit på tåget ett 
antal timmar. 
Jag behövde visst uträtta ett behov också, men snart så stod jag i hallen och drog på mig mina höga 
skinnstövlar med en måttlig klack på. Kappan stod Rickard färdig med och hjälpte mig på med den. 
Trots mitt nylagda hår så kändes det ändå nödvändigt med en varm huvudbonad så min stickade 
mössa fick duga och efter att jag låst dörren om oss drog jag på mig mina långa skinnhandskar och 
gick ut på gatan. Väl där stack jag nonchalant in min arm under Rickards och först tittade han lite 
fundersamt innan han log till och vinklade sin arm så att min kunde vila i hans. 
Promenaden ner till centrum tog inte lång tid och Rickard styrde med säkra steg mot den finaste 
restaurangen. Väl innanför dörren lämnade vi våra ytterkläder i garderoben innan han presenterade 
sig för hovmästarinnan. Vi blev avprickade och flickan tog två menyer och visade vägen till vårt bord 
alldeles vid fönstret med utsikt över det ännu så livaktiga torget. Rickard hjälpte mig artigt med 
stolen så viss uppfostran hade vi tydligen inpräntat i honom. Han satte sig sedan själv till bords och 
när han tog menyerna och gav den ena till mig inledde han 
‐ Jag tycker att vi tar en hel trerättersmeny. Det är så sällan jag får den äran att bjuda ut dig så 
ikväll skall vi inte försöka vara småsnåla utan passa på tillfället och njuta av den här 
samvaron. 
‐ Gärna för mig, log jag tillbaka och vidrörde hans hand när han överräckte menyn 
 
När vi gjort vår beställning och väntade på förrätten kunde jag inte låta bli att föra dagens möte på 
tal. 
‐ Först vill jag säga hur glad jag är att du är här och ser hur jag har det med mitt nya boende. 
Visst har det varit en hel del att ta tag i och saknaden efter villan är faktiskt stor även om jag 
måste erkänna att det också är bekvämt, inte minst nu när det är vinter, att bo i lägenhet.  
‐ Ja, det förstår jag. Det har verkligen hänt en hel del sedan du flyttade. 
‐ Du tänker på min klädsel? 
‐ Ja, inte minst det. Jag har ju förstått av Alexandra att du klätt dig som kvinna länge, men att 
du skulle leva fullt ut var jag inte beredd på. Där blev jag dubbelt överraskad. 
‐ Dubbelt? 
‐ Ja, både att du levde som kvinna men samtidigt att du också utstrålar ren och skär 
kvinnlighet. Det hade jag inte trott. 
‐ Är du besviken? 
‐ Så skulle jag inte vilja uttrycka det. Jag skall väl villigt erkänna att jag inte riktigt förstår hur 
det hänger ihop, men samtidigt, nu när jag sitter här med dig, så känns du så helt igenom 
genuin så jag måste nästan nypa mig i armen för att förstå att det här är ditt verkliga jag. Jag 
blev också mer övertygad när, var det Rita hon hette, också behandlade dig som en kvinna. 
Vet hon om din manliga bakgrund? 
‐ Ja, det vet hon och tack för dina vänliga ord. Jag kan förstå din tveksamhet och det är väl inte 
utan att jag också kan känna igen mig själv i din tveksamhet. Jag har inte alltid själv varit klar 
över hur mycket det betyder för mig att få vara klädd som kvinna. Nu när jag är ensam och 
inte har någon tätt inpå mig att ta hänsyn till har jag låtit Elsa ta mer och mer plats och efter 
flytten har det bara varit Elsa. 
‐ Bra att veta att du helt och hållet är Elsa nu. Fint namn förresten. Är det av någon speciell 
anledning du valt det namnet? 
‐ När jag var liten så pratade vi mycket om namn i vår familj. Alla hade vi två uppsättningar 
namn beroende på vilket kön det visade sig att det blev. I mitt fall tänkte mamma och pappa 
att jag skulle heta Elsa om jag varit flicka. När så detta mitt intresse dök upp så valde jag att 
kalla mig det mamma och pappa tänkt ge mig. 
‐ Det var ju fin tänkt. Hoppas du ursäktar om jag säger fel ibland. 
‐ Självklart! Det är något jag givetvis jag måste acceptera. Pratar ni mycket om mig och mitt 
intresse? 
‐ En del, men inte så ofta. Våra barn är nyfikna och ställer en del frågor, men det verkar som 
om dom vet mer och har lättare att acceptera din livsstil än vad jag har haft. De har ju, har 
jag förstått, pratat med Alexandra om det hela och hon är ju helt klart positiv.  
‐ Det är hon som har valt den här klänningen åt mig också. 
‐ Den passar dig alldeles utmärkt. Hon har god smak, Alexandra. 
‐ Verkligen. Hur tar Anita det då? 
‐ Jag vet faktisk inte. Jag tror nog att hon är som jag, dvs tycker att det är ”konstigt” men ändå 
inte har anledning att ”fördöma” någon för det sätt att leva den valt. Det är ju inget 
kriminellt vi talar om. 
‐ Nej, det är ju skönt. Hoppas att vi skall få tillfälle att träffas allihopa snart. 
‐ Ja, det tycker vi också. Det är alldeles för sällan som vi ses, men det får vi råda bot på. 
Vi blev avbrutna av att förrätten serverades och jag överlät gärna åt Rickard att smaka om det valda 
vinet passade. Det gjorde det uppenbarligen och vi gav oss i kast med förrätten under relativ tystnad. 
Några frågor här och där men inget mer om mitt sätt att klä sig. Istället var jag nyfiken på barnens 
utveckling och fick en ganska detaljerad redovisning av deras göranden och låtanden, medan 
förrätten dukades undan och i väntan på huvudrätten. 
Middagen fortsatte och vi hann avhandla en mängd frågor och funderingar om allt mellan himmel 
och jord. Det märktes att mötet oss emellan, från bägge sidor, hade byggts upp under lång tid av oro 
och undran hur den ene eller den andre skulle ta första steget. Nu när isen väl var bruten och 
”spelplanen” var väl synlig för oss båda, blev allt så mycket enklare. Detta betydde inte att det 
fortfarande fanns många ”varför” hängande i luften, men Rickard kunde se med sina egna ögon att 
den kvinnofigur jag presenterade var väl så övertygande och inte ett ”spektakel” som han i ett svagt 
ögonblick sagt sig tro om min gestalt när Alexandra meddelat nyheten att jag klädde mig som kvinna 
på ”heltid” numer. Ju mer kvällen led, desto mer otvunget blev vårt umgänge och den barriär som 
mitt klädval uppenbarligen inneburit mellan oss rämnade för var minut som gick. 
Någon taxi hem behövdes inte heller och arm i arm gick vi en smärre omväg och passerade vårt 
tidigare gemensamma hem. Stilla betraktade vi huset från utsidan och kunde se att det var liv och 
rörelse i huset. Jag hade inte så mycket att berätta om de nya ägarna, men att det var en barnfamilj 
stod klart och all den mängd av kälkar, pulkor och rester av snögubbar och snögrottor på tomten 
avslöjade det mesta. Vi båda blev nog lite nostalgiska och kände hur det högg till i hjärttrakten när vi 
betraktade huset med sina nya innevånare och återupplevde minnen hur det sett ut för 30‐40 år 
sedan. Under tystnad styrde vi stegen mot mitt nuvarande hem och då timmen var sen beslutade vi 
oss för att göra processen kort och säga God Natt till varandra. Jag fick en puss på kinden som 
värmde gott och gav Rickard en varm kram innan vi skiljdes åt. 
 
