Successfully reported this slideshow.
We use your LinkedIn profile and activity data to personalize ads and to show you more relevant ads. You can change your ad preferences anytime.

Samtal om samtal om kultur 20161002

189 views

Published on

  • Be the first to comment

  • Be the first to like this

Samtal om samtal om kultur 20161002

  1. 1. Samtal om samtal om kultur Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle E D D Y N E H L S
  2. 2. Samtal om samtal om kultur Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle Eddy Nehls ISBN: 978-91-983654-0-5 i
  3. 3. Förord Detta blir min fjärde bok i eget namn, och min första som docent. Samtidigt som jag denna gång tagit mindre hänsyn till andra är detta en bok som skapats mer i samverkan än de tre första. Jag ser boken som ett samtal och liksom alla samtal krävs samtalspartners. Referenser presenteras löpande, men det finns ett antal människor som inte syns men utan vars hjälp boken aldrig hade kunnat skrivas. Tack … Johan Fornäs, utan vars uppmuntran jag aldrig kommit på idén att skriva boken. Martin Gellerstedt, som läste en tidig version av boken och kom med konstruktiv kritik. Bokförlaget Daidalos som refuserade manuset, men som gjorde det på ett så pass inkännande och uppmuntrande sätt att jag orkade och vågade jobba vidare. Alla läsare och kommentatorer på min blogg Flyktlinjer, där delar av boken publicerats i en första rå och oredigerad form. Annika Theodorsson för tålamod och ovärderlig hjälp med korrektur och konstruktiv kritik, i flera omgångar. Ett stort tack riktas även till min dotter Agnes Nehls som hjälpt mig att konvertera boken från Word till elektroniskt format. Kunskap om kultur kan ingen nå på egen hand, därtill är både kulturen och kunskapen allt för komplex och föränderlig. Bildning behöver uppvärderas och det lärda samtalet tas till heder igen. Det är så jag ser på kunskap och kultur, som resultatet av samverkan, eller som samtal, och det gäller även hållbarhet. Fler behöver lyssna på och lära av varandra. Ingen människa är en ö och ensam är inte stark. Det är villfarelser som vi måste ta oss ur om arbetet med hållbarhet ska kunna bära frukt. Vi är alla ensamma tillsammans. Utan varandra klarar vi oss inte på egen hand. Vid skrivbordet i Lerum, en solig dag i september 2016 Eddy Nehls ii
  4. 4. Innehållsförteckning Inledande inledning 9 Avslutande inledning 29 Ett slags samtal, om kunskap och kultur som samtal 48 Referenser 112 Fotnoter 118 iii
  5. 5. Tankar om kunskapsteori för ett hållbart samhälle Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle, är undertiteln till tre böcker om hållbarhet. Denna bok är en av de tre. Det finns ingen inbördes ordning mellan böckerna. Jag ser dem som en tredelad helhet, eller tre ingångar till samma problem. Ingen av böckerna är överordnad den andre och det går att börja med vilken som, lite beroende på vad man är intresserad av. Var och en av böckerna utgår från ett begrepp hämtat från den tänkandets verktygslåda som de franska filosoferna Gilles Deleuze och Félix Guattari lämnade efter sig: Samtal, Rhizom och Nomadologi. Tre begrepp som ytterst handlar om hållbarhet, eller som i alla fall kan användas för att förstå förutsättningarna för ett hållbart hållbarhetsarbete. Böckerna är skrivna mer för att väcka tankar, än för att överföra information. Jag vill inte undervisa, tänker snarare högt för att förmedla förståelse. Vill inte förklara hur det är, för det vet ingen med säkerhet. Och det är också poängen med böckerna, att visa just det. Utgångspunkten är att det inte finns ett enda giltigt svar på frågan om hur samhället blir hållbart, vad som måste göras eller vad som är den bästa vägen fram. Böckerna riktar blicken mot det som är potentiellt betydelsefullt, och bjuder in till dialog. Hållbarhet är en fråga som rör alla och det är avgörande att många engagerar sig i arbetet. Böckerna innehåller därför massor av olika uppslag och exempel att tänka med. Ambitionen har varit att resonera, snarare än argumentera. För att knyta samman böckerna skulle man kunna säga att mina ”samtal” med Deleuze och Guattari är tänkt att locka till andra samtal, samtal om kunskap och kultur, om ordning och struktur samt förändring och tillblivelse. Det som händer mellan är betydelsefullt, resultatet av kommunikation och vardagligt handlande. Det är där som både problemet med och lösningen på frågan om hållbarhet finns, mellan dig och mig och alla andra, på gott och ont. Hållbarhet är inte en fråga som kommer att lösas av experter, för det är först när många människor tänker och agerar tillsammans på sätt som är långsiktigt hållbara som samhället blir hållbart. Det är aldrig någon annans problem, och ansvaret för hur det blir är inte politikernas. Hållbarhetsfrågan ägs av oss alla tillsammans, och svaret på frågan skapas av oss, oavsett hur det ser ut. Samma sak gäller för kulturen och kunskapen. Böckerna handlar inte bara om hållbarhet, utan om förutsättningarna för ett annat samhälle och en annan syn på kunskap och organisering. Böckernas innehåll är resultatet av många års forskning och studier, snarare än en redovisning av forskningsresultat. Efter att jag blev docent 2011 tycker jag att jag både har mandat och skyldighet att göra något som jag tror på, där jag inte kompromissar, och resultatet av det arbetet presenteras här. Med åren har det blivit allt tydligare vad som är den röda tråden i min forskning; dels sätt att se på och hantera komplexitet, dels förutsättningar för förändring. Båda temana har med hållbarhet att göra. Hållbarhet är ett komplext problem utan enkel och entydig lösning, och för att samhället ska bli hållbart krävs något slags förändring, oklart på förhand vilken. Därför behövs samtal. Sökande, lyssnande och nyfikna samtal, vars mål är ömsesidigt utbyte av kunskap och fördjupad förståelse. Och det behövs även insikt i hur man kan studera förändring samtidigt som man är i rörelse. Utan regler finns bara kaos, så det behövs även förståelse för hur man kan tänka ordning utan hierarki och struktur utan centrum. Därför är Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle, uppdelad i tre delar. En där kultur och samtal diskuteras som två sidor av samma sak. En där nomaden fungerar som modell för en annan typ av vetenskap, anpassad för studier av förändring. Och en där rhizom fungerar som inspiration för att skapa mer flexibla ordningsprinciper som bygger mer på självorganiserande än styrning. Mellan böckerna finns dock inga vattentäta skott, resonemangen går in i och ut ur varandra och trådar som lämnas i en bok tas upp i en annan. Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle ser jag som en helhet, även om böckerna kan läsas fristående och i vilken ordning man vill. Anledningen till att jag valt att skriva på detta sätt är att kultur ser ut och fungerar på det sättet. Jag är kulturvetare och böckerna är mitt kulturvetenskapliga bidrag till hållbarhetsarbetet. Innehållet i böckerna är minst sagt okonventionellt, för här följs ingen annan regel än studiens kunskapsmål. Det finns till exempel inget metodkapitel. Allt mer och allt tydligare inser jag det omöjliga i att genom en på förhand definierad vetenskaplig metod nå fram till absolut visshet och säker kunskap (om kultur). Metod framstår snarare som ett krampaktigt men fåfängt försök att klamra sig fast vid tanken på att det skulle iv
  6. 6. finnas någon immanent rationalitet i världen, möjlig att avtäcka, om man bara gör si eller så, om man bara följer en uppsättning regler. Strikt metodologi kan med den franske filosofen Michel Foucault betraktas som ett slags utestängningsprincip där man skiljer ut vad som är vansinne och vad som är förnuft genom att reglera vem som får tala, hur, när och var. Det håller på att bli så att bara den som arbetat efter på förhand bestämda metoder blir lyssnad på, och eftersom metoden är godkänd anses det räcka att man bara kontrollerar att den följs för att resultatet ska bli pålitligt, vilket riskerar leda till att förmågan att tänka kritiskt utarmas i samhället. Om den aktuella metoden faktiskt fungerar är det bara ett ytterst litet fåtal forskare som har mandat att avgöra och uttala sig om, inte sällan forskare som byggt sin karriär på just den metoden. Det är som upplagt för korruption, men det är ändå det mindre problemet. Detta sätt att se på vetenskap och metoddisciplin riskerar framförallt att leda till att samhället går miste om många kloka lösningar, helt enkelt därför att kompetensen att lyssna på och värdera innehållet i det som sägs är mindre utvecklad än vanan att lyssna på vem som talar. Här bjuds in till ett samtal, här undervisas och mästras inte. Denna bok bevisar inget. Kultur är föränderligt och kontextuellt samt allt för komplext och fyllt av allt för många paradoxer för att en forskare, utifrån en studie ska kunna säga något varaktigt om den. Kunskap om kultur handlar mycket mer om kollektiv delaktighet än om solitär expertkompetens. Innehållet i böckerna är resultatet av över 15 års forskning om kultur som omvandlats till texter som alla ska kunna läsa. Tankarna som ryms inom undertiteln: Kunskapsteori för ett hållbart samhälle, har jag levt med sedan mitten av 1990-talet. Orden som sidorna är fyllda av är resultatet av mitt arbete med att försöka förstå kultur. Länge sökte jag efter svaret, men sakta gick det upp för mig att det enda man kan säga säkert om kultur är att det inte finns något svar. Kultur är förändring. Och visst, det i sig är ju ett slags svar. Men det är ett svar som inte är till mycket hjälp för den som verkligen vill förstå kulturens inneboende dynamik och vilka möjligheter som finns (om det nu finns några) att förändra kultur i en önskad riktning. Förutsättningar för förändring är vad jag undersöker, det står allt mer klart ju mer jag forskar om ämnet. Kulturforskning handlar om framtiden, men inte framtiden så som den kommer att bli, utan om framtiden så som den skulle kunna bli. Ett annat och mer hållbart samhälle är möjligt, om tillräckligt många vill och agerar för att det ska bli verklighet. Det är lätt att säga, men svårt att realisera. Det är dock inte ett problem, utan en spännande och intellektuellt stimulerande utmaning. Jag har tagit fasta på att det verkar råda koncensus i samhället om att hållbarhet är bra, att många menar att hållbarhet ska vi ha. Och den tanken, den önskan, utgör det nav runt vilket resonemangen om kultur kretsar. Hållbarhet är liksom kultur en fråga som saknar ett definitivt svar. Många försök att definiera begreppet har gjorts och många har stött på patrull i arbetet. Hållbarhet är svårt, på samma sätt som kultur är svårt, eller etik. Det finns massor av sådana gäckande frågor där ute. Att vara människa kan sägas handla om att leva med och försöka hantera komplexa frågor utan entydliga svar. Försöka hantera, är nyckelorden här. Försöka, försöka och försöka igen, hitta svar som fungerar för stunden. Fast lika viktig är förmågan att överge svar när de inte fungerar längre. Att vara människa handlar om att vara i rörelse och hantera förändring, tillsammans. Mänsklighetens storhet står i direkt relation till förmågan att uppfinna både svar och vägar fram, upp, ut och in i det okända. Vi måste fortsätta vara ödmjuka inför världens och livets komplexitet, fortsätta ställa frågor. Frågor som: Vad är kultur? Vad är hållbart? Vad är kunskap? Hur är samhället möjligt? Med åren inser jag allt mer att det är till den typen av frågor jag dras. Svåra frågor där det saknas ett definitivt svar lockar mig lika mycket som jag oroas över att kompetensen att hantera den typen av frågor håller på att utarmas. Om den typen av frågor och om sätt att hantera komplexa problem handlar böckerna. Här skrivs vetenskap på ett sätt som gör att man kan förlora sig i resonemangen. Böckerna är skrivna för att kunna återvända till och ständigt upptäcka på nytt eftersom det är så kultur fungerar. Den typen av texter får jag själv ut mest av, texter som triggar fantasin och som utmanar intellektet. Tyvärr är sådana texter ovanliga. Och ovanligare blir de när kravet på effektivitet och kontrollerbarhet blir allt tydligare i akademin och samhället. Vetenskapliga texter som inte pressats genom ett på förhand bestämt, enda och önskvärt, format, samma över hela linjen, accepteras inte som vetenskap. Formen håller på att bli viktigare än innehållet, vilket riskerar leda till att samhällets kollektiva förmåga att tänka kritiskt och hantera komplexitet utarmas. Ett samhälle där dessa egenskaper saknas är ett fattigt samhälle, dränerat på mening. v
