Your SlideShare is downloading. ×
Martin engegren   sammanfattning krugman & obstfeld
Martin engegren   sammanfattning krugman & obstfeld
Martin engegren   sammanfattning krugman & obstfeld
Martin engegren   sammanfattning krugman & obstfeld
Martin engegren   sammanfattning krugman & obstfeld
Martin engegren   sammanfattning krugman & obstfeld
Martin engegren   sammanfattning krugman & obstfeld
Martin engegren   sammanfattning krugman & obstfeld
Upcoming SlideShare
Loading in...5
×

Thanks for flagging this SlideShare!

Oops! An error has occurred.

×
Saving this for later? Get the SlideShare app to save on your phone or tablet. Read anywhere, anytime – even offline.
Text the download link to your phone
Standard text messaging rates apply

Martin engegren sammanfattning krugman & obstfeld

366

Published on

Martin engegren sammanfattning krugman & obstfeld

Martin engegren sammanfattning krugman & obstfeld

Published in: Economy & Finance
0 Comments
0 Likes
Statistics
Notes
  • Be the first to comment

  • Be the first to like this

No Downloads
Views
Total Views
366
On Slideshare
0
From Embeds
0
Number of Embeds
0
Actions
Shares
0
Downloads
3
Comments
0
Likes
0
Embeds 0
No embeds

Report content
Flagged as inappropriate Flag as inappropriate
Flag as inappropriate

Select your reason for flagging this presentation as inappropriate.

