Erik franssons valanalys

Försök till valanalys Jag tror det finns en massa olika orsaker till det förnedrande valresultatet, men kommer här att spalta upp en del av dem. Det rödgröna samarbetet. Jag tror som många andra att det rödgröna regeringsalternativet skrämde bort en del väljare, men vet inte riktigt åt vilket håll de gick. Vissa av våra väljare gillar inte miljöpartiet och vissa gillar inte Vänsterpartiet, men åt vilket håll gick de väljarna om de inte röstade på socialdemokraterna? Jag har svårt att tro att våra väljare som inte gillar samarbetet med miljöpartiet skulle lägga sin röst på något av de borgerliga partierna. Däremot så kan det vara troligare att de av våra väljare som inte gillade samarbetet med vänsterpartiet gick den vägen, även om jag är skeptisk till detta. Men helt klart har det rödgröna samarbetet inte fungerat, då skillnaderna mellan partierna är för stora och då skapar en låg trovärdighet. Miljöpartiet har för låg trovärdighet i jobbfrågor och industrifrågor, där många nog anser att miljöpartiets politik är förödande för svensk industri. Bilden av vänsterpartiet är att de är för ansvarslösa med den svenska ekonomin och vill ha stora skattehöjningar. Därmed blir socialdemokraterna det stora partiet som skall hålla ihop samarbetet, och där har socialdemokraterna en lägre trovärdighet än moderaterna som den borgerliga motsvarigheten. Eller om man vinklar om det så tror väljarna att vänsterpartiet och miljöpartiet får mer makt då de har fler väljare än borgarnas småpartier. Vi fick helt enkelt inte ut vår politik på ett sätt som gjorde att tvivlen försvann. Ovanstående kommentarer om miljöpartiet och vänsterpartiet är inte mina tankar utan de vindar jag känner av med mitt blöta finger rakt upp i luften. Nya moderaterna. Schlingman har lyckat att förändra språkbruket på ett mycket vinstgivande sätt. Borta är skattesänkarpartiet, borta är privatiseringspartiet och borta är arbetsgivarpartiet. Men bara i talet. För nu är det inte skattesänkningar man gör utan jobbavdrag. Privatiseringarna av den kommunala verksamheten smygs också in via olika frivals reformer och RUT-bidraget och sen genom de kommuner och landsting som halkat med på det blå bananskalet och fått en blå majoritet. När det gäller ballansen på arbetsmarknaden gör man inga direkt stora förändringar av LAS, men jobbavdraget är ett sätt att hålla ner kraven på löneökningar. A-kassans

förändring slår direkt mot ballansen på arbetsmarknaden där fler blir tvingade att ta jobb för lägre löner och där fler lämnat fackföreningarna. En allmän a-kassa skulle ytterligare rubba ballansen på arbetsmarknaden till arbetsgivarnas fördel, och vips är den svenska modellen i gungning. För utan medlemmar kan facken inte tvinga fram kollektivavtal och vips är det den starkas arbetsmarknad. Regeringen har också haft tur att Göran Perssons socialdemokratiska regering lämnade ifrån sig statsfinanser i yppersta klassen. Därför har regeringen trots enorma skattesänkningar fått det att se ut som om de faktiskt tar ett stort ansvar för den svenska ekonomin. Regeringen har också fått debatten dit de ville angående a-kassan och sjukförsäkringen, även om det var på håret att vi lyckades ta över sjukdebatten i tid. Det har handlat om jobben, hävdar man. Arbetsförda skall inte ha sjukpenning eller sjukpension, de skall jobba. Och därom råder det ingen fråga, men vem är då arbetsförd? Det är den debatten som skall tas, och det var den vi fick, men för sent. Vi var dessutom inte tillräckligt tydliga med att ta avstånd från det gamla sjukförvaringssystemet, men moderaterna var tillräckligt tydliga med att tala om det gamla socialdemokratiska misslyckandet och fick därför med sig väljarna i allt för stor utsträckning. Dessutom har alldeles för många hört om dem som fuskar med sjukförsäkringen, men ytterst få har träffat på någon. Precis som i all annan ryktesspridning där de gamla socialdemokratiska monumenten svärtas ner, ett efter ett, för att moderaterna sen skall kunna komma med sina motdrag. Ta exempelvis den dåliga sjukvården vi har i Sverige. Alla vet att den är dålig utifrån hur mycket resurser den egentligen får. Alla. Utom de som behövt vården. I så gott som alla enkäter som görs på dem som fått vård får vården ett mycket högt betyg. Vårdtagarna är till största delen mycket nöjda med den svenska vården, men bilden är en annan hos dem som aldrig behövt uppsöka våra vårdinrättningar. Då är privata vårdföretag lösningen. Jag skulle kunna ta fler exempel, men stannar med detta. Jobben, bara genom att prata om jobben så ofta som möjligt har moderaterna byggt upp en trovärdighet som vida överstiger deras resultat. Krisen har också räddat dem då många anser att de inte riktigt fått chansen att visa sin jobbpolitik ännu. Nya moderaterna 2 Schlingman har även lyckats att se vad svenska folket vill ha av socialdemokratisk politik och lyckats anamma mycket av den retorik som gjort socialdemokratin så populär genom åren. Välfärd, den svenska modellen, skattefinansierad vård, skola och omsorg. Men fortfarande bara i talet. Välfärden blev välfärdens kärna som sen inte riktigt kunde förklaras, men kommer att märkas under denna 4 års period. Den svenska modellen har jag redan pratat om att