  7. 7. Böckerna i serien är omöjliga att sammanfatta. Innehållet kan inte, utan att göra våld på det, översiktligt, i korta drag presenteras i ett abstract. En sak som skiljer vetenskapliga texter från skönlitteratur är just det, att de har abstract och att många bara läser det, sammanfattningen. För det är det enda man är intresserad av, hur det är och vad forskaren kommer fram till. Studier av kultur kommer dock ytterst sällan fram till något, i alla fall inte den typen av kulturstudier som jag sysslar med. Jag har egentligen inte något annat att erbjuda här än en läsupplevelse och min egen förvirring över och förundran inför den kultur som vi skapar tillsammans. Känns det otäckt? Om det känns skrämmande kan det kanske bero på att det är ovanligt, att vi har blivit så pass vana vid att bli matade med svar från auktoriteter att det blivit norm. Olyckligt tycker jag, om det nu är så, för det gör människor passiva och omfördelar makt över tillvaron på ett obehagligt sätt. Kultur skapas av oss tillsammans, genom att vi lever våra liv i vardagen och medan vi är upptagna med annat. Därför behöver vi stanna upp och reflektera. Vi behöver samtala, om samtalets möjligheter och om kulturens karaktär. Vi behöver samtala om vad vi vill, vart vi är på väg och vad som kännetecknar ett gott liv och ett hållbart samhälle. Fler behöver engageras i och väcka frågor om samhället, arbetet och vardagen. Kulturen skapas av oss och den kan också omskapas. För att underlätta det arbetet menar jag att det krävs en vidare syn på vetenskap, och det behövs fler öppna, sökande och ogarderade vetenskapliga texter. Det har jag tagit fasta på och därför ser böckerna ut som de gör. Det är ett vetenskapsteoretiskt ställningstagande som hämtar stöd från den vetenskapsteori som Johan Asplund (2003:23) presenterar på följande sätt i boken Hur låter åskan? Vetenskapsteoretiska texter är ofta i hög grad tekniska: man tillgriper mer eller mindre avancerade logiska och matematiska formaliseringar samt utnyttjar en för ändamålet specialtillverkad terminologi. I min framställning finns inga formler och jag har i görligaste mån försökt undvika specialtillverkade termer. Mitt framställningssätt är vidare tämligen ogarderat. Detta framstår som otypiskt i varje fall i jämförelse med ”analytisk” vetenskapsteori. Jag har medvetet valt att hellre försöka säga förhållandevis mycket på ett förhållandevis oförsiktigt sätt än att säga mycket mindre på ett så oangripligt sätt som möjligt. Böckerna ser jag mer som underlag till samtal om kultur och förståelse för förändring än som utläggningar av teser som leds i bevis. Liksom Asplund har jag medvetet valt att skriva oförsiktigt, för att hjälpa läsaren att se hur jag tänker och för att bjuda in till dialog. Böckerna är därför vetenskapliga, menar jag, men det är en annan typ av vetenskap. Jag ser dem som försök till eller förslag på kulturvetenskapligt ny-tänkande. Lösningen på klimatfrågan har hittills handlat om att försöka förhandla fram mellanstatliga avtal, vilket förstårats eftersom alla inte är överens om att det finns ett problem. Dessutom är problemet inte entydigt, och det är svårt att reglera idag vad som måste göras i framtiden, av vem, när och hur. Arbetet har med andra ord utgått från en konventionell kunskapsteori och vetenskapssyn. Konsekvenserna av detta sätt att se på problemet och dess möjliga lösningar är följande: Under tiden som världens ledare är fullt upptagna med att diskutera frågan som sådan och förhandla fram ett slutgiltigt avtal som anses kunna lösa problemen, försöker mäktiga lobbyorganisationer sprida misstro genom att relativisera och peka på inkonsekvenser mellan olika rapporter och forskare, för att på det sättet påverka opinionen och politikerna att göra så lite som möjligt. Detta oroar mig, för även om världens ledare lyckades enas om ett avtal i Paris 2015 kan nya forskningsresultat i framtiden ändra förutsättningarna för avtalet, vilket kan skapa behov av omförhandling trots att alla är överens om att klimatet förändras av människans beteende och att utmaningen måste hanteras på något sätt. Det är på detaljnivå forskarna är oense, vilket alla forskare alltid varit. Forskning har aldrig handlat om att bevisa något, utan om att komma upp med den bästa förklaringen. Beslut av det slag som förs fram idag för att möta klimatkrisen är inte sällan beslut som kan förhalas av dem som så vill, till exempel av företag eller stater som är beroende av olja. Avtal är inte universallösningen, därtill är problemet allt för komplext, och frågan allt för allvarlig. Det behövs ett annat sätt att se på kunskap, en kunskapsteori anpassad till förutsättningarna för byggandet av ett långsiktigt hållbart samhälle. Mycket talar nämligen för att klimatkrisen delvis går att hänföra till rådande kunskapssyn, som utgår från att all vetenskap har som mål att nå Sanningen och svaret, i bestämt form singular. Inget avtal i världen kan råda bot på människans nedärvda, kollektiva (kulturellt betingade) oförmåga att hantera något annat än tvärsäkra, tydliga svar. Verkligheten, kulturen eller klimatet är till sin natur vaga fenomen och saknar därför givna svar. Det är vi
  8. 8. sanningen, forskning visar detta och därför vore det ovetenskapligt att ge sken av något annat. Det är utgångspunkten och huvudargumentet för både innehållet och utformningen av böckerna. Både tvärsäkerhet och uppgivenhet är problematiska utgångspunkter för byggandet av ett hållbart samhälle. Demokrati är ett slags gyllene medelväg. Det är dock en lösning fylld av problem. Demokrati, brukar man säga, är den minst dåliga styrelseformen, men ingen har än så länge hittat någon bättre lösning på problemen som samhällsbyggande och förvaltning ställer oss inför. När unga människor idag tänker att en (god och klok) diktator kanske är vad vi behöver för att öka effektiviteten i samhället och för att slippa tjafsandet, är det därför en allvarlig signal om att något är fel. Demokrati och öppenhet, liksom hållbarhet, kräver många människors engagemang och måste ständigt försvaras mot olika typer av hot som kan uppstå i en föränderlig värld. Liksom jämställdhet och mångfald är hållbarhet relationella tillstånd som aldrig bara kan införas eller utformas, en gång för alla och sen är allt bra. För att kunna hantera dessa och andra liknande utmaningar är det viktigt att vara följsam och veta när det är dags att agera eller bara följa med. Samhällets kompetens att utvecklas i takt med kulturens och omvärldens föränderlighet utan att förlora sin identitet behöver bli bättre. Vart och ett av begreppen som lanseras i böckerna – samtal, nomadologi och rhizom – handlar på olika sätt om detta. Sättet att skriva vetenskap som jag valt handlar om att främja förmågan att uppmärksamma, beakta och gemensamt värna mellanrum samt lära sig förstå hur de fungerar och vad som händer där. Det handlar om att lära sig se till sammanhang som är större och mer komplexa än man först kanske tror. Det handlar om att se sambanden mellan människor, samhället och miljön och om att balansera ekonomin mot det sociala och ekologiska. Vidare handlar det om att utveckla förmågan att hålla samman komplexa helheter utan att varken jämvikten eller dynamiken går förlorad. Dagens ekonomiska logik är ett slags fundamentalism, som tvärsäkert kräver effektivitet och (ökande) lönsamhet. Ekonomiseringen av samhället får sociala och miljömässiga konsekvenser som accelererar när pengar hotar att bli sitt eget syfte. Nyckeln till hålbarhet är att hushålla med alla olika resurser som finns istället för att maximera den ekonomiska vinsten. Därför behövs nya sätt att tänka, inte bara om delarna som ingår i helheten utan om samverkan mellan och om helheten som sådan. Det behövs nya begrepp och konstruktiva förslag att tänka med. Alldeles för mycket tid och möda har emellertid lagts ner på att hitta den eller det bästa. Sökandet efter den bästa metoden eller det bästa svaret riskerar att bli viktigare än att faktiskt göra något. Hur vet man på förhand vad som är bäst, eller när det inte går att bli bättre? Var och när slutar man leta? Liksom livet är kultur och klimatfrågan ett slags öppna frågor utan givna svar. Böckerna i denna serie innehåller förslag på hur man kan hantera sådana problem och utmaningar som strävan efter hållbarhet resulterar i och ställer samhället inför. Även om det finns motstånd mot sättet att tänka och den filosofi som böckerna utgår från och bygger vidare på är det viktigt att inte ge upp. Just innan en gammal kunskapsregim rasar samman under sin egen tyngd är motståndet mot ny-tänkande som störst. Det är inte ett styrketecken, utan ett svaghetstecken. Klimatskeptikerna kommer med tiden att få svårare och svårare att motarbeta krafterna som verkligen vill göra något för att rädda världen och bygga ett mer hållbart samhälle. Vad har vi att förlora på att försöka göra samhället mer hållbart? Det är lätt att vara kritisk, det är en av akademins alla härskartekniker. Att avfärda någon för att tankarna som förs fram inte är kristallklara kräver inget av den som kritiserar. Det är en debatteknik som bara syftar till att vinna. Det är en destruktiv metod för att få makt. Det är ett antingen-eller-tänkande som är allt annat än hållbart. Om det man ska undersöka eller om tillståndet man strävar efter till sin natur är vagt, föränderligt, komplext och fyllt av paradoxer, (vilket verkligheten är, och det är ju den vi har att hantera, det är ju den som ska vara hållbar), vore det märkligt och ovetenskapligt att inte acceptera och försöka lära sig hantera denna tingens ordning. En stor del av problemen med hållbarhet handlar om kulturen och människans sätt att tänka. Verkligheten är som den är och det måste vi anpassa oss efter, inte tvärtom. Begreppen som presenteras i böckerna kanske kan konkretiseras mer. Man ska naturligtvis förenkla så mycket som det bara går, men man kan och får aldrig förenkla för mycket för då blir förklaringen värdelös. Det är inte begreppen det är fel på, utan vårt sätt att använda dem och synen på kunskap. Därför lanseras här förslag till en kunskapsteori för ett hållbart samhälle. Ska vi klara klimatutmaningen måste fler engagera sig och bjudas in i processen som, beroende på hur kollektivet agerar, tar samhället antingen närmare eller vii
  9. 9. längre bort ifrån det ömtåliga tillstånd av balans som hållbarhet är. Olika människor, med olika kunskaper och kompetenser som arbetar tillsammans, behöver hitta sätt att göra det på och arenor att mötas för att utbyta erfarenheter. Böckerna i serien är tänkta att fungera som inspiration till fortsatt arbete och därför är de fyllda av uppslag och hugskott, tankar och reflektioner att samtala vidare om. Hållbarhet är inte enkelt och det finns inget givet svar eller självklar lösning på problemet, därför är det nödvändigt att försöka och att aldrig sluta försöka. viii