Min vana trogen var jag uppe tidigt och förberedde frukosten. Jag visste att Rickard skulle iväg till sitt 
möte, men än hade jag inte märkt någon rörelse från hans rum. Med tanke på gårdagens 
återförening grodde en undran inom mig vad som varit viktigast, dagen möte eller om det bara varit 
ett svepskäl för att ta det första steget och komma mig till mötes. Kanske var han ”utsänd” för att se 
och konstatera att Alexandras utsagor inte var helt ogrundade. Oavsett vad som var ”sanningen” var 
jag väldigt nöjd med gårdagen. Inte minst hur exemplariskt Rickard hade varit och behandlat mig som 
den kvinna jag utgav mig för att vara. Om jag bara hade en susning om hur moderskärlek yttrade sig 
så var det den känslan som fanns inom mig efter gårdagen. 
Känslan fortsatte när Rickard dök upp till det framdukade frukostbordet och med god aptit försåg sig 
av det huset erbjöd. Jag blev själv ganska förvånad att jag hade så mycket att erbjuda och insåg att 
mina härliga hemsystrar än en gång tänkt till åt mig. Rickard gjorde sig ingen brådska utan vi satt och 
småpratade om dagens kommande händelser när frågan plötsligt dök upp 
‐ Jag har funderat på en sak och det är vad jag skall kalla dig. ”Pappa” tycker jag stämmer 
dåligt och ”Mamma” är för mig evigt förknippat med min riktiga mamma så det fungerar inte 
heller, tycker jag. Jag vill ändå kalla dig något mer än bara ”Elsa” och jag undrar om du har 
något emot att jag också kallar dig ”Mor”? 
‐ Det låter helt OK! Jag har faktiskt tänkt på det själv också men inte kommit på något. Vill du 
kalla mig för ”Mor” så blir jag väldigt glad och stolt. Tack för den omtanken. 
‐ Varsågod Mor! Tack för frukosten också. Nu måste jag ge mig iväg och som du vet så äter jag 
middag med mina kollegor. Det kan bli sent så sitt inte uppe och vänta. Jag har ju fått nyckel 
hit. Fundera gärna om vi skall göra något i morgon förmiddag. Tåget hem går ju inte förrän 
tidig eftermiddag så någonting borde vi kunna hinna med. Hört att muséet har en trevlig 
utställning och kanske kan vi äta lunch där eller i närheten innan jag åker. Vill gärna göra 
något mer trevligt med min nyfunna mor innan jag åker hem igen. 
 
Det var tur att Rickard gick strax därefter för hade han inte gjort det så hade jag hållit fast honom 
hårt och inte släppt iväg honom. Hans ord hade inte hunnit sjunkit in ordentligt i mig innan han gick 
och nu, när hela betydelsen blev tydlig för mig, brast jag ut i gråt. En gråt av lycka. Det kändes som 
om en stor sten fallit från mitt hjärta och när gråten väl släppt började jag sjunga och nynna sånger 
från min och våra barns barndom med ett brett leende på mina läppar. Det var i det tillståndet Mona 
fann mig vid lunchtid och hon sken upp som en sol när hon såg och hörde mig. Än en gång skippade 
vi mina materiella behov utan satt oss ner och jag fick berätta om gårdagen.  
Det var två nöjda kvinnor som dryga timmen senare tog farväl i dörröppningen, för att det varit ett 
samtal två kvinnor emellan rådde det ingen tvekan om. Alla känslor, såväl positiva som negativa, kom 
fram och det blev en blandning av gråt och skratt men att det mesta skedde i ”dur” var det ingen som 
helst tvekan om. Det hade också hunnit lagas lite mat under tiden, men om jag skulle blivit utan så 
hade det inte varit ett stort problem. Viktigare var att få ”prata av mig” och få dela med mig av min 
glädje över den lyckade återföreningen med min son.  
Fortfarande mycket nöjd och belåten kände jag att jag behövde fortsätta i denna positiva anda och 
såg därför till att mitt yttre fick sig en uppfräschning innan jag satte på mig stövlarna och kappan för 
att ge mig ner till centrum. Lite planlöst strövade jag omkring och om det berodde på att jag kände 
mig glad och på något sätt ”pånyttfödd” eller inte, vet jag inte, men osedvanligt många gav mig ett 
ögonkast med ett vidhängande leende på läpparna. Glädje kanske smittar av sig. 
Jag tittade pliktskyldigast runt i butikerna och noterade att vårens kläder nu började komma, trots 
vinterkylan, och lite vårkänslor fanns ju helt klart inom mig också. Plötsligt kom jag på mig att jag stod 
utanför Dressman och tittade på deras skyltning. När hade jag senast lagt märke till och även noterat 
hur herrar klädde sig nuförtiden? Anledningen stod genast klar för mig och med karska steg gick jag 
in i butiken och tittade runt. En yngre kvinna kom emot mig och undrade om hon kunde hjälpa mig 
med något. Jag blev lite överraskad, men lyckades ändå haspla fram 
‐ Jo, jag skulle vilja hitta en present till min son. Han fyller år snart!  drog jag till med av någon 
outgrundlig anledning.  
‐ Självklart. Är det något speciellt ni tänkt på? 
‐ Nej! Mest nyfiken att se på vad ni har. Kanske en tröja eller en skjorta. 
‐ Vilken storlek drar han? 
‐ 41 i krage och large skulle jag vilja säga, kom det som ett rinnande vatten. Lite minne fanns 
det kvar ändå. 
‐ Just nu har vi faktiskt ett erbjudande med både tröja, skjorta och en slips till. Kom skall jag 
visa. 
Jag blev visad till disken där erbjudandena visades upp och det fanns många varianter, men jag 
fastnade genast för en kombination som jag verkligen gillade och även trodde skulle passa Rickard. 
Jag bestämde mig på stående fot och erbjudande eller ej så kostade det en god slant, men jag 
intalade mig den gamla tesen att ”ändamålet helgar medlen” och fann att det ändå var ett ganska 
billigt ”pris” jag fick betala för allt det härliga som gårdagen inneburit och gav hopp om. Jag fick även 
mitt inköp inslaget i ett vackert paket och när jag lämnade affären kom jag på mig med en annan sak. 
Det var länge sedan jag med sådan stolthet lämnade en herrekipering med ett inköp. Något hade 
tydligen hänt med mig på annat sätt också. Jag kunde nu bära denna kasse utan minsta känsla av att 
den därmed avslöjade mitt rätta kön. Naturligtvis ett ”hjärnspöke”, men ändå. Nu kände jag mig än 
tryggare i min kvinnoroll. 
Några fler inköp blev det inte men jag dröjde mig kvar i centrum tills skymningen kom. Det var härligt 
att slå sig ner på lilla fiket vid inomhustorget och bara finnas där. Några som jag visste bodde i 
närheten av mig passerade förbi och vi nickade igenkännande åt varandra. När det ändå blev dags att 
gå hem gjorde jag mig ingen brådska utan gick långsamt hemåt. Väl hemma tänkte jag lägga paketet 
på Rickards säng, men naturligtvis var det obäddat! Typiskt honom, men istället för att bli irriterad 
smålog jag att ”ränderna” fortfarande fanns kvar och utan större åthävor vek jag ihop hans pyjamas 
och bäddade sängen innan jag placerade paketet på huvudkudden. 
 
