Your SlideShare is downloading. ×

Mellan stockholm och moskva

1,055

Published on

0 Comments
0 Likes
Statistics
Notes
  • Be the first to comment

  • Be the first to like this

No Downloads
Views
Total Views
1,055
On Slideshare
0
From Embeds
0
Number of Embeds
0
Actions
Shares
0
Downloads
6
Comments
0
Likes
0
Embeds 0
No embeds

Report content
Flagged as inappropriate Flag as inappropriate
Flag as inappropriate

Select your reason for flagging this presentation as inappropriate.

Cancel
No notes for slide

Transcript

  • 1. UPPSALA UNIVERSITETStatsvetenskapliga InstitutionenSjälvständigt arbete CHöstterminen 2006 Mellan Stockholm och Moskva Vänsterpartiet kommunisternas förbindelser med de statsbärande kommunistpartierna 1961-1990 Författare: Anders Eriksson Handledare: Jörgen Hermansson
  • 2. InnehållsförteckningInledning 4 Disposition 4 Introduktion till forskningsfältet 5 Syfte och frågeställning 7 Teoretiska utgångspunkter 8 Metod och materialdiskussion 11 Definitioner och avgränsningar 12Historisk bakgrund 13Undersökning 18 1961-1970 18 1971-1980 23 1981-1990 27Avslutning 31Referenser 34Bilaga 1: Tabeller över internationella förbindelser 36 3
  • 3. InledningHösten 2004 blossade debatten om Vänsterpartiets kommunistiska förflutna i allmänhet och dessrelationer till broderpartierna och de socialistiska länderna upp, sedan SVT:s program UppdragGranskning sänt två program som belyst detta. Som svar på detta tillsatte partiet självt enanalysgrupp med syfte att gå igenom och analysera partiets historia med fokus på just demokratioch förhållandet till broderpartierna och de socialistiska länderna. Det är många som i olika sammanhang uttalar sig definitivt om Vänsterpartiets förflutna, dessinternationella förbindelser i allmänhet och förbindelserna med de statsbärande arbetar- ochkommunistpartierna i synnerhet. Tyvärr är det sparsmakat med forskning som tittat specifikt pådetta, men denna studie syftar till att i alla fall börja skänka ljus till ämnet.DispositionFör att sätta in denna studie i ett vetenskapligt sammanhang, kommer först forskningsfältet attresovisas. Ur denna introducerande genomgång av forskningsfältet, kommer uppsatsens syfte ochfrågeställning att dras och resovisas. För att verkligen förstå Vänsterpartiet kommunisternas agerande och varför det är intressantatt titta särskilt på deras internationella förbindelser, är det nödvändigt att ha i alla fall enuppfattning om partiets historia. Därför kommer en kortare historisk genomgång innan detempiriska materialet presenteras. Det empiriska materialet kommer att presenteras decennium för decennium, vilket innebär attdet blir tre eller fyra kongresser per decennium. Andra uppdelningar hade varit möjligt,exempelvis att presentera varje kongressperiod för sig eller att gruppera kongressperiodernautifrån likheter och skillnader. Att presentera materialet per decennium har dock fördelen att detblir dels lättöverskådligt, samt att det på ett tydligt sätt synliggör de utvecklingstendenser somfinns kring de internationella förbindelserna. Varje del kommer att inledas med en kortintroduktion av det politiska läget, med fokus på det kommunistiska partiet. Slutligen kommer det empiriska materialet och resultaten av genomgången att diskuteras ochstudiens slutsatser kommer att presenteras. 4
  • 4. Introduktion till forskningsfältetTrots dess relativa litenhet och begränsade inflytande i svensk politik, är Vänsterpartiet väldigtomskrivet och omdebatterat. Det finns mängder skriver om partiet och inte allt av det ärvetenskapligt relevant, utan mycket av det material som finns präglas av en politisk agenda. Den första avhandling om partiet som kommit ut så i tid att den över huvud taget harmöjlighet att beröra tidsperioden för denna studie, är Åke Sparrings Från Höglund till Hermansson.Om revisionismen i Sveriges kommunistiska parti (1967). Sparring utgår från en given definition av ettleninistiskt parti1 för att bestämma om det är riktigt att kalla det tidiga 60-talets kommunistpartiför ett revisionistiskt parti. Avhandlingens huvudfrågeställning och avgränsning i tid, gör att deninte direkt berör området för föreliggande studie. Sparring berör dock frågan om kopplingen bland annat mellan de internationella relationernaoch den inhemska arenan. Exempelvis menar han att när partiet fullt ut accepterat denparlamentariska demokrati och tävlandet om väljare i allmänna val, det även insåg att dessfullständiga uppslutning bakom det som skedde i de socialistiska staterna ställde till bekymmer iförhållandet till stora potentiella väljargrupper.2 Sparring menar även att när CH Hermanssontagit över som partiledare och inlett förändringsprocessen av partiet, förpassade han få tillfällenatt markera partiets oberoende från andra partier och stater i en strävan av att vinna förtroende ibredare väljargrupper.3 Under 80-talets första hälft kom inte mindre än tre avhandlingar ut, som på olika rättbehandlar det kommunistiska partiets idé- och programutveckling: Håkan Holmbergs (1982)Folkmakt, folkfront, folkdemokrati. De svenska kommunisterna i demokratifrågan 1943-1977, KentLindkvists (1982) Program och parti. Principprogram och partiideologi inom den kommunistiska rörelsen iSverige 1917-1972 samt Jörgen Hermanssons (1984) Kommunism på svenska? SKP/VPK:s idéutvecklingefter Komintern. Lindkvist och Holmlund lyfter bland annat fram hur utvecklingen inom denkommunistiska världsrörelsen på olika sätt tvingat fram ideologisk omprövning hos de svenskakommunisterna. Lindqvist skriver bland annat att ”när det kommer till den kommunistiskapartiideologins strukturförändring, så är det främst händelser på internationell nivå som gerupphov till korrespondensanomalier”.4 Holmlund menar att konflikterna mellan Kina och Sovjetefter Stalins död delvis fungerade som en katalysator som tvingade fram intern opposition bland1 Sparring, Åke (1967) Från Höglund till Hermansson. Om revisionismen i Sveriges kommunistiska parti. Stockholm, sid. 162 Ibid., sid. 1593 Ibid., sid. 1484 Lindkvist, Kent (1982) Program och parti. Principprogram och partiideologi inom den kommunistiska rörelsen i Sverige 1917-1972. Lund, sid. 195 5
  • 5. de svenska kommunisterna, där olika ställningstaganden i den konflikten fick konsekvenser ävenhur utvecklingen av partiets uppfattades.5 Det oberoende som inletts under CH Hermansson och som Sparring skriver om, lyfter ävenHolmberg fram.6 Jörgen Hermansson menar att detta oberoende inte bara är i ord, utan attpartiet faktiskt formar sin partiideologi och idéerna om ett framtida Sverige oberoende fråntidigare modeller och utländska politiska krafter.7 Lindkvist har i sin avhandling en modell för hurspänningen mellan den kommunistiska världsrörelsen och SAP i det kommunistiska partietsprogram bör förstås: 1. SKP ligger nära den världskommunistiska rörelsen och tar avstånd från SAP. 2. SKP är klämt mellan den världskommunistiska rörelsen och SAP. 3. VPK har skaffat sig ett eget ideologiskt utrymme mellan den världskommunistiska rörelsen och SAP genom att inta en position av distans till de båda.8Sedan dessa tre avhandlingar har det varit ganska sparsmakat med forskning kring denkommunistiska rörelsen i Sverige, än mindre som rört sig inom ramarna för denna studies syfteoch frågeställningar. Den senaste avhandlingen som lagts fram om Vänsterpartiet är Jan Bolins(2004) Parti av ny typ? Skapandet av ett svenskt kommunistiskt parti 1917-1933. Sett i relation till dennastudie, kan Bolins avhandling tjäna till att ge en historisk förståelse kring känsligheten ochbundenheten i Vänsterpartiets internationella relationer. Werner Schmidts (2005) CH Hermansson. En politisk biografi har som ambition att genompersonen CH Hermansson belysa utvecklingen inom ”den historiska arbetarrörelsen och särskiltdess kommunistiska gren”. 9 Trots att just relationerna till Sovjetunionen och broderpartierna varcentrala i denna process, berörs det bara i förbifarten. Bland annat skriver Schmidt att denpartidiskussion som uppstod i samband med att Sovjetunionen utvisade författaren Solsjenitsynuppfattades av Hermansson som ”ett hugg i ryggen” 10 och att det i förlängningen ledde till delsatt APK bröt sig ur och bildade eget och dels till att Hermansson valde att träda tillbaka sompartiordförande.115 Holmberg, Håkan (1982) Folkmakt, folkfront, folkdemokrati. De svenska kommunisterna i demokratifrågan 1943-1977.Uppsala, sid. 107f.6 Ibid., s. 1397 Hermansson, Jörgen (1984) Kommunism på svenska? SKP/VPK:s idéutveckling efter Komintern. Uppsala, sid. 340; sid. 3438 Lindkvist (1982) sid. 1849 Schmidt, Werner (2005) CH Hermansson. En politisk biografi. Stockholm, sid. 1310 Ibid., sid. 52311 Ibid., sid. 528 6
  • 6. Det mest ambitiösa försöker att kartlägga partiets internationella relationer är initierat avpartiets egen styrelse. 1991 beslutade partistyrelsen att tillsätta en grupp med fristående, men tillpartiet närstående forskare för och ge dem i uppgift att lägga fram en ”vitbok” över partietsinternationella relationer. Rapporten, Lik i garderoben? En rapport om SKP/VPK:s internationellaförbindelser, lades fram till partiets kongress 1993 och kom i en ny upplaga 1996.12 Liksom tidigareavhandlingar, betonar Lars-Arne Norborg kopplingen mellan den politiska utvecklingen och depolitiska striderna inom partiet med dess relationer till Sovjetunionen. Under stora delar av 60-talet var relationerna frostiga, till följd av den moderniseringsprocess som inletts. Han visar ävenatt kritiken minskade och att kontakterna återupptogs igen i början av 70-talet. APK:s utbrytningfick givetvis konsekvenser, men det fanns fortfarande en dubbelhet i relationerna kvar.13Syfte och frågeställningSett till det existerande forskningsläget torde det vara ganska enkelt att ringa in studiensinomvetenskapliga relevans. Vänsterpartiets internationella relationer har förvisso berörts itidigare forskning, men ingen forskning har gjorts där de internationella förbindelsernasystematiskt studerats under längre tid. Denna studie syftar alltså till att fylla ut den luckan, ochdärmed fördjupa förståelsen och kunskapen kring Vänsterpartiets internationella relationer. Även utanför den akademiska världen torde det finnas ett intresse för Vänsterpartietsinternationella förbindelser, då det i den politiska debatten används som ett sätt att undergrävapartiets demokratiska trovärdighet. Sett till det rådande forskningsläget ter det sig märkligt hurdebattörer kan uttala sig så definitivt kring just detta. Därmed fyller studien ett syfte även i ettutomvetenskapligt perspektiv.Frågeställningarna studien kommer att utgå från är:Hur såg Vänsterpartiet Kommunisternas förbindelser med statsbärande kommunistiska och socialistiska partierut under perioden 1961-1990?Vilka strategiska målsättningar har prioriterats för Vänsterpartiet Kommunisternas förbindelser till destatsbärande kommunistiska och socialistiska partierna under perioden 1961 till 1990?12 Norborg, Lars-Arne et.al. (1996) Lik i garderoben? En rapport om SKP/VPK:s internationella förbindelser. Lund, sid. 3f.13 Ibid., s. 72-74 7
