Renässansens kulturhistoria

9,436 views

Published on

Renässansens kulturhistoria

0 Comments
1 Like
Statistics
Notes
  • Be the first to comment

No Downloads
Views
Total views
9,436
On SlideShare
0
From Embeds
0
Number of Embeds
14
Actions
Shares
0
Downloads
32
Comments
0
Likes
1
Embeds 0
No embeds

No notes for slide

Renässansens kulturhistoria

  1. 1. RENÄSSANS   C:A  1400  –  1630     ANDRZEJ FERBER - KULTURHISTORISKA STENCILER   Renässansen  var  perioden  i  den  europeiska  kulturhistoria  som  med  sin  ambition  att  frigöra  sig   från  religionens  alltför  sträng  påverkan  på  människor  och  kulturen,  som  så  starkt  präglade  hela   Medeltiden,  innebar  en  explosion  av  kreativitet  av  sällan  skådad  intensitet  på  så  gott  som  alla   konstområden.  En  ny  livsåskådning  föddes.       Benozzo  Gozzolis  fresk  från  Medici  familjens  kapell,  Florens     Benämning   ”Renässans”   har   sitt   ursprung   i   det   italienska   ordet   ”rinascimento”   som   betyder   ”pånyttfödelse”.   Pånyttfödelse   av   Antikens   värld,   dess   humanism   och   dess   kulturella   ambitioner.     De  tidigaste  renässanstecken  syntes  i  sena  1300-­‐talets  Florens  i  Italien.  Inte  minst  Francesco   Petrarca   (se:   MEDELTIDEN)   inspirerade   sina   samtida   att   återupptäcka   den   grekiska   och   romerska   Antiken,   dess   filosofi,   kultur,   vetenskap   och   den   typiska   för   grekiska   antiken   humanismen,   då   människan   och   inte   gudavärlden   stod   i   centrum   för   både   samhällsutvecklingen  och  skapandet.    
  2. 2. -­‐2-­‐     Det  var  Petrarca  och  hans  samtida  som  ”sjösatte”  de  nya  ambitionerna  att  skapa  för  människan   och  om  människan,  att  bejaka  människans  behov  av  sinnlighet,  att  väcka  hennes  nyfikenhet,  att   söka  kunskap  om  världen,  att  sträva  efter  utveckling  inom  vetenskapen  och  inte  minst  att  lära   människan  att  njuta  av  livet.        Francesco  Petrarca     Renässansen  kom  inte  plötsligt  utan  var  en  process  som  pågick  i  sena  1300-­‐tals  Italien,  tack  vare   Italiens   alltmer   täta   kontakter   med   Sydöstra   Medelhavet   och   Orienten   och   växande   handelsutbyte  med  denna  region.   Tack  vare  täta  handelskontakter  och  varuutbyte  med  Östern  blev  Venedig,  Genua,  Florens  och   Milano   till   mäktiga   finanscentra   och   mäktiga   metropoler.   Stora   finansfamiljer   fick   allt   större   makt  och  började  påverka  lika  mycket  stadsstaternas  politik,  förvaltning  som  kulturlivet.  Denna   nya  handelskapitalism  skedde  utanför  kyrkans  kontroll  och  ledde  till  en  snabb  sekularisering  av   samhället.  Med  det  ökade  välståndet,  högt  utvecklad  varudistributionskedja,  finansinstitutioner   som  t  ex.  banker,  kom  även  ett  nyväckt  intresse  för  det  andliga  –  konsten,  musiken,  filosofin.   Kulturen  började  utvecklas  i  lika  snabb  takt  som  det  nya  samhället.     Italien  var  först  att,  under  1400-­‐talet,  utveckla  den  nya  renässanskulturen,  som  bröt  med  det   gamla  medeltida  kulturmönstret.   Denna  period  kom  till  historia  under  benämningen  QUATTROCENTO    (quattro  =  4,  cento  =  100,   men  man  menar  -­‐  mille  =1  000  quattrocento  =  400,  d.v.s.  1400  -­‐  talet).  Och  det  blev  just  1400-­‐ talets   italiensk   kultur   som   kom   att   inspirera   1400-­‐talets   andra   stora   renässans   kulturmakt   –   prinsdömet  Burgund  i  Nordöstra  Frankrike  i  mitten-­‐  och  i  slutet  av  1400  –  talet.     1400-­‐tals   kultur   i   Italien   ,   Flandern   och   Burgund   kallas   också   gemensamt   för   Ungrenässansen  eller  Pre-­‐Renässansen.   I   övriga   Europa   levde   medeltidsideal   vidare   under   hela   1400-­‐talet   med   gotiken   som   den   allt   överskuggande  stilen.     Först  med  början  av  1500-­‐talet  blev  Renässansen  den  enda  dominerande  kulturen  i  hela  Europa   och  Medeltiden  blev  historia.  Italien  var  det  dominerande  kulturlandet  under  detta  århundrade   och  inspirerade  konstnärer  i  andra  länder.  Samtidigt  nya  viktiga   impulser   kom  till  ytan   inom   renässanskulturen,   inte   minst,   i   Flandern,   Burgund,   Holland,   Tyskland,   Spanien,   England   och   Frankrike.     Hela  1500-­‐talet  var  en  makalöst  rik  kulturperiod  inom  nästan  alla  konstarter,  men  i  synnerhet   inom  drama,  måleri  och  skulptur.     SENRENÄSSANSEN,  1560  –  1630,  var  en  övergångsperiod  vidare  till  nästa  epok  i  kulturhistoria   –  BAROCKEN.  
  3. 3.   -­‐3-­‐     1400-­‐   och   1500-­‐talet   präglades   av   en   snabb   samhällsförvandling   men   också   människors   mentalitet  förändrades  i  rask  takt,  faktorer  som  i  sin  tur  präglade  konsten  och  kulturen  under   hela  Renässansen.       De  viktigaste  av  dessa  faktorer  var  bl.  a:     -­‐ ambitionen  att  veta  och  kunna  så  mycket  som  möjligt  var  påtaglig  bland  både  de  lärda   som  bland  konstnärer,  samtidigt  som  man  ville  vara  duktig  på  så  många  områden  som   möjligt.  Denna  ambition,  så  typisk  för  den  tiden,  kom  till  eftervärlden  under  begreppet:   renässans  människa  eller  universal  geniet     -­‐ att  vara  unik,  att  vara  individualist  och  att  skilja  sig  från  andra  var  inte  längre  dåligt  sett,   som   det   var   under   Medeltiden.   Istället,   strävade   man   efter   dessa   egenheter   och   egenskaper.  Man  börjar  signera  sina  verk  och  ”vill  synas”       -­‐ nationalstater  uppstår  och  den  nationella  identiteten  börjar  bli  allt  mer  uttalad     -­‐ handelsmännens,   bankirers   makt   ökar   i   samhället   och   i   samband   med   det   utvecklas   hantverk  och  industri.  Den  internationella  handeln  ökar  lavinartat     -­‐ i.  o.  m.    att  kyrkan  och  i  viss  mån  även  aristokratin  börjar  långsamt  tappa  greppet  om   makten,   utvecklas   det   s.k.   politiska   tänkandet,   inte   minst   bland   de   allt   mäktigare   finansfamiljerna.   Politiska   och   filosofiska   skrifter   som   behandlade   makten   och   maktstrukturer  fåt  allt  större  betydelse  och  diplomatikonsten  utvecklas  snabbt,  liksom   statsvetenskapen.   Bland   de   främsta   skrifter   rörande   makt,   diplomati,   krigskonst,   politisk   styrning   var   Niccoló   Machiavelli’s   (1469   –   1527)   skrifter:   ”Principe”   (Fursten)   och   ”Om   krigskonsten”    Niccolò  Machiavelli     -­‐ universiteten  blev  till  viktiga  och  mäktiga  centra  för  vetenskap,  humaniora  och  teologi   och  spelade  en  central  roll  i  danandet  av  det  nya  samhället.  De  främsta  var  universiteten   i   Bologna,   Padua,   Paris,   Prag   och   Krakow   men   även   de   två   största   universiteten   i   Skandinavien  får  en  stor  betydelse:  Lunds  Universitet  och  Uppsala  Universitet     -­‐  
  4. 4. -­‐4-­‐     -­‐ påvens  inflytande  minskar,  inte  minst  i  England,  Frankrike,  i  norra  Italien  och  i  Tyskland,   vilket   senare   kom   att   mynna   ut   i   viljan   att   reformera   den   katolska   kyrkan   /Jan   Hus   (1371  -­‐    1415)  i  Tjeckien/  och  slutligen  i  reformationen  led  av  Martin  Luther  (1483  –   1546),  då  den  nya  kristna  kyrkan  skapades  –  den  protestantiska  kyrkan          Jan  Hus’  staty  i  Prag      Martin  Luther     -­‐ de  stora  renässans  furstarna  skapade  nya  statsformationer  med  komplicerade  system  av   skatter   och   stats   kontrollsystem,   som   snabbt   hjälpte   att   utveckla   de   nya   national   staterna   friare   från   kyrkomakten.   Bland   de   mäktigaste   var   Filip   den   gode   i   Burgund,   Frans  I  i  Frankrike,  Henrik  VIII  i  England  och  Karl  V  i  Tyskland.   Den  nya  och  för  Renässansen  så  betydelsefulla  hov  kulturen  växer  snabbt      
  5. 5. -­‐5-­‐     -­‐ Erasmus   från   Rotterdam   (1466   –   1536),  genom  sina  filosofiska  studier  av  Antikens   stora   filosofer   som   Platon,   Aristoteles,   antikens   vetenskapsmän   som   Galenos   och   Ptolemaios  samt  sina  kritiska  studier  av  kristen  teologi  och  Bibeltexter,  skapade  en  ny   världsbild.   Han   bidrog   också   till   utveckling   av   ett   helt   nytt   utbildningssystem   som   i   mångt  och  mycket  påminner  om  dagens.   -­‐    Erasmus  av  Rotterdam     -­‐ nyfikenheten   på   världen   och   omvärlden   resulterar   i   febrilt   upptäcktsresande   och   som   resultat   av   detta   även   kolonisation   av   andra   världsdelar   -­‐   Afrika,   Sydamerika,   Sydost   Asien.   Vasco   da   Gama   når   Indien,   Christofer   Columbus   (1451   –   1506)   upptäcker   Amerika,  Vasco  Nunes  når  Stilla  Havet,  och  Ferdinand  Magellan  (  1480  –  1521),  som   första  man,  rundar  gjorden   -­‐    Christofer  Columbus    Ferdinand  Magellan     -­‐ vetenskapliga  och  medicinska  studier  ledde  till  en  explosionsartad  utveckling  av  nästan   alla  vetenskapliga  discipliner,  studier  av  människokroppen  och  kroppens  fysiologi  (bl.  a.   Leonardo   da   Vinci   (1452   –   1519)   företog   dissektioner   av   människokroppar   och   förklarade  kroppens  anatomi,  kroppens  basala  funktioner,  skelettens  uppbyggnad,      