Att säga att presenten blev uppskattad är en underdrift. Har väl nästan aldrig sett en vuxen person bli 
så överraskad och glad och dessutom genast provade och mannekängade i sin nya utstyrsel trots den 
sena timmen. Min och hans krafter räckte dock inte till mer utan vi skiljdes åt och drog oss tillbaka till 
våra respektive kammare. Det fanns ju en morgondag också och för att inte missa något så hade vi 
båda aktiverat våra väckarklockor. 
Förmiddagen flöt iväg snabbt och utställningen höll mycket väl de högt ställda förväntningar som vi 
hade, men trots det var det inte mycket jag kommer ihåg av den. Istället var det vårt kontinuerliga 
och lågmälda samtal som berikade min förmiddag. Vi pratade om allt och alla och befriande nog 
diskuterades inte mitt klädval något. Det kändes också väldigt tydligt att den uteblivna diskussionen 
inte berodde på att det var ett ”farligt” ämne att diskutera, utan det kändes helt enkelt som om 
Rickard accepterat att det var så här jag ville bli sedd och att jag också uppfattades av omgivningen 
som den jag ville vara. Kanske en och annan anade verkligheten, men ingen av oss brydde speciellt 
och då blev jag ganska snart ointressant i betraktarens ögon. 
När så avskedets stund var inne på stationen var det inte ett avsked i den meningen, utan snarare en 
bekräftelse på att en ny tid hade börjat med ett mer normalt umgänge oss emellan. Några planer 
hade inte fastställts men jag förstod att det fanns tankar och funderingar hos Rickard på lämpliga 
tillfällen att mötas. Med hans varma kramar och kindpussar i färskt minne återvände jag hem till min 
nya bostad och den kändes plötsligt betydligt mer som ett hem nu, för mig och min familj. 
 