  • 7. Teoretiska utgångspunkterDet finns många sätt att teoretiskt definiera vilka mål ett parti har. Gunnar Sjöblom definierar ettpartis övergripande mål som dess strävan att själva fatta auktoritativa beslut i enlighet med sinaegna utvärderingssystem. Detta bryter han i sin tur ner till fyra grundläggande målsättningar somett parti ställer upp för sig: 1) programrealisering, 2) röstmaximering, 3) maximering avparlamentariskt inflytande och 4) partisammanhållning.14 Maximering av röster och av parlamentariskt inflytande är målsättningar som på många sätt ärsammankopplade till varandra. I system med endast två partier, som de amerikanska och brittiska,finns det ingen anledning att separera på båda dessa då ett starkt valresultat är detsamma som ettstarkt parlamentariska inflytande. I flerpartisystem är situationen annorlunda, då det är ovanligtatt enskilda partier på egen hand kan utgöra majoritet i ett flerpartisystem. Därför måste de olikaminoritetspartierna söka samarbete med andra partier för att kunna utgöra beslutandemajoriteter.15 Den strategiska arena där detta sker och där partiernas målsättning är att uppnåmaximalt inflytande, kallar Sjöblom för den parlamentariska arenan. På valarenan, där partiernas mål handlar om att maximera antalet röster, har partierna grovttre grupper att förhålla sig till: de som definitivt kommer att rösta på partiet, de som kanskekommer att rösta på partiet och de som definitivt inte kommer att rösta på partiet. Denstrategiska frågan för ett parti är helt enkelt att maximera de två första grupperna, och minimeraden tredje. Fokus för ett parti blir därför i första hand att behålla gruppen definitiva väljare såintakt som möjligt, samtidigt som partiet måste rikta in sig på att vinna över mellangruppen somkan tänka sig att rösta på det.16 Frågan om partisammanhållning, eller den interna arenan, riskerar att delvis hamna i konfliktmed de båda externa arenorna. En partiledning måste alltid väga in hur partiets medlemmarkommer att reagera på ett beslut, vilket ibland kan vara omöjligt att göra innan ett beslut fattas.1714 Sjöblom, Gunnar (1968) Party Strategies in a Multiparty System, Lund, 73f.15 Ibid., sid. 79f.16 Ibid., sid. 8317 Ibid., sid. 85f. 8
  • 8. Den interna arenanPartisammanhållning är viktigt för att ett parti ska ha styrka och förmåga att agera i ett politisktsystem. Om ett parti inte förmår att hålla ihop internt, riskerar det att minska deras möjligheteratt maximera sitt inflytande inom de övriga strategiska arenorna. Parallellt ökar svårigheten atthålla samman partiet i takt med att det växer och får fler medlemmar.18 Sjöblom skriver även omfyra olika typer av partiidentifikation, som kan ställa till olika typer av problem för en partiledningi dess realpolitiska agerande. Han menar att en partimedlem identifierar sig antingen med partietsom sådant, med dess program och ståndpunkter, med en grupp människor eller vid någonspecifik person. 19 Det är framförallt den ena av dessa aspekter, nämligen identifikationen med program ochståndpunkter, som blir intressant för den här studien. Sjöblom skriver att med tanke på att enmänniskas identifikation med ett partis program och ståndpunkter måste en partiledning”describe its standpoints variations in the internal propaganda as insignificant or as conditionedby faithfulness to the basic principles”.20 Under den undersökta perioden blossade en ganska intensiv intern partidebatt upp, därrelationerna till broderpartierna och de socialistiska länderna delvis kom att fungera som envattendelare mellan de olika tendenserna. Den grupp som i forskningen ofta kallas för”traditionalister” hade en utrikespolitisk linje som i stort gick ut på fullständig och villkorslösuppslutning bakom Sovjetunionen och de övriga socialistiska länderna, samt de traditionellakommunistpartierna. Under främst 60-talets andra hälft utkristalliserade sig en vänsteropposition,som tog sin inspiration i den kinesiska revolutionen och kanske främst dess kulturrevolution. Närkonflikter blossade upp inom det kommunistiska världslägret mellan främst Kina ochSovjetunionen, förespråkade dessa en total uppslutning bakom Kina och dess kommunistiskaparti. Utöver dessa grupper fanns olika grupper som ofta går under den gemensammabenämningen ”modernister”. Inom det modernistiska lägret fanns egentligen ingen gemensamutrikespolitisk linje, mer än att en gemensam skepsis mot att sluta upp bakom det ena eller detandra landet eller partiet. Bland annat förespråkades vidgade kontakter, så att de även kom attinkludera de socialistiska folkpartier som bildats i de nordiska grannländerna, med olika typer avsociala och nationella befrielserörelser och så vidare. Vissa gick så långt som att de mer ellermindre helt ville bryta kontakten med de socialistiska länderna och de partier som traditionelltansetts vara broderpartier.18 Sjöblom (1968) 184f.19 Ibid., sid. 18720 Ibid., sid. 187 9
  • 9. I sin avhandling diskuterar Sjöblom bland annat hur en partiledning kan vinna acceptans föravvikelser från partiprogram eller liknande i samarbeten med andra partier, genom att försökapåvisa kontinuitet med tidigare politik eller liknande.21 I många fall för den här studien handlardet inte om programmatiska avvikelser utan snarare avvikelser från praxis, menkontinuitetsfaktorn är ändå ett viktigt sätt för partiets ledning att hålla samman partiet under enförändringsprocess. Därför kommer hänvisningar till kontinuitet på olika sätt att ses som försökatt inriktning på den interna arenan. Till exempel kan det handla om att hänvisningar till”socialism” eller ”proletär internationalism” för att motivera vad som kan uppfattas som enkursändring.Den inhemska arenanSom nämnt ovan består den inhemska arenan av två, väljar- och den parlamentariska arenan. Påväljararenan handlar det om att maximera antalet röstande22 och på den parlamentariska arenanhandlar det om att på olika sätt vinna politiskt stöd och inflytande genom samarbete med olikaandra partier.23 Vänsterpartiet har traditionellt varit ett ganska litet parti. Sedan introduktionen av den nedregränsen för riksdagsrepresentation på 4% har partiet mer eller mindre konsekvent varit pågränsen att hamna utanför.24 Partiet har även haft en situation där det på olika sätt och av olikaorsaker hamnat utanför den faktiska politiken, genom att ingen har velat samarbeta med dem.Socialdemokratin, det parti kommunisterna själva velat samarbeta med, har under perioder aktivtmotarbetat kommunister i allmänhet och det kommunistiska partiet i synnerhet. Det har ävenexkluderats när begreppet ”de demokratiska partierna” diskuterats och så vidare Bland annat avdessa anledningar, har Vänsterpartiet valt andra vägar för att vinna inflytande på den inhemskaarenan genom deltagande i sociala rörelser och så vidare För den här studiens skull är det, bland annat med anledning av ovan, inte särskilt intressantatt separera de båda arenorna som behandlar inflytandet på den svenska politiken. Iställetkommer dessa att betraktas ihop, som en gemensam, inhemsk arena. Ett sätt att försvaga det kommunistiska partiet har varit att misstänkliggöra dem för att intevara ett svenskt parti, utan snarare ett parti beroende av Moskva eller på annat sätt snarare tjänautländska intressen än inhemska. När partiet eller dess företrädare hänvisar till partiets21 Sjöblom (1968) sid. 19922 Ibid., sid. 20623 Ibid., sid. 250f.24 [http://www.scb.se/templates/tableOrChart____32065.asp] tillgänglig 2006-11-15 10
  • 10. självständighet och oberoende, kommer det att ses som ett sätt att maximera inflytandet på deninhemska arenan.Den internationella arenanUnder partiets första tid som parti, var det inte ett nationellt parti utan en nationell sektion av vadsom betraktades som ett internationellt parti – den Kommunistiska Internationalen. Målet medbygget av Komintern var att skapa ett internationellt, hårt centraliserat parti vars nationellasektioner agerade samfällt. I konsekvens med detta formulerade aldrig de nationella sektionernaegna program, utan slöt helt upp bakom internationalens program. I princip alla internationellaförbindelser var dessutom med internationalen och dess sektioner. Det var egentligen först i och med Kominterns upplösning 1943, se nedan, som detkommunistiska partiet i Sverige tvingades formulera sitt eget partiprogram och självständigt taställning i frågor om taktik och strategi. Inklusive vilka partier och rörelser det skulle haförbindelser med. Länge sågs dock solidariteten med den kommunistiska världsrörelsen, det villsäga de socialistiska staterna och övriga kommunistpartier, som något självklart. Istället förinternationell solidaritet användes begreppet ”proletär internationalism”, som länge definieradesjust som solidaritet med de socialistiska staterna och de kommunistiska partierna.Metod och materialdiskussionFör att svara på studiens frågeställningar kommer en aktörscentrerad motivanalys att genomföras.Det finns givetvis en del problem med att försöka avgöra en, individuell eller kollektiv, aktörsmotiv. I denna studie kommer fokus att ligga på de strategiska överväganden partiet självt sagt sigha gjort. Ingen hänsyn kommer att tas till eventuellt bakomliggande eller dolda motiv, doldaagendor eller liknande.25 Hänsyn kommer heller inte att tas till om de strategiska övervägandenaavspeglas i det faktiska handlandet. En sådan studie skulle kräva ett betydligt större utrymme änvad som finns tillgängligt här. För att kunna besvara studiens frågeställningar kommer partistyrelsensverksamhetsberättelser samt de dokument som finns samlade i de av partiet utgivnakongressböckerna att studeras. Kongressböckerna innehåller föredragningar från partistyrelsensrepresentanter, rapporter från exempelvis revisorer och mandatkommissioner, antagna program, iviss mån motioner och motionssvar och andra dokument som anses kunna sammanfattaresultaten av en kongress. Då dessa böcker getts ut av partiet som ett sätt för människor som inte25 Hadenius, Axel (1984) ”Att belägga motiv” i Tre studier i politiskt beslutsfattande. Uppsala, sid. 149f. 11