  10. 10. K A P I T E L 1 Inledande inledning Hur inleder man en bok som egentligen varken har en början eller ett slut? Hur startas en icke-linjär berättelse, en samling cirkulära resonemang, ett samtal? Genom att bara kasta sig ut, är det korta svaret. Ett samtal behöver sällan formellt inledas och den text som här presenteras är också ett försök att påbörja samtal som kan bilda utgångspunkt för vidare resonemang, vilka förs utanför texten. Samtal, särskilt denna typ samtal, om kultur som samtal, ser jag som unika och värdefulla. Samtalet är en försummad resurs. Detta är ett försök till ett slags upprättelse för samtalet. Försök är ett viktigt ord i sammanhanget. Boken är ett försök i sig och den är fylld med försök; försök och inledningar till samtal, om kultur och förutsättningarna för ett långsiktigt hållbart samhälle. Ett samtal behöver ingen särskild början och när samtalet väl inletts är det viktigaste att det fortsätter. Jag initierar samtalet men äger det inte och har heller inga ambitioner att bestämma vart det ska ta vägen. Jag vill börja boken om samtal på det sättet, med att påpeka just det, i en anspråkslös samtalston. Därmed har samtalet inletts, men innan det kan utvecklas vidare finns det några saker som behöver sägas, några förtydliganden som behöver göras. Att resonemanget inleds på detta sätt är ingen slump. Kultur (i obestämd form, plural) som boken handlar om, har ingen början och inget slut, bara eviga tillblivelser. Kultur uppstår som ett resultat av interaktion, mellan då och sedan men också mellan dig och mig och resten av världen. En bok om kultur kan varken organiseras som en rak, linjär berättelse eller avgränsas på något självklart sätt. Det finns ingen början, inget slut och kultur har varken insida eller utsida. Kultur är tillblivelse, icke-linjär, processuell tillblivelse. En sådan förståelse för kultur kan inte byggas upp med hjälp av logiska resonemang som går från klarhet till klarhet och som slutar med en snärtig och väl förberedd slutsats. Detta är ingen undervisande bok som förmedlar kunskap om kultur från författaren till läsaren. Här leds följaktligen heller inget i bevis. Boken som du håller i din hand har helt andra ambitioner. Fast även den som vill rita en cirkel eller en spiral måste börja någonstans, på något sätt, och helt förutsättningslös kan en bok eller ett samtal så klart aldrig vara. Med det sagt har några av framställningens viktigaste tankegångar och utgångspunkter redan presenterats, så att säga i farten. Egentligen har allt som behöver sägas om kultur redan sagts, resten är upprepningar, omtagningar och förtydliganden. Texten består av upprepade försök att göra grundtanken klarare genom olika exempel, dissonanser och utvikningar från grundtemat. Så får och förväntas man också göra i ett samtal. Fler borde göra det oftare, även i akademin. Vill man verkligen förstå kultur och om man menar allvar med målet om ett långsiktigt hållbart samhälle är det nödvändigt att tänka nytt och våga prova nya vägar fram. Boken är skriven av en humanvetenskapligt utbildad forskare som utan att riktigt veta hur det gick till blev docent i etnologi för några år sedan och som idag arbetar som lektor i kulturvetenskap. Som docent har man ett ansvar för det ämne man fostrats och fått sin vetenskapliga skolning i. Ansvaret handlar inte om att förvalta, utan om att vitalisera och om att bygga nytt. Om att testa gränserna för ämnesområdet och om att hitta alternativa vägar fram och nya användningsområden för metoderna, verktygen och kunskapen. Detta är mitt sätt att försöka leva upp till den ambitionen och här resoneras kring olika svar på frågan: Vad är kultur och till vad kan kulturvetarens kompetens användas? Många har tänkt mycket och sagt kloka saker om detta angelägna ämne på senare tid.1 Samtal om samtal om kultur är ingen debattbok och jag ämnar varken hålla med eller gå i polemik med någon. Jag ansluter mig inte till någon skolbildning. Jag vill samtala, med vetenskapssamhället och med en bred allmänhet, om kultur. Kultur angår alla och även ett kulturförnekande samhälle upprätthåller den föreställningen kulturellt. Ingen kommer undan kulturen. Lika bra därför att lära känna den. Det är också målet med boken, att erbjuda hjälp 9
  11. 11. och verktyg för utforskning och analys av kultur. När läsaren kommit till slutet fortsätter samtalet. Livet är ett slags resa, en förändringsprocess, och så fungerar även kulturen. Därför går det inte att sätta punkt och hävda att man har kommit fram till ett resultat. Kulturen man studerar fortsätter förändras och därför fortsätter även samtalet, förhoppningsvis med bättre kännedom om kulturens karaktär, funktion och förutsättningarna för förändring. Kunskap om en specifik kultur kan inte komma från akademin. Det är inte kulturforskarens uppgift att undervisa eller tala om hur det är. Kunskap om kultur kan bara växa fram via mångas gemensamma arbete med att försöka förstå, genom samtal både om och i vardagen och ute i samhället. Docentens uppgift i sammanhanget är att med stöd i forskning och erfarenhet säkerställa vetenskapligheten i samtalet, inte att leda samtalet mot ett på förhand definierat mål. Vetenskap är ett allt annat än entydigt begrepp. Det är en mycket vanlig och spridd missuppfattning, både inom akademin och ute i samhället. Inget kunde vara mer felaktigt. Allt vetande går inte att stöpa i en form och jämföras utan problem. Ändå tvingas forskare idag till just detta på olika sätt, till exempel genom att man inom akademin i princip bara godkänner en enda publiceringsform som meriterande: artiklar, publicerade i internationella referee-granskade tidskrifter. Kunskap om kultur passar synnerligen illa in i det formatet eftersom vetandet därigenom tvingas in i en form som låser fast och riskerar att trivialisera resultatet, vilket får till följd att kulturvetenskapen och kulturvetare framstår som ovetenskapliga. Inte för att det är så, utan som en konsekvens av rådande kunskapssyn. Kunskap om kultur, resultatet av kulturvetares arbete, är dessutom mer en angelägenhet för den breda allmänheten än för akademiker. Kulturvetenskap handlar om människors vardag, om det som är här och det som är nu, om det gemensamma. Kunskapen som behövs för att förstå kultur har inte förändrats även om den akademiska konventionen har det. Boken är fortfarande det bästa sättet att utveckla och sprida resultatet av kulturvetenskaplig forskning, menar jag. Därför fortsätter jag skriva böcker, för att jag är mer intresserad av samhället och av kunskapsutveckling, än av att göra akademisk karriär. Tvingas jag välja, väljer jag kunskapen. Jag sökte mig till universitetet för att lära och vill fortsätta göra det, men inte på egen hand eller för min egen skull, utan tillsammans med intresserade medmänniskor. Jag har skrivit denna bok på det sätt den är skriven, för att främja gemenskap, mångfald och hållbarhet underifrån. Jag har skrivit boken för att jag saknar de lärda samtalen som fortfarande skattades högt när jag växte upp. Samtal som fick ta tid och där tankar kunde mötas och stötas och blötas utan tvingande krav på att komma fram till ett entydigt resultat. Detta är en bok om samtal, en samtalande bok om kultur som samtal. En bok som mer vill väcka tankar om det som angår alla än driva en egen tes mot ett på förhand bestämt mål. Kultur är liksom samtal en process, ett kontinuerligt utbyte, en resa. Kultur kan ses som en väg där rörelsen och upplevelserna under vägs är viktigare än målet. Samtalet handlar om processen varigenom kultur blir till, och om din och min och allt och alla andras roll i och för tillblivelsen. Boken är akademisk, men vänder sig lika mycket till allmänheten. Eller, efter närmare eftertanke, detta är en bok som vänder sig till allmänheten med ett akademiskt budskap som borde vara angeläget även för akademiker. Kulturforskning Behövs det verkligen en bok till om kultur och ännu fler definitioner av begreppet än de över 200 som redan finns? Det gör det verkligen inte och därför är min bok inte en sådan bok om kultur. Inte en bok som slår fast och definierar. Detta är ett samtal om kultur, fyllt av förslag på hur man kan förstå kultur och framförallt förutsättningarna för förändring inifrån och på kulturens egna premisser. Det är inte en ny teori om kultur som lanseras, utan reflektioner över hur man kan hantera kulturen som befintliga teorier beskriver. Samtal är ett nytt sätt att se på och gripa sig an kultur i vardagen, ute i samhället där kulturen blir till. Samtal är en metod för att skapa balans i processen av kulturell tillblivelse. Idag är debatten dominerande i vår kultur och samtalet för en tynande tillvaro, vilket är en tendens som förstärks när humanioras ställning försvagas i takt med akademins ökade krav på (ekonomisk) effektivitet. Det är olyckligt att det kommit att bli så, för det är en ond cirkel som kan komma att leda till konsekvenser som på sikt hotar samhällets långsiktiga hållbarhet. Att humaniora och kulturvetenskap har kommit att fjärma sig från samhället och allmänheten är djupt problematiskt. Varför det blivit så är svårt att uttala sig om. Kanske är det en konsekvens av synen på kunskap i samhället och av rådande forskningspolitik som tvingar in vetenskaperna i en kamp om knappa resurser? Det är ett förslag till förklaring av hur det kommit att bli som det blivit. För att nå framgång i kampen om forskningsmedel och för att skapa nödvändig legitimitet för ämnets kunskaper har humanister tvingats till 10
  12. 12. kunskapsteoretiska kompromisser som resulterat i att ämnet fjärmat sig från allmänheten och vardagen som kulturvetaren forskar om. Detta missförhållande försöker jag här råda bot på, för det är ute i samhället som kulturvetenskapens resultat hör hemma och kan göra skillnad, av det enkla skälet att det är där kunskaperna omsätts i handling, där som kulturen blir till. Kan texter som handlar om kultur inte läsas av alla bör de inte läsas av någon. Det är så jag ser på kulturvetenskap. Vetenskapen om kultur handlar om människors vardag. Och den förändras genom att människor lever sina liv, fullt upptagna med att få tillvaron att gå ihop. Inte sällan förändras kulturen när människor tar till sig och handlar i enlighet med olika forskares rön. Kulturvetaren befinner sig således mitt i och är en integrerad del av sitt studieobjekt, tillsammans med alla andra. Detta påpekande betyder inte att det du håller i din hand är en populärvetenskaplig text som förenklar och förtydligar. Boken är vetenskaplig och den kan nog uppfattas svår för en ovan läsare, men tänk i så fall på att abstraktionsgraden här inte är högre än i kulturen som texten handlar om. Kulturteori är svårt, men inte svårare eller mer abstrakt än livet självt. Kulturen finns mitt framför ögonen på oss och alla har sin syn på och uppfattning om den. Alla vet alltså i någon mening redan. Inget nytt kommer egentligen att sägas här, inget stort avslöjande kommer att presenteras. Samtalet som följer handlar om allas vår vardag, fast här närmar vi oss kulturen från en rad olika håll och på alternativa sätt. Men det handlar hela tiden om vår gemensamma vardag. Så vill i alla fall jag bli läst. Texten handlar om allt det som tas förgivet, om det som ser ut att vara men som i själva verket ständigt skapas och förändras kollektivt i dynamiska processer av tillblivelse. Om ovetenskaplig vetenskaplighet Den här boken är skriven av en forskare och den är vetenskaplig, men det är också en bok vars uttalade ambition är att bryta mot alla vetenskapliga konventioner som inte rimmar med studiens syfte, utan att tumma på kravet om vetenskaplighet. Vetenskap är också kultur, liksom synen på kunskap och förväntningarna som finns på forskare. Det finns inga vattentäta skott mellan akademin och det omgivande samhället. Kunskap handlar i hög grad om förväntningar och vetande skapas i relationen mellan forskare och allmänhet. Detta ligger kulturvetaren i fatet, för hen ser inte ut som, uppför sig inte som och talar inte som andra forskare. Få tänker på att det har att göra med att kulturvetare har ett annat kunskapsintresse och försöker förstå andra saker än vad som är vanligt inom vetenskapen, eller inom den del av vetenskapen som bättre stämmer överens med människors förväntningar på forskare och forskning. Förväntningar spelar roll för kulturens tillblivelse, spelar en avgörande roll till och med. Förväntningar påverkar kulturvetaren och den kulturvetenskapliga forskningen. Därför tar jag här inga andra hänsyn än dem som ställs av kunskapsmålet, som handlar om att försöka förstå kulturens karaktär. Alldeles för få gör det, bryter mot konventioner