Cancel
No notes for slide

Transcript

  • 1. Kap 2. Arbetskraftens produktivitet och komparativa fördelar Kapitlet beskriver den rikardianska modellen, den enklaste modell som visar hur skillnader mellan länder ger upphov till handel och vinster av handel. Enligt den här modellen är arbetskraften den enda produktionsfaktorn och länder skiljer sig bara vad gäller arbetskraftens produktivitet i olika branscher. Modellen tar alltså inte hänsyn till skalekonomier, resursskillnader i handelshinder. In den rikardianska modellen så kommer länder att exportera varor som deras arbetskraft producerar relativt effektivt och importera varor som de producerar relativt ineffektivt. Man kan också säga att ett lands produktionsmönster styrs av dess komparativa fördelar. Ett land har komparativa fördelar i att producera en vara om alternativkostnaden för varan är lägre än i andra länder. Alternativkostnaden anges i termer av hur mycket man måste ge upp av andra varor för att erhålla en enhet av varan. Alternativkostnaden mellan två varor kan ritas upp som en graf, produktionsmöjlighetskurvan (PPF, production possibility frontier), där lutning på grafen är alternativkostnaden (aLX/aLY, se figur). Att länder tjänar på handel kan visas på två sätt. Ett sätt att se på handel som en indirekt produktionsmetod. I stället för att självt producera en vara så kan landet producera en annan vara och byta den mot den önskade varan. Den enkla modellen visar att när en vara importeras så kräver denna indirekta "produktion" alltid mindre arbete än direkt produktion. Ett annat sätt är att visa att handel ökar ett lands konsumtionsmöjligheter (consumtion possibilities), vilket implierar vinster med handel (gains from trade). Istället för att konsumera där man producerar längs produktionsmöjlighetskurvan (PPF) med alternativkostnaden som lutning, kan man konsumera enligt konsumtionsmöjligheterna T med relativpriset som lutning (se figur). Det kan också visas i handel mellan två länder. Länderna har olika PPF men möter samma lutning på prislinjen baserat på världsmarknadspriset (se figur). Fördelningen av vinsterna med handel beror på relativpriserna på varorna som länderna producerar. Båda vinner på handeln (konsumtionsmöjligheterna ökar), men det ena landet vinner mer än det andra. För att bestämma relativpriserna måste man titta på världens relativa utbud och efterfrågan för varorna i en allmän jämviktsanalys. Har bägge länderna specialiserat sig på varsin vara hamnar relativpriset någonstans mellan de både ländernas alternativkostnader (se figur nedan, antag i hemlandet har en komparativ fördel i att producera vara X). Om priset ligger på ett lands alternativkostnad (som i autarki) så är landet indifferent mellan vilka varor det producerar. Det relativa priset visar i sin tur på en relativ lönenivå (relative wage rate). Relativlönen beror alltså direkt på produktiviteten. Handel är villkorslöst fördelaktigt. Det finns alltså inga krav på att land ska vara "konkurrenskraftigt" eller att handeln ska vara "schysst". Vi kan peka på tre vanliga uppfattningar om handel är felaktiga: Ett land tjänar på handel även om det har lägre produktivitet än sin handelspartner i alla branscher. Handel är fördelaktigt även om utländska branscher är konkurrenskraftiga enbart beroende på låga löner. Slutligen så är handel positivt även om ett lands export innefattar mer arbetskraft än dess import. Om man utökar modellen med en faktor och två varor till en värld med många stapelvaror så förändras inte dessa slutsatser. Den enda skillnaden är att det blir nödvändigt att fokusera direkt på den relativa efterfrågan för arbetskraft för att bestämma löner, snarare än att titta på den relativa efterfrågan för varorna. Dessutom kan en modell för multipla stapelvaror används för att illustrera den viktiga poängen att transportkostnader kan ge upphov till situationer där icke- handlade varor (nontraded) existerar. Även om vissa av den rikardianska modellens prognoser är klart orealistiska så har dess grundläggande prognos – att länder exporterar varor där de har en relativt hög produktivitet –bekräftats av ett antal studier. Kap 3. Specifika faktorer och inkomstfördelning Internationell handel har också stark påverkan på fördelningen av intäkter inom länder, så det skapar ofta förlorare och inte bara vinnare. Inkomstfördelningseffekterna uppstår av två skäl: 1. produktionsfaktorer kan inte flytta mellan branscher omedelbart och utan kostnader, och 2. förändringar i en ekonomis produktionsmix påverkar vilka faktorer som efterfrågas. En användbar modell för att förstå inkomsteffekterna av internationell handel är specifika-faktor-modellen, som möjliggör en åtskillnad mellan allmängiltiga faktorer som kan flytta mellan sektorer och faktorer som är specifika till vissa användningsområden. I den här modellen kan skillnader i resurser få länder att ha olika relativa utbudskurvor och därmed skapa internationell handel.
  • 2. I modellen visas hur produktionsmöjlighetskurvan (PPF, högre övre kvadranten) baseras på tillgången på arbetskraft, som vi antar är den rörliga faktorn. Precis som innan är lutningen/derivatan av PPF:n alternativkostnaden. Produktionsfunktionerna för I (industrivaror) och J (jordbruksvaror) är avtagande p g a avtagande marginalprodukt, ”för många kockar…”. Arbetsgivare anställer så länge som marginalkostnaden för anställning är lika med marginalintäkten de producerar, så anställda får värdet av det de producerar i lön: MPLI * PI = w. Eftersom arbetskraften är rörlig blir lönen w samma för bägge sektorerna, så MPLI * PI = MPLJ * PJ, vilket leder till -PI/PJ = -MPLJ/MPLI. Vi producerar alltså, som vanligt, där relativpriset tangerar produktionsmöjlighetskurvan. Grafen nedan visar hur lönen beror på antalet arbetare i respektive sektor, om priser och marginalproduktivitetskurvan hålls