  • 11. var på kongressen att få en bild av den, är de att betrakta som representativa för partiet även i defall där det är frågan om enskilda partistyrelseledamöters föredragningar. Att studera ett parti som kollektiv aktör gör alltid att val av källmaterial problematiskt, dåpartier inte är monoliter utan sociala grupperingar med mångfacetterade intressen och viljor.Centralt beslutade dokument kan i någon mån anses representera ett partis kollektiva vilja ochinriktning, varför det underlättar att bara studera dessa för att förstå ett partis kollektivavärderingar och agerande.Definitioner och avgränsningarObjektet för studien kommer att vara Vänsterpartiet Kommunisterna (Sveriges KommunistiskaParti t.o.m. 1967). För enkelhets skull kommer partiet att benämnas som VänsterpartietKommunisterna (VPK), även för de år inom studieperioden där partiet gick under annat namn.Studien kommer att titta på partiet som aktör. Därför kommer partiets interna debatt inte attberöras alls, utan istället kommer dess centralt angivna politik att studeras. I tid kommer studien att avgränsas från partikongressen 1961 fram till och medpartikongressen 1990. 1961 antog partiet en programförklaring som kom att ersätta det gamlapartiprogrammet från 1953. Den tidigare forskningen kring partiets idé- och programutvecklinghävdar i huvudsak att förändringen som skedde i och med den kongressen inte var särskilt stor,men bör ändå kunna betraktas som startpunkt för den förändringsprocess som tog vid under 60-talet. Denna förändringsprocess var i sig en förutsättning för att det skulle komma upp endiskussion kring relationerna till broderpartierna, och därmed för att det ska finnas något intresseatt studera de strategiska överväganden som låg till grund för dem. Den senare avgränsningen handlar om Östblockets fall och att det ger en helt annan situationför Vänsterpartiet och dess förbindelser med andra partier, oavsett de är statsbärande eller inte.Den nya situationen skulle kräva en studie för sig. Som framgår av frågeställningen, kommer partiets förbindelser till statsbärande partierkommunist-, socialist- och arbetarpartier att studeras. Det finns givetvis problem med attbehandla dessa partier och länder som en grupp och inte vart och ett för sig. De konflikter somfunnits mellan dessa partier och länder har givetvis påverkat även det svenska kommunistpartiet,men de kommer ändå att betraktas som en grupp i denna studie. 12
  • 12. Historisk bakgrundI maj 1917 samlades, efter att ha brutit med det socialdemokratiska partiet, densocialdemokratiska vänstern i Stockholm för att grunda Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti,som efter en rad namnbyten kom att bli Vänsterpartiet. SSV var ett politiskt väldigt heterogentparti vars minsta gemensamma nämnare var kritiken mot den socialdemokratiska partiledningen.Utvecklingen kom att visa att den heterogena sammansättningen av partiet, i kombination meden rad olika yttre och inre faktorer, skulle leda till en rad partisplittringar. Den första kom redan1921, när partiets kongress beslutade att anta den Kommunistiska Internationalens (Komintern)21 villkor för medlemskap. Antagandet av dessa teser ledde till att de humanistiska ochvänstersocialistiska tendenserna uteslöts ur/valde att lämna partiet och återgick senare tillsocialdemokratin. Partiet bytte även namn till Sveriges kommunistiska parti (sektion avKommunistiska Internationalen). Nästa splittring kom 1924, när en ganska betydande minoritet kring den tidigare partiledarenZeth Höglund utvecklade kritik mot Kominterns såväl politiska som organisatoriska utveckling.Detta ledde till att denna minoritet uteslöts på initiativ av internationalens exekutivkommitté(EKKI) och kom för en kort period att agera som självständigt parti mellan socialdemokrater ochkommunister. Även dessa återgick senare till socialdemokratin. Den sista och mest uppslitande,splittringen i partiets tidiga historia kom 1929. Kominterns världskongress året innan hade slagitin på en tämligen militant ultravänsterlinje, vars utgångspunkt var att världsrevolutionen stod fördörren. Detta gjorde att kommunisterna skulle fokusera på att bekämpa vad som uppfattadessom högeravvikande och kontrarevolutionära tendenser inom arbetarrörelsen i allmänhet och densocialdemokratiska vänstern. Den senare ansågs under dessa år vara huvudfienden.Socialdemokratin betraktades som socialfascister och den socialdemokratiska vänstern ansågs,genom sin politiska närhet till kommunisterna, vara borgarklassens spjutspets riktad mot denrevolutionära arbetarklassen.26 Majoriteten inom det svenska partiet, representerade av bland annat partiledaren Karl Kilbomoch Nils Flyg, accepterade inte den inslagna linjen utan ville fortsätta på den ganskaframgångsrika linje kommunisterna fört åren innan. Detta ledde, åter med EKKI:s inblandning,till partisplittring när majoriteten helt enkelt förklarades vara uteslutna. Det gjorde att det för entid fanns två partier som gick under namnet Sveriges kommunistiska parti, men det var bara detena – minoriteten under ledning av bland andra Hugo Sillén och Sven Linderot – som erkändesav Komintern.26 Lindkvist (1982) sid. 42ff.; Olsson, Sven E. (1976) Från SKP till VPK. En antologi. Lund., sid. 82f. 13
  • 13. Splittringen blev en smärre katastrof för det SKP som fortfarande tillhörde Komintern ochsom är det parti som idag utgör Vänsterpartiet. Majoriteten av medlemmarna, huvuddelen av dessriksdagsgrupp, förtroendevalda och fackliga kader gick med Kilbom/Flyg och fann sig själva varaen tämligen marginaliserad gruppering i svensk politik. Valresultaten kom därefter. SKP var heltplötsligt det minsta, av tre, arbetarpartiet i riksdagen.27 När Komintern åter samlades för världskongress 1935 var tongångarna radikalt annorlundaän de varit på kongressen sju år tidigare. I Tyskland hade, bland annat, de kommunistiska ochsocialdemokratiska partiernas oförmåga att samarbeta och bjuda motstånd lett till att Hitler ochde tyska nazisterna kunnat ta makten och mer eller mindre fysiskt utplåna den kommunistiskarörelsen. Över huvud taget hade de kommunistiska partierna utanför Sovjetunionen gått tillbakaoch drabbats av ganska allvarliga nederlag. Internationalen var helt enkelt tvungen att bytastrategisk och taktisk huvudlinje. Istället för världsrevolutionen stod nu kampen mot fascismenoch försvaret av freden och den borgerliga demokratin i första rummet. I konsekvensen med denna nya linje tonades de revolutionära kraven ner, och iställetbetonades kampen för dagskraven och arbetet i parlamenten. Kommunisterna vände sig till desocialdemokratiska arbetarna, istället för att stämpla ut dem som klassförrädare, de bjöd inrepresentanter för den socialdemokratiska vänstern att hålla tal vid möten och så vidare. Dennamjukare linje, i kombination med kommunistpartiets intensiva solidaritetsarbete med det spanskafolkets kamp mot fascismen, bidrog till att bryta den isolering partiet upplevt och det börjadeistället uppleva vissa framgångar.28När beskedet om pakten mellan Hitler och Stalin kom innebar detta en smärre chock för helavärlden och kanske i synnerhet för de kommunistiska partierna. Allt sedan världskongressen 1935hade kampen mot fascismen rests som ett av huvudmålen, men nu tecknade Sovjetunionen ochdess ledarskap ett nonaggressionsavtal med huvudfienden, det nazistiska Tyskland. Det svenskakommunistpartiet försökte till en början tolka pakten inom ramen för den rådandefolkfrontsstrategin och beskrev det i sina första reaktioner som en taktisk fint för att brytaNazitysklands front mot Sovjetunionen och för att försvaga fascismens krafter i världen.29Tysklands anfall på Polen kom dock att krossa försöken att tolka pakten som ett sätt att pressatillbaka Tyskland, då dessa alldeles uppenbart inte pressats tillbaka och att Sovjetunionen inte27 Olsson (1976) sid. 98-10428 Hirdman, Yvonne (1974) Sverges Kommunistiska parti 1939-45. Stockholm.; Hermansson (1984), sid. 14ff.; Lindkvist(1982), sid. 44-4829 Hirdman (1974) sid. 27-31 14