moderaterna gillar, men med målet om den svaga fackföreningen. Skattefinansieringen av vård skola och omsorg är inte heller den samma som vi eller det svenska folket vill ha, men när vi försöker påtala detta blir vi gnällspikar och petimätrar. När uttryck biter sig fast. Skolan har man också lyckat svärta ner och uttrycket flumskola är mera känt än att det faktiskt är borgarna själva som genomfört de senaste stora skolreformerna, LGR80 och LPO94. LGR80 togs under den borgerliga eran 1979-1985 och LPO94 togs av Bildts moderatledda regering 1991-1994. Så vi misslyckades radikalt med att få flumskolan att slå tillbaka på borgarna själva. Visserligen genomfördes 2 reformer 1998 av den socialdemokratiska regeringen, men bägge de två handlade om förskolan och att de då skulle vara orsaken till flumskolan känns långsökt, mycket långsökt. 10.000 personer har fått jobb genom Rut-bidraget. Mauds lögn som blev en sanning för många. Det finns fler exempel och mitt svar på detta är att instifta ett ”sifferinstitut”. Läs mer om det på min blogg på vt.se. http://www.vt.se/bloggar/politiker/bloggentry.aspx?blogg=5314549&entry=5544466 Partiledarna. Av någon anledning, som jag inte vill förstå, betyder tydligen partiledarna mer än vad jag vill medge. Mona Sahlin har därför med den negativa kampanj som drivits mot henne sen mycket lång tid tillbaka, och där vänsterinriktade företrädare varit drivande, blivit svårt skadeskjuten. Trots den enorma erfarenhet som Mona Sahlin har skaffat sig och trots den mycket fina valrörelse hon bedrivit, främst slutveckorna, har hon och därmed hela socialdemokratin fått jobba i ordentlig motvind. I helgen såg jag en liten intervju med Elisabet Höglund. Hon hade genom många, många år jobbat som journalist på toppnivå utan att egentligen bli erkänd bland den stora allmänheten, men över en natt blev hon enormt folkkär bara för att hon var med i dokusåpan ”Lets dance”. Programledaren som i helgen intervjuade Elisabet Höglund ställde då frågan hur hon såg på den förvandlingen, varvid Höglund svarade något i stil med. ”Det kändes som om alla år som journalist plötsligt var värdelösa.” Slutledningen är tyvärr att ett liv som seriös journalist eller för den del seriös politiker inte ger den bild av människan bakom jobbet som ger TV-tittarnas/väljarnas sympatier. Fredrik Reinfeldt har inte heller spexat sig fram till posten som partiledare, men hans sätt att bara synas vid stora och viktiga tillställningar eller när något positivt förs fram,

för att sen skicka fram andra med hundhuvudet när så behövs ger honom ett betydligt bättre renommé än han borde ha. Den trötta Göran Persson 2006 och den skadeskjutna Mona Sahlin 2010. Nästa partiledare för socialdemokraterna måste ha karisma, för annars vinner vi bara val då de andra misslyckats. Vår egen framtoning. Jag tror vi förlorade en hel del på att kritisera den borgerliga politiken mer än att föra fram vår egen politik. Vi borde på något sätt arrangera vem som skall jobba med analysen av motståndarna och vem som skall föra fram vår egen politik. För det blev inget bra när några av våra topp politiker mer sågs som gnällspikar än som framtidstroende politiker. Kanske det skulle varit bättre med ett gäng ”trunkbärare” som stod för gnället och topp politiker som stod för framtidstron. Hur går vi då vidare? Vi måste ta fram vår framtidsvision av Sverige. En vision som sen skall berättas gång på gång, på gång, tills alla känner igen den. En solskensvision av det socialdemokratiska Sverige. För att kunna berätta denna solskensvision så måste vi ha karismatiska företrädare, som med inlevelse och utstrålning förmedlar vår politik. Vi måste dessutom ha ett gäng ”trunkbärare” som gör skitjobbet ”att gnälla på motståndarna”. ”Trunkbärare” som inte bara hittar hålen i den borgerliga politiken, utan även det som gjort att det blev hål. Kan de rödgröna hålla ihop under denna mandatperiod så kan mycket av den skepticism som gjort det samarbetet svårköpt av många vara borta, och då kan det vara värt ett nytt försök. Dessutom bör svenska folket, rent statistiskt sätt, vara rätt trötta på borgarnas styre. Det brukar vara svårt att vinna 3 val i rad. Men om det rödgröna samarbetet inte fortsätter under perioden är det bättre att gå till val som ett eget parti. För valet 2014 måste vi vinna även om återuppbyggnaden av den svenska välfärden blir tung, för annars är den svenska välfärden som vi vill se den för alltid försvunnen.

Erik franssons valanalys

by Peter Högberg on Oct 22, 2010

Accessibility

Upload Details

Usage Rights

2 Embeds 103

Statistics

Erik franssons valanalys — Document Transcript

http://valanalys.blogspot.com	96
http://www.valanalys.blogspot.com	7