konstant. Om priserna eller marginalproduktiviten för arbetskraften ökar (t ex för det tillkommer mer av en specifik faktor), så förskjuts nedanstående kurvor och en ny jämvikt skapas (se figur). Observera att en ökning i t ex P inte helt kommer arbetskraften till del i ökat w, eftersom MPL sjunker då L ökar. Om det kommer mer av den rörliga faktorn så ökar istället bredden på grafen, vilket leder till den högra kurvan förskjuts. Lönen sjunker och antalet anställda och därmed produktionsvolymen ökar i bägge branscherna (se figur). Prisförändringar påverkar också produktionen eftersom prislinjen tangerar produktionsmöjlighetskurvan på ett annat ställe (se figur). Därmed ändras också relativutbudet på världsmarknaden (vi producerar vid punkt 2 istället för 1 i figuren) och således relativpriset. Relativutbudet ändras förstå också om produktionsfunktionen och PPF:n i sig ändras. Om ett land till exempel har/får högre marginalproduktivitet på en vara (säg att tillgången på den specifika faktorn för varan ökar), så kommer det landet att producera relativt mer av varan än det andra landet. Dess utbudskurva kommer att ligga till högre om det andra landet vid varje givet pris. I den specifika-faktor-modellen så tjänar faktorer som är specifika för exportsektorn i respektive land på handel (ökar relativpriserna på industrivaror så tjänar kapitalägarna, eftersom deras intäkter ökar både relativt priset på industrivaror och jordbruksvaror), medan faktorer som är specifika för sektorer som konkurrerar med importer förlorar. Flyttbara (mobile) faktorer som kan arbeta i bägge sektorerna kan antingen förlora eller vinna. Handel skapar hursomhelst allmänna vinster i den begränsade meningen att alla som tjänar på handel kan i princip kompensera de som förlorar och ändå vara i ett bättre läge än de var innan (sen är det aldrig görs är ju en annan sak…). De flesta ekonomer ser inte den internationella handelns effekter på inkomstfördelningen som en bra anledning att begränsa handeln. När det gäller fördelningseffekterna skiljer sig inte internationell handel från andra former av ekonomisk förändring, vilka normalt sett inte är reglerade. Dessutom skulle ekonomer föredra att hantera problemen med inkomstfördelning (ex skyddsnät) direkt, snarare än att man påverkar handelsflöden. Men trots allt så är inkomstfördelningen en väldigt viktig aspekt av handelspolitik. Detta beror delvis på att de som kan förlora på handel ofta är en mer informerad, samlad och välorganiserad grupp än de som tjänar på det. Kap 4. Resurser och handel: Heckscher-Ohlin-modellen För att förstå resursernas roll i handel så finns en modell i vilken två varor produceras med hjälp av två produktionsfaktorer. Varorna skiljer sig åt i sin faktorintensitet (factor intensity), det vill säga, vid varje given lön/ränta- ratio (w/r) så kommer produktionen av en av varorna att använda en högre andel land/arbetskraft än produktionen av den andra. Olika kombinationer av två både faktorerna kan generera en enhet av respektive vara (se figur). Bilar sägs t ex vara kapitalintensiva och textiler arbetsintensiva. Till skillnad från i den rikardianska modellen så är antalet enheter som behövs av respektive faktor, a, inte konstant, utan beror på vilken kombination av faktorer man väljer beroende på deras relativa kostnad. Ju högre relativpriset är på arbete (w/r) desto mer kapitalintensiv teknik väljs (K/L). Vid varje givet relativpriset kommer dock bilproducenterna (B) att använda relativt mer kapital än textilproducenterna (T), eftersom bilproduktionen i sig är mer kapitalintensiv. Sambandet mellan relativa faktorpriser och faktorintensiteter kan se ut så här (se figur). Så länge som ett land producerar bägge varorna så finns det också en ett-till-ett-relation mellan relativpriset på varorna och relativpriset på produktionsfaktorerna. Under perfekt konkurrens är priset på en vara den sammanlagda summan av kostnaden av de två produktionsfaktorerna (aLw + aKr). Ökar lönen relativt räntan påverkar det framförallt textilindustrin
  • 3. eftersom den är mer arbetsintensiv, så PT/PB stiger (se figur). Man sätter lämpligen ihop diagrammen till en ännu mer spektakulär graf där man kan se kopplingen mellan relativpriser, via relativa faktorpriser till faktorintensiteter. Rent allmänt ökar den relativa avkastningen (här: w/r) på den faktor (arbetskraft) som används intensivt i produktionen av en vara (T) om dess relativpris ökar (PT/PB). Den relativa mängden kapital som används ökar i bägge branscherna eftersom arbete blir dyrare, så marginalprodukten av arbete ökar eftersom varje arbetare får mer kapital att jobba med, vilket driver upp w eftersom w=P*MPL. Marginalprodukten av kapital sjunker om det blir färre arbetare med kapitalenhet. Enligt Stolper-Samuelson-effekten är det här tydligt: realavkastningen på den faktorn som används intensivt ökar (här: w/PT och w/PB), medan den reella avkastningen på andra faktorn minskar (r/PT och r/PB). En ökning av relativpriset på den arbetskraftsintensiva varan förskjuter alltså starkt inkomstfördelningen mot arbetskraft: arbetskraftens reallön i termer av bägge varorna stiger, medan landägarnas inkomster i termer av bägge varorna sjunker. En ökning i utbudet av någon av produktionsfaktor ökar produktionsmöjligheterna (production possibilities), men med en dragning åt ena hållet (biased): vid oförändrade relativa varupriser så stiger produktionsvolym av den vara som är faktorintensiv (ex textiler och arbetskraft), medan produktionen av den andra varan faktiskt sjunker (se figur). Detta kallas Rubczynski-effekten. Inflöde av kapital, arbete eller annan faktor kan alltså leda till förändrad produktionsstruktur snarare än lägre avkastning på faktorerna p g a lägre marginalprodukt. Ett land som har ett stort utbud av en resurs relativt till sitt utbud av andra resurser har