  • 14. agerade. Istället antog partiet mer och mer över till en mer öppen vänsterlinje och karaktäriseradekriget som ett inomimperialistiskt krig om uppdelningen av världen. Det nazistiska Tyskland varförvisso den mest aggressiva imperialistmakten, men västmakterna var även de skyldiga. YvonneHirdman menar att en bidragandeorsak till denna analys bland annat var att den möjliggjorde ettförsvar av regeringens neutralitetslinje och ett försvar av den borgerliga nationen om den blevangripen.30 Utvecklingen skapade dock enorma politiska problem för de svenska kommunisterna. Detsovjetiska avtalet med Nazityskland och analysen av kriget som ett inomimperialistisktfördelningskrig tvingade kommunisterna att tona ner de antifascistiska parollerna till förmån förkamp mot det imperialistiska kriget. Det innebar bland annat att fokus i ansvarsfrågan kringkrigsutbrottet riktades bort från Tyskland, mot till exempel de socialdemokratiska och andraledarna för de borgerligt demokratiska länderna för att ha möjliggjort kriget genom att motverkaenheten inom arbetarrörelsen.31 När Tyskland anföll Sovjetunionen på hösten 1941 ändrades förutsättningarna radikalt.Kommunisterna hade redan innan antagit en linje om försvar av den borgerliga nationen vidangrepp och när nu pakten mellan Sovjetunionen och Tyskland upphörde, försvann även dennabarlast från deras axlar. Den linje som stakats ut från Moskva, och även i andra europeiskakommunistpartier, var att skapa en nationell front i kampen för demokratin, den nationellafriheten och mot fascismen. Problemet för SKP var att fronten redan fanns i den nationellasamlingsregering ledd av Per-Albin Hanson. I praktiken innebar det istället att partiet gavregeringen stöd, så länge den verkade för att försvara landets frihet och hålla Sverige utanförkriget. Kritiken mot regeringen handlande bland annat om att den förde en undfallenhetspolitikvisavi Tyskland, då den till exempel lät tyska soldater transporteras genom landet. Å andra sidanvalde SKP att förhålla sig relativt passiv i sin kritik och menade istället att det är förståeligt attregeringen gör vissa eftergifter åt krigförande parter för att verkligen hålla landet utanför krig. 32 Den 15 maj 1943 fattade EKKI:s presidium beslutet att upplösa Komintern, sominternationellt centrum för världens kommunistpartier. Till de nationella sektionerna motiveradesbeslutet med att Kominterns organisationsformer blivit »allt mer otidsenlig, ja, t o m ett hinderför de nationella arbetarpartiernas fortsatta stärkande«. EKKI skrev att utvecklingen inomarbetarrörelsen och det internationella läget »krävde större rörlighet av KommunistiskaInternationalens sektioner« och på grund av det beslutades att »upplösa Kommunistiska30 Ibid., sid. 33.31 Ibid., sid. 41-46.32 Ibid., sid. 154-163. 15
  • 15. Internationalen som ledande centrum för den internationella arbetarrörelsen och befriaKommunistiska Internationalens sektioner från de förpliktelser som framgår av KommunistiskaInternationalens stadgar och kongressbeslut«.33 Det var denna anledning till beslutet somförmedlades till de kommunistiska partierna. Det svenska kommunistpartiet, som genom sin politbyrå godkänt upplösandet av Komintern,hade sedan en tid planerat att hålla en rikskonferens i juni 1943. Där skulle bland annatförhållandet till socialdemokratin och enhetstaktiken diskuteras. I och med att SKP nu var attbetrakta som ett självständigt, nationellt parti ställdes programfrågan på dagordningen varförkonferensen även fick det till sin uppgift. Efter en del diskussioner mellan partiets arbetsutskottoch dess programkommission, lades ett »Förslag till grundval för diskussion om program för ettmarxistiskt enhetsparti« fram inför konferensen.34 Grunden till detta programförslag var detsocialdemokratiska partiprogrammet från 1920, varför det kommunistiska partiet tog till sig endel socialdemokratiskt tankegods med rötter hos bland annat Karl Kautsky och det tyskaErfurtprogrammet.35 Att just det socialdemokratiska programmet antogs som grundval för vidare diskussion varflera. Dels handlade det om att det gällande Komintern-programmet från 1928 inte längre ansågsstämma överens med de förutsättningar som var rådande i Sverige för stunden. Dels var det enmarkering gentemot de socialdemokratiska arbetarna att kommunisterna menade allvar med sinaenhetssträvanden och att målet var ett enhetsparti på marxistisk grund. Slutligen ska det uppfattassom en markering gentemot de högertendenser partiet uppfattade i den socialdemokratiskaprogramdiskussionen och en markering om vilka som stod upp till försvar av arbetarrörelsensmarxistiska tradition. Konferensen godkände förslaget och en programkommission gavs iuppdrag att lägga fram ett programförslag inför partikongressen 1944.3633 Citerad i Claudín, Fernando (1979) Krisen i den kommunistiska rörelsen. Från Komintern till Kominform del 1. Lund., sid.59ff.34 Schmidt, Werner (2002) Antikommunism och kommunism under det korta nittonhundratalet. Lund, sid. 271f.35 Hermansson (1984), sid. 4536 Hermansson (1984) sid. 45f. 16
  • 16. Undersökning1961-1970Under 60-talet höll Vänsterpartiet Kommunisterna fyra kongresser; ’61, ’64, ’67 och ’69. 60-talets kongresser kom att bli enormt viktiga för partiets framtida utveckling. Viddecenniets inledning gällde fortfarande det partiprogram som antagits 1953 och insikten om attdet behövdes en programmatisk förnyelse vad bred i partiet. Programkommissionen ansåg sigdock inte redo att lägga fram ett förslag på ett helt nytt partiprogram, varför den istället lade framen programförklaring och en uppmaning att låta programarbetet fortsätta. Även om den mestaforskningen är överens om att det i sig inte bidrog till någon större förändring, utgjorde det ettstartskott för den förändringsprocess som kom igång på allvar några år senare. 1964 valdes Carl-Henrik (CH) Hermansson, som på många sätt kommit att symboliseraförändringsarbetet, till partiordförande. Det var dock inte förrän på kongressen 1967 dennaprocess på allvarit börjat ta konkreta uttryck. I de diskussioner som varit kring framtagandet avdet nya partiprogrammet, hade ett antal politiska tendenser utkristalliserats. Väl på kongressenantogs ett nytt partiprogram och bytte namn till Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK). Efterkongressen bröt en minoritet grupperad kring lojaliteten med det kinesiska kommunistpartiet, urVPK och bildade Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML). Dessa antog somprogram en reservation till förslaget till nytt partiprogram ett antal ledamöter iprogramkommissionen lagt fram till kongressen. Mot slutet av 60-talet trappades den amerikanska krigföringen upp i Indokina, vilket gjordeett tydligt avtryck på partiets internationella solidaritetsarbete under en lång tid framöver. Ävenden radikaliseringsvåg som vällde fram över stora delar av Europa, och vars tydligaste uttryck iSverige var bland annat Kårhusockupationen i Stockholm 1968 och gruvarbetarstrejken 1969,gjorde intryck på partiet.Till kongresserna ’61 och ’64 presenterade aldrig centralkommittén verksamhetsberättelserna iskriftlig form, som kommit att bli kutym därefter. Istället lästes verksamhetsberättelsen upp avpartiordförande Hilding Hagberg som inledningsanförandet till diskussionen om partietshuvuduppgifter. Det innebär att det är svårt att få fram mer exakt kring hur partietsinternationella förbindelser såg ut. Hösten 1960 deltog partiet vid en stor konferens i Moskva, där så gott som världens samtligakommunist- och arbetarpartier deltog. Knut Olsson, ledamot i partiets centralkommitté, sade isitt inledningsanförande till diskussionen om konferensen och om anslutning till den deklaration 17
  • 17. som antagits att på konferensen ”fanns representanter för de kommunistiska partierna i helavärlden, från alla socialistiska länder, från de kapitalistiska länderna, från länder som nyligen blivitfria från kolonialförtrycker, från länder som alltjämt kämpar för sin frigörelse, och där dekommunistiska partierna tvingas verka i djupaste illegalitet”.37 Vid kongressen antogs en deklaration, som Olsson beskriver som ”ett marxist-leninistisktprogram för den kommunistiska rörelsen i hela världen”38 och som ”kommer att ha grundläggandebetydelse också för vårt partis ideologiska arbete och dagliga, praktiska verksamhet”39. PartietsCK hade i praktiken redan anslutit sig till denna deklaration, men ville ändå låta partiets högstabeslutande organ ta ställning till det och det ställde sig, som väntat, positiva till en anslutning. I diskussionen kring Moskvakonferensen och –deklarationen finns en dubbelhet, som ärtalande för partiets självuppfattning kring de internationella förbindelserna. Å ena sidan sågpartiet sig, vilket citaten från Olsson ovan visar, som en självklar del av den kommunistiskavärldsrörelsen och ser inga problem med att anta vad som uppfattas som gemensamma programför denna. Å andra sidan ansågs det viktigt att betona att partiet är ett självständigt, nationelltparti som fattar sina egna beslut. Hilding Hagberg säger i sitt inledningsanförande att ”Sverigeskommunistiska parti är ett svenskt parti, som i hela sitt handlande känner sig ansvarigt för hela densvenska arbetarklassen” och att socialismen i Sverige bara kan ”bli resultatet av den svenskaarbetarklassens medvetna strävanden”.40 Även Knut Olsson betonar partiets självständighet ochsäger bland annat att konferensen fastslog att alla ”partier är oavhängiga och jämställda ochansvariga inför arbetarklassen och de arbetande i sitt eget land” och att det inte finns något ”partisom står över de andra”, men samtidigt att ”alla kommunister ser i Sovjetunionenskommunistiska parti den kommunistiska världsrörelsens förtrupp.”41 Genom den fullständiga uppslutningen bakom Moskvakonferensens deklaration visade detsvenska partiet för övriga kommunistiska partier, den internationella arenan, att det är en del avden rörelsen och vill maximera både sina kontakter med dem och sitt inflytande där. Samtidigt villdet visa aktörerna på den inhemska arenan, både andra partier och kanske främst arbetarväljarna,att det är ett svenskt parti och inte knutet vare sig till någon international eller till Sovjetunionen.37 Inledningar och beslut vid Sveriges kommunistiska partis 19:e kongress (1961). Stockholm, sid. 3538 Ibid., sid. 36.39 Ibid., sid. 33.40 Ibid., sid. 22.41 Ibid., sid. 46 18