och utmanar förgivettaganden. Och alldeles för många läsare av vetenskap finner sig i att sättas på plats av och lyssnar allt för okritiskt på auktoriteter. Betydelsen av en väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande hos allmänheten kan inte underskattas om det är ett hållbart samhälle som är vårt gemensamma mål. Ifråga om kultur kan ingen vara expert, och därför behöver alla uttalanden om kultur granskas av så många som möjligt. Vetenskap handlar vidare om att söka kunskap, ny kunskap. Inte om att följa en uppsättning regler. Vetenskap handlar också om kvaliteten på innehållet, inte om formen. Jag har skrivit en bok som jag, med stöd i över 20 års erfarenhet av utbildning och forskning om kultur och samhälle, anser behövs. Texten riktar sig till den som behöver kunskapen. Detta är mitt sätt att leva upp till krav som borde vara självklara för alla vetenskapliga texter om kultur och samhälle. Här undersöks kultur med hänsyn tagen till insikten om att allt som vanligtvis tas förgivet i vardagen är resultatet av interaktion. Detta är en bok som bjuder in till dialog om kulturen som alla delar och är med om att ömsesidigt skapa genom att interagera med varandra. Detta är en samtalande bok om samtalets möjligheter och om kulturell tillblivelse och förutsättningar för förändring. Det är mitt sätt att betala tillbaka till samhället för allt det jag fått, mitt sätt att rikta fokus mer på kunskap och innehåll än på (kulturellt skapade) former och mitt sätt att försöka förstå kultur. I den löpande texten finns inte speciellt många hänvisningar, för det är inte så resonemangen är uppbyggda. Jag vill samtala, väcka tankar och engagera. Jag vill reflektera tillsammans, istället för att hävda något bestämt om den kultur som ändå aldrig inordnar sig i någon forskares mall. Ambitionen är att öka förståelsen för kulturens föränderlighet och processuella, icke-linjära tillblivelser. I slutet finns ett avsnitt där de viktigaste, men långt ifrån alla, referenserna och inspirationskällorna listas och tips på fördjupad läsning ges till den som vill veta mer om den underliggande filosofin som bara ytligt kommer att kunna beröras i den löpande texten. Jag har valt detta sätt att skriva dels för att lägga tonvikten vid resonemangen, orden och tankarna, dels för att inleda och locka till vidare samtal om kulturen som är allas gemensamma angelägenhet. Här ska ingen övertygas om något. Utom om vinsten med att samtala mer och om värdet med att närma sig kultur, kunskap och livet, på ett mer öppet, nyfiket 11
  13. 13. och prövande sätt. Boken hade emellertid inte kunnat skrivas utan hjälp från och inspiration av tidigare tänkares arbeten, men bara i undantagsfall går det att knyta någon specifik text eller tanke till ett speciellt ställe i framställningen. Texten som finns mellan dessa pärmar är min, och för eventuella brister och logiska luckor tar jag på mig det fulla ansvaret. Vill vara tydlig med att jag vet att det säkert finns brister, men också med att det inte är något problem. Jag har medvetet valt en trevande och ogarderad framställningsform för min erfarenhet är att det ofta är lättare att få läsare att reagera och engagera sig om framställningen inte är perfekt. Alla eventuella felaktigheter är bara ett problem om de betraktas som sanningar och förs vidare. En exakt vetenskap om något diffust Forskning handlar om att leverera så klara och tydliga svar som möjligt, men för att förstå olika typer av forskning krävs insikt om att det som är diffust inte kan definieras exakt. Kultur är vagt till sin natur och då spelar det ingen roll hur stort begäret efter ett tydligt svar är, för om det som studeras förenklas för mycket handlar forskningen inte om frågan längre utan om något annat. Detta är ett exempel på hur kulturellt skapade förväntningar kan leda tanken fel. Det finns olyckligt nog en tydlig förväntan i samhället idag om att all vetenskap kan och ska entydiga svar på alla frågor som ställs. Det är dock en missuppfattning att all vetenskap arbetar på samma sätt och att svaren på alla frågor ser likadana ut. Tänker man efter en stund inser man att det som är vagt aldrig kan beskrivas på något annat sätt, med mindre än att man gör våld på verkligheten. Kombinationen av ett starkt begär efter ett tydligt svar och en stressad och pressad vardag kan göra det svårt att hantera känslan av besvikelse när svaret man får inte motsvarar förväntningarna. Ingen tjänar dock på att skjuta budbäraren. Problemet med tillvarons och kulturens vaghet är inte kulturvetarens, det är allas. Och det är dessutom bara ett problem om det uppfattas på det sättet. Man kan lika gärna uppfatta vagheten som en förutsättning som bara är att acceptera och förhålla sig till. Kulturvetenskap handlar om något som till sin natur är vagt och diffust, föränderligt och komplext samt dessutom inte sällan motsägelsefullt. Kritiken mot kulturvetare och kulturvetenskap bottnar i ett underliggande antingen- eller-tänkande. Kulturellt finns ett vida spritt antagande om att antingen är svaret sant eller falskt och något annat accepteras inte. Detta dikotomiska tänkande är förföriskt och retoriskt tacksamt, men det borde inte få så mycket utrymme som det får, inte inom vetenskapen. Inte om man verkligen vill lära känna kulturens karaktär och förutsättningarna för förändring. Ändå är det vanligt förekommande och det visar att vetenskapsutövare lika mycket som människor i allmänhet är kulturvarelser. Tankemodellen leder till slutsatsen att, antingen är du med mig, eller också mot mig, för den bygger på att världen är enkelt ordnad i binära oppositioner. Intuitivt känns det kanske som den enda möjliga uppfattningen, men om man inom vetenskapen utgår från en sådan syn på kunskap leder det till slutsatsen att alla avsteg från denna kunskapsteoretiska princip måste klassas som obegripligt snömos. Den skenbara enkelheten ligger oss alla i fatet eftersom antagandet inte stämmer med hur verkligheten är beskaffad. Därför kändes det befriande när jag hos filosofen Fredrika Spindler (2013:57ff), i hennes bok om Deleuze (som här bara nämns i förbifarten, men som kommer att presenteras ingående längre fram), fick chansen att återknyta bekantskapen med ett begrepp som jag först nu på allvar inser förklaringskraften i. Kulturvetenskapen är en anexakt vetenskap. Varken positivistiskt exakt, eller hermeneutiskt subjektiv, utan både och. Det anexakta är en precisering av det som inte är exakt, linjärt och möjligt att förklara i detalj, men som heller inte är relativt eller subjektivt. Kultur, till exempel, är vag till sin natur, eller anexakt. Vill vi bygga ett hållbart samhälle är detta en viktig insikt att ha med sig för hållbarhet är också ett vagt begrepp. Förstår man inte kulturens karaktär blir det svårt att förstå samhället, livet och förutsättningarna för förändring. Kulturvetenskapen som här resoneras kring är en anexakt vetenskap. Begreppet är ursprungligen hämtat från Edmund Husserl, men det är Deleuze och Guattari (1998:86f) som omformat insikten till ett användbart tankeverktyg. Anexakt är ett viktigt begrepp och en central utgångspunkt för fortsättningen samt inte minst för förståelsen av kulturvetenskapens nytta. Husserls anspråk på fenomenologin som han menar är anexakt är allt för stora och uppvisar lite för mycket av antingen/eller tendenser för att vara användbar i det samtal som jag har i åtanke. Deleuze och Guattari presenterar en mer användbar definition och förklarar begreppet på följande sätt i en av passagerna i boken A Thousand Plateaus,2 (”1227 Traktat om nomadologin: Krigsmaskinen”). De skriver följande, och det som fetmarkerats är det jag finner viktigt och vill resonera vidare om.3 Husserl talar om en protogeometri som gäller vaga, det vill säga vagabonderande och nomadiska morfologiska essenser. Dessa essenser skiljer sig från de sinnliga tingen, men också från ideala, kungliga 12
  14. 14. eller imperiala essenser. Den vetenskap som behandlar dem, protogemetrin, skulle själv vara vag, vagabonderande: den skulle varken vara inexakt likt de sinnliga tingen eller exakt likt de ideala essenserna, utan anexakt och likväl sträng (”inexakt i sin essens och inte genom en slump”). Cirkeln är en fixerad och ideal, organisk essens, men det runda är en vag och flytande essens som på en gång skiljer sig från cirkeln och från alla runda ting (en vas, ett hjul, solen ...). En teorematisk figur är en fixerad essens, men dess transformationer, deformationer, ablationer och augmentationer, alla dess variationer, utgör figurer som är problematiska och vaga men likväl strikta, i form av ”linser”, ”flockblomster”, eller ”taggighet”. Man kunde säga att de vaga essenserna från tingen extraherar en bestämning som är något mer än ängsligheten, nämligen kroppsligheten, vilket till och med kanske implicerar en ”kroppens ande” [esprit de corps]. Men varför ser Husserl i detta en protogeometri, en sorts mellanstation och inte en ren vetenskap? Varför låter han de rena essenserna bero på en gränsövergång, trots att varje gränsövergång som sådan tillhör det vaga? Snarare finns här två olika, formellt skilda uppfattningar av vetenskapen – men, ontologiskt sett, ett enda interaktionsfält där en kunglig vetenskap ständigt söker bemäktiga sig den nomadiska eller vaga vetenskapens innehåll, och där en nomadisk vetenskap ständigt får den kungliga vetenskapens innehåll att fly undan. Vad som i sista hand räknas är den ständigt rörliga gränsen. Hos Husserl (men även hos Kant, även om i omvänd form: det runda som cirkelns ”schema”), kan man notera en klar uppfattning av den nomadiska vetenskapens irreducibla karaktär, men samtidigt också en önskan hos Statsmannen eller den som tar Statens parti att bibehålla den kungliga vetenskapens legislativa och konstitutiva prioritet. Varje gång man förblir vid denna prioritet gör man den nomadiska vetenskapen till något för-, para- eller subvetenskapligt. Framför allt kan man inte längre förstå relationerna mellan vetenskap och teknik, vetenskap och praktik, eftersom den nomadiska vetenskapen inte bara är en simpel teknik eller praktik, utan ett vetenskapligt fält där problemen angående dessa relationer ställs och löses på ett helt annat sätt än i den kungliga vetenskapen. Staten producerar och reproducerar ständigt ideala cirklar, men det krävs en krigsmaskin för att göra något runt. Man måste alltså bestämma den nomadiska vetenskapens egna kännetecken för att förstå såväl den repression den underkastas som den interaktion i vilken den ”uppehåller” sig. Samtal mellan, utbyte av tankar över gränser, inom discipliner och mellan vetenskaper är vad som leder mänsklighetens vetande framåt. Det viktiga är inte vem som har rätt, utan vad som händer i mötet mellan olika kompetenser, när olika kunskaper stöts och blöts med varandra. Det är i utbytet mellan olika discipliner, kompetenser och vetenskapliga intressen och temperament som bättre vetande uppstår. Vill man verkligen förstå vad det innebär att vara och leva som människa behövs inte nödvändigtvis svar. Oftare behövs det vetenskapliga insatser som gör världen begriplig och som verktyg som kan användas för att omforma den. Vetenskap handlar om att förstå världen och om att lära sig leva i och med den, inte om att ta makten över livet, kulturen och naturen, för alla sådana försök har visat sig vara förenade med enorma risker. Det största hotet mot mänsklighetens långsiktiga överlevnad är den typen av hybris som är vanlig bland framgångsrika människor med mycket makt. Världen är allt för komplex och oöverskådlig för att någon ska kunna veta säkert om något som rör samhället och kultur. Naturvetenskapen och dess analysverktyg är skapade för att hantera det som är exakt i världen. Kulturvetenskapen däremot har verktyg som kan hantera allt det som är anexakt, vilket alltså inte ska förväxlas med oklarhet och relativism. Det anexakta är till sin natur vagt och det är inget problem, för det är ett faktum, det är helt enkelt så det är. Hur mycket man än önskar att det vore på ett annat sätt är kulturens anexakthet något man måste acceptera. Livet uppvisar både exakthet och vaghet, kulturen och vardagen är både och, samtidigt. Och då blir vetenskapen missvisande om den på förhand bestämmer att det exakta är bättre än det anexakta. Det är olyckligt om vetenskap blir en kamp på förhand om vem som har den bästa kunskapen och de bästa verktygen, för det tar kraft och fokus från uppdraget att hantera samhället och tillvaron. Vilken kunskap som är den bästa är en fråga som bara kan avgöras i efterhand, med facit i hand. Kulturvetenskapen är anexakt och följer med sitt studieobjekt. Den handlar om att lära sig förstå och hantera vagheten istället för att försöka bestämma och kontrollera. Allt för mycket tid och resurser läggs på strider som handlar om vem som har eller vad som är den bästa kunskapen, den bästa metoden, utan hänsyn till vad kunskapen och metoden ska användas till. Till vilken nytta? Därför undersöks här förutsättningarna för vetenskapliga samtal, mellan olika vetenskapsgrenar med olika intressen, verktyg och kunskaper, med det gemensamma målet att samverka i mänsklighetens tjänst. Vi har ett val här, antingen samarbetar vi eller så bekämpar vi varandra. Jag ser emellertid inget positivt i kampen. Kanske för att kulturvetare redan på förhand dömts att förlora den? Konkurrens är ett tvivelaktigt verktyg för att nå kvalitet i 13