  6. 6. -­‐6-­‐     musklernas  uppbyggnad,  nervsystemet  och  många  sjukdomar  som  bl.  a.  åderförkalkning,   m  m.)     Leonardo  da  Vinci  och  hans  studie  i  människokroppens  proportioner     Engelska   filosofen   Francis   Bacon   (1561   –   1626)   med   sin   empirism   och   studier   av   materia,  lade  viktiga  grunder  för  naturvetenskapliga  studier  då  han  hävdade  att  enbart   genom   experiment   och   studier   av   resultat   av   dessa   experiment   som   man   kan   tygla   naturen   och   dess   krafter.   Just   experiment   och   studier   av   materia   skulle,   enligt   Bacon,   utveckla  vetenskapen  och  leda  till  teknikens  utveckling  och  detta  i  sin  tur  till  en  snabb   social  utveckling.    Francis  Bacon     -­‐ tack   vare   sina   studier   av   stjärnhimmel   och   jordens   plats   i   universum,   skapade   astronomer  en  helt  ny  och,  för  dåtiden,  omvälvande  världsbild.     Polska   astronomen   Nicolaus   Copernicus   (1473   –   1543)   fastställde   med   sina   astronomiska  studier  och  med  vetenskaplig  säkerhet  att  jorden  kretsar  kring  solen  och   inte  tvärt-­‐om.                              Galileo  Galilei  (1564  –  1642)  upptäckte  pendelrörelsens  mönster  och                              Bekräftade  Copernikus’  heliocentriska  teori  (att  solen  var  centrum  för  vårt  planet  
  7. 7. -­‐7-­‐                                system  och  inte  jorden)  samt  förklarade  att  jorden  var  rund  och  inte,  som  kyrkan                              påstod,  platt.        Nikolaus  Kopernikus      Galileo  Galilei     -­‐ vetenskapens-­‐,  teknikens-­‐,  allmänbildningens-­‐,    men  även  konstens  snabba   utveckling   berodde   inte   minst   på   Johann   Gutenbergs   (1395   –   1468)   uppfinning:   boktryckeri,   som   gjorde   det   möjligt   att   snabbt   och   billigt   sprida   trycksaker   och   med   dem  kunskap.  Men  hjälp  av  Gutenbergs  uppfinning  ökade  kunskaps  utbyte,  bildningen  i   befolkningen  ökade  snabbt  och  informationsflödet  moderniserade  samhället  på  ett  lika   omvälvande  sätt  som  intåg  av  datorer  och  internet  i  den  moderna  tiden    Johann  Gutenberg     RENÄSSANS  MÅLERI,  SKULPTUR  &  ARKITEKTUR,   C:A  1400  –  1630     QUATTROCENTO  (Italiensk  Ungrenässans),  C:A  1400  –  1480     Snabbast   utvecklas   måleriet,   skulpturen   och   arkitekturen   i   Florens   och   de   norditalienska   stadsstaterna.                    
  8. 8. -­‐8-­‐           QUATTROCENTOS  ARKITEKTUR  &  SKULPTUR         Inte   minst   betydelsefull   var   Filippo   Brunelleschis   (1377   –   1446)   upptäckt   av   centralperspektivet,  som  tillsammans  med  komplicerade  matematiska  beräkningar  gjorde  det   möjligt   att   bygga   stora   rum   utan   stödkolonner.   Det   lineära   perspektivet   revolutionerade   inte   bara  arkitekturen  utan  påverkade  även  renässansens  skulptur  och  måleri.     Hans   arkitektur   präglas   av   klassisk   enkelhet,   harmoniska   proportioner   och   sparsamma   utsmyckningar.   Brunneleschis  största  mästerverk  var  den  stora  kupolen  över  Domen  i  Florens,  länge  den  största   konstruktionen  i  världen  och  San  Lorenzo  kyrkan  i  Florens,  Ospedale  degli  Innocenti  och  Capella   Pazzi  även  dem  i  Florens.   Även  Michelozzo  di  Bartolomeo  (1396  –  1472)  som  byggde  Palazzo  Medici-­‐Riccardi  i  Florens   hade  en  stor  betydelse  för  italiensk  Quattrocento  arkitektur    och  senare  Leone  Battista  Alberti   (1404   –   1472)   vars   arkitektur   applicerade   en   klassisk   fasad   på   en   medeltida   byggnad.   Han   utvecklade  ett  komplicerat  matematiskt  system  för  att  skapa  en  central  kyrkoplan,  baserad  på   en   cirkel   (ur   den   skulle   alla   andra   former   härledas   –   kvadrat,   hexagon,   oktogon).   Hans   byggnader   präglades   av   proportioner   som   balanserade   horisontala   och   vertikala   linjer   på   ett   mästerligt  sätt.       Skulpturens  i  särklass  mest  betydande  mästare  under  1400-­‐talet  var  tveklöst  Donatello  (1386  -­‐   1466).   Hans   skulpturer   präglades   av   det   klassiska   antika   idealet   och   vidareutvecklade   detaljrikedomen   och  rymdkänslan  och  perspektivet  av   sällan   skådat   slag.   Det   sistnämnda   var   särskilt  tydligt  i  hans  nya  relief  skulpturteknik    -­‐  schiacciato  (utplattad)  som  med  skuggor  och   dagrar  bildade  ett  speciellt  ljusspel  på  marmorytan.     viktigaste  verk:     ”St.  Georg  och  draken”  reliefen,  den  första  nakna  statyn  i  brons  sedan  Antiken  –  ”David”,  förgylld   brons  relief  –  ”Herodes’  gästabud”  och  hans  sista  verk,  slående  realistiska  ”Maria  Magdalena”  i   trä  från  baptisteriet  i  Florens                        
  9. 9. -­‐9-­‐      Dotatello,  ”David”                            Donatello,  ”Maria  Magdalena”     Andra   betydande   skulptörer   av   italiensk   quattrocento   var   Lorenzo   Ghiberti   (1378   –   1455)   som   skapade   den   berömda   ”Paradisporten”   till   baptisteriet   i   Florens   och   den   första   stora   ouattrocento   skulptören   Nanni   di   Banco   (1384   –   1421)   som   helt   lämnar   den   medeltida   skulpturen   för   att   återuppliva   klassiska   antika   ideal   inom   skulpturens   värld.     Slutskedet   av   italiensk   quattrocento   märks,   inte   minst,   Luca   della   Robbia   (1400   –   1482)   som   bygger   sin   reliefskulptur   på   den   klassiska   romerska   reliefskultur   traditionen,   Antonio   del   Pallaiuolo   (1431  –  1498)  och  Andrea  del  Verrocchio  (1435  –  1488)  som  med  sina  skulpturer  i  marmor,   terrakotta,  silver  och  brons  åstadkom  mästerverk  i  rörelse,  anatomistudie  och  komposition.      detalj  ur  Lorenzo  Ghibertis  ”Paradisporten”,  Florens     QUATTROCENTOS  MÅLERI     Quattrocentos  första  mästerverk  som  sätter  ett  nytt  ramverk  för  måleriet  dyker  upp  först  vid   1420-­‐talet   i   verk   av   Massaccio   /Tommaso   di   ser   Giovanni   di   More/   (1401   –   1428),   Fra   Filippo   Lippi   (1406   –   1469),   Fra   Angelico   /Fra   Giovanni   da   Fiesole/   (1387   –   1455),   Domenico  Veneziano  (1410  –  1461),  Paolo   Uccello  (1397  –  1475),  Andrea  del  Castagno   (1423  –  1457)  och  Piero  de  la  Francesca  (1420  –  1492).  Dessa  målare  experimenterade  med   det   lineära   perspektivet,   med   djupeffekter   i   tavlorna   och   med   balansen   mellan   det   kristna   budskapet  och  det  antika  arvet.          
  10. 10. -­‐10-­‐    Massaccio,  ”Adam  &  Eva  kastas  ur  Paradiset”      Fra  Angelico,  ”Tronande  Madonna”         Piero  de  la  Francesca,  ”Kristus  med  Johannes  döparen”     Slutfasen  av  Quattrocento  dominerades  av  norditalienska  mästare:  Andrea  Mantegna  (1431  –   1506),  Giovanni  Bellini  (1431  –  1516),  Domenico  Ghirlandaio  (1449  –  1494)  och  Sandro   Boticelli   (1444   –   1510).  I  dessa  mästarnas  verk  ser  man  betydligt  större  detaljrikedom  och   större   omvårdnad   om   färgskalan   i   tavlorna   samtidigt   som   experiment   med   perspektivet   och   djupet  i  tavlorna  fortsätter.      
  11. 11. -­‐11-­‐      Giovanni  Bellini,  ”DogenLeonardo  Loredan”      Sandro  Boticelli,  ”Venus’  födelse”     PRE-­‐RENÄSSANS  UTANFÖR  ITALIEN,  C:A  1410  –  1500     Gränsen  mellan  Medeltiden  och  Renässansen  var  inte  lika  skarp  i  länder  utanför  Italien  som  det   var  i  italiensk  konst,  samtidigt  som  bindningar  till  den  rådande  gotiken  var  betydligt  starkare   där  än  Italien.     Det  är  främst  i  måleriet  som  nya  tendenser  får  starkaste  fäste.  Framför  allt  i  Flandern  utvecklar   stora  mästare  en  så  detaljerad  måleriteknik  att  den  blev  vida  beundrat  runtom  i  hela  Europa  och   påverkade  t.o.m.  italienska  målare.    