ett överflöd i den resursen (abundant). Länder tenderar att producera relativt sett mer av varor som intensivt använder de resurser det har i ett överflöd. Resultat är det grundläggande Heckscher-Ohlin-teoremet om handel: Länder tenderar att exportera varor som är intensivt beroende av faktorer som de har i överflöd. När två länder handlar så är det alltså resurstillgången som skiljer dem åt. Ett land med relativt stor arbetskraft kommer att ha ett större relativt utbud av arbetsintensiva varor som textiler. Eftersom förändringar i relativpriset på varor har stark effekt på resursernas relativa inkomster, och eftersom handel påverkar relativpriser, så har internationell handel stor påverkan på inkomstfördelningen mellan resurserna. Ägarna av de faktorer i ett land som finns i överflöd tjänar på handel, medan ägarna av knappa (scarce) resurser förlorar. Det beror på att efterfrågan på resursen som finns i överflöd ökar när man öppnar för handel. I en ideal modell skulle internationell handel leda till relativ och absolut faktorprisutjämning (factor price equalization) på exempelvis arbetskraft och kapital mellan länder, eftersom handel leder till utjämning av varupriser och faktorpriser beror på varupriserna, samt att handel kan ses som en slags faktormobilitet. I verkligheten sker inte detta eftersom det finns stora skillnader i resurser, handelsbarriärer och internationella skillnader i teknologi. Empiriska bevis av Heckscher-Ohlin-modellen ger ett blandat intryck. Leontief-paradoxen exempelvis handlar om att USA i efterkrigsperioden inte exporterade kapitalintensiva varor trots sin stora tillgång på kapital. De flesta forskare tror därför inte att skillnader enbart i resurser kan förklara mönstren i världshandeln eller världens faktorpriser. Det verkar vara nödvändigt att också se till kraftiga skillnader i teknologi mellan länder. Inte desto mindre är Heckscher-Ohlin- modellen extremt användbar, framförallt för att analysera handelns effekter på inkomstfördelningen. Kap 5. Standardmodellen för handel (the standard trade model) Standardmodellen för handel härleder världens relativa utbud från produktionsmöjligheterna och världens relativa efterfrågekurva från preferenserna. Vid handel kan man konsumera längs en indifferenskurva som tangerar prislinjen, istället för att indifferenskurvan måste tangera PPF:n (se figur). Skillnaden mellan produktion och konsumtion blir import och export. Värdet av produktionen måste vara lika med värdet på konsumtionen: PIQI +PJQJ = PICI +PJCJ. Priset av exporter relativt importer, ett lands terms-of-trade, bestäms genom mötet mellan världens relativa utbuds- och efterfråge-kurvor. Allt annat konstant så kommer en ökning i ett lands terms-of-trade att öka dess välfärd, och vice versa. Detta beror på att en ökning av terms-of-trade innebär att relativprisets lutning ökar, så landet når en ny och högre indifferenskurva. Om terms-of-trade sjunker och relativprislinjen blir mindre brant så når vi inte längre samma nyttonivå i konsumtionen och välfärden sjunker. Ekonomisk tillväxt innebär en förskjutning utåt (outward shift) i ett lands produktionsmöjlighetskurva (production possibility frontier). En sådan tillväxt är normalt biased beroende på att tekniska framsteg i koncentrerade till en sektor
  • 4. (Ricardo) eller genom att en tillgången på viss faktor som använts intensiv i en sektor har ökat (H&O). Resultatet blir att PPF:n förskjuts mer i riktning mot en vara än mot de andra. En direkt effekt av biased tillväxt är att världens relativa utbud ökar för den vara som tillväxten riktar sig mot. Denna förskjutning i världens relativa utbud påverkar världens relativa pris, vilket leder i sin tur till en förändring i det växande landets terms-of-trade, som kan gå i bägge riktningarna (se figur). Om det växande landets terms-of-trade förbättras så stärker förbättringen den initiala tillväxten på hemmamarknaden på bekostnad av resten av världen. Om det växande landets terms-of-trade försämras så motverkar det delar av det positiva med tillväxten för landet ifråga, men omvärlden tjänar på det. Riktningen på terms-of-trade-effekten beror på typen av tillväxt. Tillväxt som är export-biased (tillväxt som förbättrar en ekonomis möjlighet att producera varor som den redan exporterade mer än vad det förbättrar möjligheten att producera varor som konkurrerar med importer) försämrar terms-of-trade. Å andra sidan förbättras terms-of-trade av en import- biased tillväxt som oproportionerligt ökar förmågan att producera varor som konkurrerar med importer. Import-biased tillväxt i utlandet kan tänkas skada, säg, Sverige, eftersom det konkurrerar med svenska exportprodukter och därmed bidrar till lägre pris på våra exportvaror. Förändringar i preferenser, teknologiförändringar eller internationella transfereringar av inkomster (till exempel krigsskadestånd och u-hjälp) kan påverka ett lands terms-of-trade genom att förskjuta världens relativa efterfrågekurva. Om landet som mottar de ökade inkomster lägger en högre andel av dem på sina exportvaror än vad givaren skulle ha gjort så blir effekten att världens relativa efterfråga ökar för varan i fråga och därmed förbättras landets terms-of-trade. Denna förbättring kompletterar den ursprungliga transfereringen som en extra bonus. Om mottagaren å andra sidan har en mindre benägenhet av satsa på sina exportvaror än vad givaren skulle ha gjort så sjunker dess terms-of-trade, vilket delvis motverkar transfereringens effekt. I praktiken lägger de flesta länder en mycket högre del av sina inkomster på nationellt producerade varor än vad andra länder gör. Detta beror inte nödvändigtvis på skillnader i preferenserna utan snarare på naturliga och artificiella handelshinder, som gör att många varor inte handlas (nontraded). Om varor som inte handlas konkurrerar med export om resurser så