  15. 15. kunskapsprocesser, för kampen tar död på alla samtal och premierar säkerhet framför osäkerhet, oavsett vad som studeras. Det finns ett värde i att inte blunda för komplexiteten utan samtala över gränser för att med gemensam ansträngning försöka lära sig hantera utmaningen och förstå världen och kulturen i sin fulla vidd och på sina egna premisser. Och hjälp på vägen i det arbetet går att få med begreppet anexakt som sätter ord på kulturvetenskapens egenhet och kunskapsmål, i alla fall den kulturvetenskap som jag vill förverkliga. Åter till Deleuze och Guattari (1998:151f), till det andra stycket där begreppet anexakt förekommer i kapitlet om Krigsmaskinen. Hur ska man då definiera denna materia-rörelse, denna materia-energi, detta materia-flöde, denna materia i variation, som går in i och ut ur sammansättningarna? Det är en destratifierad och deterritorialiserad materia. Det förefaller oss som om Husserl gjorde ett väsentligt framsteg i tänkandet när han upptäckte en region av materiella och vaga essenser, det vill säga vagabonderade, anexakta och likväl stränga essenser, och skilde dem från fixerade, metriska och formella essenser. Vi har sett att de vaga essenserna lika mycket skiljer sig från de formade tingen som från de formella essenserna. De utgör oskarpa mängder. De bildar en typ av kroppslighet (materialitet) som varken ska sammanblandas med den formella och intelligibla essentialiteten eller med sinnliga, formade och varseblivna tingsligheten. Denna kroppslighet har två kännetecken: å ena sidan hänger den intimt samman med gränsövergången som förändring av tillstånd, en deformations- eller transformationsprocess i en rumtid som själv är anexakt, och verkar i termer av händelser (ablation, adjunktion, projektion ...); å andra sidan hänger den samman med de expressiva eller intensiva kvaliteter som utgör ett ”mer eller mindre”, och produceras likt variabla affekter (motstånd, hårdhet, tyngd, färg ...). Det finns alltså en ambulerande sammankoppling mellan händelser och affekter, vilken konstituerar den vaga kroppsliga essensen och skiljs från den sedentära förbindelsen ”fixerad essens-egenskaper som följer därav i tinget”, ”formell essens- format ting”. Tvivelsutan tenderade Husserl att göra den vaga essensen till ett slags mellanläge mellan essensen och det sinnliga, mellan tinget och begreppet, en smula som Kants schema. Är inte rundheten en vag eller schematisk essens, ett mellanläge mellan de sinnliga runda tingen och cirkelns begreppsliga essens? Rundheten existerar egentligen bara som en tröskelaffekt (varken platt eller spetsigt) och som en gränsprocess (runda till), genom de sinnliga tingen och de tekniska agenterna: kvarnsten, torn, hjul, spinnrock, hylsa ... Men den är bara ett ”mellanläge” försåvitt detta mellanläge är autonomt och först och främst sträcker ut sig självt mellan (ingen och mellan tankarna för att instifta en helt ny relation dem emellan, deras vaga identitet. Det vaga är en del av världen, i kraft av sig själv. Försöker man göra det som är diffust till sin natur, klart och tydligt har man förvanskat det och förklaringen handlar om något annat. Detta är ett faktum som måste accepteras om man vill förstå världen som den fungerar i praktiken och om det är levande natur eller kultur man vill undersöka. Insikt om och verktyg för att hantera både det anexakta och det exakta är lika viktiga och betydelsefulla för att kunna hantera utmaningen som strävan efter hållbarhet ställer oss inför. Kulturvetenskap är en exakt vetenskap om det som är anexakt i världen. Låt oss sluta bekriga varandra. Sanningen står på två ben, kan man säga, och båda benen behövs. Ingen vetenskap kan ensam svara på allt, men gemensamt kan olika discipliner hjälpa varandra att skapa bättre och mer användbara svar. Det anexakta är precis lika viktigt och reellt som det exakta. Framtiden är en öppen fråga Denna bok handlar ytterst om framtiden. Om förutsättningarna för att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle för våra barn att leva i, och om vad humaniora kan bidra med i det arbetet. Det är svårt att förutse utfallet, särskilt om det ligger lite längre in i framtiden. Och ju längre in i framtiden, desto svårare blir det att säga något om det som ska hända. Om det man tror ska hända går dock att uttala sig och det är också något man kan tvista om, vilket görs allt som oftast. Ingen vet dock hur det blir, inte förrän tiden är inne. Drömmar om framtiden är en guldgruva för kulturvetaren, för det människor drömmer om försöker de få och därför säger tankarna om framtiden så mycket om samtiden. Hur det sedan blir är en helt annan sak. En av denna boks viktigaste premisser handlar om det, om att framtiden per definition inte kan vara något annat än en öppen fråga. Det är avgörande för förståelsen av innehållet att man ställer upp på den utgångspunkten. Diskussionen eller reflektionen över framtiden inleds med ett citat från filosofen Karl Popper (2002:9f), som är den som kanske tydligast och mest ihärdigt fört fram premissen om framtidens öppenhet och kulturens icke-linjäritet. Han skriver följande om framtiden (och vad man kan lära av historien) i inledningen till boken Historicismens elände. 14
  16. 16. I avsikt att informera läsaren om dessa mer färska resultat så vill jag här med några få ord teckna konturerna av denna vederläggning av historicismen. Argumentet kan sammanfattas i fem påståenden enligt följande: 1. Den mänskliga historiens förlopp är starkt påverkat av den mänskliga kunskapens tillväxt. (Sanningen hos denna premiss måste medges också av dem som i våra idéer, inklusive våra vetenskapliga idéer, enbart ser en biprodukt av en materiell utveckling av ett eller annat slag). 2. Vi kan inte förutsäga den framtida tillväxten av vår vetenskapliga kunskap med rationella eller vetenskapliga metoder. […] 3. Vi kan följaktligen inte förutsäga den mänskliga historiens framtida förlopp. 4. Den betyder att vi måste avstå från möjligheten av en teoretisk historia, dvs. av en historisk samhällsvetenskap som skulle motsvara den teoretiska fysiken. Det kan inte finnas någon vetenskaplig teori om den historiska utvecklingen som kan tjäna som grund för historiska förutsägelser. 5. De historicistiska metodernas grundläggande målsättning […] utgör följaktligen en missuppfattning och historicismen faller samman. Argumentet vederlägger naturligtvis inte möjligheten till varje form av social förutsägelse. Det är tvärtom fullkomligt förenligt med möjligheten att testa samhällsteorier – som t.ex. ekonomiska teorier – genom att förutsäga att under vissa omständigheter så kommer vissa saker att inträffa. Det vederlägger endast möjligheten att förutsäga historiska händelseförlopp i den mån som dessa kan påverkas av tillväxten i vår kunskap. Det avgörande steget i det här resonemanget är påståendet (2). Jag anser att det är övertygande i sig självt: om det existerar något sådant som en växande mänsklig kunskap, så kan vi inte idag förutse vad vi kommer att veta först imorgon. Citatet från Popper används inte för att leda något i bevis, det finns med för att han på ett elegant sätt visar på rimligheten i att utgå från att framtiden är öppen och under tillblivelse. Poppers hypotetiskt-deduktiva metod är dessutom allmänt accepterad inom vetenskapen. Vetenskap kan inte bevisa något, bara falsifiera. Inte minst därför finns det en poäng med att påminna om vad han säger om framtiden. Den finns inte, den skapas av oss eller blir till genom icke-linjära processer av blivande, vars resultat kan studeras och analyseras först med facit i hand. Vi kan lära massor av att studera historien, men ingenting om framtiden. Frågan om framtidens fundamentala öppenhet är viktig för den förståelse av kultur som här undersöks möjligheterna med. Därför vill jag peka på ytterligare en inspiratör som övertygat mig om det omöjliga i att förutsäga framtiden, och samtidigt tipsa om en bok som betytt väldigt mycket för mitt sätt att tänka: The Black Swan. The Impact of the Highly Improbable, skriven av Nassim Nicholas Taleb (2008). Det är en populärvetenskapligt hållen bok som pedagogiskt och övertygande visar vilken roll slumpen spelar i människors liv. Taleb pekar på en massa saker och lyfter fram och belyser en rad ögonöppnande exempel. Taleb menar till exempel att den mänskliga hjärnan lider av tre problem som gör att man förleds tro att man har större koll på världen än man har. För det första lider människan (för att det är så hjärnan fungerar) av ett utbrett missförstånd om att man förstår hur andra människor tänker, och att man har överblick nog att veta vad som händer och varför. Vi förleds till denna typ av övertygelser av vår hjärnas konstitution, men världen är en långt mer komplex och slumpmässigt föränderlig storhet än någon enskild hjärna kan förstå, åtminstone till vardags, om och när man är upptagen med att hantera tillvaron. Det man ser och vad hjärnan uppfattar är ett slags genomsnitt av intrycken, logikerna, viljorna och tankarna man möter. Men varje enskild hjärna, varje del av helheten är unik och omöjlig för någon annan att förstå fullt ut och i detalj. För det andra förleds människan av sin hjärnas uppbyggnad och sätt att fungera att uppfatta världen som ett resultat av orsak-verkan. Studerar man sakernas tillstånd märker man emellertid att så inte är fallet, det är i efterhand man upptäcker sambanden som sedan tolkas som resultat av kausala samband. Människan lever livet och närmar sig framtiden genom en backspegel. Det är bara i historieböcker som historien följer mönster och 15