  12. 12. -­‐12-­‐     Det   utmärkande   för   det   flamländska   och   burgundiska   1400-­‐måleriet   var   en   slående   realism   i   avbildningar  av  människor  och  objekt.  Oljemåleri  börjar  tränga  ut  tempera  och  träsnitt  börjar  bli   en  allt  populärare  än  sten  relief.   De  främsta  målerimästare  och  träsnidare  i  Flandern  och  Burgund  var:  Jan  van  Eyck  (1390  -­‐   1441),  Rogier  van  der  Weyden  (1399  –  1464)  och  Hieronymus  Bosch  (1450  –  1516)  vars   mardrömslika   bilder   föreställande   visioner   av   Helvetet,   märkliga   varelser   och   djur,   plågade   människosjälar   och   kroppar,   kusliga   landskap   och   tortyr   redskap   blandad   med   invecklad   symbolik  och  metafor  rikedom,  skulle  avskräcka  människor  från  synden.      Rogier  van  der  Weyden,  ”Bebådelsen”           Jan  van  Eyck,  ”altartavlan  i  Sant  Bávo  katedralen,  Gant    
  13. 13. -­‐13-­‐     I  slutet  av  1400-­‐talet,  spred  sig  realismen  även  till  Frankrike  och  Tyskland  och  måleri  av  bl.  a.   Jean   Fouquet   (1420   –   1491)   och   koppastick-­‐   och   träsnidsarbeten   av   Martin   Schongauer   (1430  –  1491).      Hieronymus  Bosch,  ”Lustarnas  trädgård”    Jean  Fouquet,  ”Madonna  med  barnet”     HÖGRENÄSSANS  MÅLERI,  SKULPTUR    &  ARKITEKTUR     I  ITALIEN,  C:A  1480  –  1560     Steget   från   quattrocento   måleri   till   högrenässans   måleri   i   Italien   var   enormt.   Även   om   högrenässansens  måleri  utgick  klart  från  quattrocentos    mästarnas  verk,  tack  vare  de  genialiska    
  14. 14. -­‐14-­‐     högrenässans  mästarna,  lyftes  målerikonsten  till  ofattbart  höga  konstnärliga  nivåer  och  det  var   under  denna  period  som  vi  verkligen  kan  konstatera  att  målerikonsten  blev  en  av  de  ledande   konstarterna  i  Västerlandets  kulturtradition,  vilken  förblev  så  i  många  århundraden  framöver.   Orsaker  till  denna  magiska  explosion  av  skaparkraft  var  bl.  a.  den  stora  genikulten  som  började   sprida  sig  i  Italien  under  denna  tid,  en  stark  tro  på  ett  gudomligt  ursprung  av  inspirationen  i   konsten,  mindre  intresse  för  regelverk  i  konsten  och  samtidigt  tro  på  konstnärens  rätt  att  tolka   sanningen  och  inte  enbart  att  avbilda  den.   Trots  att  de  italienska  högrenässansmästarna  inte  alltid  kunde  stoltsera  med  lika  högt  utvecklad   teknik  av  avbildning  som  mästarna  i  Flandern,  Tyskland  och  Burgund,  blev  de  till  inspiration  för   konstnärer   i   hela   Europa   och   väckte   beundran   med   deras   atmosfäriska   bilder   vars   klimat,   stämning  och  utsökt  smak  i  bildskapandet  inte  hade  motstycke  någon  annanstans  i  världen  på   den  tiden.       Leonardo  da  Vinci,  ”Sista  måltiden”,  fresk  på  väggen  av  klostret  Santa  Maria  delle  Grazie  i  Milano     Leonardo   da   Vinci   (1452   –   1519)  –  universalgeniet  och  en  sann  renässans  människa.  En  av   tidernas   mest   genialiska   skapare.   I   en   och   samma   person   –   arkitekt,   ingenjör,   konstruktör,   anatom,   klädskapare,   filosof,   poet,   målare,   bildhuggare,   vetenskapsman,   musiker.   Skapade   prototyper  av  bl.  a.  cykel,  stridsvagn,  helikopter,  flygmaskin,  fallskärm,  olika  typer  av  kanoner   och  andra  krigsmaskiner,  m  fl.,  m  fl.                            
  15. 15. -­‐15-­‐                                                  Leonardo  da  Vinci  ,  Självporträtt  (teckning)                  Leonardo  da  Vinci,studie  av  fostret  i  livmodern       Skapar  en  målarteknik  som  kommer  att  revolutionera  måleriet  i  århundraden  framöver:   chiaro/oscuro   tekniken   (ljus/skugga   tekniken)   som   skapar   dramatiska   kontraster   på   målarduken.   Viktigaste  verk:   ”Mona  Lisa”,  ”Anna-­‐själv-­‐tredje”,  ”Nattvarden”,  ”Damen  med  hermelinen”             Leonardo  da  Vinici  ,  ”Anna  Själv  Tredje”,                              ”Damen  med  hermelinen”,                                                                                    ”Mona  Lisa”       Michelangelo   Buonarotti   (1475   –   1564)   –   liksom   Leonardo   da   Vinci,   en   sann   renässans   människa  och  oerhört  mångsidig  skapare.  Betraktade  sig  själv  huvudsakligen  som  skulptör  men   hans  kreativitet  fick  sitt  största  utlopp  inom  måleriet.  Tydligt  släktskap  med  den  klassiska  antika   skulpturen  är  slående  i  hans  skulpturer  men  också  hans  måleri.  Hans  väl  skulpterade  kroppar  är   lika   mästerligt   utförda   som   den   andlighet   och   spiritualitet   de   utstrålar.   Hans   kärlekssonetter   tillhör  lyrikens  dyrbaraste  diktskatter.        
  16. 16. -­‐16-­‐       Michelangelo  Buonarotti,  ”Pietá”     Michelangelos    skulpturer  ”Pietá”  i  St.  Petri  kyrkan  i  Rom,  ”David”  i  Galleria  dell’  Accademia  i   Florens,   hans   murala   målningar   i   Sixtinska   Kapellet   i   Vatikanen   och   hans   viktigaste   arkitektoniska  arbete  –  kolonnaden  utanför  St.  Petri  kyrkan  i  Rom  ”Campidoglio”  tillhör  fram  till   idag  mänsklighetens  dyrbaraste  konstskatter.                  
  17. 17. -­‐17-­‐       Michelangelo  Buonarotti,  detalj  ur  Sixtinska  kapellets  fresker  (Adam  får  livsgnistan  av  Gud)     Viktigaste  verk:   arkitektur:   Piazza   del   Campidoglio   utanför   St.   Petrikyrkan   i   Rom,   delar   av   Palazzo   Farnese,   fasaderna  av  Palazzo  dei  Conservatori  och  Palazzo  Conservatorio   skulptur:   ”Pietá”,   ”David”,   ”Moses”,   ”Den   döende   slaven”,   ”Den   upproriske   slaven”,   ”Pietá   Rondanini”   måleri:  fresker  i  Sixtinska  Kapellet  i  Vatikanen,  Rom         Michelangelo  Buonarotti,  ”David”    
  18. 18. -­‐18-­‐                                                                                                                      FlorensMichelangelo  Buonarotti,  Sixtinska  kapellet  fresk,  Vatikanen     Rafael   Santi   (1483   –   1520)   –   hans   måleri   hade   förmodligen   det   största   inflyttandet   på   målerikonstens  vidareutveckling.  Med  sitt  genialiska  arbete  med  färgen  skapade  han  ”en  skola”   inom   målerihistoria.   Fram   till   våra   dagar   framstår   Rafael   som   en   av   de   största   kolorister   (mästare   av   färg)   genom   tiderna.   Hans   bilder   präglas   av   harmoni,   lugn   och   stor   lyrik.   Stämningsfullheten  i  hans  målningar  saknar  sitt  motstycke  i  renässans  måleri.                  
  19. 19. -­‐19-­‐                            Rafael  Santi,  ”Sixtinska  madonnan”,  Dresden                                                                                          Rafael  Santi,  ”Madonna  med  barnet”     Viktigaste  verk:     ”Madonna  del  Granduca”,  ”Skolan  i  Aten”,  ”Sixtinska  madonnan”,  ”Damen  med  slöjan”,  Jungfruns   bröllop”,   Madonna   Belvedere”,   porträtt   av   Elisabeth   Gonzaga,   porträtt   av   Bindo   Altoviti,   ”Kristi   förklaring”  och  fresker  i  Sixtinska  kapellet  (stanzas  av  Rafael)      Rafael  Santi,  ”Madonna  med  barnet”     Giorgione  /Giorgio  da  Castelfranco/  (1478  –  1510)  –  venetiansk  mästare  och  liksom  Rafael   stor   kolorist.   Mästare   av   naturmåleri.   Hans   bilder   är   lyriska,   stämningsfulla   och   ofta   skildrar   musicerandet,  hans  stora  intresse.    