  • 18. Inför partikongressen 1964 hade konflikten mellan de kinesiska och sovjetiskakommunistpartierna tagit sig på allvar, vilket Hilding Hagberg kände sig manad att kommentera isitt anförande kring verksamhetsberättelsen och partiets huvuduppgifter. Det verkar, säger han,som ”att Kinas internationella intressen ställes före världsfredens intressen, före hela detsocialistiska världslägrets intressen. Det är väl därför de broderpartier som halvhjärtat biträder sekinesiska förslagen till ny generallinje för den kommunistiska världsrörelsen är så lätträknade.”42För honom ter sig den fullständiga uppslutningen bakom det sovjetiska partiet för självklar ochkonstaterar att ”inte en enda av partiets 650 grundorganisationer, inte en kommun- ellerdistriktsledning och inte en enda medlem av CK och KK uttryckt någon förståelse för dekinesiska propåerna. Motsatta uttryck har istället varit många fler.”43 Även här uppvisar Hagberg denna dubbelhet mellan å ena sidan fullständig uppslutningbakom Sovjetunionen och dess kommunistiska parti och en strävan att tydligt markera oberoendeoch själständighet. i överenskommelser med andra partier om samverkan nationellt eller internationellt endast kände sig bundet av beslut som det själv biträtt samt att sådan samverkan förutsätter partiernas likaberättigande och oavhängighet och inte får innebära att något parti framställs som ledande och andra partier som ledda. Samarbetet måste bygga på ömsesidigt förtroende och ömsesidiga intressen.44Från partikongressen 1967 finns skriftlig verksamhetsberättelse, där det rapporteras hur deinternationella förbindelserna sett ut. Verksamhetsberättelsen beskriver kontakten ”medarbetarrörelsen i andra länder” som ”ganska livlig”. Den har bland annat haft formen avrepresentation på partikongresser i Jugoslavien, Sovjetunionen, Bulgarien och Ungern samtstudiedelegationer till Sovjetunionen, Östtyskland, Jugoslavien, Ungern, Bulgarien ochRumänien.45 Då det inte finns motsvarande uppgifter från föregående kongressperioder går detinte att säga något om tendensen, men i materialet går det ändå att se en viss förändring. Iställetför att, som tidigare, bjuda in samtliga kommunistiska partier har inför 1967 års kongressinbjudningarna begränsats ”till de kommunistiska och vänsterpartierna i de nordiska länderna,samt Vietnams arbetarparti i Nordvietnam och Vietnams revolutionära folkparti i Sydvietnam, desenare som en symbol för den samlade socialistiska världsrörelsen och kampen motimperialismen.”4642 Hagberg, Hilding (1963) Verksamhet och uppgifter. Stockholm, sid. 5f.43 Ibid., sid. 644 Ibid., sid. 2645 Partistyrelsens verksamhetsberättelse (1967) sid. 52.46 Samling vänster i svensk politik (1967) sid. 3. 19
  • 19. Att detta är fråga om en medveten förändring i synen på de internationella relationerna, visarsig även i partistyrelsens inledningar på kongressen. Det förslag till nytt partiprogram kongressenhade att ta ställning, innehöll bland annat skrivningar där en viss kritik mot företeelser i desocialistiska länderna lyfts fram. Lars Herlitz, partistyrelsens föredragande i programfrågan,motiverade dessa skrivningar med två huvudskäl: Dels därför att vårt parti företräder socialismens historiska erfarenheter. Dels därför att vårt partis tidigare uttalanden och redovisade ståndpunkter i dessa frågor inte varit fullt tillfredsställande.47Partiordförande CH Hermansson är ännu tydligare, och ser förändringen som en brytning medtidigare men ser det samtidigt som en konsekvens av att ”relationerna mellan de olikakommunistiska partierna har nu förändrats till det bättre”, att ”systemet med ledande partier”frångåtts och att alla kommunistiska partier nu anses likvärdiga. Frågan om internationell solidaritet fattades under en tid såsom väsentligen en fråga om solidaritet mellan de kommunistiska partierna och de socialistiska staterna. Man skulle försvara vad som hände i dessa stater oavsett om man i själ och hjärta var kritisk. En sådan ’dubbel bokföring’ var naturligtvis i längden omöjlig. Finns skäl för kritiska åsikter ska de också anföras. Den socialistiska internationalismen försvagas inte därför att den förenas med en fri och öppen diskussion. Tvärtom blir den stark endast om den bygger på ärlighet och frimodighet.48Den nya synen är inte bara frågan om deklarationer på kongresser, utan det går även att se att dengjort avtryck på den faktiska verksamheten. På ett möte med partistyrelsens arbetsutskott den20/4 1964 behandlades en inbjudan att delta på en internationell konferens med kommunistiskapartier. AU valde att avböja inbjudan, med motiveringen att ställningstagandet ”till de principiellafrågor som länge diskuterats måste tillkomma varje lands kommunistiska parti och vi kan inteinse att enighet i dessa frågor ernås snabbare eller lättare genom en sådan konferens” ochhänvisade samtidigt till beslut fattade av föregående partikongress.49 Det är tydligt här att partiet valt att inte prioritera maximering av inflytande och kontakt påden internationella arenan, men det är svårare att tydligt säga vad som istället prioriterats. Genomatt, med Hermanssons terminologi, göra upp med den ”dubbla bokföringens politik” uttrycks ensträvan från partiet att bli tydligare inför aktörerna på den inhemska arenan. Samtidigt bör dettases i ljuset av förändringar i partiets programmatiska grund och ser det som en fråga om strävanefter programgenomförande, snarare än ett strategiskt förhållningssätt inför aktörerna på deninhemska arenan. I Hermanssons inledningsanförande kan finnas vissa signaler mot den internaarenan, där bland annat han försäkrar om att den ”socialistiska internationalismen” stärks snarareän försvagas om den även inkluderar möjligheten att kritisera och ifrågasätta förhållanden som47 Samling vänster i svensk politik (1967) sid. 21.48 Ibid., sid. 13.49 Partistyrelsens verksamhetsberättelse (1967) sid. 53. 20
  • 20. inte stämmer överens med partiets uppfattning. Detta kan ses som ett försök frånpartiordförandens sida att förekomma kritik om att partiledningen vill isolera partiet frånbroderpartierna.Till kongressen 1969 hade inbjudan att delta ”gått ut till alla vänliga partier”50 ochverksamhetsberättelsen deklarerar att partiets ”förbindelser med kommunistiska partier ochprogressiva rörelser i olika delar av världen har under kongressperioden varit livliga.”51 Partiethade varit representerat på partikongresser i Östtyskland, Rumänien och Jugoslavien, det hadeolika typer av överläggningar med partier och rörelser från Jugoslavien, Ungern, Bulgarien,Östtyskland, Sovjetunionen och Nordkorea och studiedelegationer sändes till Tjeckoslovakien,Nordkorea, Östtyskland och Rumänien. Utöver detta deltog partiet i en rad konferenser,seminarier och liknande med bland annat deltagande från de statsbärande partierna.52 Parallellt med detta ganska aktiva deltagande och verksamhetsberättelsens deklaration omlivlighet i de internationella relationerna, märks det i materialet att det skett förändringar i synenpå de internationella förbindelserna inte minst till följd av internationella händelser. Lars Wernersäger i sitt öppningsanförande att ”det internationella skeendet blivit mer komplicerat än tidigareäven mellan kommunistiska och socialistiska partier.”53 Även partiordförande CH Hermanssonberör detta i sitt inledningsanförande om partiets verksamhet, när han säger att ”utvecklingen avde internationella förhållandena har gjort [solidariteten med andra kommunistpartiers] konkretauttrycksformer mer komplicerade. Inte endast olika uppfattningar såväl om den inreutvecklingsprocessen i de socialistiska länderna som om den internationella politiken harframträtt, utan också skarpa motsättningar.”54 Den händelse under denna kongressperiod som, förmodligen, påverkat mest varWarszawapaktens intåg i Prag för att slå ned den ”socialism med mänskligt ansikte” det tjeckiskakommunistpartiet infört. När partiets ledning nåtts av beskedet om intåget, antog detverkställande utskottet ett uttalande som senare även bekräftades av partistyrelsen. Vänsterpartiet kommunisterna, som är anhängare av varje folks rätt att bestämma sin egen utveckling fördömer warszawapaktländernas militära våld mot Tjeckoslovakien. Att, som skett, med vapenmakt socialistiska länder emellan söka ändra en politik som rönt det tjeckoslovakiska folkets uppenbara stöd är ett brott mot socialismens principer. Redan de redovisade motiven för övervåldet, nämligen att den sittande50 Makten åt folket (1969) sid. 2.51 Partistyrelsens verksamhetsberättelse (1969) sid. 13.52 Ibid., sid. 13f.53 Makten åt folket (1969) sid. 5.54 Ibid., sid. 53. 21
  • 21. regeringen skulle vara olaglig och att paktstaternas säkerhet skulle vara hotad genom den öppnare inriktningen i den politiska utvecklingen i Tjeckoslovakien, är kränkande. Vänsterpartiet kommunisterna kräver att alla utländska trupper omedelbart och villkorslöst dras tillbaka från Tjeckoslovakiens territorium. Vi uppmanar alla kommunister och socialister att stödja de tjeckoslovakiska kommunisterna och det tjeckoslovakiska folkets kamp. […] Vi uppmanar alla kommunister och socialister att stödja de tjeckoslovakiska kommunisterna och det tjeckoslovakiska folkets kamp.55Detta var första gången VPK så hårt och så tydligt tog avstånd från något som skett i desocialistiska länderna, eller som socialistiska partier stått ansvariga för. Men det ligger i linje meddet CH Hermansson deklarerade vid kongressen innan, det vill säga att den dubbla bokföringenspolitik är över. Om VPK vill ha trovärdighet i frågor kring demokrati och nationellt oberoende,går det inte att bedöma företeelser med olika måttstockar beroende på vilka som är aktörer. På såvis blir detta uttalande både ett sätt att vända sig till aktörerna på den inhemska arenan, samtidigtsom partiet handlar i enlighet med sitt program och strävar efter programgenomförande. Med anledning av den konferens med kommunist- och arbetarpartier som hölls i Moskvasommaren 1969, antog partistyrelsen ett uttalande där två huvudskäl till partiets internationellaförbindelser lyfts fram. Dels så att ”en samling av alla anti-imperialistiska krafter vara entvingande nödvändighet för att utveckla och effektivisera kampen mot imperialismen” och delsatt ett deltagande i konferensen stämmer överens med ”partiets allmänna linje att på alla sätt sökabidra till utveckling och effektivisering av den antiimperialistiska kampen.”56 Partiets egen syn påsitt internationella deltagande grundar sig med andra ord i att det menar sig kunna bidra på ettinternationellt plan till att genomföra sitt program.1971-198070-talet präglades av Vietnamkrig och vänstervåg. VPK tvingades inte bara förhålla sig till deövriga partierna i riksdagen, utan även till en flora av partier och partibyggande organisationer tillvänster om dem. Materialet gör delvis skilda intryck av förbindelserna med de statsbärande partierna underperioden före partikongressen 1972. Partiets fanns representerat på partikongresser i Ungern,Sovjetunionen, Bulgarien, Tjeckoslovakien, Polen och Österrike. Studiedelegationer sändes tillRumänien, Östtyskland, Ungern, Sovjetunionen, Korea, Tjeckoslovakien, Bulgarien, Polen och55 Partistyrelsens verksamhetsberättelse (1969) sid. 45.56 Ibid., sid. 46f. 22