  17. 17. uppvisar regelbundenheter. Och först i efterhand vet man vad som skulle hända. Ingen uppfattar det så i stunden, men eftersom önskan att skåda in i framtiden är så stark litar (allt för) många på den som säger sig veta säkert och glömmer att det vid varje tillfälle finns en hel massa olika röster som också reser andra anspråk på att veta hur det ska bli och vad som ska hända. Människans hjärna fungerar dessutom så att den konsekvent glömmer vad den trodde innan, när den väl står inför fullbordat faktum. Låt oss inte glömma att det på varje individ som i efterhand kan säga: ”Vad var det jag sa”, går tio som hade fel. Ingen av dem ”visste” vad som skulle hända. Först i efterhand går det att veta. Förstår man detta inser man också att om det bara finns tillräckligt med variation i förslagen kommer alltid någon att ha rätt, men vem det blir vet man först i efterhand. För det tredje visar Taleb hur människan ständigt övervärderar den fakta som föreligger vid varje givet tillfälle. Besattheten av fakta är utbredd, och ett exempel på det är idrotten. Där vimlar det av experter och hänvisas till hur mycket fakta och tvärsäkerhet som helst. Ändå vet ingen hur matchen skall sluta. När 22 fotbollspelare och en domare springer ut på planen spelar det ingen roll hur mycket man vet om respektive lag eller individuella spelare. Det är historisk kunskap som inte har något, eller mycket lite med det som händer i realtid på planen att göra. Samma inom ekonomin (som Taleb skriver om) och politiken. Fakta blir ett slags tröst, något att luta sig mot i en värld av kaos. Men om man övervärderar historiska fakta kommer samhällets långsiktiga skydd att utarmas och hållbarheten hotas. Världens och verklighetens dynamiska tillblivelse och dess inneboende komplexitet och oöverblickbarhet kan inte nog betonas, och även om det inte går att fullt ut förstå helheten finns ett viktigt värde i att i alla fall förstå vad man inte vet och vad som inte går att veta. Talebs bok visar hur dessa problem, som går att koppla till den mänskliga hjärnans konstitution, gång på gång spelar samhället och mänskligheten spratt. Fasthållandet vid tron på att världen går att förutse är ett av mänsklighetens största problem. Det vi har att göra med är alltså en knäckfråga för arbetet med samhällets och världens långsiktiga hållbarhet. Vad som behöver göras till ledstjärna i arbetet med att förstå kultur, samhälle och framtiden är dels att hålla insikten om framtidens fundamentala öppenhet levande och aktuell, dels påminna om den ständiga närvaron av det oväntat oväntade. Om den insikten kunde integreras mer i politiken och samhällsbyggandet skulle synen på vilka kunskaper och kompetenser samhället behöver se annorlunda ut. Kulturvetenskapens värde skulle i ett sådant sammanhang, ett sådant intellektuellt klimat öka markant. Vad mänskligheten behöver är förståelse för och sätt att hantera tillvarons komplexitet och inneboende slumpmässighet. Vill än en gång påpeka att detta inte betyder att experter och evidens inte behövs, det handlar inte om kritik utan om att lansera en annan och mer adekvat förståelse för kunskap, kultur och framtiden. Det handlar om att sprida insikten om vad som går att säga med hjälp av vetenskapliga metoder och hur man kan värdera experternas uttalanden. Byter nu spår lite, just för att betona att detta är ett samtal och för att närma mig grundfrågan lite mer ogarderat, trevande och mer förutsättningslöst än man brukar i konventionella vetenskapliga arbeten. Det går också att gripa sig an frågan om framtiden på ett lite mer personligt sätt. När jag var yngre älskade jag science-fiction. Böcker och filmer som handlade om framtiden fångade mitt flyktiga, flackande intresse. År 2000 stod ut som ett närmast magiskt årtal när jag var barn. Funderade ofta på hur det skulle vara och se ut när jag fyllt 35. Millennieskiftet kändes oerhört avlägset, där i början av 1970-talet. Innan oljekriserna, innan uppmärksammandet av ozonhål och hoten om förödande klimatförändringar. Det är tydligt att något hände med framtiden i samband med oljekrisen, runt 1975. Ett tecken på det är att filmer om rymden vid denna tidpunkt blir ”skitiga”. Jämför till exempel filmen 2001 Ett rymdäventyr med Alien. Under 1970-talet var rymden ren, estetiken avskalad och teknikoptimismen stor (även om datorn Hal i filmen 2001 utgjorde ett hot). Under 1980-talet blev rymden skitig och tekniken började allt mer betraktas som en risk. Sedan gjordes allt färre filmer på temat science-fiction. Framtiden försvann ur sikte i samtiden under 1990-talet, kan man säga. Framtidsoptimismen i samhället och andan av att allt går att lösa, som jag växte upp med, började falna i samband med att jag klev in på arbetsmarknaden, under krisåren i början av 1980-talet. Teknik som tidigare beskrivits som lösningen på alla problem framställdes allt mer som ett hot. Mot slutet av decenniet, århundradet, årtusendet, under det magiska 1999, dominerade oron inför en stundande apokalyps kulturen. Synen på och förväntningarna inför framtiden säger mycket om kulturen, samtidigt som föreställningarna påverkar uppfattningen om vad som är rimligt och önskvärt att göra. 16
  18. 18. Mitt liv började på toppen, kan man säga. Under slutet av 1960-talet var framtiden ljus och allt blev bättre för de flesta, år för år. Sedan kom oljekrisen. Efter det var det som drömmarna om framtiden riktades mot nuet. Det var då som min föräldrageneration började låna pengar och köpa aktier. Börsen ökade närmast exponentiellt i värde. När jag var liten fick jag lära mig att spara. Sedan i tonåren oroades jag över arbetslöshet. Framtiden som varit ljus blev hotfull. Kanske inte så konstigt då att egoismen spred sig och fokus riktades mot jaget och det som är här och nu. När framtidsprognoserna är dystra tar man kanske vara på det man har, för risken är ju att det blir sämre längre fram. Tänker tillbaka, på framtiden. Tänker på hur den förändrats; synen på den och förväntningarna inför den. Fortsätter associera och reflektera över olika aspekter av och ingångar till förståelse för framtiden. Var utspelar sig filmer om framtiden? Påfallande ofta är det i rymden. Vad står det för och vad handlar det om? Kanske en kollektiv längtan, ut, bort? Antingen handlar det om aktiv kolonisering av, till exempel planeten Mars, om att mänskligheten för att manifestera sin förträfflighet flyttar till en annan plats. Eller som i Harry Martinsons diktepos Aniara. En revy om människan i tid och rum, en av nöden påkallad flykt från en förödd jord. Rymden blir i denna typ av berättelser ett slags outnyttjad möjlighet. En bejakad eller sista, desperat, lösning på mänsklighetens (självförvållade) problem. Teknik och vetenskap kan sägas representera något liknande. Även om svaren ännu inte finns så kommer någon att finna en lösning, någon gång och på något sätt. Svaret verkar dock allt finnas just bortom horisonten. Framtiden är fylld av ny teknik, teknik som löser dagens problem. Så är det av lätt förklarliga skäl, för framtiden finns bara i våra drömmar och där är allt som man har fantasi nog att skapa möjligt. Det är en annan sak som gör kulturvetenskapen särskilt väl skickad att studera förutsättningar för förändring och hållbarhet. Fantasi är en egenskap som skiljer människan från djuren. Vi kan föreställa oss saker, även sådant som inte existerar. Vi kan abstrahera och extrapolera. Det är en förmåga som borde undersökas mer ingående, för fantasin är både ett hot och en möjlighet. Saknas förmågan att föreställa sig något, om allt handlar om evidens, om det som går att veta säkert, vad händer då med framtiden, kulturen och hållbarheten? Jag är humanistiskt skolad. Intresserar mig för människor, för deras tankar, drömmar, problem och glädjeämnen. Så länge jag kan minnas har det varit dessa aspekter som intresserat mig mest när jag tittat på science-fiction. Ju mindre teknikfokus, desto bättre. Har alltid uppskattat framtidsskildringarnas filosofiska aspekter. TV-serien Osynliga mannen, från 1970-talet gillade jag för den gav upphov till massor av frågor och vidare tankar. Tänk om jag, tänk om … Och från senare år sticker filmen, Eternal Sunshine of the spotless mind ut. Dessa och andra likande filmer och TV-serier resonerar kring mänskliga dilemman som ny teknik ger upphov till. Jag ser dem som populärkulturella uttryck vilka bearbetar kulturella konsekvenser. Om den förmågan handlar humaniora och kulturvetenskap, om att lära sig förstå konsekvenser av människans förmåga att föreställa sig något annat. Fantasi och drömmar är en viktig förutsättning för förändring. Min utgift, humanioras uppgift, är att kritiskt granska det mänskliga, i ordets vidaste bemärkelse. Det människor gör och tänker på är mitt studieobjekt. Min vetenskapliga blick riktas mot tillblivelser och fokus i arbetet är förutsättningarna för förändring. Ingen kan veta vad som ska hända. Framtiden drabbar oss. Drömmar kan infrias, men hot kan också växa och anta groteska proportioner, i framtiden, om tidsperspektivet sträcks ut lite. Faktum är dock att framtiden skapas, av oss här och nu. Framtiden blir med andra ord vad vi gör den till. Detta vet vi, alla. Om vi bara tänker efter. Om vi bara stannar upp och reflekterar lite över saken. Tyvärr fungerar inte människans hjärna så. Förutom förståelse krävs medvetenhet, uthållighet, energi och fokus för att det ska bli möjligt. Framtiden, vi borde tänka mer på den. Uppmärksamma och lära känna och försöka förstå drömmarna om det som komma skall, alla föreställda möjligheter och hot. Det är viktigt, men lika viktigt är det att reflektera över det faktum att framtiden skapas idag. Här och nu, i vår vardag. När vi hanterar och tar oss genom dagen och lever våra liv skapas framtiden, kollektivt, i handling. Drömmar om framtiden, människors förväntningar, påverkar handlingarna och besluten som tas idag. Samma gäller förväntningar på kunskap och på forskare. Dina visioner avslöjar mer om dig än du tror och samhällets kollektiva uppfattning om framtiden säger mycket om förutsättningarna för förändring. Framtiden är och förblir dock en öppen fråga som handlar mer om vad människor tillsammans vill och vad man gör här och nu. Kultur som vetenskap och vetenskap som kultur Vad är kunskap? Hur ser vi på och vad läggs i det ordet? Vad avgör vem och vad som går att lita på? Varifrån hämtas våra analytiska verktyg och varför väljs det som väljs? Och till vad används verktygen och kunskapen? Det 17
  19. 19. är frågor som behöver lyftas och reflekteras över, för det är frågor utan givna svar som ytterst handlar om akademisk kultur. Vetenskap utförs av och för människor, med allt vad det innebär. Min utgångspunkt är att ren kunskap, obefläckad av mänskligt kulturella aspekter, är en utopi. Kunskap är alltid förmedlad och därmed tolkad samt genomsyrad av allt det som den eller de som utför forskningen står för, medvetet så väl som omedvetet. Vetenskap är en verksamhet lika präglad av kultur som alla annan mänsklig verksamhet. Det finns heller ingen position utanför varifrån tvister som rör kunskap kan avgöras objektivt. För att hämta stöd för den tanken vänder jag mig till vetenskapsteoretikern Donna Haraway som riktat kritik mot det vetenskapliga ideal hon benämner ”The modest witness” (se t.ex. Haraway 1997:23), som är ett slags kulturellt skapad idealposition vars kännetecken och utgångspunkt är att det är möjligt att som forskare inta rollen som osynlig och objektiv uttolkare av världen. Ett modest vittne anser sig kunna iaktta utan att iakttas och hävdar att fenomenen som satts under lupp kan studeras utan påverkan. Arbetar man efter sådana principer utgår man från att bara den som iakttar utan att själv iakttas kan beskriva världen objektivt. Med hänvisning, bland annat till Haraway, menar jag att det är omöjligt att studera kultur utan att påverka den. Kritiken av modest-witness-idealet är mångfacetterad men går huvudsakligen ut på att uppmärksamma hur det tänkandet och den praktiken genomgående har gynnat vita, västerländska, heterosexuella, manliga vetenskapare från medelklassen eftersom det moderna vetenskapsidealet sammanfaller med dessa kategorier. En väg att byta med sådana föreställningar kan vara att öppet och tydligt, så gott det nu går, skriva fram och visa på medvetenhet om hur det vetenskapliga arbetet kan tänkas vara situerat i tid, rum och social miljö (jfr Haraway 1991:183ff), det vill säga i framställningen där resultaten presenteras även uppmärksamma forskaren och skriva in hen och hens visioner för att gott liv i framställningen. Nu några samvetsfrågor: Hur många har läst ett helt författarskap, det vill säga alla texter av en betydelsefull teoretiker? Hur många har läst teoretikerna de hänvisar till i original? Och hur många har nöjt sig med att tillägna sig kunskap och förståelse via sammanfattningar eller sekundärlitteratur? Handen på hjärtat. Jag skriver inte detta för att ge någon dåligt samvete eller för att resa kritik. Det är ett sätt reflektera över rådande akademisk kultur. Vilken kultur och kunskapssyn odlas inom akademin? Idag finns allt