  20. 20. -­‐20-­‐     Viktigaste  verk:   ”Ovädret”,  ”Madonna  de  Castelfranco”,  ”Sovande  Venus”      Giorgione,  ”Sovande   Venus”     Tizian  /Tiziano  Vecellio/  (1480  –  1576)  –  även  han  en  framstående  venetiansk  mästare  som   ägnade  mycket  intresse  åt,  lika  mycket,  religiöst  måleri  som  naturmåleri,  psykologiska  porträtt,   måleri  med  mytologiska  motiv  och  klassiska  myter.   Viktigaste  verk:   ”Venus   från   Urbino”,   ”Backanal   på   Andros”,   ”Paul   III   och   hans   nepoter”,   ”Törnekröningen”,   ”Mannen  med  handsken”  och  ”Familjen  Pesaros  madonna”                            Tizian,  ”Karl  V’  s  porträtt                                                                                                                                                        Tizian,  ”Diana  och  Callisto”        
  21. 21. -­‐21-­‐     Donato   Bramante   /1444   –   1514/   -­‐   den   främsta   av   högrenässansens   arkitekter.   Hans   hus   präglas  av  antik  monumentalitet  och  ytterst  sparsam  dekor.  Han  var  den  första  att  återuppta   betong  som  byggnadsmaterial,  material  som  inte  användes  sedan  Romarrikets  fall.     Viktigaste  verk:   Il  Tempietto  (Lilla  Tempel),  Sant  Pietro  in  Montorio  i  Rom,   original  planen  för  St.  Petrikyrkan  i  Rom,  Santa  Maria  delle  Grazie  kyrkan  i  Milano    Donato  Bramante,  Tempietto  vid  San  Pietro  i  Montorio   Andrea   Palladio   (1518   –   1580)  –  den  mest  betydande  av  renässans  arkitekter,  vid  sidan  av   Michelangelo.   I   stort,   beundrare   av   antikens   arkitektur   han   var,   kopierade   Palladio   antikens   byggnadskonst.   Logiska   arkitektoniska   lösningar,   matematiskt   uträknade   proportioner   och   symmetrins   oerhört   centrala   plats   i   hans   hus   var   det   viktigaste.   Han   företrädde   den   klassicistiska  stilen  som  baserades  starkt  på  antikens  arkitektoniska  kanon.  Både  hans  profana   hus,   liksom   hans   kyrkor,   byggde   Palladio   som   symmetriska   centralbyggnader,   vilket   skapade   klassisk  harmoni  och  symmetri.   Viktigaste  verk:     San  Giorgio  Maggiore  kyrkan  i  Venedig  och  Villa  Rotonda  i  Vicenza     Andrea  Palladio,  Villa  Rotonda  i  Vicenza  
  22. 22.     -­‐22-­‐     HÖGRENÄSSANSEN  UTANFÖR  ITALIEN,  C:A  1500  –  1630       Albrecht  Dürer,  ”Haren”,  akvarell     Efter   1400-­‐talets   gotiska   dominans   norr   om   Alperna   och   betydligt   större   inflyttande   av   flamländsk   och   burgundisk   konst,   återigen   blir   det   italienska   inflyttandet   märkbart   i   Central,   Väst  och  Norra  Europa.   Hela   1500-­‐talet   var   en   turbulent   tid   norr   om   Alperna.   Stilar   utvecklade   under   1400-­‐talet   blandades   med   italienska   influenser,   samtidigt   som   den   allt   starkare   reformationen   började   sätta   allt   starkare   prägel   även   på   arkitekturen,   skulpturen   och   måleriet.   Inte   minst   Nederländerna  och  Tyskland  påverkades  oerhört  mycket  av  denna  konstnärliga  ”vindvirvel”.          
  23. 23. -­‐23-­‐       De   starkaste   kollisionerna   i   konststilarna   inträffade   i   Tyskland.   Detta,   naturligtvis,   p.g.a.   den   oerhörda   striden   som   reformationen   utkämpade   mot   katolicismen.   Ingenstans   i   Europa   var   konsten  så  delad  och  splittrad  som  just  i  Tyskland  på  1500-­‐talet.     Matthias  Grünewald  /Mathis  Gothardt  Nithart/  (1460  –  1528)  –  hans  realistiska,  nästintill   naturalistiska   måleristil   var   utan   motstycke   i   renässans   måleri.   De   främsta   av   hans   verk     var   beställningsverk  av  katolska  kyrkor,  altarmålningar  och  religiösa  målningar,  även  om  vi  vet  att   han   sympatiserade   starkt   med   Martin   Luther.   Hans   djärva   färggranna   och   ytterst   individualistiska   måleri   bär   fortfarande   karaktärsdrag   av   den   uttrycksfulla   1400-­‐tals   gotiska   konsten.   Viktigaste  verk:   ”Isenheimaltaret”     Matthias  Grünewald,  Isenheimaltaret     Albrecht   Dürer   (1471   –   1528)   –   förmodligen   där   största   renässansmålaren   utanför   Italien   under   renässansen.   I   hans   konst   är   syntesen   av   det   sengotiska   med   det   italienska   och   flamländska   näst   intill   fulländad.   Hans   studier   i   proportioner,   inte   minst   i   avbildning   av   människor  mynnade  ut  i  4  böcker.  Dürer  förfogade  över  en  fenomenal  målarteckning  och  hans   avbildnings  förmåga  var  utan  motstycke  i  sin  tid.  Han  var  en  mångsidig  konstnär  och  sysslade   med  väldigt  många  olika  tekniker,  bl.  a.  träsnitt,  koppastick  men  också  oljemåleri.  Hans  verk  var   både  religiösa  beställningsverk,  naturmålningar,  porträtt,  m  fl.   Viktigaste  verk:   ”Den   förlorade   sonen”,   ””Självporträtt”,   ”Kristipassion”,   ”Marias   liv”,   ”St.   Hieronimus   i   sin   cell”,   ”Riddaren,  döden  och  djävulen”,  ”De  fyra  apostlarna”,  ”Adam  och  Eva”            
  24. 24. -­‐24-­‐                                            Albrecht  Dürer,  Självporträtt                                                                                            Alrecht  Dürer,  ”Jesus  med  doktorerna”   Lucas   Cranach   d.ä.   (1472   –   1553)  –  mest  känd  för  sina  begåvade  porträtt  och  nästan  naiva   mytologiska  scener    Lucas  Cranach,  d.ä.,  ”Madonna  med  barnet     Albrecht  Altdorfer  (1480  –  1538)  –  bayersk  miniatyrmålare  och  mästare  av  naivistiskt                                                                                                                                                      landskapsmåleri    
  25. 25. -­‐25-­‐     Hans   Holbein   d.y.   (1497   –   1543)  –  begåvad  porträttmålare  och  känd  även  för  sina  träsnitt.   Bodde  för  i  Basel,  Schweiz  för  att  sedan  flytta  till  England   Viktigaste  verk:   Porträtt  av  Erasmus  av  Rotterdam,  porträtt  av  engelska  kungen  Henrik  VIII   Hans  Holbein,  Henrik  VIII  porträtt     NEDERLÄNDERNA     i.o.m.  reformationen  och  dess  förakt  för  bildkonsten  blev  det  nederländska  måleriet  allt  mindre   närvarande   och   istället   ägnade   sig   konstnärer   åt   landskapsmåleri,   scener   ur   vardagslivet   och   stillebens.  Banbrytande  på  stillebens  område  var  inte  minst  Pieter  Aertsen  (1508  –  1575).     Pieter   Bruegel   d.ä.   (1525   –   1569)   –   med   sina   måleriska   scener   ur   bondelivet   och   landskapsmåleri  framstår  han  som  en  gigant  i  renässansmåleriets  historia.  I  hans  konst  hittar  vi   vare  sig  särskilt  många  religiösa  bilder  och  nästan  inget  inflyttande  från  det  italienska  måleriet,   med  undantag  för  det  venetianska  landskapsmåleriet.  Hans  skildringar  av  bondelivet  framställd   med   värdighet   och   djup   kärlek   till   den   enkla   människan   är   oslagbara   i   sin   ärlighet   och   spontanitet.   Viktigaste  verk:   ”De  blinda”,  ”Jägarnas  hemkomst”,  ”Bondbröllop”                                                  Pieter  Bruegel  d.ä.,  ”Blinda  leder  blinda”                                                                  Pieter  Bruegel  d.ä.,  ”Slaget  mellan  karnevalen  och  fastan”            
  26. 26. -­‐26-­‐     FRANKRIKE     I  Frankrike  var  det  främst  arkitekturen  och  skulpturen  som  visade  betydligt  större  skaparkraft   och  egna  lösningar  än  måleriet.  Till  att  börja  med  var  närvaron  av  sengotiken  väldigt  påtaglig,   för  att  senare  ge  plats  åt  italienskt  inspirerade  renässans  palats.   Det  italienska  inflyttandet  syns  mest  i  Pierre   Lescots  Chambord  Slott  vars  bygge  påbörjades   1519.     Även  bildhuggerikonsten  var  av  betydelse  under  den  franska  renässansen.   Jean  Goujon  var  den  främste  relief  skulptören  i  mitten  av  århundradet  och  i  sluttampen  av  1500-­‐ talet  blev  det  Germain  Pilon  (1535  –  1590)  som  dominerade  skulpturscenen  i  Frankrike,  inte   minst  med  hans  rikt  utsmyckade  monumentala  gravskulpturer.     SENRENÄSSANSENS  MÅLERI,  SKULPTUR  &  ARKITEKTUR,   C:A  1560  -­‐  1630     Slutet  av  1500-­‐talet  utmärks  av  ett  febrilt  sökande  efter  nya  sätt  att  arbeta  med  bildkonsten  och   försök  att  bryta  högrenässansens  bildspråk.     Den  förmodligen  mest  iögonfallande  av  dessa  stilar  och  den  mest  betydande  var  manierismen.   I   denna   måleristil   var   det   det   subjektiva   seendet   som   var   allt   överskuggande   och   det   enda   viktiga   och   inte   längre   högrenässansens   formella   perfektionism,   strävan   efter   perfekt   perspektiv,  perfekta  proportioner  och  naturen  och  antiken  inte  längre  var  alltings  mått.   I  det  manieristiska  måleriet  är  proportioner  medvetet  onaturliga,  över-­‐  eller  underdimentione   rade,   färger   gräla,   ljuset   onaturligt   och   nästan   obehagligt,   och   spindelaktiga   formationer   och   kurviga  svängiga  linjer  och  konturer  allt  närvarande.  Vissa  detaljer  var  förstora  andra  försmå.   Detta  var  en  medveten  handling  för  att  skapa  en  subjektiv  bild  av  människan  eller  objektet  som   avporträtterades.       Parmigianino   /Francesco   Mazzola/   (1503   –   1540)   –   redan   under   högrenässansen   experimenterade  han  med  störningar  av  proportioner  och  på  detta  sätt  blev  han  en  föregångare   till  senare  manierister.   Viktigaste  verk:   ”Självporträtt”,  ”Kurtisanen    Anteas  porträtt”,  fresker  i  St.  Madonna  della  Steccata  kyrkan  i  Parma.      Parmigianino,  Självporträtt    