kom en överföring normalt sett att stärka mottagarens terms-of-trade, något som verkar empiriskt belagt. Importtullar (import tariffs) och exportsubventioner (export subsidies) påverkar både den relativa utbudet och efterfrågan. En tull höjer det relativa utbudet av ett lands importvara medan den sänker den relativa efterfrågan. En tariff förbättrar otvetydigt ett lands terms-of-trade på resten av världens bekostnad. En exportsubvention har motsatt effekt, den ökar det relativa utbudet och minskar den relativa efterfrågan på ett lands exportvara, och försämrar således ett lands terms- of-trade. Terms-of-trade-effekten vid exportsubventioner slår mot det subventionerande landet och förbättrar för resten av världen, i motsats till en tull som gör precis tvärtom. Detta pekar på att exportsubventioner inte är vettigt från ett nationellt perspektiv och att utländska exportsubventioner borde välkomnas snarare än motarbetas. Men både tullar och subventioner har dock stor påverkan på inkomstfördelningen inom länder, och dessa effekter påverkar ofta handelspolitiken mer än vad omtanke om terms-of-trade gör. Kap 6. Skalekonomi, imperfekt konkurrens och internationell handel Handel behöver inte vara ett resultat av komparativa fördelar. Istället kan det bero på ökande avkastning (increasing returns) eller skalekonomi (economies of scale), det vill säga en tendens att kostnaden per enhet sjunker i takt med att volymerna ökar. Skalekonomi ger länder ett incitament att specialisera sig och handla även när länderna inte skiljer sig åt vad gäller resurser eller teknologi. Skalekonomi kan vara intern (bero på ett företags storlek) eller extern (bero på branschens storlek). Skalekonomi omöjliggör normalt sett perfekt konkurrens, så sådan handel måste analysera med hjälp av modeller för imperfekt konkurrens, t ex modeller för monopolitisk konkurrens samt dumpning (dumping). En tredje modell som handlar om extern skalekonomi kan användas vid perfekt konkurrens. Vid monopolistisk konkurrens så innehåller en bransch ett stort antal företag som producerar differentierade produkter. Dessa företag beter sig som individuella monopolister, men nya företag kan tillkomma (och försvinna) tills vinsterna trycks ner till noll. Jämvikt beror på marknadens storlek: en stor marknad möjliggör ett större antal företag, som var och ett producerar i större skala och således med lägre genomsnittskostnad (AC): AC = C/Q = F/Q + c. Om Q = S/n så blir AC = nF/S + c (CC-kurvan) då n=antal företag i branschen, F=fasta kostnader, S=marknadsstorlek och c=marginalkostnad.
  • 5. Internationell handel möjliggör skapandet av en integrerad marknad som ett större än något enskilt lands marknad, vilket gör det möjligt att både erbjuda kunder ett större utbud av produkter och lägre priser. Företagens utbudskurva, PP- kurvan, ser ut så här: P = c + 1/(bn), när b är en godtycklig konstant. Utbudet beror alltså inte direkt på marknadens storlek, men däremot på antalet aktörer på marknaden. Där CC och PP möts finns ett jämviktspris. Ökar marknadens storlek så förskjuts CC till höger och priset sjunker (se figur). I modellen för monopolistisk konkurrens delas handel in i två typer. Handel med differentierade produkter som går i båda riktningarna inom en bransch kallas inombranschhandel (intraindustry), medan handel som byter produkter från en bransch med produkter från en annan bransch kallas mellanbranschhandel (interindustry). Inombranschhandel beror på skalekonomi, mellanbranschhandel på komparativa fördelar. Inombranschhandel ger inte samma stora effekter på inkomstfördelningen som mellanbranschhandel. Mönstren av inombranschhandel är svåra att förutsäga, medan mellanindustriländer beror på skillnader mellan länder. Dumpning sker när ett monopolistiskt företag tar ett lägre pris på exporter än vad de tar i sitt hemland. Det är en vinstmaximerande strategi när 1. företaget har marknadsmakt och kan sätta priser och inte bara ta dem för givna, 2. företaget kan effektivt segmentera marknaden, det vill säga förhindra att kunder i hemlandet köper varor som riktar sig till exportmarknader och 3. (exportmarknaden är mer priskänslig än försäljning på hemmamarknaden) Låt oss anta att företag möter en nedåtsluttande efterfrågekurva på hemmamarknaden (kanske monopol) och en horisontal kurva på exportmarknaden. Vinsten kan skrivas som = PDOM(QDOM)QDOM + PFORQFOR – C(QMONOPOLY) om QFOR=QMONOPOLY-QDOM. För att maximera intäkten på bägge marknaden sätter företaget MRDOM = MRFOR = MC. Först säljer de QDOM prylar på hemmamarknaden där MRDOM >= MRFOR. När MRDOM blir lika med MRFOR så börjar det sälja utomlands tills totalt QMONOPOLY produkter sålts och MC nått upp i MRFOR. Ömsesidig dumpning (reciprocal dumping) sker när två monopolitistiska företag dumpar priser i varandras hemmamarknader: detta kan vara en anledning till internationell handel. Externekonomi är skalekonomi som sker på branschnivå istället för inom ett företag. Ett enskilt företag kan t ex dra nytta av specialiserade leverantörer, en välfungerande arbetsmarknad i en region eller kunskapsöverföring (knowledge spillovers). De innebär att historien och tillfälligheter får viktig betydelse för att avgöra mönstren inom internationell handel. Vid extern skalekonomi kan ett land som ”startat” med en stor bransch behålla den fördelen, även om ett annat land skulle ha kunnat producera samma varor billigare om det nådde samma stora volymer (se figur). Vid extern skalekonomi kan man tänka sig att länder förlorar på handel. Kap 7. Internationella faktorrörelser Internationella faktorrörelser är ett substitut för handel enligt H&O, så det är inte förvånande att internationell arbetskraftsmigration har samma orsaker och ger samma effekter som internationell handel som baserar sig på skillnader i resurser. Arbetskraft flyttar från länder där det finns i