  • 22. Jugoslavien och deltog vid en rad seminarier, symposier, konferenser och liknande meddeltagande från bland annat de statsbärande kommunistpartierna.57 ”En ökad samverkan mellan arbetarrörelsens fackliga och politiska organisationer i olikaländer betraktar vi som en trängande nödvändighet,” säger CH Hermansson i ettinledningsanförande till kongressen. ”Mot kapitalets international, mot de stora internationellatrusterna måste ställas arbetarklassens internationella solidaritet och samverkan.”58 Iverksamhetsberättelsen skriver partistyrelsen att partiet ”har deltagit i konferenser för attsamordna aktioner och för att diskutera aktuella ideologiska och politiska problem en radstudieresor har organiserats för att studera det socialistiska uppbyggnadsarbetet”59 Den troligaste tolkningen är att partiet uppfattade det som att förutsättningen för att kunnagenomföra sitt program om demokrati, nationellt oberoende och socialism förutsatte att detupprätthöll sina internationella förbindelser.Under kongressperioden som föregick partiets kongress 1975, hade VPK endast gästatkongresser i Rumänien och Jugoslavien av de statsbärande partierna. Trots detta skriverpartistyrelsen i verksamhetsberättelsen att de internationella förbindelserna ”har ökat under dengångna kongressperioden”, vilket bland annat visar sig i den relativt stora mängdstudiedelegationer partiet sänt till Kuba, Östtyskland två gånger, Sovjetunionen tre gånger, Polentvå gånger, Tjeckoslovakien, Ungern samt Bulgarien. Verksamhetsberättelsen visar ävendeltagande vid en mängt konferenser, seminarier och andra typer av partiöverläggningar iblandannat Kuba, Vietnam och Ungern.60 Även denna kongressperiod är det maximering av programgenomförande som är denstrategiska målsättning partiet prioriterat, vilket här är tydligare än förra perioden. CHHermansson slår fast i sitt inledningsanförande om verksamhetsberättelsen och partietshuvuduppgifter att lösningen på ”avgörande uppgifter för det svenska kommunistiska partietkräver med nödvändighet samverkan med rörelser och partier i andra länder”.61 Dennaargumentation, att det i första hand handlar om programgenomförande, blir ännu tydligare iUrban Karlssons, partistyrelsen, inledningsanförande till diskussionen kring ett kongressuttalandeom ”proletär internationalism”.57 Partistyrelsens verksamhetsberättelse (1972) sid. 54f.58 VPK kongress : Vänsterpartiet kommunisternas 23:e kongress 26-29 oktober 1972 (1973) sid. 28.59 Partistyrelsens verksamhetsberättelse (1972) sid. 52.60 Partistyrelsens verksamhetsberättelse (1975) sid. 58ff.61 VPK kongress 75 (1975) sid. 51. 23
  • 23. De samtidigt pågående förberedelserna för att ordna en konferens mellan de kommunistiska partierna i Europa har detta vidare och djupare syfte. Det handlar givetvis om att förstärka och fördjupa fred, säkerhet och samarbete i Europa – men att göra det på ett sådant sätt att samtidigt största möjliga bidrag ges åt en förstärkt och fördjupad antiimperialistisk kamp.62Man kan även i Karlssons argumentation se tendenser mot att se förbindelser med partierna isåväl de socialistiska som andra kapitalistiska länder, som ett sätt att stärka VPK:s förmåga attagera nationellt, på den inhemska arenan. Bland annat säger han att de erfarenheter som gjorts nukan ge ”ett rikare erfarenhetsutbyte och skapas ett fullödigare underlag för ställningstagandensåväl internationellt som nationellt än tidigare.”63 När den sovjetiska författaren Alexandr Solsjenitsyn utvisades, var partiets negativa reaktiontydlig. Partiets riksdagsgrupp avvisade förvisso, med stöd från partistyrelsen, ett förslag om enfempartimotion i frågan med motiveringen att när partier ”som inte haft någon kritik mot IB-affären nu protesterar mot behandlingen av Solsjenitsyn är avsikterna andra än att försvara dedemokratiska fri- och rättigheterna” och såg det som ett antisovjetiskt och antisocialistisktförslag.64 Men samtidigt är partiets syn på tilltaget tydligt fördömande. När myndigheterna i ett socialistiskt land handlar på ett sätt som innebär inskränkningar i yttrande- och tryckfriheten – som i fallet Alexander Solsjenitsyn – står detta i strid med vårt partis uppfattning av demokratin. Reaktionära åsikter ska bekämpas i fri och öppen debatt, inte med censur och polisingripanden. Det socialistiska uppbyggnadsarbetet kräver åsikts- och organisationsfrihet.65Grunden för VPK:s kritik är att det står i strid med partiets eget program, vilket stärkertolkningen att programgenomförande är det viktigaste i deras relation till de statsbärandepartierna.Inför partikongressen 1978 hade den interna oppositionen mot den nya, mer kritiska hållningen iinternationella frågor resulterat i en splittring av partiet. Under 1977 hade en Moskvatrogengruppering kring partiorganet Norrskensflamman och den tidigare partiordföranden HildingHagberg brutit sig ur partiet, och konstituerat ett nytt parti med namnet ArbetarpartietKommunisterna. Konsekvenserna av utbrytningen för förbindelserna med de statsbärande partierna liggerutanför ramen för denna studie, men partistyrelsens verksamhetsberättelse visar tydligt att, somden själv säger, ”har varit mer omfattande än någonsin tidigare”66 eller i alla fall mer omfattandeän på väldigt länge. Partikongresser besöktes i Ungern, Polen, Kuba, Sovjetunionen, Bulgarien,62 VPK kongress 75 (1975) sid. 99.63 Ibid., sid. 101.64 Partistyrelsens verksamhetsberättelse (1975) sid. 35.65 Ibid., sid. 3566 Partistyrelsens verksamhetsberättelse (1978) sid. 32. 24
  • 24. Tjeckoslovakien, Östtyskland och Vietnam, skickade studiedelegationer till Sovjetunionen fyragånger, DDR fem gånger, Rumänien, Polen två gånger, Kuba samt Ungern två gånger och deltogi olika typer av partiöverläggningar med de statsbärande partierna i Jugoslavien, Ungern vid tretillfällen, Östtyskland, Polen vid två tillfällen samt i Rumänien. Dessutom deltog partiet vid en radkonferenser, seminarier och så vidare.67 I denna verksamhetsberättelse finns det en vidd glidning mot att inte bara se deinternationella förbindelserna som ett sätt att maximera programgenomförandet, utan även attstärka partiets möjligheter att agera på den inhemska arenan. Bland annat har ”studieresor harorganiserats för att studera problem och lösningar förbundna med det socialistiskauppbyggnadsarbetet. Inte minst har sådana frågor studerats som har anknytning till vårt eget landsom energipolitiken, utbildningsfrågor etc.”68 Det sker dock ingen fullständig brytning med den tidigare synen, att de internationellaförbindelserna är ett sätt att genomföra partiets program. Inför kongressen hade föreslagits attpartiet skulle anta ett demokratimanifest, där partiets grundläggande syn i demokratifrågor avolika slag skulle fastslås. Partistyrelsens förslag var att manifestet skulle behandlas vidare tillkommande kongress, för att förankras och utvecklas. I sitt inledande anförande till diskussionenkring manifestet sade partistyrelsens Jörn Svensson bland annat att partiet inte får ”rygga tillbakaför att kritisera eller för att analysera sådana förhållanden som är för oss obehagliga, även om detgör oss ont därför att vi måste konstatera att länder eller partier vi sympatiserar med har dessabrister eller gör det nödvändigt för oss att framföra kritik”691981-1990Under åren kring skiftet mellan 70- och 80-tal låg de internationella förbindelserna på ungefärsamma nivå som tidigare. Under kongressperioden fram till kongressen 1981 hade VPKrepresentation på partikongresser i Jugoslavien, Rumänien, Polen, Ungern, Korea, Kuba,Sovjetunionen och Österrike. Partiet hade olika typer av överläggningar med de styrandepartierna i Rumänien vid fyra tillfällen, Östtyskland vid två tillfällen, Ungern vid tre tillfällen,Sovjetunionen, Polen, Bulgarien, Vietnam och Jugoslavien och studiedelegationer skickades blandannat till Sovjetunionen, Polen, Jugoslavien och Östtyskland.7067 Ibid., sid. 32f.68 Ibid., sid. 32.69 VPK kongress 1978 (1978) sid. 100.70 Partistyrelsens verksamhetsberättelse (1981) sid. 53f. 25