  27. 27. -­‐27-­‐     Agnolo  Bronzino  (1502  –  1570)  –  även  han  en  föregångare  till  senare  manierister.  I  hans  verk   är   till   synes   oviktiga   detaljer   det   centrala   (t   ex.   klädernas   mönster,   smycken,   etc.)   och   proportionerna  medvetet  onaturliga.   Viktigaste  verk:   ”Eleonora  av  Toledo  och  hennes  son  Giovanni  di  Medici”,  ”porträtt  av  Cosimo  di  Medici     Bronzino,  ”Eleonora  av  Toledo  med  sonen  Giovanni  di  Medici”     Tintoretto   /Jacopo   Robusti/(1519   –   1594)  –  hand  diagonalt  konstruerade  bilder  bearbetar   både  perspektivet,  ljuset  och  färgerna  i  hans  verk,  som  är  oerhört  dynamiska,  uttryckfulla  och   spännande.   Viktigaste  verk:   ”Kristus  inför  Pilatus”,  ”Nattvarden”  och  ”Mercurius  och  de  tre  gracierna”    Tintoretto,  ”Adams  förförelse”     El   Greco   /Dom   Theotocopoulos/(1541   –   1614)   –   den   främste   av   manieristerna.   Grekiskt   född,   studerade   El   Greco   i   Italien   för   att   senare   bosätta   sig   i   Toledo   i   Spanien.   Hans   måleri   präglades  av  djup  och  nästan  mystisk  religiositet.  Avlånga  figurer  på  hans  målningar  är  nästan    
  28. 28. -­‐28-­‐     tyngdlösa   i   sina   krokiga   avsmalnade   och   spöklika   formationer.   Hans   övedrifter   med   chiaro/oscuro   tekniken   (ljus/skugga   tekniken)   skapade   extremt   dramatiska   och   spännande   effekter.   Viktigaste  verk:   ”Greve  Orgaz’  begravning”,  ”  Utsikten  över  Toledo”,  ”St.  Mauricius  martyrdom”,  ”Korsfäst  Kristus”,   ”Kristi  Hemmelsfärd”                                    El  Greco,  ”Fray  Hortensio  Felix  Paravicino”                                                                                  El  Greco,  ”Greve  Orgaz’  begravning”   En   helt   annan   stil   utvecklade   Correggio   /Antonio   Allegri/(1489   –   1534)   som   redan   under   högrenässansen   experimenterar   med   illusionistiskt   perspektiv,   tjock   färgtextur   och   färgpalett   och  former  som  förebådar  kommande  barocken.    Corregio,  ”Leda  och  svanen”  
  29. 29. -­‐29-­‐     Italiensk  vardagsrealism  utvecklades  i  norra  Italien  av  Paolo  Veronese  /Paolo  Caliari/(1528  –   1588).   Hans   måleri   leker   med   arkitektoniska   bakgrunder   till   hans   huvudgestalter   och   hans   spontant   realistiska   skildringar   av   människor   och   vardagen   är   långt   ifrån   högrenässansens   högdragna  antika  ideal.   Viktigaste  verk:   ”Fest  i  Levis’  hus”,  ”Calvaria”och  ”Venedigs  triumf”     Senrenässansens  skulptur  utvecklas  något  långsammare  än  måleriet.  De  främsta  verk  på  detta   område  skapades  av  Benvenuto  Cellini  (1500  –  1571)  inte  minst  i  hans  förträffliga  guldsmeds-­‐     och  bronsarbeten,  samt  en  flamländsk  skulptör  som  flyttade  till  Italien  –  Jean  Boulogne  (1529   –   1608)   vars   marmorarbeten   överraskade   med   perfektion   av   utförandet   och   uttryckful   rörelsemönster   av   hans   skulpterade   figurer.   Hans   främsta   verk   var   ”Sabinskans  bortrövande”   som  står  framför  Palazzo  Vecchio  i  Florens.     Det  främsta  och  mest  betydande  arkitektoniska  mästerverk  under  sena  renässansen  var  ett  verk   av   två   arkitekter   –   Vignola   och   Giaccomo   della   Porta,   deras   berömda   och   oerhört   betydelsefulla  i  kyrkoarkitekturens  historia  Il  Gesú  kyrkan  i  Rom  byggd  mellan  1575  och  1584.     RENÄSSANSKONSTEN  I  NORDEN     Renässansen  anlände  i  Norden  mer  eller  mindre  samtidigt  som  reformationen  gjorde  sitt  intåg  i   landet.   Detta   hade   en   stor   betydelse,   då   kyrkan   tappade   greppet   och   väldigt   få   kyrkor   kunde   byggas   under   den   tiden.   Istället   ökade   kungamakten,   aristokratins   betydelse   och   rika   köpmännens  inflyttande  över  samhället.   De  viktigaste  renässans  byggnadsverk  i  Norden  blev  därför  sekulära  hus,  bland  dessa  utmärks:   Gripsholmslott  –  det  äldsta  renässansslott  i  Sverige  påbörjat  redan  1537.   Vadstena   renässansslott   och   ombyggda   under   renässansen   –   Kalmar-­‐,   Uppsala-­‐   och   Örebroslott.   Malmö  har  oerhört  rikt  bestånd  av  renässansarkitektur:  Malmöhusslott  byggd  av  Christian  III   på  ruiner  av  Erik  av  Pommerns  slott  och,  inte  minst,  liggande  vid  Stortorget:  Jörgen  Kocks  Hus     (1525)  och  byggd  av  Jörgen  Kock  Malmö  Rådhus  (1546).  Alla  dessa  byggnader  restes,  då  Skåne   fortfarande  var  dansk.                                        Kockska  Huset  i  Malmö                                                                                                                                                                                        Rådhuset  i  Malmö      
  30. 30. -­‐30-­‐       Vadstena  Slott         RENÄSSANS  MUSIK,  C:A  1400  –  1600     Renässansmusiken   är   den   sista   perioden   i   musikhistoria   som   dominerades   fortfarande   av   vokalmusik.   Detta   berodde   på   att   instrument   var   fortfarande   dåligt   byggda,   av   undermåligt   material  och  därmed  klingade  inte  så  bra  så  att  det  attraherade  tillräckligt  många  kompositörer   att  skriva  musik  för  dessa  instrument.   De   flesta   av   renässansens   instrumentala   former   hade   därför   sitt   ursprung   i   någon   vokal   prototyp.   Till  exempel  utvecklades  det  instrumentala  ricercar  från  den  vokala  motetten  och  ensemble-­‐   och  orgelcanzona  (som  under  barocken  skall  vidareutvecklas  i  fuga  och  kyrkosonat  –  sonata  da   chiesa)  utvecklades  ur  chanson.   Det  mest  utbredda  praxis,  under  tidiga  renässansen,  var  att  man  byte  ut  vissa  stämmor  i  vokala   kompositioner  och  ersatte  dem  med  instrument  som  var  till  hands.     Alla  instrument  delades  i  två  stora  grupper:   haut  –  instrument  som  klingade  starkt  &  bas  –  instrument  som  klingade  svagt              
  31. 31. -­‐31-­‐       typiska  renässans  musikinstrument     Alla  former  av  instrumentala  ensembler  kallades  consort.   Inte  minst  blockflöjts  consort  var  populära  under  renässansen,  primärt  därför  att  blockflöjter   var   vida   utsprida   i.o.m.   att   det   var   billigt   att   tillverka   dem.   Andra   typiska   för   renässansen   instrument   var:   luta,   olika   typer   av   fiddlor,   krumhorn,   gambor,   dulcianer,   samt   tidiga   klaverinstrument  som  klavikord,  virginal  och  cembalo.     Gradvis   förflyttas   tyngdpunkten   från   den   sakrala   musiken   (kyrkomusik)   på   det   profana   musikens  (musik  för  civilt  bruk  utanför  kyrkan)  område.     Musikens  sprids  allt  snabbare,  inte  minst  tack  vare  Johann  Gutenbergs  boktryckeri.     Ju  längre  in  i  renässansen  desto  större  betydelse  får  de  yttre  stämmorna  –  bas  och  sopran,  vilket   resulterar   i   allt   mera   homogen   klang.   Samtidigt   ökar   basgångens   betydelse   och   basstämman   börjar  fungera  som  harmonisk  grund.   Alla  dessa  förändringar  bidrar  till  att  tonala  centra  börjar  uppträdda  i  musiken  allt  oftare,  vilket   leder  slutligen  till  tonalitets  tänkandet  i  musiken.       PRE-­‐RENÄSSANSMUSIK,  C:A  1400  –  1500     ENGELSK  1400-­‐TALS  MUSIK     P.g.a.  att  England  inte  hade  så  starka  kontakter  med  kontinenten  (Engelska  Kanalen  var  en  fysisk   barriär  för  resandet),  sökte  engelska  1400-­‐tals  kompositörer  inspirationen  i  engelsk  folkmusik.   Därifrån   kom   en   rad   musikformer   som   baserades   på   bl.   a.   på   ackord   innehållande   terser   och   sexter  som  förflyttades  upp  och  ner  -­‐  fauxbourdon,  engelska  danssånger  som  hette  carols.   Den  viktigaste  samlingen  av  engelska  kompositioner  från  1400-­‐talet,  med  147  musikverk,  hette   The  Old  Hall  Manuscript.   Den  främste  engelska  kompositören  av  denna  period  var  John  Dunstable  (1385  –  1453).  Hans   musik  påverkade  många  andra  kompositörer  även  på  kontinenten  då  han  flyttade  runt  i  Litalien,   Frankrike  och  Burgund.      