överflöd till länder där tillgången är knapp. Dessa rörelser ökar totalt produktionen i världen, men det medför också stora inkomstfördelningseffekter, så vissa grupper förlorar på det. Vi kan använda liknande resonemang som i kapitel 3 om specifika-faktorer-modellen där tittade på hur arbetskraften rörde sig mellan olika branscher. Nedanstående graf visar hur produktionen i hemlandet ökar med A+B om vi rör oss mot jämvikten genom att folk immigrerar, medan produktionen i utlandet bara sjunker med B. Världsproduktionen stiger alltså med A. Internationellt ut- och inlånande kan ses som en slags internationell handel som innefattar ett utbyte av nutida konsumtion mot framtida konsumtion snarare än en vara mot en annan. Relativpriset för den här intertemporala handeln (nuvarande konsumtion/framtida konsumtion) är 1 plus realräntan. I autarki är räntan rH resp rU, medan med handel blir det r i bägge länderna. Hemland har en bias mot nuvarande konsumtion och kommer att exportera det och importera framtida konsumtion, och vice versa. Multinationella företag, som förresten ofta möjliggör internationell ut- och inlåning, existerar framförallt som ett sätt att ha
  • 6. kontroll över aktiviteter som äger rum i två eller flera länder. Teorin bakom multinationella företag är inte så väl utvecklas som andra delar av internationell ekonomi. Ett grundläggande ramverk finns, där två viktiga element bakom multinationella företags existens betonas: a lokaliseringsmotiv som styr företagets aktiviteter till att befinna sig i ett annat land och ett internaliseringsmotiv som gör att dessa aktiviteter genomförs inom samma företag. Lokaliseringsmotiven hos multisar är desamma som de som återfinns bakom alla internationell handel. Internaliseringsmotiven är mindre väl genomlysta, men aktuell toeri pekar på två grundläggande faktorer: behovet av ett sätt att överföra teknologi samt de fördelar som finns i vissa fall med vertikal integration (t ex undvika opportunism). Kap 8. Handelspolitiska verktyg I kontrast till vår tidigare analys, som betonade vikten att en allmän jämviktsanalys, när det gäller att analysera handelspolitik räcker det oftast med en partiell jämviktsanalys. Nya viktiga begrepp är importefterfrågekurva (MD, iMport demand curve) som skrivs MD = D(P) - S(P) och exportutbudskurva (XS, eXport supply curve) som skrivs XS = S(P) - D(P). Importefterfrågan finns bara för priser under jämvikten och exportutbud finns bara för priser över jämvikten (se figur). Världsjämvikten är där hemlandets MD och utlandets XS möts, där är världens efterfrågan lika med världens utbud, MD = XS* vilket ger D(PW) + D*(PW) = S(PW) + S*(PW) En tull driver in en kil mellan utländska och nationella priser, vilket höjer priset i hemlandet, men med mindre än tullens värde eftersom utlandets pris också faller, då utbudet ökar där (se figur). MD minskar efter eftersom inhemska producenter producerar mer och inhemska konsumenter konsumerar mindre till det högra priset, och XS minskar eftersom utländska producenter producerar mindre och utländska konsumenter köper mer till det högre priset i utlandet. Sätter vi XS (P*T)= MD (P*T +t) kan vi lösa ut P*T och räkna ut QT som MD(P*T+t) eller XS (P*T). Ett viktigt och relevant specialfall, dock, handlar om ett ”litet” land som inte kan påverka utländska priser. I sådana fall reflekteras tullens hela värde i det inhemska priset. Intäkter och kostnader med en tull eller andra handelspolitiska åtgärder kan mätas med hjälp av begreppen konsumentöverskott (consumer surplus) och producentöverskott (producer surplus). Med hjälp av dessa koncept kan vi visa att de inhemska producenterna tjänar på en tull, eftersom en tull höjer priset de får, medan de inhemska konsumenterna förlorar av samma skäl. Staten tjänar också på intäkterna från tullen (se figur). Om vi lägger ihop en tulls intäkter och kostnader så ser vi att nettoeffekten på landets välfärd kan delas upp i två delar. Det finns en effektivitetsförlust (efficiency loss), som beror på störningar (distortion) av de incitament som inhemska producenter och konsumenter möter. Å andra sidan finns det en terms-of-trade-vinst, som baserar sig på en tulls möjlighet att driva ner utländska exportpriser. I fallet med ett litet land som inte kan påverka de utländska exportpriserna så är den andra effekten noll, så förlusten med en tull är otvetydigt. Motsvarande gäller importkvoter. Analysen av en tull kan lätt anpassas till andra handelspolitiska åtgärder, t ex exportsubventioner (se figur till v.), importkvoter (import quotas, se figur till h.), och frivilliga exportbegränsningar (voluntary export restraints). En exportsubvention skapar effektivitetsförluster som en tull men förstärker förlusterna genom att försämra terms-of-trade, plus att statens kostnader blir höga. Importkvoter och frivilliga exportbegränsningar skiljer sig från tullar i och med att staten inte får några intäkter av dem, dessa går istället som ”räntor” (extravinster) till mottagarna av en importlicens när det gäller kvoter och till utlänningar när det gäller frivilliga exportbegränsningar. Kap 9. Handelspolitikens politiska ekonomi Trots att få länder praktiserar helt fri handel så fortsätter de flesta ekonomer att beskriva frihandel som en åtråvärd policy, baserat på tre argument. Till att börja med finns ett formellt argument för effektivitetsvinster med frihandel som helt enkelt är kostnadsintäktsanalysen läst baklänges. Dessutom tror många ekonomer att frihandel skapar andra vinster bortsett från de som ryms inom den formella analysen, till exempel kan handelshinder leda till att många företag går in i branscher där färre företag hade producerat effektivare med skalekonomi. Slutligen, eftersom det är svårt att översätta komplex ekonomisk analys till praktisk politik så tycker även de som inte ser frihandel som den bästa möjliga politiken att det är en bra tumregel. Det finns intellektuellt hederliga argument (…) för att avvika från frihandel. Ett argument som är obestridligen giltig i princip är att länder kan förbättra sin terms-of-trade genom optimala tullar och exportskatter. Argumentet är dock inte så