I takt med att vintern började släppa sitt grepp och jag började vistas mer och mer utomhus så blev 
det också fler och fler gånger jag stötte ihop med mina grannar. Mina närmaste grannar, en 
barnfamilj med barn i skolan, mötte jag naturligtvis ofta, men med dom hade jag knappast något 
umgänge. Däremot stötte jag ofta på två damer, i samma mogna ålder som jag själv, som var ute på 
promenad tätt som ofta. De flesta gånger var jag på väg någonstans och inte kunde tacka ”ja” till 
deras inviter att följa med på promenaden. Lite dåligt samvete hade jag för dessa, ibland lite 
konstruerade undanflykter för att slippa bli alltför noga synad, men idag hade jag bestämt mig. Jag 
höll därför diskret kollen i fönstret och när jag såg de två strosa fram på trottoaren en bit bort gjorde 
jag mig raskt klar (det var bara handväskan som saknades) och gick ut och påbörjade min vandring 
som ledde rakt emot de två damerna.  
När vi möttes stannade vi till och pratade lite och det dröjde inte många stavelser innan den ena 
damen uttryckte sig tydligt och bra 
‐ Idag slipper du inte undan. Vare sig du vill eller inte så följer du med oss på vår promenad. 
Det var tur för dig att du kom ut frivilligt, för vi var faktiskt på väg att ringa på din dörr och få 
med dig på vår promenad. Hoppas din undanflykt idag inte håller måttet så att du än en gång 
slinker ur vårt garn. Nå! Vad säger du? 
‐ Ja, faktiskt så har jag ingen anledning att säga ”nejtack” till er invit, snarare är det väl så att 
jag såg er komma och ville be om att få följa med. 
‐ Ja men så bra. Kerstin heter jag 
‐ Och jag heter Barbara 
‐ Roligt att träffas, Elsa är mitt namn och ni vet uppenbarligen var jag bor. 
‐ Självklart! En ny bekantskap i grannskapet går inte oss förbi. Men flickor! Jag blir kall av att 
bara stå här. Jag vill börja gå. Elsa! Har du några önskemål vart du vill gå? 
‐ Nej! Jag hänger bara gärna på och får se vart ni för mig. Just dessa omgivningar är jag ganska 
obekant med så det blir bara bra att få lite överblick av omgivningarna. 
‐ Bra, då tar vi svängen ner mot sjön, där är det så vackert dessa senvinterdagar. 
‐ Låter utmärkt. 
Det var två pratglada och lättpratade damer jag slagit följe med. Givetvis var de nyfikna på mig och 
min bakgrund men frågorna blev aldrig påträngande. Jag fick veta minst lika mycket om dem och att 
våra bakgrunder var rätt lika gick inte att ta fel på. Alla var vi ”änkor” och hade förvärvsarbetat under 
huvuddelen av våra yrkesaktiva år. Vi hade många intressanta dagsaktuella frågor att ge synpunkter 
på och om alla andra bara alla ville lyssna till oss så var i stort sett alla världsproblem lösta om 
makthavarna gjorde så som vi sa. Nu var det inte bara ”världsproblem” vi diskuterade utan såväl 
kändisar, barn och barnbarn förekom flitigt i vårt samtal samtidigt som vi ibland bara var tysta och 
tog till oss alla vårtecken som spirade runt om oss.  
Precis lagom till eftermiddagsfikat kom vi tillbaka till vårt område och Barbara bjöd genast in oss till 
sig för denna begivenhet. Jag förstod att detta var deras rutin och lade noga detta på minnet för att 
kunna bjuda in dom till mig om nu jag skulle få fler möjligheter att promenera i deras trevliga 
sällskap. Att de verkligen menat allvar med att de tänkt ringa på min dörr visade sig när vi tog plats i 
hennes vardagsrum, där det redan stod tre koppar framdukade.  
Barbaras lägenhet påminde mycket om min, men så var den ju byggd samtidigt också. Skillnaden var 
att hennes var en hörnlägenhet och hade ett rum mer än hemma hos mig. i övrigt såg det mesta 
välbekant ut och till fikat fick jag lite mer ”kött på benen” om deras liv och likheterna var många med 
min situation, ensam med utflugna barn och barnbarn alldeles för långt bort för ett mer frekvent 
umgänge. De satt dock inte stilla på en stol och ömkade sig utan verkade ha ett rikt och aktivt liv. 
Promenader i stort sett varje dag, körsång på tisdagar, simning på onsdagar och emellanåt någon 
konsert eller teaterbesök. Givetvis förhörde de sig om mitt intresse för dylika aktiviteter och även om 
ingen av dom avskräckte mig svarade jag vänligt att jag gärna ville ”bo in mig” lite mer innan jag valde 
en mer stadigvarande sysselsättning. Promenaderna ville jag dock gärna fortsätta med utan 
förbehåll, vilket fick deras gillande. 
 
När ”skvallret” ändå till sist ebbade ut och kakfatet länsat fann både Kerstin och jag det lämpligt att 
säga tack för idag. Våra försök att få hjälpa till med disken avfärdade hon snabbt, med glimten i ögat, 
att hon nu minsann hade 3 dagar på sig innan disken skulle vara fixad inför nästa möte. Jag tog 
passningen direkt och sa att jag stod för fikat i morgon och tid bestämdes när vi skulle träffas. Det 
kändes verkligen härligt att jag hittat två så trevliga väninnor att berika mina dagar med. Väl 
hemkommen upptäckte jag att Mona stod i köket och lagade till min mat och jag riktigt såg hur lättad 
hon blev när jag dök upp. Jag satte mig på kökspallen och tittade på hur hon fixade till min middag 
och under tiden blev jag utsatt för ett kortare korsförhör hur dagen varit osv. Hon uttryckte också 
den oro som hon känt när lägenheten var tom och även om jag hade full rörelsefrihet och inte 
behövde känna att jag måste vara inne hela dagarna kom vi ändå överens om att jag skulle försöka 
skriva en rad när och vart jag gick. Bara ifall….  
När jag berättat vad jag gjort sken hon upp igen och tyckte det var alldeles förträffligt att jag hittat 
några att umgås med. Medan vi lät oss smaka av hennes enkla men ack så goda middag fortsatte vi 
att skvallra om allt som dök upp i våra tankar. Det mesta handlade om vardagliga saker, och vi fick 
båda tillfälle till att lära känna varandra än bättre. Jag fick reda på att Mona hade två barn som båda 
nu gick på gymnasiet. Hon var skild sedan många år tillbaka och hade ensam vårdnaden om barnen 
då hennes make valt att flytta till en annan del av Sverige och inte framfört några önskemål om att ta 
hand om barnen som då var riktigt små. Det hade varit några tuffa år men med hjälp av både mor‐ 
och (faktiskt) farföräldrar som inte alls tog sonens parti utan ville fortsätta ha kontakt med sina 
barnbarn klarade hon av att både förvärvsarbeta och ta hand om sin familj.  
Hon berättade också öppenhjärtligt om de fåtaliga nya relationer hon försökt att etablera, men ingen 
hade riktigt nått in i hennes hjärta och numer så tyckte hon att det kunde kvitta om hon hittade 
någon eller ej. Med sitt lilla underfundiga sätt lade hon dock sitt huvud lite på sned och skrattande 
påpekade 
‐ Kommer den rätta förbi så får man väl se om det även ”klickar” för mig! 
Självklart blev jag väldigt berörd över hennes berättelse och gav henne en uppmuntrande smekning 
på hennes kind, vilket besvarade med ett tacksamt leende. Vid det här laget var maten, sedan länge 
uppäten och disken fixad och Mona gjorde sig klar för att lämna mig. På sedvanligt sätt kramade vi 
om varandra och jag tyckte nog att kramen kändes än mer varm den här gången. 
När dörren stängts bakom henne kunde jag inte låta bli att göra en egen reflektion kring hennes 
berättelse. Det verkligen kändes som om den förmedlades från en kvinna till en annan. Jag undrade 
verkligen om Erik fått lyssna till samma berättelse om han suttit vid matbordet. Jag kunde inte annat 
än le åt hur det hela utvecklat sig. Även om jag säkert skulle agerat och reagerat på samma sätt 
eftersom Erik och Elsa är en och samma person i grunden så vittnar det ändå om att klädseln faktiskt 
har betydelse om hur annorlunda ens personlighet blir uppfattad i olika situationer.  
 