  32. 32. -­‐32-­‐     BURGUNDISK  SKOLA  (FÖRSTA  NEDERLÄNDSKA  SKOLA),     C:A  1420  –  1480     I  Burgunds  huvudstad  –  Dijon  rådde  ett  oerhört  gynnsamt  klimat  inte  bara  för  dansen,  teatern   och   arkitekturen   utan   även   för   musiken.   Detta,   huvudsakligen,   tack   före   Philipp   den   Gode,   prinsen  av  Burgund,  som  stödde  de  olika  konstarterna  på  ett  väldigt  aktivt  sätt.  Många  musiker,   dansare,  skådespelare,  konstnärer  och  arkitekter  sökte  sig  därför  till  Dijon.   Just  detta  var  orsaken  till  den  s.k.  första  nederländska  skolan  också  kallad  Burgund  skolan.   Vårt  nuvarande  system  av  körsång  som  baseras  på  fyra  stämmor:  sopran,   alt,   tenor   och   bas   föddes  just  under  den  burgundiska  skolan  (discantus,  contratenor,  tenor,  bassus).   Även   cantus   firmus   kompositionstekniken     skapas   där,   en   teknik   som   innebär   att   man   komponerar   enbart   vissa   stämmor   medan   en   (oftast   tenorstämman)   ”citeras”(lånas)   från   befintlig  musik  (oftast  från  gregoriansk  sångsamling).   Huvudrepresentanter:  Guillaume  Dufay  (1400  –  1474)  och  Gilles  Binchois  (1400  –  1460)                                                                                                                                                      Guillaume  Dufays  manuskript     ANDRA  NEDERLÄNDSKA  SKOLAN,  CA:  1440  –  1500     Många  kompositörer  bildar  en  krets  kring  två  huvudgestalter  i  den  andra  nederländska  skolan:     Johannes   Ockeghem   (1420  –   1495)  och  Jacob   Jan   Obrecht  (1450   –   1505)  ,  för  övrigt  den   första  kompositören  som  skrev  en  dödsmässa  (missa  pro  defunctis)   Kompositörer   av   den   andra   nederländska   skolan   ägnade   mycket   möda   åt   motetter,   chansons   och,  inte  minst,  mässor.  En  mycket  typisk  skapelse  av  denna  period  var  den  s.k.  parodimässan   som,  istället  för  att  ”låna”  en  stämma,  som  man  gjorde  i  cantus  firmus  mässan,  citerade  man  hela   sektioner  ur  sina  tidigare  verk  eller  andras  verk  med  alla  stämmor.  På  detta  sätt  blev  mässor  en   ”ihopplock  ”/mosaik  av  olika  musikstycken  som  sattes  samman.          
  33. 33. -­‐33-­‐     HÖGRENÄSSANS  MUSIK,  1500-­‐TALET     DEN  TREDJE  NEDERLÄNDSKA  SKOLAN     (FRANCO  –  FLAMLÄNDSKA  SKOLAN),  C:A  1490  –  1560     Den  av  nederländska  skolor  som  levde  längst  och  betydde  mest  för  musikens  vidareutveckling.   De   populäraste   musikformerna   är   fortfarande   motett   (numera   skriver   man   inte   enbart   4-­‐ stämmiga   utan   även   5-­‐stämmiga   motetter),   chanson,   cantus   firmus   mässa,   parodimässa   och   typisk  för  denna  period  –  frottola,  en  skojig  profan  danssång  med  dansanta  och  uppryckande   rytmer.   Främsta  kompositörer:   Nicolas   Gombert   (1500   –   1556),   Jaconus   Clemens   (1510   –   1556),   Ludwig   Senf   (1490   –   1543),  Adrian  Willaert  (1490  –  1562)  och  den  största  av  dem,  kompositören  som  ofta  kallas  i   musikhistoriska  böcker  ”musikens  fader”  –  Josquin  des  Préz  (1440  –  1521)  vars  mest  kända   verk  är  hans  många  frottolor,  mästerliga  motetter  och  hans  cantus  firmus  mässa  ”L’Homme  armé”     Josquin  Des  Prez       NATIONELLA  RENÄSSANS  SKOLOR,  C:A  1520  –  1630     Renässansen  var  den  första  epoken  då  den  nationella  identiteten  började  få  sin  genomslagskraft   även  i  konsten.  Trots  den  snabba  spridningen  av  det  franco–flamländska  musikidiomet  i  Europa,   började   olika   länder   utveckla   musikstilar   som   använde   sig   av   olika   musiktraditioner   karaktäristiska  i  respektive  land.  Detta  var  särskilt  tydligt  efter  1520.     ITALIEN   Med   utgångspunkt   från   den   franco-­‐flamländska   frottola   utvecklade   kompositörer   som   bl.   a.   Andrea   Gabrieli   (1510     1586),   Giovanni   Gabrieli   (1557   –   1613),   Claudio   Merulo   (1533   –   1604),   Cipriano   de   Rore   (1516   –   1565)   nya   sånger   som   använde   sig   av   italiensk   folksångs   tradition.   Sammanblandning   av,   i   synnerhet,   frottola   med   den   italienska   folksångtraditionen   kom  senare  att  resultera  i  den  mest  karaktäristiska  av  alla  renässans  musikformer  –  madrigalen.        
  34. 34. -­‐34-­‐     FRANKRIKE   Franska  kompositörer,  även  dem  utgår  ifrån  den  franco-­‐flamländska  skolan  och  på  grundval  av   den  nederländska  chanson  utvecklar  de  snart  en  fransk  variant  –  en  fransk  chanson.   Ett   mycket   utbrett   sätt   att   komponera   var   den   s.k.   musique   mesurée   –   chansons   som   ackompanjerades  av  luta  i  vilka  musikens  rytm  bands  till  textens  egen  rytm,  vilket  resulterade  i   överraskande  fritt  rytmflöde.     Främsta   representanter:   Clement   Janequin   (1475   –   1560),   Pierre   Ronsard   (1524   –   1585),   Jaques  Mauduit  (d.  1627)  och  Claude  Jeune  (1530  –  1600)     Clement  Janequin     TYSKLAND   De   ledande   två   former   som   utvecklades   i   Tyskland   var   polyfonisk   Lied   –   3   stämmiga   tyska   sånger  som  blandade  tyska  melodier  med  nederländsk  kontrapunkt  och  quodlibet  –  ”som  man   vill”  sånger,  som  bestod  av  ett  ihop  plock  av  olika  texter  och  melodier  som  man  satte  samman.   Bland   de   främsta   tyskar   som   skrev   sådana   sånger   var:   Henricus   Isaac   (1450   –   1517)   och   Heinrich  Finck  (1445  –  1537)     SPANIEN   I   Spanien   var   det   enkla   flerstämmiga   sånger   med   rötter   i   spanska   folksånger   som   hette   villancicos  som  var  mest  populära.  Dessa  skrevs  av  bl.  a.  Juan  del  Encina  (1468  –  1529)  och   Cristobal  de  Morales  (1500  –  1553)     POLEN   I   Polen,   förutom   vokalmusik   utvecklade   man   många   nya   instrumentala   former.   Det   viktigaste   dock   var   en   uppfinning   av   ett   annorlunda   musiknotationssystem   –   tabulatur,   som   använde   grepp-­‐  och  fingersättningssystem  för  att  notera  musiken.   De  främsta  polska  kompositörer  under  den  tiden  var:  Waclaw  från  Szamotuly  (1520  –  1567)   och  Mikolaj  Gomolka  (1535  –  1591)       1500-­‐tals  tabulatur  musikskrift  
  35. 35. -­‐35-­‐     ITALIENSK  MADRIGALSKOLA,  C:A  1560  –  1630     Italiensk   1500-­‐tals   madrigal   hade   ingenting   gemensamt   med   1300-­‐tals   madrigal   som   var   strofisk  och  hade  ritornelli/refränger.  Renässansens  italienska  madrigal  saknade  refränger  och   var   en   typiskt   genomkomponerad   form,   d.v.s.   ny   text   försågs   alltid   med   ny   musik.   Italienska   1500-­‐tals   madrigaler   var   ofta   dramatiska   och   hade   en   utvecklad   handling   och   framstår   som   renässansen   mest   fulländade   musik   och   mest   typiska   musik   för   just   renässansen.   De   mest   populära   och   typiska   för   renässansen   var   s.k.   pastoralmadrigaler   som   handlade   om   herdar,   idylliskt  lantliv  och  herdarnas  kärlekslängtan.   Italienska  madrigalens  främsta  representanter:  Philippe  de  Monte  /1521  –  1603/,  Orlando  di   Lasso   (1532   –   1594),   Cipriano   da   Rore   (1516   –   1565),   Luca   Marenzio   (1553   –   1599),   Gesualdo  da  Venosa  (1560  –  1613)  och  Claudio  Monteverdi  (1567  –  1643)       Claudio  Monteverdi  