  • 25. I sitt anförande kring verksamhetsberättelsen förklarar partiordförande Lars Werner sin, ochpartiets, dyn på den proletära internationalismen, det vill säga på de internationellaförbindelserna. Den proletära internationalismen innebär att vi söker ge aktivt stöd, visa solidaritet i handling med våra klassbröder i andra länder. Den innebär samtidigt absolut respekt för varje lands självbestämmande och suveränitet att bestämma sin politik, sin taktik och strategi, utan någon inblandning.71Betonandet av partiets oberoende från utländska partier återkommer. Bland annat skriverpartistyrelsen i sin verksamhetsberättelse att: Partiets internationella kontakter baseras på principer som bekräftades av senaste partikongressen och också fastslogs i europeiska kommunistpartiernas konferens i Berlin – självständighet och icke-inblandning i inre partiangelägenheter. Solidariteten förutsätter självständighet. Partiet redovisar öppet sin syn på internationella problem och framför öppet kritiska synpunkter.72När en våg av strejker drabbade det socialistiska Polen och fackföreningsrörelsen Solidaritet påallvar blev en politisk kraft att räkna med, intog VPK en försiktigt positiv hållning inför en möjligutveckling mot en mer demokratisk socialism. I ett första uttalande, från sensommaren 1980, slårpartistyrelsen fast att ”Vänsterpartiet kommunisterna tar fasta på uttalanden från PolensFörenade Arbetarparti att inga våldsmetoder skall användas mot de strejkande. Pågåendeförhandlingar med de strejkande måste fullföljas och resultera i en utveckling av demokratin ochsocialismen.”73 I ett senare uttalande, från vintern samma år, fortsätter partistyrelsen sinprogrammatiska betoning och uttalar partiets ”solidaritet med alla de krafter – inom PolensFörenade Arbetarparti, inom fackföreningen Solidaritet och andra massorganisationer somsträvar efter att fullfölja det inledda reformprogrammet”, men lyfter även fram Polens och depolska aktörernas självständighet och oberoende när den ”fördömer alla påtryckningar mot Polenoch yttre inblandning i landets inre angelägenheter”.74Under kongressperioden fram till kongressen 1985 hade partiet bara haft representation påpartikongresser i Vietnam och Jugoslavien.75 Att partiet inte varit representerat vid fler kongresservar förmodligen ett resultat av händelserna i Östeuropa under 80-talets början. Det finnsexempelvis beslut från partistyrelsen att avböja en inbjudan från det polska partiet att delta vidderas kongress.76 Å andra sidan hade partiet skickat studiedelegationer, deltagit i olika typer av71 VPK kongress 1981 (1981) sid. 3772 Partistyrelsens verksamhetsberättelse (1981) sid. 5273 Ibid., sid. 109.74 Ibid., sid. 109.75 Partistyrelsens verksamhetsberättelse (1985) sid. 25.76 Vänstern visar vägen: kongressboken (1985) sid. 6. 26
  • 26. partiöverläggningar och så vidare i Ungern, Kina vid två tillfällen, Sovjet vid fem tillfällen, Korea,Östtyskland vid två tillfällen, Kuba och Bulgarien.77 Att kontakterna återupptagits med detkinesiska kommunistpartiet är värt att nämna. Lars Werner kallar det för ”stor händelse i vårainternationella förbindelser”.78 Redan i kongressens öppningsanförande satte partistyrelsens Kenneth Kvist tonen, när handeklarerade att ”om regeringar, partier och rörelser som säger sig verka för socialismen intebefriar sig från sammanblandningen med överhetssamhälle och byråkratisk kommandotradition,om de inte fullt respekterar alla folks demokratiska och nationella rättigheter kan de hämma ochomintetgöra den rika och enastående möjlighet socialismen bär på.”79 Partiordföranden LarsWerner sade i sitt anförande kring verksamhetsberättelsen och partiets huvuduppgifter att”Sovjetunionen har gjort sig skyldig till väpnad intervention i Afghanistan. Vår ståndpunkt är,och måste vara, att varje land och folk måste få bestämma sin framtid.”80 Vidare sade han attpartiet hade en skyldighet att klargöra sina ställningstaganden vad gäller demokratiska fri- ochrättigheter även i de socialistiska länderna och att de skyldigheterna ”gäller både gentemot densvenska arbetarklassen och internationellt, gentemot andra partier och rörelser i denvärldsomspännande kampen för socialismen”.81 Inte bara vikten av länders och partiets suveränitet över sina egna beslut betonades, utan ävenatt de internationella förbindelserna ansågs vara ett sätt att genomföra partiets program. Iverksamhetsberättelsen skriver partistyrelsen exempelvis att avsikten ”med våra kontakter är helatiden att befrämja avspänning, nedrustning och fred, nationell och social befrielse, demokrati ochsocialism”.82 I en motion till kongressen reser VPK-föreningen i Lund kravet att partiet helt skaavbryta sina kontakter med partier och länder som på olika sätt kränker demokratiska fri- ochrättigheter. Partistyrelsen föreslår kongressen att avslå motionen, med motiveringen att de menaratt partiet genom att upprätthålla kontakter även med dessa partier och länder kan ge ”stöd fördemokratiseringen och underlättar från vår sida även en verkningsfull kritik av olikamissförhållanden”.8377 Ibid., sid. 2578 Ibid., sid. 4279 Ibid., sid. 6.80 Ibid., sid. 40.81 Ibid., sid. 41.82 Ibid., sid. 18783 Vänstern visar vägen: kongressboken (1985) sid. 193 27
  • 27. Kongresserna mot slutet av 90-talet präglades av en distans till de socialistiska länderna och destatsbärande broderpartierna. I verksamhetsberättelsen som lades fram till kongressen 1987förekommer ingen detaljerad redogörelse för vilka internationella förbindelserna underkongressperioden. Värt att notera är dock partistyrelsebeslutet från sommaren 1986 att inte skickanågon representant till det polska kommunistpartiets kongress.84 I övrigt präglades de internationella diskussionerna på kongressen av en viss entusiasm införvad som uppfattades vara en demokratisering i Sovjetunionen och övriga Östeuropa. LarsWerner sade att partiet ”välkomnar den socialistiska förnyelsen i Sovjetunionen”.85 PartistyrelsensBertil Måbrink menade att partiet ”förutsätter också att förändringarna i Sovjetunionen kommeratt innebära att de sovjetiska trupperna lämnar Afghanistan”.86Kongressen 1990 blev till stor del en uppgörelse med partiets historia och inte minstförbindelserna med de statsbärande socialist- och kommunistpartierna. Under kongressperiodendeltog partiet inte på någon av de statsbärande partiernas kongresser. Däremot skickadesstudiedelegationer till Kina, Ungern och Sovjetunionen för att studera perestrojka och desskonsekvenser. Partistyrelsen antog bland annat uttalanden där den fördömde arresteringar ochförföljelser och händelserna på Himmelska Fridens torg i Peking.87 Lars Werner konstaterar i ett anförande att det inte längre ”finns något socialistiskt block ellernågot socialistiskt läger”88, men samtidigt att partiets ”strategi för socialism borde förutsätta eninternationell koordinering – det är inte med dagens internationella utveckling möjligt medsocialism i ett land”.89 Han berör också hur han menar att partiet förhållit sig till socialistiskapartier och länder historiskt: I övrigt har vårt förhållningssätt varit att framföra kritik i samband med handlingar som vi har ogillat och som vi hållit ett parti eller en stat ansvarig för, eller att helt enkelt upphöra att tills vidare ha kontakter med dem, såsom faller varit under långa tider med det polska, det tjeckoslovakiska och det kinesiska partiet. Förvisso kan man diskutera om vi under årens lopp alltid varit konsekventa i vårt förhållningssätt. Jag tror att vi alltid kommer att få ha en sådan diskussion. Inte minst inom den närmsta tiden då det gäller att bygga upp förbindelser med ombildade eller helt nya partier och rörelser, och det gäller inte bara i Östeuropa utan också i Västeuropa. […]84 Partistyrelsens verksamhetsberättelse (1987) sid. 6.85 VPK:s 28:e kongress 1987 (1987) sid. 4186 Ibid., sid. 30587 Partistyrelsens verksamhetsberättelse (1990) sid. 17f.88 Kongressbok (1991) sid. 3689 Kongressbok (1991) sid. 41 28
  • 28. Våra kontakter med de kommunistiska partierna i dessa länder har sitt ursprung i tiden långt före stagnationsperioden. Och de fortsatte under stagnationsperioden. De var dock av varierande art. Med det ungerska partiet var de goda. Med SUKP och SED var de tidvis hyggliga. Kontakterna med det rumänska partiet byggde på samsyn i fråga om självständigheten gentemot Sovjetunionen. Med först Tjeckoslovakien och sedan Polen var de direkt usla. Bara för att nämna några. 90I en motion till kongressen föreslogs en grundlig utvärdering av partiets internationella relationer.Partistyrelsens Marie Söderqvist meddelade att den var ”överens med motionärerna om att detbehövs en grundlig utvärdering av partiets internationella förbindelser och föreslår att den nyapartistyrelsen får i uppdrag att tillsätta en kommitté som snarast utarbetar en sådan”.91 LarsWerner gav dock förutsättningarna för ett sådant arbete i sitt anförande: Vi har inte några broderpartier, vi har inte några speciella förbindelser med något särskilt parti, vi har inte några särskilda historiska band till andra partier – kominterntraditionen är död och begraven. Vad vi har och vill ha är kontakter med partier och rörelser i andra länder som delar vårt engagemang i någon eller några frågor med internationell räckvidd, såsom till exempel kampen mot det transnationella kapitalet, nedrustningssträvandena, miljöpolitiken, antirasism eller kamp för nationellt oberoende. Däribland naturligtvis partier med en socialistisk målsättning, men inte enbart sådana.9290 Ibid., sid. 49-5191 Ibid., sid. 13792 Ibid., sid. 50. 29