Veckorna gick och våren började på allvar göra sig påmind. Dagarna blev märkbart längre och vädret 
skönare. i en skogsbacke intill, där solen låg fint på hade de första vitsipporna visat sig och talade om 
att våren var på gång. Även om jag inte haft anledning att klaga på den gångna vintern så var det inte 
utan att det kändes skönt att få lätta på klädseln och lämna de tjocka strumpbyxorna för den mycket 
tunnare varianten, för kjol eller klänning hade jag ståndaktigt burit vintern igenom. Viss 
uppmärksamhet hade detta klädval medfört men jag hade envist följt min linje och det hade med 
tiden blivit betraktat som fullständigt normalt för mig att gå klädd på detta sätt. Nu hade jag 
självklart undvikit de värsta vinterdagarna och istället kurat ihop mig i min favoritfåtölj och läst en 
god bok eller haft TVn som sällskapsdam under ett antal dagar. 
Jag hade precis kommit in efter en av mina promenader med mina väninnor och njutit av kaffet 
hemma hos Kerstin när telefonen ringde. Jag lyfte luren och svarade och hörde en glad röst i andra 
änden 
‐ Hej mormor! Det är Alexandra som ringer. 
‐ Ja hej! Jag hör det. Hur står det till med dig då? 
‐ Alldeles utmärkt. Hur är det själv då. Jag är ledsen att jag inte hört av mig på länge, men 
tiden har bara flugit iväg. 
‐ Ja, det tycker jag också. Inte behöver du be om ursäkt för det. Jag kan väl säga detsamma. Jag 
kan ju ringa också. 
‐ Visserligen, men nu ringer jag i alla fall. Hur har du det i din lägenhet? Du må tro att jag är 
nyfiken på hur du har det. Jag förstått att du haft ”inspektion” hos dig och av morbror har jag 
fått höra att såväl lägenhet som du själv utföll till belåtenhet. 
‐ Ja, så kan man faktiskt uttrycka det! Kul att du säger att ”inspektionen” utföll till belåtenhet. 
Det kändes så när vi skiljdes åt, men man vet ju aldrig. 
‐ Morbror pratade med mig innan han åkte och han ville inte riktigt tro när jag sa att du var 
mycket trovärdig i din kvinnogestalt. Bra att han fick se det med egna ögon och insåg att det 
du gör är det enda rätta, oavsett vad han eller andra tycker. 
‐ Tack för att du är ett sådant stöd för mig, det värmer verkligen. 
‐ Ingen orsak. Men jag skulle vilja fråga dig något också. Jag skall ner till dina trakter i slutet på 
nästa vecka. Har du plats för mig i din lägenhet då? Jag måste jobba torsdag och minst halva 
fredagen, men kan jag bo hos dig så stannar jag till söndag kväll.  
‐ Jättekul! Självklart kan du bo här. Mitt gästrum har stått så tomt och öde sedan Rickard åkte 
så det blir bara kul om du kommer. 
‐ Så bra. Jag längtar redan. Självklart så skall vi ge oss ut och kolla in vad affärerna har att 
erbjuda nu inför våren. 
‐ Det låter spännande. Hur har du det på kvällarna? Är det jobb då också eller skall jag kolla in 
vad det finns för trevligheter vi kan göra på åtminstone någon av kvällarna, någon konsert 
eller teaterföreställning? 
‐ Jag är helt fri på kvällarna så titta gärna. Jag hänger med på det du bestämmer. Jag tar med 
mig ”festblåsan” också så jag är beredd på en trevlig utekväll med dig. 
‐ Men så bra, då har jag något att göra dom här dagarna till vi ses. Det skall bli jätteroligt att ha 
dig här. 
‐ Jag tycker detsamma, mormor.  
‐ Det låter så härligt när du kallar mig ”mormor”. Det uppskattar jag verkligen. 
‐ Du är ju ”mormor” för mig. Inte alla förunnat att haft två ”mormor”. Jag saknar min första 
mormor, men du är den mest perfekta mormor jag kunde få efter henne. 
‐ Jag saknar henne också, men ”morfar” då. Hur är det med honom? tillade jag med mycket 
”skratt” i rösten. 
‐ Svår fråga. Visst gillade jag ”morfar” också, men inte på samma sätt som min nya mormor. 
Jag har faktiskt funderat en hel del på det. Jag förstod att din fråga var lite skämtsamt ställd 
och jag tar gärna den passningen. Samtidigt, om jag skall vara lite allvarlig, har jag kommit 
fram till att du nog var väldigt mycket ”mormor” även när du var ”morfar”. Då tänkte jag inte 
på det så mycket, men nu när Elsa finns, så framstår det mycket tydligare för mig att du 
egentligen var ”Elsa” redan då, men det såg inte vi och du ville heller inte framhärda den 
sidan av dig för mycket. Vi kan prata mer om detta när vi ses, för jag tycker sådant här är 
spännande, hur vi placerar in folk i olika kategorier beroende på kön och inte hur vi är. 
‐ Jag tycker också att sådant här är intressant så jag tar gärna upp diskussionen när du 
kommer. Ha det så trevligt och hälsa alla och välkommen hit på onsdag. 
‐ Tack, och ha det så bra själv. 
 