  36. 36. -­‐36           tidig  utgåva  av  Gesualdo  da  Venosas  madrigaler                                    modernt  noterat  madrigal  av  Orlando  di  Lasso”O  occhi  manza  mia”     I  slutet  av  1500-­‐talet  och  i  början  av  1600-­‐talet  utvecklade  madrigaler  handlingar  som  var  långa   och  invecklade,  nästintill  hela  teatraliska  berättelser.  Ofta  satte  man  ihop  fristående  madrigaler   till  att  bli  en  sammanhängande  madrigal  berättelse  –  madrigalcykel.   Ännu  mera  invecklade  var  s.k.  scherzi  madrigali,  d.v.s.  madrigalkomedier/madrigal  skämt.  I   flera   ihopsatta   madrigaler   som   hade   en   komisk   grundintrig   ,   förutom   madrigalsång,   instrumentalt   ackompanjemang,   kostymer   och   enkel   dekor   använde   man   talade   dialoger.   Musikteatern  var  född  där.   Under  tidiga  1600-­‐talet,  madrigalcyklar  och  scherzi  madrigali  mynnade  ut  i  favola   di   musica,   den  första  formen  av  opera  i  vår  historia  och  på  det  sättet  var  de  föregångs  former  för  operan.     ENGELSK  MADRIGAL-­‐,  LUTA-­‐,  OCH  VIRGINALSKOLA,  C:A  1570  –  1630     Under  1570-­‐talet  utvecklade  engelsmännen  sin  egen  madrigal.  Den  var  homofon,  dansant,  med   melodin  på  toppen  och  hade  korta  tydliga  avgränsade  fraser.   Efter  c:a    1590  då  intresset  för  madrigalen  avtog  betydligt,  började  man  utveckla  en  madrigal   som  skulle  ackompanjeras  av  luta  och  även  verk  för  solo  luta  utan  sång.     Samtidigt   blev   virginal   –   ett   enkelt   klaverinstrument,   oerhört   populärt   och   många   engelska   kompositörer  skriver  många  kompositioner  för  just  virginal.  Den  viktigaste  samlingen  av  klaver   musik  i  England  från  denna  tid  hette  ”Fitzwilliam  Virginal  Book”  .     Främsta  engelska  kompositörer  i  slutskedet  av  renässansen:  Thomas  Morley  (1557  –  1602),   Thomas  Weelkes  (1575  –  1623),  John  Wilbye  (1574  –  1628),  William  Byrd  (1562  –  1626),   Orlando  Gibbons  (1583  –  1625),  John  Dowland  (1562  –  1626)                    
  37. 37. -­‐37-­‐                                                                                            John  Dowland                                                                                                                                                              1500-­‐tals  engelsk  virginal     REFORMATIONENS  MUSIK,  1500-­‐talet     Då   Martin   Luther   anslog   sina   95   teser   på   kyrkans   dörr   i   Wittenberg,   1517,   började   reformationens   intåg   i   historia.   Med   reformationens   starka   framfart   under   1500-­‐talet,   påverkades  även  kulturen.  Martin  Luther  erkände  musikens  uppfostrande  kraft.  Samtidigt  ville   han  förenkla  musiken  i  kyrkan.  Den  katolska  kyrkans  musik  blev,  enligt  honom,  alltför  invecklad,   komplicerad  och  dess  struktur  alltför  sammansatt.  Luther  förespråkade  homofon  enkel  musik  så   att  textens  innebörd  inte  skull  drunkna  i  polyfonins  imitativa  strukturer.   Texterna   i   den   protestantiska   liturgin   översattes   till   nationella   språk   och   enkla   former   av   kyrkomusik  skapades:   -­‐ koral  –  en  text  understödd  av  enstämmig  melodi  (senare  kunde  man  sätta  enkla                                              understödjande  ackord  under  melodin   -­‐ Kyrchenlied  (kyrkosång)  -­‐    enkel  strofisk  församlingshymn   -­‐ koralmotett  –  sammankoppling  av  motett  och  koral   De  främsta  protestantiska  kompositörer  var:  Johann  Hermann  Schein  (1586  –  1630),  Michael   Praetorius   (1571   –   1621),   Claude   Goudimel   (1505   –   1572),   Jan   Pieterszoon   Sweelinck   (1562  –  1621),  Clemens  non  Papa  /Jacques  Clément/(1510  –  1556)     MOTREFFORMATIONENS  MUSIK,  1500-­‐talet     Under  Kyrkorådet  i  Trent  1545  –  1563  lade  katolska  kardinaler  upp  ett  strategi  hur  katolska   kyrkan  skall  bemöta  hotet  kommande  från  den  protestantiska  sidan.   Musiken  skulle  bli  ett  kraftfullt  vapen  i  denna  strid  mellan  de  två  kristna  religionerna.   Många   erkända   kompositörer   anslöt   sig   till   detta   katolska   krig   mot   protestantismen.   Bl.   a.   Orlando  di  Lasso  (1530  –  1594)  som  skrev  över  2000  verk,  bl.  a.  motetter,  mässor,  chansons   och  mästerliga  madrigaler  för  kör  á  cappella  och  Tomás  Luis   de   Victoria   (1549   –   1611)  en   spansk   kompositör   var   religiösa   mysticism   hörs   starkt   i   hans   mässor,   motetter,   psalmer,   responsorier  och  hymner.            
  38. 38. -­‐38-­‐     Tomás  Luis  de  Victoria     Den  främsta  av  motreformationens  mästare  och  samtidigt  renässansens  största  kompositör  (vid   sidan  av  Claudio  Monteverdi),  var  dock  Giovanni  Pierluigi  da  Palestrina  (1525  –  1594).   Han   komponerade   uteslutande   musik   för   kör   à   cappella.   Hans   musik   präglades   av   en   ovanlig   renhet  av  polyfonisk  stämföring,  lugn,  fantastiskt  utvecklad  kontrapunktisk  teknik  och  trots  det,   en  extrem  känsla  för  homogen  klang.   Palestrinas  kontrapunkt  lära  banade  vägen  för  senare  genier  av  kontrapunktisk  polyfoni:     J.S.  Bach  och  G.F.  Händel  under  barocken.                                          Giovanni  Pierluigi  da  Palestrina                                                                en  sida  ur  ett  manuskript  av  Palestrinas  ”Lamentationes”            
  39. 39. -­‐39-­‐     VENETIANSKA  RENÄSSANS  SKOLA,  C:A  1570  –  1610       exteriören  och  interiören  av  St.  Marco  katedralen  i  Venedig     Venetianska  skolan  är  den  sista  ”bastionen”  för  renässans  musiken.  I  slutet  av  1500-­‐talet  blev  St.   Marco   katedralen   i   Venedig   det   viktigaste   centrum   för   kyrkomusik   i   Europa.   P.g.a.   kyrkans   ovanliga  konstruktion,  påverkad  av  den  bysantinska  arkitekturen,  utvecklade  man  ett  speciellt   sätt   att   dela   kören   i   grupper   som   placerades   i   nischer   runtom   i   kyrkan,   då   grupperna   sjöng   antigen   växelvis   eller   samtidigt   tillsammans.   Denna   körteknik   hette   –   cori   spezzati   (delade   körer).  Denna  teknik  spred  sig  snabbt  i  hela  Europa.   Även  instrumental  musik,  och  inte  minst  orgel  musik,  utvecklas  snabb  i  den  venetianska  skolan.   Musiken  skriven  i  senrenässansens  Venedig  karaktäriseras  av  fyllig,  rik  harmoni  där  homofonin   dominerade   över   polyfonin.   Det   mest   typiska,   var   starka   kontraster   mellan   små   instrumentgrupper   och   stora   instrumentgrupper,   vilket   skapade   spännande   dynamiska   kontraster.    Detta  ledde  under  senare  tider,  under  barocken,  till  utveckling  av  stile  concertato   där  små  instrumentgrupper  konserterar  (tävlar)  med  stora  orkestern.   Främsta   kompositörer:   Adrian   Willaert   (1490   –   1592),   Cipriano   da   Rore   (1516   –   1565),   Andrea  Gabrieli  (1510  –  1586),  Giovanni  Gabrieli  (1557  –  1613),  Tarquinio  Merula  (1590  –   1665)  och  Gioseffo  Zarlino  (1517  –  1590)     RENÄSSANSMUSIKEN  I  NORDEN     I.o.m.   reformationen   utvecklade   Norden   kyrkomusiktradition   som   följde   reformationens   mönster  och  den  främsta  sakrala  musikformen  blev  kyrkovisan,  av  folket  kallad  i  Skandinavien   psalmen.   I  Sverige  grundade  Gustav  Vasa  Det  Kungliga  Hovkapellet  1526  med  många  duktiga  lutenister,   organister,   pukslagare,   blås-­‐   och   stråkmusiker.   Den   viktigaste   samling   av   svensk   musik   för   kyrkans-­‐  och  skolbruk  från  renässanstiden  var  ”Piae  cantiones”  utgiven  1582.   Danmark,   som   dominerade   Norge   i   en   Union   under   1500-­‐talet,   hade   ett   blomstrade   musikliv   under   hela   1500-­‐talet.   Under   Fredrik   II’   s   regering,   många   framstående   musiker   och   kompositörer  (bl.  a.  John  Dowland,  Giovanni  Gabrieli,  med  flera)  gästade  det  danska  hovet  och   därmed   påverkade   inhemska   danska   musiker   och   kompositörer.     Den   främste   danska   komponisten  var  Mogens  Pedersön,  mest  känd  för  sina  begåvade  spännande  madrigaler.          
  40. 40. -­‐40-­‐     DANS  UNDER  RENÄSSANSEN,  C:A  1400  –  1620       Catarina  di  Medici,  största  dans  mecenat,  bevakar  en  dansföreställning     UNGRENÄSSANSENS  DANS,  C:A  1400  –  1500     Trots   Italiens   kulturella   hegemoni   i   slutet   av   1300   och   börja   av   1400-­‐talet,   var   det   i   de   rika   burgundiska   och   flamländska   hov   som   dansen   utvecklades   snabbast   i   början   av   renässansen.   Inte  minst  blev  Burgunds  huvudstad  Dijon  den  europeiska  dansens  absoluta  centrum.   Magnifika  storslagna  hov  föreställningar  hade  alltid  en  spektakulär  och  noggrant  koreograferad   hov  balett.   Det   första   dokumentet   innehållande   detaljerade   dansrörelser   och   planering   av   dansen   härstammade   också   från   Burgund   –   ”Det   Burgundiska   Manuskriptet”,   en   samling   dansmelodier  med    anvisningar  till  dansrörelser  (ingen  koreografisk  dansskrift  än).          