mindre tid och intresse av att verkligen läsa och samtala om kunskapens väsen och jobba med texter som utmanar tanken. Det som premieras och som avkrävs den som vill göra akademisk karriär är artiklar med ett fåtal enkla poänger som kan sammanfattas i ett abstract. Ju fler artiklar desto bättre och den som har flest vinner ära och belönas med akademiska insignier. Effektivitet är ledordet, för tid är pengar och pengar är måttet på allt. Ingen säger att det måste vara så, men mycket talar för att vi rör oss oroväckande snabbt i den riktningen. Vad vill vi med vetenskapen egentligen och är den anträdda vägen den rätta för att öka kunskapen i samhället? Det är avgörande frågor för ett land med ambitioner att vara en kunskapsnation, men också iakttagelser som det sällan talas om. Bara man har tillräckligt många publicerade artiklar och de ”rätta” referenserna finns med tycks vissa tro att allt är frid och fröjd, men om den typen av föreställningar utgör fundamentet som akademin vilar på är vi illa ute. Det förrädiska är att man inser hur det är och hur ett kulturellt sammanhang fungerar först efter ett tag. Det var till exempel först när jag så att säga stigit i ”graderna” och accepterats av gemenskapen, först när jag betraktades som en i gänget och började umgås lite mer förtroligt med andra forskare, som jag insåg att de allra flesta akademiker är helt vanliga människor. Och då fick jag höra professorer berätta om dåligt självförtroende och skrivkramp samt att alla inte läst till exempel Bourdieu i original, även om hans teorier legat till grund för forskningen. Jag blev skakad första gången jag hörde det. Sedan har jag vant mig. Akademiker är inte mer än människor och i en kultur där formen är viktigare än innehållet, där antalet publikationer är viktigare än innehållet och där storleken på anslagen avgör vem som blir lyssnad på, där finns ingen riktig poäng med att ta sig omaket att brottas med begrepp eller jobba med abstrakta och snåriga teorier. Ingen kan förvänta sig av några akademiker att de ska ägna sin dyrbara tid åt sådant som inte premieras. Grundforskning, som kulturvetenskap i hög grad handlar om, kommer att få stryka på foten i en akademisk kultur där ekonomi och bibliometri är viktigare än kunskap. Kulturen påverkar kvaliteten på kunskapen, inte bara i akademin utan i skolan och i samhället som helhet. Jag tar emellertid inte upp saken här för att klandra någon, och påpekandet får heller inte läsas som kritik mot vetenskapen. Det är snarare ett enkelt konstaterande. Så här ser vardagen ut inom vetenskapen, i alla fall på sina håll. Jag är orolig för vad akademin håller på att utvecklas till och vart samhället är på väg. Det jag har att säga i frågan kommer emellertid inte från mig, det är i mycket högre grad ett resultat av studier, av samtal med texter och utbyten av tankar med kollegor och medmänniskor. Jag strider inte för min syn. Jag vill som sagt samtala om kultur och om förutsättningar för förändring. När vetande kopplas samman med auktoritet, vilket lätt blir resultatet om examina och titlar blir viktigare än innehållet, ökar risken att man lyssnar mer på vem som talar än på vad som sägs. Det är olyckligt, för då tilldelas makten företräde framför kunskapen. Samtalet är naturligtvis 18
  20. 20. inget universalmedel för att lösa den typen av problem, men i ett samtal blir det i alla fall lättare att upptäcka sådana tendenser än i en debatt. Den franske filosofen Gilles Deleuze som är min främsta samtalspartner i boken utmanar premisserna för den konventionella vetenskapen för att han anser sig ha visat att premisserna är felaktiga. Deleuze är emellertid inte ensam i sin kritik och han ser sig heller inte som en ljusets riddare, en ensam kämpe för den rätta läran som ska ersätta den rådande. Tvärtom gör han en tydlig poäng av att han står på jättars axlar och att han skriver bäst tillsammans med andra eller i dialog både med kollegor och andra filosofers texter och med läsaren. Deleuze bryter inte ny mark, han arbetar istället vidare på insikter som redan finns. Likt en ambulerande smed som ställer sin hantverksmässiga skicklighet till lokalbefolkningens förfogande förädlar han de råvaror som kommer i hans väg, ständigt i rörelse, sökandes efter nya problem att lösa upp eller undanröja grunden för. Så ser vägen mot hålbarhet ut. Mellanrum och tystnad är för Deleuze syn på kunskap och kultur lika viktiga som uttalade ord och formulerade tankar. Mellanrummen är en del av helheten, en ömsesidig resurs eller ett gemensamt problem, beroende på hur man ser på saken. Mellanrum måste tas med i beräkningen. Utan tystnad, tid för reflektion, kritiskt tänkande och samtal om det som sägs och hålls för sant finns ingen kunskap, i alla fall inte den typen av kunskap som här samtalas om. Mellanrum är också en viktig förutsättning för kulturell dynamik. Mellanrum är liksom kunskap en gemensam resurs. Om inte samtliga parter som ingår i sammanhanget värnar mellanrummet finns det inte. Tystnad fungerar på samma sätt, liksom reflektion och återhämtning. Men i ett kulturellt klimat där man jagar effektivitet och där konkurrens per definition anses driva kvalitet finns varken tid eller utrymme för tystnad, reflektion eller mellanrum. När jag förväntas skaffa mig fördelar på din bekostnad och när resurserna är knappa och tiden inte riktigt finns krymper utrymmet för improvisation och blir dessutom pengar viktigare än något annat kommer debatten att framstå som den bästa och enda vägen till kunskap. Kulturen, det sammanhang där verksamheter bedrivs, spelar roll. Debatten handlar om att utse en vinnare och den som tar hem spelet betraktas som klokast. Fast går det att förutsätta något sådant? Och hur fungerar en debatt egentligen? Vad är det för egenskaper som debatten premierar? Betänk att den som är tyst och som tar hänsyn, den som väntar på sin tur och artigt lyssnar på vad som faktiskt sägs, den som värnar mellanrummen och tiden för reflektion, blir oundvikligen en förlorare, i en debatt. Debatten skapar vinnare och bara en kan vinna. Jämför detta med ett samtal där alla är att betrakta som förlorare om inte samtliga som deltagit i utbytet av tankar får med sig något. Det borde vara uppenbart att om det är kunskap man söker och om det som studeras är komplext är samtal att föredra framför debatt. Hur det blir och vad som anses bäst avgörs inomkulturellt, inte objektiv eller av någon enskild. Samhället får den kunskap man förtjänar, inte kunskapen man vill ha. Kultur är en gemensam resurs, inget man kan ha eller fullt ut förstå. Därför är det bättre att samtala om den än att debattera. Kulturen är alltid delad och det manar till eftertanke, reflektion. Man kan välja att bortse från denna kulturens karaktär, men ingen kommer undan kulturen. Förr eller senare tvingas man hantera konsekvenserna av den. Idag lever vi i en kultur som förnekar sin egen existens och det gör något med oss alla, det påverkar kvaliteten på kunskapen, för kunskap är inget i sig själv och uppstår inte i ett vakuum. Vi behöver verkligen samtala om dessa saker, om inte för vår egen skull så för våra barns och för kommande generationers skull, för vårt samhälles långsiktiga överlevnad och hållbarhetens skull. En mer hållbar kultur kan bara skapas om fler engagerar sig i kulturens tillblivelse. Samhälle och kultur är sammanhang som skapas interaktivt av alla aktörer som finns och verkar just här, just nu. Kultur kan liknas vid ett slags konversation. Och människorna är medskapare av både samtalsklimatet och innehållet i det ömsesidiga utbytet. Vad vill vi gemensamt se för samhälle förverkligat? Vilka är våra kollektiva visioner om ett gott liv? Tänk om vi kunde börja där istället för i debatter om vilken som är den bästa vägen och vad som måste göras. Den här bokens syfte är att synliggöra betydelsen av vardagens till synes triviala handlingar. Allas tankar och åsikter, även de mest galna och grundlösa påverkar tillblivelsen av den helhet alla är beroende av. Kloka förslag vinner som bekant inte alltid över mindre kloka. Kulturen spelar roll. Vetenskap och logik är bara till dels användbart i arbetet med att bygga ett hållbart samhälle. Lika viktigt är det att förstå allas roll i tillblivelseprocessen, och att rörelsen inte går att styra annat än högst marginellt. Tron på att kultur är något som går från klarhet till klarhet i en process där allt blir bättre och bättre ligger oss i fatet och leder tanken fel. Centrala värden som jämställdhet, demokrati och kunskap är önskvärda tillstånd som bara kan och som ständigt måste 19
  21. 21. försvaras aktivt. Kultur är inget man blir klar med, för ju mer man lär och ju större och djupare kunskap man uppnår, desto tydligare inser man hur lite man vet och hur lite som går att veta. Kunskap om kultur är nödvändig för att kunna anta utmaningen som frågan om hållbarhet utgör. Begreppet hållbarhet Undertiteln till boken är förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle. För att människan även i framtiden ska kunna leva på jorden krävs dels att jorden är beboelig, dels att det finns resurser, teknik och kunskap att bygga samhällen som tillhandahåller skydd och stöd för människor. Att kolonisera rymden som en del drömmer om är pojkrumsfantasier. Det kan aldrig vara en lösning, av en hel massa skäl. Mänskligt liv, i den bemärkelse man vanligtvis lägger i begreppet, är bara möjligt på jorden. Våra kroppar må vara byggda av stjärnstoff, men människan är ett resultat av livet här på jorden och det är bara här som mänskligt liv kan (över)leva. Därför är det en allvarlig paradox att kulturerna som vuxit fram mellan medborgarna i världens länder är inte hållbar. Vi som lever här och nu har ett ansvar att göra något. Frågan är bara vad, och hur? För att komma någon vart krävs en bra och användbar definition av begreppet hållbarhet. Förslagen som brukar anföras är många och liknar på många sätt begreppet kultur. Antingen är de för triviala för att vara meningsfulla eller för komplexa för att bli användbara. Hållbarhet är enkelt kan man tycka. Det handlar om att hitta sätt att organisera vardagen och samhället som förutom att fungera för ändamålet även hushållar med resurserna man förfogar över på ett sådant sätt att även kommande generationer får likande eller helst bättre förutsättningar som vi. Ekvationen är enkel. Utgår organiseringen från icke förnyelsebara resurser är den inte hållbar. Hur enkelt som helst att förstå. Ändå är hållbarhet, som begrepp betraktat, något det bråkats massor kring och det råder ingen konsensus om innebörden. Detta beror på kunskapssyn, akademisk kultur och är också ett resultat av samhällets fokus på pengar och den ekonomisering som blir en följd av det. En viktig förklaring till problemen med begreppet är att det samtalas för lite och debatteras för mycket, och det i sin tur beror på att det finns en (ogrundad) kollektiv övertygelse om att sanningen är en och odelbar, oavsett vad frågan gäller, samt att det går att hitta en enda, bästa väg fram till ett på förhand definierat mål. Hållbarhet är eller blir i praktiken ett komplext problem. Det är viktigt att ha med sig den insikten i arbetet med att främja hållbarhet. Det är svårt, men det finns inget annat val än att försöka. Innan man kan börja samtalet om vad som kan och bör göras måste man kollektivt komma överens om vad som är problemet egentligen. Utmaningen rörande hållbarhet handlar om att ämnet ofta behandlas som ett komplicerat problem när det i själva verket är ett komplext problem. En del av svårigheten med hållbarhetsarbetet handlar om att man tar allt för lätt på skillnaden mellan komplicerat och komplext. Komplexa problem kan inte lösas på samma sätt som komplicerade problem. Maskiner och verktyg, som är ingenjörernas paradgren, är skapade för att hantera komplicerade problem som kan brytas ner i delproblem vilka löses för sig och därifrån byggs sedan fungerande helheter. Angriper man utmaningen med hållbarhet på det sättet skapas nya problem istället, hållbarhet kräver ett helt annat tänkande, en annan kunskapssyn. Förstår man bara att problemet är komplext öppnar sig helt andra möjligheter för helt andra samtal än dem som förs idag. Problemet med hållbarheten handlar i hög grad om vem eller vilka som har tolkningsföreträde i samhället. Idag är det, med ansvariga politikers goda minne, ingenjörer och ekonomer som har tolkningsföreträdet. Följaktligen är det dessa vetenskapers kunskapssyn och grundläggande antaganden som avgör hur förslag på lösningar jämförs och värderas. Därför ropas det idag på fler ingenjörer, och därför riktas forskningen mot tekniska lösningar på problemen som dyker upp, vilka paradoxalt nog ofta är sprungna ur en ensidig ekonomisk logik eller teknik skapad av ingenjörer. Och därför bygger lösningarna på ekonomiska problem på samma logik som problemen som söker sin lösning. Arbetet med ökad hållbarhet sitter alltså fast i ett slags cirkelresonemang. Det är knäckfrågan eller grundproblemet och däri ligger utmaningen. Hur tar vi oss ur denna olyckliga låsning? Först när man kommit tillrätta med det problemet kan arbetet med begreppet hållbarhet inledas. Det kanske låter så, men jag är inte kritisk till ekonomer och ingenjörer. Kompetenserna som finns i dessa yrken är viktiga kuggar i samhällsmaskineriet. Det jag däremot är kritisk till är den syn på kunskap som blivit allmänt vedertagen idag och som utgår från att kunskap är något enhetligt och entydigt. Hur spridd denna uppfattning än är så är den felaktig. Kunskap är ett verktyg, inte något absolut. All vetenskap utgår från perspektiv och bygger på en viss underliggande logik, vilket gör att vetenskapen som helhet är mångfacetterad och framförallt bra till olika 20