Dagarna rann undan fort men jag hade ändå hunnit uträtta det jag skulle innan Alexandra kom. 
Mesta jobbet var att hitta något lämpligt förlustelseobjekt för oss två. Det kändes verkligen som en 
ynnest att en ung kvinna ville ha mig som sällskap på en utekväll. Det gällde verkligen att hitta något 
riktigt trevligt och bra och jag tror att jag lyckades med mina föresatser för i min ägo fanns nu två 
biljetter till Operan. Trollflöjten hette föreställningen och den kändes rätt passande. Det var en 
eftermiddagsföreställning på lördagen, så vi hade gott om tid att göra oss i ordning och ta oss in till 
stan. Jag hade också bokat bord på Operakällarens bakficka. Ska det vara så skall det vara rejält, var 
min bestämda åsikt. 
Alexandra kom strax efter middagen på onsdagen. Efter sedvanliga hälsningskramar och lite allmänt 
tjatter kunde jag inte undgå att märka hur otålig hon var att se hur jag fått det i mitt nya boende. Vi 
lämnade därför hallen och travade in i vardagsrummet 
‐ Men så fint du har fått det. Jag ”känner igen mig” även fast det är på ett nytt ställe. Du har 
verkligen lyckats skapa ett nytt hem men ändå med tydlig känsla av ditt gamla. Väldigt 
trevligt tycker jag.  
‐ Tack, jag trivs faktiskt väldigt bra här. Bättre än vad jag kunde tro. Skall vi ta ditt rum nu eller 
mitt sovrum? 
‐ Självklart ditt sovrum. Jag är mycket nyfiken på hur du inrett det. 
Vi förflyttade oss de få stegen till sovrummet och hon stannade häpet på tröskel. 
‐ Men det är ju helt ljuvligt! Så kul att du vågat ta ut svängarna. Jag hade hoppats att få se 
något riktigt fint, men det här tar priset. Det fullständigt lyser av kvinnlighet i det här 
rummet.  
‐ Ja, när jag bestämde mig för att Elsa skulle flytta in här så ville jag också markera att det är en 
kvinna som bor här. Blev det för mycket? 
‐ Absolut inte! Det är ju absolut inte övermöblerat och du har även här fått med dig dina 
gamla möbler men ändå lyckats skapa en helt annan prägel än i ditt gamla sovrum. Sängen är 
ju verkligen placerad på ett fantastiskt sätt och inte bara placerad i en hörna av rummet. Jag 
tror att sminkbordet och den jättefina skärmen verkligen skapar känslan av en äkta boudoir.  
‐ Jag hittade skärmen på en loppis och tyckte att den kunde vara till nytta. Jag har ju ingen 
”walk in closet” som är så populärt idag och så dolde den de tråkiga garderobsdörrarna 
också. Har faktiskt funderat på att lyfta av dörrarna och ha garderoberna öppna. Vad tycker 
du? 
‐ Det är en alldeles utmärkt idé. Man ser ju inte själva garderoberna nu så det skulle säkert 
fungera. Vi kanske kan prova någon dag. 
‐ Jättebra. Skall vi fortsätta till ditt lilla krypin? 
‐ Jättespännande. Jag är redan förundrad hur rymlig lägenheten ändå är. Jag hade förväntat 
mig att få sova på soffan. 
‐ Aldrig i livet. Nån måtta får det allt vara. Så litet hade jag aldrig accepterat, men rummet är 
inte stort. 
‐ Litet men naggande gott, ser jag, kommenterade Alexandra, men här har man ju det man 
behöver när man ändå bara skall sova här. Jag ser att jag i alla fall har gott om sällskap här 
inne. 
‐ Ja, mina mjukisdjur kunde jag bara inte göra mig av med även om ni allihopa är stora nu. Jag 
tycker det ser mysigt ut med dom i sängen och det händer faktiskt att jag sätter mig här inne 
och bara kramar om alla. Var och en har jag speciella minnen kring och det känns ibland 
skönt att minnas svunna tider. 
‐ Precis min åsikt, och jag tycker det är så underbart att dom fick följa med dig hit. Det bara 
bekräftar det jag sa till dig i telefonen.  
Trots de varma välkomstkramar jag fått några minuter tidigare var den kram jag nu fick av Alexandra 
ännu varmare och intensivare. Det var inte utan att det trängde fram en tår i mina ögon och 
Alexandra märkte det hela och fortsatte 
‐ Hoppas jag inte sagt eller gjort något dumt nu som gjort dig ledsen. 
‐ Tvärtom! Det är av lycka som det kommer tårar. Du är så snäll mot mig och har alltid stöttat 
mig när jag haft det lite jobbigt. Jag är så stolt över dig. 
‐ Nu är det nog jag som snart börjar lipa. Jag tycker inte att jag gör så märkvärdiga saker, 
snarare tvärtom, men jag kan förstå vad du syftar på. Jag har väl aldrig haft problem med 
människor som inte är som alla andra. Viktigast för mig är att se personen och inte haka upp 
mig på ”ytliga” ting. 
‐ Som klädsel? 
‐ Ja, som klädsel. För mig så är du den bästa mormor/morfar jag kunnat tänka mig. Vilka kläder 
du väljer ha på dig är din ensak enligt mitt förmenande. Att sedan du verkligen för dig och 
uppvisar en gedigen kvinnogestalt gör bara ditt klädval så naturligt, i alla fall för mig. Jag vet 
att andra har andra åsikter och dom bryr vi oss inte om nu. Dom här dagarna skall vi ha roligt 
och njuta av livet. 
‐ Det tycker jag också. Har jag förresten berättat vad vi skall göra? 
‐ Nej! Och jag är jättenyfiken. 
‐ Vi skall gå på operan och se på Trollflöjten och sedan äta middag på Operans Bakficka. Bord 
är redan beställt. 
‐ Men så trevligt. Trollflöjten gillar jag. Kul och jag trodde nog att du skulle hitta något riktigt 
trevligt och det här är toppen. Klänningen jag tog med mig kommer att passa alldeles 
utmärkt. Du då, har du valt någon festklänning? 
‐ Jodå, men jag tänkte faktiskt be dig om lite hjälp och så visste jag heller inte vad du tänkte ha 
på dig. Jag kan visa dig dom jag tänker på. 
‐ Jättebra. Jag packar upp min så har vi den på näthinnan när vi ser på dina. 
Jag bistod Alexandra när hon packade upp och hjälpte henne hänga in kläderna i garderoben och de 
mindre sakerna i rummets byrå. Utan minsta tvekan överräckte hon alla sina läckra och intimaste 
underkläder åt mig och jag vek ner dom varligt i prydliga högar i översta lådan. När allt var 
undanstoppad tog hon med sig sin klänning, ett vinrött ”fodral” med smala axelband och florstunt 
tyg på de hellånga ärmarna. Jag plockade fram mitt första val, en svart klänning med en liten 
puffärm, vid knälång kjol och ganska stort dekolletage. Alexandra tittade på den och sa 
‐ Ursäkta att jag är uppriktig. Klänningen är fin men du kommer att se ut som en 75‐årig tant. 
‐ Men! Jag är ju en 75‐årig tant! 
‐ Enligt prästbetyget, ja, men inte vare sig mentalt eller utseendemässigt. Du klarar av att vara 
betydligt mer sofistikerad i din klädsel och verkligen förvilla bort din verkliga ålder. Vilket var 
ditt andra‐val? 
‐ Egentligen är det ingen klänning utan en tvådelad dress. 
‐ Låt oss se på den.  
Jag plockade fram min dress med hellång och lite utställd kjol samt en överdel som var figursydd och 
utan ärmar. Tyget är bronsfärgat och lätt skimrande. 
‐ Den här blir perfekt! Ser att du har en sjal till den också som matchar. Gissa om du kommer 
att bli kvällens drottning i den dressen. Jag lovar! 
‐ Så du säger! Jag tackar för ditt förtroende men jag nöjer mig med att få vara i ditt sällskap en 
kväll som den. Apropå det. Det höll jag på att glömma. Jag har beställt tid för oss två hos en 
frisörska här intill. Kl 10 skall vi vara där på lördag. 
‐ Det också! Det var väldigt vad du har slagit på stort. Jag får nästan skamkänslor för vad jag 
har ställt till med. 
‐ Ställt till med. Det här blir det roligaste jag varit med om på år och dag, och tro inte att du 
bara skall få njuta. Jag ville ha med dig av en annan anledning också. Det här blir mitt första 
besök hos en damfrisörska sedan jag började leva som kvinna. Som du vet så använder jag 
normalt peruk, men mitt vanliga hår har inte slutat att växa för det och nu är det så långt och 
i stort behov av omvårdnad så om allt går som jag tänkt så blir det premiär för mig med mitt 
eget hår. Det är där du kommer in. Jag behöver både ditt stöd och din hjälp med att få en 
passande frisyr till mig. 
‐ Har du pratat med frisörskan om dina tankar? 
‐ Nej, hon vet inget utan jag tänkte det var bättre att ta allt på en gång. Om vi kanske kunde 
göra ett försök att få till någon slags frisyr redan fredag kväll skulle jag bli jätteglad för då får 
hon se mitt rätta hår redan från början. Om det hela misslyckas helt så tänkte jag ha peruken 
med ifall att. 
‐ Men så kul! Självklart kan vi fixa det. Nu blir jag så nyfiken på att se hur ditt riktiga hår ser ut. 
Alexandra behövde inte be mig två gånger utan helt utan tvekan drog jag av mig peruken och 
skakade lätt på huvudet så att mitt hårsvall löste upp sig och föll på plats. Med några drag med 
fingrarna genom håret blev det lite mer format, men redan nu såg jag hur Alexandra bara gapade av 
förvåning. 
‐ Men så mycket hår du har samlat. Visst ser jag att det behöver en ordentlig genomklippning 
men det ser ut att vara i tjockt och fint, i alla fall för din ålder, så det borde inte bli några som 
helst problem att få till en fin frisyr. Jag förstår att det måste bli skönt att ha eget hår istället 
för peruken. 
‐ Det är faktiskt både och. Peruken behöver visserligen omvårdnad den också, men den växer 
inte och är ”alltid” lika fin oavsett väder och vind. Eget hår är mycket roligare att ha, säkrare 
framför allt, men kräver också sin kvinna för att man skall se fin ut. 
‐ Det finns ju fortfarande permanent, så skötseln går ju att ordna på ett förhållandevis lätt sätt, 
men jag förstår din synpunkt. 
‐ Permanentning är en sak jag vill prata med frisörskan om. Kanske inte på lördag, men vid 
nästa tillfälle kanske. 
‐ Klok tänkt. Ganska lustigt förresten. Jag hade tänkt försöka lägga in ett besök hos frissan 
innan jag åkte hit för mitt behöver verkligen klippas, men jag hann inte. Du tänker då på allt! 
‐ Tack, men det här skall faktiskt både bli spännande och kul. Inte minst att få sitta bredvid dig 
och se hur du blir ompysslad i stolen bredvid. Sådant blir jag glad av när jag gör saker 
tillsammans med dig. 
‐ Tack detsamma. Jag tycker också att vi alltid hittar på något skoj när vi ses. Jag ser redan 
fram emot lördagen och dess äventyr. 
 