  41. 41. -­‐41-­‐     ur  Det  Burgundiska  Manuskriptet     Man  dansade  alltid  i  par.  Dansledaren  ledde  paren  och  visade  steg  och  rörelser.  Män  höll  sina   damer  i  ärmen  eller  i  handleden.  Man  dansade  alltid  tre  danser  i  följd:     1. rondeau  –  2.  carol  eller  estampie  –  3.  espringale,  saltarello  eller  virelai   Ur   denna   serie   av   3   danser   utvecklades   en   fast   sammansatt   svit   av   danser   som   benämndes   burgundisk  ballo:     1. basse  danse  –  2.  quadrilena  –  3.  saltarello  –  4.piva     Två   huvudtyper   av   dans   dominerade   den   burgundiska   dansen   och   påverkade   hela   dansutveckling  under  senare  renässansen:     Basse-­‐danse   (den   låga   dansen)   –   en   långsam,   värdig   promenaddans   som   blev   grunden   till   nästan  alla  renässans  sällskaps  danser.  Den  använde  bestämda    grundsteg:     simple  –  enkelt  steg   double  –  steg  med  svepande  benrörelse   branle  –  steg  åt  sidan   reprise  –  steg  bakåt  med  böjd  kropp      burgundisk  bassedans  tidiga  nedteckning   Haute-­‐danse   (den   höga   dansen)   –   snabb   livlig   dans   med   akrobatiska   inslag,   många   hopp,   snabba  piruetter  och  svåra  danssteg.  De  populäraste  av  haute-­‐danser  var  saltarello  och  tourdion     Den  burgundiska  danstraditionen  spred  sig  snabbt  till  Italien  och  England.     Inte   minst   i   1400-­‐talets   Florens   ordnade   man   stora   hov   fester   som   förenade   mysterier   och   moraliteter   (drama)   med   musik-­‐   och   sång   inslag.   Men   det   var   dansen   som   skulle   binda   ihop   dessa  ”multimediala”  skådespel  som  kallades  –  trionfi.   Även   dansteori   och   danspedagogik   började   utvecklas   i   1400-­‐talets   Italien   och   det   första   betydande  traktat  om  dansen  gavs  ut  –  ”Traktat  om  dansen”  av  Domenico  Piacenza  (1416)   I  England  föredrog  man  karnevaldanser  som  dansades  i  masker  och  rika  dräkter  –  mommons.  
  42. 42.   -­‐42-­‐     HÖGRENÄSSANS  DANS,  C:A  1500  –  1620     I   början   av   1500-­‐talet   får,   det   typiska   för   renässansen,   intresset   för   den   antika   världen,   dess   mytologi   och   estetik,   en   stor   genomslagskraft.   Grekiska   och   romerska   myter   skildrades   ofta   i   renässans  danser.   Även  intresset  för  dansen  ökade  betydligt  under  1500-­‐talet  och  med  det  även  dansteori,  dans   pedagogik  och  dansteknik  utvecklades  snabbt.   Första  seriösa  försök  att  skapa  dansnotationssystem  gjordes  och  det  första  bokstavssystemet   av  dansnotation  blev  ett  faktum:     b  –  branle  (sidosteg  med  förflyttning  av  kroppstyngden  från  det  ena  benet  till  det  andra)   s  –  simple  (rak  steg  med  anslutning  av  det  andra  benet)   d  –  double  –  dubbelsteg  med  upprest  kropp   R  –  révérence  (kvinnans  nigning)   r    -­‐  réprise  (steg  bak  med  kroppen  bakåtböjd)   c  –  congé  (mannens  bugning)     Med  detta  system  kunde  de  första  koreografier  antecknas.     Koreografi  –  anteckning  av  danssteg  och  danskomposition     Hovdansen  utvecklades  snabbt  till  en  högtstående  konstart  och  ingick,  tillsammans  med  musik,   skådespel   och   sång,   på   lika   villkor   i   överdådiga   hov   föreställningar   som   blev   magnifika   och   påkostade  ”multimediala”  föreställningar  med  rik  dekor  och  överdådiga  kostymer.   Dansinslagen  i  dessa  hov  spel  kallades  dansintermedier  och  ofta  planerades  av  en  och  samma   dansare.   Den   mest   kända   danspedagoger   (professori   di   ballo)   som   samtidigt   skapade   dessa   intermedi   var   under   1500-­‐talet:   Bergonzo   di   Botta,   Pompeo   Diobono,   Virglio   Bracesco   och   Francesco  Giera.     Även   commedia   dell’arte   bidrog   till   dansens   snabba   utveckling   under   renässansen,   då   skådespelarna  fick  inte  bara  skådespela  och  syssla  med  pantomim  utan  också  dansa.     DEN  FRANSKA  HOV  BALETTEN,  1500-­‐talet     Frankrikes  hov  inspirerades  länge,  dels  av  den  burgundiska  danstraditionen  och  den  italienska   hov   dans   kulturen.   Men   först   med   bröllopet   av   franska   Kungen   Henrik   II   med   den   mäktiga   Catarina   di   Medici   (av   den   rika   florentinska   Medici   släkten)   (1519   –   1589)   blev   den   franska   danskulturen  den  ledande  i  Europa.  I  Catarina  di  Medici  fick  danskonsten  en  mäktig  och  trogen   mecenat.   När  Catarina  Medici  blev  Frankrikes  Drottning,  tog  hon  med  sig  de  allra  duktigaste  dansare  och   danspedagoger   till   Frankrike.   Med   hennes   nya   status   som   drottning,   omarbetades     italienska   balli  och  balletti  och  blev  till  mycket  välplanerade  dansföreställningar  i  fransk  tappning.     Balettkonsten  har  sitt  ursprung  just  i  de  franska  baletts.   Baletter  som  tillkom  under  Catarina  di  Medicis  ti  var  bl.  a.  ”Défense  du  Paris”  (1572),  ”Ballet  aux   Ambassadeurs   Polonaise   ”(1573),   ”En   gyllene   tidsålder   förebådas”   (1589)   och   ”Circe   –   Ballet   Comique  de  la  Reine”  (1581)        
  43. 43. -­‐43-­‐                                                                                  en  scen  ur  en  fransk  hov  ballet                                                                                Catarina  di  Medici,  dansens  främsta  mecenat     Den   främste   av   koreografer   vid   det   franska   hovet   var   Beaujoyeux   som   blandade   samman   dansen  med  pantomim,  körsång,  musik  och  skådespel.     I  slutskedet  av  Renässansen  utvecklades  ett  fast  schema  av  flera  sammanhängande  danser  –     en  renässans  danssvit  av  hovdanser,  då  snabba  och  långsamma  danser,  danser  i  2-­‐  och  i  3-­‐ takt  blandades  i  en  fast  konstruktion.     Grundstommen  i  dessa  danssviter  var:   pavande  –  gaillarde  –  basse  danse  –  volta  eller  tordion   Man  kunde  byta  en  eller  flera  av  dessa  danser  med  danser  av  folkligt  eller  exotiskt  ursprung:   passepied   (Bretogne),   allemande   (Tyskland),   sarabande   (Spanien),   chaconne   (spanska   kolonier),  canarie  (Kanarieöarna),  passamezzo  (Italien)     De  två,  i  särklass,  populäraste  danser  under  senrenässansen  var:   pavane  –  ceremoniell  paraddans  i  2-­‐  eller  4-­‐takt  av  värdig  karaktär  som  dansades  i  långa  rader                                          i  salens  mitt.  Pavane  (påfågelnsdans)  dansades  alltid  i  praktfulla  kläder.     gaillarde  –  livlig  dans  av  lombardisk  ursprung  som  dansades  i  6-­‐takt  med  små  livliga  hopp                                              och  finurlig  fotarbete  hos  den  manliga  dansaren                
  44. 44.   -­‐44-­‐     SÄLLSKAPSDANSEN  UNDER  HÖGRENÄSSANSEN,  C:A  1500  –  1650     Sällskapsdansen  utvecklades,  liksom  hov  baletten,  i  europeiska  hov  där  etiketten  och  elegansen   var   honnörsord.   Därför   rörelser   som   underströk   elegansen   -­‐   som   bugningar,   nigningar   och   eleganta  arm-­‐  och  huvudrörelser,  blev  de  mest  utmärkande  för  sällskapsdansen.   Dansen   ackompanjerades   oftast   av   fiddla,   flöjt   eller   luta,   med   en   obligatorisk   liten   trumma   i   bakgrunden.  Vid  extra  tillfällen  användes  även  blåsinstrument  ensembler.       De  populäraste  sällskapsdanser  under  1500-­‐talet  var:     courante  –  livlig    3-­‐takts  spring  dans  med  växelvisa  rörelser  mellan  benen  och  armarna,                                                med  ständig  rörelse  framåt  utan  att  man  fick  stanna  på  en  plats.     volta  –  3-­‐takts  eller  6-­‐takts  dans  som  dansades  i  närkontakt  mellan  kvinnan  och  mannen  och  då                                den  manliga  dansaren  lyfte  kvinnan  vid  midjan  och  svängde  henne  runt  med  vänstra                              armen.  Virveldans  prototyp.     branle  –  dansades  oftast  i  cirkel  eller  i  rader  med  många  pantomimiska  inslag.  Det  är  ur  branle                                      som  menuetten  kom  att  utvecklas  senare     ländler  –  lugn  och  gungande  tysk  dans  i  3-­‐takt  med  betoning  på  2:a  slaget     dreher  –  en  snabb  tysk  virveldans     corea  polonica  –  snabb  spring  dans  av  polskt  ursprung  som  var  särskilt  populär  i  Tyskland     krakowiak  –  polsk  livlig  dans  i  2-­‐takt  med  snabba  korta  hopp     polonaise  (polonäs)  –  elegant  aristokratisk  polsk  dans  i  3-­‐takt  av  promenad  karaktär     morisca  –  spansk  dans  som  blev  populär,  inte  minst,  i  Tyskland  som  dansades  alltid  av  manliga                                          dansare  och  hade  groteska  inslag  och  var  arabiskt  inspirerad     flamenco  –  en  dans  som  dansades  till  sång-­‐  och  gitarrackompanjemang.  Utmärktes  av  mycket                                              uttrycksfulla  rörelser  och  dansades  i  zigenarkläder.  Typisk  var  canto  hondo  –                                                den  djupa  sången,  som  uttryckte  själens  sorg.  Mycket  avancerad  gitarr                                                ackompanjemang  stödde  dansen  och  sången.  Flamenco  var  en                                              sammanslagning  av  traditioner  från  olika  kulturer:  zigenar  dans  och  kläder,                                                                                        arabisk  sång  samt  flamländsk  gitarrmusik  och  flamländsk  hov  dans                        

×