  22. 22. saker. Därför går det varken att bygga ett samhälle eller lösa problemet med hållbarhet genom att välja en väg eller metod och pressa allt och alla genom denna trånga passage mot framtiden. Ändå är det precis vad man är i full färd med i Sverige och världen idag. Ingenjörer och ekonomer betraktas som samhällsbärande vetenskaper, och andra former av kunskap anses olyckligtvis mindre värda och i vissa fall till och med överflödiga. Kulturvetenskaplig kunskap och kompetens behövs, också. Om man verkligen vill bygga ett hållbart samhälle, socialt, ekonomiskt, tekniskt och ekologiskt kan man inte lita på forskning som bedrivs inom ett ämne, av några få forskare med samma utbildning, metoder och forskningsfokus. Ett hållbart samhälle kan bara byggas med gemensamma ansträngningar och med utgångspunkt i kombinationer av många olika vetenskapers skilda kompetenser. Det arbetet underlättas om man först inser att hållbarhet är ett komplext problem som kräver komplexa lösningar. Och komplexa lösningar kan bara skapas i och genom samverkan mellan olika kompetenser. Varken ingenjörer, ekonomer eller kulturvetare, ensamma kommer att kunna lösa problemen med hållbarhet. Inte ens genom att arbeta tillsammans finns det några som helst garantier för att insatserna resulterar i lösningar och strategier som faktiskt leder till hållbarhet. Kunskap och kompetens, arbete och handlingsstrategier för hållbarhet kan bara skapas i och genom samverkan. Samverkan, inte mellan människor i första hand, utan mellan kompetenser. Människan och kulturen är idag de kanske största hindren för hållbarheten. Det är människan som är i full färd med att gräva sin egen grav, bland annat genom att träta om vem som äger frågan, har tolkningsföreträde, eller sitter på den bästa lösningen. Så länge debatter anses vara kungsvägen till det bästa svaret kommer problemen att leva kvar. Hållbarhet är en fråga eller ett problem som aldrig kommer att kunna lösas en gång för alla och därför hanteras utmaningen bäst genom samtal där olika kompetenser får samverka och komma till tals i frågor och aspekter där just deras kunskaper är användbara. Lägg märke till att reflektionen inte alls har handlat om vad hållbarhet är. Det är min högst medvetna strategi att närma mig frågan från andra hållet. Hållbarhet är å ena sidan otroligt enkelt, och å andra sidan fruktansvärt svårt. Enkelt för att det handlar om att bygga ett samhälle som inte gör av med mer än det producerar. Det handlar om balans, kort och gott. Men just därför är det svårt. För vad innebär det? Vem ska bestämma, hur ska målet nås, och vilken nivå ska man lägga sig på? Det är frågor som inte har ett svar, bara många olika svar. Dock inte hur många svar som helst. Närmare än så går inte att komma en definition av begrepp som hållbarhet och kultur, men svaret finns någonstans däremellan. Det är ett sätt att förklara uppkomsten av och visa på komplexiteten som måste hanteras på något sätt, och det är mitt sätt att argumentera för en mer samtalande syn på kunskap och kultur. Insikten, att det inte finns ett sätt, en lösning på problemet med hållbarhet är central. Den insikten är nyckeln till lösningen. Insikten om att problemet är komplext kan och får dock inte förväxlas med lösningen, men insikten om problemets natur bär på frön till något som skulle kunna leda i riktning mot hållbarhet. Det handlar om tillblivelse, om kollektiva processer, om rörelse och förändring. Samtalet är ett slags odlingsbänk där tankar och förslag kan planteras och vårdas för att i ett senare skede testas ute i samhället där idéerna, om klimatet är det rätta, kan växa till sig. Egentligen är varken hållbarhet, kultur eller kunskap svårare än så. Men det är en tanke som går på tvärs mot rådande syn på kunskap och därför blir det i praktiken svårt att dels förstå, dels omsätta förståelsen i praktisk handling ute i samhället. Inser man det, förstår man sakernas natur och dess karaktär, förutsättningarna för förändring, är mycket vunnet. Avslutar reflektionen om begreppet hållbarhet där. På tröskeln till en av alla vägar som leder till långsiktig hållbarhet. Längre än så här kommer jag inte just nu, inte ensam. Och det har inget med någon brist eller begränsning hos mig eller inom mitt ämne att göra. Jag menar allvar med att arbetet bara kan föras tillsammans, inom ramen för samtal. Bara så kan man hitta en fungerande definition på begreppet hållbarhet. Sedan återstår hårt arbete, utfört av många människor med olika kompetenser, i samverkan. Normativt tyckande Ofta när kulturvetare tar till orda händer det att det att forskaren anklagas för tyckande, dessutom tyckande med normativa anspråk. Det finns ingen evidens, säger belackarna. Var finns statistiken som stödjer dina påståenden? Jag blir trött när jag möter den typen av invändningar, för jag har ingen evidens och det saknas statistik. Inte av lättja eller för att jag inte anser att det behövs, utan för att det inte är kunskapsmålet med min forskning att bevisa 21
  23. 23. något. Jag är inte intresserad av hur det är. Kultur skapas i kollektiv handling och finns mellan människor. Därför går den inte att fånga med hjälp av hårddata. Jag forskar om tillblivelseprocesser. Mina studier handlar om förutsättningar för förändring och den framtid människor bygger tillsammans. Jag forskar om det som ännu inte är, men som skulle kunna bli. Kulturvetenskap handlar till dels om normativt tyckande, det stämmer, men när resultaten presenteras betyder det inte att kulturvetaren reser anspråk på att ha rätt och att andra forskare har fel. Kulturvetenskap handlar inte om sanningen och således finns inget att strida om. Kultur i den mening som jag utforskar möjligheterna med kan sägas handla om studier av upprepning, och det som upprepas är skillnad. Förändring är skillnad, men vad är det som gör skillnad? Hur kan skillnad definieras? Ofta tänker man sig skillnad som en passiv relation, inte som något i kraft av sig själv. Skillnad är dock ett slags maktinstrument. Skillnad är resultatet av skillnadsskapande praktiker. Skillnad är en handling som har med makt att göra. Skillnad är också en del av helheten, liksom mellanrummen och tystnaden. Skillnad är något i kraft av sig själv, menar jag. Och visst, det uttalandet är självaklart ett slags normativt tyckande. Men hur skulle det kunna vara på något annat sätt, givet att alla är del av samma helhet som upplevs och analyseras inifrån? Samma helhet betraktas från olika perspektiv och olika upplevelser speglas genom respektive betraktares livshistoria och tolkas utifrån det som var och en håller för sant. Ingen äger kulturen och det finns inte en sanning om kultur. Kulturen är vår, vi delar den och gör den tillsammans till vad den blir. Därför är tyckandet, även normativt tyckande, oproblematiskt, så länge det inte blandas samman med sanningen. Problemet är att anklagelser om normativt tyckande gäller all vetenskap. Alla uttalanden kan sägas rymma mer eller mindre av normativt tyckande. För vetenskapen är bara ett annat sätt att skapa berättelser, vars syfte är att förmedla förståelse och belysa insikter som behövs för att gemensamt kunna hantera verkligheten och bygga ett fungerande och hållbart samhälle vilket alla är beroende av för att överleva. Vetenskap är en verksamhet vars framgång är avhängig hur väl den kan övertyga. Och idag är det siffror och statistik som anses mest övertygande. För det är så förväntningarna på kunskap ser ut. Kultur handlar om kunskap och kunskap handlar om kultur. Det är stor skillnad mellan normativt tyckande och grundlös spekulation. Ofta används ankagelser om tyckande som en maktteknik för att misstänkliggöra budbäraren och tysta kritik. Skillnad är som sagt aldrig oskyldig eller passiv, den kan ignoreras eller accentueras. Varför är det så, borde fler fråga sig oftare! En annan berättigad fråga är, vad menar ni som anklagar kulturvetare för att spekulera utan grund? Eller, vad skiljer ett normativt uttryck från ett annat? Jag har aldrig sagt att mina forskningsresultat är sanningen, eller att man måste göra si eller så för att forskning visar det. Det är inte så jag ser på kunskap. Jag presenterar mina resultat som, och betonar samtidigt starkt att de är, förslag på hur man kan tänka för att agera lite annorlunda i vardagen, för att på det sättet förändra kulturen i önskad riktning. Att säga att resultaten av min kultur forskning inte är sanna är orättvis, för jag har inte hävdat att forskningen resulterar i någon sanning och är öppen för kritik och vill samtala om eventuella invändningar mot mina påståenden. Boken är skriven lika mycket för att sprida kunskaper som för att främja utvecklingen av ny kunskap. Jag är tydlig med att resultatet inte kan vara annat än normativt tyckande. Jag strävar istället efter att vara ärlig och tydlig med att jag bjuder in till en dialog om det vi har att förvalta gemensamt: Kultur, kunskap och ett hållbart samhälle. Vad är möjligt för någon att uppnå, ensam och tillsammans? Det är en evig fråga, vars svar upprepas och upprepas igen. Det finns inget definitivt svar på den frågan. Svaret man väljer, bland många möjliga svar, är vad som ger livet stadga och mening, samt gör det mödan värt att resa sig upp på morgonen för att möta en ny dag. Kulturen finns mellan olika människors uppfattningar, som alltid utgår från individens levda vardag och kontext, hens livshistoria och preferenser. Kultur skapas kommunikativt och alla har sedan att rätta oss efter resultatet som inte är statiskt utan dynamiskt föränderligt. Ingen människa är en ö, alla är delar av samma ömsesidigt skapade helhet. Vi ser inte att tillvaron till stor del handlar om upprepningar av samma begränsade teman för vår hjärna bortser från det som är identiskt och registrerar bara skillnaderna mellan då och nu. Det ser visserligen ut som världen är en, unik och stadd i utveckling, och det verkar som kunskapen ackumuleras och blir bättre. Det framstår som att utvecklingen går från mörker till ljus. Det är emellertid bara vi människor som uppfattar saken så. Kulturens tillblivelseriktning kan vid varje givet tillfälle ta en annan riktning, antingen som ett resultat av slump eller som en konsekvens av många människor önskan omsatt i kollektiv handling. Det går dock inte att styra kultur i en bestämd riktning mot ett på förhand formulerat mål. 22

×