Lördagen kom och det var dags för oss att ge oss av till frissan. Även om jag fortfarande var lite 
smånervös inför besöket hade Alexandra gjort allt för att jag skulle känna mig bekväm och tillfreds. 
Sett ur en aspekt kändes nästan besöket som helt onödigt, för under fredagskvällen hade Alexandra 
ställt upp som jourhavande hårfrisörska och pysslat om mitt spretiga och otuktade hårsvall på bästa 
sätt.  
Under tiden hon pysslade om mig blev det mycket prat om ”ditt och datt”. Minnen från svunna tider 
dök upp och Alexandra ville gärna att jag berättade om när hennes mamma var liten. Självklart gjorde 
jag henne till viljes och försökte relatera olika händelser för henne. Den ena historien efter den andra 
gjorde att vi hoppade friskt mellan olika tidsepoker och skilda aktiviteter så plötsligt frågade 
Alexandra 
‐ Hur började ditt intresse för att klä dig som flicka? Jag vet ju att du berättat om att du känt 
behovet redan som ung, men inte hur du kom fram till det? 
‐ Det är en lång historia och när jag berättade min historia för dig så blev den nog väldigt starkt 
förkortad. Jag ville väl kanske bespara dig alla detaljer och jag kanske heller inte var riktigt 
redo själv att berätta hela sanningen. Troligen är väl inte heller detta ”hela sanningen”, om 
du fortfarande är intresserad av att höra den, men det är åtminstone så jag har upplevt den.  
‐ Självklart vill jag höra. Jag är av idel öra.  
‐ Nå, då så! Jag tänker nog försöka berätta den så som jag upplevt historien. Nu, så här långt 
efteråt, ser jag dock saker som jag varken såg, eller ville se, när jag befann sig mitt i det. 
Försök att ha det i åtanke när jag berättar.  
‐ Självklart, och jag tror jag förstår hur du tänker och vad du syftar på. Jag kan känna det själv 
när det gäller min uppväxt. Nu kan jag le och undra över hur lätt jag accepterade olika saker 
och bara ”följde med” när jag var yngre. Men förlåt, nu avbröt jag dig! 
‐ Ingen fara. Bara bra att du säger till om du inte hänger med i alla turer. Jag har faktiskt själv 
svårt ibland och ”sortera” alla intryck och förstå om dom verkligen är upplevda eller om dom 
är idealiserade bilder av en annan verklighet. Men vi ”kör” väl? 
‐ Ja, det gör vi! 
 