  • 29. AvslutningSyftet med denna studie har varit att försöka ge en översiktlig bild av hur Vänsterpartietkommunisternas förbindelser med de statsbärande partierna i främst Sovjetunionen och det fornaÖsteuropa, samt vilka strategiska överväganden som legat till grund för dessa förbindelser. Defrågeställningar studien utgått från är:Hur såg Vänsterpartiet Kommunisternas förbindelser med statsbärande kommunistiska och socialistiska partierut under perioden 1961-1990?Vilka strategiska målsättningar har prioriterats för Vänsterpartiet Kommunisternas förbindelser till destatsbärande kommunistiska och socialistiska partierna under perioden 1961 till 1990?För att kunna besvara den andra frågeställningen har Gunnar Sjöbloms teori om partistrategier iflerpartisystem, med vissa modifieringar för att på ett bättre sätt passa denna studies syfte.VPK har haft förbindelser av olika typ med statsbärande partier under hela den studerandeperioden. De har dock varierat i intensitet och i viss mån vilka länder partiet verkar ha haftförbindelser med. I Bilaga 1 finns verksamhetsberättelsernas redovisning av de internationellaförbindelserna sammanställda i tabellform. Då det inte finns tillgängliga redovisningar av deinternationella förbindelserna från de två första kongresserna under den studerade perioden, 1961och 1964, går det inte att göra några jämförelser och säga något om förbindelserna ökat ellerminskat under 60-talet. Under den andra halvan av 60-talet och in på början av 70-talet liggerförbindelserna på en ganska konstant nivå, där partiet besöker ungefär en handfullpartikongresser, skickar lika många studiedelegationer och deltar vid övriga former avpartisammankomster. Redan under början av 70-talet ökat antalet studiedelegationer tillsocialistiska länder, en ökning som kommer att vara under hela 70-talet. Mest anmärkningsvärt är den massiva ökningen av besök på statsbärande partiers kongressersom sker under den andra halvan av 70-talet och som landar på en nivå som håller sig in på 80-talet. Utifrån det studerade materialet är det svårt att förklara denna plötsligt ganska stora ökning ifrämst deltagande på statsbärande partiers kongresser, men det ligger nära till hands att anta attden Moskvatrogna minoritetens utbrytning 1977 spelat en viss roll. Efter kongressen 1981började förbindelserna med de statsbärande partierna åter att minska, även om det som itabellerna finns redovisat som ”Övrigt” fortfarande låg på en ganska hög nivå.Verksamhetsberättelsen från kongressen 1987 innehåller ingen detaljerad redogörelse för deinternationella förbindelserna, men det är värt att notera att partistyrelsen avböjde en inbjudanfrån det polska kommunistpartiet att gästa deras kongress 1986. 30
  • 30. Under 80-talets sista år var de internationella relationerna reducerade till ett minimum. Underperioden från kongressen 1987 till kongressen 1990, begränsades de i princip till tre studieresortill Kina, Sovjetunionen och Ungern för att studera perestrojka. Inga partikongresser förstatsbärande partier besöktes och i övrigt var förbindelserna med de statsbärande partiernaobefintliga utifrån det studerade materialet.Syftet med denna studie var inte bara att ge en bild av hur partiets internationella förbindelser sågut, utan även vilka strategiska överväganden som låg till grund för dessa. Under 60-talets första årpräglades partiets självbild av en självklar anslutning till den kommunistiska världsrörelsen och envillkorslös solidaritet med de socialistiska länderna. Anslutningen till Moskvadeklarationen och deslutsatser som drogs på Moskvakonferensen 1960 är ett utslag av detta. I takt medmoderniseringen av partiet, började även de internationella förbindelserna ifrågasättas och sättas iandra sammanhang. Parallellt med att partiet såg sig som en självklar del av den kommunistiskavärldsrörelsen, betonades att partiet inte var medlem av någon international och att det var ettsvenskt parti. När moderniseringsprocessen kommit igång mot mitten av 60-talet ville partiet göra upp medvad partiordförande CH Hermansson kallade för den dubbla bokföringens politik, det vill säga attdet fanns en måttstock för kapitalistiska stater och en annan för socialistiska. Det innebar attfortsatt betoning av partiets oberoende för att visa för väljare och andra partier i Sverige att VPKvar ett pålitligt parti. Men även att kritik mot företeelser även i de socialistiska länderna börjadelyftas fram, vilket blev extra tydligt i samband med intåget i Prag 1968 som tydligt fördömdes avpartiet. Under 70-talet blev det viktigaste skälet för VPK att upprätthålla sina förbindelser med destatsbärande partierna, att både det egna partiet och broderpartierna ansågs utgöra centrala delar iden internationella antiimperialistiska rörelsen. Genom att delta i, och därmed stärka, deninternationella antiimperialistiska rörelsen ansåg partiet att dess program hade större möjlighet attgenomföras även på det internationella planet. Partiets oberoende och självständighet varfortfarande viktigt, men i och med att Vietnamkriget och de nationella befrielserörelserna fick enstörre betydelse blev programgenomförandet än viktigare. Till partikongressen 1985 hade VPK-föreningen i Lund föreslagit kongressen att partiet skullebryta alla förbindelser med partier och länder som på olika sätt kränker demokratiska fri- ochrättigheter. Partistyrelsens svar, där den menar att partiet ger stöd tilldemokratiseringsprocesserna genom att fortsätta upprätthålla förbindelser även med dessa partieroch länder, på motionen sammanfattar på ett väldigt tydligt sätt partiets sätt att se på de 31
  • 31. internationella förbindelserna under perioden. Med andra ord var det programgenomförandetsom ansågs viktigast för att upprätthålla de internationella förbindelserna även här, även omfokus skiftat från nationell befrielse i syd till demokratisering i de socialistiska länderna. 32
  • 32. ReferenserLitteraturClaudín, Fernando (1979) Krisen i den kommunistiska rörelsen. Från Komintern till Kominform del 1. Lund.Hadenius, Axel (1984) ”Att belägga motiv” i Tre studier i politiskt beslutsfattande. UppsalaHermansson, Jörgen (1984) Kommunism på svenska? SKP/VPK:s idéutveckling efter Komintern. UppsalaHirdman, Yvonne (1974) Sverges Kommunistiska parti 1939-45. Stockholm.Holmberg, Håkan (1982) Folkmakt, folkfront, folkdemokrati. De svenska kommunisterna i demokratifrågan 1943-1977, UppsalaLindkvist, Kent (1982) Program och parti. Principprogram och partiideologi inom den kommunistiska rörelsen i Sverige 1917-1972. LundOlsson, Sven E. (1976) Från SKP till VPK. En antologi. Lund.Schmidt, Werner (2005) CH Hermansson. En politisk biografi. StockholmSchmidt, Werner (2002) Antikommunism och kommunism under det korta nittonhundratalet. Lund.Sjöblom, Gunnar (1968) Party Strategies in a Multiparty System. LundSparring, Åke (1967) Från Höglund till Hermansson. Om revisionismen i Sveriges kommunistiska parti. StockholmElektroniska källorSCB, Historisk statistik över valåren 1910 – 2006, tillgänglig på http://www.scb.se/templates/tableOrChart____32065.asp [2006-11-15]PartitryckInledningar och beslut vid Sveriges kommunistiska partis 19:e kongress , 5-8 januari 1961 (1961). StockholmHagberg, Hilding (1964) Verksamhet och uppgifter, Stockholm.Samling vänster i svensk politik : Sveriges kommunistiska parti, Vänsterpartiet kommunisterna 21:a kongress 13-16 maj 1967 (1967) Stockholm.Makten åt folket : vänsterpartiet kommunisternas 22:a kongress 19-21 september 1969 (1970) Stockholm.VPK kongress : Vänsterpartiet kommunisternas 23:e kongress 26-29 oktober 1972 (1973) Stockholm.VPK kongress 75 : Vänsterpartiet kommunisternas 24:e kongress 12-16 mars 1975 (1975) Stockholm.VPK kongress 1978 : 25:e kongressen 4-8 januari 1978 (1978) Stockholm. 33
  • 33. VPK kongress 1981 (1981) Stockholm.Vänstern visar vägen : kongressboken / VPK-kongress 1985, 27:e kongressen 2-6 januari 1985 (1986) Stockholm.VPK:s 28:e kongress 1987 (1988) Stockholm.Kongressbok / Vänsterpartiet kommunisternas 29:e kongress 23-26 maj 1990 (1991) Stockholm.Partistyrelsens verksamhetsberättelse (1967) StockholmPartistyrelsens verksamhetsberättelse (1969) StockholmPartistyrelsens verksamhetsberättelse (1972) StockholmPartistyrelsens verksamhetsberättelse (1975) StockholmPartistyrelsens verksamhetsberättelse (1978) StockholmPartistyrelsens verksamhetsberättelse (1981) StockholmPartistyrelsens verksamhetsberättelse (1985) StockholmPartistyrelsens verksamhetsberättelse (1987) StockholmPartistyrelsens verksamhetsberättelse (1990) Stockholm 34
  • 34. Bilaga 1: Tabeller över internationella förbindelserKongressperiod 1964-1967Typ av verksamhet LänderRepresentation vid partikongress Jugoslavien, Sovjetunionen, Bulgarien och Ungern.Studiedelegationer: Sovjetunionen, Östtyskland, Jugoslavien, Ungern, Bulgarien och Rumänien.Övrigt:Kongressperiod 1967-1969Typ av verksamhet LänderRepresentation vid partikongress Östtyskland, Rumänien och Jugoslavien.Studiedelegationer: Tjeckoslovakien, Nordkorea, Östtyskland och Rumänien.Övrigt: Jugoslavien, Rumänien, Ungern, Bulgarien, Östtyskland, Sovjetunionen och Nordkorea.Kongressperiod 1969-1972Typ av verksamhet LänderRepresentation vid partikongress Ungern, Sovjetunionen, Bulgarien, Tjeckoslovakien, Polen och Östtyskland.Studiedelegationer: Rumänien, Östtyskland, Ungern, Sovjetunionen, Korea, Tjeckoslovakien, Bulgarien, Polen och Jugoslavien.Övrigt: Ej redovisat i detalj.Kongressperiod 1972-1975Typ av verksamhet LänderRepresentation vid partikongress Jugoslavien och Rumänien.Studiedelegationer: Kuba, Östtyskland (två tillfällen), Sovjetunionen (tre tillfällen), Polen (två tillfällen), Tjeckoslovakien, Ungern och Bulgarien.Övrigt: Bland annat Kuba, Vietnam och Ungern. Ej redovisat i detalj. 35
  • 35. Kongressperiod 1975-1978Typ av verksamhet LänderRepresentation vid partikongress Ungern, Polen, Kuba, Sovjetunionen, Bulgarien, Tjeckoslovakien, Östtyskland och Vietnam.Studiedelegationer: Sovjetunionen (fyra tillfällen), Östtyskland (fem tillfällen), Rumänien, Polen (två tillfällen) Kuba och Ungern (två tillfällen).Övrigt: Jugoslavien, Ungern, (tre tillfällen), Polen (två tillfällen) och Rumänien.Kongressperiod 1978-1981Typ av verksamhet LänderRepresentation vid partikongress Jugoslavien, Rumänien, Polen, Ungern, Korea Kuba, Sovjetunionen och Österrike.Studiedelegationer: Sovjetunionen, Polen, Jugoslavien, Östtyskland (ej redovisat i detalj).Övrigt: Rumänien (fyra tillfällen), Östtyskland (två tillfällen), Ungern (tre tillfällen), Sovjetunionen, Polen, Bulgarien, Vietnam och Jugoslavien.Kongressperiod 1981-1985Typ av verksamhet LänderRepresentation vid partikongress Vietnam och Jugoslavien.Studiedelegationer: Sovjetunionen.Övrigt: Ungern, Kina (två tillfällen), Sovjetunionen (fyra tillfällen), Korea, Östtyskland (två tillfällen, Kuba och Bulgarien.Kongressperiod 1985-1987Partistyrelsens verksamhetsberättelse redovisar inte i detalj de internationella förbindelserna över huvud taget.Kongressperiod 1987-1990Typ av verksamhet LänderRepresentation vid partikongress Inga.Studiedelegationer: Sovjetunionen, Ungern och Kina.Övrigt: Inte redovisat i detalj. 36
  • 36. 37

×