  • 7. viktigt i praktiken. Små länder kan inte påverka import- eller exportpriser särskilt mycket, så de kan inte använda tullar eller andra politiska verktyg för att öka sin terms-of-trade. Stora länder, å andra sidan, kan påverka sin terms-of-trade (den optimala tullen för USA sägs vara ~5 %), men genom att instifta tullar löper de risken att störa handelsavtal och provocera fram hämnd. Det andra argumentet för att avvika från frihandel baseras på inhemska marknadsmisslyckanden (domestic market failures). Om någon inhemsk marknad, som t ex arbets- eller kapitalmarknaden, inte fungerar som den ska, kan det ibland hjälp att avvika från frihandel om man vill reducera konsekvenserna av marknadens problem. Detta är en variant av näst-bäst-teorin (the theory of second best) som säger att om en marknad inte lyckas fungera som den ska så är det inte längre optimalt för staten att avstå från ingrepp i andra marknader. En tull kan öka välfärden om det finns en samhällelig marginalnytta (marginal social benefit) i den (inhemska) produktionen av en vara som inte räknas med i producentöverskottet. Trots att marknadsmisslyckanden förmodligen är vanliga så bör argumentet om inhemska marknadsmisslyckanden inte tillämpas för flitigt. För det första är det ett argument för inhemska politiska åtgärder snarare än handelspolitiska åtgärder; tullar är alltid ett sämre, ”näst bäst”, sätt att hantera inhemska marknadsmisslyckanden; det är alltid bättre att behandla problemet vid roten. Det kan också finnas samhälleliga marginalkostnader, inte bara marginalnyttor. Dessutom är marknadsmisslyckanden svåra att analysera tillräckligt bra för att man ska vara säker på vilken politiska åtgärd som ska rekommenderas. I praktiken så domineras handelspolitiken om överväganden om inkomstfördelning. Det finns ingen enskild väg att modellera handelspolitik på, men flera praktiska idéer har föreslagits. Statsvetare argumenterar ofta för att politik skapas av konkurrens mellan olika politiska partier om att få så många väljare som möjligt. I det enklaste fallet så leder detta till att man för en politik som gynnar den genomsnittlige väljaren (median voter). Även om det är ett praktiskt sätt att se på många frågor, så verkar den här approachen ge orealistiska prognoser för handelspolitik som ofta favoriserar små, koncentrerade gruppers intressen framför allmänheten. Ekonomer och statsvetare förklarar ofta detta genom att peka på problemen med kollektivt handlande (collective action). Eftersom individer ofta har små incitament att agera politiskt baserat på sin grupptillhörighet (MRSAMHÄLLE > MCINVIDID, men MRINDIVID < MCINDIVID) så kommer de grupper som är välorganiserade – normalt sett små grupper som har mycket att förlora – att lyckas få igenom en politik som tjänar deras intressen på bekostnad av majoriteten. Om handelspolitik skapades enbart på inhemsk basis skulle en rörelse mot friare handel vara svår att åstadkomma. Men i-länder har faktiskt genomföra stora minskningar i sina tullnivåer genom en process av internationella förhandlingar (internationella negatiation), vilket hjälper till att minska tullar av två anledningar: det skapar fler grupper som är intresserade av friare handel genom att exportörer från en morot, och det gör det möjliggör för stater att undvika ömsesidigt negativa handelskrig (trade wars) som okoordinerad internationell handelspolitik skulle kunde medföra. Även om en del framsteg gjordes under 1930-talet mot handelsliberalisering via bilaterala avtal, så har internationell koordinering sedan andra världskriget framförallt skett genom multilaterala avtal via GATT, General Agreement on Tariffs and Trade. GATT, den centrala institutionen är det internationella handelssystemet, är både en byråkrati och en uppsättning uppförandekoder. Det senaste världsomspännande GATT-förhandlingarn resulterade också i att en ny organisation, Världshandelsorganisationen (WTO, World Trade Organization), skapades för att övervaka och driva igenom avtalen. GATT förbjuder i princip nya exportsubventioner (med undantag för jordbruk), unilaterala importkvoter (om man inte hävdar att de är nödvändiga…) och tullar. Utöver de allmänna reduceringar i tullar som har skett genom multilaterala förhandlingar har också vissa grupper av länder förhandlat fram preferential trading agreements, under vilka de sänker tullar gentemot varandra men inte mot resten av världen. Två sådana avtalstyper stöds under GATT: tullunioner (customs union) där medlemmarna i avtalet sätter upp gemensamma externa tullar (administrativt mycket smidigare) och frihandelsområden (free trade areas), där medlemmarna inte tar ut tullar på varandras produkter, men fortfarande sätter tullar mot omvärlden oberoende av varandra (politiskt mycket enklare). Bägge typerna av avtal har tvetydiga effekter på ett lands välfärd. Om ett sådant avtal leder till att inrikes produktion till höga kostnader ersätts av import från andra medlemmar – skapade av handel, trade creation – så tjänar landet på det. Men om lågkostnadsimporter från länder utanför zonen ersätts med import av dyrare varor från ett medlemsland – avledande av handel, trade diversion – så förlorar landet. Kap 10. Handelspolitik i u-länder Handelspolitik i mindre utvecklade länder kan analyseras genom samma verktygslåda som används för att diskutera mer avancerade länder. De specifika frågor som rör u-länder (developing countries) är dock annorlunda. Framförallt har handelspolitik i u-länder ofta två mål: att stödja industrialisering och hantera den ojämna utvecklingen av den inhemska ekonomin. Statlig politik för att stödja industrialisering har ofta försvarats med infant industry argument, nämligen att nya branscher behöver en tillfällig period av skydd från konkurrens från etablerade aktörer i andra länder. Argumentet är giltig bara om