För mig har min familj bestått av mig, mamma, mormor och morfar. Det har varit min hela värld. Jag 
har bara hört talas om min pappa, oftast med inte alltför snälla ordalag. Har ingen aning om vem det 
är och jag har heller aldrig brytt mig om att forska kring detta. Men ändå är jag övertygad att han haft 
inverkan på min uppväxt. Min mamma är, som du säkert känner till, född och uppvuxen på en mindre 
ort i södra Norrland. Hon är ensamt barn till min mormor och morfar som har en mindre 
skogsfastighet där. De bor i en trivsam liten stuga strax utanför samhället och med skogen bakom sig. 
En mycket vacker plats och en bit in i skogen ligger det en skogstjärn intill en liten äng.  
Mamma växer upp där och vad jag kan förstå så är det en lycklig barndom hon har, trots avsaknaden 
av syskon. Vet inte om det är falska förhoppningar om att hon skall ta över skogsbruket, eller om det 
är precis tvärt om att hon inte känns som en lämplig arvinge till gården, men efter slutförd Realskola i 
närmaste stad så tar hon sitt ”pick och pack” och flyttar ner till Stockholm, trots föräldrarnas 
protester. Till en början går det riktigt bra. Hon får jobb och läser lite vidare på olika kvällskurser. 
Men något händer, vet faktiskt inte vad, men följden blir att hon mister arbetet, klarar inte längre av 
hyran till det rum hon hyrt och hamnar i något slags kollektiv.  
Min mormor och morfar är folk som är vana att ta tag i saker och ser detta och gör ett försök att få 
hem henne, men hon vägrar. Hon har ju nått myndig ålder så de kan inget göra och återvänder hem 
med oförättat ärende. De hinner dock knappt hem innan min mor kommer dragande med sin väska 
och inför dom biktar sig och säger att hon är med barn. Även om de inte riktigt kan förstå hur hon 
kunnat försätta sig i denna situation, så välkomnar de henne med öppna armar och hon bor nu 
hemma under de kommande åren. Jag föds och det är nog mer mormor som tar hand om mig än mor 
min. Första tiden, när hon ammar mig, verkar det fungera bra och det är en lycklig familj som bor på 
gården.  
Men mamma är uppenbarligen en orolig själ för hon ger sig av, kortare och längre tider och lämnar 
mig i mormor och morfars vård. Till slut blir det ohållbart och det blir en brytning och än en gång drar 
hon iväg, nu med mig som nu är tre år gammal. Vi hamnar åter i en förort till Stockholm och mamma 
lyckas få ett jobb och mig placerad hos en dagmamma. Brytningen mellan mamma och hennes 
föräldrar är i princip total, men med omtanke om mig så tillbringar jag stora delar av somrarna uppe 
hos dom. Jag har härliga somrar där. Är med morfar så mycket det går, vi fiskar, badar i tjärnen och 
gör allt tillsammans. Stugan är liten och jag sover i en liten avbalkning av deras sovrum. När jag blir 
lite större så iordningställer jag och morfar ett rum i källaren åt mig, med egen utgång till tomten. 
Vilken frihetskänsla det var med eget rum.  
Vi har nu kommit fram till när jag är en bit in i tonåren. Då händer det som inte får ske. Morfar skadas 
svårt när han arbetar i skogen och i sviterna efter olyckan avlider han några månader senare. 
Mormor orkar inte längre ta emot mig på sommaren utan jag blir kvar i stan. Hamnar i dåligt sällskap 
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa
Elsa

More Related Content

What's hot (20)

Födelsedagspresenten
FödelsedagspresentenFödelsedagspresenten
Födelsedagspresenten
 
V.S.B eller Tänja på gränserna
V.S.B eller Tänja på gränsernaV.S.B eller Tänja på gränserna
V.S.B eller Tänja på gränserna
 
Josephine
JosephineJosephine
Josephine
 
Anna Maria
Anna MariaAnna Maria
Anna Maria
 
Kristel
KristelKristel
Kristel
 
Michaela
MichaelaMichaela
Michaela
 
Bonjour madame
Bonjour madameBonjour madame
Bonjour madame
 
Kim - ett hårresande äventyr
Kim - ett hårresande äventyrKim - ett hårresande äventyr
Kim - ett hårresande äventyr
 
Född - En son?
Född - En son?Född - En son?
Född - En son?
 
1.5 Beautiful Bitch (bien traducido) Chistina Lauren
1.5 Beautiful Bitch (bien traducido) Chistina Lauren1.5 Beautiful Bitch (bien traducido) Chistina Lauren
1.5 Beautiful Bitch (bien traducido) Chistina Lauren
 
Dempeo 1
Dempeo 1Dempeo 1
Dempeo 1
 
Christina Lauren- Expertul_seducator
Christina Lauren- Expertul_seducatorChristina Lauren- Expertul_seducator
Christina Lauren- Expertul_seducator
 
R.K.Lilley - Up in air trilogy ( 2nd book "Mile High" )
R.K.Lilley - Up in air trilogy ( 2nd book "Mile High" )R.K.Lilley - Up in air trilogy ( 2nd book "Mile High" )
R.K.Lilley - Up in air trilogy ( 2nd book "Mile High" )
 
Letter
Letter
Letter
Letter
 
MINHA IRMÃ BUNDEIRA
MINHA IRMÃ BUNDEIRAMINHA IRMÃ BUNDEIRA
MINHA IRMÃ BUNDEIRA
 
OFERTA SAFADA DA CASA
OFERTA SAFADA DA CASAOFERTA SAFADA DA CASA
OFERTA SAFADA DA CASA
 
Sepupu Ku Yang Hot Perawan
Sepupu Ku Yang Hot PerawanSepupu Ku Yang Hot Perawan
Sepupu Ku Yang Hot Perawan
 
Paulo Coelho- 11 minute
Paulo Coelho- 11 minutePaulo Coelho- 11 minute
Paulo Coelho- 11 minute
 
Minha noiva e uma puta
Minha noiva e uma putaMinha noiva e uma puta
Minha noiva e uma puta
 
TARADOS - Livro erotico
TARADOS - Livro eroticoTARADOS - Livro erotico
TARADOS - Livro erotico
 

Elsa