  • 8. det kan presenteras som ett argument för intervention på grund av ett marknadsmisslyckande. Två vanliga rättfärdiganden är existensen av imperfekta kapitalmarknader och positiva externaliteter (problemet med ”appropriability” av kunskap som genereras av de första firmorna i sina respektive branscher). Med infant industry-argumentet som rättfärdigande har många mindre utvecklade länder fört en politik med import- substituerande industrialisering (import-substituting industrialization) där inhemska branscher har skapats under skydd av tullar eller kvoter. Även om denna politik har lyckats med att stödja tillverkningen, har den på det stora hela inte levererat den tillväxt och ökning i levnadsstandarder som förespåddes. Många ekonomer är nu väldigt kritiska mot resultatet av importsubstitution och menar att det lett till ineffektiv produktion till hög kostnad som inte automatiskt blivit konkurrenskraftig. De flesta u-länder karaktäriseras av ekonomisk dualism: en kapitalintensiv industrisektor med ”höga” löner som existerar jämte en traditionell sektor med låga löner. Dubbelekonomier (dual economies) har ofta ett stort problem med arbetslöshet i städerna. Skillnaden i löner mellan den moderna sektorn och de traditionella sektorerna har ibland används som ett argument för tullskydd för industrisektorn. Detta kallas löneskillnadsargumentet (wage differentials case). De flesta ekonomer verkar inte ge så mycket för det här argumentet längre, dock. Analyser på senare tid pekar på skydd ger mer migration från land till stad, vilket förvärrar problemet med arbetslöshet i städerna och kan göra symptomen på dualism värre. Synsättet att ekonomisk utveckling måste ske genom importsubstitution – och pessimismen om den ekonomiska utvecklingen som spred sig när importsubstitutionerande industrialisering såg ut att börja misslyckas – har fått på pälsen av den snabba ekonomiska tillväxten i flera asiatiska ekonomier. Dessa högpresterande asiatiska ekonomier (HPAEs, high performance Asian economies) har industrialiserats genom export av fabrikstillverkade (manufactured) varor snarare än via importsubstitution. De har karaktäriserats både av en hög andel handel i förhållande till nationella inkomst och av extremt hög tillväxttakter. Orsakerna till deras framgång är väldigt omdiskuterade. Vissa menar att dessa länder har lägre nivåer av skydd än andra u-länder, även om de inte utöver frihandel. Andra menar att den interventionsinriktade industriella politiken (industrial policies) som vissa av dem fört varit viktig. Forskning på senare tid pekar dock på att inhemska faktorer som en hög nivå av sparande och snabba förbättringar i utbildning varit viktiga orsaker till framgången. Kap 11. Strategisk handelspolitik i avancerade länder Strategisk handelspolitik (strategic trade policies) försöker förbättra den ekonomiska utvecklingen genom att stödja viss export eller hindra viss import. Vissa framgångsrika ekonomier, som Japan och Sydkorea, har fört sådan politik till stor del. De förespråkar strategisk handelspolitik baserar ofta sina argument för intervention på tanken att nationalstater deltar i en konkurrensutsatt, vinna-eller-förlora-kamp på världsmarknaderna i vilken vinster är fasta, framförallt åtråvärda branscher. Populära kriterier som tydligen gör en bransch extra intressant är högt mervärde från varje enhet arbetskraft (high value added per worker), höga löner och användande av högteknologi. Men det visar sig att högt mervärde är ett ekonomiskt tvivelaktigt kriterium. Oro över att förlora jobb med höga löner, ofta kopplade till rädsla för avindustrialisering, har också bevisats av ekonomiska forskare vara ganska osaklig. Högteknologibranscher kanske i större utsträckning än andra branscher tenderar att generera teknologiska bieffekter (technological spillovers), men det är helt enkelt ett specialfall av argumentet för statligt ingripande baserat på marknadsmisslyckande som vi tittat på i tidigare kapitel. Det finns två sofistikerade argument för strategisk handelspolitik som har fått en hel del uppmärksamhet från internationella ekonomer. Ett är argumentet att staten ska stöda branscher som ger teknologiska externaliteter. Det andra är Brander-Spencer-analysen, som visar hur viss statlig politik kan i princip hjälpa inhemska företag öka sina vinster på sina utländska konkurrenters bekostnad. Detta kan exemplifieras med ett 2x2-spel där subventioner kan skapa en dominant strategi för en av (eller bägge) spelarna. Dessa argument är teoretiskt övertygande, men många ekonomier oroar sig för att de är för subtila och att de kräver för mycket information för att vara praktiskt tillämpbara. Strategisk handelspolitik i praktiken är mycket mer varierad och ger mer osäkra effekter än vad populärvetenskapliga beskrivningar vill göra gällande. Japans politik har förskjutits från en stor statlig styrning av ekonomin på 50- och 60- talen till ett mycket lättare statligt handlag idag. Andra länder har haft mindre konsistenta strategier, även USA har i praktiken haft en vida stött strategisk jordbrukspolitik, och vissa utlänningar påstår att USA:s försvarsbudget agerar som strategisk handelspolitik för de högteknologiska branscherna. Att uppskatta effekterna av denna politik är inte lätt, det är inte tillräckligt att titta på marknadsandelar eller branschens tillväxt. Istället måste för man göra en intäktskostnadsanalys. En undersökning av några välkända exempel på strategisk handelspolitik är inte vidare uppmuntrande när det gäller staternas förmåga att träffa rätt med sina insatser.

×